ARBETSDOMSTOLEN AD 2002 nr 137 Fråga om en skiljeklausul i ett kollektivavtal som arbetsgivaren var bunden av kommit att utgöra avtalsinnehåll i ett anställningsavtal mellan arbets­givaren och en arbetstagare som inte tillhörde den kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisationen.

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av orginaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att manövrera i domen på Webben. Av samma anledning har rubrikerna formaterats Texten har html-kodats så att den skall tar mindre utrymme. I de fall namnen är känsliga har de ersatts. I övrigt är det en fulltextdom med orginaltext.  

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 2

SAKEN Ogiltigförklaring av uppsägning m.m.; nu fråga om rättegångshinder på grund av skiljeklausul 2

Bakgrund och yrkanden. 2

ÖVERENSKOMMELSE. 2

Parterna har i huvudsak anfört följande. 5

DIK-förbundet 5

JP Nordiska. 6

DIK-förbundet 7

Skäl 7

Gäller hängavtalet endast medlemmar i Finansförbundet?. 8

Några rättsliga utgångspunkter 9

Arbetsdomstolens bedömning. 11

Arbetsdomstolens beslut 12

            Beslutsbilaga i mål nr A 40/02. 13

ARBETSDOMSTOLEN                  Beslutsbilaga i mål nr A 40/02. 14

Ledamoten Peter Anders skiljaktiga mening. 14

Sammanfattning

Fråga om en skiljeklausul i ett kollektivavtal som arbetsgivaren var bunden av kommit att utgöra avtalsinnehåll i ett anställningsavtal mellan arbets­givaren och en arbetstagare som inte tillhörde den kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisationen.

ARBETSDOMSTOLEN                    BESLUT           Beslut nr 137/02                    2002-12-18    Mål nr A 40/02                                                                Stockholm

KÄRANDE DIK-förbundet, Box 760, 131 24 NACKA  Ombud: advokaten Anders Elmér, Elmzell Advokatbyrå HB, Vasagatan 38, 111 20 STOCKHOLM

SVARANDE Bankaktiebolaget JP Nordiska, 593200-1745, 107 81 STOCKHOLM  Ombud: advokaten Anders Lindow, Setterwalls Advokatbyrå,  Arsenalsgatan 6, 111 47 STOCKHOLM

SAKEN Ogiltigförklaring av uppsägning m.m.; nu fråga om rättegångshinder på grund av skiljeklausul

Bakgrund och yrkanden

Bankaktiebolaget JP Nordiska (JP Nordiska) bildades genom fusion den 22 oktober 2001 mellan NF Nordiska Fondkommission AB (NF Nordiska) och Matteus Bank AB.

Ulla-Britt J anställdes 1998 hos NF Nordiska. Anställningen övergick till JP Nordiska. Den 6 juni 2001 blev hon uppsagd p.g.a. arbetsbrist. Hon förde talan vid tingsrätt om ogiltigförklaring av uppsägningen. Efter det att NF Nordiska medgett talan ogiltigförklarades uppsägningen genom dom den 10 augusti 2001. Den 14 september 2001 blev hon på nytt uppsagd från sin anställning på grund av arbetsbrist. Tvist har nu uppstått även om denna upp­sägning.

Ulla-Britt J är medlem i DIK-förbundet. Mellan DIK-förbundet och JP Nordiska gäller inte kollektivavtal.

Den 29 juni 2001 träffades kollektivavtal mellan NF Nordiska och Finans­förbundet. Avtalet har följande lydelse.

Mot bakgrund av att Nordiska Fondkommission AB önskar förvärva aktierna i Matteus Bank AB för att genomföra en fusion mellan de båda företagen träffas härmed följande

ÖVERENSKOMMELSE

mellan Nordiska Fondkommission AB och Finansförbundet om avtal angående löner och allmänna anställningsvillkor med mera.

Parterna är överens om att för personalen vid Nordiska Fondkommission AB skall gälla de allmänna anställningsvillkor som framgår av bilaga 1 till denna överenskommelse. Särskilda bestämmelser om förskjuten arbetstid återfinnes i bilaga 2.

Denna överenskommelse gäller från dagen för undertecknandet till utgången av år 2001 då den upphör att gälla utan föregående uppsägning. Avsikten är att från årsskiftet och framåt kommer ett nytt avtal att gälla för det sammanslagna bo­laget.

Parterna noterar att de anställda på Nordiska idag har individuella pensionsför­säkringar som bekostas av arbetsgivaren. Under återstoden av året skall parterna upptaga förhandlingar för att tillskapa samma typ av försäkringsskydd för per­sonalen i det sammanslagna bolaget, som gäller enligt mönster av pensions­avtalet för anställda i bank mellan Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation och Finansförbundet.

Det är parternas målsättning, att Finansförbundet skall etablera representation i form av en lokal klubb på det sammanslagna bolaget. Klubben skall på sedvan­ligt sätt företräda personalen i lokala förhandlingar och liknande med Nordiska Fondkommission AB.

I bilaga 1 finns bl.a. följande bestämmelser.

Bilaga 1 till överenskommelse mellan Nordiska Fondkommission Ab och Finansförbundet

Kollektivavtalet för anställda i bank mellan BAO och Finansförbundet skall gälla med följande ändringar och tillägg:

1.1.1.1.1      § 7                                                                                                  Uppsägningstid

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

§ 11                                                       Övertid och semester

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

§ 13                                                       Semester

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

§ 21                                                       Traktamente

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

§ 23                                                       Lunchförmån

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

§ 53                                                       Förhandlingsordning

Om Finansförbundet har etablerat lokal klubb på Nordiska Fondkommission skall kollektivavtalets § 53 gälla med den justeringen att vad som där sägs om BAO istället skall gälla för Nordiska Fondkommission.

I avsaknad av lokal klubb upptas förhandling direkt mellan Nordiska Fond­kommission och Finansförbundet.

1.1.1.1.2      § 54                                                                        Förtroendenämnd/Skiljenämnd

Kollektivavtalets § 54 gäller med den justeringen att vad som där sägs om BAO i stället skall gälla för Nordiska Fondkommission.

Kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet innehåller följande regler om skiljeförfarande.

1.1.1.1.3      § 53. Förhandlingsordning

Vid tvist mellan BAO och Finansförbundet om tolkning eller tillämpning av mellan parterna gällande avtal eller överenskommelse gäller följande förhand­lingsordning. Samma ordning skall också tillämpas vid tvist som berör lokala avtal eller överenskommelser mellan till BAO ansluten bank och Finansför­bundets lokala organ i banken. Likaså skall tvister som gäller tillämplig lagbe­stämmelse behandlas enligt denna förhandlingsordning.  -.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-. 5.            Avtalstvist skall i sista hand hänskjutas till förtroendenämnden enligt § 54 för avgörande. Fråga som huvudsakligen är av allmän arbetsrättslig karaktär kan dock på endera partens begäran i stället hänskjutas till arbetsdomstolen. 6.           Om varken BAO eller Finansförbundet vill väcka och föra talan för till organi­sationen ansluten bank eller medlem, äger banken eller den enskilde själv väcka och föra talan vid allmän domstol. 7.                                                              Tvist mellan banken och tjänsteman som inte är organiserad i Finansförbun­det skall slutligt avgöras av skiljenämnd enligt § 54.

1.1.1.1.4      § 54. Förtroendenämnd - skiljenämnd

1.   Parterna tillsätter en förtroendenämnd som skall handlägga och som skilje­nämnd avgöra tvister enligt kap 1 § 3 i lag om rättegång i arbetstvister. Förtroendenämnden består av opartisk ordförande samt från vardera par­ten tre ledamöter och lika antal ersättare. Förtroendenämnden sammanträder med ordförande samt högst sex och lägst två andra ledamöter, lika många för vardera BAO och Finansförbundet. Ordförande utses av BAO och Finansförbundet eller om organisationerna inte kan enas av Medlingsinsti­tutet. Kostnaderna för nämnden skall fördelas lika mellan parterna. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, som justeras av ord­föranden samt en av BAOs och en av Finansförbundets valda ledamöter. Vid tvisters handläggning i förtroendenämnden skall i övrigt iakttas vad som föreskrivs i lag om rättegång i arbetstvister. 2.            Vid arbetstvist mellan banken och en tjänsteman som inte är organiserad i Finansförbundet tillsätter BAO och tjänstemannen en skiljenämnd som skall handlägga och avgöra tvisten i enlighet med 1 kap 3 § lag om rättegång i arbetstvister samt lag om skiljemän. Skiljenämnden består av opartisk ordförande samt från vardera parten en ledamot. Ordförande utses av BAO och tjänstemannen eller om parterna inte kan enas av Medlingsinstitutet.

DIK-förbundet har väckt talan mot JP Nordiska vid Arbetsdomstolen och yrkat i första hand att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen den 14 september 2001 av Ulla-Britt J samt förplikta JP Nordiska att till Ulla-Britt J utge allmänt skadestånd samt lön och övriga förmåner för tiden efter det att uppsägningstiden löpte ut till dagen för huvudförhand­ling i målet. DIK-förbundet har i anslutning härtill även yrkat att domstolen skall förplikta JP Nordiska att till Ulla-Britt J utge allmänt skadestånd för brott mot 34 § anställningsskyddslagen. I andra hand, för det fall en ogil­tighetstalan inte skulle vara möjlig, har DIK-förbundet yrkat att Arbetsdom­stolen skall förplikta JP Nordiska att till Ulla-Britt J utge allmänt och ekonomiskt skadestånd på grund av uppsägningen.

JP Nordiska har yrkat att DIK-förbundets talan skall avvisas på den grunden att det föreligger rättegångshinder under åberopande av den skiljeklausul som finns i det ovan angivna kollektivavtalet och som enligt JP Nordiska gäller för Ulla-Britt Js anställning. För det fall avvisningsyrkandet inte vinner bifall har JP Nordiska bestritt käromålet i dess helhet. JP Nordiska har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader.

DIK-förbundet har bestritt avvisningsyrkandet under åberopande av att skiljeklausulen av olika skäl inte blivit en del av Ulla-Britt Js anställ­ningsavtal. I vart fall är skiljeklausulen enligt DIK-förbundets mening otill­börlig och skall av den anledningen inte tillämpas.

Med anledning av JP Nordiskas avvisningsyrkande har Arbetsdomstolen företagit frågan om avvisning till avgörande på handlingarna. Parterna har beretts tillfälle att slutföra sin talan i den delen.

Parterna har i huvudsak anfört följande.

DIK-förbundet

Kollektivavtalet mellan NF Nordiska och Finansförbundet innehåller en hänvisning till de allmänna anställningsvillkoren i kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet. En skiljeklausul kan inte anses ingå i de allmänna anställningsvillkor som hänvisningen avser. Kollektivavtalets normativa bestämmelser får anses utgöra allmänna anställningsvillkor. Dessa villkor såsom lön, traktamente, tjänstledighet m.m. får, genom hänvisningen, anses inlemmade i Ulla-Britt Js anställningsavtal. Övriga bestämmelser som gäller mellan parterna, som t.ex. förhandlingsordning och tvistelösning, s.k. obligatoriska villkor, kan inte anses flyta in i de anställningsavtal som avser personer som inte är organiserade i Finansförbundet. Hänvisningen omfattar således inte bestämmelsen om att tvister skall avgöras av skiljenämnd. Även en semantisk tolkning ger stöd för den nu redovisade uppfattningen. Skriv­ningen i kollektivavtalet mellan NF Nordiska och Finansförbundet måste tolkas som att parterna ville göra en avgränsning av i vilken utsträckning som kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet skulle gälla.

Av § 1 i kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet framgår att det avtalet endast gäller medlemmar i Finansförbundet. Ulla-Britt J som är medlem i DIK-förbundet kan därmed inte anses omfattas av bestämmelserna i detta kollektivavtal. Avgränsningen av kollektivavtalets tillämpningsom­råde till att avse enbart medlemmar i Finansförbundet är en relativt sen före­teelse som tillkom i slutet av 1990-talet. Tidigare gällde under en följd av år den motsatta regeln, nämligen att kollektivavtalet gäller för all personal hos samtliga till BAO anslutna banker med vissa angivna undantag. Ändringen till att kollektivavtalet enbart skulle gälla medlemmar i Finansförbundet skedde när vissa akademikerförbund, JUSEK, Civilekonomernas Riksför­bund och Civilingenjörsförbundet lyckades få ett eget avtal inom det aktuella området. Akademikerorganisationerna krävde att deras avtal enbart skulle gälla medlemmar i akademikerförbunden. I samband härmed ändrades även skrivningen i avtalet mellan BAO och Finansförbundet till den nu gällande skrivningen. Numera gäller således två konkurrerande kollektivavtal inom BAO-området. Det innebär naturligtvis inte att inte motsvarande regler ändå kan tillämpas genom intolkning i de enskilda anställningsavtalen eller genom direkta överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är emellertid tveksamt om en skiljeklausul i ett kollektivavtal av nu aktuellt slag skall kunna tillämpas på oorganiserade bankanställda i en situation där det finns två konkurrerande kollektivavtal av vilka inget formellt gäller sådana anställda. Skiljeklausulerna är för övrigt sinsemellan oförenliga. Det är oklart vilket avtal och vilken skiljeklausul som skall tillämpas. Konsekvensen härav är att Finansförbundet och berörd arbetsgivare inte ens inom BAO-området kan hävda att den aktuella skiljeklausulen skall tillämpas på oorganiserade arbetstagare. Än mer långsökt blir det naturligtvis att tillåta tillämpligheten av en sådan skiljeklausul när Finansförbundet och en arbetsgivare som inte är medlem i BAO via ett hängavtal hänvisar till anställningsvillkoren i bransch­avtalet.

För det fall hänvisningen till kollektivavtalet mellan BAO och Finansför­bundet även omfattar skiljeklausulen har bestämmelsen inte inlemmats i Ulla-Britt Js anställningsavtal. Enligt 6 a § anställningsskyddslagen är arbetsgivare numera skyldiga att skriftligen informera nyanställd personal om villkoren som gäller för anställningen. I katalogen över uppgifter som skall tillhandahållas återfinns tillämpligt kollektivavtal. Om förutsättningarna för anställningen ändras är arbetsgivaren skyldig att inom en månad lämna skriftlig information om ändringen. Tecknandet av kollektivavtal har inte föranlett någon ändring av Ulla-Britt Js anställningsavtal eller givit upphov till information i någon annan form. Detta torde vara nödvändigt för att kollektivavtalets regler om skiljeförfarande skall fylla ut hennes anställ­ningsavtal (se Malmberg, Anställningsavtalet, 1997, s. 237 och Schmidt, Löntagarrätt, 1994, s. 119 f). Tydlig och rak information om innebörden av kollektivavtalet är nödvändig då bestämmelsen är betungande och hänvis­ningen till allmänna anställningsvillkor är ytterst tvetydig. Förpliktelsen om att tvister skall avgöras av en skiljenämnd kan därmed inte anses ha inlem­mats i Ulla-Britt Js anställningsavtal. DIK-förbundet och Ulla-Britt J skulle lida en stor rättsförlust om Arbetsdomstolen bifaller JP Nordiskas avvisningsyrkande. Ett yrkande om ogiltigförklaring inför en skiljenämnd skulle nämligen med största sannolikhet mötas av en preskrip­tionsinvändning från JP Nordiska.

För det fall kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet skall tillämpas på Ulla-Britt Js anställning är i vart fall § 53 punkten 7 otillbörlig. Enligt kollektivavtalet gäller att endera part, NF Nordiska eller Finansför­bundet, har möjlighet att hänskjuta fråga av allmän arbetsrättslig karaktär till Arbetsdomstolen i stället för till skiljenämnd. Tvist mellan bank och tjänste­man som inte är organiserad i Finansförbundet skall ovillkorligen hänskjutas till skiljenämnd. Förevarande fråga är av allmän arbetsrättslig karaktär. För det fall Finansförbundet företrätt Ulla-Britt J kunde det förbundet valt att hänskjuta frågan till Arbetsdomstolen. Ulla-Britt J ges inte denna möjlighet utan måste hänskjuta frågan till skiljenämnd med där tillkom­mande kostnader. Bestämmelsen är därmed otillbörlig och skall inte tilläm­pas.

JP Nordiska

Kollektivavtalet mellan Finansförbundet och NF Nordiska (hängavtalet) är tillämpligt på Ulla-Britt Js anställning. Avtalet omfattar såväl personal som är med i Finansförbundet som personal som inte är det. Skiljeklausulen anger uttryckligen att tillämpningsområdet omfattar personal som inte är organiserad i Finansförbundet. DIK-förbundets tolkning av hängavtalet är felaktig. Parternas avsikt var att göra det centrala kollektivavtalet tillämpligt i dess helhet utom i de avseenden som uttryckligen undantogs och reglerades särskilt. Detta har även dåvarande förbundsjuristen på Finansförbundet, Anders Enqvist, på förfrågan bekräftat.

Av bilaga 1 till hängavtalet framgår vilka konkreta avsteg från det centrala avtalet som parterna enades om. Av särskilt intresse i detta mål är den speci­ella reglering som gjordes beträffande förhandlings- och tvistelösningsord­ningarna i §§ 53 och 54 i det centrala avtalet. Finansförbundet och NF Nordiska enades således bl.a. om att vid ett eventuellt skiljeförfarande skulle NF Nordiskas skiljeman utses av bolaget självt och inte av BAO. Upplys­ningsvis kan nämnas att skälet till detta var att NF Nordiska inte var medlem i BAO. Parterna har uppmärksammat skiljeklausulen och uttryckligen avsett att den skulle äga tillämpning med den ovan beskrivna modifieringen. 

Kollektivavtalet har tillämpats på arbetsplatsen såväl beträffande Finansför­bundets medlemmar som i övrigt sedan bolaget blev bundet av detsamma. Som exempel kan nämnas de bestämmelser om lönehöjning som följer av 2002 års avtal, vilka tillämpats på all personal.

Arbetsgivaren har inte brustit i någon informationsskyldighet rörande det ingångna avtalet. Informationen har varit tillgänglig för all personal. Vidare har DIK-förbundet i vart fall sedan förhandlingen den 5 oktober 2001 känt till avtalsbundenheten. I protokollet från den förhandlingen framgår tydligt att NF Nordiska har avtal med Finansförbundet.

Vid den aktuella tiden var NF Nordiska inte medlem i BAO. NF Nordiska var inte heller medlem i BAO vid tiden för uppsägningen. Kollektivavtalet mellan BAO och akademikerförbunden var således inte tillämpligt. NF Nordiska hade inte något motsvarande hängavtal med akademikerförbunden.

Kollektivavtalet omfattar således Ulla-Britt Js anställning. Någon grund för att frångå avtalets bestämmelser om skiljenämnd föreligger inte.

DIK-förbundet

Huruvida JP Nordiska har följt bestämmelser om lönehöjning som följer av 2002 års avtal kan varken bestridas eller vitsordas. Lönebestämmelser utgör dock allmänna anställningsvillkor, vilka kan omfattas av en sådan hänvisning som skett från hängavtalet till det centrala avtalet.

Skäl

DIK-förbundet har väckt talan i målet med anledning av att dess medlem Ulla-Britt J blivit uppsagd. JP Nordiska har yrkat att Arbetsdomstolen skall avvisa DIK-förbundets talan eftersom rättegångshinder föreligger i form av en skiljeklausul. DIK-förbundet har bestritt att skiljeklausulen kan göras gällande mot Ulla-Britt J. Det är den frågan som Arbetsdom­stolen nu har att pröva.

Det är ostridigt att det mellan Ulla-Britt Js dåvarande arbetsgivare NF Nordiska och Finansförbundet träffades ett kollektivavtal den 29 juni 2001 (hängavtalet) och att detta avtal hänvisar, via en särskild bilaga med vissa ändringar och tillägg, till det mellan BAO och Finansförbundet gällande kollektivavtalet (bankavtalet). Det sistnämnda avtalet innehåller regler om skiljeförfarande med det innehåll som redovisats inledningsvis i detta beslut.

Omfattar hänvisningen i hängavtalet även skiljeklausulen?

Mellan parterna är till att börja med tvistigt huruvida hänvisningen i häng­avtalet över huvud taget omfattar skiljeklausulen i bankavtalet. Enligt bolaget omfattar hänvisningen även skiljeklausulen, medan DIK-förbundets uppfattning är att hänvisningen endast omfattar allmänna anställningsvillkor.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Hängavtalets rubrik anger att en överenskommelse träffats mellan NF Nordiska Fondkommission AB och Finansförbundet om avtal angående ”löner och allmänna anställningsvillkor m.m.” Vidare anges att för perso­nalen skall gälla de allmänna anställningsvillkor som framgår av bilaga 1 till avtalet. I denna bilaga anges att bankavtalet skall gälla med vissa angivna ändringar och tillägg. Bland de bestämmelser som berörs av sådana änd­ringar finns §§ 53 och 54 i bankavtalet. Ändringarna i dessa bestämmelser innebär endast att vad som där sägs om BAO i vissa fall i stället skall gälla för NF Nordiska. 

Redan den omständigheten att parterna särskilt avtalat om vissa ändringar i förhållande till de bestämmelser som innefattar regler om tvistelösning och skiljeförfarande i bankavtalet visar enligt Arbetsdomstolens mening att par­terna uppmärksammat bestämmelserna i fråga. Hänvisningen i hängavtalet till bankavtalet måste därför ges den innebörden att parternas avsikt var att inte endast allmänna anställningsvillkor utan även bestämmelserna om skilje­förfarande, med nu angivna justeringar, skulle tillämpas.

Gäller hängavtalet endast medlemmar i Finansförbundet?

DIK-förbundet har också gjort gällande att Ulla-Britt J, som medlem i DIK-förbundet, inte kan omfattas av bestämmelserna i bankavtalet eftersom detta avtal uttryckligen endast avser medlemmar i Finansförbundet. JP Nordiska har å sin sida hävdat att hängavtalet omfattar såväl personal som är med i Finansförbundet som personal som inte är det, samt framhållit att avtalet har tillämpats på arbetsplatsen beträffande såväl Finansförbundets medlemmar som övrig personal.

Enligt hängavtalet skall bestämmelserna i bankavtalet – med särskilt angivna modifieringar – gälla för ”personalen” vid NF Nordiska. Enligt avtalets ordalydelse skall således även icke medlemmar i Finansförbundet omfattas av de bestämmelser som finns i detta avtal, oavsett att det i bankavtalet anges att det avtalet endast gäller medlemmar i Finansförbundet som är anställda i banker som är anslutna till BAO. Även utan det uttryckliga angivandet i hängavtalet att det avtalet gäller ”personalen” torde den i bankavtalet angivna begränsningen inte innebära någon inskränkning i den allmänna principen om arbetsgivarens skyldighet att tillämpa kollektivavtalets bestämmelser på utanförstående arbetstagare, en fråga som domstolen strax återkommer till. Det kan tilläggas att de aktuella bestämmelserna i bankavtalet, nämligen de som rör skiljeförfarande, uttryckligen gäller icke medlemmar och har anpas­sats särskilt för det ändamålet (se § 53 punkt 7 och § 54 punkt 2).

Det hittills anförda innebär att Arbetsdomstolen funnit att det vid bolaget gällande hängavtalet vid tidpunkten för den nu aktuella tvisten bl.a. får anses innebära att vid tvist mellan bolaget och tjänsteman som inte var organiserad i Finansförbundet skulle skiljeförfarande gälla.

Är Ulla-Britt J bunden av skiljeklausulen?

DIK-förbundet har till bestridande av avvisningsyrkandet i sista hand gjort gällande följande. För det fall hänvisningen i hängavtalet gäller samtliga bestämmelser, dvs. även skiljeklausulen, och avtalet är tillämpligt på samt­liga anställda har skiljeklausulen inte inlemmats i Ulla-Britt Js anställ­ningsavtal. Bolaget har försummat att i enlighet med 6 a § anställnings­skyddslagen informera om att kollektivavtal tecknats och innebörden av detta. Tecknandet av kollektivavtal har inte föranlett någon ändring av hennes anställningsavtal eller gett upphov till information i någon annan form, vilket torde vara nödvändigt för att kollektivavtalets regler om skilje­förfarande skall fylla ut hennes anställningsavtal. Tydlig och rak information är nödvändig då bestämmelsen är betungande och hänvisningen till de all­männa anställningsvillkoren är ytterst tvetydig. Till detta kommer slutligen att bestämmelsen är otillbörlig och av detta skäl inte skall tillämpas.

Bolaget har i denna del uppgett följande. Kollektivavtalet är tillämpligt på Ulla-Britt Js anställning. Det har tillämpats på arbetsplatsen såväl beträffande Finansförbundets medlemmar som i övrigt sedan bolaget blev bundet av avtalet. Så t.ex. har de bestämmelser om lönehöjningar som följer av 2002 års avtal tillämpats på all personal. Bolaget har inte brustit i någon informationsskyldighet rörande det ingångna avtalet. Informationen har varit tillgänglig för all personal. Vidare har DIK-förbundet i vart fall sedan för­handlingen den 5 oktober 2001 känt till avtalsbundenheten. I protokollet från den förhandlingen anges tydligt att bolaget har avtal med Finansförbundet.

Några rättsliga utgångspunkter

När en utanförstående arbetstagare, dvs. en arbetstagare som inte tillhör en organisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektiv­avtal, sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtalet, anses denne arbetstagares anställningsavtal enligt praxis hämta sitt innehåll från det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet, såvitt inte något annat har överens­kommits mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Bakgrunden till detta är att, som Arbetsdomstolen konstaterade i rättsfallet 1977 nr 49, det på arbets­marknaden i praktiken gäller att en kollektivavtalsbunden arbetsgivare i allmänhet tillämpar kollektivavtalet inom dess sakliga giltighetsområde på samma sätt för utanförstående arbetstagare som för den kollektivavtals­slutande organisationens medlemmar. Det synsätt som ligger bakom denna avtalstillämpning torde, enligt domstolen, vara så fast grundat att det finns anledning att anta att kollektivavtalet i allmänhet också innebär att arbets­givaren är rättsligt förpliktad i förhållande till arbetstagarorganisationen att tillämpa kollektivavtalets bestämmelser om anställningsvillkor även i fråga om utanförstående arbetstagare.

Kollektivavtalet anses således ha en s.k. normativ effekt på den utanförstå­endes anställningsavtal. Kollektivavtalet får verkan som bruk och sedvänja på arbetsplatsen och fyller på så sätt ut det enskilda anställningsavtalet.

Normalt sett har den utanförstående arbetstagaren rätt till de löneförmåner och anställningsvillkor som finns i kollektivavtalet, men måste å andra sidan också följa de förpliktelser som finns i kollektivavtalet (se t.ex. AD 1977 nr 62 och AD 1990 nr 33). Om inget annat avtalas tar alltså arbetstagaren anställning på de villkor som anges i kollektivavtalet, och kommer därmed ”varken i bättre eller sämre läge än om hon varit ansluten till det berörda arbetstagareförbundet” (AD 1978 nr 163). Det skall framhållas att kollektiv­avtalen har ansetts ha den ovan beskrivna normativa verkan även i fall då den enskilde arbetstagaren över huvud taget inte känt till att arbetsgivaren var bunden av kollektivavtal.

Inte alla kollektivavtalsnormer har utfyllande verkan. Bestämmelser om att t.ex. vissa löneförmåner endast skall utgå till medlemmar, s.k. exklusiva avtalsbestämmelser, har inte sådan verkan (se t.ex. AD 2001 nr 9).

En skiljeklausul är ett avtalsvillkor som också intar en särställning. Skiljeklausuler i anställningsförhållanden anses generellt som tyngande, inte enbart för att det kan te sig kostsamt för arbetstagaren utan också på grund av att en arbetstagare som vid tvist inte beaktar förekomsten av en skiljeklausul lätt kan drabbas av rättsförlust på grund av preskription. Arbetsdomstolen har därför ansett att särskilda krav måste uppställas för att sådana klausuler skall anses utgöra avtalsinnehåll. Brister tydligheten vad gäller utformningen och hur klausulen presenteras i skrift, kan det medföra att klausulen inte anses ingå i anställningsavtalet (se AD 1993 nr 141).

Även tyngande skiljeklausuler kan utgöra avtalsinnehåll om parterna kan anses ha varit ense om saken. I rättspraxis har frågan ofta kommit att röra om en skriftlig handling som innehåller en skiljeklausul - eller hänvisar till en annan handling i vilken skiljeklausulen ingår - har blivit del av avtalsinne­hållet. I rättsfallet AD 1993 nr 141 fann domstolen att kraven på tydlighet inte var uppfyllda. Klausulen hade i det fallet inte intagits i ett individuellt utformat anställningsavtal utan i en fristående regelsamling till vilket det skriftliga anställningsavtalet hänvisade. I regelsamlingen var den inte place­rad på någon klart framträdande plats och det fanns en betydande risk för att den genomsnittlige läsaren skulle förbigå klausulen.

Skiljeklausuler i kollektivavtal är som huvudregel bindande även för medlemmar i den avtalsslutande organisationen, om inte parterna i kollektiv­avtalet avsett något annat. Det krävs inte att den som genom medlemskap i en arbetstagarorganisation blir bunden av en skiljeklausul särskilt uppmärk­sammas på förekomsten av en sådan klausul.

Frågan är då huruvida skiljeklausuler i kollektivavtal också är bindande för en utanförstående arbetstagare som sysselsätts i arbete som avses med det kollektivavtal som tillämpas på arbetsplatsen.

Arbetsdomstolen har i rättsfallet AD 2002 nr 72 prövat frågan om en skilje­klausul i ett kollektivavtal kommit att utgöra avtalsinnehåll i en utanförstå­ende arbetstagares anställningsavtal. Situationen var den att i det skriftliga anställningsavtalet var angivet att i den mån inte annat framgick av avtalet gällde det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet, dvs. samma avtal som är aktuellt i detta mål. Arbetstagaren hävdade att skiljeklausulen i kollektivavtalet inte blivit en del av hans enskilda anställningsavtal eftersom en inkorporering av detta villkor hade fordrat en särskild överenskommelse mellan parterna. Han framhöll att det förhållandet att kollektivavtalet skulle utgöra en del av anställningsavtalet inte hade diskuterats mellan parterna och att kollektivavtalet inte heller hade överlämnats till honom eller på annat sätt hållits tillgängligt för honom. Utgången i målet blev emellertid den att skiljeklausulen ansågs ha utgjort en del av arbetstagarens anställningsvillkor bl.a. på grund av att det av honom undertecknade anställningsavtalet innehöll en tydlig hänvisning till kollek­tivavtalet, i vilket skiljeklausulen ingick, och att skiljeklausulen i kollektiv­avtalet inte hade en undanskymd placering eller var svår att finna. Arbets­tagaren borde därför ha kunnat förstå att det fanns andra villkor, däribland skiljeklausulen, som gällde för anställningen. Han fick anses i tillräcklig utsträckning ha uppmärksammats på detta förhållande genom hänvisningen i det enskilda anställningsavtalet.

Vad gäller då i situationer då det enskilda anställningsavtalet inte innehåller en uttrycklig hänvisning till kollektivavtalet?

Det finns inte några tidigare rättsfall från Arbetsdomstolen som klargör vad som gäller i en sådan situation. Det finns däremot ett rättsfall från Högsta domstolen, NJA 1981 s. 1205, som är av visst intresse och enligt vilket en uttrycklig hänvisning inte skulle vara nödvändig för bundenhet. Högsta dom­stolen fann i det nu nämnda fallet att en skiljeklausul som upptagits som vill­kor för en på kollektivavtal grundad tjänstegrupplivförsäkring var bindande för en enskild arbetstagare som inte fått del av försäkringsvillkoren och den däri intagna skiljeklausulen. Till grund för denna bedömning lade domstolen i första hand arbetsrättsliga principer och inte gängse avtalsrättsliga regler. Det har emellertid ifrågasatts om detta rättsfall, med hänsyn till att det rörde på central nivå utformade arbetsmarknadsförsäkringar vars innehåll parterna lokalt saknade möjlighet att påverka, bör tillmätas relevans vid bedömningen av skiljeklausuler som återfinns i vanliga löneavtal (se Jonas Malmberg, Anställningsavtalet, 1997, s. 235 f.).

Slutligen skall också nämnas något om de regler om informationsskyldighet som finns i 6 a § anställningsskyddslagen. Dessa bestämmelser, som bygger på EG:s direktiv nr 91/533, innebär att arbetsgivaren är skyldig att informera arbetstagaren om de villkor som gäller för anställningen, däribland tillämp­ligt kollektivavtal, i förekommande fall (punkt 6). I förarbetena till bestäm­melsen anges att denna punkt kan vara av särskild betydelse för oorganise­rade arbetstagare. Det sägs vidare att om ett visst kollektivavtal är tillämpligt på en sådan arbetstagare bör det klargöras redan i anställningens inlednings­skede (prop. 1993/94:67 s. 63). Syftet med bestämmelsen är att undanröja oklarheter i ett anställningsförhållande. Regeln kan enligt uttalanden i propo­sitionen leda till större klarhet när det gäller att bedöma innehållet i ett anställningsavtal, vilket måste anses vara till fördel för båda parter (a. prop. s. 36).

I 6 a § nämns inte uttryckligen att arbetsgivaren är skyldig att informera om särskilt väsentliga anställningsvillkor som t.ex. skiljeklausuler och konkur­rensklausuler, men med hänsyn till innehållet i den engelska språkversionen av EG-direktivet i fråga kan det ifrågasättas om inte upplysningsskyldigheten också får anses avse alla verkligt viktiga villkor, även om dessa inte omfattas av uppräkningen i 6 a § (se Lars Lunning och Gudmund Toijer, Anställ­ningsskydd, 2002, s. 238).

En arbetsgivare som försummar att lämna information enligt 6 a § till en utanförstående arbetstagare om att t.ex. visst kollektivavtal gäller på arbets­platsen kan drabbas av skadestånd. Enligt principen om att kollektivavtalet ger innehåll åt den utanförståendes anställningsavtal bör arbetsgivaren ändå kunna tillämpa kollektivavtalets bestämmelser på anställningsförhållandet. Det har dock hävdats att arbetsgivarens underlåtenhet att lämna information också borde kunna få avtalsrättslig verkan, särskilt då det är fråga om för arbetstagaren tyngande och överraskande regler. I sådana fall skulle under­låtenheten att lämna information medföra att sådana regler inte ansågs tyst införlivade i anställningsavtalet. Bruket på arbetsplatsen skulle därmed ges mindre omedelbar betydelse som normkälla (se Tore Sigeman, Informations­plikt rörande anställningsvillkor, i Festskrift till Anders Agell, 1994, s. 602 f.)

Arbetsdomstolens bedömning

Bolaget var inte bundet av kollektivavtal när Ulla-Britt J anställdes 1998. Kollektivavtal har kommit att gälla först i och med att NF Nordiska den 29 juni 2001 tecknade hängavtal med Finansförbundet. Parterna i målet är ense om att kollektivavtalsvillkor om lön, traktamente, tjänstledighet m.m. får anses ha flutit in i Ulla-Britt Js anställningsavtal i och med att bolaget blev kollektivavtalsbundet. De är däremot oense om huruvida även skiljeklausulen i kollektivavtalet har blivit en del av Ulla-Britt Js anställningsavtal.

Skiljeklausulen i kollektivavtalet är, med vissa modifieringar, densamma som var aktuell i det tidigare nämnda rättsfallet AD 2002 nr 72. Likheterna mellan de båda fallen är betydande. Inte i något av fallen har skiljeklausulen varit föremål för diskussion mellan parterna. Något exemplar av kollektiv­avtalstexten hade inte överlämnats till arbetstagaren i fallet AD 2002 nr 72. Såvitt framgår av utredningen har inte heller så skett i det nu aktuella fallet. En viktig skillnad mellan omständigheterna i de båda fallen är emellertid det faktum att i AD 2002 nr 72 har det i arbetstagarens skriftliga anställnings­avtal i en särskild punkt angetts att i den mån inte annat framgår av anställ­ningsavtalet gäller kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet; skilje­klausulen som sådan nämndes däremot inte uttryckligen. Det är ostridigt att någon motsvarande hänvisning inte funnits i det skriftliga anställningsavtal som gällt för Ulla-Britt Js anställning.

Bolaget har hävdat att information om kollektivavtalet har ”varit tillgänglig för all personal”, men har inte närmare utvecklat på vilket sätt personalen, och särskilt Ulla-Britt J, har informerats. DIK-förbundet har bestritt att Ulla-Britt J informerats om att bolaget tecknat kollektivavtal och inne­börden av detta. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte, mot DIK-förbundets bestridande, anses visat att bolaget gjort Ulla-Britt J upp­märksam på förekomsten av kollektivavtalet.

Det skulle kunna hävdas att Ulla-Britt J trots avsaknad av en uttrycklig hänvisning blivit bunden av kollektivavtalets skiljeklausul på grund av prin­cipen om kollektivavtalets normerande verkan. Att en skiljeklausul ingår i anställningsavtalet för den som är verksam inom bankområdet kan dessutom knappast betraktas som överraskande med hänsyn till att skiljeförfarande sedan länge tillämpas på detta område. Det bör på goda grunder kunna antas att Ulla-Britt J inte var omedveten om den förestående fusionen mellan NF Nordiska och Matteus Bank AB och om att hennes arbetsgivare i fort­sättningen – om hon inte hade blivit uppsagd – skulle bli en bank. Även om hon av sin arbetsgivare inte särskilt uppmärksammats på att kollektivavtal tecknats inför fusionen borde det kunna antas att hon och personalen i övrigt fått kännedom om att kollektivavtal skulle komma att tillämpas på arbets­platsen fortsättningsvis. Med detta synsätt skulle en särskild hänvisning till detta avtal över huvud taget inte vara nödvändig.

Det är emellertid inte enbart det faktum att Ulla-Britt J inte hade något skriftligt anställningsavtal med hänvisning till det kollektivavtal som tilläm­pas på arbetsplatsen som skiljer förhållandena i detta mål från AD 2002 nr 72. Av betydelse är dessutom bl.a. följande omständigheter.

Till skillnad från arbetstagaren i rättsfallet AD 2002 nr 72 påbörjade Ulla-Britt J sin anställning hos en arbetsgivare som saknade kollektivavtal och hon var anställd i två och ett halvt år innan kollektivavtal träffades. Såvitt utredningen visar fanns det inte något bruk på arbetsplatsen som inne­bar att skiljeförfarande tillämpades vid tvister av nu aktuellt slag. Ulla-Britt J själv hade tvärtom erfarenhet av att sådana tvister löstes genom nor­malt domstolsförfarande. Den i detta mål aktuella uppsägningen hade nämli­gen föregåtts av en uppsägning den 6 juni 2001 som resulterade i tvist vid tingsrätt om uppsägningens ogiltighet. Genom dom den 10 augusti 2001 ogiltigförklarades denna uppsägning. En dryg månad senare, den 14 september 2001, blev Ulla-Britt J uppsagd på nytt, och det är ogil­tigförklaring av den uppsägningen som talan i detta mål avser. Under perio­den mellan dessa båda uppsägningar, den 29 juni 2001, träffades det i målet aktuella kollektivavtalet. Som domstolen nyss funnit har Ulla-Britt J inte av arbetsgivaren uppmärksammats på det faktum att kollektivavtal från denna tidpunkt hade börjat gälla. Hon har därmed inte heller kunnat infor­mera sig om att till skillnad mot tidigare skulle nu regler om skiljeförfarande kunna bli tillämpliga på henne. Den förändring som tillkomsten av dessa regler innebar måste anses vara av sådan betydelse för henne att det, inte minst med hänsyn till vad som tidigare sagts om informationsskyldigheten enligt 6 a § anställningsskyddslagen, bör krävas att hon blivit uppmärksam­mad på dem för att de skall anses ha införlivats i hennes anställningsavtal. Vad som förekom vid tvisteförhandlingen den 5 oktober 2001 medför ingen annan bedömning.

Arbetsdomstolen gör sammanfattningsvis följande bedömning. Mot bak­grund av ovan nämnda omständigheter har Ulla-Britt J inte på ett sådant sätt blivit uppmärksammad på reglerna om skiljeförfarande att dessa kommit att gälla för henne. Under sådana förhållanden kan skiljeklausulen i kollektivavtalet mellan NF Nordiska och Finansförbundet inte anses utgöra rättegångshinder i denna tvist. Bolagets avvisningsyrkande skall därför avslås.

Arbetsdomstolens beslut

Bankaktiebolaget JP Nordiskas avvisningsyrkande avslås.

Ledamöter: Inga Åkerlund, Dag Ekman, Margit Strandberg, Anders Sandgren, Peter Ander (skiljaktig), Jarl Karlsson och Lars E. Rabenius.

Sekreterare: Marianne Lishajko
ARBETSDOMSTOLEN                             Beslutsbilaga i mål nr A 40/02

Ledamoten Peter Anders skiljaktiga mening

Jag anser att Ulla-Britt J vid tvisteförhandlingen den 5 oktober 2001, där hon företrätts av käranden i målet, DIK-förbundet, blivit bunden jämväl av skiljeklausulen i kollektivavtalet mellan NF Nordiska och Finansförbundet.

Hinder mot målets upptagande vid domstol får därför anses föreligga.