Spelregler på arbetsgivarens villkor

En granskning avlöneförhandlingsutredningens rapport

(SOU 1991:13)

Av Kurt Junesjö

Innehåll

I Utredningen *

1.1 Kortfattad presentation av förslagen *

2 Obegränsade strejkskadestånd *

2.1 Nicklassons förslag *

2.2 Motiven till förslaget *

2.3 Fakta visar att det är lockouterna som ökat *

2.4 Högre skadestånd för arbetsgivarnas brott? *

2.5 Höjda strejkskadestånd har negativa effekter *

2.6 Det kommer en tid efter den vilda strejken också al *

2.7 Varför en ny politisk inriktning> *

3 Samhällsfarliga konflikter *

3.1 Vad gäller i dag? *

3.2 Ordningen på den privata sidan, *

3.3 Ordningen på den statliga sidan *

3.4 Ordningen på den kommunala sidan *

3.5 Nicklassons förslag *

3.6 Vad får förslaget för effekter? *

4 Tvångsmedling *

4.1 Det nuvarande systemet *

4.2 Nicklassons förslag *

4.3 Motivering till förslaget *

4.4 Maktförskjutning till arbetsgivarens fördel; igen! *

5 Ekonomiskt råd och statsstyrd statistik *

5.1 Ekonomiskt råd *

5.2 Effekter av förslaget *

5.3 Lönestatistik *

6 Sammanfattning och slutsatser *

6.1 Mot minskat inflytande för facket *

6.2 Förutsättningar för att stoppa förslaget *

I Utredningen

I februari 1991 presenterade enmansutredaren och förre förbundsordföranden Lars-Erik Nicklasson utredningen Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU 1991: 13). 1 stort sett innehåller den alla de inskränkningar i fackföreningarnas förhandlings- och konflikträtt som man räknat med. Utredningen föreslår dessutom obegränsade skadestånd vid otillåtna stridsåtgärder. Alla Nicklassons förslag återfinns mer eller mindre tydligt i direktiven

till utredningen (Dir 1990: 26). Det här är alltså ett rent beställningsarbete från regeringen.

1.1 Kortfattad presentation av förslagen

- Regeringen tillsätter en Riksmedlare. Han skall följa utvecklingen på arbetsmarknaden. Till skillnad mot vad som gäller nu kan han när som helst kalla parterna till medling och kan börja medla även om ingen part begärt det. Han kan tvinga parterna att skjuta upp varslade stridsåtgärder i 7 dagar.

- I dag har parterna avtal vid stridsåtgärder som anses samhällsfarliga. De skall ersättas av en lag. Det blir en partsammansatt nämnd där regeringen utser ordförande som har utslagsröst. Om nämnden finner att en konflikt är samhällsfarlig uppmanas parten att återkalla varslet eller upphöra med stridsåtgärden. Lyder inte parten anmäls det till regeringen. Det naturliga regeringsingripandet blir då, även om det inte särskilt sägs, tvångslagstiftning om fredsplikt.

- Ett partsammansatt ekonomiskt råd inrättas som har till uppgift att ge de samhällsekonomiska förutsättningarna inför avtalsrörelsen.

- Statistiska centralbyrån (SCB) skall föra en gemensam lönestatistik för hela arbetsmarknaden om parterna inte kan komma överens om ett statistikavtal. I ; ---

- Den i lag fastslagna normalnivån för strejkskadestånd avskaffas. I stället införes ett ej till beloppet fastställt skadestånd där normalnivån 1 1991 års penningvärde tänkes vara 2 000 kronor. Det framgår inte av utredningen, men om Arbetsdomstolen håller samma proportioner som när det gäller normalnivån 200 kronor, innebär det att det högsta beloppet i 1991 års penningvärde skulle vara 6 000 kronor.

- Fortsatta utredningar om den allmänna skadeståndsnivån i AD samt framtida förhandlingsformer.

2 Obegränsade strejkskadestånd

 

2.1 Nicklassons förslag

200-kronors regeln vid vilda strejker togs bort när medbestämmandelagen (MBL) infördes 1977. De borgerliga partierna hade genom en lottseger i den dåvarande jämviktsriksdagen lyckats avskaffa regeln. Socialdemokraterna avgav ett vallöfte att regeln skulle återinföras. Så har också skett. MBL innehåller sedan 1985 en regel om att normalskadeståndet för den som deltar i otillåten stridsåtgärd är 200 kronor.

Våren 1990 blev det en regeringskris p. g. a. regeringens krispaket med strejkstopp, lönestopp m. m. I paketet ingick också ett förslag om att höja strejkskadeståndet till 5 000 kronor.

Nicklassons utredning föreslår nu att reglerna om skadestånd vid olovliga strejker skärps. Den s. k. 200-kronorsregeln avskaffas. Bedömningen skall i stället kunna variera beroende på karaktären av fredspliktsbrottet. Skadeståndsnivån vid en "normal" olovlig konflikt som varken innehåller förmildrande eller försvårande omständigheter föreslås 11991 års penningvärde ligga på 2 000 kr (s. Il 8 utredningen;- alla sidhänvisningar där inte annat sägs avser denna).

Nivån kommer att med jämna mellanrum justeras med hänsyn till penningvärdets försämring. (s. 134)

Men det nya förslaget kan också ge 5 000 kronor eller mer i strejkskadestånd. Om arbetsdomstolens praxis vid relationsbedömning enligt den nuvarande 200-kronorsregeln följs, nämligen maximalt 600 kronor blir högsta beloppet i 1991 års penningvärde 6 000 kronor.

Nicklasson vill vidare inte ha några bestämda skadeståndsbelopp i -själva lagtexten. På så vis överlämnar han åt domstolen att skärpa skadestånden.

 

2.2 Motiven till förslaget

I sin utredning presenterar Nicklasson fem anledningar för sitt förslag till höjda strejkskadestånd.

1. 'Från arbetsgivarsidan har det varit ett återkommande krav att skadeståndsbeloppet bör höjas väsentligt."

Kommentar: Arbetsgivarnas strategi är att försvaga de fackliga organisationerna. Pådrivande är Sveriges Verkstadsförening (VF): Samordnade förhandlingar LO-SAF har de motsatt sig. Målet är att förhandlingarna skall föras ner på respektive företag. Slutmålet finns uttryckt i SAF: s lönepolitiska dokument från kongresserna 1987 och 1990: "Lönesättningen skall ej vara förhandlingsfråga, det är chefens verktyg--.'

De vill ha försvagade fackförbund på central nivå och individuell lönesättning lokalt. I det perspektivet skall arbetsgivarnas krav på höjda strejkskadestånd ses. Man vill styra över förhandlingarna till lokal nivå och samtidigt se till att eventuella lokala protester kostar genom kraftigt höjda skadestånd.

4

2. "Utredningen har också fått den bestämda uppfattningen att företrädare för parterna på arbetsmarknaden numera anser att en väsentlig höjning av skadeståndsnivån är motiverad."

Kommentar. Att arbetsgivarna håller med Nicklasson är ju klart. Men direkt av texten på sidan innan framgår att LO har motsatt sig en höjning av skadeståndsnivån.

3. "Antalet konflikter har inte minskat." (s. 120)

Kommentar. Här far Nicklasson med direkt osanning. Antalet vilda strejker har minskat. antalet deltagare i vilda strejker har minskat och antalet förlorade arbetsdagar i vilda strejker har minskat. Det visar det material som Statens förlikningsmannaexpedition presenterat och som Nicklasson valt att ta delar ur.

Diagram 1. Antal vilda strejker under perioden 1969-1989

300 -

250

200

100

50

0 +

År- År- År- År- År- År- År- År- Är- År- År- År- År- År--År- År- År- Är- Är- År- År69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89

Källa: Statens förlikningsmannaexpedition 1990

Diagrammet visar att sedan "rekordåret" 1975 faller antalet vilda strejker långsamt.

5

Diagram 2. Antal anställda som varit inblandade i vild strejk under perioden 1969-1989

40000

35000

30000

2.5000

20000

15000

10000

5000

0 . . . D-el

Är-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År-År69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89

Källa: Statens förlikningsmannaexpedition 1990

Diagrammet visar att antalet deltagare i vilda strejker sjunkit.

Diagram 3. Antal förlorade arbetsdagar i vild strejk under perioden

1969-1989

350000

300000

250000

200000

150000

100000

50000

0

Är - År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År- År -69 70 71 72 73 74 75 76 77 i8 79 8Q 81 82 83 84 85 86 87 88 89

Källa: Staten# förlikningsmannabannexpedition

Diagrammet visar att antalet arbetsdagar som gått förlorade i vilda strejker under 80talet bara är en bråkdel av 70-talets.

6

4. Nicklasson tar också löneglidningen och inflationsutveckling som argument för sitt förslag.

"Huruvida hot om vilda konflikter har ökat och haft betydelse för löneglidningen är inte belagt i och för sig. Från arbetsgivarhåll ... har sagts att hot om vilda konflikter har haft stor betydelse för såväl löneglidningen som tillkomsten av lokala avtal." (s. 120)

Kommentar. Man kanske kan tro att löneglidningen är en följd av de vilda strejkerna, efter att ha lyssnat på SAF: s propaganda. Men löneglidningen har helt andra orsaker än de vilda strejkerna. Nils-Henrik Schager, chefsekonom på Statens arbetsgivarverk, har genom olika studier visat att det är bristen på arbetskraft som är den absolut viktigaste orsaken till löneglidningen. Nils-Henrik Schagers forskningsresultat har redovisats bl. a. i SAF-tidningen den 26/10 1990. (Se också: Ekonomisk debatt 1988 s. 615. SvD 1990-11 -0 5)

Nicklasson försöker understödja sin argumentation genom att i utredningen presentera ett siffermaterial om bl. a. löneglidning (s. 47) och antal olovliga strejker (s. 50)

I diagram 4 är dessa båda siffermaterial sammanförda. Resultatet blir ett diagram som visar, precis vad Schager också konstaterat - antal vilda strejker och löneglidning hänger inte samman!

Diagram 4. Antal vilda strejker och löneglidning under 80-talet

200 Staplar antal vilda strejker 3,5 %

180

160 Unje löneglidning i % 3

140 2,5

120 2

100

80 1,5

60

40 0,5

20

0 0

År -80 Är -81 År -82 År -83 År A

ffi4 k -85 År -86 År -87 Är -88 Är -89

Källa: SOU 1991:13 (Nicklasson) *id 47 & 50

7

5. Det femte argumentet är att skadeståndet bör vara tillräckligt högt för att såväl avhålla från att delta i en vild konflikt som markera intresset av att avtal skall hållas. (s. 122)

Kommentar. Avtal skall hållas. Det är en princip som startat många lokala strejker. Arbetsgivaren har struntat i ingångna avtal eller förbrutit sig på något sätt. När arbetsgivaren inte vill förhandla, kanske en strejk bryter ut.

Nicklasson presenterar inget underlag för sin uppfattning. Tvärtom skriver han:

"Erfarenheterna från framförallt Danmark talar emot att skadestånd skulle ha en betydande preventiv effekt. Antalet olovliga konflikter -har också varit i stort sett oförändrat i Sverige de senaste decennierna oberoende av penningvärdets försämring och en tillfällig höjning av skadestånden 1977-1984. Det är utredningens uppfattning att förklaringen till antalet olovliga konflikter snarare beror på den ekonomiska situationen i samhället. Kulturella och historiska förklaringar finns också. Det finns möjligen en konkret omständighet som har betydelse och det är styrkan hos den lokala fackföreningen. Ju starkare ställning den har ju mindre torde risken för avtalsstridiga konflikter vara." (s. 121)

Nicklasson kan alltså inte av sitt statistiska material "ha en bestämd uppfattning" och "erfarenheterna talar emot" att det finns ett samband mellan skadeståndets nivå och antalet vilda strejker.

 

2.3 Fakta visar att det är lockouterna som ökat

Nicklasson presenterar ett siffermaterial som belyser antalet konflikter (lockout, strejk och vild strejk under 1980-talet). Materialet har han fatt från Statens förlikningsmannaexpedition.

Hade Nicklasson använt hela materialet, som omfattar perioden 1969 1989, skulle utredningen visat att det är arbetsgivarnas lockouter som är det stora problemet, medan de vilda strejkerna minskat i betydelse.

Diagram 5 (nästa sida) visar att perioden 1970-79, jämfört med perioden 1980-89 uppvisar en ökning av antalet lockoutade dagar med 16 gånger, medan antal dagar i vild strejk nästan minskat med 5 gånger! Även om man bortser från storlockouten 1980 har antalet lockoutade dagar ökat med mer än 2 gånger.

 

2.4 Högre skadestånd för arbetsgivarnas brott?

Att ge sig på arbetsgivarnas omfattande -lockouter var inte Nicklassons uppdrag. Däremot skulle han se över samtliga skadestånd, inte bara strejkskadestånden. De skadestånd som kunde vara aktuella att höja är de för brott mot MBL och ingångna avtal. Men icke!

I utredningen skriver Nicklasson att han inte haft möjlighet att dra sådana slutsatser att förslag om förändringar av sanktioner mot företagens brott kan motiveras.

Detta beror, enligt Nicklasson, på att det saknas tillräckligt underlag som visar på ett samband mellan en låg skadeståndsnivå och bristande respekt för de arbetsrättsliga reglerna. (s. 129).

Diagram 5. Antal förlorade arbetsdagar i lockout, strejk och vild strejk

1970-1979 jämfört med 1980-1989

so-talet

5000000 4541023

4000000

80-talet

3000000 2518452

2000000

0-tal 70-tal

70-tal

1000000 716865 647041 80-talet

7::

7 71

283~477 143362

0

Lockout Strejk Vild strejk

Källa: Statens förlikningsmannaexpedition

Många arbetsgivare kalkylerar kallt med att det kan löna sig att ta ett skadestånd hellre än följa avtalet eller lagen. För alla som arbetar fackligt är det ett välkänt problem. SAF anser att det behövs höjda strejkskadestånd. Utredningen föreslår höjda strejkskadestånd. De fackliga organisationernas uppfattning att det behövs högre skadestånd för att få arbetsgivare att följa lag och avtal anser inte Nicklasson lika viktigt. Nicklasson säger. sig nämligen inte ha underlag för att föreslå någonting här.

1 14

2.5 Höjda strejkskadestånd har negativa effekter

Höjda skadestånd undanröjer inte orsakerna till & vilda strejkerna. Som Nicklasson själv konstaterar i sin utredning finns det inget som tyder på att höjda strejkskadestånd minskar antalet strejker. Faktum är att det var fler strejker under åren 1977-1984, när strejkskadestånden i princip var obegränsade än efter 1985 när 200 kronor åter var huvudregel. Dessutom har inte strejkerna ökat p. g. a. av att inflationen minskat värdet på de 200 kronorna. Men SAF vill att det skall "svida i skinnet" på den som strejkat.

Säkerligen kommer en del arbetsgivare som gärna vill "tukta facket" att uppträda mer arrogant när de vet att strejkskadeståndet är högt. Nuvarande ordning på arbetsmarknaden, med förhandlingar och avtal, bygger på att avtal skall hållas. Många arbetsgivare håller inte avtal och respekterar inte förhandlingsordningen. Dessa arbetsgivare förhalar och fördröjer förhandlingar, de uttalar sig nedsättande om facket och enskilda medlemmar.

Det är i sådana företag och situationer som vilda strejker kan uppstå. (Ändå har det under 80-talet bara rapporterats ca 100 vilda strejker per år)

En vild strejk fungerar ofta som en nödventil. Efter strejken normaliseras förhållandena och tvisten löses på företaget. Att förhållandet skall bli normalt önskar också de flesta chefer. Det är en viktig anledning till att så få vilda strejker hamnar i Arbetsdomstolen. Företaget vill inte börja riva upp de sår som redan börjat läkas genom att i domstolen föra fram anklagelser och krav på skadestånd mot de anställda.

I de fall som nu gått till Arbetsdomstolen har utdömts 200 kronor. Det har varit en markering av att de strejkande brutit mot lag.

 

2.6 Det kommer en tid efter den vilda strejken också al

Med Nicklassons förslag skall domstolen ta större hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. (Utredningsdirektivet s. 6 och Nicklasson s. Il 8)

Det kan innebära att arbetsgivarföreningarna kommer att kräva fram bevis och anklagelser som försöker motivera mer än 2 000 kronor i skadestånd, samtidigt kommer de anställdas ombud att tvingas svara med motbevis och motanklagelser. Risken finns att förhandlingarna i AD inte blir slutet på en tvist, utan början på period av bitterhet mellan företag och anställda.

Den som kräver skadestånd av någon annan i domstol skall kunna bevisa att den han stämmer också skadat honom. I strejkmål har emellertid Arbetsdomstolen i praktiken vänt på bevisbördan. En arbetare som varit på arbetsplatsen måste i princip kunna visa att han inte har deltagit i strejken för att undgå skadeståndsansvar. Domstolen betraktar strejken som en kollektiv åtgärd. När det nu enligt förslaget kommer att röra sig om mycket mer kännbara belopp, är det det juridiska ombudets skyldighet att på ett mer noggrant sätt verkligen redovisa och söka att bevisa de påståenden som arbetaren lägger fram för honom. Man kan nog förvänta sig att domstolsförhandlingarna kommer att dra ut på tiden mer än för närvarande. Företaget tappar produktionstimmar och de anställda som är där för att försvara sin sak förlorar lön.

De som sedan döms till skadestånd vilka de inte omedelbart kan betala kommer att genom avbetalningsplaner fä löneavdrag ett antal månader framåt. Löneutbetalningsdagen blir då regelbundet en påminnelse som river i de sår som borde läkas. Risken finns att Nicklassons höga skadestånd leder till andra protestyttringar, såsom sabotage, sjukskrivningar etc. Den vilda strejken är i motsats till dessa, även om den är lagstridig, en rak och öppen stridsåtgärd.

 

2.7 Varför en ny politisk inriktning>

Nicklasson och regeringen överger nå den socialdemokratiska politiken. Att höjda strejkskadestånd inte är någon bra lösning vid otillåtna stridsåtgärder. Så sent som 1985 motiverade regeringen sig så här när 200kronorsregeln återinfördes i Medbestämmandelagen:

"Strävan /skall/ i första hand vara att med andra medel än med rättegång och skadestånd förmå olovligt strejkande att återgå i arbete. Uppmärksamheten bör framför allt riktas mot de problem och motsättningar

på arbetsplatserna som kan orsaka en olovlig arbetsnedläggelse. Genom att finna lösningar på dem kan man i många fall förekomma att en olovlig konflikt bryter ut och i andra hand åtminstone få till stånd ett snabbt återupptagande av arbetet. Ändamålet med reglerna om skadeståndsansvar för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk bör därför inte vara något annat än att stryka under den gällande rättsordningens grundsats att träffade kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten iakttas." (Regeringens proposition 1983/84:165 s 10)

Vad är det för fel på det här synsättet i dag? Varför har den nuvarande regeringen anammat SAF: s syn att det ska svida i skinnet på strejkande arbetare?

 

3 Samhällsfarliga konflikter

 

3.1 Vad gäller i dag?

En stridsåtgärd har som syfte att åsamka motparten skada. Får den inte sådana effekter är den verkningslös. En stridsåtgärd kan emellertid inte tillåtas att få sådana effekter att den obotligt skadar produktionsapparaten. samhället eller innebär fara för liv eller säkerhet. Då anses den samhällsfarlig eller skall utföras av den konfliktande parten som en del av s. k. skyddsarbete. Här är en självklar konfliktsituation. Arbetsgivaren som oftast är den som utsätts för angrepp vill ha så mycket som möjligt att falla under begreppet samhällsfarligt eller skyddsarbete, medan facket vill ha ekonomiskt verkningsfulla stridsåtgärder.

Nicklasson föreslår nu lagstiftning för att lösa denna konfliktsituation. Hittills har den lösts genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Har då den nuvarande ordningen fungerat dåligt?

__00

3.2 Ordningen på den privata sidan,

Regler om samhällsfarliga stridsåtgärder och skyddsarbete finns i Huvudavtalet mellan SAF och LO (Saltsjöbadsavtalet) som slöts 1938. Med skyddsarbete förstås enligt avtalet arbete som vid ett konfliktutbrott är nödvändigt för att avsluta driften på ett tekniskt försvarligt sätt. Det är också sådant arbete som är nödvändigt för att avvärja fara för människor eller djur eller skada på arbetsplatsen och h i vissa fall på varulager.

Om en stridsåtgärd är samhällsfarlig avgörs enligt avtalet av arbetsmarknadsnämnden. Den består av lika många från arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Om den anser att en stridsåtgärd berör samhällsviktiga funktioner att den bör undvikas, kan den fatta beslut därom. teslutet är endast en rekommendation till parterna. Arbetsmarknadsnämnden har sammanträtt en gång 1953 och två gånger 1980. 1980 kunde man inte enas. I avtalet finns också bestämmelser om rätt till tredjemans neutralitet m. m.

Anledningen till att nämnden på den privata sidan sammanträtt så sällan är att parterna utformar sina stridsåtgärder så att de intressen som Saltsjöbadsavtalet skall tillgodose uppfylles. Detta sker även genom att man beviljar dispens från stridsåtgärden om det finns skäl för det.

3.3 Ordningen på den statliga sidan

Det statliga huvudavtalet träffades 1965. Arbetsmarknadsnämnden motsvaras här av statstjänstemannanämnden och är uppbyggd och fungerar på i princip samma sätt. Nämnden har haft 12 ärenden och har enats i 8 av dem. Ändå påstår Nicklasson att "det är vanligt att ärendena inte kan avgöras" (s. 109). Det är en grov förvanskning av sanningen.

3.4 Ordningen på den kommunala sidan

Det kommunala huvudavtalet är jämnårigt med det statliga och är i princip uppbyggt på och fungerar på samma sätt. Statstjänstemannanämnden motsvaras här av Centrala nämnden. Den har sammanträtt tre gånger. I två fall enades nämnden om att åtgärderna var samhällsfarliga och i det tredje fallet återkallades stridsåtgärden före nämnden prövning.

Även här finns en mycket egendomlig motivering från Nicklassons sida för att ändra den gällande ordningen. "Parternas nämndprövning på det offentliga området har inte fungerat på ett sätt som förutsattes ... På det kommunala området har parterna avstått från att föra gränsfall till nämnden av taktiska skäl." Detta skulle vara anledningen till att man inte efter 1980 anmält några ärenden. (s. 109)

Av utredningen framgår att det är arbetsgivaren som efter 1980 av "policyskäl" avstått från att anmäla ärenden till nämnden. (s. 63). Samme arbetsgivare ansåg 1984 att "den kommunala centrala nämnden är ett betydelsefullt organ när det gäller att förhindra att en konflikt otillbörligt stör samhällsviktiga funktioner" (SOU 1984:18). Tala om att vända kappan efter vinden.

 

3.5 Nicklassons förslag

Utredningen lägger fram ett principförslag till Lag om samhällsfarliga stridsåtgärder. Lagens syfte är "att motverka samhällsfarliga stridsåtgärder". I lagförslaget anges inte vad detta är. Man säger bara att en stridsåtgärd är samhällsfarlig om den "otillbörligt stör, eller riskerar att störa, viktiga samhällsfunktioner".

De nuvarande avtalsfästa nämnderna skall ersättas med en för hela arbetsmarknaden gemensam. Den skall bestå av sju ledamöter, som utses av regeringen, varav arbetsgivar- och arbetstagarparterna på arbetsmarknaden föreslår tre var och regeringen själv tillsätter den sjunde. Denne skall vara jurist.

Om nämnden bedömer att en åtgärd är samhällsfarlig ska den rekommendera parten att undvika. begränsa eller avbryta konflikten. Om parten inte följer rekommendationen ska nämnden underrätta regeringen.

 

3.6 Vad får förslaget för effekter?

Lagstiftningen preciserar inte vad som är samhällsfarligt eller skyddsarbete. Nämnden för därför stort utrymme att ändra och utvidga området för när en stridsåtgärd skall anses samhällsfarlig. Regeringen får ett direkt inflytande häröver genom att det är den som utser ordföranden som har utslagsröst. Risken är därför stor att nämnden genom sin praxis kommer att begränsa konflikträtten och därigenom förhandlingsrätten.

Vad säger då utredningen om gränserna för samhällsfarlighet? Utredningen anför att det är viktigt "att dra en gräns mellan de verkligt samhällsfarliga konflikterna och de som på ett annat sätt visserligen är kostsamma och oönskade., men ändå inte äventyrar vitala samhällsfunktioner (s 112).

Nicklasson ger som exempel på sådana viktiga samhällsfunktioner som inte far äventyras, att vägar inte far förstöras, att försvar, brandförsvar. polis och kriminalvård och tull måste klara av sina grundläggande uppgifter., att rättsväsendet måste fungera och att central information på data inte får förstöras. Det finns ett intressant exempel på ekonomisk stridsåtgärd i utredningen nämligen om lotsarna blockerar oljetillförseln så att folkförsörjningen hotas.

Det finns ett liknande verkligt fall från Norge. Arbetarna på oljeplattformarna strejkade. Staten sade att konflikten var samhällsfarlig eftersom den hotade landets ekonomi och förbjöd strejken genom en tvångslag. Internationella arbetsorganisationen (ILO) protesterade mot lagstiftning eftersom den stred mot en ILO-konvention om fackliga rättigheter som Norge godkänt.

Hur skall man bedöma att folkförsörjningen är hotad i Sverige? Hur skulle den föreslagna nämnden till exempel bedömt bankmannakonflikten? Skulle den anses ha hotat viktiga samhällsfunktioner? Här finns en ram för egentligen politiska bedömningar där mycket rör sig om värderingar. Det finns en påtaglig risk för att vi för det norska systemet även i Sverige.

Nicklasson anför också till stöd för lagstiftning att, gränsen mellan skyddsarbete där arbetsskyldighet föreligger och samhällsfarliga konflikter är oklar på sjukvårdsområdet. Han menar vidare att en omfattande konflikt inom vårdsektorn skulle medföra irreparabla skador. Här har Nicklasson emellertid ett problem. Inte vid någon av de konflikter som varit inom sjukvårdsområdet har det kunnat återfinnas en enda patient där det uppstått "irreparabla skador". De fackliga organisationerna inom vården har sett till att varslen gett goda marginaler till de förhållande som råder t. ex under sommaren.

Nicklassons förslag är allvarligt. Man lagreglerar ett område som parterna skött utan några egentliga anmärkningar under mer än 50 år. Ansvaret fråntas parterna och överflyttas till ett statlig! organ. Förslaget ändrar den maktbalans som varit en förutsättning för att det fungerat. Det ger dessutom stora möjligheter att i en krissituation av ätt eller annat slag genom ändring av lagstiftningen eller praxis i nämnden förklara för statsmakten olämpliga stridsåtgärder som samhällsfarliga och därigenom kraftigt inskränka konflikträtten.

4 Tvångsmedling

4.1 Det nuvarande systemet

Det nuvarande medlingssystemet bygger på frivillighet. Inslagen av tvång

är mycket ringa. Vi har ett - även ur internationellt perspektiv - erkänt

mycket väl fungerande medlingssystem. I en nyutkommen doktorsavhandling om medlingssystemet konstaterar författaren att "nästan alla tvister som går till medling löses inför förlikningsman, oftast innan stridsåtgärder blivit utlösta" (Nyström B., Medling i arbetstvister, 1990. S 381).

I avhandlingen framhålles också att medlingen år en av byggstenarna i det svenska arbetsmarknadssystemet i stort. Det svenska förhandlingssystemet bygger på ett ömtåligt jämviktsläge mellan parterna. Det är därför farligt att rucka på en av byggstenarna när andra delar är intakta. En förändring av medlingssystemet riskerar att slå sönder den ömtåliga balansen mellan parterna.

Förslaget att uppskjuta stridsåtgärder har tidigare avvisats av två utredningar under 1980-talet. (SOU 1984:18, 19 och Ds 1988:2) 1 tidningen Lag och Avtal 1990 nr 5 s. 8) framhålles att motiveringarna för det är praktiska; Parterna kan bli benägna att stranda och begära medling i onödan enbart för att vinna den extra tid som ett uppskov med stridsåtgärderna skulle innebära. Medlingsväsendet skulle inte bli en konfliktlösningsmodell utan ett instrument för taktiska överväganden. Det skulle vara en förödande utveckling, eftersom medling bygger på att parterna har förtroende för förlikningsmannen och att de själva för ta fullt ansvar för innehållet i sina kollektivavtal.

Av liknande orsaker har också tanken på en Riksmedlare förkastats tidigare. Med en sådan ordning kan inte parterna själva påverka valet av medlare. Riksmedlaren kan komma att uppfattas som en ämbetsman, lojal mot statsmakten, i stället för en uppdragstagare som har parternas gemensamma förtroende. LO menar i ett utlåtande att Nicklassons förslag "är i det närmaste farligt för arbetsmarknaden" (DN 14/3 1991). Nyordningen skulle bl. a. innebära att parterna inte lägger fram realistisk a bud - de vet ju att medlarna kommer att pruta på kraven i slutomgången.

 

4.2 Nicklassons förslag

Nicklasson föreslår att en av regeringen tillsatt riksmedlare skall tillsättas. Riksmedlaren skall till sin hjälp ha fasta regionala medlare. För större medlingsuppdrag skall finnas särskilda medlare.

Riksmedlaren far rätt att kalla parterna till överläggning om det kan antas främja lösningen av en arbetstvist. Vid varsel om stridsåtgärd måste Riksmedlaren alltid kalla till sådan överläggning. Till sådan överläggning är parterna skyldiga att komma. Den som inte kommer kan dömas betala vite av Arbetsdomstolen (AD).

Tvångsmedling blir ett av medlarens verktyg. Han skall kunna förordna om medling även om inte någon av parterna begärt det.

Riksmedlaren eller av honom utsedd medlare far även rätt att skjuta på stridsåtgärder under högst sju dagar. Eftersom den normala varselfristen är sju dagar kan denna regel medföra att stridsåtgärd inte för utlösas förrän 14 dagar efter det varsel lagts.

4.3 Motivering till förslaget

Vad anför nu Nicklasson för skäl för ett sådant avsteg från den nuvarande, internationellt sett, väl fungerande modellen.

Ett av skälen är att antalet förlorade arbetsdagar genom stridsåtgärder sjudubblats under 80-talet jämfört med 70-talet, från ca I miljon dagar till ca sju miljoner dagar.

Det här exemplet visar hur man genom att välja period kan styra sina resultat. Om man i stället skulle välja perioden 1971 till 1980 och 1981 till 1990 skulle resultatet i stället bli att antalet konfliktdagar minskat under 80-talet. Det beror på att den av Nicolin påbjudna storlockouten 1980 står för drygt fyra av de sju miljonerna dagar.

Ett annat av de skäl som anförs är att inflationstakten i Sverige har varit högre än genomsnittet inom OECD-länderna. Detta är i sig ett mycket egendomligt skäl för att ändra de grundläggande spelreglerna för förhandlingssystemet, som ju framförallt påverkar de centrala löneförhandlingarna. Nils-Henrik Schager, chefsekonom vid statens arbetsgivarverk, har ju visat att det är bristen på arbetskraft som är orsak till löneglidningen. Denna står för en betydande del av de löneökningar som anses som inflationsdrivande.

Sambandet mellan de centralt överenskomna löneökningar och inflationstakten är heller knappast så givet som påstås i utredningen. .

Vilken betydelse har här t. ex den ökande monopoliseringen med allt färre företag som styr prisutvecklingen i Sverige och dessutom medför en hämmad produktivitetsutveckling. Detta anses av vissa nyliberala ekonomer som en mycket viktigare orsak till att Sverige 'tappar andelar i sin exportindustri än höjda löner.

Avsaknaden av varje typ av alternativ analys visar att här är det ett resultat som skall åstadkommas oberoende av de skål som åberopas som stöd för detta.

 

4.4 Maktförskjutning till arbetsgivarens fördel; igen!

Det föreslagna medlingssystemet kommer att förlänga och försena avtalsförhandlingarna. Ett i tiden utsträckt medlingsförfarande gynnar i praktiken arbetsgivaren, som lugnt kan avvakta medlarens agerande utan att behöva ta några egentliga initiativ i en lönerörelse.

Även förslaget om Riksmedlare innebär ett trendbrott. I många andra länder t. ex i Norge har staten en styrande funktion i arbetsmarknadsparternas förhandlingar. Det medför att staten ofta upphöjer den statlige medlarens slutförslag till tvingande avtal genom lag. I princip innebär detta att man avlyfter arbetsmarknadens parter ansvaret för förhandlingarna. I förlängningen kan man nog räkna med att om parterna inte finner sig iriksmedlarens slutförslag så kommer detta genom lag upphöjas till tvångsavtal. Ett system som detta är det första steget i att legitimera en sådan ordning.

Sammanfattningsvis kan man säga att förslaget om en Riksmedlare och de nya tvångsmöjligheter som denne utrustas med, innebär att arbetsmarknadsparternas ansvar över lönebildningen minskar och att denna roll övertas av staten. Redan i dag kan vi se hur Rhenbergskommissionens arbete i själva verket är ett viktigt steg mot en statlig inkomstpolitik.

Nicklassons förslag innebär att den statliga styrning vi ser i årets avtalsrörelse kommer att permanentas. Det finns också stor risk att strejkrätten inskränkes. Om parterna inte godtar ett slutbud från en Riksmedlare ligger det nära till hands att regeringen driver igenom en tvångslagstiftning.

5 Ekonomiskt råd och statsstyrd statistik

5.1 Ekonomiskt råd

Nicklasson föreslår ett ekonomiskt råd. Det skall bestå av ekonomer från de stora arbetsmarknadsorganisationerna. Deras uppgift blir att varje år göra en samhällsekonomisk analys inför den kommande avtalsrörelsen.

Parterna skall härigenom själva ange det tillgängliga löneutrymmet inom ramen för de samhällsekonomiska förutsättningarna. Rådet skall antingen vara en statlig kommitté, eller utses av arbetsmarknadsministern och själv bestämma sina arbetsformer.

 

5.2 Effekter av förslaget

Staten utser direkt eller indirekt ett organ som skall bestämma förhandlingsutrymmet. Genom att det rör sig om partsrepresentanter blir det ett slags frivilliga handbojor. Förhandlingarna "objektiviseras" så att man kommer allt längre bort ifrån det förhållandet att avtalsförhandlingar egentligen är en konflikt mellan arbetsgivaren och arbetstagarna om fördelning av det tillgängliga löneutrymmet.

I praktiken kommer det sannolikt att bli bransch visa låsningar av förhandlingsutrymmet som kommer att förhindra eller omöjliggöra satsningar för låglönegrupper eller andra eftersatta eller felvärderade grupper.

En annan effekt av ett sådant råd kan komma att bli att kollektivavtalsförhandlingarna än mer än nu kommer att styras enbart mot ekonomiska resonemang. En nödvändig och för samhälle nyttig anpassning av kollektivavtalen till förändrade förhållanden försvåras.

5.3 Lönestatistik

Utredningen konstaterar att det inte finns någon för hela arbetsmarknaden gemensam lönestatistik. En sådan skulle enligt utredningen kunna underlätta löneförhandlingarna. SAF redovisar en negativ inställning till en fungerande central lönestatistik. Det beror säkert på deras filosofi att lönesättningen skall ske utifrån lokala, marknadsmässiga förhållanden. Om avtalsparterna inte genom avtal lyckas lösa frågan om en öppen jämförande lönestatistik för hela arbetsmarknaden senast under 1991 anser utredningen att statistiska centralbyrån (SCB) skall få uppdrag att göra det.

En fungerande lönestatistik är nödvändig för att kunna göra jämförelser och kostnadsberäkningar vid löneförhandlingar. Samtidigt finns det risker med att föra över statistiken till SCB. Det ökar den statliga inblandningen i förhållandet mellan parterna och ger därigenom ytterligare en möjlighet att styra avtalsförhandlingarna. Dessutom saknar SCB de nödvändiga kunskaperna om hur lönesystemen inom respektive områden är konstruerade. En annan lösning än att staten övertar lönestatistiken är därför att föredra.

6 Sammanfattning och slutsatser

Det finns inga sakliga skäl för de föreslagna försämringarna i arbetsrätten. Antalet vilda strejker har minskat under 80-talet jämfört med 70-talet. Medlingsväsendet fungerar, vid en internationell jämförelse till och med mycket bra. Det finns inte ett enda exempel på stridsåtgärd där denna varit samhällsfarlig eller allvarligt hotat liv eller säkerhet. Det nuvarande systemet för att lösa denna typ av problem har därför fungerat väl under mer än 50 år. Parterna har själva tagit ansvar för att stridsåtgärder inte far samhällsfarliga effekter.

Det som är gemensamt för alla Nicklassons förslag är att de flyttar makten och inflytandet från parterna närmare staten eller staten närstående organ. Avtalsförhandlingarna förändras från att vara intressekonflikter till att bli något slags "objektiv" fördelning av ett i förväg fastställt utrymme. Att parterna har olika intressen i denna process, är något som inte verkar existera i detta system.

Det gemensamma för samtliga förslag som finns i utredningen är vidare att fackens position försvagas och att arbetsgivarens förstärks.

Att staten vill öka sitt inflytande över förhandlingsprocessen och minska fackens rätt att vidta stridsåtgärder är inget nytt. Det nya är att de lagda förslagen kommer genom direktiv av en socialdemokratisk regering och i princip i förväg är sanktionerade av i vart fall tongivande delar inom denna.

6.1 Mot minskat inflytande för facket

Den Nicklanssonska utredningen och direktiven till denna återspeglar en ny syn på fackföreningen och dess verksamhet.

Under 70-talet flyttade de fackliga organisationerna och arbetstagarna fram sina positioner. Den viktigaste förändringen var här anställningsskyddslagen som begränsade arbetsgivarens godtycke vid uppsägning av anställda. Härigenom förhindrades det godtycke arbetsgivaren sedan industrialismens barndom utnyttjat, att straffa anställda genom att säga upp dem. Betydelsen av denna lagstiftning kan inte överskattas.

Även andra viktiga lagar kom med regler om föräldraledighet, studieledighet, förlängd semester, regler för facklig förtroendeman etc. Även medbestämmandelagen innehöll några viktiga förstärkningar av de fackliga rättigheterna, arbetsgivarens urgamla tolkningsföreträde när det gällde tvister om lön och arbetsskyldighet naggades i kanten. Hans obegränsade rätt att anlita entreprenörer begränsades genom vetorättsregler och han fick en utvidgad förhandlingsskyldighet vid viktigare förändring av verksamheten.

I den viktigaste frågan, arbetsgivarens rätt till ledning och fördelning av arbetet, skedde ingen förändring. De flesta som jobbar fackligt har väl numera fått erfara att så inte är fallet. Den högsta rättsinstansen på dessa områden. Arbetsdomstolen, har i sin praxis med sömngångaraktig säkerhet hållit fast vid de principer för arbetets ledning och fördelning som funnits sedan legostadgornas tid. De förändringar i arbetsrättslagstiftningen som förstärker arbetstagarnas position, har alltså inte lett till att domstolen förändrat sitt grundläggande sätt att se på arbetsgivare/arbetstagare.

Detta har varit förhållandet tills ganska nyligen. Nu blåser en kall vind över arbetstagarna och facken även i arbetsdomstolens rättsbildande verksamhet. Man har i ett viktigt fall ändrat sin praxis på ett för de fackliga organisationerna mycket allvarligt sätt.

I Sverige finns ingen lagstiftning när det gäller minimilöner. Det är de fackliga organisationerna som genom sina kollektivavtal upprätthåller denna nivå. Om en arbetsgivare anlitat ett utländskt företag för att i lönekon

kurrens med den svenska arbetskraften utföra t. ex. byggnadsarbete, har Byggnadsarbetareförbundet förhindrat detta genom att vid stridsåtgärder tvinga på det utländska företaget. det kollektivavtalets normer. Detta - har varit ett allmänt godkänt och av domstolen accepterat beteende. Genom den uppmärksammade Britanniadomen AD 1989 nr 120 vände domstolen på klacken. Den sade, att om det utländska företaget hade eget kollektivavtal så fick inte den svenska fackliga organisationen genom stridsåtgärder tvinga på arbetsgivaren ett annat kollektivavtal, som gällde för de utländska arbetarna. I regeringen pågår ett arbete för att ändra denna försämrade praxis, men det är mycket starka krafter emot från arbetsgivarens sida.

Detta är exempel på förändringar som sker inom arbetsrätten till arbetstagarnas nackdel, som hade varit helt otänkbara på 70-talet. Det far ses som en direkt följd av de förändrade, mera arbetsgivarevänliga strömningar som finns i samhället idag.

Även regeringens lagstiftande arbete påverkas av dessa strömningar. Regeringen har t. ex. lagt ett förslag om en ny arbetsförmedlingslag som innebär att det i princip är fritt fram för uthyrningsföretag att hyra ut arbetskraft till vilken arbetsgivare som helst. En arbetsgivare kan även hyra ut sina arbetstagare till en annan arbetsgivare enligt detta förslag. Det är en ren köttmarknad, i strid med de principer som gällt för arbetsförmedling i vart fall sedan 30-talet. En sådan här lagstiftning kommer att försvåra det fackliga arbetet på arbetsplatsen. Hur ska man kunna kontrollera arbetstagare som jobbar där och som är anställda hos en helt annan arbetsgivare med vilken man inte har avtalsförhållande?

Arbetsgivaren kan även utnyttja lagstiftningen för att pressa ner lönerna för de redan anställda. I stället för att höja lönerna vid brist på arbetskraft hyr han kortfristigt in denna.

Även en lagstiftning av denna typ hade varit helt otänkbar på 70-talet.

Det är bara att konstatera att arbetstagarna och fackens intresse får allt mindre vikt och att rättsutvecklingen nu går ut på att stärka arbetsgivarens intresse. Det är svårt att se vilka intressen som driver denna utveckling.

6.2 Förutsättningar för att stoppa förslaget

Vad kommer att hända med det Nicklassonska förslaget?

Det Nicklassonska förslaget ska remissbehandlas till den 20 juni 1991. Någon proposition till riksdagen kommer inte före valet.

Vilka förutsättningar finns då för att stoppa förslaget? Den negativa arbetsrättsliga utvecklingen som vi har berättat om ovan har faktiskt inte stött på några starka reaktioner vare sig bland arbetare eller tjänstemän. Det har alltså varit ganska riskfritt att införa försämringar i det arbetsrättsliga systemet. Det verkar som om SAF:s propagandaverksamhet även har lamslagit fackföreningarnas och arbetstagarnas opinionsbildning. Så far det förstås inte vara.

Men ingen demokratiskt vald regering, vare sig den är borgerlig eller socialdemokratisk, kan genomföra förslag mot folkflertalets vilja i längden. Merparten av de röstberättigade i Sverige är eller har varit löntagare. Om dessa inser vad som är på gång så är det inte politiskt möjligt att genomföra den här typen av förslag'

Det gäller att debatten om arbetarnas och tjänstemännens fackliga rättigheter kommer i gång på allvar, att vi försvarar det vi fick igenom på 70talet och att vi får förbättringar på en lång rad områden vi hela tiden varit maktlösa.

Alla, oavsett politisk tillhörighet, kan drabbas av arbetsgivarens godtycke. Det är då vi måste få stöd av våra fackliga rättigheter. Men de kommer inte att finnas kvar då, om vi inte försvarar dem nu.

Höjning av strejkskadestånden, tvångsmedling, försämrade regler vid varsel om stridsåtgärd, samhällsfarliga stridsåtgärder skall i fortsättningen bedömas av staten i stället för arbetsmarknadsparterna. Förslagen kommer att medföra allvarliga försämringar i arbetstagarnas och fackföreningarnas rättigheter om de genomförs. Förslaget år en del i den arbetsrättsliga nedrustning som endast riktar sig mot en part, arbetstagarparten.

Spelregler på arbetsgivarens villkor

En granskning av löneförhandlingsutredningens rapport

(SOU 1991:13)

Den här skriften informerar om effekterna av de tänkta lagförändringarna. Den visar också att det inte finns något som helst saklig underlag för förslagen. De är enbart uttryck för en ny syn på fackföreningarna och arbetstagarna.

Varför är det då så tyst? Varför är det ingen debatt om dessa allvarliga förslag till försämringar. Accepteras den fackliga nedrustningen? Nej!

Läs inte bara den här broschyren. Använd den! Kopiera den, sprid den! Se till att det inte blir tyst om dessa allvarliga förslag till försämringar.

Presentation av författaren

Jag arbetar på LO-Rättsskydd sedan drygt tio år tillbaka, och det år väl därför jag engagerat mig i arbetet med detta häfte. Åsikterna är mina egna, även om jag vet att de delas av många som arbetar på fackförbunden och inom LO. I de flesta fall stämmer de uppfattningar jag redovisar överens med dem som LO givit uttryck -för i den offentliga debatten, men i vissa fall går de isär bi. a. när det gäller statistiken och vem som skall vara huvudman för den.

LO-Rättsskydd är LO-förbundens juridiska byrå och den som driver flest processer på det arbetsrättsliga området i Sverige. Jag har därför god erfarenhet från detta område.

Arbetet har stötts av flera personer inom den fackliga rörelsen som har hjälpt mig med synpunkter och undersökningar. Elettan i Stockholm ställer sig bakom broschyren och har hjälpt till med att dra det ekonomiska lasset.

I