Den stora

Bluffen

Om jobben och arbetsrätten

aoratt_3.gif (103044 bytes)

En kritisk granskning av småföretagarpropositionen

Prop 1993/94:67

Av Kurt Junesjö

 

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning *

Det kommer mera *

Tidsbegränsad anställning *

Månadsregeln *

Turordningsbestämmelserna *

Vetorätten bort *

Strejkrätten inskränks *

Regeringen hjälper SAF att upphäva kollektivavtal *

Vad händer nu? *

Redan utredda försämringar *

Försämringar under utredning *

Vad händer efter valet? *

Arbetsrätten skall förbättras, inte försämras. *

Det är vårt mål *

Det kommer mera

Arbetsrättskommittén föreslog i våras stora försämringar i bl.a. anställningsskyddslagen. Den borgerliga regeringen har nu börjat genomföra en del av dessa förslag. Hos vissa har reaktionen varit:

"Blev det inte värre?"

Svaret är. Jo, det blev det, mycket värre.

Och det kommer mera. Av propositionen framgår nämligen mycket tydligt att de föreslagna försämringarna bara är, just början. Departementschefen centerpartisten Hörnlund säger t. ex:

Jag avser att senare återkomma till regeringen i de delar av Arbetsrättskommitténs delbetänkande som inte behandlas i denna proposition."

Propositionen är bara början på de försämringar som ar på väg. Jag ska i det följande gå igenom vad de olika försämringarna i propositionen innebär för anställningstryggheten och den fackliga verksamheten.

Tidsbegränsad anställning

Regeringen föreslår att arbetsgivarens rätt att provanställa förlängs från sex månader till ett år och att rätten att anställa för arbetsanhopning förlängs från sex månader till ett år under en period om två år. Detta motiveras med att arbetsgivaren skall öka antalet anställda, och på så sätt minska arbetslösheten i Sverige. Detta är en ren efterhandskonstruktion. I direktiven till arbetsrättsutredningen som kom 1991, alltså innan arbetslösheten nått någon omfattning, föreslog den borgerliga regeringen just att utredningen skulle utreda och föreslå förlängning av tidsbegränsningarna.

De regler som gäller redan idag innebär för övrigt att en arbetsgivare har en mycket stor rätt att anställa tidsbegränsat. 75 % av alla arbeten som anmäls till arbetsförmedlingen är tidsbegränsade anställningar. Vad som därför behövs är en förbättring av dessa regler inte en försämring. Börje Hörnlunds uttalande i propositionen, är mot denna bakgrund direkt cyniskt:

"Tillsvidareanställning skall enligt min uppfattning även fortsättningsvis vara den normala anställningsformen." Tillsvidareanställning kommer i själva verket att bli den ovanliga anställningsformen. Det är oftast kvinnor som har tidsbegränsad anställning. Det är alltså de som får bära den huvudsakliga bördan av en försämrad anställningstrygghet. Arbetsgivaren kan ju vid tidsbegränsad anställning välja att utan varje sakligt skäl låta denna upphöra vid anställningstidens utgång.

Regeringen slår klart fast att arbetsgiva ren får använda sig av arbetsanhopning för vilken typ av arbete som helst. Hörnlund har t o m mage att direkt i pro positionstexten uttala att arbetsgivaren för vissa typer av anställda kan utnyttja begreppet arbetsanhopning för en för längd provanställningstid upp till två år. Han påstår att detta är till fördel för ung domarna men även för andra, t.ex. handikappade och deras möjlighet att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Jag tror de handikappade betackar sig för denna typ av osäkra anställningar, där arbetsgivaren efter två års anställning utan vidare kan kasta ut dem, för att behålla den ur hans synpunkt fullt arbetsföra arbetskraften.

Månadsregeln

I de flesta typer av avtalsförhållanden finns preskriptionsregler, för att man inte långt i efterhand ska kunna komma med krav som då är svåra att hålla reda på. På anställningsskyddets område är preskriptionstiderna korta. Detta drabbar framförallt arbetstagarna och har många gånger gjort att de trots att de har rätt inte får behålla anställningen. Arbetstagaren måste t.ex. inom 14 dagar efter uppsägningen ogiltigförklara denna, han måste inom fyra månader från det han sades upp framföra skadeståndskrav etc. Agerar inte arbetstagaren inom denna tid förlorar han rätten till anställning eller rätten till skadestånd. Sådana regler slår alltid orättvist men de har ansetts nödvändiga för att inte arbetsgivaren i efterhand ska kunna drabbas av stora lönekrav.

Även till förmån för den anställde finns vissa preskriptionsregler. Det är bl.a. månadsregeln vid uppsägning. Den innebär att arbetsgivaren måste agera inom en månad från det han fatt kännedom om ett uppsägningsskäl. Det är en bra regel, för att de innebär att den anställde inte i onödan behöver gå och oroa sig för saker som han kanske gjort fel och som han vet att arbetsgivaren känner till. Det är en del av anställningsskyddslagens sociala skyddsregler.

I propositionen föreslår man nu att denna enmånadsregel skall förlängas till två månader. Dessutom inför man en i princip obegränsad rätt för arbetsgivaren att vid "synnerliga skäl", hur långt i tiden efter händelsen som helst åberopa en av honom känd uppsägningsgrund. Det är en helt barock regel, såväl ur lagteknisk synpunkt, som för den enskildes rättssäkerhet. Arbetsgivaren kan behålla ett utpressningstryck på den anställde under mycket lång tid om han har gjort en allvarligt förseelse i arbetet.

Samtliga remissinstanser som yttrade sig i frågan, t.o.m. Svenska Arbetsgivareföreningen och Verkstadsföreningen, ansåg regeln om synnerliga skäl dålig. Trots detta införs den. Detta visar tydligt, att vad regeringen vill uppnå är inte en förenkling och förbättring av det rättsliga systemet, som man påstår, utan en försämring för arbetstagarna, driven av ideologiska skäl utan hänsyn till de praktiska konsekvenserna. Regeln kan t ex innebära att den anställde driver och förlorar ett mål i domstol och förlorar det bara pga. en svårtolkad procedurregel, med rättegångskostnader kanske på hundratusentals kronor.

Turordningsbestämmelserna

Arbetsgivaren bestämmer alltid själv hur många han vill ha anställda. Turordningsbestämmelserna vid uppsägning pga. arbetsbrist är därför den anställdes enda skydd mot godtyckliga uppsägningar vid uppsägning pga. arbetsbrist. Arbetsrättskommittén föreslog att turordningsbestämmelserna, skulle försämras i tre hänseenden:

De två senare försämringarna sparas till efter valet. Däremot införs en frikvot för arbetsgivaren. Han får vid varje uppsägning välja ut två av de anställda, inom den grupp som ska sägas upp, som helt ska undantas från turordningen.

På små företag innebär detta att anställningsskyddet för särskilt utsatta grupper som lagen tillkommit för att skydda som äldre, kvinnor med småbarn som ofta är frånvarande, oppositionella, utslitna etc. helt försvinner.

Låt oss ta ett exempel.

På en arbetsplats finns 8 anställda, 3 tjänstemän och 5 arbetare. Arbetsgivaren skall säga upp 1 tjänsteman och 2 arbetare pga. arbetsbrist. När det gäller tjänstemännen har arbetsgivaren ett fullständigt fritt val eftersom han kan ta ut de två till frikretsen som han vill behålla. När det gäller arbetarna är de på ett eget kollektivavtalsområde. Det innebär att han även här får ta undan 2 arbetare. Han tar då undan till sin frikrets två nyanställda, som han menar har en senare utbildning och därför är mer användbara för honom. En av

arbetarna som ligger långt ner på turordningen, menar han har sådana specialkunskaper att han inte kan i avvaras företaget. Återstår De två äldsta trotjänarna, som får gå.

Detta är dessutom en bestämmelse som kommer slå hårt mot jämställdheten på arbetsplatsen. Många arbetsgivare, anser att kvinnor i barnafödande ålder, p g a frånvaro för att föda och sköta barn, är sämre som arbetskraft. Den nya regeln med en frikvot, ger arbetsgivaren möjlighet att i denna frikvot enbart ta ut män. Om det därför på en arbetsplats finns två kvinnor och två män inom den turordningskrets, som ska sägas upp, kan arbetsgivaren plocka ut de två männen till frikretsen.

Sådant diskriminerande beteende är pga. bevissvårigheter i normalfallet nästan omöjligt att angripa. I propositionen sägs:

Kvinnan kan sannolikt inte heller stödja sig på jämställdhetslagen, för att få behålla jobbet. Hon kan ju i normalfallet inte visa att arbetsgivarens val av de manliga arbetstagarna har tillkommit i könsdiskriminerande syfte. Även de som är fackligt aktiva på mindre arbetsplatser blir sannolikt svåra att skydda med de klara uttalanden om frikretsens innebörd, som Hörnlund gör i propositionen. Detta beror på att det i normalfallet är svårt att bevisa föreningsrättskränkningar, även om bevisreglerna i praxis är förmånliga.

Vetorätten bort

i propositionen föreslår Hörnlund att fackets rätt att förbjuda skumma entreprenörer, genom den s k vetorätten, skall avskaffas. Här framför han den ena krystade förklaringen efter den andra, för att motivera avskaffandet. Jag ska ta upp två.

"Det är principiellt oriktigt att arbetstagarorganisationerna har getts så långt gående befogenheter att bevaka att lagar efterlevs."

1976 när medbestämmandelagen infördes var alla partier utom Moderaterna enhälligt för att vetorättsregeln skulle införas. Varför har medbestämmande blivit "omodernt"? Är det inte det enkla faktum att regeln innebar det enda verkliga ingreppet genom medbestämmandelagen i arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbetet. Denna nagel i SAF:s öga har nu plötsligt blivit "principiellt oriktigt". Det visar alldeles tydligt vad det är fråga om. Under sken av diverse krystade motiveringar förskjuta makten åter till arbetsgivaren.

Den andra motiveringen är principiellt intressant. Hörnlund säger, att de svenska vetorättsreglerna kan komma i konflikt med EG-rättens konkurrensregler.

För det första är det felaktigt. EG-rätten blir enligt EES-avtalet genom den s.k. EES-lagen en del av den svenska rätten, och ett veto får inte läggas i strid med tvingande svensk lag. Men även om det vore sant är det ett mycket intressant ställningstagande.

Regeringen förklarar här öppet att de svenska arbetsrättsliga reglerna till skydd för arbetstagarna och fackliga intressen strider mot EG-rätten. Man säger här, tvärt emot vad man tidigare påstått, att EG innebär att vi måste försämra de arbetsrättsliga reglerna i Sverige.

Hur ska man nu kunna försvara ett medlemskap i EG? Medför då inte EG-inträdet den sociala nedrustning som EG-motståndaren påstår. Även här utnyttjar regeringen ett svepskäl, EG-rätten, för att försämra för arbetstagarna.

Strejkrätten inskränks

Propositionen innebär att det blir förbjudet att vidta stridsåtgärder mot s k enmansföretag. Arbetsdomstolen säger i sitt till hela arbetsrättsutredningen mycket kritiska remissvar att många enmansföretag har anställda ibland. För sådana arbetstagare medför denna regel en klar försämring av deras arbetsrättsliga ställning. Ett kollektivavtal måste oftast tvingas fram med hot om stridsåtgärder. Att få till stånd sådana under de perioder när arbetsgivaren har en anställd, fordrar en facklig bevakning som oftast inte är möjlig. För anställda i vissa branscher, t ex transportbranschen, kommer därför reglerna att innebära sämre anställningsvillkor och försäkringsskydd.

Detta är dock inte det allvarliga med regeln. Det allvarliga är att en svensk regering, för första gången sedan kollektivavtalslagstiftningen infördes 1928, genom allmän lag begränsar parternas rätt att själva reglera sina stridsåtgärder genuin avtal. Detta gör man utan varje saklig motivering. Stridsåtgärder mot enmansföretag har inte utgjort något problem på svensk arbetsmarknad under de senaste 50 åren

Här rör det sig om en försöksballong som regeringen sänder upp, för att se hur pass allvarliga reaktioner man kommer få på sin metod att genom lagstiftning begränsa strejkrätten. I nästa steg kommer vi att fä mycket allvarligare begränsningar av strejkrätten genom lag. Men vi får vänta tills efter valet.

Regeringen hjälper SAF att upphäva kollektivavtal

Kollektivavtal innehåller ofta regler om tidsbegränsade anställningarna som kan vara sämre eller bättre än anställningsskyddslagens. Sådana kollektivavtal som innehåller regler om provanställning och anställning för arbetsanhopning med kortare tid än 12 månader upphävs nu genom särskilda övergångsbestämmelser i lagen. Det gör regeringen bara för att hjälpa arbetsgivaren att uppnå ett resultat, han inte lyckats med eller ens begärt i avtalsförhandlingarna. Sådan hjälp i förhandlingar är förbjuden enligt ILO:s konvention nr 87, om förenings- och organisationsfrihet och nr 98, om förhandlings- och organisationsfrihet.

Det här vet regeringen. Man har låtit sina egna sak-kunniga i arbetsmarknadsdepartementet göra en utredning, som klart visar att man genom att införa en sådan här regel bryter mot ILO-konventionerna. Trots detta inför man regeln.

Regeringen struntar avsiktligt i de konventioner som har tillkommit för att skydda parternas förhandlingsrätt på arbetsmarknaden. Detta är en illavarslande utveckling. Och försvaret är verkligt svagt. Den socialdemokratiska regeringen gjorde likadant när man införde medbestämmandelagen. Att grannen stjäl en bil bruk-ar ju inte innebära att man själv kan göra det, utan att bryta mot lagen.

Den borgerliga regeringen följer det svarta fåret i europasamarbetet, England, i spåren, när man struntar i de internationella konventioner man tidigare undertecknat till skydd för fackliga rättigheter. England har systematiskt satt sig över eller sagt upp konventioner som tillkommit för att skydda arbetarna. Anmälan till ILO kommer att komma som ett brev på posten, om reglerna genomförs.

Vad händer nu?

Försämringarna i propositionen kommer sannolikt att tas av höstriksdagen och gälla från den 1 januari 1994. Vi skall jobba för att få någon eller några borgerliga ledamöter i riksdagen att hoppa av, men får inte ge upp om vi inte lyckas. Partipiskan viner hård, även om många av folkpartiets och centerns ledamöter säkert inser att detta kan vara det som väger över så att de borgerliga förlorar valet 1994.

Men vad händer då om borgarna vinner valet 1994. Ja, arbetsrättsutredningen jobbar vidare och kommer att lägga fler förslag till försämringar. Enligt den tidsplan som nu gäller kommer slutbetänkandet i mars 1994. Och de förslag som redan nu ligger i delbetänkandet kommer också att genomföras.

Redan utredda försämringar

Här är ett axplock av vad som återstår av delbetänkandet SOU 1993:35:

Detta är bara några exempel. Det finns ytterligare ett tjogtal försämringar i anställningsskyddet.

Försämringar under utredning

Förutskickade försämringar i arbetsrätten är många. Alla finns inte mojlighet att räkna upp på det begränsade utrymme som ett nyhetsbrev ger. Här kommer ett axplock:

Vad händer efter valet?

Alla de försämringar som kommer genom småföretagarpropositionen och genom förslag som är på gång genomföres under falska förtecken. Skälet är ett, SAF:s krav, men motiveringen en annan, bekämpa arbetslösheten förenkla lagstiftningen för småföretag och modernisera lagstiftningen. I längden går naturligtvis inte sådant att dölja. Folk är inte så dumma som regeringen tror. Att med säkerhet säga vilka försämringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen en eventuell borgerlig regering kommer att genomföra efter en valvinst är naturligtvis omöjligt. Den uppräkning jag gör här är bara sådant som finns bestämt utöver förslagen i delbetänkandet från arbetsrättskommittén. Uppgifterna har jag hämtat framförallt från direktiven till kommitténs fortsatta arbete men även från andra direktiv och arbetspapper som arbetsrättsutredningen släppt ifrån sig . Direktiv är den instruktion regering ger till en utredning när den tillsättes.

Många socialdemokrater i ledande ställning har lovat upphäva de försämringar regeringen nu föreslår i anställningsskyddslagen. Med en socialdemokratisk regeringen kommer vi därför slippa de allvarligaste försämringarna. Men man skall inte heller vara för säker på en socialdemokratisk regering. Vid en koalition mellan socialdemokraterna och något av de borgerliga partierna, kommer man kanske inte hålla det löftet.

Vi skall inte heller glömma att det var socialdemokraterna som i det första krispaketet vintern 1990 föreslog strejkförbud och strejkskadestånd på 5.000 kronor, tog tillbaka detta men tillsatte Nicklassonutredningen vars förslag till försämringar i bl.a. strejkrätten den borgerliga regeringen nu arbetar på. Det är ljusårs avstånd mellan en socialdemokratisk regerings arbetsrättspolitik och en borgerligs, men opinionsarbetet är alltså nödvändigt vilken typ av regering vi än får.

För de här försämringarna är inte någon nödvändighet. Den borgerliga regeringen , i synnerhet Folkpartiet och Centern, börjar redan nu känna sig besvärade av den direkta koppling till SAF alla deras förslag har. De försöker i debatter och utåt i övrigt förgäves tona ner detta samband. Det opinionsarbete som hittills bedrivits har varit mycket framgångsrikt och arbetsmarkandsdepartementet har aldrig fått så mycket post i ett ärende som nar det gäller försämringarna i arbetsrätten. Det är bara att fortsätta och jobba vidare.

Arbetsrätten skall förbättras, inte försämras.

Det är vårt mål