ARBETS-O-RÄTTEN 4
 
Yttrandefrihet på jobbet?
En kritisk granskning
 
Kurt Junesjö
Omslagsbild Robert Nyberg
 
Tredje omarbetade upplagan 1998
© Kurt Junesjö 1998

Innehållsförteckningen
Du kan orientera dig i dokumentet genom att klicka  på stjärnorna i innehållsförteckningen.

Innehållsförteckningen *

Ska man vara lojal? *

Uppsägning p.g.a. Illojalitet - ett ökande problem *

Anställningsskydd nödvändigt för yttrandefrihet på jobbet *

Offentliganställda gott har formellt skydd för yttrandefriheten *

Arbetsdomstolens praxis *

Munkorgslagen *

Anställningsskydd och yttrandefrihet *

Anställningsskyddslagen och legostadgan *

I vems intresse? *

Ska man vara lojal?

Den som inte är lojal med sin arbetsgivare kan förlora jobbet. Men ska man verkligen vara lojal i alla väder? Ingvar Bratt som såg sin arbetsgivare Bofors illegalt exportera vapen, valde sin solidaritet med samhället och lagarna, före lojaliteten med arbetsgivaren. I ett sådant moraliskt dilemma, kan många anställda komma.

Hur ser då lagstiftaren och domstolarna på det här problemet? Läser man Arbetsdomstolens, AD:s, domar som är högsta rätt på detta område, så är svaret entydigt. I nästan alla domar som handlar om yttrandefrihet mot lojalitet mot arbetsgivaren, har arbetsgivarens intresse gått före samhällets. Hur kan det vara så?

Uppsägning p.g.a. Illojalitet - ett ökande problem

Lojalitetsförpliktelsen är framförallt ett förbud mot att konkurrera med arbetsgivaren. Det är också tystnadsplikt, skyldighet att inte ta emot mutor, skyldighet att visa omsorg och aktsamhet samt skyldighet att prestera en fullgod arbetsinsats. Lojalitetsförpliktelsen är en skyldighet för arbetstagaren att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget, samt att undvika lägen, där den kan uppkomma konfliktkollision. (Schmidt, Löntagarrätt, 1988, sid. 194).

En del av de här förpliktelserna upplever de flesta som självklara. Att man som anställd inte skall kunna konkurrera med arbetsgivaren genom att använda hans kundregister är väl för de flesta en naturlig sak.

Men är det rimligt att arbetsgivaren skall kunna kräva att man inte får protestera och demonstrera när kommunala bussbolag ska privatiseras, när dagispersonalen p.g.a. indragningar blir vakter istället för pedagoger, när arbetsgivaren genom sin verksamhet kraftigt förorenar den omgivande miljön, eller när fordonen som det privata ambulansföretaget använder för sina transporter är farliga för patienterna?

Anställningsskydd nödvändigt för yttrandefrihet på jobbet

Nej det här är inte rimligt. Dagens regler ger stats- och kommunalanställda en omfattande formell kritikrätt. Men de som utnyttjar den kan i alla fall råka illa ut. Att arbetsgivaren under de sista åren ställt allt större krav på arbetstagarnas lojalitet och i andra fall försöker skrämma dem till tystnad, har en motsvarighet i rättsutvecklingen. Anställningsskyddslagen är den främsta garantin för yttrandefriheten framförallt på privata arbetsplatser. Den socialdemokratiska regeringens försämrade anställningsskyddet den 1 januari 1997. Men redan dessförinnan var 70 % av alla nyanställningar tidsbegränsade. Och en tidsbegränsad anställning ger inget anställningsskydd.

När anställningsskyddet är svagt, kan de anställda lättare skrämmas till tystnad. Den kritiske arbetstagaren får inte någon förnyad visstidsanställning när den gamla löper ut. Hennes tysta kamrater får däremot sina anställningar förlängda. Med dagens arbetslöshet är detta en mycket tydlig lektion i att det lönar sig att vara tyst och lojal.

Offentliganställda gott har formellt skydd för yttrandefriheten

En privat arbetsgivare kan helt utan risk för repressalier säga till sina anställda att de inte får yttra sig för pressen eller lämna ut uppgifter om företaget. De är ofta tvärtom skyldiga att lyda honom. Men anställda i statlig och kommunal verksamhet har grundlagsskyddad yttrande-, meddelar- och demonstrationsfrihet. En statlig och kommunal arbetsgivare gör alltså fel om han hindrar meningsyttringar, utom när det gäller sådana uppgifter som är sekretessbelagda i lag.

Regeringsformen(RF) och Tryckfrihetsförordningen (TF)är grundlagar. De innebär att de står över andra alla andra bestämmelser.

Regeringsformen RF är en av våra grundlagar. Enligt 2 kapitlet 1 §, har varje medborgare i Sverige yttrandefrihet. Det står också "envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift" som det lite gammaldags men ändå klart sägs i tryckfrihtetsförordningens (TF) 1 kapitlet 1 §. TF är en annan av våra grundlagar, d.v.s. lagar som ska skydda demokratin.

De här bestämmelserna gäller direkt endast mellan det allmänna, d.v.s. mellan staten eller kommunen, och medborgarna. Enligt grundlagarna är också en offentliganställd medborgare. Stat och kommun får som arbetsgivare därför inte hindra sina anställda från att framföra sina åsikter vare sig muntligt, på möten, i demonstrationer eller genom att tala med tidningar, radio eller TV. De exempel som finns i den följande texten och som gäller privata arbetsgivare, gäller därför inte för offentliganställda.

Skyddet för yttrandefriheten inom den offentliga sektorn har tillkommit i demokratins intresse. Allmänheten skall ha insyn i det allmännas verksamhet, så att mygel med makt och skattepengar kan förhindras.

Detta skydd för demokratin minskas nu när allt större delar av den offentliga verksamheten privatiseras. Det beror på att i Sverige har alla rätt att läsa offentliga handlingar hos en myndighet till skillnad från rättsläget ide flesta andra länder Europa. De blir i regel inte längre blir tillgängliga för allmänheten när verksamheten privatiseras.

Men det händer även saker med de anställdas fri- och rättigheter. För offentliganställda begränsas endast yttrandefrihet av bestämmelser i lag, av sekretesskäl t.ex. skyddet för försvarshemligheter. Som privatanställda får de samma krav på lydnad och lojalitet som vanliga privatanställda trots att verksamheten betalas med skattepengar. Detta gäller inte i ett bolag som kommunen äger. Där är handlingar enligt kommunallagen offentliga på samma sätt som hos en myndighet. Däremot har de anställda inte yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Det beror på att bolag inte är en del av stat eller kommun även om den äger bolaget. De anställdas grundlagsskydd försvinner och de får samma dåliga skydd som privatanställda.

Men även om offentlig verksamhet inte privatiserats har konkurrensutsättning, köp- och säljsystem och interna marknader gjort att klimatet på den offentliga sektorn har hårdnat. Cheferna vill utåt ge bilden av en effektiv och välfungerande verksamhet, och är mycket känsliga för att de anställda kommer med kritik.

Om inte allmänheten genom de anställda får reda på effekterna av besparingar och rationaliseringar, vem skall då berätta om det? Vem skall berätta att svårt sjuka patienter ligger i korridorer och duschrum, eller att gamla far illa för att hemtjänsten inte fungerar? Redan nu märks det att offentliganställda tystnar och inte vågar säga sin mening.

Att klimatet har hårdnat visar sig också genom att många anställda som råkat illa ut på sin arbetsplats, inte ens vågar be facket om hjälp, av rädsla för att bli av med jobbet.

Oftast behöver arbetsgivaren inte ens uppmana de anställda att hålla tyst. Det allmänna klimatet och den ökande arbetslösheten gör att de anställda uppfyller arbetsgivarens vilja utan att han ens behöver uttala den. De tystar sig själva och varandra. Om det kommer fram att den entreprenör kommunen anlitat för åldringsvården missköter denna anlitar kommunen en annan entreprenör. Då blir de anställda av med sina arbeten.

Det hårdnande klimatet på arbetsmarknaden har också tagit sig uttryck i att arbetsgivaren idag på ett helt annat sätt driver igenom sin vilja och statuerar exempel för att få tyst i leden. På annat sätt kan man inte uppfatta de uppmärksammade uppsägningar p.g.a. illojalitet, som förekommit under det senaste åren.

Under 1997/98 verkar det vara en ökning av ärenden till JO som gäller chefer i stat och kommun som lägger munkavle på sina anställda. Ett litet axplock av händelser under senare delen av 1997:

Göran Hagerberg, tjänsteman i Lindesberg skrev en debattartikel i ortstidningen om kommunens kultursskola. Han hotades då av sin chef, Gymnasienämndens ordförande att bli av med sina uppdrag för nämnden.

I Sandviken har en ny chefspolicy med lojalitetskrav väckt oro bland personalen.

En chef i Stockholms södra sjukvårdsområde har JO-anmälts för försök att styra och censurera personalens kontakter med pressen.

Fyller det verkligen någon funktion att ha regler för yttrandefriheten för offentliganställda om cheferna inte respekterar dem? Ja det gör det självklart. Utan dess regler skulle ju Göran Hagebergs fackförbund SKTF inte kunna JO-anmäla hans ordförande utan Göran skulle effektivt kunna tystas genom att man verkligen tog ifrån honom hans extrauppdrag. Sedan hör det i och för sig till undantagen att JO släpar en chef inför rätta. Det beror till stor del på att tjänstefelsreglerna i brottsbalken är väldigt tillåtande mot offentliga tjänstemän. Men när en chef på Frökontrollanstalten i Uppsala började efterforska vem som lämnat uppgifter till tidningen om en omorganisation lyckades JO få den nyfikne chefen fälld till böter för brott mot meddelarfriheten.

Vi behöver istället en förstärkning av yttrandefriheten så att privatanställda får samma skydd som offentliganställda. Vad som är egendomligt är att Journalistförbundet, som borde vara den främsta pådrivaren för att skydda yttrandefriheten, är så pass passiva, när arbetsförutsättningarna för förbundets yrkesverksamma medlemmar successivt blir allt svårare.

Arbetsdomstolens praxis

I Sverige saknas uttryckliga bestämmelser i lag som reglerar anställningsavtalet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detta tomrum har fyllts ut av Arbetsdomstolen, AD. Det sker genom domar, som blir en del av den gällande rättsordningen Sådana domar brukar kallas för praxis.

Frågan om arbetstagarens lojalitetsplikt prövas framförallt när arbetsgivaren säger upp den anställde för att hon anses vara illojal. Det finns ett antal sådana domar i AD:s praxis. Jag ska ge ett axplock.

Skyddet för yttrandefriheten på den offentliga sektorn har tillkommit i demokratins intresse. Allmänheten skall ha insyn i det allmännas verksamhet, så att mygel med makt och skattepengar skall kunna förhindras.

Insändarskribent avskedas; AD 1961 nr 27

En flygmaskinist hos SAS publicerade i den schweiziska flygmaskinistföreningens tidning en artikel. Syftet med artikeln var att visa att SAS underhållstjänst var bristfällig och att SAS inte beaktade flygsäkerheten tillräckligt. Arbetsdomstolen, AD ansåg arbetstagaren gjort sig skyldig till allvarligt åsidosättande av sin lojalitetsplikt och att SAS haft rätt att omedelbart avskeda honom.

Detta rättsfall gällde tiden före anställningsskyddslagen. Det som är intressant i domen är det som inte står där. AD berör inte att tryckfrihet i normala fall är ett i samhället överordnat intresse. Som vi ska se av de följande domarna, gör man på sin höjd en hövlig bugning mot yttrandefriheten, men struntar sedan i den, till förmån för arbetsgivarens intressen.

Hovmästare saknar meddelarfrihet; AD 1988 nr 67.

En hovmästare på Sheraton kritiserade sin arbetsgivare. Han försökte bl. a sälja en bok till arbetskamrater som innehöll en artikel om omfattande prostitution vid hotellet där ledningen skulle ha varit delaktig. Han skrev dessutom ett brev till arbetsledningen, efter att han blivit uppsagd, som kunde uppfattas som ett hot att lämna uppgifter till pressen. Arbetsgivaren sade upp honom p.g.a. illojalitet.

Tingsrätten, där målet först prövades ansåg inte att det förelåg saklig grund för uppsägning. Brevet med hotet att gå till pressen kommenterar man på följande som det kan tyckas självklara sätt:

"Det förtjänar att anmärkas att rätten att lämna upplysningar till pressen är grundlagsskyddad".

Arbetsgivaren överklagade målet till Arbetsdomstolen. AD som är högsta instans i denna typ av mål, bedömer saken helt annorlunda. Att hovmästaren bland arbetskamraterna på arbetsplatsen sålt boken som innehöll uppgifter om prostitution vid Sheraton, ansågs ha kunnat orsaka Sheraton skada.

I 6 kap 1 § tryckfrihetsförordningen sägs:

"Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person".

Denna bestämmelse ansåg AD inte ens indirekt tillämplig på fallet. Den diskuteras överhuvudtaget inte i domen. Även hotet om att lämna uppgifter till tryckt skrift, som fanns i brevet till arbetsledningen, ansågs ägnat att skada bolaget.

Man kan således konstatera att AD, till skillnad från tingsrätten, bedömer att värdet av tryckfriheten är underordnat arbetsgivarens intresse.

Domen innehåller också en annan viktig omständighet, som låg till grund för uppsägningen. Hovmästaren hade till länsstyrelsen anmält att arbetsgivaren sålde sprit olagligt. Om uppgifterna varit riktiga, hade de kunnat få till följd att personer hos arbetsgivaren straffades. Arbetsdomstolen ansåg att den anställde först hade skyldighet att samråda med arbetsgivaren, innan han lämnade sådana uppgifter till länsstyrelsen. Det hade han inte gjort. AD ansåg inte att hovmästaren i processen bevisat att uppgifterna var riktiga. Det var han enligt AD skyldig att göra för att undgå att anmälan skulle kunna vara en uppsägningsanledning. AD upphävde tingsrättens dom och ansåg att arbetsgivaren hade rätt att säga upp hovmästaren.

Domen visar att det är skyldigheten att visa lojalitet med arbetsgivaren som väger över. Tryckfriheten och rätten att vända sig till offentlig myndighet med klagomål, väger lätt i AD:s bedömning.

Portier anmäler arbetsgivaren, blir av med jobbet; AD 1986 nr 95

Ett annan intressant dom, som visar, att det är mycket lågt till tak, när det gäller att kritisera arbetsgivaren är denna:

En nattportier och en receptionist vände sig till länsstyrelsens utskänkningsenhet och menade att arbetsgivaren sålde sprit olagligt.

AD säger att utgångspunkten måste vara att en arbetstagare ska kunna vända sig till myndighet för att påtala missförhållanden i arbetsgivarens verksamhet. Innan han gör det måste han emellertid först gå till arbetsgivaren. Har han inte gjort det kan en anmälan till en myndighet, även om den är riktig, vara saklig grund för uppsägning. Även denna uppsägning godkändes av AD och de anställda miste jobbet.

Arbetsdomstolens inställning i dessa båda mål strider mot ILO s konvention nr 158 om anställningsskydd, som Sverige har godkänt. Enligt artikel 5 i konventionen får en arbetsgivare inte säga upp en arbetstagare för att han vänt sig till behörig myndighet. Självfallet innehåller konventionen inte några krav på att arbetstagaren först ska vända sig till arbetsgivaren.

Brukspatron på Värö bruk slår till;
AD 1994 nr 79

Ibland kan ett mål som den anställde vinner i Arbetsdomstolen ändå visa att rätten i Sverige förtrycker yttrandefriheten. Detta framgår tydligt av ett fall på Värö bruk i Varberg. Det gällde en frispråkig och modig processoperatör, Kjell Erik Karlsson.

Kjell-Erik hade inte gjort sig skyldig till en enda av de försummelser som vi vanliga anställda gör, att komma för sent till jobbet, lyfta med sig några pennor eller verktyg hem som man inte har rätt till, eller uppträda oppositionellt och vägra lyda order. Nej det enda som arbetsgivaren åberopade mot Kjell-Erik var att han utnyttjat sin yttrandefrihet. Hans enda "försummelse" var alltså att han utnyttjade sina medborgerliga rättigheter, men gjorde det i fel sammanhang enligt arbetsgivaren, nämligen på arbetet.

Kjell-Erik arbetar fortfarande kvar på Värö bruk inte tack vare arbetsrätten eller lagskyddet för yttrandefriheten i Sverige utan p.g.a. sina arbetskamraters solidaritet.

Bruket sade upp honom. Man sade att han varit illojal. AD fann inte att det arbetsgivaren åberopade mot honom var saklig grund för uppsägning. Domstolen ogiltigförklarade därför denna och Kjell hade enligt lagen rätt att återgå i anställning. Bruket vägrade emellertid att lyda lagen. Bolaget betalade i stället ut ett schablonskadestånd och bröt mot anställningsskyddslagen. Lagen medger nämligen att en arbetsgivare kan köpa sig fri från en fällande dom.

Arbetskamraterna strejkade då olagligt ända till dess det började svida så i brukets plånbok att man tvingades lyda domen och ge Kjell Erik arbetet tillbaka. Det behövs alltså en olaglig strejk för att en arbetare i dag som utnyttjat sin lagliga yttrandefrihet ska få behålla arbetet. Det om något visar väl hur det är ställt med yttrandefriheten på arbetet!

Själva domen har setts som en fullständig seger för arbetstagarsidan. Tyvärr är det inte så. Läser man domskälen, kan man se att arbetstagarens yttrandefrihet på privata svenska arbetsplatser i dag, mer är beroende av arbetskamraternas solidaritet än lagens skydd.

Kommunfullmäktigedebatt ska styras av arbetsgivaren

På Värö bruk fanns stora mängder klorföreningar. Under första världskriget dog hundratusentals människor av klorstridsgas. Den mängd klor som fanns på bruket skulle ha kunnat döda befolkningen i hela det omgivande samhället, om den genom en olycka kom lös.

Bruket ville nu spara pengar. I stället för att ha en egen räddningstjänst som alltid fanns på plats, skulle man köpa tjänsten av kommunen. Kommunens räddningstjänst kunde inte den farliga verksamheten och hade mycket längre utryckningstid. Det ökade faran för bygdens befolkning och för de anställda. Vänsterpartiet i Varberg, där Kjell-Erik var ordförande, beslöt att agera. Kjell-Erik ställde en enkel fråga om saken i kommunfullmäktige, och skrev även en insändare i ortstidningen.

Bruket sade upp Kjell-Erik. Det framgick av uppsägningsbeskedet att bolaget menade att ordföranden för Vänsterpartiet i Varberg, först skulle fråga arbetsgivaren om lov innan han tog upp frågan i fullmäktige. Eftersom han inte gjort det var han illojal. Det är riktigt så man känner den gamla brukspatronsandan.

Men det här måste väl ändå AD avfärda, som alltför absurt. Men nej. AD prövar enligt av domstolen tidigare fastlagda principer, om Vänsterpartiets ordförande i Varberg genom att yttra sig i kommunfullmäktige varit illojal mot sin arbetsgivare, bruket.

Arbetsgivaren lyckades inte bevisa att Kjell-Erik brutit mot den allmänna tystnadspliktsregel som gäller oberoende av lagstiftning enligt AD:s praxis. Hade då Kjell-Erik överskridit den rätt han har att kritisera sin arbetsgivare utan att överträda sin lojalitetsplikt? Om inte rättsfrågan som AD skulle bedöma rörde så allvarliga förhållanden som en anställds rätt att företräda sina väljare och yttra sig som demokratiskt vald representant i kommunfullmäktige enligt en av Sveriges grundlagar, regeringsformen, kunde man skratta åt AD:s byråkratiska sätt att beskriva hur Kjell-Erik borde handla.

AD konstaterar: "Han (Kjell-Erik) hade heller inte tagit upp frågan personligen med arbetsledningen". Men här var han enligt AD ursäktad eftersom hans fack, Pappersindustriarbetareförbundet, i förhandling mot arbetsgivaren, drivit samma linje. Men i sak bedömer AD alltså rättsfrågan från arbetsgivarens utgångspunkt. En anställd som är demokratiskt vald att representera sina väljare, är skyldig att först fråga arbetsgivaren om ämnet också berör denne, innan han får föra fram den i fullmäktige. Det är så att man undrar om AD fortfarande tror man befinner sig i 1800-talets brukssamhälle.

AD recenserar också Kjell-Eriks insats i fullmäktige: "Enligt Arbetsdomstolens mening måste i detta sammanhang betydande vikt tillmätas den omständigheten att syftet med hans inlägg, såvitt utredningen visar, inte var annat än att kommunens räddningstjänst skulle tillföras ytterligare medel. Det finns alltså inget som tyder på att han velat skada bolaget." Men att Kjell-Erik uppträder som Vänsterpartiets ordförande i fullmäktige verkar vara en helt ovidkommande sak för domstolen.

Myndighetsanmälan underkastad arbetsgivarens kontroll

På Värö Bruk hade man, p.g.a. en mycket stark miljöopinion, gått över från den miljöskadliga klorblekningen till en mindre skadlig metod. Trots detta påverkar bruket mycket kraftigt den omgivande miljön. Bruket måste därför ha tillstånd att driva verksamheten av en myndighet, Koncessionsnämnden för miljöskydd.

I ansökan till Koncessionsnämnden begärde bruket trots att man övergått till mindre farliga metoder att få använda lika mycket klor och andra farliga kemikalier, som om man fortfarande körde för fullt med klorblekning. Om en sådan ansökan gått igenom hade bruket fått en marginal och kunde därigenom slippa framtida ökade krav på rening.

Vänsterpartiet, där Kjell-Erik Karlsson alltså var ordförande, påpekade detta i ett yttrande till koncessionsnämnden. V redovisade även andra förbättringar som borde ske i brukets hantering med hänsyn till den omgivande miljön. Att Kjell-Erik Karlsson som ordförande i Vänsterpartiet hade skrivit under denna ansökan, var enligt företaget det som utlöst uppsägningen av Kjell-Erik.

Koncessionsförfarandet ska enligt lagens mål ge politiska partier möjligheter att yttra sig, så att man ska kunna få en så ren miljö som möjligt. Det är alltså ett förfarande som tillkommit i samhällets och allmänhetens intresse.

Att kunna vända sig till en myndighet och klaga är en viktig del av den demokratiska kontrollen i en demokrati. Vad säger nu Arbetsdomstolen om Kjell-Eriks möjlighet att utnyttja denna för inte anställda självklara rättighet? Arbetsdomstolen konstaterar först att domstolen redan i målet om portiererna som anmält sin arbetsgivare för brott mot rusdrycksförordningen tagit ställning till denna princip i målet. Arbetsgivaren kunde emellertid inte i detta mål bevisa att Kjell Erik lämnat skadliga uppgifter. Eftersom bolaget inte kunnat visa att Vänsterpartiets uppgifter varit felaktiga finner domstolen att lämnandet av dem varit "försvarbart". Hela inställningen visar, tvärtemot vad som kan utläsas av ILO-konventionen, att en arbetstagare måste träda väldigt försiktigt om han skall vända sig till en offentlig myndighet i ett ärende som rör arbetsgivaren.

Tryckfriheten begränsad av arbetsgivaren

En annan möjlighet för en medborgare att påverka samhället är att använda sig av tryckfriheten. Kjell-Erik Karlsson, var ansvarig utgivare för en liten arbetsplatstidning, Skiftaren, som var kritisk mot företaget.

Som ansvarig utgivare var han enligt tryckfrihetsförordningen som är en annan av våra viktiga grundlagar till skydd för de demokratiska rättigheterna, förbjuden att berätta vem som lämnar uppgifter till hans tidning, eller skriver i den. Som ansvarig utgivare ska man endast svara för sina handlingar enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, ingen annan lag. Domstolen i tryckfrihetsmål är oftast en jury.

Tryckfrihetsförordningens bestämmelser är till för att skydda tryckfriheten i Sverige. Men det struntar AD i. De uppgifter som har publicerats i Skiftaren anser AD vara brott mot den tystnadsplikt som varje arbetstagare enligt domstolens praxis, alltså inte ens någon särskild lag, är skyldig att av lojalitet iaktta mot sin arbetsgivare. En ansvarig utgivare som alltså inte kan straffas av en domstol annat än i tryckfrihetsrättslig ordning, kan av arbetsgivaren straffas genom uppsägning p.g.a. en underförstådd oreglerad tystnadsplikt. Återigen ett bevis för att så snart arbetstagaren går in genom företagets grindar, tappar han sina medborgerliga rättigheter och förvandlas till gamla tiders tjänstehjon.

I Kjell-Erik Karlssons fall finns det många principiellt intressanta frågor om möjligheterna att utnyttja grundlagsfästa rättigheter och samtidigt få behålla sitt jobb.

Svaret på dessa frågor är tyvärr ja idag.

Samariten tystar sin ambulanspersonal; AD 1997 nr 65

Den pågående privatiseringen vård och omsorg är ett annat allvarligt hot mot yttrandefriheten. Och denna förändring drabbar de svagaste i samhället; gamla, förståndshandikappade och sjuka, som själva har svårt att försvara sig. Då är det den personalen som jobbar där och känner förhållandena som måste vara modiga och avslöja brister i vård och omsorg.

Som anställd hos stat eller kommun har man en genom regeringsformen och tryckfrihetsförordningen skyddad yttrandefrihet, men som anställd i ett helt privatägt entreprenadföretag, gäller samma regler för yttrandefriheten som t.ex. på en helt vanlig snickerifabrik, trots att verksamheten bekostas av våra gemensamma skattemedel. Arbetsdomstolen säger visserligen att i en verksamhet som är viktig för allmänheten och skattefinansierad kan man ta hänsyn till det som en del av den allmänna bedömningen. Som utformningen av skadeståndsansvaret i domen visar, (se nedan) är detta bara en läpparnas bekännelse till vackra principer, något som Arbetsdomstolen är bra på när det gäller yttrandefrihet på arbetsplatsen.

Det här illustrerades tydligt när Susanne, Peter och Dick som skyddsombud försökte komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som rådde på Ambulansföretaget Samariten i Stockholms län hösten och vintern 1994/95.

Samariten hade lagt ett lågt anbud för att få entreprenaden, och måste därför snåla in för att få en bra vinst.

Man vägrade därför, trots personalens påpekande att reparera ambulanserna eller byta ut bilar med allvarliga fel. Det var fordon som vägrade starta, som inte gick fortare än 60 km/tim trots full gas, där bakluckan inte gick att öppna utan ambulanspersonalen var tvungna att kliva över de sjuka för att öppna inifrån, där sjukbåren inte gick att låsa fast under färd utan kunde lossna vid en häftig inbromsning, där ambulanserna saknade livsviktig livräddande utrustning för blodsockerpatienter, där biltelefonerna inte fungerade, för att bara nämna några exempel.

Susanne, Peter och Dick fann situationen ohållbar och tog kontakt med sin facktidning, Kommunalarbetaren som gjorde ett reportage.

Arbetsgivaren varnade först Susanne, Peter och Dick. Han sade att de var illojala, trakasserade dem genom att de anställda måste visa sjukintyg varje gång de var sjuka om det så bara var en dag och sade till slut upp dem.

Arbetsdomstolen underkände uppsägningarna och det var kanske inte så överraskande. Men domstolen markerade genom domen ända tydligt hur man ser på arbetstagare som "skvallrar" för pressen. Susanne som varit den som tagit initiativet till att informera Kommunalarbetaren blev straffad för det. Med hänsyn till hennes "illojala" beteende mot arbetsgivaren halverades skadeståndet till henne som Samariten blev skyldiga att betala för att de brutit mot anställningsskyddslagen jämfört med kamraterna. En tydlig anvisning hur Arbetsdomstolen ser på presskontakter från de anställdas sida.

Arbetsgivarens budskap till arbetskamraterna är väldigt tydligt. Håller ni inte käft om missförhållandena, blir ni av med jobbet. Och vem vågar riskera det i arbetslöshetens Sverige. Är det något som behövs så är det därför en förstärkning av rättigheterna för den anställde att fritt kunna yttra sig. Men de förändringar i lagstiftningen när det gäller yttrandefriheten på privata arbetsplatser som skett under de sista åren är försvagningar. Ett exempel är den s.k. munkorgslagen.

Munkorgslagen

1990 fick Sverige en ny lag om företagshemligheter (SFS 1990:409). Det är en mycket reaktionär lagstiftning. Tyvärr var det en socialdemokratisk regeringen som lade förslaget på riksdagens bord. Enligt detta kunde arbetstagaren bli skadeståndsskyldig, eller sägas upp från sin anställning, även om han avslöjade företagshemligheter för pressen, som innebar att arbetsgivaren höll på med direkt brottslig verksamhet. Lagen kom därför att kallas för Brattlagen, efter Ingvar Bratt, som avslöjade Bofors hemliga krutsmugglingsaffärer.

Dessa hårresande regler ändrades under trycket av en mycket häftig pressdebatt, så att den lag som godkändes av riksdagen inte blev lika dålig som det ursprungliga förslaget. Men den är fortfarande mycket odemokratisk och helt på tvärs mot vanliga demokratiska yttrandefrihetsregler. Arbetsgivaren bestämmer vad som är företagshemlighet. Det räcker att han kan påstå att uppgiften kan skada honom i konkurrenshänseende så är det en företagshemlighet.

Det innebär att en anställd även enligt den lag som nu gäller kan bli skyldig att betala skadestånd, eller sägas upp, om hon berättar något som arbetsgivaren säger är en företagshemlighet för en myndighet eller för en journalist. Detta gäller även om arbetstagaren berättar att arbetsgivaren gör sig skyldig till straffbar handling.

Den anställde måste nämligen innan hon berättar något sådant själv bedöma om det hon berättar är brottsligt och om arbetsgivaren i så fall kan dömas till fängelse, eller om det är ett allvarligt missförhållande i arbetsgivarens verksamhet. I annat fall får hon inte avslöja företagshemligheten.

Att bedöma om det kan följa fängelse på arbetsgivarens brott att t.ex. blanda förbjudna ämnen i livsmedel kräver åklagarkompetens. Detta krävs alltså för att en anställd ska få avslöja brottslig verksamhet, som arbetsgivaren håller på med. Åklagaren har minst 7 års utbildning och praktik för att klara sitt arbete. Och det är inte sällan som en åtalad trots det frikänns.

Gör den anställde en missbedömning, kan det innebära både att hon såväl blir av med jobbet som får betala i princip obegränsat skadestånd till arbetsgivaren för den skada denne kan visa att han lidit.

Innebörden av en sådan lagstiftning kan inte misstolkas. Det är arbetsgivarens intresse som sätts i första rummet, inte samhällets eller konsumenternas. Arbetstagaren ska hålla tyst.

Anställningsskydd och yttrandefrihet

Flexibla arbetstagare är tysta arbetstagare

Den socialdemokratiska regeringen lanserade 1996 försämringar i anställningsskyddet under parollen: "Lättare att anställa, inte att avskeda". (Kan återfinnas på regeringens hemsida, numera med den korrekta termen "säga upp" Rosenbad). Försämringen sker genom att lagen gör det lättare att anställa tidsbegränsat. Och påståendet av arbetsmarknadsdepartementet är ju i och för sig sant. Den som är tidsbegränsat anställd behöver inte sägas upp om hon är obekväm. Det är bara att låta anställningen upphöra. Och då behövs ju inte uppsägning, som departementet felaktigt kallar avskedande (numera korrigerat i Rosenbadsversionen).

Detta är en del av den nya flexibla lagstiftningen för en "modern" arbetsrätt. Den vetenskapliga forskning som finns på området stöder inte påståendet att försämrade anställningsvillkor ger fler jobb.

Den som vill läsa arbetsmarknadsdepartementets alster, som säkerligen är ett av de mest förljugna som presterats av kanslihuset under efterkrigstiden, har fortfarande chansen. Det ligger kvar på regeringens hemsida Rosenbad (maj 1998).

Denna försämring genomfördes trots att 70 % av alla lediga jobb hos arbetsförmedling redan 1996 var tidsbegränsade anställningar. I dag har 52 % av LO:s unga kvinnor och 25% av de unga männen tidsbegränsade anställningar.

I Sverige har det sedan 1939 varit förbjudet att säga upp en kvinna för att hon väntar barn. Men 52 % av LO:s unga kvinnor saknar alltså i dag detta grundläggande skydd. Det behövs nämligen inte någon saklig grund för att låta en tidsbegränsad anställning upphöra. Det finns helt inget anställningsskydd.

Vad har nu detta med yttrandefrihet på svenska arbetsplatser att göra? Egentligen allt. För utan tillsvidareanställning som huvudregel finns i verkligheten inget anställningsskydd. Och tidsbegränsat anställda saknar i praktiken skydd för yttrandefriheten på arbetsplatser, offentliga som privata. För om anställningen upphör för den frispråkige arbetaren blir det snabbt en tyst arbetsplats.

I en vetenskaplig studie, "Tillfälligt anställda och arbetsmiljödialogen, (Arbetslivsinstitutet 1998) visar professor Gunnar Aronsson övertygande att tillfälligt anställda upplever det som svårare att kritisera sin arbetsgivare.

Yttrandefrihet på en arbetsplats existerar alltså inte om den anställde som vågar kritisera sin arbetsgivare riskerar bli av med jobbet. I dag, med den arbetslöshet som råder, vågar ytterst få sätta hela sin försörjning på spel för en princip. Och det kan man inte heller begära.

Anställningsskyddslagen ger visserligen inget bra skydd för yttrandefriheten enligt Arbetsdomstolens praxis för privatanställda. Men gör tankeexperimentet att Kjell Erik Karlsson på Värö bruk varit tidsbegränsat anställd. Arbetsgivaren hade då bara sagt: "Det är tråkigt Kjell-Erik, men från och med måndag, när din tidsbegränsade anställning löper ut behöver vi inte längre dina tjänster på företaget."

Arbetskamraterna vet att Kjell-Erik varit "för" frispråkig. De skulle självklart förstå varför just han inte fick fortsatt anställning. Men arbetsgivarens skäl skulle ju inte gå att bevisa. Och även om man kunde bevisa att Kjell-Eriks frispråkighet var orsaken till att han inte fick behålla jobbet, skulle varken Kjell-Erik, facket eller kamraterna kunna göra något. Man kan därför säga att vid tidsbegränsad anställning kan arbetsgivaren säga upp en person för att hon är frispråkig,

Men lektionen skulle vara tydlig. Tystnaden skulle breda ut sig över Värö bruk, precis enligt de planer arbetsgivaren misslyckades genomföra, tack vare att Kjell Erik var tillsvidareanställd och hade solidariska arbetskamrater.

Den utveckling som socialdemokraterna i regeringen 1995-98 går i spetsen för när det gäller att avlöva anställningsskyddet, är nog därför det allvarligaste hotet mot yttrandefriheten, trots munkorgslagens alla dåligheter och Arbetsdomstolens dåliga praxis.

Och yttrandefriheten på svenska arbetsplatser har inte bara betydelse för demokratin. En fri, kunnig, trygg och initiativrik arbetstagare är nödvändig för all produktutveckling. En rädd och otrygg arbetstagare eller arbetssökande medför färre synliga arbetsledningsproblem, men kväver i längden den initiativrikedom som utgör en förutsättning för en förbättring av konkurrenskraften och en ökad produktutveckling. Sverige har ett näringsliv med stor potential. Rädda och tysta arbetstagare medför i längden att produktutveckling förhindras och i sämsta fall stagnerar. De företag som satsar på tysta och lojala anställda misslyckas i längden.

Den "illojale" läkaren i Sveg

Landstinget i Jämtlands län rationaliserade verksamheten 1993-94. Förutom tidigare besparingar i Östra Härjedalen på 3 miljoner kronor ska ytterligare 1.7 miljoner sparas. Jan-Erik Krig chefsöverläkare vid Svegs sjukhus kände de lokala förhållandena väl. När han satte sig ner och gjorde en ordentlig utredning av vad denna besparing innebar. konstaterade han att det endast var en besparing på papperet. Korttidsavdelningen i Sveg måste läggas ned, och då måste 5.000 vårddagar i stället överföras till Östersund. De ökade besparingarna i Härjedalen medförde bl.a. genom de ökade resorna en fördubbling av kostnaderna. Därtill kom det ökade lidande och besvär som de långa resorna medför.

Lokalpressen fick tag på Krigs utredning och när de frågade redovisade han öppet sin syn på konsekvenserna. Hans chefer ställde honom då inför ultimatum när han kallades till dem i mitten av oktober 1993. Antingen avgick han frivilligt vid årsskiftet p.g.a. "förtroendeklyftan". Om inte så hotade man med disciplinära åtgärder.

När cheferna hotade chefsöverläkare Krig med disciplinära åtgärder, var det fråga om ett hot som, om det sattes i verket, inte skulle hålla för en rättslig prövning. Om det går att bevisa att de hotat på det sättet har de dessutom själva gjort sig skyldiga till tjänstefel, och kan straffas disciplinärt och i allvarliga fall till och med få böter eller fängelse.

Som offentliganställd har man därför ett mycket bättre skydd för sin yttrandefrihet än som privatanställd. Problemet är att alla chefer inte är så korkade som Krigs överordnade och hotar öppet. Vem kan bevisa att en tidsbegränsad anställning inte förlängs, eller att en befordran uteblir p.g.a. att den anställde varit frispråkig? Det är inte lätt, men de överordnade kan inte vara säkra. Ju mindre ett sådant här beteende accepteras, desto längre drivs det tillbaka. I längden är det den enda hållbara strategin om vi inte ska få ett tyst Sverige.

EU-bidrag till ärtor i gräs

När tjänstemannen på Länsstyrelsen i Stockholm Liti le Clercq sommaren 1995 granskade arealbidraget till Solberga gård studsade hon till. 700 hektar åkerbidrag varav 300 för ärtor på en och samma gård. Ärtorna var sådda på ren grässvål och dessutom på mark som inte hade odlats på ett sådant sätt att den var berättigad till bidrag. Något tydligare exempel på ärtor vars enda skörd var de pengar som ramlade ner från EU hade hon aldrig sett. Problemet var att Länsstyrelsens egna konsulenter hade rått bonden att plantera bidragsärtorna. När Liti le Clercq därför avstyrkte bidrag kördes hon över och förflyttades av sin chef, Lantbruksdirektören Olle Engdal. Hon begärde som föredragande att få antecknat till chefens beslut att bidraget var fel. Chefen berättade för henne att om hon inte passade sig skulle hon bli av med jobbet.

Och det var precis det som hände. Liti le Clercq var den av de 5 tidsbegränsat anställda som hade längst anställningstid. De övriga tidsbegränsat anställda som ville fick fortsätta, men Litis jobb upphörde när hennes tidsbegränsade anställning gick ut den 1 januari 1996. Chefen fick rätt hon blev av med jobbet. Justieombudsmannen ansåg sig inte efter anmälan kunna pröva om länsstyrelsen därigenom gjort sig skyldig till felaktig myndighetsutövning, eftersom det rörde sig om ett arbetsrättsligt ärende. Men enligt anställningsskyddslagen får arbetsgivaren göra så här. Att göra sig av med en anställd på detta sätt är alltså både lagligt och helt riskfritt.

När EU:s bidragskontrollant fick korn på det här fallet kallade han bonden "chasseur de prime, "bidragsjägare". EU-kommissionen beslutade sedan att inte betala en krona. Det blir alltså antagligen skattebetalarna som får betala 2,3 miljoner för EU-ärtsoppan. (DN 98-06-30). För här rörde det sig om EU-bidrag, och det mesta som har med EU att göra är hemligt. Det är så hemligt att en markägare i Västergötland hösten 1997 inte ens hos Lantbruksverket kunde få reda på vem som honom ovetande hade sökt EU-bidrag för hans egna marker.

Den vanliga demokratiska kontrollen som vi har i Sverige genom att nästan alla handlingar är offentliga sätts ur spel så snart det gäller verksamhet som gäller EU. Så här var den enda möjligheten till demokratisk kontroll att någon handläggare var rakryggad och sade ifrån. Och Liti hade det kurage hennes arbetskamrater saknade, för det var ingen av dem som stödde henne.

Vem lönar Liti? Ja det ska vi göra genom att visa henne uppskattning för hennes rakryggade handlande. För utan fler av Litis sort kommer vår demokrati inte att fungera nu när vi går in i det skymningsland som EU:s hemligstämplar lägger över Sverige.

"Illojala bussförare sprider "tvivelaktiga" flygblad

Uppsalabuss AB rationaliserar under en ny ledning. Om det beror på det eller något annat låter vi vara osagt, men antalet resenärer minskade under den nya ledningen från 24 miljoner 1986 till 16 miljoner 1991. Rationaliseringarna fortsatte och den 23 februari 1993 varslades 160 bussförare om uppsägning.

Personalen protesterade mot nedskärningarna och försämringen av kollektivtrafiken. De bildade en aktionsgrupp för att motverka försämringarna. Gruppen inbjöd sina chefer och politikerna till ett torgmöte. En av talarna där är Mario Sousa. Han kritiserade kommunens beslut att sänka bidragen till kollektivtrafiken. Han redovisade också den stora nedgången i antalet kollektivtrafikanter. På mötet delade man också ut i förväg tryckta flygblad med krav på att kollektivtrafiken skulle byggas ut, inte raseras.

Uppsalabuss varslade två dagar senare, den 8 mars 1993, fyra busschaufförer om uppsägning. I ett pressmeddelande informerade företaget att man sade upp dem p.g.a. illojalitet mot arbetsgivaren, eftersom

"De berörda har iklädda uniform delat ut flygblad med tvivelaktiga budskap och hållit torgmöte där politisk propaganda spritts"

Mot en av de avskedade åberopade arbetsgivaren dessutom att han uttalat sig för massmedia. Avskedandet fullföljdes.

Arbetsgivaren fullföljde skrämselkampanjen mot övriga anställda och sade i särskilda anslag på arbetsplatsen:

"Påminnelse:

Förbjudet sprida propaganda och trycksaker utan företagets tillstånd"

Man kan undra hur en kommun anser det politiskt möjligt att behålla en företagsledning i ett kommunalt bolag, som i ett slag samtidigt kränker medborgerliga rättigheter enligt grundlagarna Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen, och Yttrandefrihetsgrundlagen

I regeringsformen 2 kapitlet 1 § ges alla medborgare i Sverige rätt till yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Enligt tryckfrihetsförordningen 6 kapitlet 1 § har varje svensk medborgare rätt att sprida tryckta skrifter, alltså även flygblad. Enligt Tryckfrihetsförordningen 1 kapitlet 1 § och motsvarande bestämmelse i Yttrandefrihetsgrundlagen står det envar fritt att meddela sig med tidningar, radio och TV.

Men de fyra chaufförerna var anställda i ett kommunägt aktiebolag. Till skillnad från chefsläkaren i Sveg är de därför privatanställda. Någon möjlighet att med samma medel som mot en offentlig arbetsgivare komma åt de chefer som så djupt okunnigt trampar grundläggande demokratiska rättigheter under fötterna fanns därför inte. Sedan 1993 har det visserligen tillkommit regler som gör det lättare att få ut handlingar, men yttrandefriheten är fortfarande lika begränsad. Däremot kan man nog utgå ifrån att Arbetsdomstolen inte skulle ha godkänt så grova övertramp, om inte arbetsgivaren krupit till korset och återtagit uppsägningarna, så att frågan om saklig grund för avskedande därför inte kom att prövas där.

Men även ett kommunägt bolag kan sätta sig över domstolens dom enligt 39 § anställningsskyddslagen och i stället lösa ut de anställda. Än mer anmärkningsvärt är att en lag om offentlig anställning från 1994 givit den statliga arbetsgivaren samma rätt att strunta i domar i anställningsskyddsmål som privata arbetsgivare.

En lyckad strejk

Elman i Köping AB sade vid jultiden 1993 upp samtliga 120 anställda montörer. De erbjuds på försämrade villkor återställning i ett av NEA-koncernens företag. Men som förutsättning för att de skulle få jobbet ställde den nye arbetsgivaren upp villkoret att de skulle skriva på ett nytt anställningsavtal.

I anställningsavtalet sädes att montörerna skulle ha fullständig tystnadsplikt för allt som de fick veta i anställningen. De skulle inte ens få berätta för sin fru vad de jobbat med under dagen. De fick inte heller åta sig några som helst uppdrag utanför företaget. Efter påpekande från Elektrikerförbundet att den bestämmelsen ju innebar att de inte kunde verka fackligt eller politiskt gjorde arbetsgivaren i nåder undantag för sådana uppdrag.

Elektrikerförbundet accepterade inte sådana kontrakt utan utlyste nyanställningsblockad och sympatiåtgärder. Efter knappt en månads strejk, under vilken arbetsgivaren satte företaget i konkurs vek sig företaget och Elektriska arbetsgivareföreningen (EA) och slavvillkoren som krav för anställning togs tillbaka.

EA tillhör SAF och stödde helt arbetsgivaren genom varsel om sympatiåtgärder vid samtliga elföretag i landet. Det här visar om något att lojalitet är en viktig fråga för SAF

Busschauffören som ville ha större konkurrens och därför blev av med jobbet.

En demokrati bygger på att alla ska ha yttrandefrihet, även för åsikter som man själv kanske ogillar. Voltaire, en fransk filosof på 1700-talet påstås ha sagt: "Jag ogillar vad ni säger, men jag vill intill döden försvara er rätt att säga det."

Anders var chaufför hos Näckrosbuss AB i Nyköping, som till större delen var ägt av kommunen och landstinget. Han tyckte att verksamheten missköttes och begärde därför att få se handlingar som enligt kommunallagen var offentliga. Eftersom företaget var kommunägt kunde han, när VD för företaget vägrade honom informationen, gå vidare till Kammarrätten, som i stort gav honom den rätten. Han varnades (!) då av bussbolaget för att han utnyttjade sin medborgerliga rätt att få se allmänna handlingar.

Cheferna för företaget åkte till Ungern och roade sig på skattebetalarnas bekostnad tyckte Anders och begärde att få ut hotell- och restaurangnotor från resan. Eftersom han blivit varnad, när han tidigare försökt få ut handlingar, pratade han med åklagaren, som sade att det kanske kunde var brott och att han därför borde ge in en polisanmälan. Han gjorde då det.

Anders är anhängare av fri konkurrens, men tyckte att hans chefer talade i egen sak när de använde sig av de anställdas intressen av anställningsskydd mm för försvara den bestående ordningen. Om detta skrev han en kritisk insändare i lokalpressen.

Då var det slut med arbetsgivarens tålamod. Anders avskedades, enligt det skriftliga beskedet för att han utnyttjat sig av sin medborgerliga rätt att få ut bussbolagets handlingar, för att han anmält cheferna till polisen, då han trodde att de fifflade och för att han skrivit en insändare om fri konkurrens i lokalpressen. Han hade dessutom skrivit ett brev till tidigare anställda chefer, där han berättat vad den nuvarande chefen tyckte om dem.

Ur facklig synpunkt var det kanske så att chefen för Näckrosbuss hade rätt då han sade att entreprenadutsättningen av de kommunala bussbolagens verksamhet hotade anställningsskyddet. Rent faktiskt har det dessutom medverkat till att de redan låga löner som busschaufförerna hade har pressats ned ytterligare.

Men det har inte med saken att göra. En demokrati bygger på att alla ska ha rätt att kritisera samhället från sina politiska utgångspunkter, precis som Voltaire konstaterade.

Men det är denna grundläggande rättighet som nu håller på att begravas i privatiseringsvågens Sverige. Även ärendet om Anders avskedande från Näckrosobuss var uppe till prövning i Arbetsdomstolen 1997, men förliktes med ett stort skadestånd till Anders.

Sarah och den privata vårdgivaren

De gamla vanvårdades av det privata vårdföretag som fått åldringsvården på entreprenad i Solna. Sarah Wägnert slog larm till Rapport som oannonserade kom dit och filmade. Aktiekursen för det privata vårdföretaget sjönk med 14 kr. Gjorde Sarah rätt?

De gamla vårdas för samhällets pengar. Sarah tipsade för att hjälpa dem. Att vårdföretaget då tappade några millioner på aktiekursen kan väl inte spela någon roll. Så kan man tycka men så är det tyvärr inte. Sarah hade skadat sin arbetsgivare, och i allvarliga fall kunde hon t.o.m. sägas upp från anställningen för det. Nu hände inte det, utan Sarah gjorde som så många andra i hennes situation, hon slutade självmant.

I ett demokratiskt samhälle är press radio och TV viktiga medel för att missförhållanden ska komma fram i ljuset och rättas till. De är så viktiga att de brukar kallas för den tredje statsmakten. Yttrandefriheten är därför en av våra viktigaste demokratiska rättigheter. Men framför den privata arbetsplatsen gör yttrandefriheten halt.

Vad gör då den socialdemokratiska regeringen? Den föreslår våren 1998 en Lex Sarah, för att göra det till en skyldighet för de anställda inom åldringsvården att rapportera missförhållanden. Till vem ska då den privatanställde rapportera enligt lagförslaget? Jo just det, till arbetsgivaren. Regeringen förstärker härigenom i själva verket de dåliga regler som Arbetsdomstolen utvecklat i sina domar. Arbetstagarens lojalitetsplikt alltså skyldigheten att alltid först vända sig till arbetsgivaren med sina klagomål, skrivs in i lagen. I dag finns reglerna endast i Arbetsdomstolens för den anställde mycket dåliga praxis. Man har svårt att tro att det bara är okunnighet som styrt de ansvariga tjänstemän som i regeringskansliet tillverkat detta dåliga lagförslag.

Vad som i stället behövs är en lagstiftning som ger privatanställda samma yttrandefrihet på arbetsplatsen som finns i övrigt för medborgarna i ett demokratiskt samhälle. Först då kan våra åldringar känna sig trygga.

Men det behövs också modiga arbetstagare vilka som Sarah Wägnert vågar avslöja missförhållanden. Och arbetskamrater som stöttar dem som vågar tala. För när arbetstagarna är solidariska med de kompisar som vågar ta stöten, kan de fixa dåliga förhållanden trots en dålig lagstiftning.

Anställningsskyddslagen och legostadgan

Lojal kommer av det franska ordet loyal av loi, lag. Det betyder i sin ursprungliga lydelse lagenlig, laglydig. Om man är illojal mot sin arbetsgivare, men lojal mot samhället, är man alltså olaglig. Det verkar ju absurt.

För att förstå varför Arbetsdomstolen, AD godtar detta lojalitetskrav och godkänner sådana uppsägningar måste man gå tillbaka i rättens historia. Först då kan man förstå lagstiftningen och varför AD dömer som den gör.

Arbetstagaren anses ha en stor lojalitetsplikt mot arbetsgivaren. Ursprungligen härstammar denna lojalitetsplikt från gamla feodala rättsförhållanden. Feodalherrarna, hade vittgående rättigheter gentemot sina underlydande bönder. Länsherren svor trohets- och lojalitetsed mot konungen och fick då rätt att utöva konungens beskattnings- och befallningsrätt över invånarna i länet. Medborgarna hade ofta en arbetsplikt i form av dagsverken till sin godsherre om de var bönder eller torpare. Tjänare som drängar eller pigor var näst intill rättslösa mot sina herrar.

Den skrivna lagstiftning som vi har idag går tillbaka på landskapslagarna. Landskapslagarna var inte, såsom de ofta framställts, folkets lagar som nedtecknades. Det var tvärtom den framstigande herreklassen, feodalherrarna, som behövde den lagstiftningen, för att kunna genomdriva sin rätt. Lagstiftningen i de feodala staterna hade många gemensamma drag på hela den europeiska kontinenten, där herrarna också hade domsrätt över de underlydande. (Se Historieskrivningens dilemma och andra studier av Per Nyström, 1974, sid. 62 ff).

Det karakteristiska för den feodala staten var att samhällets och den enskilde godsherrens makt över medborgarna, ofta sammanföll. Förenklat kan man säga att statens och arbetsgivarens intresse utövades av samma person och arbetstagarna/medborgarna hade en i princip oinskränkt lydnads- och lojalitetsplikt mot sin herre. Samhällsnyttan och arbetsgivarens nytta var därför vid denna tid samma sak.

Detta fortsatte också i den första Tjänstehjonsstadgan som bestämde tjänarnas arbetsvillkor. Den kom 1664. Ett av de viktigaste syftena med stadgan var att den härskande klassen lätt skulle kunna få tjänste- och legohjon till låga löner eller som det uttrycks i inledningen till stadgan:

"i det de " - tjänstefolket - "bliva så skäligen dyra och motvilliga att man stort besvär måste förfara, såväl i deras betingande och lön som i deras tjänst och skyldighets efterkommande,"

1699 kompletterade Karl den XII stadgan med straffbestämmelser bl.a. att den

"som fäller okvädningsord emot sin herre, plikte med fyradubbla böter emot det, som lagen eljest därom innehåller"

Redan här kan man alltså se att lojaliteten framtvingades med fyrdubbla straff. (Alfred Kämpe, Svenska allmogens frihetsstrider första delen 1918)

Detta synsätt levde kvar också i 1833 års legostadga. Enligt denna ägde husbonden rätt att söka tillrättavisa hjonet med måttlig husaga. Denna rättighet upphörde beträffande vuxna 1858, men när det gällde minderåriga fanns den kvar ända till 1920-talet. Tjänstehjonet skulle vidare "i sitt förhållande vara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt".

Tjänstehjon som satte sig upp mot sin husbonde, matmoder eller den som var satt i deras ställe med ord eller gärning, straffades enligt missgärningsbalken. Legostadgan gav också arbetsgivaren/husbonden möjlighet att frampressa den anställdes arbetsprestationer med exekutivt våld, dvs. med polishämtning.

Först 1926 avskaffades legostadgan. Det var två år innan den lagstiftning som i sina huvudprinciper gäller idag infördes, 1928 års lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Medbestämmandelagen, som ersatte kollektivavtalslagen 1976, innebär inga förändringar alls i lagens system när det gäller lojalitetsbegreppet. (Se Rätten i klasskampen, en studie i rättens funktioner av Per Eklund, Stockholm, 1974).

Mycket inom arbetsrätten är, även om vi fått lagar med moderna namn, som medbestämmandelagen, anställningsskyddslagen, alltså följder av ett arv från historien. Den mycket omfattande lojalitetsplikt som arbetstagare har mot sin arbetsgivare i Sverige, är en direkt avspegling av dessa gamla, historiska, feodala förhållanden.

Lojalitetsplikten vilken tidigare reglerades i legostadgan dels genom en lydnadsplikt sanktionerad med drakoniska straffbestämmelser och dels genom rätt till aga finns det inga uttryckliga lagbestämmelser om i dag utom i företagshemlighetslagen. Den har istället framförallt uppkommit i AD:s praxis, där jag redogjort för vissa avgöranden tidigare. Utmärkande för denna praxis är att domstolen sätter arbetsgivarens intresse framför samhällets och de enskilda arbetstagarnas.

Att AD:s praxis när det gäller den anställde vilar på en gammalt tids synsätt är något som är erkänt även bland ledande rättsteoretiker. Professor Reinhold Fahlbeck som skrivit den ledande kommentaren till företagshemlighetslagen säger därom:

"En anställning är inte ett vanligt civilrättsligt avtal. Till skillnad från t ex ett köpeavtal har anställningsavtalet drag som mer påminner om familjerätten än civilrätten."

"Anställningsförhållandet har sin grund i äldre tiders reglering, tjänstehjonsförhållandet. Detta byggde i hög grad på ett statustänkande. Det var naturligt att se tjänstehjonsförhållandet som något av ett familjeförhållande, bl. a. därför att parterna ("husbonde" och "tjänstehjon") vanligen bodde under samma tak och levde mycket nära varandra i det dagliga livet. Mycket av det centrala i den äldre regleringen lever kvar i det moderna anställningsavtalet. Lojalitetsförpliktelsen är ett utmärkt exempel på detta." (Reinhold Fahlbeck Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet, 1992 sid. 93 o ff.)

När Arbetsdomstolen därför anser att den som är solidarisk med samhället, istället för att vara lojal med arbetsgivaren beter sig olagligt, illojalt, är detta en direkt följd av en lagstiftning och en tradition med rötter i ett gammalt, feodalt samhälle.

Är detta en nödvändighet om man ser det ur juridisk synpunkt? Absolut inte! En sådan lojalitetsplikt finns inte i andra civilrättsliga förhållanden. Ingen skulle t.ex. komma på idén att som en självklar del av ett serviceavtal avkräva firman som servar företagets kopiator att inte också serva den värsta konkurrentens kopiator. Ett företag som ställde ett sådant krav skulle bli utskrattat. En sådan lojalitetsplikt följer endast som en naturlig del av ett anställningsavtal. Arbetsrätten vilar här inte på vanliga civilrättsliga regler och lojalitetsplikten har härigenom kommit att sträckas ut långt över det syfte den möjligen kan ha i ett anställningsförhållande. Även i detta hänseende är arbetsrätten omodern, och det gynnar som vanligt arbetsgivaren.

Samhället i dag har större krav på medborgaren, - en samhällelig solidaritet - än i det feodala väldet. Det är inte längre arbetsgivaren som har ansvar för arbetstagarens samhälleliga väl och ve. Ansvaret för socialvård, miljövård, undervisning, har numera övertagits av samhället. Det gäller nu att också anpassa lagstiftning och dömande till denna verklighet.

I vems intresse?

I en demokrati, som Sverige, finns det överordnade intressen. Dessa överordnade intressen brukar anses nödvändiga, för att demokratin och folkstyrelsen skall kunna fungera. Sådana intressen är bl. a. yttrande- och tryckfrihet, samt allmänna, fria och hemliga val. Grundläggande regler, som är nödvändiga för att ett demokratiskt samhälle ska kunna fungera, brukar tas in i grundlagar. En grundlag är en lag, som står över andra lagar, och är svårare att ändra än en vanlig lag. Om det uppkommer konflikt mellan en grundlag och en vanlig lag, är det grundlagen som ska gälla. Hur har nu Arbetsdomstolen, AD tillämpat den regeln, vid konflikten mellan regeringsformens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser om yttrande- och tryckfrihet?

Svaret är, att de inte alls beaktat de grundlagsfästa reglerna, utan nästan i varje läge, låtit arbetsgivarens intresse av att få driva sin verksamhet ostört, få företräde framför samhällsintressena. I ett demokratiskt samhälle är detta en allvarlig och oroande utveckling. Det är ingen ursäkt, att domstolens dömande tar sitt ursprung, i den gamla feodala lagstiftningen. Denna lagstiftning utgick ju från en helt annan styrelsemodell, där statens och arbetsgivarens intresse, i princip var desamma.

Så är det inte i ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle ska medborgarna och staten övervaka även företagen och att dessa följer de bestämmelser som gäller för dem, t ex miljö- plan-, arbetsmiljö-, och annan lagstiftning, som tillkommit för att skydda samhället och medborgarna från olika typer av skadlig inverkan. Det finns alltså en intressemotsättning mellan arbetsgivarens intresse att få maximal vinst, och samhällets intresse att skydda sina medborgare.

En viktig del av detta skydd, är att statliga och kommunala myndigheternas övervakar företagen, så att t ex miljöregler inte överträds. De som har den bästa kunskapen om detta, är självfallet företaget självt och dess anställda. När därför AD i sina domar säger att den anställde innan han anmäler ett missförhållande till myndigheten, först måste ta kontakt med arbetsgivaren, är detta ett klart ställningstagande, mot det gemensammas intresse, för arbetsgivarens. Vem vågar, i dessa arbetslöshetens tider, riskera att komma i onåd hos arbetsgivaren, och kanske bli av med arbetet, genom att påtala att arbetsgivaren bryter mot lagen.

Vad som händer om den anställde sedan går vidare och anmäler missförhållandena till behörig myndighet, det kan var och en räkna ut. Arbetsgivaren behöver ju då inte undra över vem som gjort anmälan.

Man kan alltså se att de regler som AD drar upp, innebär att samhällets intresse sätts på undantag. I ett demokratiskt samhälle, skall det inte finnas en sådan övervakningsapparat att staten genom egna tjänstemän ska kunna upptäcka alla missförhållanden. Då är det sannolikt inte något demokratiskt samhälle längre, utan en polisstat. Det demokratiska samhället bygger just på att allmänheten känner sitt ansvar och anmäler missförhållanden eller tar upp dem i tidningar eller andra organ.

När därför Arbetsdomstolen i högstämda ordalag förklarar att yttrandefriheten är viktig i ett demokratiskt samhälle, men sedan i nästa andedrag låter arbetsgivaren säga upp anställda, som utnyttjar denna yttrandefrihet, inser de inte att detta bygger på ett gammalt odemokratiskt samhälles synsätt. Här finns verkligen ett reformbehov för att anpassa lagstiftningen till det moderna samhällets krav på solidariska medborgare. Men utvecklingen i lagstiftningen går tyvärr åt motsatt håll. Det visar tydligt den socialdemokratiska regeringens ändringar i anställningsskyddslagen och införandet av munkorgslagen. Det är inte yttrandefriheten som värnas, utan arbetsgivarens rätt att snabbt och smidigt göra sig av med anställda. Det visar också samma regerings åtgärder med lex Sarah. En bestämmelse som sägs öka yttrandefriheten inom vården, slår tvärtom fast Arbetsdomstolens dåliga praxis i illojalitetsmål på det privata området.

Vad kan man då göra? Ja alla kan inte vara så modiga och starka som Kjell-Erik Karlsson eller Ingvar Bratt för att bara nämna två kända personer i detta sammanhang.

Men man kan även på sin arbetsplats jobba i det lilla och stötta arbetskamrater som blir angripna av arbetsgivaren för att de är frispråkiga eller jobbar fackligt. Den urgamla fackliga kunskapen, att ensam är du svag men tillsammans är vi starka, är än viktigare nu när arbetsgivarens nordanvind viner kring öronen. Tro inte att du genom att huka kan skydda dig till dess det blåst över. Nästa gång är det inte arbetskamraten som ryker, då är det du. Vi får inte låta oss skrämmas till tystnad. Då kommer arbetsgivaren bestämma allt och det är det SAF vill.

Lojalitet i vems intresse?

En arbetare på Värö bruk i Halland, Kjell-Erik Karlsson sägs upp när han utnyttjar sin medborgerliga yttrande- och tryckfrihet. Arbetsdomstolen underkänner uppsägningen, men bruket trotsar domstolen. Det är endast tack vare att arbetskamraterna strejkar olagligt som Kjell-Erik får tillbaka jobbet. Och läser man domen så var Kjell Eriks yttrandefrihet inte alls uppenbar, trots att han endast utnyttjat rättigheter som borde vara självklara i ett demokratiskt samhälle.

Det är bara ett i raden av fall där arbetsgivare velat tysta arbetare genom att säga upp dem för att de är påstått illojala.

När Arbetsdomstolen prövar om arbetsgivaren gjort rätt när han sagt upp den anställde kontrollerar de om arbetstagaren varit illojal. Illojal mot vem? Är man illojal när man som Sarah Wägnert avslöjar att hennes privata arbetsgivare missköter åldringarna i Solna. När man försöker skydda arbetskamraterna från en farlig arbetsmiljö genom att få i gång en debatt om en hälsofarlig miljö? I dag kan man mista sitt jobb om man är solidarisk med sina arbetskamrater och sina samhällsmedborgare om arbetsgivaren anses lida skada. Är detta en rimlig värdering? Varför är det så?

Denna skrift innehåller en kortfattad redogörelse för några av de mest uppmärksammade fallen av uppsägning p.g.a. illojalitet, en diskussion om hur Arbetsdomstolen dömer, och varför den tar så lite hänsyn till allmänna värden som yttrandefrihet, tryckfrihet och värdet av ett demokratiskt samhälle. Den sätter in ett antal faktiska fall av förtryck av yttrandefriheten på arbetsplatsen i ett rättsligt sammanhang. Den beskriver också betydelsen för yttrandefriheten av den nedrustning av arbetsrätten, som de senaste regeringarna genomfört oavsett om de varit borgerliga eller socialdemokratiska.

Presentation av författaren

Jag arbetar på LO-Rättsskydd AB sedan 20 år tillbaka. LO-Rättsskydd är LO-förbundens juridiska byrå. Det är den byrå som driver flest processer på det arbetsrättsliga området i Sverige. Jag är därför väl förtrogen med ämnet för denna skrift. Åsikterna är mina egna men jag vet att de delas av många inom den fackliga rörelsen.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tredje upplagan är framställd i kopieringsmaskin av Kurt Junesjö i en första tryckning om 200 exemplar. Stockholm i juni 1998.
© Kurt Junesjö 1998

 

 

Skriften får kopieras fritt inom den fackliga rörelsen och med denna sympatiserande organisationer. Vid utdrag skall källan anges. Bilden får inte användas fritt.