Arbets-O-rätt 5
Försvara arbetsrätten!
Kurt Junesjö
Omslagsbild Robert Nyberg

Arbetsrätten är alltid hotad

 

Innehållsförteckning
Du kan orientera dig i dokumentet genom att klicka på rubrikerna i innehållsförtecknigen
Arbetsrätten är alltid hotad

SAF idéer slår rot i kanslihuset

Regeringens förslag till försämringar i anställningsskyddet

Rättssäkerhet för arbetstagaren som person

"Arbetsrätten är krånglig och kan lätt förenklas"

"Sverige har internationellt sett en tillkrånglad arbetsrättslagstiftning"

"Anställningsskyddet driver upp arbetslösheten"

"Anställningsskyddslagen förhindrar att ungdomen får arbete"

"Anställningsskyddslagens är omodern och måste göras mer flexibel"

"Fler tidsbegränsade anställningar minskar arbetslösheten"

"Skadestånden i Sverige drabbar i synnerhet småföretagen hårt"

Hotet mot arbetstidslagstiftningen

"En uppmjukning av arbetstidslagstiftningen ger större individuell frihet för arbetstagaren att själv bestämma över sin arbetstid."

SAF:s krav på arbetstidsområdet

Arbetstidskommitténs funderingar på ett "systemskifte" i arbetstidsfrågorna

Arbetsgivarens §32- befogenheter förstärks!

Rättssäkerhet genom fackliga rättigheter

"Fackföreningarna och kollektivavtalen hindrar individens utveckling"

"Ur tid är facket"

"Kollektivavtalen medför byråkrati och hindrar individens utveckling" "Individuella anställningsvillkor ger större frihet åt individen"

"Strejken är föråldrad och ger facket för stor makt i dagens tekniska samhälle"

Försök till inskränkningar av strejkrätten

"Facken utkämpar genom onödiga strejker sina gränsdragningstvister på arbetsgivarens och de anställdas bekostnad."

Litteraturlista

 

 

SAF idéer slår rot i kanslihuset

Sommaren 1996 läcker en hemlig promemoria ut från Finansdepartementet till Svenska Dagbladet (SvD 1996-07-13). Promemorian innehåller många allvarliga försämringar i anställningsskyddslagen. Där är också stora försämringar i strejkrätten.

Utlandsradion gör samma dag en intervju med finansminister Erik Åsbrink. Han är överraskad och säger att det är olyckligt att förslaget blivit offentligt. Men han säger samtidigt att man måste ha en beredskap om parterna som förhandlar under sommaren 1996 inte lyckas komma överens i förhandlingarna.

Den 24 augusti sprack förhandlingarna. Om man vill veta varför behöver man bara läsa en liten skrift från LO där man sammanställt arbetsgivarförbundens 59 (!) förslag i förhandlingarna till försämringar i arbetsrätten. 20 vanliga frågor om arbetsrätten - med svar.

Tyvärr var promemorian i Finansdepartementet inget tillfälligt misstag i arbetet. Regeringen har nu presenterat en historisk överenskommelse med Centern. I arbetsmarknadsdepartementets "Rapport" "Lättare att anställa. inte att avskeda": används SAF:s terminologi för försämringar i arbetstagarnas rättsskydd - en "modern"- och "- flexibel"- arbetsrätt. Broschyren skulle kunna vara gjord av SAF:s eget förlag, Timbro, om det inte vore så att författaren på arbetsmarknadsdepartementet inte ens behärskar den arbetsrättsliga terminologin utan använder ordet " avskeda" och inte "säga upp" vilket antagligen är vad man menar. Det tyder på att det inte är SAF som är författare till propagandaskriften, för de brukar vara sakliga när det gäller termer.

Varför är då denna uppgörelse historisk. Det socialdemokratiska partiet bildades 1889. Målen var då bl.a. - 8 timmars arbetsdag, minimilön, förbud mot natt-, söndags- och barnarbete -. Ända sedan 1889 har målet för socialdemokraterna varit att förstärka arbetstagarnas rättigheter. 1996 föreslår den socialdemokratiska regeringen inte endast allvarliga försämringar i anställningsskyddslagen. En arbetstidskommitte´ där Ulrika Messing var ordförande till hon blev arbetsmarknadsminister, arbetar för allvarliga försämringar i arbetstidslagen, bl.a. att förbudet mot nattarbete ska slopas. Är det en slump att man nu vänt förtecken på de sociala målen i arbetsrättslagstiftningen och avskaffar det man kämpade för 1889?

Regeringens förslag till försämringar i anställningsskyddet

Arbetsmarknadsdepartementet har vid en presskonferens den 5 september 1996 och i en förljugen propagandaskrift lagt fram ett antal förslag till försämringar i anställningsskyddet och någon enstaka förbättring. Broschyren och uttalandena är så pass fluffiga att det inte riktigt går att se vad de i sin helhet innebär.

Försämringarna är:

Förbättringarna är LO har protesterat kraftigt mot försämringarna. Regeringen har då anklagat LO för att överdriva. Men det är inga bagatellförsämringar. Det är detta som är historiskt. Att en socialdemokratisk regering utan något annat skäl än att tillmötesgå arbetsgivaren, i detta fall representerad av Centern, försämrar rättsskyddet för arbetstagarna.

Fackföreningsrörelsen huvuduppgift är att försvara arbetstagarens intresse. Den kan inte för sina medlemmar försvara förändringar som enbart syftar till att försämra arbetstagarens rättsskydd och förstärka arbetsgivarens maktställning. Det är därför möjligt att fackföreningsrörelsen och den socialdemokratiska rörelsen står vid ett historiskt vägskäl. Vi får hoppas att det inte är så.

Vi kommer i denna skrift gå igenom regeringensförslagen mer ingående under de olika avsnitten, tillsammans med andra förslag som säkert snart kommer att dyka upp.
 
 

Rättssäkerhet för arbetstagaren som person

När man talar om mänskliga rättigheter brukar de flesta tänka på sådant som skyddet mot ingrepp från staten som oppositionen i Turkiet, Burma, eller Kina kastas i fängelse för. Eller vi kanske tänker på den lite lyxigare kampen i Sverige för att slippa personnummer, som anses utgöra ett ingrepp i den personliga integriteten.

Men även på arbetsplatsen finns det fri- och rättigheter att kämpa för. De är dåligt skyddade i Sverige, men än så länge finns de kvar. Sådana viktiga individuella rättigheter finns i anställningsskyddslagen och i jämställdhetslagen. De finns i arbetstidslagen som skyddar den ordinarie maximala arbetstiden 40 timmar, skyddar mot onödigt nattarbete, ger rätt till raster osv. Rättigheterna ska skydda arbetstagaren mot arbetsgivarens övergrepp. De skall var lika för alla överallt. Vissa regler kan branschanpassas. Detta sker då centralt för hela branschen i kollektivavtal. Sådana regler i lagarna kallas Semidispositiva. Det är dem som arbetsmarknadsdepartementet nu föreslår ska överenskommas på klubbnivån är det gäller anställningsskyddet och en utredning när det gäller arbetstidslagen..

Individuella rättigheter är viktiga. Därför kan de angrepp som nu sker på t.ex. anställningsskyddet medföra stora försämringar i rättssäkerheten för arbetstagaren. För det är rättssäkerheten det är fråga om. Att bli av med försörjningsmöjligheter, arbetskamrater och möjlighet till meningsfullt arbete är ett allvarligt ingrepp i individens liv. Egentligen är det kanske allvarligare att bli av med jobbet än att bli straffad för ett brott. Det gäller både ekonomiskt och socialt. Att ge arbetsgivaren full frihet att välja och vraka mellan de anställda när han ska säga upp är en mycket allvarlig försämring av den anställdes rättsskydd. Ju fler anställningar som blir tidsbegränsade desto större frihet för arbetsgivaren.

Men de som diskuterar försämringar av turordningsregler, större möjligheter till tidsbegränsade anställningar etc ser inte detta som en rättssäkerhetsfråga utan som en ekonomisk fråga eller en fråga om förenkling av regelsystemet. För vem det är förenkling diskuteras inte, men så mycket är klart, att inte är det för arbetstagaren.

En viktig del av anställningen är skyddet för lönen. Och det svenska löneskyddet bygger i grunden på strejkrätten. Utan skydd för lönen är inte ens anställningsskyddet mycket värt. När nu därför även strejkrätten angrips är det mycket allvarligt ur arbetstagarens synpunkt.

"Arbetsrätten är krånglig och kan lätt förenklas"

"Arbetsrätten är krånglig och svår i synnerhet för småföretagen att tillämpa". Det får väl numera anses som en "sanning", åtminstone om man läser de borgerliga tidningarnas ledarsidor och numera även det socialdemokratiska arbetsmarknadsdepartementets promemorior.

SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten (1991) är en programskrift som utgör grunden för arbetsgivarnas nuvarande mycket framgångsrika offensiv för en försämrad arbetsrätt. Där sägs bl.a.

"Lagstiftningen inom arbetsrätten har åstadkommit formalisering, byråkratisering och centralstyrning."

"Reglerna är svåröverskådliga, svårtolkade och komplicerade. Företagen, särskilt de små, saknar kompetens. Reglerna ska vara enkla och klara."

"Särskilda problem uppkommer i det lilla företaget. Större delen av det arbetsrättsliga regelsystemet fungerar inte i det lilla företaget."

Så här säger arbetsmarknadsdepartementet i sin propagandabroschyr i september 1996 för en försämrad arbetsrätt, Lättare att anställa. inte att avskeda:

"Den höga arbetslösheten gör det nödvändigt att modernisera arbetsrättslagstiftning så att den inte försvårar för företag att starta och expandera"

De här påståendena känner du säkert igen. De har upprepats till leda. Trots det är påståendena inte i någon mening sanna.

Den enda mer omfattande och objektiva undersökningen som finns om småföretagens inställning till arbetsrätten är en enkät utförd av tre forskare i nyföretagarprogrammet i Örebro, Magnus Aronsson, Maria Ellgren och Jonas Forsberg, "Efter de första ljuva åren" (Örebro april 1995). En av frågorna var då om arbetsrätten (LAS mm) utgjort något problem för de 445 företag som nystartades 1988. Med en mycket hög svarsfrekvens, 92 %, ansåg 60 % av småföretagen "inget problem" och resterande upp till 90 % ansåg att den var "litet problem". Det var endast 10 % som ansåg att arbetsrätten utgjorde ett stort problem. Detta, trots att undersökningen utfördes 1994, när SAF:s propagandamaskin dundrat i över 10 år och påstått att arbetsrätten utgjort ett nästintill oöverstigligt hinder för nyetablering av småföretag.

Men 10 % av småföretagen ansåg ju ändå att arbetsrätten var ett problem. Ska man inte ta hänsyn till dem och deras problem och försöka förenkla den då?

Juridik och lagstiftning är komplicerade saker. Om man kan förenkla, ska man naturligtvis göra det. Men de "förenklingar" som SAF och regeringen nu föreslår har endast ett syfte. Att arbetsgivaren i varje läge själv ska få bestämma över arbetstagaren, utan hänsyn till den enskildes intresse.

Arbetsrätten är nämligen ett uttryck för maktrelationerna på en arbetsplats. Det låter så fint att man individuellt ska anpassa villkoren efter varje arbetstagare och att detta ska ske efter samråd mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Har den som söker ett jobb varit arbetslös i sju månader, och arbetsgivaren säger: "Tyvärr har jag lite svårt att bestämma din arbetstid. Jag ska försöka meddela dig på morgonen hur länge du ska jobba, men i övrigt har jag inga möjligheter att i förväg bestämma arbetstiden åt dig. Är vi överens om det?" Den arbetslöse säger naturligtvis ja, för han behöver jobbet.

Så här får arbetsgivaren inte göra idag, men kanske om idéerna i den arbetstidsutredning som nu sitter slår igenom. För enligt den arbetstidslag som gäller i dag måste han bestämma arbetstiden 14 dagar i förväg, om så är möjligt. Arbetstiden ska också uppgå till högst 40 tim per vecka. Men enligt förslaget ska begänsningsperioden för veckoarbetstidens beräkning vara 1 år vilket ger arbetsgivaren oändliga möjligheter att anpassa arbetstidsförläggningen efter sina behov utan att övertidsersättning utgår.

Det här är ett exempel på vad arbetsrättslagstiftning egentligen är. Det är ingen lagstiftning som tillkommit för att reglera förhållandet mellan jämställda parter, utan regler för att skydda den underlägsne i ett anställningsavtal, nämligen arbetstagarparten. Avsikten är just att det ska begränsa arbetsgivarens frihet. Det vore ju mycket enklare att låta orderingång, väderleksförhållanden eller vad det nu är frågan om, helt styra arbetstiden och arbetstidens förläggning.

Men det är inte bara fråga om skyddsregler. Det är också fråga om att bli rättvist behandlad i arbetet.

Nu kan arbetstagaren i alla fall bli utsatt för en godtycklig behandling. Arbetsgivarens arbetsledningsrätt är fortfarande i dag helt fri så länge arbetsgivaren inte diskriminerar någon på grund av kön eller etnisk härkomst. Det finns t.ex. inga lagregler som hindrar att arbetsgivaren förlägger arbetstiden så att en ensam mamma inte kan hämta och lämna sitt barn på dagis. Det är inte värdigt ett modernt demokratiskt samhälle. Här skulle det behövas förstärkningar av arbetstagarens sak, inte försämringar som nu är de enda förändringar som är aktuella hos alla politiska partier, utom möjligen Vänsterpartiet, men de gör verkligen inget väsen av sig i de här frågorna.

De förändringar som behövs är därför förstärkningar av arbetsrätten - inte att den under sken av att förenklas - ska försämras.

"Sverige har internationellt sett en tillkrånglad arbetsrättslagstiftning"

Ofta hör man i debatten att Sverige har en så tillkrånglad arbetsrättslagstiftning att vi hamnar på efterkälken i konkurrens med länder som har för arbetsgivaren bättre system. Inte heller detta påstående är sant.

En undersökning som utförts inom OECD, visar att Sverige inte, som man kan tro, ligger i topp när det gäller arbetsrätt, utan ligger någonstans i mittfältet av Europas länder.

I vissa länder, t.ex. Holland, Grekland, Spanien och Portugal, krävs myndighetsgodkännande för kollektiva uppsägningar på grund av arbetsbrist. I andra länder, t.ex. i Tyskland, får företagen betala kostsamma avgångsvederlag beroende på anställningstid och ålder vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

I Sverige däremot behöver arbetsgivaren bara påstå att det är arbetsbrist, om han t.ex. vill lägga ut arbetet på entreprenad i stället för att utföra det själv, så har han rätt att säga upp hur många anställda han vill. Det är ur arbetsgivarens synpunkt en väldigt generös lagstiftning.

Några objektiva undersökningar som visar att svenska företag till följd av arbetsrättslagstiftningen skulle vara förhindrade att konkurrera på lika villkor finns inte. Sannolikt är det tvärtom. En modern företagsledning tillvaratar individens initiativ och ansvar. Men en sådan organisation kräver att det är högt i tak. En arbetstagare som sticker ut hakan med ett kontroversiellt förslag som i längden kanske visar sig livsviktigt för företagets överlevnad, ska inte behöva riskera jobbet för att han eller hon vågar yttra sig frimodigt. Skydd för individen mot att behandlas godtyckligt i anställningsskyddshänseende, vid arbetsledning och i övrigt är därför sannolikt produktionsbefrämjande, inte tvärtom. Något skäl till att försämra arbetsrättslagstiftningen i Sverige, på grund av konkurrensskäl, finns därför inte.

"Anställningsskyddet driver upp arbetslösheten"

I finansdepartementets hemliga PM, sägs om försämringar i arbetsrätten, att sådana kan minska arbetslösheten. Men inte ens i denna PM, som i övrigt inte utmärker sig för någon saklighet, påstås dessa försämringar ge annat än marginella förändringar i arbetslösheten. Inte heller Arbetsmarknadsminister Ulrika Messing påstår i intervjun i Rapport den 5 september 1996 inför försämringarna i arbetsrätten att dessa ska ge några fler jobb. Försämringarna i arbetsrätten sägs i stället i finansdepartementets PM vara en symbolfråga som ska ge en signal till näringslivet.

SAF är mer ohämmad när det gäller att motivera försämringarna i arbetsrätten med att förbättra sysselsättningsläget. Det konstiga är emellertid att samma försämringar föreslogs 1991 när vi hade en obetydlig arbetslöshet. Då var motiveringen att förenkla och få en enhetlig arbetsrättslagstiftning. Man kan alltså dra slutsatsen att motiveringarna förändras men resultatet blir detsamma i SAF:s version. Försämringar för arbetstagarna och förbättringar för arbetsgivaren.

Men finns det då något vetenskapligt stöd för att försämringar av anställningsskyddet skulle minska arbetslösheten?

Självklart påverkar anställningsskyddslagstiftning företagens handlande vid konjunkturuppgångar och konjunkturnedgångar. Om arbetstagaren har en uppsägningstid på sex månader är det svårare för arbetsgivaren att snabbt göra sig av med sådan arbetskraft. Det tar ju alltid minst sex månader att säga upp. Men det är ju också lagstiftningens syfte. Arbetstagaren ska under uppsägningstiden, dels få en möjlighet att ställa om sig och dels söka nytt jobb. Forskningen visar också att långa varseltider från arbetsgivarens sida ger kortare arbetslöshetsperioder.

Också i konjunkturuppgång påverkas arbetsgivaren av en bättre anställningsskyddslagstiftning. Han planerar då noggrannare när han ska anställa och har dessutom ett hårdare urval. Men, och det är det viktiga, det finns inga belägg för att olika regler om anställningsskydd skulle kunna förklara skillnader i arbetslöshetsnivåer mellan olika länder.

Det här konstaterar Per Anders Edin som gjort en genomgång av den svenska och internationella forskning som finns på området. (Reformer på arbetsmarknaden - vägar ur massarbetslösheten? Anställningsskydd och arbetslöshet, Per Anders Edin, Uppsala universitet, 1996).

OECD som är industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation har tidigare påstått att det funnits ett positivt samband mellan en hög omsättning på arbetsmarknaden och en snabbare tillväxt. Nu säger man efter att ha studerat frågan noggrannare att ett försvagat anställningsskydd "kan tendera att reducera långtidsarbetslösheten men öka inflödet i arbetslöshet utan att därför nödvändigtvis ändra den totala nivån på arbetslösheten påtagligt" I klartext - ett svagare anställningsskydd ger fler korttidsjobb - men minskar inte arbetslösheten.

Föga överraskande har SAF:s vilja att försämra arbetsrätten ett annat mål än att sänka arbetslösheten. Tvärtom, arbetslösheten gör att SAF kan pressa ner lönekostnaderna enligt reglerna om utbud och efterfrågan. Och en del av kostnaderna för arbetsgivaren är just arbetsrätten. Genom att försämra de sociala rättigheterna för arbetstagaren, fler korttidsanställningar, kortare uppsägningstid, sämre anställningsskydd, ökat antal deltidsanställningar, försämrade arbetstidsregler, kan arbetsgivaren sannolikt kortsiktigt i vart fall marginellt minska sina produktionskostnader. Och allt detta görs naturligtvis för att öka vinsten.

Men vore enbart vinstökningar ett sätt att minska arbetslösheten, så borde Sverige inte ha någon arbetslöshet alls efter de vinstnivåer som de svenska företagen uppvisade 1995/96. Vinstnivåerna var exempellösa i svensk efterkrigstid och trots detta har vi också den största arbetslösheten sedan 30-talet.

Att det skulle finnas något samband mellan reglerna om anställningsskydd och den totala nivån på arbetslösheten finns det inga vetenskapliga belägg för. Det är en av de många myterna kring arbetsrätten som inte blir sannare bara för att den upprepas ofta.

"Anställningsskyddslagen förhindrar att ungdomen får arbete"

Arbetslösheten bland ungdomar är högre än hos andra ålderskategorier (16.7 % i åldern 16-24 år jämfört med 8.0 % för samtliga år (1994 källa AKU).

Denna höga ungdomsarbetslöshet sägs vara en följd av att ungdomen genom LAS utestängs från arbetsmarknaden. De som redan har jobb stänger ute dem som vill in.

Så här säger arbetsmarknadsdepartementet i sin propagandabroschyr för en sämre arbetsrätt Lättare att anställa inte att avskeda:

"Det viktigaste är därför att göra det lättare för företag att nyanställa. Trösklarna måste sänkas De regler om visstidsanställningar som finns idag är bra, men inte tillräckliga. Ungdomar är en grupp som tydligt missgynnas."

Även om ungdomen sannolikt är den mest utsatta gruppen ger procenttalen inte hela sanningen. En kategori som sannolikt har ännu svårare att få nytt arbete vid arbetslöshet är arbetstagare utan specialkunskaper över 50 år. Men många av dem utestängs helt från arbetsmarknaden och tvingas ta sjuk- eller förtidspension. De syns alltså inte i arbetslöshetsstatistiken.

1990 var arbetslösheten 1.6 %. 1994 var den 8.0 %. Oavsett om man har anställningsskydd eller inte är det svårare för alla kategorier att komma in på dagens arbetsmarknad än den 1990. Det totala antalet lediga arbetstillfällen är färre. Hög arbetslöshet medför dessutom att arbetssökande utan yrkeserfarenhet får det svårare. När arbetsgivaren kan välja, väljer han självfallet någon han slipper utbilda. Den grundläggande orsaken till ungdomsarbetslösheten är därför att det helt enkelt finns färre lediga jobb och självklart är det svårare att ta sig in på en arbetsmarknad när det finns färre arbeten att söka.

Men det kan naturligtvis inte förnekas att anställningsskyddslagens regler om att det måste finnas saklig grund för uppsägning av de som är tillsvidareanställda, medför att äldre arbetstagare med lång anställningstid får behålla jobben, trots att arbetsgivaren kanske hellre i vissa fall skulle anställt eller behållit ung, stark, nyutbildad och effektiv arbetskraft.

Då är vi åter tillbaka till arbetsrättens syfte. Anställningsskyddslagen är en social skyddslagstiftning som bl.a. ska skydda äldre arbetstagare även om dessa inte är den arbetstagargrupp arbetsgivaren helst vill sysselsätta. Att kasta ut 60-åringar, 55-åringar och till och med 45-åringar till en arbetsmarknad där dessa har ännu svårare att skaffa sig arbete än arbetssökande 21-åringar, är ingen vare sig samhälleligt eller socialt acceptabel lösning på ungdomsarbetslösheten. Även dagens ungdom kommer att åldras och då ha behov av det sociala skydd som anställningsskyddslagen ger till en ur arbetsgivarens utgångspunkt inte så attraktiv arbetskraft.

"Anställningsskyddslagens är omodern och måste göras mer flexibel"

Den grundläggande tanken bakom anställningsskyddslagen är att även arbetstagaren ska ha ett visst mått av rättssäkerhet när det gäller den för arbetstagaren viktiga frågan om han eller hon ska få behålla arbetet eller inte. Det här kan lösas på olika sätt. I Tyskland får arbetsgivaren betala ett högre avgångsvederlag om han säger upp en person med lång anställningstid. Man sätter alltså helt enkelt en prislapp på den äldre arbetskraften som gör det dyrare för arbetsgivaren. I Sverige har vi valt en annan modell.

Anställningsskyddslagen kan liknas vid en bil med fyra hjul. Tar man bort ett av hjulen fungerar inte bilen och inte heller lagen.

Det första framhjulet är att arbetsgivaren måste ha saklig grund för uppsägning. Den sakliga grunden kan antingen vara personliga skäl, t.ex. att arbetstagaren har stulit, eller arbetsbrist. De skälen kan prövas i domstol. Godkänner domstolen inte skälen får den anställde behålla jobbet.

Det andra framhjulet är att anställningar ska vara tillsvidareanställningar. Vid tidsbegränsad anställning som är motsatsen till tillsvidareanställning kan arbetsgivaren välja att låta den anställde gå utan att redovisa några skäl när tiden är ute. Han behöver alltså inte säga upp och visa saklig grund. Många kvinnor har fått uppleva att den tidsbegränsade anställningen upphör när de skall ha barn, trots att uppsägning p.g.a. havandeskap har varit förbjuden i Sverige sedan 1945. Tidsbegränsade anställningar gör det alltså möjligt att kringgå sakliggrundskyddet vid uppsägningar.

Tyvärr har anställningsskyddslagen luckrats upp väldigt kraftigt, vilket gör att för många anställda är inte tillsvidareanställning huvudregeln längre. De har tidsbegränsade anställningar som pågår år ut och år in. Men de begränsningar som trots allt finns när det gäller möjligheterna till tidsbegränsade anställningar gör i alla fall att flertalet anställda i Sverige inte kan skiljas från sina anställningar utan saklig grund.

De bägge bakhjulen är att uppsägning och företrädesrätt till återanställning ska ske i turordning sist in först ut.

En arbetstagare vars anställning upphör p.g.a. arbetsbrist har vid tillräcklig anställningstid rätt till återanställning om arbetsgivaren ska anställa inom ett år från det anställningen upphörde. Denna rätt är arbetstagarens enda sätt att kunna "syna" arbetsgivaren när han säger upp p.g.a. arbetsbrist. För om arbetsgivaren påstår arbetsbrist är det arbetsbrist, hur mycket arbete det än finns vid företaget. Det är nämligen arbetsgivaren som själv bestämmer hur många han vill ha anställda. Men bluffar han och måste nyanställa efter uppsägning p.g.a. arbetsbrist är det de redan uppsagda som först kommer tillbaka enligt samma turordningsberäkning som när de sades upp.

Det kan tyckas att en regel som utgår från anställningstidens längd, om man ska avgöra om man får behålla jobbet eller inte i konkurrens med sina arbetskamrater, är ett klumpigt urvalsinstrument. Men det är fel. Anställningstiden är lätt att fastställa och accepteras av de allra flesta som rättvis urvalsnorm. Många arbetsgivare på småföretag som är kompis med sina anställda, kommer i den svåra situationen att de måste säga upp sina kamrater. De upplever det som en lättnad att det finns en objektiv norm att gå efter.

Om arbetsgivaren ges rätt att fritt plocka ut dem han inte vill behålla vid en arbetsbristsituation, får det allvarliga konsekvenser för den uppsagde när han eller hon söker nytt jobb. Men har man ratats av en arbetsgivare, blir det mycket svårare att få en ny anställning. Så är det inte i dag med turordningsregler som är objektiva.
"Fler tidsbegränsade anställningar minskar arbetslösheten"

SAF:s krav på försämringar

Redan 1991 framförde SAF i sin programskrift om den framtida arbetsrätten krav på större möjligheter till tidsbegränsade anställningar. Som svar på denna beställning förlängde den borgerliga regeringen möjligheten att göra tidsbegränsade anställningar, bl. a. provanställningar från sex månader till ett år. Den socialdemokratiska regeringen återställde lagen efter sin valseger 1993. Och nu har man tänkt sig en ny återställare på återställaren, som i vissa fall går längre än de förändringar den borgerliga regeringen genomförde 1993.

Nu nöjer sig inte SAF längre med 12 månader. I förhandlingarna om en ny arbetsrätt begärde man att arbetsgivaren alltid skulle ha rätt att anställa tidsbegränsat under 18 månader. Finansdepartementet är inte sena att hänga med i svängarna. I arbetsmarknadsdepartementets förslag till försämringar finns också 18-månadersgränsen med för nystartade företag.

LO har hittills sagt nej till förlängning av möjligheterna till tidsbegränsad anställning. SvD och DN anser på sin ledarsida, att LO på grund härav benhårt biter sig fast vid gamla tiders normer som inte är anpassade till den moderna tidens datasamhälle med behov av snabba förändringar i anställningsformerna.

Varför är långa provanställningar så bra enligt SAF

Den första fråga man kan ställa sig är, varför är arbetsgivarna så angelägna att få förlänga provanställningstiden från sex till 18 månader? Svaret är egentligen ganska självklart. Under provanställningen saknar nämligen arbetstagaren varje skydd mot uppsägning. Arbetsgivaren kan om han bara säger till 14 dagar i förväg göra sig av med en anställd, utan att ens behöva ange något skäl. Det som är allvarligt med provanställning är vidare att det är lätt att knyta ihop en hel kedja av tidsbegränsade anställningar med 6 månaders provanställning, tre års vikariat och därefter överenskommen visstidsanställning i 12 månader enligt regeringens nya förslag. Då är vi uppe i 4½ års visstidsanställning, och med lite fingerfärdighet eller med det lokala fackets hjälp enligt regeringens nya förslag till "förstärkningar" av det lokala inflytandet så kan man säkert fixa 4½ år till. Man frågar sig oroligt varför en socialdemokratisk regering, är så angelägen att sända positiva signaler till näringslivet och helt bortser från den enskilde arbetstagarens intressen?
Spanska erfarenheter av ökade visstidsanställningar

Men ligger det någonting i att arbetslösheten skulle minska om man ökade möjligheterna till tidsbegränsade anställningar?

1984 införde Spanien möjligheter till tidsbegränsade anställningar under en period av högst tre år. Det medförde att 1992 var ca 1/3-del av alla anställningar tidsbegränsade. Enligt en vetenskaplig studie av fenomenet i Spanien blir effekten på kort sikt ökad total sysselsättning. På längre sikt är emellertid effekten oklar. Sysselsättningseffekten kan både bli lägre och högre. Vad som är klart är emellertid av svängningarna blir större. Det är ju självklart, eftersom arbetsgivaren har så mycket som 1/3 av arbetsstyrkan anställd utan något som helst anställningsskydd. Går företaget sämre kan han kasta ut de anställda.

Det är emellertid inte självklart att ökat antal tidsbegränsat anställda gör företaget mer lönsamt. Enligt vissa studier som också gäller Spanien med ganska osäkra resultat, ger en högre andel tidsbegränsade anställningar lägre produktivitet.

När man jämför mellan länder är det svårt att finna några tydliga samband mellan tillväxttakten och den arbetsrättsliga lagstiftningen om anställningsskydd. (Anställningsskydd och arbetslöshet, Per Anders Edin, Uppsala universitet, 1996).

Vi kan alltså konstatera att arbetsmarknadsdepartementets tro att sämre anställningsskydd skulle ge lägre arbetslöshet just bara är "tro". Några vetenskapliga belägg för det påstående man gör i promemorian finns inte.

Nå, men skulle man inte kunna ge näringslivet, möjlighet till fler tidsbegränsade anställningar när nu detta påstås vara så viktigt för att man ska producera för fullt i Sverige? Nej, det kan man inte. Skälen till det är flera.

Det första skälet är att det inte behövs. Sverige har en utomordentligt liberal lagstiftning när det gäller arbetsgivarens möjlighet att göra sig av med arbetskraft vid bristande orderingång. Om arbetsgivaren bara påstår att det är arbetsbrist, har han rätt att säga upp varenda anställd på företaget utan att redovisa något annat skäl. Han behöver dessutom inte betala ut ett enda öre i avgångsvederlag, utan denna kostnad betalas av en särskild försäkring. Det finns alltså inga sakliga skäl för att försämra anställningsskyddet genom att införa ökade möjligheter till tidsbegränsade anställningar.

Det andra skälet är att lagstiftningen när det gäller tidsbegränsade anställningar redan idag är helt ihålig. Arbetsgivaren har i all synnerhet när det gäller större företag i praktiken helt obegränsade möjligheter att anställa folk tidsbegränsat. Genom att kombinera provanställning, anställning på tillfällig arbetstopp och vikariat är det inte ovanligt, att arbetstagare är tidsbegränsat anställda under så lång tid som fyra à fem år. Och vid tidsbegränsad anställning saknar arbetstagaren varje anställningsskydd.

Visstidsanställningar ökar kraftigt

Detta utnyttjas också i rikt mått. 1990 svarade tidsbegränsade anställningar för 50 % av alla nyanställningar. Motsvarande siffra för 1994 var 70 %. År 1995 är det ca 500.000 personer med tidsbegränsade anställningar. Kvinnor utgör 15 % av de tidsbegränsat anställda, medan män endast har 12 %. Inom vissa kategorier är så många som 1/3- tidsbegränsat anställda, t.ex. inom restaurang- och hotellverksamhet.

Nästan 50 % av LO:s unga kvinnor under 25 år har tidsbegränsad anställning. När man därför påstår att anställningsskyddslagen förhindrar tidsbegränsade anställning, så vet man inte vad man pratar om. Det mest förljugna i den här vägen finns i arbetsmarknadsdepartementet propagandaskrift för en försämrad arbetsrätt Lättare att anställa. inte att avskeda. Där sägs att ungdomar och kvinnor är "vinnare" på regeringens förslag till försämringar, när det i själva verket är just dessa grupper som kommer att lida mest av att möjligheterna till tidsbegränsade anställningar ökar. För det inte ens i denna osakliga skrift påstås att det blir fler jobb för att arbetsvillkoren blir sämre. Problemet är inte att lagen förhindrar tidsbegränsade anställningar, utan att det medges tidsbegränsade anställningar i allt för hög grad.

Negativa effekter av tidsbegränsade anställningar

Som tidsbegränsat anställd är man utan anställningsskydd. Man inte har någon möjlighet att planera sin ekonomi eller sin fritid. Man vet ju inte från dag till dag vilken inkomst man har. Man har ingen möjlighet att bli beviljad lån, eftersom bankerna ställer krav på fast anställning för detta. Man kan därför inte köpa bil, villa eller i övrigt planera sitt fortsatta liv.

Man är dessutom helt utlämnad till arbetsgivarens godtycke när det gäller att få fortsatt anställning. Detta missgynnar kvinnor. En gravidet innebär ökade kostnader för arbetsgivaren t.ex. i form av semesterersättning som inte motsvaras av någon arbetsinsats. Det är väl inte särskilt konstigt om en arbetsgivare då inte förnyar den tidsbegränsade anställningen. Egentligen får Sverige inte göra på det här sättet med sin lagstiftning enligt bestämmelser som finns inom EG-rätten, som skyddar kvinnor vid graviditet, men det direktivet har ännu inte översatts till svenska. Personer som är tidsbegränsat anställda får dessutom sämre utbildning, eftersom arbetsgivaren inte vill kosta på dessa någon utbildning. De visar sig också få ökade problem med sjukfrånvaro på grund av sin osäkra anställningssituation.

Redovisning av förhållandena för deltidsanställda finns i Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet samt Rådet för arbetslivsforsknings skrift Arbetsliv och hälsa, en kartläggning.

Redan dagens regler medför alltså en betydande social otrygghet för arbetstagarna i Sverige. Att ytterligare försämra dessa utsatta gruppers arbetssituation som de näringslivstillvända tjänstemännen i finansdepartementet och nu även regeringen föreslår, är helt otillständigt. Dessa tjänstemän ger genom sitt lösa tyckande uttryck för en okänslighet för vanliga människors utsatta position. Om man åtminstone verkligen hade skapat flera arbeten genom sådana åtgärder. Det innebär endast en ökad orättvisa i arbetslivet, utan att minska den långsiktiga arbetslösheten med ett enda jobb.

"Skadestånden i Sverige drabbar i synnerhet småföretagen hårt"

Enligt regeringens förslag ska skadestånden i vart fall för småföretag sänkas. Om detta skall gälla även arbetstagarens ersättning för löneförlust och liknande vet vi inte i dag. Hur ska man se på denna försämring ur arbetstagarens synpunkt?

Jämfört med andra länder har vi i Sverige ganska väl fungerande arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal. Det beror dels på att en mycket stor andel av arbetstagarna är med i facket (som övervakar att reglerna följs) men också på att vi har ett ganska effektivt skadeståndssystem om arbetsgivaren bryter mot lag eller avtal. Han får då betala både ett ekonomiskt skadestånd som motsvarar den förlust arbetstagaren gör, och ett allmänt skadestånd (ett slags böter) för att han bryter mot reglerna.

Utgångspunkten för dessa skadestånd, liksom för all lagstiftning, är att domstolen anser att medborgarna ska känna till lagarna. Känner man inte till reglerna får man skylla sig själv. Det innebär att arbetsgivaren inte kan skylla ifrån sig. Reglerna i anställningsskyddslagen är effektiva.

Skadestånden är verksamma även om de inte är särskilt höga. LAS skadestånd har följt med i inflationsutvecklingen. Om arbetsgivaren bryter mot lagen och säger upp en anställd utan saklig grund kan han få betala 40 -100.000 kronor i allmänt skadestånd. Ur internationell synpunkt - om man t.ex. jämför med USA - är det lågt. Men det är så pass kännbart att arbetsgivaren tänker sig för innan han vidtar en sådan åtgärd. Det är det som är meningen.

En urholkning av skadeståndsnivån som regeringen nu föreslår gör det naturligtvis lättare för arbetsgivaren att "köpa" ut de anställda han inte vill behålla. Det är i och för sig möjligt redan i dag, enligt en av de facket mycket kritiserade bestämmelse, 39 § i lagen. Men att göra det än lättare för arbetsgivaren är ytterligare ett sätt att undergräva rättssäkerheten på arbetsplatsen för arbetstagaren. Långsiktigt är det mycket allvarligt eftersom det undergräver respekten för lagarna.

Hotet mot arbetstidslagstiftningen

"En uppmjukning av arbetstidslagstiftningen ger större individuell frihet för arbetstagaren att själv bestämma över sin arbetstid."

Ett kollektivavtal har två grundbultar på LO-området. Först skyddet för lönenivån i relation till arbetsuppgifterna. På tjänstemannaområdet skyddar avtalet istället lönen genom befattningsskydd. Arbetsgivaren får i regel inte omplacera en tjänsteman utanför hans befattning och på så sätt garanteras lönen. Den andra grundbulten i kollektivtalen fastlägger arbetstiden och ramarna inom vilka den får läggas ut. Ramarna bestäms som ordinarie arbetstid. Lägger arbetsgivaren ut arbetstid antingen längre än det fastställda dag- vecko- eller fyraveckorsmåttet i regel 8, 40 respektive 160 timmar får han betala ersättning för övertid. Samma om han lägger arbetstiden utanför den fastlagda ramen på dygnet t.ex. utanför 7 till 17.

När de stora bilföretagen i dag, Volvo och SAAB-Scania försöker konjunkturanpassa arbetstiden, alltså t.ex. lägga ut 45 timmar 6 veckor när det är mycket att göra mot att arbeta 35 timmar, 6 veckor när det är lite att göra, är rått uttryckt ett sätt att undvika att betala övertidsersättning. Arbetstidsreglerna i kollektivavtalen och arbetstidslagen har därför betydelse både för arbetstagarens möjlighet att planera sitt liv och sin fritid med t.ex. hämtning av barn på dagis, planlagda fritidsaktiviteter, - t.ex. kvällsstudier - och att garantera lönenivån vid övertidsarbete. Systemet fungerar genom att slå mot arbetsgivarens kostnader och eftersom det är dyrt att driva produktion på övertid, är det mycket effektivt. Det är mot denna bakgrund man ska se de krav på förändringar av arbetstiden som rests under hela 90-talet.

SAF:s krav på arbetstidsområdet

SAF har i ingressen till sitt 90-talsprogram " SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten" (1991) uttalat att de kollektiva lösningarna förlorar i legitimitet, att anställningsvillkoren ska anpassas till de enskilda företagens och medarbetarnas behov samt att arbetsrättslagarna och kollektivavtalen ska öppnas för lokala anpassningar.

Detta har på arbetstidsområdet preciserats till krav på bl a - att arbetstidslagen ersätts med EG:s arbetstidsdirektiv med möjlighet till anpassningar genom lokala kollektivavtal - införande av årsarbetstid samt - större flexibilitet, exempelvis vid nattarbete.
Arbetstidskommitténs funderingar på ett "systemskifte" i arbetstidsfrågorna

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte i januari 1995 en arbetstidsutredning. Den skulle bl.a. undersöka "på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning" och utreda hur EG:s bestämmelser om arbetstid påverkade den svenska lagen.

Lite grann av utredningens interna utredningspapper har nu läckt ut. Och det gör att man blir mörkrädd. Tyvärr skulle man kunna tro att dessa interna papper av en utredning med socialdemokratisk majoritet egentligen var skrivna av SAF. I grova drag innebär de att skyddet för individen i den nuvarande lagen monteras ner till förmån, dels för de lokala arbetsmarknadsparternas "frihet att själva ta ansvar för arbetstidsfrågorna", dels för "en modell för ett individuellt inflytande" över arbetstidens längd och förläggning. Lagen ska bara ha kvar sådana regler som behövs för att skydda individernas hälsa och säkerhet. Denna ram ska utgöras av bestämmelserna om längsta totala arbetstid ("48-timmarsveckan") samt regler om vila och återhämtning (rast, dygnsvila och veckovila). Nattarbetsförbudet slopas.

Bestämmelser om ordinarie arbetstid, övertid, mertid, jour, nattarbete och beredskap anser utredningen enligt dessa interna arbetspapper inte hänga samman med hälso- och säkerhetsfrågor. De överlämnas därför till de lokala parterna. För att uppnå ökad flexibilitet föreslås genomgående att gränser för arbetstiden ska räknas i genomsnitt under förhållandevis långa begränsningsperioder (4 månader - 1 år). (Vad man med ett fint namn brukar benämna konjunkturanpassad arbetstid, lite råare: Arbetsgivaren bestämmer arbetstidens förläggning).

Arbetsgivarens §32- befogenheter förstärks!

Individens inflytande över sin egen arbetstid innebär enligt utredningens interna arbetspapper att han eller hon ska få framföra sina berättigade önskemål och krav till arbetsgivaren, som därefter sakligt ska ta ställning till dessa med beaktande av verksamhetens krav. Men det är arbetsgivaren ensam som bestämmer vilka krav verksamheten ställer. Avslår arbetsgivaren arbetstagarens önskemål ska arbetsgivaren underrätta arbetstagaren om sina skäl till avslaget. I detta läge har sedan arbetstagaren rätt att få sin sak ytterligare prövad i en överläggning mellan arbetsgivaren och arbetstagarens fackliga organisation. Därefter bestämmer arbetsgivaren.

Till denna modell görs sedan det märkliga tillägget att "om arbetsgivaren under en längre tid förfarit på ett otillbörligt sätt och inte sakligt prövat arbetstagarens önskemål måste naturligtvis ytterst en rättslig prövning kunna ske".

Det är viktigt att hålla isär frågor om arbetstidens längd (som är lag- och avtalsfrågor) från frågor om arbetstidens förläggning (som är arbetsledningsfrågor).

EG-direktivet är anpassat efter en minsta gemensam nivå för länderna inom EU. Det gör att skyddsnivån med vissa undantag ligger långt under den standard vi har i Sverige. Tanken att "flytta ut väggarna" i arbetstidslagen och ersätta dessa med lokal avtalsfrihet inom EG-direktivets ram är därför ett i det närmaste fullständigt tillmötesgående av SAF:s programförklaringar i arbetstidsfrågorna. En sådan förändring innebär i klartext att delar av de lag- och avtalsreglerade arbetstidsfrågorna byts ut mot arbetsgivarens beslutsrätt. Arbetsgivarens arbetsledningsrätt utvidgas således när det gäller arbetstidens förläggning! Lagförslaget medför om det går igenom bl.a. att arbetsgivaren genom att utnyttja sin utvidgade rätt att korttidsanställa utan saklig grund i 12 till 18 månader kan nöja sig med att erbjuda betydande grupper på arbetsmarknaden enbart 10-månadersanställning med 48-timmarsvecka. Eftersom 40-timmarsveckan får läggas ut med året som begränsningsperiod (10 mån x 48 tim +2 mån x 0 tim = 40 tim/v och år.)

På 1970-talet gick socialdemokraterna ut med budskapet att arbetsgivarens §32-befogenheter skulle avskaffas. Nu gick det inte så, de finns fortfarande kvar i princip oförändrade från 1900-talets början. Men nu är tydligen stridsropet det motsatta: "Förstärk arbetsgivarens § 32-rätt".

I ett nötskal kan man uttrycka saken så att arbetstidslagen öppnas för okontrollerad lokal anpassning i utbyte mot en individuell inflytandemodell som inte ger några rättigheter utöver dem som arbetstagaren har redan idag och som tänks kunna leda till processer i domstol som blir praktiskt taget omöjliga att vinna.

Vad man gör är att man sänker Sveriges nivå till den minsta gemensamma standarden inom EU-länderna. Att detta är förbjudet just enligt detta EG-direktiv tycks man inte känna till. EG-anpassningen får nämligen inte tas till förevändning för en försämring av arbetstagarnas skydd. Direktivet är istället tänkt att ge de fackliga organisationerna en stärkt förhandlingsposition i arbetstidsfrågorna! Att använda EG-rätten som förevändning att försämra arbetsrätten var en teknik som även den borgerliga regeringen försökte använda, t.ex. i anställningsskyddslagen.

Utredningen resonerar dessutom som om det lokala facket kanske bestående av ett kontaktombud på en ICA-butik i en arbetslöshetsort i Norrland och butiksägaren skulle vara jämställda parter. Det är de kanske som personer, men vad säger kontaktombudet när arbetsgivaren i arbetstidsförhandlingarna meddelar att han lägger ned verksamheten om inte arbetstiden anpassas till hans krav. Då får han sitt avtal, hur dåligt det än är för arbetstagarna.

Vi vet inte i dag vad arbetstidsutredningen egentligen kommer att föreslå, men det här visar hur man tänker hos kanslihushögern. Om utredningens fackliga ledamöter inte lyckas stoppa denna exempellösa nedrivning av kollektivavtalens skydd för arbetstid och ersättning vid övertidsarbete är det allvarligt. Man måste då se till att eventuell lagstiftning stoppas.
 
 

Rättssäkerhet genom fackliga rättigheter
 
 

"Fackföreningarna och kollektivavtalen hindrar individens utveckling"

I skriften 1991 med SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten behandlas även kollektivavtalet. Så här säger SAF:

Individen bör sättas mer i centrum. Arbetsgivare och arbetstagare ska själva avtala om omplacering till annat arbete, inflytande i den egna arbetssituationen m.m.

I småföretagen måste utgångspunkten vara att den anställdes medinflytande ska hanteras av dem själva.

Den centrala förhandlingsproceduren är helt onödig.

Om MBL:

Förhandlings- och informationsskyldigheten ska begränsas till facket på arbetsplatsen.

Inför viktigare förändring som rör enskilda arbetstagare ska samråd ske mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den berörda arbetstagaren kan sedan föra frågan vidare till facket.

I en artikel i DN onsdagen den 19 juni 1996 vidareutvecklar den SAF närstående professorn, Lars Jonung dessa idéer. Det intressanta med Jonungs artikel är att det är samma synsätt som i SAF:s promemoria 1991, men nu är arbetslösheten motiveringen till att kollektivavtalen är föråldrade.

Jonung säger: "Tiden har rusat förbi kollektivavtalet. Det tillkommer någon annan industriell och social struktur än dagens där arbetsgivaren hade en förkrossande stark ställning gentemot den enskilde löntagaren. Idag finns en mera utbildad och mer heterogen arbetskraft, ett bättre inkomstskydd för den enskilde genom det sociala skyddsnätet och därmed en starkare förhandlingsposition. Dessa förändringar är i sig tunga argument för en individuell, inte kollektiv, lönesättning.

Redan finns tecken på en uppluckring av kollektivavtalens monopolställning. Men utvecklingen går för långsamt och blockeras av fackföreningsrörelsen och regeringen. Dagens höga och bestående arbetslöshet gör kravet på en fundamental liberalisering av arbetsmarknaden akut".

Jonungs kritik av fackföreningsrörelsen och i synnerhet kollektivavtalen är välformulerad. Den sammanfattar det synsätt som även SAF haft på lönebildningen. Även SAF:s modell bygger på lokal lönebildning. Slutmålet är att "lönesättningen ska ej vara förhandlingsfråga, det är chefens verktyg". (SAF:s lönepolitiska dokument från kongressen 1987 och 1990).

Ett annat argument som ofta framförs är att näringslivet och samhället genom den långt drivna datoriseringen blivit så känslig, att de fackliga organisationerna genom att endast ta ut enstaka arbetstagare i strejk kan lamslå en hel verksamhet. Strejken som vapen har därför blivit stark och fackföreningarnas makt över lönebildningen måste begränsas. Detta kom till uttryck i finansdepartementets promemoria sommaren 1996 som förberedelse för att luckra upp arbetsrätten. Där framförs följande förslag.

För den oinitierade kan detta se ut som tekniska förändringar av ett förhandlingssystem. Men i själva verket finns i finansdepartementets promemoria nästan alla önskemål från SAF uppfyllda med råge. SAF:s mål att avväpna de fackliga organisationerna på deras enda effektiva vapen, strejken, skulle i princip vara genomfört om finansdepartementets förslag blev lag.

"Ur tid är facket"

Det här var rubriken på en ledare i Svenska Dagbladet den 1 augusti 1996. Anledningen till glädjeutbrottet från SvD:s sida var att några manliga kommunalmedlemmar protesterade mot att deras fack lagt en så stor andel av löneökningarna på de kvinnliga medlemmarna att de fick för lite och därför tänkte gå ur facket.

Sv D konstaterade : -"De stora fackföreningarna får sin näring och makt ur systemet med centrala löneförhandlingar för stora kollektiv av medlemmar. En annan grundförutsättning är att de som står utanför är så få och tysta att de kan lämnas utan avseende. Varken arbetslösa, enskilda anställda eller andra fackföreningar kan då utmana fackets avtalade villkor."

Det här en vanlig beskrivning av de avtal som facket träffar: kollektivavtalen. Egentligen är SvD:s beskrivning av kollektivavtalen korrekt, men beskrivningen har skett med negativt laddade ord. Man frammanar en byråkratisk apparat som manglar allt under sig. Ett kollektivavtal är ett mellan arbetsgivaren eller hans organisation och fackförbundet träffat och underskrivet avtal som på något sätt berör arbetstagarna i deras anställning.

Men för att rätt förstå det här måste man som vanligt se bakåt i tiden. Kollektivavtalen och agerandet för att träffa dem har nämligen drivits fram av en nästan 200-årig erfarenhet.

Lite historia; Det första kollektivavtalet

I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet i industrialismens barndom förekom ett antal kollektiva åtgärder från arbetsdagarnas sida för att kunna påverka sina lönevillkor. De flesta fick inte något för de anställda särskilt lyckat resultat.

De sista åren på 1860- talet var svåra nödår si Sverige. Det medförde minskat byggande och byggmästarna ville sänka murarnas löner. Mureriarbetet var ett säsongarbete som bedrevs under det varma halvåret. På den tiden måste murarna skrapa ihop så mycket att de kunde klara sig resterande halvår. Nödåren hade medfört att murarna redan tidigare fått lönesänkningar på sina ackordlöner så att de 1869 fick 10 riksdaler och 50 öre per 1.000 tegel och tjänade mellan 25-33 öre per timme.

Vid Grubbens gärde uppfördes ett nytt sockerbruk av byggmästare Janssons murare och han betalade bara 8 riksdaler och 50 öre per 1.000 tegel. På en sådan lön var det helt omöjligt att försörja en familj. När mureriarbetarna i Stockholm fick reda på detta, lade de ner arbetet och marscherade den 5 juli 1869 ner till Grubbens gärde för att tala med arbetsledaren Lennström. De 400 strejkande arbetarna krävde att Lennström skulle höja lönen. Han vägrade. De strejkande tog då med sig Lennströms arbetare och tågade tillbaka till Norrmalm. När demonstrationen upplöstes beslöt man att träffas nästa dag "för att rådpläga om gemensamma angelägenheter och söka åstadkomma enighet dem emellan för att förekomma otillbörliga lönenedsättningar." Stockholms mureriarbetare hade gjort strike.

Följande dag den 6 juli sänkte ytterligare några byggmästare lönerna så att förtjänsten bara skulle bli 12,5 öre i timmen. Dessa arbetare lade då ner arbetet. Murarna började åter tåga runt mellan byggena i Stockholm för att få arbetarna att lägga ner arbetet. Vissa av de arbetare som ännu inte fått någon lönesänkning, men efter viss övertalning lade även dessa ner arbetet.

Arbetarna samlades på Gärdet. De utsåg bl.a. en arbetsgrupp som skulle ta fram ett avtalsförslag att förelägga arbetsgivarna. De arbetade fram ett förslag om en minimilön om 21 öre per timme och 11 riksdaler per 1.000 tegel. Efter bara några dagar hade nästan samtliga byggmästare i Stockholm skrivit på avtalet men inte för bygget på Grubbens gärde, och där fortsatte arbetsnedläggelsen ända tills dess även byggmästare Jansson skriv på avtalet. Som en följd av strejken bildades Stockholms murareförening. Detta avtal brukar anses som det första riktiga kollektivavtalet i Sverige.

Men vad har historia med SvD:s ledare att göra?

Mer än vad man tror! Mureriarbetarna 1869 hade dyrt fått lära sig samma lärdom som gäller än i dag:

Nu till invändningarna, Det här var ju 1869. det gäller ju inte i dag! Eller som SvD säger:

"Olika fackförbunds vapenskrammel förändrar emellertid inte det faktum att arbetsmarknaden i dag uppvisar nya anställningsformer, speciell kompetens och till och med arbetskraft som ifrågasätter fackmedlemskap."

Att man ifrågasätter och kritiserar facket är bra och helt nödvändigt för att facket inte ska stelna och bli fullt av betonghäckar. Men ta och läs de andra argumenten med lite kritiska ögon. Vad har nya anställningsformer och speciell kompetens att göra med den ensamme arbetstagarens utsatta ställning mot arbetsgivaren. Inte ett dugg. Om SvD åtminstone sagt att det i dag finns lagar som skyddar den enskilde så att facket inte behövs, skulle det kunna ha varit ett argument som gått att diskutera. Men uppenbarligen anser inte svenska folket det, för anslutning till facket har under åren 1970 till 1990 stigit från 67,7 % till 82,5%

"Kollektivavtalen medför byråkrati och hindrar individens utveckling"

1995 hade Handelsanställdas förbund en långvarig konflikt med ett nytt leksaksförsäljningsföretag, som kom till Sverige. Detta leksaksförsäljningsföretag, som heter Toys R Us, hade som princip att inte i någon av sina filialer runtom i världen teckna kollektivavtal. Man hade egna bestämmelser, som man menade bättre tillgodosåg såväl de anställdas som företagets intressen.

Det där med att det tillgodosåg företagets intresse stämde nog, när det gällde de anställdas intresse var det däremot magrare. I många hänseenden behandlades den anställde som en livegen, olydig flicka eller pojke, som skulle övervakas av den gode arbetsledaren.

För de flesta är kollektivavtal en liten bok, som de fackliga förtroendemännen någon gång då och då halar fram, men som man inte tror har så stor betydelse. Så är det emellertid inte. Kollektivavtalen är själva ryggraden i arbetstagarens rättssäkerhet och lönetrygghet på arbetet.

I Sverige finns inga minimilöner. I USA utkämpar man nu, sommaren 1996, en strid om man ska höja den redan mycket låga minimilönen med någon dollar. Det är ett intensivt motstånd från arbetsgivarsidan mot denna höjning. I Sverige behövs inte en sådan kamp, eftersom kollektivavtalen medför att 80 % av de anställda i Sverige direkt genom avtalet är tillförsäkrade en lägsta lönenivå som finns angiven i avtalen.

Men kollektivavtalen innehåller inte enbart en lägsta gräns för den lön arbetsgivaren får betala. Där finns även regler inom vilka ramar arbetsgivaren får förlägga arbetstiden samt hur övertid och övertidsersättning ska beräknas. Utan kollektivavtal ingen automatisk rätt till övertidsersättning.

Men kollektivavtalen är också en del av anställningsskyddet. Om arbetsgivaren fritt kunde sänka lönen efter uppsägning av anställningsavtalet för omreglering, som det brukar kallas, vore ju anställnigsskyddet borta. Men det är normalt sett mycket svårare om det finns kollektivavtal.

Medarbetaravtal

Men inte bara det. Sverige har traditionellt haft en mycket platt lönesättning. Det har inte skilt särskilt mycket mellan högst och lägst avlönade inom samma kategori. I SAF:s strategi, att lönesättningen ska vara arbetsgivarens verktyg, ligger också att få till stånd en ökad lönespridning. Ett sätt att uppnå detta är sk medarbetaravtal. Medarbetaravtal är inte något enhetligt begrepp. Vad jag nu menar är lokala företagsanknutna avtal, som är gemensamma för arbetare och tjänstemän och där det inte finns något centralt kollektivavtal i botten.

Medarbetaravtal innehåller ofta olika "fläskben". Ett kan vara bättre pensioner, månadslön eller andra förmåner utöver det centrala avtalet. Och så länge medarbetaravtalen bygger på de centrala avtalen, utgör de inget problem för arbetstagarna. Men när medarbetaravtalet frikopplas från det centrala riksavtalet och blir ett eget avtal, då kan problemen komma.

Detta beror på att tjänstemän och arbetare har olika typer av lönesättning. En tjänstemans löneskydd består i att han har sin befattning noggrant beskriven i en befattningsbeskrivning. Denna får arbetsgivaren inte ändra på utan att säga upp honom. En LO-arbetare däremot är skyldig att utföra allt arbete inom kollektivavtalets ram, som naturligt hör samman med arbetsgivarens verksamhet. Om det då inte finns några minimilöner i avtalet, vilket medarbetaravtalen ofta inte har, eftersom de är individanpassade, medför detta att arbetsgivaren kan "erbjuda" en snickare helt okvalificerade arbetsuppgifter och den lägre lön, som han anser ska utgå från detta ändrade arbete. Utan det centrala avtalets löneskyddsbestämmelse försvinner alltså på ett sätt anställningsskyddet.

Ett annat problem med medarbetaravtalen är, att när företaget går dåligt vill arbetsgivaren sänka den utgående lönen, införa konjunkturanpassad arbetstid, eller andra kraftiga försämringar, som då den lokala fackklubben eller avdelningen har svårare att motsätta sig, än en central organisation som ser till helheten.

Kollektivavtalen skyddar nämligen den anställde på tre olika sätt.

  1. Arbetsgivaren får inte, inte ens till en som inte är fackligt ansluten, betala lägre lön än den som sägs i kollektivavtalet. Många arbetsgivare har i det dåliga arbetsmarknadsläge som är idag försökt att få olika arbetsuppgifter utförda inom kollektivavtalets tillämpningsområde av elever, praktikanter eller liknande, för att då slippa betala ut kollektivavtalsenlig lön. Enligt de flesta kollektivavtal är en sådan lägre lönesättning bara för att man kallar någon för praktikant eller elev, inte tillåten. Det innebär alltså att arbetstagaren är skyddad mot en otillbörlig lönekonkurrens från personer som utför arbete under kollektivavtalets minimilönevillkor.
  2. Det andra sättet som kollektivavtalet skyddar arbetstagaren på är att arbetstagaren i sig har ett löneskydd.
  3. Det tredje sättet som kollektivavtalen skyddar lönen på är att förmånsnivån inte kan sänkas på ett företag under avtalets miniminivå utan det centrala fackets godkännande. Det gör att Volvo och SAAB inte kan börja konkurrera med varandra genom pressa fram lönesänkningar i det egna företaget, s.k. social dumping. För när företagen börjar konkurrera med varandra med sänkta lönekostnader finns det bara en förlorare, arbetstagarna.
Det är bl. a. det som gör arbetsmarknadsdepartementets förslag att det lokala facket ska kunna förhandla bort anställningsskyddslagen så allvarligt. Om Volvo får en överenskommelse som gör att man slipper betala permitteringslön, får obegränsad rätt att visstidsanställa, slipper turordning och företrädesrätt så sänker det företagets kostnader. Och då är SAAB-arbetarna tvingade att följa efter, för annars blir deras bilar för dyra.

Nu är nog inte de Volvo- och SAAB-anställda de som kommer att råka värst ut om arbetsmarknadsdepartementets förslag går igenom. De har starka klubbar med erfarna förtroendemän. Det är de många småföretagen med oerfarna förtroendemän som kommer sättas i en ohållbar utpressningssituation om företaget t.ex. ska nyanställa och bara gör det om lokala facket löser upp visstidsanställningsreglerna. Vem vill se sin arbetslöse kompis i ögonen och säga att man är bromsklossen som gör att han eller hon inte får jobb.

"Individuella anställningsvillkor ger större frihet åt individen"

I Sverige liksom i andra västeuropeiska länder har sk institutionella ägare fått allt större betydelse. Med institutionella ägare förstås då t.ex. pensionsförsäkringsinrättningar och andra kapitalförvaltande företag, som placerar sina pengar i sådana aktier som på ganska kort sikt ger hög avkastning. Om ett företag då förefaller att ge lägre avsättning, omplacerar man snabbt pengarna till ett annat företag, som kortsiktigt ger högre vinster. Trots att företagen i Sverige har givit rekordvinster har arbetsgivaren därför försökt pressa framförallt lönekostnader genom en mer "slimmad" produktion. En sådan slimmad produktion förutsätter att den vara eller produkt som ska bearbetas rör sig så snabbt genom produktionskedjan som möjligt. Just in time och lean production är några termer som ofta dyker upp i detta sammanhang. På detta sätt kan arbetsgivaren hålla nere sina räntekostnader, som idag är betydelsefulla.

En sådan produktion förutsätter också att de anställda kan arbeta på olika ställen i produktionen, alltså att man har en platt organisation, välutbildade arbetare, som kan utföra såväl tjänstemanna- som arbetaruppgifter och som med kort varsel kan röra sig runt. På det sättet man kan hålla nere personalkostnaderna och även kapitalkostnaderna.

Till dessa välutbildade, månganvändbara anställda är arbetsgivaren i och för sig villig att betala en ganska bra lön. Dem vill han ju behålla. Men fortfarande behövs arbetstagare för enklare arbetsuppgifter som är mer umbärliga i produktionen och som inte har så höga utbildningskostnader. Dessa arbetstagare vill arbetsgivaren inte betala så bra.

De svenska kollektivavtalen framförallt på LO-sidan stämmer inte med denna nya arbetsgivarstrategi. Det är ju i princip riksomfattande avtal och om arbetsgivaren då vill lägga en produktion i en avfolkningsbygd med hög arbetslöshet för att pressa ner lönekostnaderna, går inte det. Här har vi en av grundorsakerna till att arbetsgivaren vill bli av med kollektivavtalen. Det är också en av grundorsakerna till att arbetsgivaren är så angelägen att få tidsbegränsade anställningar. Den del av arbetsstyrkan som utför enklare arbetsuppgifter vill arbetsgivaren snabbt kunna öka och minska beroende på produktionens krav. Här finns det alltså ett sakligt skäl för arbetsgivaren att ändra den bestående ordningen. Men han vill ändra den på sitt sätt.

Ur facklig synpunkt är detta att dela upp arbetsstyrkan i ett A- och ett B-lag naturligtvis helt förkastligt. Alla arbetstagare ska ha samma möjlighet till utbildning, fortbildning och inte klassas in beroende på var någonstans i produktionen man anställs eller inom vilket område man bor, t.ex. i en avfolkningsbygd med hög arbetslöshet. Arbetsgivarens metod att lösa problemen med ökade kapitalkostnader är alltså inte fackets metod.

När man hör talas om kollektivavtalen som hinder för arbetsgivarens verksamhet framkommer det inte att det i själva verket rör sig om en ren intressemotsättning mellan arbete och kapital, alltså en klassisk konflikt. Att arbetsgivaren och arbetstagaren utan kollektivavtal sätter sin lön i en fri förhandling är nämligen en myt. Kommer man inte överens är det arbetsgivaren som bestämmer, och arbetstagarens enda val är att byta jobb. Och det går kanske bra för vissa attraktiva grupper på arbetsmarknaden, men för merparten av de anställda i Sverige i dag är det inget realistiskt alternativ.

Arbetsgivaren kan idag inte göra helt som han vill på grund av tre faktorer.

  1. Rätten till stridsåtgärder, vilket innebär att arbetsgivaren inte kan införa lokala medarbetaravtal utan att riskera en konflikt, som vid behov understöds av de flesta arbetstagarorganisationer i Sverige.
  2. Starka fackföreningar som effektivt kan förhindra arbetsgivaren från att dela in sina medlemmar i ett A- och ett B-lag.
  3. Kollektivavtalen som förhindrar att arbetsgivaren strukturerar sin verksamhet utifrån renodlade lönsamhetsperspektiv, utan hänsyn till arbetstagarens möjlighet att försörja sig eller att få rimliga arbetsvillkor i övrigt.
"Strejken är föråldrad och ger facket för stor makt i dagens tekniska samhälle"

Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är i grunden förhållandet mellan köpare och säljare. Arbetstagaren säljer sin arbetskraft till arbetsgivaren. I ett marknadsekonomiskt samhälle är det en grundläggande regel att säljaren har rätt att erbjuda sina varor till det pris han själv bestämmer. Får han inte det kan han vägra att sälja. Strejken är arbetstagarnas rätt att vägra sälja sitt arbete till lägre pris än det de själva begär. För att en sådan vägran ska ha någon betydelse måste den ske kollektivt.

Strejkrätten är en demokratisk fri rättighet som är helt nödvändig för att de anställda ska kunna uppnå rimliga löner och anställningsvillkor. Staten har alltid försökt lägga bojor på denna rättighet, eftersom det är det viktigaste medlet de anställda har att ta till för att uppnå fackliga mål.

Strejkrätten är egentligen mycket viktigare än all annan lagstiftning till skydd för arbetstagaren sammantagen. För utan strejkrätt går det inte att försvara arbetstagarens villkor.

Professor Lars Jonung anser att det behövs "ett systemskifte byggt på individualiserad arbetsrätt som skapar möjlighet för facket att finna en ny och konstruktiv uppgift som advokat och konsult åt den enskilde medlemmen". Även detta är ett marknadsekonomiskt sätt att se på arbetstagaren som en produkt som ska försäljas till jämviktspris på marknaden. Problemet är att detta jämviktspris medför att endast sådana arbetstagare som det finns ont om på arbetsmarknaden, har någon som helst möjlighet att förhandla om sin lön. I dagens arbetslöshetstider skulle det utan vidare kunna innebära att arbetsgivaren precis som på 1800-talet, endast skulle erbjuda arbete till sådana som var villiga att bjuda under sina arbetskamrater i löneförmåner. Att en arbetstagare lägger ner arbetet för att han inte får tillräcklig lön, eller för att arbetsgivaren vill sänka hans lön, kan de flesta arbetsgivare därför utan vidare klara av. Men om alla arbetstagare lägger ner arbetet så klarar arbetsgivaren inte det. Produktionen beror på arbetstagarnas arbete. Utan arbete ingen vinst. Trots SAF:s mycket omfattande och duktiga propaganda har man därför inte fått något gehör för sitt synsätt, att facket är en kollektiv koloss, som vill pressa sina oformliga kollektivavtal på den stackars oskyddade arbetsgivaren, t.ex. det moderna företaget Toys R Us. Folk genomskådar helt enkelt SAF:s mytbild.

Försök till inskränkningar av strejkrätten

I Sverige har trots vad som påstås ifrån regeringskansliet ett erkänt väl fungerande medlingssystem, som bygger på frivillighet. I en doktorsavhandling om medlingssystemet som kom ut 1990, Nyström B, Medling i arbetstvister, konstateras att "nästan alla tvister som går till medling lösas inför förlikningsman oftast innan stridsåtgärder blivit utlösta".

I den här avhandlingen framhålles också att medlingen är en av hörnstenarna i det svenska arbetsmarknadssystemet i stort. Det svenska förhandlingssystemet bygger på ett ömtåligt jämviktsläge mellan parterna. Det är därför farligt att rucka på en av byggstenarna, när andra delar är intakta. En förändring av medlingssystemet riskerar att slå sönder den ömtåliga balansen mellan parterna.

Enligt finansdepartementets promemoria som avslöjades i SvD den 13 juli 1996 vill man inrätta ett permanent medlingsinstitut med en riksmedlare. Denne ska kunna kalla till överläggningar, avbryta konflikter eller skjuta upp dem i ett visst antal dagar. Denne ska ha rätt att välja ett av parternas bud som lämnas vid slutomgången och upphöja det till slutbud.

Det här förslaget i departementspromemorian att uppskjuta stridsåtgärder har tidigare avvisats av två utredningar, (SOU 1984:18, 19 och Ds 1988:2). I tidningen Lag och Avtal 1990 nr 5 sid 8 framhålls att motivet är praktiskt; parterna kan bli benägna att stranda och begära medling i onödan enbart för att vinna extra tid. Medlingsväsendet skulle förändras från en konfliktlösningsmodell till ett instrument för taktiskt övervägande. Det skulle vara en förödande utveckling. Detta förslag om riksmedlare och de nya tvångsmöjligheter som denne skulle utrustas med, innebär att arbetsmarknadsparternas ansvar för lönebildningen minskar. Deras roll övertas av staten. Trots att SAF i andra sammanhang vill minska på statens makt, önskar man alltså här öka den. Varför?

Självfallet för att en sådan åtgärd innebär att de fackliga organisationernas möjlighet att vidta stridsåtgärder naggas i kanten. Det blir en maktförskjutning till arbetsgivarens fördel. Man kan räkna med att ett sådant medlingssystem tvärtom mot vad man påstår, kommer att förlänga avtalsförhandlingarna. I Norge där man har mycket dåliga erfarenheter av ett sådant system med medling genom lagstiftning, har man de senaste åren gått ifrån det, just p.g.a. dessa negativa erfarenheter

I finansdepartementets PM föreslås också en nämnd som ska pröva frågan om en konflikt är samhällsfarlig.

Vad är då en stridsåtgärd?

En facklig stridsåtgärd har som syfte att åsamka motparten ekonomisk skada. Får den inte sådana effekter är den verkningslös. En stridsåtgärd kan emellertid inte tillåtas få sådana effekter att den obotligt skadar produktionsapparaten, samhället eller innebär fara för liv eller säkerhet. Då anses den samhällsfarlig och ska utföras av den konfliktande parten som en del av det sk skyddsarbetet. En klassisk form av skyddsarbete är att hålla igång pumparna i en gruva, så att inte denna sätts under vatten under strejken.

Här har vi alltså en konfliktsituation. Arbetsgivaren vill få så mycket som möjligt att falla under begreppet samhällsfarligt eller skyddsarbete, medan facket vill ha verkningsfulla stridsåtgärder. I departementspromemorian föreslås lagstiftning för att lösa konfliktsituationen. Hittills har den lösts genom avtal mellan parterna. Och det är inte något nytt avtal. Mellan SAF och LO är det Saltsjöbadsavtalet från 1938. Det finns en partssammansatt nämnd som ska avgöra om en stridsåtgärd är samhällsfarlig. Den kallas arbetsmarknadsnämnden och har sammanträtt en gång 1953 och två gånger 1980. 1980 kunde man inte enas.

Att nämnden sammanträtt så sällan beror på att parterna utformar sina stridsåtgärder så att de intressen som Saltsjöbadsavtalet ska tillgodose uppfylls. Något sakligt behov av att ändra på dessa regler finns inte. Det enda behovet som finns är från arbetsgivarens sida att minska på fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder, genom att kamouflera hinder i denna som samhällsfarliga. Återigen ser vi hur man genom att dölja intressemotsättningar bakom tekniska ord "samhällsfarlig", försöker förflytta arbetsrätten så att den gynnar en part, nämligen arbetsgivaren?

SAF har i sin skrift med uppfattning om den framtida arbetsrätten framlagt förslag till hur individens inflytande över stridsåtgärderna ska förstärkas. Man vill avskaffa möjligheterna att ta ut nyckelgrupper, möjligheterna till sympatiåtgärder, krav på medlemsomröstning, samt hindra samhällsfarliga konflikter m.m.

Anledningen till varför dessa åtgärder ska genomföras är alltså att arbetsgivaren vill kunna genomdriva en ny modell för lönesättning där arbetsgivaren själv sist och slutligen ska kunna bestämma lönen. På grund av fackens styrka i Sverige lyckas man inte med detta, om man inte först luckrar upp reglerna om stridsåtgärder.

"Facken utkämpar genom onödiga strejker sina gränsdragningstvister på arbetsgivarens och de anställdas bekostnad."

En annan typ av strejker som SAF vill förbjuda är gränsdragningstvister där SAF påstår att tvisten uppkommit eftersom fackförbunden inte kan komma överens i gränsdragningsfrågan. Den mest kända konflikten är väl den för några år sedan i Göteborg när Kommunal och Transport inte kunde komma överens om vem som skull organisera kranförarna i Hamnen. Det här är allvarliga konflikter som säkerligen i längden kan komma att skada fackföreningsrörelsen.

Kollektivavtalen i Sverige är på LO-sidan uppbyggda efter industriförbundsprincipen. Det innebär att den fackliga organisation som på en arbetsplats har huvuddelen av de anställda arbetarna organiserar samtliga arbetstagare, som inte är tjänstemän. På tjänstemannasidan finns delvis samma uppdelning. Den fackliga organisationen, t.ex. Metallindustriarbetareförbundet, tecknar då ett avtal som gäller samtliga arbetsgivare som är anslutna till arbetsgivarorganisationen Verkstadsföreningen. Detta avtal gäller sedan för alla arbetstagarkategorier oavsett om de utför städningsuppgifter, tillverkningsarbete, transportarbete, så länge de är anställda av ett företag som är anslutet till Verkstadsföreningen. Förbunden är sedan organiserade i LO som fungerar som skiljedomare i gränsdragningstvister mellan de olika fackförbunden. Det här har varit en välfungerande modell under ett stort antal år. Den har en mycket viktig fördel ur facklig synpunkt.

Arbete är i princip en vara på marknaden. På grund av facklig styrka, skickliga eller oskickliga förhandlare lyckas fackförbunden självfallet olika, när det gäller att fastställa anställningsvillkor. Om då arbetsgivaren själv finge välja vilket fackförbund han skulle teckna kollektivavtal med, skulle han självfallet välja ett sådant förbund som hade ett för honom så billigt avtal som möjligt. I förlängningen skulle det medföra att man skulle få en konkurrens mellan förbunden om arbetsgivare, för att på det sättet skaffa sig ett ökat antal medlemmar. Det har förekommit sådana tendenser i Sverige. Ett sådant område har varit transportsektorn där kommunala bussbolag har privatiserats. Eftersom de kommunalanställda bussförarna i regel har haft bättre förmåner än privatanställda, har det medfört att sådana företag som har haft transportavtal har vunnit anbudskonkurrensen. I LO:s gränsdragningsregler har man där fått en lönekonkurrens där den som gått förlorande ur striden har varit arbetstagarna.

Det här är ett skickligt sätt från arbetsgivarens sida att spela ut olika fackförbund mot varandra. Man kan nog räkna med att detta kommer att bli den stora ödesfrågan för fackförbunden på 2000-talet. Om fackförbunden inte lyckas bortse från sina kortsiktiga, egoistiska intressen att skaffa fler medlemmar på andra fackförbunds bekostnad, kommer det att medföra att vi får en engelsk situation där den enda som segrar är arbetsgivaren.

Vad är det som händer;

Att SAF vill försämra arbetsrätten är inget som förvånar. I en arbetsgivarorganisations uppgift ingår att försvara arbetsgivarens intresse. Den linje SAF slagit in på de senaste 15 åren med att slopa den berömda svenska samförståndslinjen och i stället försöka krossa fackföreningsrörelsen och ersätta rättssäkerheten för arbetstagarens med arbetsgivarens rätt att bestämma allt kan också förstås.

Även om linjen är förståelig är den sannolikt inte bra ens för arbetsgivarna. Den danska arbetsgivareföreningen t.ex. har en helt annan inställning som mer liknar den SAF hade på 50- och 60-talen i Sverige. De borgerliga partiernas inställning är kanske också förståelig, många av deras väljare är företagare eller kapitalägare. Men hur ska man se det som händer nu, där i vart fall starka krafter i socialdemokratiska finansdepartementet understödda av en okunnig arbetsmarknadsminister försöker pressa fram försämringar?

Sveriges stora problem för närvarande anses vara den stora statsskulden och bekämpningen av en numera obefintlig inflation. Då kan man intellektuellt förstå regeringens politik att skära ned kostnadsposter i budgeten som a-kassan, arbetsskadeförsäkringen osv. även om man inte tycker att analysen är korrekt.

Men hur ska man förstå att en socialdemokratiska regering vill försämra anställningsskyddet som inte en enda hederlig forskare kan säga att det ger ett jobb mer och som inte minskar några kostnader för samhället. Det ökar tvärtom samhällets utgifter genom att svaga grupper som äldre och handikappade kastas ut i ständig arbetslöshet, Tanken med 1974 års anställningsskyddslag var just att skydda dessa grupper, så att samhällets kostnader skulle minskas och den enskildes rättsskydd öka. Är man så duperad av SAF:s retorik om en flexibel arbetsmarknad att man låter det styra även sitt politiska handlande? Eller har de styrande i kanslihuset så avlägsnat sig från sin politiska bas att man faktiskt delar SAF:s värderingar.

Det här vet vi inte nu och det spelar egentligen inte så stor roll. För inget politiskt parti kan i längden driva en politik som går helt på tvärs med majoritet av dess väljares intressen. Och om Sveriges 3,5 miljoner arbetstagare och väljare, som är det socialdemokratiska partiets bas, bedras och luras av sina ledare, så kommer de rösta med fötterna eller soffan. Det vet vår regering.

Vad kan man göra?

SAF ändrar inriktning från att vara en central förhandlingsorganisation till att bli en påverkansorganisation och satsar miljarder på informationsspridning. I dag är det alldeles överväldigande antalet dagstidningar i Sverige borgerliga och sprider glatt SAF:s propaganda som om den vore fakta. Och SAF är duktiga på opinonspåverkan. Fackföreningsrörelsen är tyvärr tagna på sängen och inte särskilt duktiga på att få fram sitt budskap, även om man nu under pressen från regering och arbetsgivarsida försöker förändra detta. Risken för att arbetsgivarna vinner informationsslaget är därför överhängande.

Men fackföreningsrörelsen och arbetstagarna har en styrka. Vi är många och känner inpå skinnet vad som händer. Och på de flesta arbetsplatser finns fackliga förtroendemän eller andra arbetstagare vilkas omdöme arbetskamraterna litar på. Och det en välinformerad arbetskamrat säger litar kompisarna mycket mer på än tidningar, TV, politiker eller andra opinionsförmedlare.

Den fördelen har inte våra motståndare.

Ta upp vad som håller på att hända med arbetsrätten på fikarasten eller med grannen.

Läs lite mer om arbetsrätten, för när man väl ser hur det hänger ihop är SAF:s propaganda inte svår att genomskåda. Här nedan finns en liten anspråkslös lista på böcker som man kan börja med.

Ta upp frågan i facket, ta uttalanden och skicka dem till Arbetsmarknadsdepartementet och statsministern.

Skriv insändare där du protesterar

Ta kontakt med din lokala riksdagsman. Hör vad han eller hon tänker göra i riksdagen för att förhindra försämringarna i arbetsrätten.

Har du tillgång till kopiator, kopiera den här skriften om du tycker den verkar användbar och dela ut den på jobbet, på fackmöten eller i skolan.

Det kan vara jobbigt att prata och argumentera, så du kanske tänker att det gör säkert någon annan. Men nu är läget allvarligt. Om inte regeringen får veta att det är dyrt att förstöra arbetsrätten, så kommer Du kanske inte själv ha något skydd nästa gång det blir uppsägningar, arbetstiden ska förändras, eller du behöver ledigt för att vårda barn eller studera.

Om du känner att du inte själv orkar jobba aktivt så stöd och hjälp kompisar som är aktiva.

Litteraturlista

Arbetsliv och hälsa, en kartläggning. Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet samt Rådet för arbetslivsforsknings  

Arbets-O-rätt 5

 
Försvara arbetsrätten
 

Beställning av denna broschyr kan ske hos SEKO Trafik Öst, genom att sätta in 15 kronor för ett exemplar och 5 kronor för varje ytterligare exemplar på postgiro 461 10 10-2. Större upplagor efter överenskommelse. Beställning kan också ske genom fax 08-762 45 54 eller telefon 08-762 45 57.

Skriv Arbets-O-rätt 5 på talongen

© Kurt Junesjö 1996

Skriften får kopieras fritt inom den fackliga rörelsen och med denna sympatiserande organisationer.