Arbetsorätt 7

Hotet mot Strejkrätten
av Kurt Junesjö
bild Robert Nyberg

 

 

 

HOTET MOT STREJKRÄTTEN

STYRKEFÖRHÅLLANDET ARBETSGIVARE/ARBETSTAGARE

BRUKSPATRON PÅ VÄRÖ BRUK FÅR PÅ NÖTEN

UTAN SOLIDARITET INGET SKYDD

MAKTFÖRHÅLLANDET I ARBETSTAGAREFÖRHÅLLANDE

FÖRHANDLING UTAN PÅTRYCKNINGSMEDEL SKER PÅ MOTPARTENS VILLKOR

HOT MOT STREJKRÄTTE

FINGRET PÅ FAXEN SLANT

SAF:S PLANER

SAFs lönestrategi

Staten styr inte kollektivavtalet

Proportionalitetsprincipen.

Domstolar "samhällsbevarande"

Medlemsomröstningar som hinder för strejkrätten?

Förlikningsman får förbjuda strejk?

Lagstiftning mot samhällsfarliga konflikter?

Förbud mot begränsade stridsåtgärder?

Avskaffa Britannialagstiftningen?

HOTET FRÅN EUROPARÄTTEN

Europadomstolen och den negativa föreningsfriheten

ARBETSKRAFT SOM HANDELSVARA

VÄRLDSEKONOMIN OCH STREJKRÄTTEN

ARBETSLÖSHET OCH VINSTEXPLOSION

KRISER I VÄRLDSEKONOMIN

ARBETSLÖSHET OCH DE NYA KAPITALÄGARNA

DEN SVENSKA MODELLEN OCH INTERNATIONALISERINGEN

GRÄNSDRAGNINGSKONFLIKTER OCH LÖNENIVÅER

INDUSTRIFÖRBUNDSPRINCIPEN FÖR ATT UNDVIKA GRÄNSDRAGNINGSGRÄL

GRÄNSDRAGNINGSBESLUT FÖR ATT UNDVIKA LÖNEDUMPING

NÄR FACKEN SLÅSS INBÖRDES VINNER ARBETSGIVAREN

FÖRÄNDRINGAR I FÖRHANDLINGSAPPARATEN

SAMHÄLLET FÖRÄNDRAS

FRAMTIDA UTVECKLING

Hotet mot strejkrätten

Det är namnet på den här skriften. Hur då hot och varför? Ja så länge det funnits ett uns strejkrätt i Sverige – det är inte så länge bara lite mer än 100 år – har den varit hotad. Men nu kommer hoten från alla håll. De är de gamla vanliga hoten bara starkare och mer välorganiserade än vanligt, från staten genom lagstiftning och från SAF med dess propagandaapparat. Men det har tillkommit nya hot genom EU och den nya Europarätten. Och dessutom har fackförbunden börjat svikta. Industrifacken har till exempel skrivit avtal där de frivilligt går med på inskränkningar i strejkrätten. Det är som om kollektivavtalen nu anses så självklara att verktyget för att tillverka dem – strejken - glöms bort.

Styrkeförhållandet arbetsgivare/arbetstagare

Brukspatron på Värö bruk får på nöten

Sommaren 1994 strejkade arbetarna på Värö Bruk olovligt. De strejkade för att deras arbetskamrat Kjell-Erik Karlsson inte fick tillbaka jobbet. Han blev uppsagd när han utnyttjade sina rättigheter att som svensk medborgare yttra sig fritt. Arbetsdomstolen sade att Kjell-Erik hade rätt till sitt jobb. Arbetsgivaren struntade i Arbetsdomstolens dom och i anställningsskyddslagen. Så när Kjell-Erik skulle börja igen på jobbet fick han inte komma in genom fabriksporten. För det blev arbetsgivaren skyldig att betala ett stort skadestånd, men han tog hellre den kostnaden för att kunna visa arbetarna vem som bestämde. Om Brukspatron på Värö Bruk sagt att det skulle vara tyst på företaget, så skulle det också bli tyst, vad än lagen sade.

Men nu hade inte arbetsgivaren räknat med arbetskamraternas solidaritet. De bestämde sig spontant för att lägga ner arbetet. Trots att det var en sådan strejk som tidningarna brukar kalla vild, stängdes maskinerna av i god ordning så att de inte skulle skadas.

Värö Bruk tillhör jordbrukskooperationen. Också arbetare på andra företag, som tillhör jordbrukskooperationen, hotade med att lägga ner arbetet. Varje dags strejk skulle kosta arbetsgivaren åtskilliga miljoner kronor. Då bet han hellre i det sura äpplet och gav med sig. Kjell-Erik fick komma tillbaka. Arbetsgivaren bröt mot lagen, när han trotsade Arbetsdomstolens dom. Men det gjorde också jobbarna, som strejkade under den tid som kollektivavtalet gällde. Så blev det så ironiskt att rättvisan segrade genom en olovlig stridsåtgärd.

Utan solidaritet inget skydd

Vad kan man då dra för slutsats av den här händelsen? Är slutsatsen att arbetarna själva ska skaffa sig rätt genom att strejka vilt?

Nej, men slutsatsen är att om inte arbetarna solidariskt ställer upp för varandra, så segrar arbetsgivaren.

Många tror att lagstiftningen är det viktigaste skyddet för arbetstagaren på arbetsplatsen. Lagstiftningen är viktig, men det viktigaste instrumentet för att skydda arbetstagaren på arbetsplatsen är kollektivavtalet. Genom kollektivavtalet har arbetstagarna tvingat arbetsgivaren att alltid iaktta vissa minimibestämmelser på en arbetsplats både när det gäller lön, arbetstid, övertidsersättning och skyddet mot trakasserier. Men kollektivavtalet får inte arbetstagarna utan motprestation. Och motprestationen från arbetstagarnas sida är att under den tid som kollektivavtalet gäller får de inte strejka. Förenklat kan man säga att arbetstagarna säljer fredsplikt mot garanterade löner och anställningsvillkor.

Maktförhållandet i arbetstagareförhållande

På en marknad säljer man varor. Den vara som en arbetstagare säljer är arbete. Det normala på en marknad är att om man inte är nöjd med priset så levererar man inte varan. Kollektivavtalet är en överenskommelse, som innebär att varan arbete levereras till fast pris under ett antal år.

Ett sådant köpeavtal fungerar bra om man ska leverera virke, tvättmaskiner eller grus. Då tecknas det i regel mellan jämställda parter.

Men arbete är ingen vanlig vara. Om varje arbetssökande själv går och kommer överens om villkoren för sitt arbete, väljer arbetsgivaren självfallet den bästa som är billigast. Och när arbetarna lönekonkurrerar måste alla sänka sina löner, annars byte r ju arbetsgivaren ut dem mot en billigare nyanställning. Kollektivavtalet skyddar därför lönen genom att det förbjuder lönesänkningar i bestående anställningar och vid nyanställning genom förbud mot villkor som är sämre än kollektivavtalets.

Men kollektivavtalet skiljer sig från grusavtalet även på andra sätt. Om grusleverantören, fuskar med grusets kvalité, så ger grusköparen inte sin prestation, betalningen, förrän han får det grus han vill ha. Båda parter har alltså möjlighet innehålla sin prestation om motparten fuskar.

Men så fungerar det inte när ett kollektivavtal är träffat. Enligt Arbetsdomstolens praxis har arbetsgivaren tolkningsföreträde till avtalet. Blir det tvist om avtalet måste arbetarna ändå uppfylla sin prestation i avvaktan på att tvisten prövas i domstol. Och inte nog med det. Arbetsgivaren har även rätt att under pågående kollektivavtalsperiod vidta stridsåtgärder. Inte då stridsåtgärder i form av lockout, som det heter, när arbetsgivaren stänger av verksamheten som en stridsåtgärd. Men eftersom arbetsgivaren sitter på penningpungen så kan han i en förhandling av förändring av villkoren säga till exempel så här:

Jag vill att ni går med på flexibla (modeordet för försämrade) arbetstider, konjunkturanpassad arbetstid, och treskift annars lägger jag ned verksamheten. Hotet att lägga ned verksamheten är en stridsåtgärd som är verkningsfullare än en strejk. Arbetstagarna blir ju av med jobbet helt. Trots det får arbetsgivarna använda denna "stridsåtgärd" när facket har kollektivavtal och är bundna av fredsplikt. Här finns alltså ingen balans.

Att kapitalet flyter fritt över ländernas gränser som bräddfyllda vårälvar, har ytterligare försvagat arbetstagarnas position. Det gäller därför att få kollektivavtalet så heltäckande och skyddande som möjligt.

Men att göra ett heltäckande kollektivavtal kostar pengar för arbetsgivaren. Det medför ökade produktionskostnader. Ökade produktionskostnader minskar arbetsgivarens vinst. Här finns alltså en klar intressemotsättning.

Förhandling utanpåtryckninggsmedel sker på motpartens villkor

Var och en som har deltagit i en lokal löneförhandling där en viss lönepott är avsatt, men där arbetsgivaren själv bestämmer hur den ska läggas ut om man inte blir överens, vet i vilken svår position löneförhandlarna sitter på arbetstagarsidan. De kan böna och be, jämka och dra och hota med central förhandling. I sista hand är det arbetsgivaren som bestämmer. Det lokala facket befinner sig därför i en underlägsen förhandlingsposition.

Till råga på eländet skäller arbetskamraterna ut förhandlarna efteråt, eftersom de lyckats dåligt i förhandlingarna. Utan verksamma påtryckningsmedel är det arbetsgivaren som i sista hand bestämmer och lägger ut pengarna som han vill.

I regel måste därför arbetsgivaren tvingas till att förbättra löne- och anställningsvillkoren i kollektivavtalet. Och det enda verkligt verksamma maktmedel som arbetstagaren då har är att hota med att vägra eller vägra arbeta. Men det är inget påtryckningsmedel som en ensam arbetstagare kan använda sig av. Det finns kanske några nyckelpersoner på ett företag som genom hot om att sluta arbetet kan påverka sina arbetsvillkor. I regel är emellertid sådana hot verkningslösa. Strejkens styrka ligger därför i att samtliga arbetstagare som är uttagna i strejken lägger ner sitt arbete. Strejken är därför ett viktigt vapen som alltid varit hotat både av statens lagstiftning och arbetsgivarnas mer raka maktspråk. Det är också därför vi får attackerna allt starkare i dag. Det beror alltså inte på att facket blivit för starkt utan på att arbetstagarna är försvagade. När fienden är svag skall man gå till offensiv. Det är en gammal sanning.

Det var det alltså arbetstagarnas maktmedel som gjorde att Kjell-Erik Karlsson fick tillbaka sitt arbete. Denna typ av spontana aktioner mot missförhållanden på företag kan vara effektiva. I detta fall var de effektiva, eftersom det rörde sig om en processindustri där varje dags stillastående betydde miljontals kronor i förlust för arbetsgivaren. I regel krävs det att arbetarna kan hålla stånd en längre tid och att arbetsgivarna vet om det i förhandlingarna för att en strejk ska lyckas.

Hot mot strejkrätten

Fingret på faxen slant

Sommaren 1995 kunde en tjänsteman på Finansdepartementet inte styra sina fingrar riktigt vid faxen.
Det faxmeddelande han skickade iväg hamnade istället för hos en arbetskamrat hos en småföretagare på söder i Stockholm. Småföretagaren vände sig till Svenska Dagbladet för att sälja nyheten.

Det rörde sig om heta nyheter. Det var nämligen planer över hur Finansdepartementet tänkte sig den framtida arbetsrätten.
Och eftersom modeordet för dagen är flexibel skulle arbetsrätten inklusive strejkrätten bli flexibel. En del av de idéer som fanns i promemorian lanserade arbetsmarknadsminister Ulrika Messing på statsminister Perssons uppdrag under våren och sommaren 1996. De fackliga organisationerna, framförallt LO motsatte sig häftigt försämringarna i arbetsrätten. Resultatet blev därför inte så katastrofalt som det skulle ha kunnat bli. Men ytterligare några hål grävdes i anställningsskyddslagens redan underminerade skyddssystem.

Men det intressanta var hur Finansdepartementet enligt promemorian tänkte sig att strejkrätten skulle försämras. Det skulle ske genom att regeringen skulle utse en särskild Riksmedlare som skulle ha rätt att avbryta stridsåtgärder. Dessutom skulle staten kunna förhindra så kallade samhällsfarliga konflikter. Det fanns också andra förslag till försämringar.

SAFs planer

Det egendomliga med departementets PM var att den i stora delar överensstämde med motsvarande förslag från en PM som SAF upprättat 1991 och överlämnat till den borgerliga regeringen som just då tillträtt. "SAFs syn på den framtida arbetsrätten". SAF vill:

Ha medlemsomröstning innan stridsåtgärd får vidtas,

Ge förlikningsman rätt att frysa förhandling och hindra stridsåtgärd,

Införa tvångsmedling,

Förhindra samhällsfarliga konflikter,

Förhindra sympatiåtgärder när flera fackliga organisationer har gränsdragningstvist,

Ge lokala fackliga företrädare större ansvar vid vilda strejker,

Avskaffa möjligheten att få svenska kollektivtal mot utländska företag som redan har kollektivavtal,

Införa förbud mot begränsade stridsåtgärder av typ övertidsblockad.

Under 1996 och 1997 har SAF i annonser och debattartiklar fört en intensiv kampanj för att begränsa strejkrätten även på andra sätt. En kampanj har gått under rubriken strejka är att skjuta sig i foten. Det genomgående temat för dessa kampanjer är att strejkrätten är omodern i dagens datasamhälle. En produktion som bygger på filosofin just in time, täta internationella varu- och tjänsteutbyten och hög kapitalinsats, är så sårbar att den gamla kampformen strejk numera har blivit omodern.
Frågan är vad SAF tänker sig istället? Ja några nya maktmedel i arbetstagarnas händer är det i alla fall inte frågan om.

SAFs lönestrategi

Men varför går SAF ut i en kampanj för att avskaffa strejkrätten nu? För att förstå det måste vi redogöra för kollektivavtalets betydelse i den svenska arbetsrätten.

Den tyske generalen von Clausewitz sade: "Krig är ingeting annat än en fortsättning av politiken med andra medel."
För Clausewitz var politiken ett förhandlingsspel där den vann som hade den bästa armén. Det är ingen uppfattning vi delar i dag. Men en förhandling utan påtryckningsmedel om man inte kommer överens sker på de villkor som den ställer som inte vill ha avtal. Och det är arbetsgivaren. Strejken är därför slutpunkten på en förhandling att få till stånd ett kollektivavtal och strejken är arbetstagarnas enda verkligt verksamma påtryckningsmedel att tvinga arbetsgivaren att teckna kollektivavtal.

Staten styr inte kollektivavtalet

Kollektivavtalet styrs inte av staten utan av parterna. Den socialdemokratiska regeringen införde till exempel. 1997 nya "flexibla" regler för anställningsskyddet. I klartext ett försämrat anställningsskydd bland annat vid visstidsanställningar.
Då skyddade bättre bestämmelser i en hel del kollektivavtal arbetstagarna. Det fick målararbetsgivarna erfara
hösten 1997 när de försökte använda den nya försämrade anställningsformen överenskommen visstidsanställning mot målarna.

Det hjälper alltså inte att SAF lyckas påverka regeringen och riksdagen att införa "flexiblare" regler och på det sättet pressa tillbaka kostnaderna för anställningsvillkoren så länge skyddet finns i kollektivtalen. SAF måste också avskaffa själva verktyget som tillverkar kollektivavtalet, strejken, så att man kan pressa tillbaka kostnaderna för arbetskraften på samma sätt som skett i hela den industrialiserade världen de senaste 10 åren. Med oförändrade strejkregler är det svårt för arbetsgivaren att förstöra fundamentet inom den svenska arbetsrätten, kollektivavtalets normerande, dvs styrande verkan på arbetsvillkoren.

Hur vill nu SAF begränsa strejkrätten? Egentligen skulle man nog vilja förbjuda strejken helt. Men strejken är en demokratisk rättighet som finns inskriven både i vår grundlag och i internationella konventioner som Sverige har undertecknat, så det är inte rumsrent att föreslå det. Därför har man hittat på olika fiffiga sätt som under sken av att göra små juridiska förändringar som nästan avskaffar strejkrätten. Låt oss se lite närmare på vilka medel man tänker använda. Juridiken är här bara ett sätt att förändra maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Proportionalitetsprincipen

I SAFs annons strejka är att skjuta sig själv i foten står att facket inte ska få "strejka eller lockouta – om det inte står i rimlig proportion till vad man vill uppnå".

Det här regeln inom juridiken kallas proportionalitetsprincipen och finns i vissa länder. Den innebär att arbetsgivaren även under kollektivavtalslöst tillstånd, alltså när facket annars i Sverige har i princip obegränsad strejkrätt, alltid kan vända sig till domstol och begära att den stoppar strejken. Det gör man genom att påstå att den stridsåtgärd som facket vidtar inte står i någon rimlig proportion till målet facket har med strejken. Genom arbetsgivarens invändning om att stridsåtgärden inte är tillåten, fredspliktsinvändning, blir stridsåtgärden normalt olaglig ända tills domstolen har bestämt om arbetsgivarens invändning är riktig eller ej. Detta gäller inte om man kan visa att arbetsgivaren gör invändningen i ond tro, alltså mot bättre vetande, men det är nästan omöjligt att bevisa.

Man kan alltså se att bakom denna finurliga vändning att stridsåtgärden ska vara proportionell, ligger en regel som för lite idérika jurister innebär att man i vart fall temporärt kan stoppa varje strejk. Och det är ju ett oerhört värdefullt redskap för arbetsgivaren.

Domstolar "samhällsbevarande"

Och inte nog med det. Genom en regel som ger domstolarna frihet att efter eget omdöme bedöma om en stridsåtgärd är lämplig eller inte fråntar man arbetsmarknadsparterna ett ansvar som de haft under större delen av hela 1900-talet. I vart sedan 1938 har staten överlåtit till arbetsmarknadsparterna att under ansvar hantera arbetsstriden. Det blir istället domstolar som får bedöma det.

Men vad är det för fel med att låta domstolar bedöma en sådan fråga om de har ordentliga regler?

De bedömer ju så många andra skönsmässiga frågor, till exempel vad som är skälig levnadsnivå vid socialbidrag, hur stort skadestånd som ska utgå för det lidande en kvinna åsamkas när hon blev våldtagen etc.

All historisk erfarenhet visar att om man lägger i domstolens händer att bedöma om en stridsåtgärd är lämplig eller inte så tenderar domstolen oftast att gå på arbetsgivarens linje. Jurister är personer med "samhällsansvar" och stridsåtgärden har ju alltid till syfte att ekonomiskt skada motparten. Även detta är alltså en ur facklig synpunkt mycket farlig utveckling.

Medlemsomröstningar som hinder för strejkrätten?

"I Norge finns det regler om medlemsomröstning". Så sägs det i fortsättningen på SAFs annons att strejka är att skjuta sig själv i foten. Varför vill SAF enligt annonsen värna medlemsdemokratin i facket? Som alla förstår är det inte omtanken om medlemmarna som gör att SAF vill ha regler om medlemsomröstning.

Medlemsdemokrati är bra. Men inte en lag som tvingar facken att ha medlemsomröstning om de vill gå ut i strejk eller inte.

Medlemsomröstning tar tid. Arbetsgivaren vinner alltså tid i förhandlingarna. Att dra ut på förhandlingarna och på det sättet trötta ut motparten är ett gammalt känt knep. Men inte bara det.

Varseltiden, alltså den tid som måste gå mellan det arbetsgivaren underrättas till dess strejken träder i kraft, är enligt den nuvarande medbestämmandelagen sju dagar. Under denna tid kan arbetsgivaren bygga upp lager så att strejken får mindre verkan och alltså åsamkar större kostnader för facket. Men om tiden mellan fackets beslut och stridsåtgärden genom medlemsomröstningen blir flera veckor kan arbetsgivaren självfallet förbereda sig än mer genom att både bygga upp lager och till exempel flytta produktionen.

Förbundsledningen ser att arbetsgivarens förslag till nytt avtal kommer att medföra stora komplikationer längre fram i tiden. Men för den enskilde arbetstagaren är valet i en medlemsomröstning att förlora inkomst genom en låg strejkersättning nu när man har amorteringar och fasta betalningar som väntar. Resultatet kan bli att långsiktiga mål offras.

Men inga av de här argumenten är de viktigaste. Det viktigaste är att den fackliga demokratin ska fackförbunden själva besluta över. Om ett fackförbund vill ha medlemsomröstning kanske till och med en beslutande sådan innan man går i strejk, då är det medlemmarna som ska besluta om det, inte SAF eller staten.

Förlikningsman får förbjuda strejk?

Under 1998 sitter en utredningsman och jobbar med ett nytt förlikningsinstitut i Sverige. Han har redan lagt ett förslag och det verkar illavarslande.

Varför ska vi då ändra förlikningsinstitutet? Det vi har fungerar bra. Jo staten anser numera att det stora hotet inte är arbetslösheten eller misär bland befolkningen, utan att får inflation genom för stora löneökningar. Och de ska förhindras genom ett nytt förhandlingssystem som ska motverka inflationen. Problemet med nästan alla sådan system är att de begränsar strejkrätten och således ytterligare förstärker arbetsgivaren.

Vad har då LO gjort ? Man har vänt sig till regeringen med en begäran om lagstiftning om ett särskilt förlikningsinstitut. Tanken bakom detta förlikningsinstitut är att om förhandlingsparterna inte kommer överens före ett sista datum, ska det kunna bli tvångsvis sammanläggning av förhandlingarna under en gemensam medlingsman. Det är alltså ett sätt att söka tvinga fram en sammanläggning av förhandlingarna för att hindra den splittring som arbetsgivarsidan söker åstadkomma.

Det allt överordnade målet i är inflationsbekämpning. Det är som om människorna ska forma sig efter kapitalets behov, även om det medför fattigdom för flertalet, i stället för tvärtom.

Om utredningsmannen kommer att lyckas återstår att se. Man får nog i vart fall se det som ett misslyckande för förbunden inom LO att de inte själva lyckats åstadkomma en lösning som svar på arbetsgivarens splittring. Att sätta staten att utreda en förhandlingsmodell är nog att göra bocken till trädgårdsmästare. I varje tillfälle när staten utrett olika typer av förlikningslösningar, har man föreslagit inskränkningar i strejkrätten. Visserligen markeras väldigt starkt i LOs inlaga att man motsätter sig sådana. Men när man en gång har lämnat ifrån sig initiativet, så kan det nog bli svårt att hindra en sådan utveckling.

Hur en sådan Riksförlikningsman kan fungera har vid goda exempel på från Norge.

Riksförlikningsmannen i Norge går reflexmässigt in och förbjuder varslade stridsåtgärder som ett led i medlingsarbetet. När parterna sedan inte ville acceptera medlingsförslaget upphöjs det lika reflexmässigt genom så kallad tvungen voldsgift till gällande avtal. Sedan 1953 har detta skett mer än 100 gånger. ILO en internationell organisation som har en övervakningskommitté för att bevaka att staterna inte kränker konventioner som man undertecknat om förhandlings- och strejkrätten har därför i 7 av 8 fall som fackförbunden hänskjutit dit, inte ansett att Norge uppfyller de konventionsenliga kraven på en riktig förhandlingsrätt.

En sådan lagstiftning för frihet från strejker är naturligtvis någonting som smakar mumma för arbetsgivaren. Han kan ju alltid genom att hänskjuta tvisten till Riksförlikningsmannen skjuta stridsåtgärden framför sig och slippa fria förhandlingar med strejkrätt. Det innebär, vilket man också konstaterat i Norge, att hela förhandlingsväsendet störs. Efter stora protester från norska LO förbjuds i dag inte alla stridsåtgärder på detta sätt genom lag. Därför har Riksförlikningsmannen på senare år i Norge oftast undvikit att tvinga parterna att skjuta på stridsåtgärden trots att arbetsgivarna i Norge protestera. Det är alltså inte av omtanke om förhandlingsväsendet som SAF föreslår den här regeln, utan i syfte att urholka strejkrätten.

Lagstiftning mot samhällsfarliga konflikter?

"Fred och samarbete bör vara naturliga och normala tillstånd på arbetsmarknaden. Lek med konfliktvapnet tänder lätt en farlig eld – och fler blir utan jobb". Så lyder fortsättningen på SAFs annons om att strejka är att skjuta sig själv i foten.

I andra sammanhang har SAF utvecklat det här temat lite mer utförligt. Man har begärt att det ska införas en särskild lagstiftning mot samhällsfarliga konflikter.

I Sverige har vi avtal som reglerar vad som är samhällsfarligt, vilka konflikter som är så allvarliga för företagen eller tredje man, att de inte bör tillåtas. De svenska fackföreningarna är mycket ansvarsfulla när de utlöser konflikter. Ibland kanske till och med för ansvarsfulla. Några missförhållanden som man kan hänföra till att de nuvarande reglerna inte fungerar finns därför inte. Men att tillsätta en domstol eller en nämnd där ämbetsmän över parternas huvud bestämmer vad som är lämpligt eller olämpligt i konfliktsammanhang kan bara innebära en sak, konflikträtten begränsas. Och den begränsas inte på grund av att nuvarande konfliktregler inte fungerar, utan den begränsas för att SAF lättare ska kunna uppnå sina nya mål att sänka utgående löne- och anställningsförmåner för sådan personal som de inte anser vara lönsam, att regionalisera avtalen så att det utgår låga löner i låglöneområden och högre i höglöneområden och att företagsanpassa avtal så att lönen följer företagets utveckling.

Förbud mot begränsade stridsåtgärder?

SAF vill ha också ha förbud mot begränsade stridsåtgärder typ övertidsblockad. Här ska villigt erkännas att det finns en del udda företeelser som praktiserades i synnerhet på det glada 80-talet. Det mest fantasifulla exemplet hittills var väl när tjänstemän som stridsåtgärd skulle vägra svara på alla inkommande samtal. Finns det verkligen någon anledning att försvara denna typ av nu lagliga stridsåtgärder?

Det finns fyra allvarliga invändningar mot SAFs förslag till förbud mot denna typ av begränsade stridsåtgärder.

1. En övertidsblockad i kombination med nyanställningsblockad är en kraftfull markering att facket menar allvar med sitt hot. Detta utan att stridsåtgärden som sådan i regel får några mer ingripande verkningar på företagens ekonomi. Det är alltså ett varningsskott som oftast innebär att parterna kommer överens utan att behöva vidta några mer ingripande stridsåtgärder.

2. Stridsåtgärden är fackets enda verkligt verksamma påtryckningsmedel för att få till stånd ett nytt avtal eller förändringar i det gamla. Arbetsgivaren däremot har en mängd påtryckningsmedel som inte kallas för stridsåtgärd. Han kan hota med att lägga ner verksamheten, flytta den till annat land, förändra organisationen på ett för fackets medlemmar otrevligt sätt, dra in inte avtalsgaranterade personalförmåner etc. Vad SAF därför vill göra är att tunna ut arbetstagarnas arsenal medan arbetsgivaren behåller hela sitt välutrustade vapenförråd utan inskränkningar.

3. Arbetsgivaren kan alltid genom motåtgärder göra den partiella stridsåtgärden till en hel stridsåtgärd. Han kan till exempel som en svarsåtgärd utestänga alla icke telefonlyftande tjänstemän från arbetet genom en lockout. Den enda skillnaden mot strejken att det är arbetsgivaren som då trappar upp stridsåtgärden. Och idag är stridsåtgärder både ett spel med ekonomi och ett spel om opinioner. Genom att förhindra partiella stridsåtgärder kan arbetsgivaren därför alltid få facket att sitta med "Svarte Petter".

4. Men den viktigaste invändningen mot denna typ av inskränkningar i strejkrätten är att det blir ytterligare lagstiftning som ingriper i det område som parterna själva har reglerat genom avtal sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal. Ansvaret överflyttas från parterna till staten. Domstolarna får än större möjligheter att gå in och granska även andra typer av stridsåtgärder. SAFs mål är egentligen inte att reglera stridsrätten på ett förnuftigt sätt utan att förändra maktbalansen arbetsgivare/arbetstagare. Att ta bort partiella stridsåtgärder förskjuter maktbalansen till arbetsgivarens fördel. I dagens läge finns det absolut ingen anledning till det.

Avskaffa Britannialagstiftningen?

SAF vill också avskaffa den så kallade Britannialagstiftningen.

Sverige ligger i Europas ytterkant. Vi har därför inte mer än marginellt berörts av lönekonkurrens genom att företag med billigare arbetskraft från andra länder konkurrerar ut den svenska arbetskraften. Ute i Europa börjar det bli vanligare. Och på sikt kommer vi säkerligen att få en motsvarande utveckling i Sverige i all synnerhet när de nya länderna i Östeuropa blir medlemmar av EU med dess rätt till fri rörlighet över gränserna för kapital, varor, företag och arbetskraft.

I en uppmärksammad dom, Britanniadomen AD 1989 Nr 120, slog Arbetsdomstolen fast att en stridsåtgärd från en facklig organisation som syftar till att undantränga ett kollektivavtal med företag som redan har ett utländskt kollektivavtal med sina anställda, är förbjuden. Det här var en inte avsedd effekt av medbestämmandelagens nya bestämmelse i 42 § som förbjöd understöd även för icke kollektivavtalsbundna fackliga organisationer till otillåtna stridsåtgärder. Det ironiska med 42 § medbestämmandelagen är att den är att den infördes på begäran av LO för att komma åt syndikalistiska fackföreningar som inte hade kollektivtal och därför obehindrat kunde understödja olovliga strejker.

Arbetsdomstolen sade att en stridsåtgärd som hade till syfte att åstadkomma ett avtal som i sig blev ogiltigt eftersom hemlandets lag inte tillät sådana stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal var förbjuden enligt 42 § medbestämmandelagen. Riksdagen ändrade medbestämmandelagen så att de fackliga organisationerna i Sverige skulle kunna vidta stridsåtgärder för att få svenska kollektivavtal att gälla så länge utländska företag jobbade i Sverige. Denna bestämmelse är mycket viktig för att förhindra lönekonkurrens från låglöneländer. Det brukar med ett annat ord kallas för social dumping.

Ju mer EU utvidgas och ju större våra internationella kontakter blir, dess viktigare blir denna bestämmelse. Man kan därför förstå att SAF som en del av en framtida arbetsrättslagstiftning, vill ha bort denna för fackföreningsrörelsen så viktiga bestämmelse.

 

Hotet från Europarätten

Europadomstolen och den negativa föreningsfriheten

AB Kellerman är ett välkänt damkonfektionsföretag som numera tillverkar sina kläder i låglöneländer. I Sverige fanns bara ett 20 tal anställda varav två sömmerskor.

Industrifacket krävde hösten 1997 avtal och blockerade företaget när det inte ville skriva på. Bolaget stämde till Arbetsdomstolen, AD och sade att blockaden var olaglig och skulle förbjudas. Den stred mot reglerna för den negativa föreningsfriheten, dvs rätten för arbetsgivaren att inte tvingas vara med i en arbetsgivarorganisation. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna behandlade i en uppmärksammad dom om restaurangägaren Torgny Gustafsson på Gotland samma fråga och rätten till stridsåtgärder. Domstolen gav Sverige rätt. Men 6 av de 19 domarna ansåg att Hotell- och restauranganställdas förbunds stridsåtgärd för att få ett vanligt lönekollektivavtal borde förbjudas för att den kränkte Gustavssons negativa föreningsfrihet. Och kommissionen som föreslår hur domstolen ska döma ville också förbjuda stridsåtgärden.

AD sade nu i sin dom, AD 1998 nr 17, att Industrifackets krav på att kollektivavtal med Kellerman inte kränker föreningsfriheten.

ADs dom är bra. Den visar att fackförbunden har rätt att skydda sina medlemmar med kollektivtal.

Svenska Dagbladet hade en ledare när domen kom. Fackföreningsrörelsen kallades ett "gäng" som med "maffiametoder" försöker förstöra småföretag som Torgny Gustafssons och Ferrita, ett företag där Metall på motsvarande sätt som Industrifacket försökte få kollektivtal i höstas.

Försvarar SAFs huvudorgan verkligen föreningsfriheten? Nej, det gäller den vanliga kampen mellan arbetstagare och arbetsgivare om makten på arbetsplatsen, inte fina principer som negativ föreningsfrihet eller proportionalitet. Och att 6 av 19 domare i Europadomstolen anser att det är en mänsklig rättighet för en arbetsgivare att slippa kollektivtal är oroväckande

Strejkrätten är en grundläggande rättighet i en demokrati. Och juridik är inte som man trodde på 1700-talet en insikt som Gud ingav domarna, som gjorde att domstolen alltid dömde rätt. Domare är människor och domsluten styrs självklart förutom av regler i lagar också av domarnas värderingar. Om Europadomstolen under en juridisk täckmantel ingriper i intressekampen mellan arbetsgivare och arbetstagare med ett konstruerat samband till föreningsfriheten, har detta inget med grundläggande fri och rättigheter att göra.

På sikt kan vi nog räkna med nya försök till inskränkningar i strejkrätten av dessa konservativa europadomare som tror att de får sin makt genom en gudomlig ingivelse.

EU och strejkrätten

EG-rätten innehåller inga bestämmelser om strejkrätten. Och det är avsiktligt. De flesta staterna inom EU har velat bestämma själva över dessa frågor.

EG-rättens kraftfullaste bestämmelser är den fria rörligheten för varor och tjänster över gränserna. Inget land som är medlem i ’EU får lägga hinder i vägen för denna genom tullar eller andra handelshinder. Det här är regler som tillkommit för att hjälpa handeln. Några motsvarande bestämmelser som stöder det fackliga sympatiarbetet över gränserna för att upprätthålla rättvisa löner finns inte. Det är mycket därför mycket outvecklat och fungerar nästan bara på sjöfartens område. Där finns gamla traditioner för att stödja utsatta arbetskamrater till exempel på bekvämlighetsflaggade fartyg. Även här blir utrymmet dock allt mindre eftersom många stater förbjuder sympatiåtgärder.

Transportarbete är till sin natur gränsöverskridande. Det innebär att det land inom EU som har de billigaste lönerna får de flesta transporterna. Det har medfört att transportarbetarna i synnerhet i södra och mellersta Europa fått orimliga arbetstider och sänkta reallöner. Detta var bakgrunden till transportstrejken i Frankrike i månadsskiftet oktober november förra året. Man ville försvara sina anställningsvillkor. Det var en framgångsrik strejk.

EG-kommissionären Neil Kinnoch är en hög tjänsteman och chef för en del av EG-kommissionen Han krävde den 4 november 1997 att vägspärrarna som de franska transportarbetarna upprättat och som stoppade trafiken till och från Frankrike skulle tas bort. Kravet gällde i första hand blockaden av hamnstaden Calais. Han menade att denna blockad hindrade den fria rörligheten för varor. Det här är första gången EG-kommissionen lagt sig i strejkrätten. Det är ett illavarslande tecken

Tyvärr är det inte det enda tecknet på att EG-kommissionen håller på att bli aktiv för att lägga sig i arbetstagarnas kamp för bättre levnadsförhållanden.

Den 19 november 1997 lämnade EG-kommissionen ett förslag till Rådets förordning (EG) om införande av ett ingripandesystem för att undanröja vissa handelshinder Kom(97) 619 slutlig. Förslaget skall enligt komissionen undanröja hinder för den fria rörligheten för varor som uppstår när medlemsstaterna genom aktiva åtgärder eller passivitet försvårar handeln.

Detta ger rätt för kommissionen att fatta beslut som direkt bakbinder händerna på EU-ländernas domstolar. Ett sådant här bindande beslut kan pressas fram på så kort tid som 4 dagar.

Om förslaget gällt under den franska transportstrejken skulle det givit EG-kommissionen möjlighet att fatta ett beslut som gjort det möjligt för de för de franska domstolarna häva blockaden. Detta trots att åtgärden inte riktade sig mot rörligheten av varor över gränserna utan var en strejk som framförallt drabbade Frankrike själv.

I det här förslaget till förordning säger man att de handelshinder som ska kunna undanröjas är -blockering eller förstörelse av varor- Det är ju precis det som händer även vid en lovlig strejk eller blockad. Visserligen sägs det i förslaget att reglerna inte får användas mot sådana åtgärder som är skyddade i det egna landets grundlag. Och ett sådant skydd för strejkrätten finns i den svenska grundlagen. Men det är komissionens som avgör gränserna för skyddet. EG-kommissionen föreslår alltså att man själv ska vara uttolkare av den Svenska grundlagen. Och i jämförelse med en EG-förordningen så är inte den svenska grundlagen ens värd papperet den är skriven på. För EG-rätten smäller högre än svenska grundlagar.

EGs grundlag heter Romfördraget. Det är den som bestämmer att medlemsstaterna ska garantera fri rörlighet för varor över nationsgränserna. Men den fria rörligheten för varor är ju inte någon mänsklig fri- och rättighet, utan bara regler för att underlätta försäljning. Strejkrätten är däremot en del av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Men EG-kommissionen ser den fria rörligheten för varor som ett överordnat mål.

Att därför överlåta till EG-kommissionen att avgöra om en blockad är en åtgärd som ligger inom ramen för tillåtna fackliga stridsåtgärder skulle medföra att den svenska riksdagen överlät bestämmanderätten över den viktigaste fackliga rättigheten, strejk och blockadrätten, till ett organ som inte står under svensk demokratisk kontroll. Det är något vi aldrig kan acceptera.

Strejk- och blockadrätten är arbetstagarnas viktigaste medel för att skydda och förstärka sina anställningsvillkor. Utan strejkrätt har arbetstagarna inga kraftfulla vapen för att försvara sina rättigheter. På längre sikt måste rätten och möjligheterna till internationella sympatiåtgärder förstärkas om arbetstagarna långsiktigt skall kunna försvara sina intressen mot det kapitalets allt större internationalisering. Men vad som behövs på kort sikt är att vi åtminstone försvara de rättigheter vi har.

Den här lagstiftningen gick inte igenom. Men flera tunga länder inom EU bland annat. Frankrike, Tyskland och England röstade för. På lite längre sikt kan vi nog räkna med att EG-rätten kommer att vara en av de farligaste fienderna mot strejkrätten i Sverige,

 

Arbetskraft som handelsvara

Världsekonomin och strejkrätten

Världens största tillverkare av byggmaskiner och bulldozrar, Caterpillar i USA, gick dåligt under 80-talet. Företaget nyinvesterade, satsade på datorstyrda maskiner och gav åter lysande vinst 1991. Då förklarade företaget att lönerna skulle sänkas med upp mot 20 % och arbetstiden förlängas. Amerikanska Bilarbetareförbundet förklarade hela företaget i blockad och inledde en strejk. Som ett led i den tidigare rationaliseringen hade mycket av produktionen lagts ut på underleverantörer. Ledningen avskedade de fackliga förtroendemännen och beordrade deltidsarbetande och tjänstemän att överta de strejkandes arbetsuppgifter. Mycket av produktionen lades över på andra fabriker och underleverantörer. Donald Fites, företagsledaren vid Caterpillar förklarade för de strejkande arbetarna att lönerna i Mexiko och Japan är lägre än i USA. Var det så att de inte gick med på lönesänkningen skulle företaget flytta sin produktion dit. I december 1995 erkände sig Bilarbetareförbundet besegrat och uppmanade arbetarna att gå tillbaka på företagets ensidigt fastställda villkor.

Att företaget lyckades berodde på den stora arbetslösheten, den allt lägre organisationsgraden bland bilarbetarna och på att det redan svaga skyddet för arbetstagarnas strejkrätt ytterligare hade underminerats av den amerikanska regeringen och kongressen sedan början av 1980-talet.

Chefen för Caterpillar, Donald Fites, blev en hjälte i den amerikanska finansvärlden. Han tillämpade framgångsrikt de metoder som vi också i Sverige har fått känna på. På svengelska heter det "downsizing" (nedbantning), "outsourcing" (utflyttningar), reengineering (omorganisation).

Den amerikanska ekonomin går bättre än på 30 år. Det ansåg åtminstone Bill Clinton under sin presidentvalkampanj 1996. Men bättre för vem? Mellan 1973 och 1994 ökade den amerikanske bruttonationalprodukten med en tredjedel, men samtidigt föll realinkomsten för arbetare och tjänstemän i produktionen med 19 procent. Den rikaste procenten fördubblade sina inkomster räknat från 1980 Vad som har pågått är alltså en gigantisk överflyttning av inkomster och kapital från de arbetande till de rika fåtalet.

Och det är inte bara inkomsten som faller utan också den sociala tryggheten i arbetet. Cirka 28 procent av arbetsstyrkan är arbetslös, ofrivilligt deltidsarbetande eller har bara tidvis arbete. De amerikanska företagen har alltså inte skaffat sig bara just-in-time-tillverkning, dvs produktion på beställning och utan dyr lagerhållning, utan just-in-time-arbetare, dvs gamla tiders daglönare. Det är självklart med en sådan bakgrund att personaluthyrningsföretaget Man Power, största företaget i USA när det gäller antalet anställda.

Arbetslöshet och vinstexplosion

Dagens marknadsekonomer utvecklar fritt och hämningslöst sina ekonomiska teorier på dagstidningarnas näringslivssidor, i det pålitligt reaktionära programmen Ekonomiska klubben, i Ekonomiekot i Sveriges radio och i Aktuellts ekonomiska nyheter, för att bara nämna några exempel på de nya näringslivstillvända mediamänniskorna. Dessa den nya tidens hovnarrar säger alltid det kapitalets herrar förväntar av dem. Problemet för dessa näringslivstillvända analytiker, som när företagen köper upp varandra för att eliminera konkurrensen i sina frågor till det monopoliserande företagets VD snällt ber att få veta "vilka synergieffekter denna sammanslagning har", är att den svenska arbetskraften är för dyr. De framställer arbetskraften som en handelsvara, vilken som helst. Lönen har inte anpassats till marknadsförhållandena. I dagens läge med en hög arbetslöshet borde priset på arbetskraft gå ner. Då ska efterfrågan öka och arbetslösheten försvinna. Nu finns det enligt dessa experter starka strukturella hinder för att denna "vetenskapliga" modell ska fungera. Fackföreningsrörelsens styrka, strejkrätten och den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen är de största hindren, som successivt måste undanröjas. Den arbetsrättsliga lagstiftningen medför att arbetstiderna inte kan göras så flexibla som behövs, att anställningsavtalen inte är så kortvariga och osäkra som näringslivets behov av växlande arbetskraft ställer krav på och att arbetsmiljölagstiftningen blir konkurrenshinder.

Varför dessa marknadsförespråkare plötsligt gör halt i sin fria marknadsförkunnelse framför "varan" arbetskraft" när leverantörerna – arbetstagarna - inte vill leverera sin produkt utan innehåller varan genom strejk, för att få veta priset före leverans, förtäljer inte historien.

För att göra näringslivet starkare sägs det behövas en flexibilisering av reglerna. Flexibiliseringen av arbetsmarknaden kan ta sig många uttryck. Regeringens försämringar av anställningsskyddslagen från och med den 1 januari 1997 är ett exempel. Ett annat exempel är när den av en socialdemokraterna i arbetstidsutredningen ställer sig bakom förslag till en ny och försämrad arbetstidslag (SOU 1996:145). I sken av att göra arbetarens valfrihet större flyttar man där över beslutanderätten över arbetstiden till arbetsgivaren och tar bort viktiga skyddsbestämmelser ur arbetstidslagen.

För att på motsvarande sätt kunna göra lönen flexibel krävs, dels att fackföreningsrörelsens styrka försvagas, dels att reglerna om strejkfrihet och strejkrätt förändras och försämras. Detta samband är kanske inte alldeles lätt att genomskåda. För det krävs att man ser strejkrätten i historisk belysning.

Att arbetskraften skulle vara en artikel att köpa och sälja som mjöl, cement eller en borrmaskin, är inte rätt.

Vi har en bra utbildningsstandard i Sverige och det gäller även ungdomskullarna där det för nuvarande är en strukturarbetslöshet på upp mot 25 procent. Med en helt fri lönesättning som styrdes av marknaden skulle vi på grund av detta överutbud av i dag fått ett stort prisfall på arbetskraften. Den nya, unga arbetskraften kunde arbetsgivaren erbjuda lägre lön och successivt ersätta den äldre dyrare arbetskraften.

Det finns två spärrar mot den här utvecklingen.

* Den ena är anställningsskyddslagen. Dess regler om att uppsägningen ska ske i turordning, den som anställts sist får sluta först vid uppsägning på grund av arbetsbrist är en spärr mot att ersätta den gamla arbetskraften med ny billigare. En smart arbetsgivare kan i viss utsträckning kringgå lagen, i all synnerhet efter såväl den borgerliga som den socialdemokratiska regeringens försämringar.

* Den andra spärren är kollektivavtalet. Det lägger en minimilönenivå och den spärren är svår att kringgå. Det är därför vi nu får attackerna mot strejkrätten. Arbetsgivaren kan inte fullt ut utnyttja det låga löneläget, som enligt de marknadsekonomiska principerna ska uppstå som en följd av den höga arbetslösheten.

Men antalet jobb ökar inte för att man sänker lönen eller försämrar anställningsskyddet. Sverige kan aldrig konkurrera med billig arbetskraft från de riktiga låglöneländerna i Östeuropa och Sydostasien. En lönesänkning löser alltså inte arbetslöshetsproblemen. Det är i själva verket tvärtom om man ser det ur ett nationalekonomiskt perspektiv.

Kriser i världsekonomin

Ekonomiska kriser i världssamfundet har inträffat med relativt jämna mellanrum, som medfört stort lidande framförallt för arbetarna genom arbetslöshet och fattigdom. Ekonomerna har olika förklaringar till dem. Den stora börskrisen 1929 ansåg vara en efterfrågekris, man hade genom olika medel strypt tillgången på pengar så mycket hos de som köpte varorna att produktionskapaciteten var för stor.

Sydostasien tigerekonomier skakar vintern 1997-98 under finansspekulanterna attacker. Till och med Japan som ansetts ha en av de stabilaste ekonomierna i världen råkade ut för bankkriser som skakar världsekonomin. Dessa länder har under många år producerat stora exportöverskott, som gjort att man kunnat expandera produktionsapparaten. Vad som hänt nu är att den allmänna åtstramningen i framförallt västvärdens ekonomier medfört att efterfrågan på deras produkter minskat. Det finns för få som kan köpa vad de nya effektiva robotstyrda fabrikerna producerar.

Självklart kan man inte bygga en långsiktig ekonomi på att börsvärdena stiger mycket mer än vad produktionskapaciteten ökar. Förr eller senare spricker bubblan.

Så är det så ironiskt att den nya marknadsfilosofin bär sin egen kris i sin metod att pressa tillbak arbetstagarnas lönevillkor. Den filosofin är inte ens långsiktigt bra för kapitalägarna. (Se till exempel The threat of Deflation Bussniess Week 10/11 1997.)

Arbetslöshet och de nya kapitalägarna

Frågan är då hur dagens arbetslöshet har uppkommit? Är den en följd av att arbetskraften är för dyr? Är den styrd av utomstående objektiva krafter, som endast "guden marknaden" kontrollerar?

Nej! Den är om något styrd av mänsklig vilja. Sedan 1991 har samtidigt med att antalet jobb minskat inom industrin, vinsterna ökat dramatiskt. Det är en gigantisk överföring av förmögenhet som gått till kapitalägarna och det är en världsomspännande utveckling.

De svenska företagen följer denna internationella utveckling. Sedan juppieåret 1989 har aktieägarna mångdubblat sin vinsthemtagning. Tidigare tog aktieägarna hand om mellan 13-16 procent av vinsten, 1997 tar man hand om 25 procent av företagens vinst. Under 90-talets första år fick aktieägarna i de 30 största börsföretagen i Sverige dela på 15 miljarder kronor, 1996 25 miljarder och 1997 30 miljarder. (Källa Dagens arbete nr 8 1997).

Det är ingen slump att denna radikala förskjutning av vinsterna till kapitalägarnas förmån inträffat. Kapitalet har genom ökade möjligheter att röra sig över gränserna rundat både nationell lagstiftning och fackföreningsrörelsens löneskydd för arbetstagarna. Medborgarnas välfärd är inte längre statens mål, utan inflationsbekämpning och att varje stat ska genom att vara företagarvänlig locka till sig så mycket kapital som möjligt.

Företagsägarna har dessutom skaffat sig en ny kapitalförvaltningsideologi. Profeten för den utvecklingen är som man kan förstå en amerikan, ekonomen Alfred Rappaport. Han skrev 1985 en bok som blivit kapitalförvaltarnas bibel; Aktieägarvärde och Värdestegring som ledstjärna för företagsledningen (egen översättning av titeln. Rappaport säger att det som är intressant för aktieägarna är bara hur mycket vinst företaget kan betala ut. Det vill säga den del av företagets egendom som kan översättas i kontanter. För tidigare företagsledare var målet att ackumulera kapital i företaget för att vidareutveckla och trygga företagets överlevnad det väsentliga.

De nya kapitalägarna; institutioner, pensionskassor, banker och fonder kastar ut den gamla företagsledningen som ville konsolidera jobben och öka sysselsättningen och tillsätter direktörer som ställer upp på kapitalägarnas profitmaximering.

Genom att sänka personalkostnaderna ökar "cash-flow", alltså de disponibla utdelningsbara inkomsterna. Personalkostnaderna sänks genom lägre löner och mindre personal, men med oförändrad eller höjd produktion.

Termerna som används för denna vinstmaximering är också som man kan förstå amerikanska modeord. "Lean-production", som man brukar kalla den arbetssnålare produktionen leder bland annat till utslagning från och ökad stress på industriarbetsplatserna. "Downsizing", som syftar till minskning av personalkostnaderna medför lägre och sämre anställningsförmåner. "Outsourcing", utläggning av nen är statens huvudmål. Det är sannolikt därför vi inte får några kraftfulla tag mot arbetslösheten.

Men är det inte en nödvändigt att sänka lönekostnaderna i de industrialiserade länderna? Hur ska man annars kunna konkurrera med de nya för tillfället visserligen försvagade tigerekonomierna i Sydostasien till exempel.?

Nej, det är de inte. Bara för att arbetarna sänker sina löner som de gjort i USA blir det långsiktigt inte mera arbete. Vad som händer är att landet får lågavlönad arbetskraft där utbildningen – och därför kunskaperna successivt sänks och därmed arbetarnas möjlighet att vidareutveckla produktionen. USA kommer till exempel aldrig att kunna konkurrera med den billiga arbetskraften på det kinesiska fastlandet, hur framgångsrika arbetsgivarna än är att sänka deras löner. Om arbetarna görs till en slit och slängvara i stället för att utvecklas till ansvarsfulla medarbetare i företaget kommer industrin att långsiktigt utarmas och konkurreras ut. Produktionsapparaten tappar det teknologiska försprång som alltid varit USA-ekonomins styrka.

Det värsta är att denna ekonomiska smitta genom kapitalets lättrörlighet över gränserna också har spridit sig till de europeiska länderna. De tyska metallarbetsgivarna, motsvarigheten till den svenska Verkstadsföreningen ska på nationell nivå endast förhandla om generella lönelyft och årsarbetstid. Allt annat ska enligt ordföranden, Verner Stumpfe ner på lokal nivå. Enligt honom är "strejker otidsenliga".

Det låter bekant. I 1997/98 års avtalsrörelse hotade SKF, ASEA, SAAB och Volvo att gå ur arbetsgivareföreningen om de inte fick träffa egna lokala avtal. Det är ett hot som är så tomt som en ekande tom tunna. Är det någon som tror att Volvo till exempel med sina miljardvinster vill ställas ensam i avtalsförhandlingar mot ett enat Metall utan att kunna be om sympatiåtgärder som drabbar andra Metallmedlemmar. Det var en läxa som SAF hade lärt sig redan i 1909 års storstrejk och den sitter nog i.

Men strejker är inte otidsenliga. Vad som egentligen behövs är en förstärkning av strejkvapnet, inte bara på nationell nivå, utan även på internationell, så att arbetstagare i olika länder kan gå in och stödja varandra när en arbetsgivare vill spela ut olika länders arbetare mot varandra. Men det är en långsiktig strategi. Den klarar vi inte på kort sikt. Men att behålla och förstärka den svenska strejkrätten är en nödvändighet för att kunna motstå kapitalets allt större makt. De arbetslösa får inte mer jobb för att strejkrätten och lönevillkoren försämras för dem som har arbete.

produktionen på underleverantörer gärna i låglöneländer syftar till lönenedpressning. "Regenerering", omorganisation, Ger osäkrare arbetsförhållande. Dessa metoder är inte är någon självklar följd av samhällets utveckling. Det är en följd av att kapitalet vill maximera sin vinst. Och för att maximera vinsten genom sänkta löner måste man göra arbetstagarparten ytterligare försvagad. Här har vi alltså en av anledningarna till att SAF vill inskränka strejkvapnet.

Men hur ska vi kunna bekämpa inflationen så att vi inte hamnar på efterkälken i den internationella konkurrensen?. Svaret på denna fråga är enkelt. Vi har en arbetslöshet på i reella tal mellan 15 och 20. Så länge vi har hög arbetslöshet, det vill säga mängder av arbetslediga som genom överutbud pressar ned lönerna får vi ingen. Bekämpningen av inflationen är statens huvudmål. Det är sannolikt därför vi inte får några kraftfulla tag mot arbetslösheten.

Men är det inte en nödvändigt att sänka lönekostnaderna i de industrialiserade länderna? Hur ska man annars kunna konkurrera med de nya för tillfället visserligen försvagade tigerekonomierna i Sydostasien till exempel.?

Nej, det är de inte. Bara för att arbetarna sänker sina löner som de gjort i USA blir det långsiktigt inte mera arbete. Vad som händer är att landet får lågavlönad arbetskraft där utbildningen – och därför kunskaperna successivt sänks och därmed arbetarnas möjlighet att vidareutveckla produktionen. USA kommer till exempel aldrig att kunna konkurrera med den billiga arbetskraften på det kinesiska fastlandet, hur framgångsrika arbetsgivarna än är att sänka deras löner. Om arbetarna görs till en slit och slängvara i stället för att utvecklas till ansvarsfulla medarbetare i företaget kommer industrin att långsiktigt utarmas och konkurreras ut. Produktionsapparaten tappar det teknologiska försprång som alltid varit USA-ekonomins styrka.

Det värsta är att denna ekonomiska smitta genom kapitalets lättrörlighet över gränserna också har spridit sig till de europeiska länderna. De tyska metallarbetsgivarna, motsvarigheten till den svenska Verkstadsföreningen ska på nationell nivå endast förhandla om generella lönelyft och årsarbetstid. Allt annat ska enligt ordföranden, Verner Stumpfe ner på lokal nivå. Enligt honom är "strejker otidsenliga".

Det låter bekant. I 1997/98 års avtalsrörelse hotade SKF, ASEA, SAAB och Volvo att gå ur arbetsgivareföreningen om de inte fick träffa egna lokala avtal. Det är ett hot som är så tomt som en ekande tom tunna. Är det någon som tror att Volvo till exempel med sina miljardvinster vill ställas ensam i avtalsförhandlingar mot ett enat Metall utan att kunna be om sympatiåtgärder som drabbar andra Metallmedlemmar. Det var en läxa som SAF hade lärt sig redan i 1909 års storstrejk och den sitter nog i.

Men strejker är inte otidsenliga. Vad som egentligen behövs är en förstärkning av strejkvapnet, inte bara på nationell nivå, utan även på internationell, så att arbetstagare i olika länder kan gå in och stödja varandra när en arbetsgivare vill spela ut olika länders arbetare mot varandra. Men det är en långsiktig strategi. Den klarar vi inte på kort sikt. Men att behålla och förstärka den svenska strejkrätten är en nödvändighet för att kunna motstå kapitalets allt större makt. De arbetslösa får inte mer jobb för att strejkrätten och lönevillkoren försämras för dem som har arbete.

Den svenska modellen och internationaliseringen

Marknadens nya ord är alltså downsizing (nedbantning), outsourcing (utflyttningar) och reengineering (omorganisation).

Nedbrytningen har i denna internationella modell tre mål, att minska arbetsstyrkan, öka produktionen samt att sänka lönen. Hur går det då att genomföra denna modell i Sverige?

De svenska fackliga organisationerna har alltid varit positivt inställda till rationaliseringar genom produktionsförbättringar. Även arbetsrätten är i Sverige ovanligt förmånlig för arbetsgivaren när det gäller rationaliseringar. Omorganisationer och utflyttningar faller inom arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbete. Men får omorganisationen och utflyttningarna det för arbetsgivaren önskvärda resultatet, nämligen att lönekostnaderna sänks i Sverige?

Ja, då måste vi först se hur den svenska modellen är uppbyggd och fungerar. I Sverige har vi centrala arbetsgivar- och arbetstagarförbund som organiserar företag och anställda efter bransch, branschorganisationer. I varje sådan bransch finns i princip två avtal, ett tjänstemannaavtal och ett arbetaravtal. Däremot finns det inga konkurrerande avtal inom samma bransch.

Den svenska modellen med centrala avtal bygger på att facken "säljer" arbetsfred under avtalsperioden. Som motprestation säljer arbetsgivaren riksavtal med garanterade löner, avtalsvillkor och lönehöjningar för hela branschen. Detta system har medfört en förhållandevis homogen och utplattad lönebild med likartad lönesättning i hela Sverige och framförallt likartad lönesättning inom hela branschen, oavsett var företaget är beläget.

Hur går det nu med den här nya typen av företagsledare, "jobkiller"– jobbdödare – när de ska genomföra downsizing; nedbantning, outsourcing; utflyttning och reengineering och omorganisation. Jo det går bra att banta ner, det går bra att flytta ut verksamheten till underentreprenörer och det går bra att omorganisera, men som man förstår av beskrivningen av den svenska modellen ovan, så får det inte de önskvärda effekterna. Även om arbetsgivaren lägger ut verksamheten hos en entreprenör, har denne samma avtal som "jobkillerns" företag. I dessa avtal finns minimilöner och under dessa kan och får arbetsgivaren inte sätta lönen.

Vi ser att den nya modellen för att öka profiten och den svenska arbetsrättsmodellen inte passar ihop. Arbetsgivaren kan inte genomföra sin modell med nuvarande fackföreningsrörelse och lönebildning. Han måste slå sönder den fackliga strukturen och ändra modellen för att sluta avtal. Vad gör man då?

Man skjuter in sig på tre nivåer

1. Strejkrätten måste i princip bort.

2. Kollektivavtalet måste förklaras otidsenligt eller i vart fall göras mer hanterliga som enbart lokalt företagsanpassade avtal. Fackets position som företrädare för, och samordnare av de anställdas kollektiva intressen ska ersättas med att individen sätts i centrum. I SAFs skickliga marknadsföring berättar man därför att kollektivavtalen innebär hinder för individen och företaget att anpassa villkoren såsom är bäst för dem båda. Propagandan är framgångsrik. Det är redan många anställda och framförallt lokala fackföreningar, i synnerhet vid större företag som Volvo, SAAB etc, som vänder sig mot de centrala avtalen och vill anpassa dem till den egna verksamhetens karaktär.

3. Att slå sönder den fackliga strukturen är det tredje mer långsiktiga målet. SAF har frånträtt sin roll som samordnare av centrala förhandlingar och överlämnat den till arbetsgivarförbunden. Våren 1997 träffade de stora industriarbetsgivarna och deras fackliga motparter ett samarbetsavtal. Även detta är en klar effekt av denna strategi. Arbetsgivarens verksamhet med att avdela industrifacken från övriga LO och TCO-förbund under ett gemensamt förhandlingsavtal är en följd av strategin att slå sönder de fackliga centralorganisationernas styrka och därigenom närma sig målet med företagsavtal, eller slutligen avtal med varje särskild arbetstagare.

Gränsdragningskonflikter och lönenivåer

I juni 1997 hade TCO kongress. Fackförbundet Ledarna som organiserar arbetsledare utesluts. De vägrar att finna sig i de gränser som TCO fastställt inom vilka de får rekrytera sina medlemmar. Eftersom arbetsledarna med dagens utplattade företagsorganisation är ett utdöende släkte, har de försökt tränga sig in på de andra förbundens område. Flera av fackförbunden på TCO-kongressen var missnöjda med beslutet att utesluta Ledarna.

I en stort uppslagen artikel i SIF-tidningen våren 1997 deklarerar några anställda att de vägrar att finna sig i TCOs beslut att de ska gå över från SIF till HTF. De anser att de som självständiga personer själva ska ha rätt att välja vilket fackförbund de tillhör.

När Metall i oktober 1997 begär avtal på företaget Ferrita i Köping och hotar med strejk går Svenska Dagbladets ledarsida i taket. Det är kanske inte så egendomligt med den politiska högerinställning tidningen har. Det som är egendomligt är att 4 av 5 av Metalls medlemmar på företaget förklarar att de inte vill ha något kollektivavtal. Därför begär de gemensamt utträde ur förbundet. Det här är bara några exempel där individens intresse ställs som motsatt det fackliga.

Har de inte rätt? Är det inte att omyndigförklara människor att de inte själva får bestämma vilket fackförbund som bäst tillvaratar deras intressen och om de skall ha avtal eller ej.

Både TCO och LO är huvudorganisationer. För att ett fackförbund skall få tillhöra LO måste det ta in vissa bestämmelser i sina egna förbundsstadgor, de så kallade fyra absoluterna. Innebörden av dessa bestämmelser är att det är LO som i sista hand bestämmer vilket fackförbund en arbetstagare ska tillhöra. Hur fungerar då detta i praktiken? Låt oss först ta ett lyckat exempel.

Industriförbundsprincipen för att undvika gränsdragningsgräl

Ett stort trävaruföretag bestämmer att de interna transporterna med truck av virke inom företaget skall läggas ut på ett entreprenadföretag. Sågverkets arbetare är med i Träindustriarbetareförbundet och transportföretagets i Transportarbetareförbundet. LO, som är högsta skiljedomare i sådana här sammanhang, bestämmer att truckförarna ska tillhöra Träindustriarbetareförbundet. Varför?

Det finns två skäl för detta beslut. Det första är den huvudprincip som tillämpas i Sverige när det gäller organisation av arbetstagare, den så kallade industriförbundsprincipen. Alla som utför arbetararbete på ett företag skall tillhöra samma fackförbund oavsett vad de sysslar med.

Genom industriförbundsprincipen har vi i Sverige sluppit den oreda som medförde att fackförbunden i England, som organiserade de anställda efter yrkesförbundsprincipen, mer kom att bekämpa varandra än se till att de anställda fick justa arbetsvillkor. Folk blev så trötta på de fackliga trätorna att den dåvarande högerpremiärministern Thatcher hade väldigt lätt att få gehör för de strejkförbuds- och andra antifackliga lagar hon genomförde på 80-talet.

Industriförbundsprincipen är mest utvecklad på LO-sidan, där det endast finns ett fåtal yrkesförbund bland annat lokalvårdare, målare och elektriker. På tjänstemannasidan är det fler. Men det viktiga är inte om det är yrkesförbund eller inte. Det viktiga är att fackförbunden inbördes är överens om hur gränsen dem emellan ska dras, så att de inte börjar konkurrera inbördes om medlemmar.

Gränsdragningsbeslut för att undvika lönedumping

Den andra principen är kanske inte lika lätt att inse. Om arbetsgivaren själv får bestämma vilken organisation han ska träffa avtal med för ett visst arbete, finns det en självklar princip för hans val. Han väljer självfallet det avtal som är billigast. Vi får något som kallas för lönekonkurrens. Den organisation får avtal och medlemmarna som kan erbjuda det billigaste avtalet. Lönekonkurrens har en säker vinnare och en säker förlorare. Förlorarna är arbetarna som endast får jobb om de erbjuder den lägsta lönen. I längden får detta förödande konsekvenser såväl för den fackliga organisationen som för arbetstagarna själva.

I det här fallet kunde arbetsgivaren alltså inte dra nytta av de lägre lönekostnaderna i transportavtalet som han tänkt sig. Det här var ett lyckat exempel. Låt oss nu ta ett som inte var lika lyckat.

När facken slåss inbördes vinner arbetsgivaren

Hamnverksamheten i Göteborg överfördes 1987 från ren kommunal regi till bolagsform. Kranförarna var med i Kommunalarbetareförbundet dit de enligt LOs organisationsplan dittills hört hemma eftersom de varit kommunalanställda. Kommunal stödde sina medlemmar. Landssekretariatet som är LOs beslutande organ i sådana här frågor stödde i ett beslut Transport eftersom kranarna nu ägdes av ett privat företag. Kommunal trotsade LOs beslut och tog ut sina kranförare i strejk och inledde dessutom sympatiåtgärder i andra hamnar. Efter en månads stridsåtgärder böjde sig Kommunal för LOs beslut och strejken avblåstes. Här har vi alltså ett exempel på en stridsåtgärd som inte riktar sig mot arbetsgivaren, utan mot ett annat fackförbund. En smart arbetsgivare kan utnyttja dessa motsättningar mellan förbunden. Detta visar följande exempel.

För att få jobba som starkströmselektriker krävs särskild behörighet och utbildning liksom för till exempel sjuksköterskor eller läkare. Det har medfört att elektriker i Sverige huvudsakligen organiseras efter yrkesförbundsprincipen, inte efter industriförbundsprincipen.

Thyssen som är ett stort multinationellt företag hade fått ny VD. Denne tyckte att elektrikerna var stökiga som förbund och lade över verksamheten i ett särskilt dotterbolag som var anslutet till en annan arbetsgivarorganisation Verkstadsföreningen, VF än den som elektrikerna hade avtal med. Eftersom avtalet följer den juridiska personen, i det här fallet det nystartade dotterbolaget, ansåg företaget att verkstadsavtalet skulle gälla istället. Detta var också VFs inställning. Metallindustriarbetareförbundet, som i vanliga fall är parter i verkstadsavtalet, delade Elektrikerförbundets uppfattning att elektrikerna hade avtalsrätten. Elektrikerförbundet begärde därför avtal med det nystartade dotterbolaget. Men Verkstadsföreningen hade nog på känn att Metall inte ställde upp särskilt helhjärtat på gränsdragningen. Företaget vägrade teckna avtal understödda av Verkstadsföreningen.

I sådana situationer brukar fackförbund, dels blockera andra delar av samma företag, dels begära sympatiåtgärder av andra förbund. Så skedde även i detta fall och Norska Elektrikerförbundet samt Byggnadsarbetareförbundet gick ut i sympatiåtgärder. Bland annat skulle arbetet med Öresundsbron komma att stoppas.

Att stoppa arbetet på Öresundsbron för att få avtal med en arbetsplats för fem anställda, blev naturligtvis dagens nyhet. Jobbarna vid Thyssen där vissa av företaget mutats med löneförhöjning om de jobbade vidare, fick till och med berätta i LO-tidningen att de var självständiga personer, som själva ville välja vilket avtal de skulle jobba under. Att låta strejkbrytare komma till tals i LO-förbundens central organ hade varit helt otänkbart bara för tio år sedan. I regeringskansliet viskades om tvångslagstiftning om jobbet med Öresundsbron stoppades. Sympatistrejken avblåstes genom en överenskommelse mellan Metall och Elektrikerförbundet där man återigen slog fast att avtalsrätten tillhörde Elektrikerförbundet. Men avtalsfrågan var olöst, och kortsiktigt hade arbetsgivaren vunnit genom fackens inbördes trätor.

Men det här är inte en fråga om fem anställdas avtalstillhörighet. Det här var första gången ett stort arbetsgivarförbund vägrat finna sig i ett gränsdragning som fackförbunden varit överens om. Verkstadsföreningen ser självfallet att fackförbundens underliggande oenighet kan medföra att de får större inflytande över lönesättningen. Och här finns det ett självklart mål. "Lönen ska inte vara en förhandlingsfråga. Det är arbetsgivarens verktyg." Själv tror jag att detta är fackförbundens framtida ödesfråga.

Förändringar i förhandlingsapparaten

På 50-, 60-, 70-talet och även början av 80-talet spelade LO, TCO och PTK en viktig roll. Det var de som slöt de centrala avtal som bestämde lönenivåerna för förbundsavtalen. 1980 beslöt SAF att man skulle pressa tillbaka fackförbunden. Den 11 maj 1980 utlöste SAF därför en storlockout som var den mest omfattande stridsåtgärden sedan 1909 års storkonflikt. Cirka 750.000 arbetstagare på den privata sidan var lockoutade och 100.000 uttagna i strejk.

Det här var det första synliga tecknet på SAFs strategiförändring. Man kan säga att SAF lämnade de stora, breda samförståndslösningar, som sedan början av 50-talet resulterat i centrala löneuppgörelser för i princip hela arbetsmarknaden.

SAF menade att det var fackföreningssidan som hade mest att vinna på denna centrala samordning. Istället för att vara en central samordnare av avtalen, skulle SAF bli en idésamordnare och låta förbunden sköta avtalsförhandlingarna. Det långsiktiga målet som SAF så småningom öppet redovisade var att inte ens förbunden skulle träffa lokala löneavtal, utan att dessa skulle träffas på företagsnivå eller helst med varje enskild arbetstagare.

SAF trädde alltså tillbaka som central förhandlingsorganisation. Det fanns då två möjliga vägar för fackförbunden. Antingen kunde man hänga på arbetsgivarens modell och återgå till förbundsförhandlingar, eller utnyttja den överlägsna styrkeposition som det skulle ge att uppträda samlat mot arbetsgivaren i sina huvudorganisationer SAF och TCO.

Men SAF lyckades med sin strategi och fackförbunden splittrades i förbundsförhandlingar. Långsiktigt kommer SAF försöka splittra fackföreningsrörelsen genom att utnyttja förbundens inbördes konkurrens och därigenom uppnå sitt långsiktiga mål företagsavtal eller helst avtal direkt med den enskilde.

Samhället förändras

Av LOs drygt 2 miljoner medlemmar är nästan hälften med i Kommunalarbetareförbundet och SECO. Dessa förbund organiserar huvudsakligen medlemmar på den offentliga sektorn. Det är fler än de som är med i de så kallade industriförbunden, till exempel Metallindustriarbetareförbundet, Pappersindustriarbetareförbundet, Träindustriarbetareförbundet etc. Övriga sektorer som man kan kalla för servicesektorn, till exempel Handels och anläggningssektorn, till exempel Byggnads, har resten av medlemmarna.

Hotet mot Strejkrätten

Denna skrift heter Arbets-O-rätt 7

. Den är alltså den senaste men sannolikt inte den sista i en serie av skrifter som vi har producerat sedan början av 1990-talet. Skrifterna har behandlat aktuella hot mot arbetstagarnas rättigheter på arbetsplatsen som mot anställningsskyddet, arbetstiden och yttrandefriheten.

I SAFs lönepolitiska dokument från kongresserna 1987 och 1990 är målet:
"Lönesättningen ska ej vara en förhandlingsfråga, det är chefens verktyg". Enligt SAF ska de centrala kollektivavtalen endast lägga fast fredsplikten. Alla andra villkor ska utformas lokalt utan stridsrätt.
SAF kräver ändå att strejkrätten som "dödar" företagen i princip ska avskaffas. Industrifackförbunden har tillsammans med sina arbetsgivare skrivit ett förhandlingsavtal som bland annat begränsar strejkrätten.
En statlig utredningsman utreder medlingsverksamheten. Av det första betänkandet kan man se att strejkrätten kommer att inskränkas. Från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, EG-domstolen och EG-komissionen kommer signaler på begränsningar i strejkrätten.Allt detta sker under sken av att facket genom samhällets ökade sårbarhet har ett för starkt vapen i strejkrätten. Balansen på arbetsmarknaden har rubbats, och lönebildningen störs genom fackens alltför stora makt.Är detta sant? Nej, i själva verket har arbetstagarnas makt och inflytande över arbetsförhållandena minskat under de sista 10 åren, framförallt genom EU och den stora liberaliseringen av kapitalrörelser. Och det gäller även strejkrätten, trots att reglerna inte har förändrats.
Arbetsgivaren har än bättre kunnat utnyttja det övertag han alltid haft att genom att spela ut olika arbetstagargrupper mot varandra. Genom kapitlets ökade möjligheter att utan några nationella restriktioner röra sig över gränserna, håller fackföreningsrörelsen på att komma hopplöst på efterkälken.
Därför gäller det att i dag försvara strejkrätten så att arbetstagarna kan bevara och förbättra sina rättigheter från en styrkeposition.

Produktion
Produktionen av denna skrift har möjliggjorts genom ett informellt tvärfackligt arbete med synpunkter på skriften under tiden den tas fram, ekonomiskt stöd till produktionen och praktiskt arbete av Elettan i Stockholm, SEKO trafik öst, Försäkringsanställdas förbund avd 31, Grafiska fackföreningen i Stockholm, Stockholmsavdelningen av Vårdförbundet SHSTF och HTFs Stockholmsavdelning.
Författaren arbetar på LO Rättsskydd AB sedan snart 20 år tillbaka. LO Rättsskydd AB är LO-förbundens juridiska byrå. Det är den byrå som driver flest processer på det arbetsrättsliga området i Sverige.
Jag är därför väl förtrogen med ämnet för denna skrift. Åsikterna är mina egna men jag vet att de delas av många inom den fackliga rörelsen.

Beställning
Beställning av denna broschyr kan ske hos SEKO trafik öst, genom att sätta in 15 kronor för ett exemplar
och 5 kronor för varje ytterligare exemplar på postgiro 732042-7. Större upplagor efter överenskommelse.
Beställning kan också ske genom FAX 08- 08-454 84 12 eller telefon 08- 454 84 14.
Skriv Arbets-O-rätt 7 på talongen.
Eller ännu bättre, lägg detta exemplar i kopiatorn och kör så många exemplar Du behöver.
Om Du har tillgång till Internet kan du hämta hem texten till denna och tidigare skrifter i serien Arbetsorätt på
SEKO trafik östs hemsida http://www.algonet.se/~sekotost
Kurt Junesjö 1998
Skriften får kopieras fritt inom den fackliga rörelsen och med denna sympatiserande organisationer.