Om Du vill röra dig i domen så kan du klicka på de blå stjärnorna

Innehållsförteckning (tillfogad ej orginal)

Tvisten vid den nationella domstolen *

Tolkningsfrågorna *

Begäran om att det muntliga förfarandet skall återupptas *

Den första frågans första del *

Rättegångskostnader *

Schintgen Hirsch Ragnemalm *

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 10 februari 2000 (1)

Lika lön för kvinnliga och manliga arbetstagare Artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136 EG143 EG) Protokoll om artikel 119 i EG-fördraget Företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet Deltidsanställda arbetstagare som utesluts från möjligheten att ansluta sig till ett företags- eller yrkesbaserat system som ger rätt till tilläggspension Retroaktiv anslutning Pensionsrätt Förhållandet mellan nationell rätt och gemenskapsrätt

I de förenade målen C-234/96 och C-235/96,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Landesarbeitsgericht Hamburg (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga målen mellan

Deutsche Telekom AG

och

Agnes Vick (C-234/96),

Ute Conze (C-235/96),

angående tolkningen av artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136 EG143 EG) och av protokollet om

artikel 119 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som är fogat till EG-fördraget,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden på andra avdelningen R. Schintgen (referent), tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna G. Hirsch och H. Ragnemalm,

generaladvokat: G. Cosmas,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

Deutsche Telekom AG, genom advokaten G. Engelbrecht, Hamburg,

A. Vick, genom advokaten K. Neumann-Silkow, Wedel,

Europeiska gemenskapernas kommission, genom P. Hillenkamp och M. Wolfcarius, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten K. Bertelsmann, Hamburg,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 1 juli 1998 av: Deutsche Telekom AG och kommissionen,

och efter att den 8 oktober 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1. Landesarbeitsgericht Hamburg har genom två beslut av den 12 december 1995, som inkom till domstolen den 9 juli 1996, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt två frågor om tolkningen av artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136 EG143 EG) och av protokollet om artikel 119 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nedan kallat protokollet), som är fogat till EG-fördraget.

2. Dessa frågor har uppkommit i två tvister mellan dels Deutsche Telekom AG (nedan kallad Deutsche Telekom), tidigare Deutsche Bundespost Telekom, och Agnes Vick, dels Deutsche Telekom och Ute Conze, angående villkoren för att ansluta sig till ett företags- eller yrkesbaserat system för tilläggspension och för att såsom ansluten till ett sådant system beviljas pension.

Den nationella rätten

3. I artikel 3.13.3 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag, nedan kallad GG) föreskrivs följande:

1.Alla människor är lika inför lagen.

2.Män och kvinnor skall ha samma rättigheter. Staten skall uppmuntra handlingar genom vilka kvinnor och män ges samma rättigheter och vidta åtgärder för att undanröja de hinder som finns.

3.Ingen får missgynnas eller gynnas på grund av sitt kön, sin härstamning, rastillhörighet, övertygelse eller sin religiösa eller politiska uppfattning. Ingen får missgynnas på grund av sitt handikapp.

4. I 612 § i Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civilrättslagen) har, genom 1 § i Gesetz über die Gleichbehandlung von Männern und Frauen am Arbeitsplatz (1980 års lag om likabehandling av kvinnor och män på arbetsplatsen), införts ett nytt tredje stycke med följande lydelse:

Det får i ett anställningsförhållande inte avtalas om att en arbetstagare på grund av sitt kön skall tillerkännas lägre lön än en arbetstagare av motsatt kön för arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt. Ett avtal om lägre lön kan inte vara berättigat av det skälet att särskilda skyddsföreskrifter gäller på grund av arbetstagarens kön.

5. År 1985 antogs Gesetz über arbeitsrechtliche Vorschriften zur Beschäftigungsförderung (lag om sysselsättningsskapande åtgärder, nedan kallad BeschFG), vars 2 och 6 §§ reglerar deltidsarbete. Enligt 2 § första stycket får en arbetsgivare inte behandla en deltidsanställd arbetstagare annorlunda än en arbetstagare som är heltidsanställd, om det inte finns sakliga skäl för olika behandling. I 6 § föreskrivs emellertid att det genom kollektivavtal får avvikas från bestämmelserna i det aktuella avsnittet, även till nackdel för arbetstagaren.

6. Enligt 24 § i Tarifvertrag für Arbeiter der Deutschen Bundespost (kollektivavtal för anställda hos Deutsche Bundespost) skall arbetstagarna vara försäkrade hos Versorgungsanstalt der Deutschen Bundespost (försäkringskassa för Deutsche Bundespost, nedan kallat VAP), i enlighet de villkor som föreskrivs i Tarifvertrag über die Versorgung der Arbeitnehmer der Deutschen Bundespost (kollektivavtal

om pension för arbetstagare hos Deutsche Bundespost, nedan kallat pensionsavtalet), enligt dess vid varje tidpunkt gällande lydelse.

7. 3 § i pensionsavtalet hade fram till och med den 31 december 1987 följande lydelse:

En arbetstagare skall vara försäkrad hos VAP i enlighet med dess stadgar och kompletterande bestämmelser om ... hans arbetstid per vecka enligt anställningsavtalet i genomsnitt uppgår till minst hälften av den veckoarbetstid som vid varje tidpunkt är den normala för en heltidsanställd arbetstagare.

8. Denna bestämmelse ändrades därefter på så sätt att den, med verkan från och med den 1 januari 1988, hade följande lydelse:

En arbetstagare skall vara försäkrad hos VAP i enlighet med dess stadgar och kompletterande bestämmelser om ... hans arbetstid per vecka enligt anställningsavtalet i genomsnitt uppgår till minst 18 timmar.

9. 3 § i pensionsavtalet har senare, genom kollektivavtal av den 22 september 1992, ännu en gång ändrats, med retroaktiv verkan från och med den 1 april 1991, och har följande lydelse:

En arbetstagare skall vara försäkrad hos VAP i enlighet med dess stadgar och kompletterande bestämmelser om ... hans arbete inte endast är av ringa omfattning i den mening som avses i 8 § första stycket i Sozialgesetzbuch IV [den tyska lagen om social trygghet].

Tvisten vid den nationella domstolen

10. Agnes Vick var deltidsanställd hos Deutsche Bundespost Telekom, där hon först arbetade 24 timmar i veckan mellan den 1 juli 1971 och den 30 september 1972 och därefter 16 timmar i veckan mellan den 1 oktober 1972 och den 30 juni 1991, då hon gick i pension. Sedan den 1 juli 1991 uppbär hon lagstadgad ålderspension.

11. Agnes Vick var ansluten till VAP från och med den 1 juli 1971 till och med den 30 september 1972. Efter det att hennes veckoarbetstid hade minskat den 1 oktober 1972, uteslöts hon från nämnda anslutning, och de avgiftsbelopp som hon hade betalat in till VAP återbetalades till henne.

12. Ute Conze var deltidsanställd hos Deutsche Bundespost Telekom, där hon först arbetade 24 timmar i veckan mellan den 13 september 1971 och den 30 april 1972 och därefter 16 timmar i veckan från och med den 1 maj 1972. Hon arbetar alltjämt hos Deutsche Telekom.

13. Ute Conze var ansluten till VAP från och med den 13 september 1971 till och med den 30 april 1972. Efter det att hennes veckoarbetstid hade minskat

den 1 maj 1972, uteslöts hon från nämnda anslutning. Sedan 3 § i pensionsavtalet hade ändrats med verkan från och med den 1 april 1991, blev hon på nytt ansluten till VAP från och med denna dag.

14. Agnes Vick väckte talan vid Arbeitsgericht Hamburg och yrkade att Deutsche Telekom skulle förpliktas att från och med den 1 juli 1991 betala tilläggspension till henne med ett belopp motsvarande det hon skulle ha fått om hon hade varit ansluten till VAP från och med den 1 juli 1971, jämte ränta. Även Ute Conze stämde Deutsche Telekom inför Arbeitsgericht Hamburg. Hon yrkade där att hon med avseende på rätten till tilläggspension skulle placeras i en sådan situation som hon skulle ha befunnit sig i om hon hade varit ansluten till VAP mellan den 1 januari 1983 och den 31 mars 1991.

15. Båda två gjorde gällande att det förhållandet att anställda med en veckoarbetstid som understeg 18 timmar uteslöts från rätten till tilläggspension utgjorde diskriminering som är förbjuden enligt artikel 119 i fördraget, artikel 3 GG och 2 § första stycket BeschFG.

16. Deutsche Telekom yrkade att talan i de båda fallen skulle ogillas, och anförde att de rättigheter som Agnes Vick och Ute Conze hade gjort gällande i bästa fall inte kunde tillerkännas dem förrän från och med den 17 maj 1990, dagen då domen i mål C-262/88, Barber (REG 1990, s. I-1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407), avkunnades.

17. Arbeitsgericht biföll Agnes Vicks och Ute Conzes yrkanden i sin helhet genom domar av den 7 december 1993 respektive den 21 mars 1995. I den senare domen erinrade Arbeitsgericht om att en sådan lösning var påkallad redan till följd av den allmänna principen om likabehandling som fastslås i artikel 3.1 GG, och att tidsbegränsningen av rättsverkningarna av artikel 119 i fördraget, i överensstämmelse med rättspraxis från Bundesarbeitsgericht, följaktligen inte var relevant.

18. Deutsche Telekom överklagade dessa domar till Landesarbeitsgericht Hamburg och gjorde bland annat gällande att protokollet har företräde framför artikel 3 GG och att tidsbegränsningen av rättsverkningarna av artikel 119 i fördraget skall gälla i alla fall av könsdiskriminering i fråga om företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet.

19. Agnes Vick och Ute Conze svarade bland annat att den rätt till tjänstepension som de har gjort gällande följer av den allmänna principen om likabehandling, som fastslås i socialrätten och i 2 § BeschFG. De har anfört att tidsbegränsningen av rättsverkningarna av artikel 119 i fördraget avser en annan rättslig grund än den som de själva har grundat sina yrkanden på och att den under dessa förhållanden inte utgör hinder för att åberopa nationella bestämmelser om likabehandling.

20. Alla parter medgav vid det muntliga förfarandet inför Landesarbeitsgericht att det utgjorde indirekt könsdiskriminering i den mening som avses i artikel 119 i fördraget att utesluta deltidsanställda arbetstagare vars arbetstid understeg ett visst antal timmar från rätten till tjänstepension. Den procentandel kvinnor som berörs av denna uteslutning är nämligen väsentligt högre än motsvarande procentandel män, och uteslutningen grundas inte på något sakligt skäl.

Tolkningsfrågorna

21. Landesarbeitsgericht anser, i överensstämmelse med rättspraxis från Bundesarbeitsgericht, att åtgärden att utesluta deltidsanställda arbetstagare från ett tjänstepensionssystem inte endast utgör ett åsidosättande av artikel 119 i fördraget utan, med hänsyn till nationella bestämmelser, även otillåten diskriminering av deltidsanställda arbetstagare. Landesarbeitsgericht har förklarat att det i den nationella rätten inte finns någon tidsbegränsning av möjligheten att åberopa de nationella bestämmelser som är relevanta, men att den fråga som uppkommer är huruvida det i protokollet fastslagna förbudet mot retroaktiv tillämpning omfattar rättigheter som grundas på den nationella rätten.

22. I detta hänseende anser den nationella domstolen att artikel 119 i fördraget inte syftar till att reglera deltidsanställdas arbetstagares deltagande i tjänstepensionssystem, utan till att avskaffa könsdiskriminering i fråga om lön. Även för det fall en diskriminering av deltidsanställda arbetstagare samtidigt utgör ett åsidosättande av artikel 119, kan protokollet följaktligen inte ha företräde framför nationella bestämmelser som syftar till att förbjuda annan diskriminering än sådan som grundas på kön.

23. Landesarbeitsgericht Hamburg anser emellertid att det argument som avser tidsbegränsningen av verkningarna av artikel 119 i fördraget inte framstår som uppenbart ogrundat, och den har således beslutat att förklara de två målen vilande och att av i vart och ett av dem ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

1)Har artikel 119 i EG-fördraget, Barber-protokollet (nr 2) och EG-domstolens rättspraxis i denna fråga såsom primär gemenskapsrätt företräde framför den i Förbundsrepubliken Tyskland gällande grundlagen (artikel 3 Grundgesetz) och därtill underordnad rätt (2 § första stycket Beschäftigungsförderungsgesetz, den allmänna arbetsrättsliga principen om likabehandling) med konsekvensen att då sådana faktiska omständigheter föreligger som grundar en rättighet enligt artikel 119 i EG-fördraget på grund av indirekt könsdiskriminering inom ramen för ett tjänstepensionssystem som missgynnar deltidsanställda arbetstagare anspråk på förmåner, också med stöd av nationella bestämmelser i grundlagen eller i därtill underordnad rätt, endast kan göras gällande på samma begränsande villkor som gäller för den härmed konkurrerande gemenskapsrättsliga rättigheten enligt artikel 119 i EG-fördraget, så att förmåner med avvikelse från den rättsliga bedömningen enligt nationell

rätt i övrigt även om de grundas på nationella bestämmelser, endast kan utgå för anställningsperioder efter den 17 maj 1990, dock med förbehåll för det undantag som är föreskrivet för arbetstagare som före denna dag har inlett ett rättsligt förfarande eller framställt motsvarande anspråk?

2)Gäller detta också om ett krav på likabehandling kan grundas redan på konkurrerande nationella bestämmelser, eftersom det på grund av deltidsanställning föreligger diskriminerande behandling som inte är sakligt motiverad, utan att det behöver prövas om det dessutom föreligger indirekt könsdiskriminering på grund av att kvinnliga anställda missgynnas i relativt större omfattning än manliga anställda?

24. De båda målen har genom beslut av domstolens ordförande av den 25 september 1996 förenats vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt den slutliga domen.

Begäran om att det muntliga förfarandet skall återupptas

25. Deutsche Telekom har i skrivelse av den 10 november 1998 begärt att det muntliga förfarandet skall återupptas. Bolaget har för det första gjort gällande att generaladvokatens förslag till avgörande föredrogs på ett felaktigt sätt, eftersom det lästes upp vid ett sammanträde inför femte avdelningen och inte inför den sjätte avdelningen, som handlägger detta mål. Det har för det andra begärt att inom ramen för detta återupptagande få yttra sig över detta förslag, bland annat mot bakgrund av ett beslut som Bundesverfassungsgericht har fattat den 5 augusti 1998, det vill säga efter den förhandling som har hållits i förevarande mål. Deutsche Telekom anser att en vägran att medge att det muntliga förfarandet, efter det att generaladvokaten har föredragit förslaget till avgörande, vilket enligt artikel 59.2 i domstolens rättegångsregler sker innan det muntliga förfarandet avslutas, undantagsvis kan återupptas för att göra det möjligt för parterna att åberopa uppenbara felaktigheter eller förbiseenden som kan förekomma i sakframställningen eller i den rättsliga bedömningen, eller att till och med yttra sig över generaladvokatens förslag till avgörande, skulle kunna utgöra en kränkning av rätten till en opartisk rättegång i den mening som avses i artikel 6 i den Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad KMR).

26. I detta hänseende konstaterar domstolen för det första att de former under vilka förslaget till avgörande i detta mål har föredragits inte har inneburit någon kränkning av vare sig de regler som är tillämpliga vid domstolen eller de rättigheter som parterna tillerkänns i målet vid den nationella domstolen.

27. De domare på sjätte avdelningen som har handlagt detta mål har nämligen tagit del av generaladvokatens förslag till avgörande i samband med att det gavs in till domstolens kansli, och offentliggörandet säkerställdes bland annat genom att själva

förslaget till avgörande lästes upp vid ett offentligt sammanträde och genom att förslaget gavs in till kansliet.

28. För det andra följer av domstolens beslut av den 4 februari 2000 i mål C-17/98, Emesa Sugar (REG 2000, s. I-0000), punkt 18, att det är just med hänsyn till artikel 6 KMR och själva syftet med alla berörda personers rätt till ett kontradiktoriskt förfarande och till en opartisk rättegång i den mening som avses i denna bestämmelse som domstolen ex officio eller efter att ha hört generaladvokaten eller på parternas begäran kan besluta att återuppta det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 61 i sina rättegångsregler, om den anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om detsamma skall avgöras på grundval av ett argument som parterna inte har kunnat diskutera.

29. I förevarande mål finner domstolen emellertid, efter att ha hört generaladvokaten, att Deutsche Telekoms begäran inte grundas på någon omständighet av vilken framgår att ett sådant återupptagande är ändamålsenligt eller nödvändigt.

30. Deutsche Telekoms begäran skall följaktligen avslås.

Den första frågan

31. Den nationella domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida tidsbegränsningen av möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget utgör hinder mot att tillämpa en medlemsstats nationella bestämmelser vari det fastslås en princip om likabehandling enligt vilken alla deltidsanställda arbetstagare, under sådana omständigheter som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, har rätt att ansluta sig retroaktivt till ett privat tjänstepensionssystem och att uppbära pension enligt detta system. Om frågan besvaras jakande, önskar den nationella domstolen genom den andra delen av sin fråga få veta huruvida den nationella domstolen, som inom ramen för sin behörighet har att tillämpa bestämmelser i gemenskapsrätten, är skyldig att säkerställa dessa bestämmelsers fulla verkan genom att i förekommande fall låta bli att tillämpa varje däremot stridande bestämmelse i den nationella lagstiftningen.

Den första frågans första del

32. Domstolen erinrar inledningsvis om att det av fast rättspraxis följer att ett sådant pensionssystem som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som i huvudsak hänger samman med den anställning som den berörda personen har innehaft, anknyter till den lön som denna person har fått och omfattas av artikel 119 i fördraget (se i detta avseende bland annat dom av den 13 maj 1986 i mål 170/84, Bilka, REG 1986, s. 1607, punkt 22, svensk specialutgåva, volym 8, s. 583, domen i det ovannämnda målet Barber, punkt 28, och dom av den 28 september 1994 i mål C-7/93, Beune, REG 1994, s. I-4471, punkt 46). Att utesluta deltidsanställda arbetstagare från ett sådant pensionssystem kan följaktligen

visa sig stå i strid med artikel 119 (se i detta avseende domen i det ovannämnda målet Bilka, punkt 29).

33. Vad beträffar tidsbegränsningen av artikel 119 i fördraget skall först erinras om att domstolen i dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne II (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59), punkt 40, fastslog att principen i artikel 119 i fördraget om lika lön kan åberopas inför nationella domstolar, som är skyldiga att skydda de rättigheter som tillkommer enskilda enligt denna bestämmelse. Domstolen preciserade emellertid i punkterna 74 och 75 i samma dom att det till följd av tvingande rättssäkerhetshänsyn som rör samtliga berörda offentliga och privata intressen inte är möjligt att åberopa den direkta effekten av artikel 119 till stöd för ersättningskrav som avser löneperioder före dagen för nämnda dom, det vill säga den 8 april 1976, vilket däremot inte gäller när arbetstagare redan tidigare har inlett ett rättsligt förfarande eller framställt motsvarande anspråk.

34. Vidare har domstolen, i fråga om tjänstepensionssystem, i punkterna 44 och 45 i domen i det ovannämnda målet Barber fastslagit att tvingande rättssäkerhetshänsyn utgör hinder mot att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget till stöd för ett yrkande om förnyad prövning av en pensionsrätt, med verkan från en tidpunkt som infaller före dagen för nämnda dom, det vill säga den 17 maj 1990, med undantag för personer som före denna dag har inlett ett rättsligt förfarande eller framställt motsvarande anspråk.

35. Såsom domstolen har klarlagt i punkt 20 i domen av den 6 oktober 1993 i mål C-109/91, Ten Oever (REG 1993, s. I-4879; svensk specialutgåva, volym 14), följer av domen i det ovannämnda målet Barber att den direkta effekten av artikel 119 i fördraget kan åberopas för att kräva likabehandling i fråga om tjänstepensioner endast såvitt gäller sådana förmåner som är hänförliga till anställningsperioder efter den 17 maj 1990, med undantag för fall där arbetstagaren eller dennes rättsinnehavare före nämnda dag har inlett ett rättsligt förfarande eller framställt motsvarande anspråk i enlighet med den nationella rätt som är tillämplig.

36. Denna begränsning förekommer även i protokollet av vilket framgår att, vid tillämpningen av artikel 119 skall förmåner för arbetstagare på grund av sociala trygghetssystem inte anses som lön om och i den mån förmånerna kan hänföras till anställningstider före den 17 maj 1990, utom när det gäller arbetstagare eller deras förmånsberättigade anhöriga som före den tidpunkten har väckt talan vid domstol eller inlett ett likvärdigt förfarande enligt tillämplig nationell lagstiftning.

37. Av dom av den 28 september 1994 i mål C-57/93, Vroege (REG 1994, s. I-4541), punkterna 2027, och i mål C-128/93, Fisscher (REG 1994, s. I-4583; svensk specialutgåva, volym 16), punkterna 1724, och av den 11 december 1997 i mål C-246/96, Magorrian och Cunningham (REG 1997, s. I-7153), punkterna 2735, framgår emellertid att den begränsning i tiden av verkningarna av artikel 119 i fördraget som följer av såväl domen i det ovannämnda målet Barber som av

protokollet endast avser sådan diskriminering som av arbetsgivarna och inom pensionssystemen rimligen har kunnat betraktas som tillåtna på grund av de undantag som under en övergångsperiod har föreskrivits i den gemenskapslagstiftning som kunde tillämpas även i fråga om tjänstepensioner (dom av den 24 oktober 1996 i mål C-435/93, Dietz, REG 1996, s. I-5223, punkt 19).

38. Vad beträffar rätten att ansluta sig till företags- eller yrkesbaserade system konstaterade domstolen att det inte fanns några omständigheter som gjorde det möjligt att anse att de berörda yrkesgrupperna hade kunnat missta sig i fråga om tillämpligheten av artikel 119 i fördraget (domen i det ovannämnda målet Magorrian och Cunnigham, punkt 28).

39. Det är nämligen sedan domen i det ovannämnda målet Bilka uppenbart att diskriminering på grund av kön vid erkännandet av en sådan rätt strider mot artikel 119 i fördraget (domarna i de ovannämnda målen Vroege, punkt 29, Fisscher, punkt 26, Dietz, punkt 20, och Magorrian och Cunnigham, punkt 29).

40. Eftersom det inte har föreskrivits någon tidsbegränsning i domen i det ovannämnda målet Bilka kan den direkta effekten av artikel 119 åberopas för att retroaktivt kräva likabehandling avseende rätten att ansluta sig till ett tjänstepensionssystem, och det sedan den 8 april 1976, dagen för domen i det ovannämnda målet Defrenne II. I den sistnämnda domen erkändes för första gången att nämnda artikel har direkt effekt (domen i de ovannämnda målen Dietz, punkt 21, samt Magorrian och Cunnigham, punkt 30).

41. Det skall dessutom erinras om att domstolen tidigare, i punkt 23 i domen i det ovannämnda målet Dietz och punkt 33 i domen i det ovannämnda målet Magorrian och Cunnigham, har preciserat att anslutningen till ett tjänstepensionssystem skulle vara helt utan intresse för arbetstagaren om den inte gav denne rätt till förmåner enligt systemet i fråga. Domstolen har följaktligen fastslagit att rätten att få avgångspension enligt ett tjänstepensionssystem är olösligt förbunden med rätten att vara ansluten till ett sådant system. Den har tillagt att det förhållandet att en arbetstagare kan göra anspråk på retroaktiv anslutning till ett tjänstepensionssystem inte innebär att han undslipper att betala avgifter för den aktuella anslutningsperioden (domarna i de ovannämnda målen Fisscher, punkt 37, och Dietz, punkt 34).

42. Av det föregående följer att den enda tidsbegränsningen av möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget i fråga om anslutningen till ett sådant tjänstepensionssystem som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och den följande pensionsutbetalningen är den som följer av domen i det ovannämnda målet Defrenne II.

43. Vad beträffar frågan huruvida gemenskapsrätten utgör hinder mot att, i enlighet med nationella bestämmelser, beakta tjänsteperioder som har fullgjorts före den 8 april 1976, dagen för domen i målet Defrenne II, skall först erinras om att

det av fast rättspraxis (se bland annat dom av den 27 mars 1980 i mål 61/79, Denkavit italiana, REG 1980, s. 1205, punkterna 16 och 17, svensk specialutgåva, volym 5, s. 149, och i de förenade målen 66/79, 127/79 och 128/79, Salumi m.fl., REG 1980, s. 1237, punkterna 9 och 10, svensk specialutgåva, volym 5, s. 163) följer att den tolkning som domstolen vid utövandet av den behörighet som den har enligt artikel 177 i fördraget gör av en gemenskapsrättslig bestämmelse klargör och preciserar i erforderlig utsträckning innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, så som den skall eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Såsom domstolen medgav i sin dom i det ovannämnda målet Defrenne II är det endast i undantagsfall som den, med tillämpning av en i gemenskapens rättsordning ingående allmän rättssäkerhetsprincip och med beaktande av de allvarliga störningar som domen retroaktivt skulle kunna medföra för i god tro etablerade rättsförhållanden, kan se sig nödsakad att begränsa de berördas möjlighet att åberopa den tolkade bestämmelsen i syfte att ifrågasätta dessa rättsförhållanden.

44. Domstolen påpekade vidare i punkt 65 i domen i det ovannämnda målet Defrenne II att de ursprungliga medlemsstaterna, däribland Förbundsrepubliken Tyskland, skulle ha säkerställt genomförandet av artikel 119 fullt ut den 1 januari 1962, som utgjorde inledningen till den andra etappen av övergångstiden. Av punkt 68 i samma dom framgår dessutom att till och med på de områden där artikel 119 saknar direkt effekt kan genomförandet av artikeln, i den mån ett sådant genomförande krävs, ske genom en samverkan mellan gemenskapsrättsliga och nationella bestämmelser.

45. Slutligen bedömde domstolen i domen i det ovannämnda målet Defrenne II, när den förordnade om att tidsbegränsa möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget, att det, med beaktande av flera medlemsstaters beteende och kommissionens inställning, vilken den vid upprepade tillfällen hade uppmärksammat de berörda parterna om, var lämpligt att undantagsvis ta hänsyn till att de berörda parterna under en längre period hade upprätthållit ett förfarande som stred mot artikel 119 i fördraget, men som ännu inte var förbjudet enligt deras nationella lagstiftning (domen i det ovannämnda målet Defrenne II, punkt 72).

46. Av det ovan anförda följer att begränsningen av möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget inte alls syftade till att utesluta möjligheten för de berörda arbetstagarna att grunda sig på nationella bestämmelser vari det fastslås en princip om likabehandling.

47. Nationella bestämmelser som leder till att genomförandet av principen om lika lön för kvinnor och män säkerställs bidrar nämligen till att genomföra artikel 119 i fördraget, i enlighet med de skyldigheter som de ursprungliga medlemsstaterna har ålagts sedan den 1 januari 1962.

48. Den i gemenskapsrätten förankrade rättssäkerhetsprincipen, som kan föranleda domstolen att undantagsvis begränsa möjligheten att åberopa den bestämmelse som den har tolkat, skall inte tillämpas i ett sådant fall och den utgör inte hinder mot att tillämpa nationella bestämmelser genom vilka ett resultat som är förenligt med gemenskapsrätten säkerställs.

49. I detta hänseende saknar det betydelse att de nationella bestämmelserna i fråga inte tolkades på ett sätt som var förenligt med artikel 119 i fördraget förrän efter det att domen i det ovannämnda målet Defrenne II hade avkunnats, även om en sådan tolkning i förekommande fall kan tillämpas på situationer som har uppkommit före denna tidpunkt. Det ankommer nämligen inte på domstolen att uttala sig om hur nationella regler skall tillämpas i tiden.

50. Den första frågans första del skall följaktligen besvaras så, att den genom domen i det ovannämnda målet Defrenne II fastslagna tidsbegränsningen av möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget inte utgör hinder mot att tillämpa nationella bestämmelser vari det fastslås en princip om likabehandling enligt vilken deltidsanställda arbetstagare, under sådana omständigheter som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, har rätt att ansluta sig retroaktivt till ett tjänstepensionssystem och att uppbära pension enligt detta system.

Den första frågans andra del

51. Med hänsyn till svaret på den första frågans första del saknas anledning att besvara den andra delen av samma fråga.

Den andra frågan

52. Den nationella domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida den omständigheten att det i de nationella bestämmelser som är relevanta föreskrivs ett förbud mot varje diskriminering av arbetstagare på grund av att de utför sitt arbete på deltid, och inte på grund av deras kön, har betydelse för det svar som skall ges på den första frågan.

53. Det är i detta hänseende tillräckligt att först påpeka att bestämmelser genom vilka andra former av diskriminering förbjuds under vissa omständigheter kan bidra till att säkerställa att principen om lika lön för kvinnliga och manliga arbetstagare genomförs i enlighet med medlemsstaternas skyldigheter.

54. Detta är bland annat fallet när det i nationella bestämmelser föreskrivs förbud mot diskriminering i fråga om lön för deltidsanställda arbetstagare, som är en kategori av arbetstagare som ofta utgörs av en större procentandel kvinnor än män.

55. Att de relevanta nationella bestämmelserna grundas på förbud mot andra former av diskriminering kan vidare, med hänsyn till svaret på den första frågan, a fortiori inte medföra att deras tillämpning tidsbegränsas endast på grund av den genom domen i det ovannämnda målet Defrenne II fastslagna tidsbegränsningen av möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i fördraget.

56. Den andra frågan skall följaktligen besvaras så, att den omständigheten att det i de nationella bestämmelser som är relevanta föreskrivs ett förbud mot varje diskriminering av arbetstagare på grund av att de utför sitt arbete på deltid, och inte på grund av deras kön, är utan betydelse för svaret på den första frågan.

Rättegångskostnader

57. De kostnader som har förorsakats kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

angående de frågor som genom två beslut av den 12 december 1995 har ställts av Landesarbeitsgericht Hamburg följande dom:

1)Den genom dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne II, fastslagna tidsbegränsningen av möjligheten att åberopa den direkta effekten av artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136 EG143 EG) utgör inte hinder mot att tillämpa nationella bestämmelser vari det fastslås en princip om likabehandling enligt vilken alla deltidsanställda arbetstagare, under sådana omständigheter som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, har rätt att ansluta sig retroaktivt till ett tjänstepensionssystem och att uppbära pension enligt detta system.

2)Att det i de nationella bestämmelser som är relevanta föreskrivs ett förbud mot varje diskriminering av arbetstagare på grund av att de utför sitt arbete på deltid, och inte på grund av deras kön, är utan betydelse för svaret på den första frågan.

Schintgen Hirsch Ragnemalm

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 februari 2000.

R. Grass J.C. Moitinho de Almeida

Justitiesekreterare Ordförande på sjätte avdelningen

1: Rättegångsspråk: tyska.