ARBETSDOMSTOLEN AD 2002 nr   98 På en fabrik som tillverkar säkerhetsutrustning till bilar inträffade en olycka, varvid en arbetstagare skadades. Tillverkningsarbetet på olycksplatsen upphörde omedelbart och arbetsgivaren vidtog vissa reparationsåtgärder, varefter arbetet återupptogs. Tvist har uppstått i fråga om arbetsgivaren i samband härmed har hindrat huvudskyddsombudet från att fullgöra sina uppgifter. Avgörande för den frågan har varit huruvida det kan anses visat i målet att huvudskyddsombudet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen avbrutit arbetet i fråga.

Innehållsförteckning

Innehållsförteckningen är ingen del av orginaldomen utan har lagts till av mig för att det skall vara lättare att röra sig i domen på Webben. I övrigt är det en fulltextdom där endast rubriker har formaterats för att göra innehållsförteckningen.

                                                                               

Innehållsförteckning  1

Sammanfattning  1

SAKEN   2

Yrkanden m.m. 2

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande. 3

Förbundet  3

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande. 4

Arbetsgivarparterna   5

Domskäl 6

Tvisten   6

Utredningen   7

Något om den rättsliga regleringen   7

Ostridiga förhållanden   8

Har Robert Olesen avbrutit arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen?  8

Telefonsamtalet mellan Robert Olesen och Per-Anders Ahlgren   8

Robert Olesens åtgärd att sätta upp skylten på manöverpanelen m.m. 9

Sammanfattning och rättegångskostnader   13

Domslut 13

Ledamöterna Maud Janssons och Bo Almgrens skiljaktiga mening  14

Sammanfattning

På en fabrik som tillverkar säkerhetsutrustning till bilar inträffade en olycka, varvid en arbetstagare skadades. Tillverkningsarbetet på olycksplatsen upphörde omedelbart och arbetsgivaren vidtog vissa reparationsåtgärder, varefter arbetet återupptogs. Tvist har uppstått i fråga om arbetsgivaren i samband härmed har hindrat huvudskyddsombudet från att fullgöra sina uppgifter. Avgörande för den frågan har varit huruvida det kan anses visat i målet att huvudskyddsombudet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen avbrutit arbetet i fråga.

 ARBETSDOMSTOLEN                                      DOM                                    Dom nr 98/02

                                                                                2002-09-25                           Mål nr A 117/01

Stockholm

KÄRANDE

Svenska Metallindustriarbetareförbundet, 105 52 STOCKHOLM

Ombud: förbundsjuristen Henric Ask, LO-TCO Rättsskydd AB, Box 1155, 111 81 STOCKHOLM

SVARANDE

1.  Autoliv Hammarverken AB, 556044-9794, Box 3044, 350 03 VÄXJÖ

2.  Sveriges Verkstadsförening, Box 5510, 114 85 STOCKHOLM Ombud: jur. kand. Hans Lindberg, VI Service AB, 114 85 STOCKHOLM

SAKEN

brott mot 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen (1977:1160) och 3 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

Mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Verkstadsförening gäller kollektivavtal. Genom sitt medlemskap i Sveriges Verkstadsförening är Autoliv Hammarverken AB (bolaget) bundet av kollek­tivavtalet. Robert Olesen är medlem i förbundet.

Den 16 oktober 2000 inträffade en olycka på bolagets fabrik i Växjö, varvid ett stolsunderrede föll ned från en s.k. conveyorbana och träffade en arbets­tagare i bröstkorgen. Tvist har uppkommit mellan parterna om huvudskydds­ombudet Robert Olesen efter olyckan avbrutit visst arbete vid banan med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen och om bolaget i så fall genom att starta banan hindrade Robert Olesen dels i hans uppdrag som huvudskyddsombud, dels i hans uppdrag som facklig förtroendeman.

Tvisteförhandlingar har förts mellan parterna utan att de har kunnat enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att utge allmänt skadestånd till Robert Olesen med 50 000 kr och till förbundet med 125 000 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § ränte­lagen från dagen för delgivning av stämningen (den 4 juli 2001) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet och har inte vitsordat några ska­deståndsbelopp som skäliga i och för sig. Sättet att beräkna räntan har dock vitsordats som skäligt i och för sig.

Förbundet och Sveriges Verkstadsförening har yrkat ersättning för rättegångs­kostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget är ett internationellt bolag som profilerar sig som ett säkerhetsföretag med tillverkning av bl.a. säkerhetsbälten. På bolagets fabrik i Växjö finns för närvarande ca 280 personer anställda. Under sommaren år 2000 installerade bolaget en s.k. conveyorbana i fabriken. Något skyddsombud var då inte när­varande. Banan, som hänger sju till åtta meter upp i luften, transporterar ca 500 stolsunderreden i timmen och varje stolsunderrede väger ca åtta kilo. Vid varje arbetsstation sänks banan ner mot golvet så att arbetstagarna skall kunna lyfta av och hänga på stolsunderreden.

Vid 9-tiden den 16 oktober 2000 skedde en olycka på fabrikens måleriavdel­ning. Olyckan berodde på att ett stolsunderrede hakade fast i en plåtbit. Innan någon arbetstagare hann trycka på nödstoppet anlände ytterligare ett stols­underrede via banan till platsen, vilket medförde att det första stolsunderredet föll ned. Stolsunderredet träffade en arbetstagare i bröstkorgen och på hand­leden. Lyckligtvis träffades arbetstagaren inte av stolsunderredets vassa kanter. Arbetstagaren fick dock föras till sjukhus, där han stannade resten av dagen.

När förbundets lokala klubbordförande Ricky Strandell fick kännedom om olyckan begav han sig till måleriavdelningen där underhållschefen Per-Anders Ahlgren redan befann sig. Ricky Strandell försökte lägga ett s.k. skyddsom­budsstopp. Eftersom Ricky Strandell inte var skyddsombud ansåg Per-Anders Ahlgren att denne inte kunde vidta en sådan åtgärd. De beslutade att i stället tillkalla huvudskyddsombudet Robert Olesen som den aktuella dagen deltog i en arbetsmiljökurs. Ricky Strandell ringde Robert Olesen och berättade för denne om vad som hade hänt på måleriavdelningen. Efter att ha diskuterat med kursledaren Bo Hjalmarsson om lämpliga åtgärder kontaktade Robert Olesen Per-Anders Ahlgren per telefon. Vid telefonsamtalet fick Per-Anders Ahlgren besked av Robert Olesen om att denne stoppade arbetet vid banan.

Vid lunchtid for Robert Olesen till fabriken. Han gick omedelbart till klubb­expeditionen där han hämtade en skylt med följande text.

”Maskinen / Arbetsplatsen

            AVSTÄNGD

Information eller upphävande

kontakta avdelningens

Skyddsombud

         Autoliv                                                 Hammarverkens

       AUTOLIV                              Verkstadsklubb”

HAMMARVERKEN AB

Härefter gick Robert Olesen till måleriavdelningen där han träffade Per-Anders Ahlgren samt ett antal arbetstagare. Robert Olesen informerade samt­liga närvarande om att han stoppade arbetet vid banan, att han därmed övertog arbetsledningsrätten och att banan inte fick köras igång utan hans godkän­nande. Vid denna tidpunkt stod banan stilla på grund av ett mekaniskt stopp och reparatörer höll på att ”rensa” banan. Robert Olesen satte upp den nyss nämnda skylten på manöverpanelen, som är det enda ställe på fabriken från vilket banan kan startas. Skylten var väl synlig. Därefter kom Robert Olesen överens med Per-Anders Ahlgren om att de skulle träffas lite senare under dagen för att diskutera de åtgärder som behövde vidtas för att banan skulle kunna startas igen.

Vid 14-tiden gick Robert Olesen och klubbordföranden Roger Johansson till Per-Anders Ahlgrens kontor. En kort stund efter det att de hade påbörjat diskussionen om lämpliga åtgärder såg Robert Olesen, genom fönstret på Per-Anders Ahlgrens kontor, hur banan startade. Robert Olesen frågade då Per-Anders Ahlgren om denne inte var medveten om skyddsombudsstoppet. Per-Anders Ahlgren svarade att han var mycket väl medveten om detta, men att beslutet att starta banan hade fattats högre upp i bolagets ledning. Robert Olesen påpekade återigen att han hade lagt ett skyddsombudsstopp. Efter Per-Anders Ahlgrens besked gick Robert Olesen och Roger Johansson omedelbart upp till platschefen Roger Parneståhls kontor.

Robert Olesen hävdade även inför Roger Parneståhl att han hade lagt ett skyddsombudsstopp och att han inte hade godkänt att banan startades. Roger Parneståhl uppgav att han var medveten om skyddsombudsstoppet och även hade kontaktat Yrkesinspektionen i ärendet. Robert Olesen, som inte riktigt litade på att Roger Parneståhl verkligen hade gjort det, ringde till Yrkes­inspektionen för att kontrollera uppgiften. Det visade sig att Yrkesinspek­tionen inte hade fått in någon anmälan från bolaget, varför Robert Olesen gjorde en egen anmälan. Av Yrkesinspektionens anteckningar om denna anmälan framgår bl.a. att den gjordes av Robert Olesen den 16 oktober 2000 kl. 15.25 samt att denne lagt ett skyddsombudsstopp. Följande finns nämligen antecknat på anmälan: ”h.so har utfärdat so.stopp”.

Påföljande dag, den 17 oktober 2000, kom tjänstemän från Yrkesinspektionen till bolaget för inspektion varvid ett inspektionsmeddelande utfärdades. I meddelandet finns bl.a. följande antecknat: ”Lokala huvudskyddsombudet Robert Olesen bestämde den 16 oktober 2000 att vissa arbeten i anslutning till konvejorbana inte får utföras i fabriken hos Autoliv Hammarverken AB i Växjö. Som skäl härtill angavs att olycka hade inträffat på grund av brister i konvejorbanans skyddsanordningar.”

En lokal tvisteförhandling i frågan ägde rum mellan parterna i november 2000. Några dagar därefter, den 30 november 2000, skrev företrädaren för bolaget Bengt Johansson en arbetsskadeanmälan som skickades till försäk­ringskassan och berörda myndigheter. I anmälan står bl.a. följande: ”Co­nvajern lades med skyddsombudsstopp tills den är ombyggd.”

Det inträffade var ingen isolerad händelse. Bolaget har haft en hel del problem med banan under tiden från dess installation till olyckstillfället den 16 oktober 2000, bl.a. genom att saker och ting har rasat ner från banan.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande.

Robert Olesen har efter det att olyckan inträffade den 16 oktober 2000 lagt ett skyddsombudsstopp med innebörden att banan inte fick startas utan hans godkännande. Han övertog därmed arbetsledningsrätten. Detta skedde på förmiddagen samma dag genom det telefonsamtal som Robert Olesen hade med Per-Anders Ahlgren. Att ett sådant beslut fattats klargjordes vidare i samband med att Robert Olesen satte upp skylten om att arbetet var stoppat på manöverpanelen i måleriavdelningen. Att Robert Olesen hade beslutat stoppa arbetet framfördes vidare vid mötet på Per-Anders Ahlgrens kontor vid 14-tiden, samt vid mötet hos Roger Parneståhl. Förbundet gör således i första hand gällande att Robert Olesens beslut om att stoppa arbetet meddelades vid telefonsamtalet med Per-Anders Ahlgren på förmiddagen den 16 oktober och att Robert Olesen vid de tre följande tillfällena erinrat om beslutet. Alternativt görs gällande att beslutet om skyddsombudsstopp meddelades vid i vart fall något av de fyra nämnda tillfällena. - Bolaget har inte respekterat skydds­ombudsstoppet. Bolaget har härigenom hindrat Robert Olesen i hans uppgifter som huvudskyddsombud och som facklig förtroendeman. Genom sitt agerande är bolaget skyldigt att utge skadestånd till Robert Olesen och till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Vid bolagets fabrik i Växjö tillverkas stolsitsramar till bilindustrin. Vid 9-tiden den 16 oktober 2000 föll ett stolsunderrede ner från en conveyorbana i fabriken och skadade arbetstagaren Torbjörn Hansson. På grund av olyckan stoppades banan omedelbart. Vid olyckstillfället var Per-Anders Ahlgren inte på fabriken men fick, när han kom dit en stund senare, av arbetsledaren Jan-Erik Asp reda på vad som hade hänt. Per-Anders Ahlgren gick omedelbart till olycksplatsen. Han ringde även till Roger Parneståhl som uppmanade honom att analysera vad som hade hänt och vidta nödvändiga åtgärder. Vidare upp­manade Roger Parneståhl honom att kontakta fabrikens skyddsombud samt uttryckte att ärendet hade ”högsta prioritet”. Per-Anders Ahlgren vände sig sålunda till fackklubben, vars representant, klubbordföranden Roger Johans­son, meddelade honom att Robert Olesen befann sig på kurs. Roger Johans­son sade vidare att han själv och klubbsekreteraren Ricky Strandell kunde komma till olycksplatsen, vilket de också gjorde. Per-Anders Ahlgren infor­merade dem om olyckan och vilka åtgärder som bolaget ämnade vidta för att banan skulle kunna sättas igång igen. Varken Roger Johansson eller Ricky Strandell hade någonting att erinra mot åtgärderna. I stället gav de förslag till ytterligare åtgärder som senare också vidtogs. Inte vid något tillfälle nämnde de båda fackliga representanter någonting om att ett skyddsombudsstopp skulle ha lagts.

En timme efter det att reparationerna av banan hade kommit igång återvände Roger Johansson och Ricky Strandell till olycksplatsen. De talade återigen med Per-Anders Ahlgren, men inte heller vid det tillfället nämnde de någon­ting om att ett skyddsombudsstopp skulle ha lagts. Vid 14-tiden bedömde Per-Anders Ahlgren att banan var i ett sådant skick att den kunde startas. Han vände sig till Roger Parneståhl och de diskuterade vid ett möte med den övriga arbetsledningen vilka åtgärder som bolaget hade vidtagit och man fann att banan kunde startas. Innan bolaget startade banan informerade Per-Anders Ahlgren de fackliga representanterna om arbetsledningens beslut, varvid Roger Johansson eller Ricky Strandell bad Per-Anders Ahlgren att först kon­takta Robert Olesen. Per-Anders Ahlgren fick Robert Olesens mobiltelefon­nummer. Per-Anders Ahlgren ringde Robert Olesen för att informera denne om vad som hade hänt och berätta att bolaget avsåg att starta banan igen. Robert Olesen hade inga särskilda kommentarer till bolagets agerande utan sade endast att bolaget fick starta banan på ”egen risk” eller något liknande. Robert Olesen sade ingenting om att han övertog arbetsledningsrätten, att han lade skyddsombudsstopp eller att bolaget inte fick starta banan utan hans medgivande. Under hela detta händelseförlopp stod banan stilla. Det har i vilket fall som helst inte gått att lägga ett skyddsombudsstopp eftersom banan redan stod stilla.

Bolaget startade banan. Senare på dagen, vid 16-tiden, anlände Robert Olesen till fabriken. Han och Per-Anders Ahlgren gick tillsammans till olycksplatsen för att inspektera banan och de åtgärder som bolaget hade vidtagit. Vid be­siktningen av banan hade Robert Olesen inte något att invända mot bolagets hantering av olyckan och de åtgärder som hade vidtagits. Robert Olesen sade heller inte att bolagets åtgärd att starta banan på något sätt skulle stå i strid med något beslut från hans sida att stoppa arbetet.

Efter det att Roger Parneståhl, via telefonsamtalet med Per-Anders Ahlgren, fått reda på vad som hade hänt gick han till olycksplatsen för inspektion. Roger Parneståhl vidtog härefter ingen åtgärd med anledning av olyckan förrän vid det möte som hölls med arbetsledningen vid 14-tiden och vid vilket Per-Anders Ahlgren framförde synpunkten att banan kunde startas. Ledningen litade på Per-Anders Ahlgrens omdöme härvidlag och alla i ledningen var överens om att banan kunde startas. Någon gång strax efter kl. 16 kom Robert Olesen och Roger Johansson till Roger Parneståhls kontor för att förhöra sig om vad som hade hänt tidigare under dagen. Det var ett kort möte vid vilket Roger Parneståhl informerade dem om bolagets åtgärder. Inte heller vid det tillfället nämnde Robert Olesen något om att han skulle ha lagt ett skydds­ombudsstopp.

Bolaget avsåg även att informera Yrkesinspektionen om olyckan. Eftersom bolaget inte kom fram till Yrkesinspektionen per telefon valde det att i stället skicka anmälan per post. Den 17 oktober 2000 skedde inspektion, vid vilken Roger Parneståhl deltog. Inspektören hade inga invändningar mot det sätt på vilket bolaget hade hanterat olyckan utan var tvärtom nöjd med detsamma. Det var över huvud taget inte tal om att inspektören skulle stoppa verksam­heten. De anmärkningar som Yrkesinspektionen senare gjorde i sitt utlåtande är inte att betrakta som ovanliga utan som sedvanligt förekommande efter inspektion av en olycksplats.

Den skylt som förbundet påstår att Robert Olesen placerade på banans manö­verpanel har ingen representant från bolaget sett till. Att det skulle ha funnits en skylt uppsatt på manöverpanelen har förbundet heller inte omnämnt förrän vid den muntliga förberedelsen i Arbetsdomstolen. Bolagets representanter har efter att ha sett skylten reagerat starkt mot dess utformning.

Vad gäller arbetsskadeanmälan skrevs den lång tid efter det att olyckan hade inträffat. Dessutom var Bengt Johansson, som undertecknade anmälan, på semester den 16 oktober 2000 och hela den påföljande veckan och hade såle­des inte någon direkt kännedom om vad som hade hänt.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande att Robert Olesen inte avbrutit arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Det är för övrigt inte möj­ligt att stoppa något som redan står stilla.

Domskäl

Tvisten

På morgonen den 16 oktober 2000 inträffade en olycka på bolagets fabrik i Växjö, varvid ett stolsunderrede föll ner från en s.k. conveyorbana och träf­fade en arbetstagare i bröstkorgen. Banan stoppades och bolaget vidtog vissa åtgärder för att banan skulle kunna startas på nytt. Kontakter förekom sam­tidigt mellan företrädare för bolaget och fackliga företrädare, däribland huvudskyddsombudet Robert Olesen. På eftermiddagen beslöt bolaget att arbetet vid banan kunde återupptas, vilket också skedde.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har hindrat Robert Olesen i hans verksamhet som huvudskyddsombud och därigenom blivit skadestånds­skyldigt för brott mot arbetsmiljölagen och förtroendemannalagen. Enligt för­bundet har så varit fallet eftersom bolaget inte respekterat det av Robert Olesen fattade och såväl till bolagets ledning som till arbetstagarna framförda beslutet om att avbryta arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Enligt arbetsgivarparterna har Robert Olesen inte stoppat något arbete, utan denne och övriga fackliga företrädare har godtagit bolagets beslut om att arbetet vid banan skulle återupptas efter vidtagna åtgärder. Arbetsgivarparterna har också hävdat att det inte går att stoppa ett arbete som inte pågår.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begä­ran hållits förhör under sanningsförsäkran med huvudskyddsombudet Robert Olesen samt vittnesförhör med f.d. klubbordföranden Roger Johansson, klubbsekreteraren Ricky Strandell, arbetstagarna Torbjörn Hansson och Christer Stenström samt med kursledaren Bo Hjalmarsson. På arbetsgivar­parternas begäran har hållits vittnesförhör med f.d. underhållschefen Per-Anders Ahlgren och förhör upplysningsvis med bolagets platschef Roger Parneståhl. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda partssidor.

Något om den rättsliga regleringen

För att främja den lokala skyddsverksamheten på en arbetsplats finns regler om samverkan mellan arbetsgivare och skyddsombud i 6 kap. arbetsmiljö­lagen. Den grundläggande bestämmelsen om skyddsombuds uppgifter finns i 6 kap. 4 § samma lag, av vilken framgår att ett skyddsombud inom sitt skyddsområde skall vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall samt över att arbetsgivaren uppfyller de krav som ställs på denne avseende arbetsmiljön. Om ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, och rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse till arbets­givaren, kan ett skyddsombud med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av Arbetsmiljöverket (före den 1 januari 2001 Yrkesinspektionen). Det normala är således att skyddsombudet i en situation då överhängande fara föreligger skall vända sig till arbetsgivaren. Om det av tidsskäl inte kan ske får skydds­ombudet avbryta arbetet. Så får också ske om arbetsledningen trots påpekan­den från arbetstagarna inte avbryter ett arbete och det är förenat med över­hängande fara att låta arbetet fortgå tills Arbetsmiljöverket hinner besluta i saken.

För att säkerställa skyddsombudens verksamhet finns en bestämmelse i 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen med innebörden att ett skyddsombud inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. I allmänhet anses gälla att en arbetsgivare bryter mot denna paragraf om arbetsgivaren eller hans ställföreträdare anmodar en arbetstagare att återuppta arbetet sedan ett skyddsombud utnyttjat den s.k. stoppningsrätten och avbrutit arbetet enligt 6 kap. 7 § samma lag (jfr AD 1979 nr 165). En arbetsgivare behöver dock inte beakta ett ingripande från ett skyddsombud om det sker under åberopande av ovidkommande skäl eller annars framstår som uppenbart ogrundat (AD 1979 nr 165).

Om arbetsgivaren bryter mot bestämmelsen kan han åläggas att utge skades­tånd, både ekonomiskt och allmänt, enligt 6 kap. 11 § arbetsmiljölagen.

Det finns inga formella krav på hur ett skyddsombud skall uttrycka sig eller formulera sig när denne utövar sin rätt att avbryta ett arbete enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Med hänsyn till att ett beslut av det här slaget ofta är av ingripande karaktär bör det dock ställas krav på klarhet och tydlighet i sam­manhanget (se AD 2000 nr 92). Ett skyddsombud bör således formulera och uttrycka sig på ett sådant sätt att det inte råder någon som helst tvekan om vad som menas med åtgärden och att således ett visst arbete har stoppats i avvak­tan på Arbetsmiljöverkets ställningstagande. I det nyss nämnda rättsfallet framhålls det lämpliga i ett sådant krav på tydlighet med hänvisning till att det - med hänsyn till hur bestämmelserna om rätten att avbryta arbetet är upp­byggda - kan antas att frågan om att stoppa visst arbete förs på tal oftare än stoppningsrätten faktiskt utnyttjas.

Den som påstår att ett beslut om att stoppa ett visst arbete har meddelats har också att styrka att omständigheterna är sådana att det vid en objektiv bedöm­ning framgår att avsikten var att ett visst arbete skulle stoppas (jfr AD 1979 nr 165 och  2000 nr 92).

Ostridiga förhållanden

Följande får anses utrett om huvuddragen i händelseförloppet. Olyckan vid conveyorbanan den 16 oktober 2000 innebar att ett stolsunderrede, som fast­nat i conveyorbanan, föll ned från banan och träffade en arbetstagare i bröstet. Arbetstagaren togs till sjukhus, som han fick lämna senare samma dag. Olyckan inträffade vid 9-tiden på morgonen varvid banan stoppades. Per-Anders Ahlgren kom en stund efter olyckan till olycksplatsen. Han samman­träffade där med Ricky Strandell och de båda diskuterade den uppkomna situationen. Ricky Strandell tog därefter kontakt per telefon med huvud­skyddsombudet Robert Olesen, som vid olyckstillfället inte befann sig på arbetsplatsen, och informerade denne om vad som hänt. Robert Olesen kom därefter till arbetsplatsen. Robert Olesen och Per-Anders Ahlgren talade under dagen med varandra i telefon om åtgärder med anledning av olyckan innan banan startade på nytt. Någon gång under dagen hade Per-Anders Ahlgren också ett möte på sitt kontor med i vart fall Roger Johansson för att diskutera åtgärder med anledning av olyckan. Efter vissa vidtagna reparationsåtgärder startade banan efter beslut vid ett sammanträde med arbetsledningen vid 14-tiden. På eftermiddagen, sedan banan startat på nytt, sammanträffade Roger Johansson och Robert Olesen med Roger Parneståhl.

Har Robert Olesen avbrutit arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen?

Även om parterna är ense om huvuddragen i händelseförloppet den 16 oktober går deras uppgifter isär om vad som mer i detalj faktiskt förekom under dagen. Det gäller särskilt i fråga om var, när och hur kontakterna mel­lan bolagets ledning och de fackliga företrädarna ägde rum. Det är således inte enbart i den avgörande frågan om huruvida skyddsombudet avbrutit arbetet som de har lämnat motstridiga uppgifter. Redan här bör framhållas att dom­stolen av de förhör som ägt rum i målet fått det intrycket att de versioner av händelseförloppet som respektive partssida presenterat var och en för sig på ett trovärdigt sätt återger hur respektive sida har uppfattat situationen. Utrymmet för missförstånd mellan parterna måste emellertid bedömas ha varit stort med hänsyn till de omständigheter som rådde. Likaså är det fullt förståe­ligt om minnesbilderna av det inträffade har försvagats under den tid som för­flutit sedan händelsen.

Förbundet har påstått att Robert Olesen vid i vart fall något av fyra tillfällen under dagen har stoppat arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Arbetsgivarparterna har bestritt att så skett. Arbetsdomstolen går i det föl­jande igenom vad som kan anses utrett beträffande dessa fyra tillfällen.

Telefonsamtalet mellan Robert Olesen och Per-Anders Ahlgren

Enligt förbundet har Robert Olesen vid ett telefonsamtal med Per-Anders Ahlgren på förmiddagen uttalat sig på ett sådant sätt att han därigenom utövat sin rätt att avbryta arbetet. Arbetsgivarparterna har uppgett att ett telefonsam­tal mellan de båda nu nämnda personerna ägt rum under dagen men att det inte innehållit något som innebar att Robert Olesen stoppade arbetet.

Av Ricky Strandells och Robert Olesens uppgifter framgår att Ricky Strandell, sedan han talat med Per-Anders Ahlgren efter olyckan på morgo­nen, kontaktade Robert Olesen per telefon. Robert Olesen har uppgett att han därefter - före lunch - ringde till Per-Anders Ahlgren från kurslokalen och bl.a. sade: ”Kör inte igång förrän jag kommer ner”. Per-Anders Ahlgren har bekräftat att ett telefonsamtal förekommit men uppgett att det var han själv som - först vid 14-tiden - ringde till Robert Olesen och informerade denne om vad som hänt och vilka åtgärder som vidtagits. Han har vidare uppgett att Robert Olesen då inte nämnde något om skyddsombudsstopp utan endast sagt att de fick starta banan ”på eget ansvar”, vilket han fann naturligt eftersom bolaget som arbetsgivare hade det ansvaret.

Två helt skilda versioner har alltså lagts fram vad gäller den nu aktuella kon­takten mellan Robert Olesen och Per-Anders Ahlgren. Den senare har inte alls berört förekomsten av ett telefonsamtal på förmiddagen med Robert Olesen, men däremot uppgett att ett sådant skall ha förekommit på eftermiddagen, vid 14-tiden, innan banan startade. Något sådant telefonsamtal har däremot inte förekommit enligt Robert Olesen, utan som framgår av det följande har han påstått att han vid den tidpunkten deltog i ett möte på Per-Anders Ahlgrens kontor. Enligt Per-Anders Ahlgren träffades de båda först vid 16-tiden.

Ord står mot ord när det gäller det av förbundet påstådda samtalet och dess innehåll. Eftersom ingen av förhörspersonerna kan anses mer trovärdig än den andra finner Arbetsdomstolen att det inte kan anses vara utrett att Robert Olesen vid ett telefonsamtal på förmiddagen med Per-Anders Ahlgren avbrutit arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

Robert Olesens åtgärd att sätta upp skylten på manöverpanelen m.m.

Enligt förbundet har Robert Olesen avbrutit arbetet - alternativt bekräftat att han tidigare avbrutit arbetet - genom att anslå en skylt i måleriavdelningen och tala om för de närvarande i måleriavdelningen att han stoppat arbetet. Arbetsgivarparterna, som uppgett att inte någon från arbetsledningen varit medveten om skyltens existens förrän vid den muntliga förberedelsen i målet, har bestritt att arbetet avbrutits av skyddsombudet vid detta tillfälle.

Robert Olesen har uppgett att han ”runt lunchtid” åkte till fabriken och direkt efter sin ankomst dit gick till klubbexpeditionen där han träffade Roger Johansson. Efter att ha talat med denne om händelsen hämtade han den skylt som förvarades där och som angav att banan var avstängd. Därefter gick han till måleriavdelningen där han placerade skylten väl synlig i en plastficka som hängde på ett skåp i anslutning till manöverpanelen. I samband därmed ”hoj­tade” han till de övriga närvarande, däribland Per-Anders Ahlgren, att arbetet var stoppat.

Robert Olesens uppgift om att han anlände till fabriken vid lunchtid får stöd av vad Roger Johansson, Ricky Strandell och Bo Hjalmarsson uppgett. Roger Johansson och Ricky Strandell har bekräftat uppgiften om att Robert Olesen hämtade skylten på expeditionen. Ricky Strandell och Christer Stenström har båda uppgett att de sett skylten i anslutning till manöverpanelen på måleri­avdelningen. Christer Stenström observerade skylten under sitt arbete med att reparera banan någon gång mellan frukost- och lunchtid.

Per-Anders Ahlgren har uppgett att han inte sett den aktuella skylten. Inte heller Roger Parneståhl har sett skylten, och han har dessutom uppgett att han fått besked om att inte heller någon annan i arbetsledningen har sett skylten.

Att företrädare för arbetsledningen inte alls har uppmärksammat skylten kan visserligen tyckas anmärkningsvärt, men utesluter inte att skylten placerats ut på det sätt som förbundet påstått. Arbetsdomstolen finner det utrett - med hänsyn till vad som framkommit under förhören i denna del med förbundets förhörspersoner - att det gått till på det vis som förbundet påstått i fråga om skylten. Frågan är då om åtgärden att sätta upp skylten innebar ett så klart och tydligt meddelande att arbetet därmed kan anses ha avbrutits av skyddsom­budet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Vid den bedömningen bör särskild hänsyn tas till att banan vid tillfället faktiskt stod stilla och inget arbete utför­des vid den.

Arbetsdomstolen vill i detta sammanhang först beröra arbetsgivarparternas invändning om att ett arbete som inte pågår inte kan avbrytas enligt den aktu­ella bestämmelsen i arbetsmiljölagen. Lagtexten talar visserligen om att skyddsombudet kan bestämma att ”arbetet” skall avbrytas. Det kan naturligt­vis hävdas att det i en situationen då ett arbete redan har stoppats på det sätt som skett i detta fall det skulle saknas förutsättningar för att utöva stoppnings­rätten - arbetet är ju redan avbrutet på grund av olyckan och därmed skulle det inte längre kunna anses föreligga en sådan överhängande fara för arbetstaga­res liv och hälsa som är en av förutsättningarna för den rätten. Skyddsombu­det skulle i en sådan situation vara hänvisad till att tillsammans med arbets­givaren diskutera fram en lösning på de problem som orsakade olyckan och att eventuellt utöva stoppningsrätten först sedan arbetsgivaren beslutat att arbetet åter skall sätta igång - förutsatt att det då fortfarande föreligger en överhängande fara för arbetstagarna. Med hänsyn till att innebörden av skyddsombudets åtgärd att avbryta ett visst arbete är att skyddsombudet övertar arbetsledningsrätten kan det å andra sidan konstateras att det i princip måste vara möjligt för skyddsombudet att utöva sin stoppningsrätt även i en situation då arbete inte pågår. Ett av arbetsgivaren redan verkställt beslut om att stoppa visst arbete ersätts därmed av skyddsombudets beslut om avbry­tande av arbetet enligt arbetsmiljölagen. Att det i princip är möjligt att avbryta ett arbete som inte pågår framgår också av uttalanden i förarbetena till arbetsmiljölagen. Där sägs bl.a. att skyddsombudets stoppningsrätt självfallet även innefattar möjlighet att, innan arbete påbörjas, förklara att hinder före­ligger mot detta (prop. 1976/77:149 s. 416).

Det nu sagda leder till slutsatsen att det inte kan anses finnas något principi­ellt hinder mot att utöva stoppningsrätten i en situation som den förevarande, dvs. under tid som arbetet inte pågår på grund av någon åtgärd som bolaget vidtagit eller då det avbrutits av annan orsak än att skyddsombudet utnyttjat sin stoppningsrätt. Ett skyddsombuds roll i en sådan situation bör dock nor­malt sett vara att i samverkan med arbetsgivaren tillse att lämpliga åtgärder vidtas för att göra arbetsplatsen säker. En förutsättning för stoppningsrätten är ju, förutom att överhängande fara skall föreligga, att faran inte kan avhjälpas den normala vägen genom hänvändelse till arbetsgivaren. Det torde därför behöva ställas alldeles särskilda krav på tydlighet från skyddsombudets sida om denne i en sådan situation skall anses ha stoppat ett arbete som redan har avbrutits. 

Enligt Arbetsdomstolens mening kan inte den aktuella skyltens ordalydelse på ett klart och entydigt vis anses meddela arbetstagare och arbetsledning att även skyddsombudet nu har avbrutit arbetet. Skylten utvisar att banan är ”avstängd” men anger inte anledningen till avstängningen. Visserligen anges att skyddsombudet bör kontaktas för ”information eller upphävande”, men samtidigt finns bolagets logotyp och namn på skylten vid sidan av verkstads­klubbens namn. Avsikten med att ange bolagets namn på skylten lär enligt vad som framkommit av utredningen ha varit att ge ”tyngd” åt skyltens bud­skap att maskinen i fråga var farlig. Det kan noteras att Christer Stenström uppgett att han uppfattade att banan stod stilla på grund av haveriet. Robert Olesens uppgift om att han i samband med att han hängde upp skylten ”hoj­tade” till de närvarande arbetstagarna att han stoppade arbetet får inget stöd av övrig utredning i målet. Det har inte visats att några av de arbetstagare som normalt utförde arbete i måleriavdelningen eller någon från arbetsledningen var på plats vid tillfället. Mot denna bakgrund finner Arbetsdomstolen att Robert Olesen vid en objektiv bedömning inte kan anses ha avbrutit arbetet med stöd av arbetsmiljölagen på ett sätt som - med hänsyn till att arbetet redan stod stilla och kontakter förekom mellan bolaget och fackliga före­trädare - framstått som klart och tydligt för vare sig arbetstagare eller arbets­ledning.

Mötet på Per-Anders Ahlgrens kontor kl. 14 samt det efterföljande mötet på Roger Parneståhls kontor

Förbundet har påstått följande. Robert Olesen och Roger Johansson befann sig på ett möte på Per-Anders Ahlgren kontor vid 14-tiden då de observerade att banan startade. Robert Olesen frågade Per-Anders Ahlgren om denne inte var medveten om skyddsombudsstoppet, vilket denne sade sig vara. Robert Olesen och Roger Johansson uppsökte omedelbart därefter Roger Parneståhl och även denne uppgav på förfrågan därom att han var medveten om skydds­ombudsstoppet. Genom sitt agerande har Robert Olesen vid dessa båda till­fällen antingen bekräftat det tidigare fattade beslutet om att stoppa arbetet eller i vart fall då meddelat skyddsombudsstopp.

Arbetsgivarparterna har hävdat att Per-Anders Ahlgren visserligen talade med Robert Olesen, Roger Johansson och Ricky Strandell vid olika tillfällen under dagen men att det inte förekom något möte på Per-Anders Ahlgrens kontor vid 14-tiden med det innehåll som förbundet påstår. De har vidare uppgett att det stämmer att Robert Olesen och Roger Johansson sökt upp Roger Parneståhl på dennes kontor efter det att banan startats igen, men hävdat att det inte heller då var tal om att något skyddsombudsstopp hade meddelats.

Robert Olesen och Roger Johansson har uppgett följande. Vid 14-tiden befann de sig på Per-Anders Ahlgrens kontor för att diskutera de åtgärder som skulle vidtas innan banan startades. Under detta samtal - enligt Roger Johansson efter ungefär 15 - 25 minuter - noterade de att conveyorbanan startade. Robert Olesen frågade då Per-Anders Ahlgren om denne inte var medveten om skyddsombudsstoppet. Per-Anders Ahlgren svarade jakande på frågan, men tillade att beslutet hade fattats över hans huvud. Deras uppgifter stöds av vad Ricky Strandell berättat, nämligen att Roger Johansson den aktuella dagen berättade för honom om mötet och att banan hade kört i gång mitt under mötet. Ricky Strandell har också berättat att enligt Roger Johansson skall Per-Anders Ahlgren vid mötet ha sagt att han inte ansvarade för åtgärden att starta banan utan att beslutet hade tagits av Roger Parneståhl, som ansåg sig kunna ta ansvar för igångsättandet. Roger Johansson och Robert Olesen har vidare uppgett följande. Vid 14.30-tiden uppsökte de Roger Parneståhl på dennes kontor och frågade även denne om han inte kände till skyddsombudsstoppet. Roger Parneståhl svarade då att han gjorde det och att han visste vilken makt Robert Olesen hade men att han tog ansvar för det skedda. Han kommente­rade vidare risken för allvarliga olyckor med att han var medveten om sitt ansvar och inte hade tänkt sig att ”gå i skogen och hugga ved med fotboja”.

Per-Anders Ahlgren har uppgett att han inte hade något sådant möte vid 14-tiden som förbundet påstått men däremot ett möte på sitt kontor med Roger Johansson och Ricky Strandell tidigare på dagen. Han har vidare uppgett föl­jande. Just vid 14-tiden sammanträdde ledningsgruppen vid bolaget och han informerade då om vilka åtgärder som vidtagits. Det beslöts att banan skulle startas, men först skulle facket informeras. Fackklubben ville inte bli informe­rad utan hänvisade till Robert Olesen. Per-Anders Ahlgren fick Robert Olesens mobiltelefonnummer och ringde upp denne och informerade om läget. Robert Olesen sade då att de fick starta banan ”på eget ansvar”, vilket han tyckte var helt naturligt eftersom bolaget hade ansvaret. Han träffade också Roger Johansson i korridoren i anslutning till Jan-Erik Asps kontor vid den tiden. Först vid 16-tiden sammanträffade han med Robert Olesen och gick igenom de vidtagna åtgärderna med denne. Inte vid någon av dessa kon­takter med de fackliga företrädarna nämndes någonting om skyddsombuds­stopp. - Roger Parneståhl har bekräftat att han sammanträffat med Robert Olesen och Roger Johansson på sitt kontor, men att det var senare under eftermiddagen, mellan 16.15 och 16.30. Han har förnekat att något skydds­ombudsstopp nämndes vid detta tillfälle.

Uppgifterna om hur och när Per-Anders Ahlgren respektive Roger Parneståhl sammanträffade med de fackliga företrädarna i anslutning till och efter det att conveyorbanan startats på nytt går således isär, likaså parternas uppfattning om innehållet och innebörden av de samtal som fördes vid dessa kontakter. Vad först angår tillfället då Robert Olesen på Per-Anders Ahlgrens kontor skall ha tagit upp frågan om skyddsombudsstopp kan det av utredningen i målet inte dras någon bestämd slutsats om huruvida ett sådant möte ägt rum vid just den tidpunkten. Av de olika utsagorna framgår i vart fall att Per-Anders Ahlgren och Robert Olesen vid tidpunkten i fråga - 14- eller 14.30-tiden, dvs. innan banan startades på nytt - hade kontakt med varandra och talade om den aktuella situationen. Att ett möte ägde rum på Roger Parneståhls kontor sedan banan startats är parterna däremot ense om. Att det mötet bör ha ägt rum ungefär vid den tidpunkt som förbundet påstått - dvs. något tidigare än vad arbetsgivarparterna uppgett - får stöd av Yrkesinspek­tionens noteringar om att Robert Olesens anmälan gjordes kl. 15.25.

Enligt domstolens mening är det inte av avgörande betydelse för den fråga som nu är aktuell att det blir utrett var och hur de nämnda kontakterna ägde rum eller den exakta tidpunkten för dem. Av intresse är vad som kan anses visat beträffande vad som avhandlats mellan parterna vid de båda kontakt­tillfällena.

Som tidigare konstaterats får båda sidors förhörspersoner enligt Arbetsdom­stolens mening anses vara trovärdiga i sina berättelser om hur de uppfattat innehållet i de samtal som förts och som rört igångsättandet av banan. Dom­stolen ifrågasätter således inte att Robert Olesen och de övriga fackliga före­trädarna varit övertygade om att ett skyddsombudsstopp har lagts under dagen. Att Robert Olesen själv hade uppfattningen att han meddelat ett skyddsombudsstopp får också stöd av den skriftliga bevisningen i övrigt i målet, nämligen anmälan till Yrkesinspektionen och den arbetsskadeanmälan som senare upprättades. Domstolen har emellertid inte heller anledning att ifrågasätta att företrädare för bolaget haft uppfattningen att något sådant stopp inte har förekommit. Frågan är då om förbundet kan anses ha visat att ett beslut om sådant stopp har meddelats eller att omständigheterna i övrigt varit sådana att företrädare för bolaget ändå borde ha förstått det.

Att de nu aktuella samtalen i vart fall rört frågan om de vidtagna åtgärderna varit tillräckliga för att åter få conveyorbanan att fungera på ett säkert sätt får anses utrett. Roger Johansson har bekräftat arbetsgivarsidans uppgifter om att det under dagen fördes ”konstruktiva diskussioner” om hur olyckor skulle kunna undvikas i framtiden. Det framgår också av förhörspersonernas berät­telser att frågor om ansvar för eventuella nya olyckor varit på tal.

Av särskilt intresse är de uppgifter som Robert Olesen och Roger Johansson lämnat om vad Per-Anders Ahlgren respektive Roger Parneståhl skall ha sagt om att dessa båda varit medvetna om skyddsombudsstoppet men valt att inte respektera det. Varken Per-Anders Ahlgren eller Roger Parneståhl har på samma detaljerade sätt som de båda förstnämnda kunnat redogöra för sina minnesbilder av samtalen, och de har inte heller närmare kommenterat samt­liga påståenden om vad de skall ha sagt. Båda har emellertid bestämt förnekat att det vid de aktuella samtalen nämnts något om skyddsombudsstopp, och de har också uppgett att om så hade varit fallet skulle de ha agerat annorlunda och sett till att Yrkesinspektionen kontaktats för hävning av stoppet. Med hänsyn till att det inte framkommit något som ger anledning att sätta större tilltro till den ena än till den andra partssidans förhörspersoner kan inte heller vad som framkommit om de nu nämnda samtalen enligt Arbetsdomstolens mening anses visa att Robert Olesen - med hänsyn till de krav på klarhet och tydlighet som ställs i detta sammanhang - meddelat att han avsett att stoppa arbetet. Omständigheterna kan inte heller anses ha varit sådana att det ändå borde ha stått klart för bolagets ledning att ett skyddsombudsstopp avsågs. Det bör tilläggas att såvitt framgår av utredningen fanns det inget som hind­rade Robert Olesen från att, när han såg att conveyorbanan hade startats, gå ut på måleriavdelningen och avbryta det arbete som då pågick. Det är svårt att förstå varför så inte skedde om han, efter det att banan startats på nytt, gjorde bedömningen att det fortfarande förelåg en överhängande fara för arbets­tagarna vid banan.

Arbetsdomstolen finner således att förbundet inte har lyckats visa att skydds­ombudet har utövat sin stoppningsrätt enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Huvudfrågan i målet gäller huruvida bolaget har hindrat Robert Olesen i hans uppdrag som huvudskyddsombud och som facklig förtroendeman genom att inte respektera ett av denne meddelat beslut om att avbryta visst arbete med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Arbetsdomstolen har funnit att förbundet inte lyckats visa att Robert Olesen avbrutit arbetet. Förbundets talan skall där­för avslås.

Vid denna utgång skall förbundet utge ersättning för Sveriges Verkstads­förenings rättegångskostnader. Om beloppet storlek råder ingen tvist.

Domslut

1.  Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets talan.

2.  Svenska Metallindustriarbetareförbundet skall ersätta Sveriges Verkstads­förening för rättegångskostnader med nittioentusenåttahundratrettiofem (91 835) kr, varav 72 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betal­ning sker.

Ledamöter: Inga Åkerlund, Brita Swan, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren, Lotta Kärger, Maud Jansson (skiljaktig) och Bo Almgren (skiljaktig).

Sekreterare: Katarina Mannerbrink

ARBETSDOMSTOLEN                                              Domsbilaga i mål nr A 117/01

Ledamöterna Maud Janssons och Bo Almgrens skiljaktiga mening

Vi delar inte majoritetens bedömning att förbundet inte har lyckats visa att skyddsombudet har utövat sin stoppningsrätt enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

Enligt vår mening borde det ha stått klart för bolaget - vid åtminstone någon av de fyra av förbundet angivna tidpunkterna – att ett skyddsombudsstopp var lagt. Detta ställningstagande grundar vi främst på följande omständigheter.

Det framgår av vad Ricky Strandell och Roger Johansson obestritt uppgett att Ricky Strandell omedelbart efter olyckan ville stoppa produktionen vid banan, att Per-Anders Ahlgren ifrågasatte om Ricky Strandell hade befogenhet att göra detta, samt att detta var anledningen till att Robert Olesen kontaktades. Detta visar att frågan om skyddsombudsstopp aktualiserats redan vid de allra första kontakterna mellan företrädare för bolagsledningen och de fackliga förtroen­demännen med anledning av olyckan. Bolagsledningen borde alltså ha varit beredd på att Robert Olesen skulle komma att lägga ett skyddsombudsstopp.

Mot bakgrund av samtalet mellan Per-Anders Ahlgren och Ricky Strandell är det mycket sannolikt att det faktiskt förekom ett telefonsamtal mellan Robert Olesen och Per-Anders Ahlgren på förmiddagen om ett skyddsombudsstopp. Med hänsyn till att ord står mot ord om förekomsten och innehållet i ett sådant samtal kan vi dock, i likhet med majoriteten, inte anse att förbundet har lyckats styrka detta.

Vi anser däremot att Robert Olesens åtgärd att sätta upp skylten med texten ”AVSTÄNGD” på manöverpanelen och samtidigt – vilket vi till skillnad från majoriteten finner utrett - tala om för de närvarande att han stoppat arbetet innebar att arbetet avbröts enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Av skylten fram­går ju att man för information eller upphävande skulle kontakta avdelningens skyddsombud. Enligt vår mening är skyltens text tillräckligt tydlig för att de berörda borde ha kunnat förstå att det var Robert Olesen som i egenskap av skyddsombud avbrutit arbetet, särskilt med hänsyn till att det var Robert Olesen själv som placerade ut skylten samtidigt som han ropade till de när­varande att han stoppat arbetet. Det kan inte krävas att Robert Olesen under rådande omständigheter skulle ha vidtagit någon ytterligare åtgärd. Vid den bedömningen har vi också tagit hänsyn till att frågan om skyddsombudsstopp diskuterats redan tidigare under dagen. 

Både arbetsledningen och berörda arbetstagarna borde alltså redan då skylten sattes upp ha fått klart för sig att avsikten var att stoppa arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Det är enligt vår mening uppenbart att Robert Olesen vid de båda följande kontakterna med Per-Anders Ahlgren och Roger Parneståhl var övertygad om att dessa båda hade uppfattat att han hade lagt ett skyddsom­budsstopp. Innebörden av vad som sades från hans sida vid dessa kontakter var därför att erinra om stoppet och konsekvenserna av att det inte respekterades. Per-Anders Ahlgren och Roger Parneståhl har visserligen förnekat att det vid de aktuella kontakterna talats om skyddsombudsstopp, men mot bakgrund av den bedömning som vi tidigare gjort borde de alltså i vart fall vid dessa tillfäl­len ha förstått att ett stopp var lagt.

Vi finner således att förbundet lyckats visa att skyddsombudet avbrutit arbetet, men att detta inte respekterats av arbetsledningen.

Överröstad i sakfrågan är vi ense med majoriteten i fråga om rättegångskostna­derna.