ARBETSDOMSTOLEN AD 2002 nr 90 En professor vid Göteborgs universitet träffade ett avtal med universitetet om tjänstledighet. Fråga om avtalet innebar att tjänstledigheten skulle pågå ända fram till dess professorn uppnått pensionsåldern eller eller om avtalet gällde tills vidare och professorn därför ensidigt kunnat avbryta tjänstledigheten efter skälig uppsägningstid

Innehållsförteckning

Innehållsförteckingen är ingen del av domen utan har lagts till för att det skall vara lättare att röra sig i domen på Webben. I övrigt är det originaldom, där endast känsliga namn bytts ut mot initialer.         

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

SAKEN fastställelsetalan m.m. 2

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 2

Förbundet.. 2

Grunder för talan. 4

Universitetet.. 5

Grunder för  talan. 6

DOMSKÄL. 7

Tvisten. 7

Utredningen i målet.. 7

Innebörden av tjänstledighetsavtalet.. 7

Rättegångskostnader.. 11

Domslut 11

Sammanfattning

En professor vid Göteborgs universitet träffade ett avtal med universitetet om tjänstledighet. Fråga om avtalet innebar att tjänstledigheten skulle pågå ända fram till dess professorn uppnått pensionsåldern eller om avtalet gällde tills vidare och professorn därför ensidigt kunnat avbryta tjänstledigheten efter skälig uppsägningstid.  
ARBETSDOMSTOLEN                     
DOM                      Dom nr 90/02                        2002-08-28                       Mål nr A 210/01                        Stockholm

KÄRANDE SACO-S genom Sveriges läkarförbund, Box 5610, 114 86  STOCKHOLM  Ombud: förbundsjuristen Jan Schöldström, adress som ovan

SVARANDE Staten genom Göteborgs universitet, Box 100, 405 30  GÖTEBORG  Ombud: personaldirektören Sven Lindvall, adress som ovan

SAKEN fastställelsetalan m.m.

Mellan parterna gäller kollektivavtal. Lars H är medlem i Sveriges läkarförbund.

Lars H innehar sedan år 1989 en anställning som professor i obstetrik och gynekologi vid Göteborgs universitet förenad med en anställning som överläkare inom samma verksamhetsområde vid Sahlgrenska Universitets­sjukhuset. Lars Hs kombinationsanställning utgör en fullmaktsanställ­ning och regleras bl.a. i 3 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434) och i 4 kap. 2 § högskoleförordningen (1993:100).

Den 21 januari 2000 träffades mellan universitetet och Lars H ett avtal om tjänstledighet för Lars H att gälla från och med den 1 februari 2000. Sedan Lars H vid upprepade tillfällen begärt att få avbryta sin tjänstledighet och återgå i tjänst har tvist uppkommit mellan par­terna om Lars Hs rätt att återinträda i anställningen. Parterna har fört förhandlingar lokalt och centralt utan att kunna enas.

SACO-S genom Sveriges läkarförbund (förbundet) har väckt talan mot staten genom Göteborgs universitet (universitetet) och yrkat att Arbetsdom­stolen skall

1.  fastställa att Lars H haft rätt att återinträda i anställningen fr.o.m. den 12 december 2000 eller från den senare tidpunkt som anses skälig,

2.  förplikta staten genom Göteborgs universitet att till Lars H utge a) ekonomiskt skadestånd fr.o.m. den 12 december 2000 med 28 940 kr för december månad 2000 samt för tiden därefter med 45 700 kr per månad till dagen för huvudförhandling i målet, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive delbelopp från den 25:e varje månad tills betalning sker, alternativt från den senare tidpunkt som anses skälig för Lars Hs återinträde i anställningen med på motsvarande sätt beräknade belopp jämte ränta, samt b) ideellt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 29 november 2001, tills betalning sker.

Staten genom Göteborgs universitet har bestritt yrkandena. Sättet att beräkna det ekonomiska skadeståndet liksom ränteyrkan­dena har vitsordats som skä­liga i sig. Beträffande det allmänna skadeståndet har inte något belopp vits­ordats. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att Lars H har rätt till allmänt skadestånd har universitetet gjort gällande att skadestån­det skall jämkas till noll.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Lars Hs kombinationsanställning som professor och överläkare inne­bär att han, förutom att fullgöra de uppgifter som följer av lärartjänsten, också är verksam i klinisk sjukvård hos den kommunala sjukvårdshuvudmannen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det finns inte någon fastställd ordning för hur många timmar Lars H skall tjänstgöra inom respektive område. Tjänstgöringen har i praktiken kommit att bli uppdelad på så sätt att omkring en tredjedel av Lars Hs tjänstgöringstid består av forskning, en tredjedel av undervisning och en tredjedel av arbete på sjukhuset.

Lars Hs verksamhet är och har under längre tid varit inriktad på invitrofertilisering och stamcellsforskning, frågor som sammanhänger med assisterad befruktning. Han är en framstående och känd person inom forsk­ningsvärlden.

En sådan kombinationsanställning som Lars H innehar anses som en tjänst med en statlig huvudarbetsgivare för hela anställningen. I praktiken har man dock skilt på anställningarna och juridiskt sett är konstruktionen med kombinationsanställningen omdiskuterad. Den lön som Lars H nor­malt uppbär från sin anställning som professor och överläkare består av två delar. Han har dels en grundlön från universitetet med 41 700 kr per månad, dels ett befattningsarvode från sjukvårdshuvudmannen med 22 000 kr per månad.

När det gäller lön och andra anställningsvillkor för Lars Hs kombina­tionsanställning regleras dessa i olika kollektivavtal. Det finns ett statligt avtal mellan SACO-S genom läkarförbundet och Arbetsgivarverket och ett kommu­nalt avtal mellan läkarförbundet och Region västra Götaland.

Forskningsverksamheten är beroende av anslag och den får s.k. LUA-medel, vilket är medel som den kommunala sjukvårdshuvudmannen erhåller av staten för det intrång som forskningsverksamheten gör i sjukvården. I detta samman­hang hade Lars H genom att söka och uppbära anslag en fram­trädande roll och Lars Hs forskningsgrupp var således beroende av honom.

Under senare år har det rått konflikter mellan Lars H och ledningen för såväl universitetet som sjukvårdshuvudmannen. Orsaken till konflikterna är att Lars H offentligt framfört kritik mot de förändringar av organisa­tion och inriktning som skett inom den obstetriska och gynekologiska verk­samheten i Göteborg.

Under senhösten 1999 ville Lars H ha det lugnare. Han kunde tänka sig att i huvudsak inrikta sig på forskningsdelen och i mindre utsträckning ägna sig åt den del av anställningen som rörde klinisk verksamhet med patientmot­tagning. Det var den kliniska verksamheten som hade givit upphov till de mot­sättningar som rådde mellan Lars H och ledningen. I syfte att få till stånd en ändring av Lars Hs tjänstgöring fördes det under senhösten år 1999 diskussioner mellan honom och representanter för universitetet och sjukvården.

Vid ett möte den 21 januari 2000 mellan företrädare för universitetet och sjuk­vårdshuvudmannen ledde diskussionerna till en överenskommelse om tjänst­ledighet tills vidare för Lars H. Vid mötet var, förutom Lars H, universitetets företrädare Klas O och Inger T samt Konny S som företrädde sjukvårdshuvudmannen när­varande. Överenskommelsen innebar att Lars H, under en kortare tid, skulle ägna sig åt den kliniska verksamheten i mindre utsträckning och inte ha någon reguljär patientmottagning. Han skulle dock fortsätta tjänstgöringen inom forskningsverksamheten, bedriva forskarhandledning och undervisning samt ha tillgång till laboratorium. Vidare skulle han även fortsätta att uppbära LUA-medel för forskningsverksamheten.

Om det skulle visa sig att lösningen fungerade kunde Lars H eventu­ellt tänka sig att förlänga tjänstledigheten avseende den del som avsåg den kliniska tjänstgöringen. Kanske skulle han över huvud taget inte komma till­baka till verksamheten vid sjukhuset, men det fick tiden utvisa. Avtalet innebar således ett slags ”time-out” för Lars H. För att säkerställa denna lös­ning valdes konstruktionen ”tjänstledighet tills vidare”, som ju innebär att han har rätt att avbryta tjänstledigheten. Som kompensation för lönebortfallet kom parterna överens om att Lars H under tjänstledigheten skulle få behålla en del av sitt befattningsarvode. Ett befattningsarvode från sjukvårds­huvudmannen skulle därför utgå under tjänstledigheten med 18 000 kr per månad.

Efter det att tjänstledighetsavtalet hade träffats berättade Lars H för några arbetskamrater att han under en kortare tid skulle vara tjänstledig från verksamheten vid sjukhuset.

Relativt omgående fick Lars H ett brev från divisionschefen Nils C där Nils C talade om Lars Hs ”överenskommelse med den kommunala arbetsgivaren” rörande en tjänstledighet under perioden den 1 februari 2000 till den 30 april 2004, tiden för ordinarie pensionsavgång. Inne­hållet i brevet gjorde honom konfunderad mot bakgrund av att han, som anförts ovan, endast tänkt sig en time-out och han besvarade därför brevet. Lars H skrev vidare ett brev till Inger T där han redo­gjorde för sin uppfattning om avtalets innebörd.

Såsom parterna kommit överens om fortsatte Lars H med arbetet vid universitetet och forskningen vid laboratorierna. Han uppbar vidare LUA-medel avseende år 2000 och hade attesträtt fram till april 2001. Under somma­ren år 2000 började Lars Hs tillgång till tjänsterum och laboratorium att ifrågasättas. Lars H fann därför för gott att den 12 september 2000 säga upp överenskommelsen om tjänstledighet och anhålla om att få återinträda i anställningen. Han föreslog då själv en viss anpassningstid. Vid ett flertal till­fällen har han upprepat sin begäran men förvägrats komma tillbaka och har inte heller erhållit någon lön. Som skäl härför har universitetet angett att ett avtal om tjänstledighet träffats för tiden till Lars Hs pensionsavgång. Universitetets vägran att låta Lars H komma tillbaka till arbetet är att se som en otillåten avstängning.

Lars H har vidare sedan våren 2000 systematiskt behandlats på ett mindre förmånligt sätt än andra tjänstlediga och pensionerade professorer vid universitetet bl.a. genom att strykas från internkatalog och sändlistor, vägras parkeringstillstånd och personligen krävas på lokalhyra.

Grunder för talan

Mellan Lars H och universitetet har träffats avtal om att Lars H skall vara tjänstledig tills vidare utan att någon uppsägningstid överenskommits. Avtalet kan därmed enligt allmänna avtalsrättsliga grund­satser sägas upp med skälig uppsägningstid. Med hänsyn till övriga regleringar i lag och avtal om uppsägningstider vid återinträde i arbete efter ledighet får i vart fall tre månader anses vara fullt tillräckligt som skälig uppsägningstid. Lars H sade upp sin tjänstledighet den 12 september 2000 och har därför varit berättigad att återinträda i arbetet fr.o.m. den 12 december 2000 eller från den senare tidpunkt som Arbetsdomstolen finner skälig.

Lars Hs lön som professor och överläkare uppgår till 63 700 kr per månad, varav 41 700 kr i grundlön och 22 000 kr i s.k. befattningsarvode. Enligt tjänstledighetsavtalet har 18 000 kr utbetalats fortlöpande. Lars H skall således erhålla ekonomiskt skadestånd med 28 940 kr för december månad 2000 och för tiden därefter med 45 700 kr per månad. I varje fall skall han erhålla ett på motsvarande sätt beräknat ekonomiskt skadestånd från den senare tidpunkt som bedöms vara skälig för hans återgång i arbete efter avbrytandet av tjänstledigheten.

Genom att förvägra Lars H att återinträda i arbete har universitetet utan stöd i lag eller avtal avstängt Lars H. Avstängningen utgör ett brott mot fullmaktslagen och innebär en otillåten kränkning för vilken Lars H är berättigad till skadestånd.

Universitetet

Sedan länge har det rått konflikt mellan Lars H och ledningen för såväl universitetet som sjukvårdshuvudmannen. Det har även rått konflikter mellan Lars H och andra anställda. Dessa konflikter har orsakat svåra arbetsmiljöproblem.

På grund av nämnda konflikter, men även på grund av Lars Hs allt mer omfattande privata affärsverksamhet inom stamcellsforskningen, ville han säga upp sig från sin anställning. Under senhösten 1999 tog Lars H per telefon kontakt med personalchefen Inger T vid Medicinska fakultetens kansli och meddelade henne att han ville sluta omgående.

Inger T tog då på eget initiativ kontakt med Statens pensionsverk (SPV) för att med verkets hjälp räkna ut Lars Hs pension för det fall han lämnade sin anställning. Det framkom då att Lars H skulle få ett mycket dåligt ekonomiskt pensionsutfall om han omedelbart sade upp sig. Inger T räknade även med SPV:s hjälp ut vad det skulle innebära för Lars Hs pension om denne i stället beviljades tjänstledighet tills pensionsavgång. Även detta alternativ skulle drabba Lars H ekono­miskt eftersom överläkararvodet, det s.k. befattningsarvodet, inte skulle inräk­nas i pensionsunderlaget. Läkararvodet uppgick vid denna tidpunkt till 22 000 kr per månad och motsvarade ungefär en tredjedel av Lars Hs totala lön från hans anställning. Vid de samtal som Inger T hade med Lars H redovisade hon pensionsutfallen vid omedelbar avgång och vid tjänstledighet tills pension.

Efter det att Inger T fått fram pensionsuppgifterna hölls ett möte på hennes tjänsterum den 21 januari 2000. Närvarande vid mötet var, såsom förbundet anfört, förutom Inger T, akademidirektören Klas O, Sahlgrenska Universitetssjukhusets forsknings- och utvecklingschef Konny S samt Lars H. Mötet varade i omkring en timme. På grund av de arbetsmiljöproblem som Lars H orsakade hade universi­tetet ett stort intresse av att Lars H inte skulle vara kvar på arbets­platsen. Med hänsyn till resultatet av den utredning man med hjälp av SPV hade gjort om Lars Hs pension diskuterades en lösning med tjänst­ledighet fram till dess att Lars H skulle gå i pension. En sådan lös­ning skulle nämligen vara fördelaktigare för Lars H än om han sade upp sig från sin anställning. Lars H erbjöds från universitetet att under hela tjänstledigheten få behålla en större del, 18 000 kr, av befattnings­arvodet. Genom denna konstruktion skulle Lars H inte förlora mer än marginellt i kommande pensionsersättning. Resultatet av mötet blev att Lars H begärde och beviljades tjänstledighet från den 1 februari 2000 fram till sin pensionering. Vid denna tid hade riksdagen ännu inte tagit slutlig ställ­ning till det framlagda förslaget om rörlig pensionsålder. På den blankett för ansökan om tjänstledighet som skrevs vid mötet som en bekräftelse på den överenskomna tjänstledigheten till pensionsåldern användes därför uttrycket ”T.V.”, alltså tills vidare. Samtliga närvarande vid mötet – inklusive Lars H – var dock helt överens om att den överenskommelse om tjänst­ledighet som träffades innebar att Lars H skulle vara tjänstledig fram till sin pensionering. Ingen av de närvarande hade heller någon kunskap om att ”tills vidare” skulle kunna hävdas ha en annan juridisk innebörd.

Att det var fråga om en tjänstledighet som skulle gälla fram till dess Lars H uppnådde pensionsåldern framgår vidare tydligt av Sahlgrenska Universitetssjukhusets brev till Lars H daterat den 27 januari 2000. I brevet har universitetssjukhuset, genom Nils C, bekräftat att tjänstledig­heten gäller fr.o.m. den 1 februari 2000 t.o.m. den 30 april år 2004, dvs. tiden för ordinarie pensionsavgång i Lars Hs fall. En tidsbestämd tjänstledighet gäller för den avtalade tiden och kan inte ensidigt brytas av en av parterna.

Beträffande förbundets påstående att Lars H endast skulle vara tjänstledig från den kliniska delen gör universitetet gällande att Lars Hs kombinationsanställning som professor och överläkare utgör en enda odelbar anställning som universitetet bär det yttersta ansvaret för. Det går därför inte att vara tjänstledig från en del av anställningen.

Lars H ansökte senare skriftligen om att få häva tjänstledigheten. Av hans brev, daterat den 12 september 2000, framgår inte att han ansåg sig vara berättigad att komma tillbaka på grund av att tjänstledighetsavtalet gällde tills vidare.

Lars H var trots tjänstledigheten dagligen på arbetsplatsen. Universi­tetet har, oberoende av om Lars H har eller inte har rätt att komma tillbaka, prövat om det är möjligt att tillmötesgå Lars Hs önskan om att avbryta ledigheten. Enligt en opartisk arbetsmiljöutredning som universite­tet och sjukhuset låtit göra vid avdelningen för obstetrik och gynekologi skulle det dock ur arbetsmiljösynpunkt inte vara möjligt att låta Lars H åter­komma till sin gamla verksamhet.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att avtalet gäller tills vidare delar universitetet förbundets uppfattning att tjänstledigheten kan upphävas ensidigt efter skälig uppsägningstid. Skälig uppsägningstid bör dock bestämmas till sex månader, eller till den kortare tid som domstolen finner skälig.

Uppsägningstiden bör i första hand beräknas från den tidpunkt då dom förelig­ger i målet eller, i andra hand, från det att den centrala tvisteförhandlingen mellan parterna avslutades den 17 september 2001. I sista hand skall uppsäg­ningstiden räknas från tiden för mottagandet av Lars Hs skriftliga ansökan den 12 september 2000 om att få avbryta sin tjänstledighet och återgå i tjänst.

Universitetet har varit i god tro beträffande innehållet i den träffade överens­kommelsen. Det är också universitetet som i egenskap av arbetsgivare har tolkningsföreträde i den föreliggande tvisten. Mot denna bakgrund bestrids att universitetets vägran att låta Lars H återgå i tjänst skulle på något sätt stå i strid med fullmaktslagens regler. För det fall Arbetsdomstolen ändå skulle finna att Lars H är berättigad till allmänt skadestånd skall detta med hänvisning till det anförda jämkas till noll.

Grunder för  talan

Mellan Lars H och universitetet har träffats ett avtal med innebörden att Lars H skall vara tjänstledig från den 1 februari 2000 till dess han uppnår sin pensionsålder. Eftersom en sådan tidsbestämd tjänstledighet inte kan avbrytas av ena parten har Lars H inte rätt att återgå i tjänst.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att avtalet gäller tills vidare delar universitetet förbundets uppfattning att tjänstledigheten kan upphävas ensidigt efter skälig uppsägningstid. Skälig uppsägningstid bör dock bestämmas till sex månader, eller den kortare tid som domstolen finner skälig. Som skäl för att uppsägningstiden skall vara längre än vad förbundet gjort gällande åberopas att universitetet varit i god tro beträffande frågan om tjänstledighetsavtalets inne­börd. Dessutom åberopas att universitetet med hänsyn till de mycket svåra arbetsmiljöproblem Lars H orsakat behöver tid för att planera Lars Hs återgång. Lars H har vidare en omfattande bisyssleverk­samhet, en affärsverksamhet som i dag synes vara så omfattande att den svår­ligen kan förenas med en heltidsanställning.

Uppsägningstiden bör i första hand beräknas från den tidpunkt då dom förelig­ger i målet eftersom arbetsgivaren har tolkningsföreträde i denna tvist. I andra hand bör uppsägningstiden räknas från det att den centrala tvisteförhandlingen mellan parterna avslutades den 17 september 2001 med hänsyn till att det var först då som universitetet var inriktat på att få till stånd en lösning beträffande Lars Hs begäran om att avbryta tjänstledigheten. I sista hand skall uppsägningstiden räknas från tiden för mottagandet av Lars Hs skrift­liga ansökan den 12 september 2000 om att få avbryta sin tjänstledighet och återgå i tjänst.

När det gäller förbundets yrkande om skadestånd på grund av brott mot full­maktslagen gör universitetet gällande att det inte varit fråga om avstängning av Lars H i strid med fullmaktslagen eftersom universitetet har tolk­ningsföreträde i tvisten. För det fall domstolen skulle finna att Lars H är berättigad till allmänt skadestånd skall detta jämkas till noll mot bakgrund av att universitetet varit i god tro beträffande innehållet i den träffade överens­kommelsen.

DOMSKÄL

Tvisten

Lars H innehar sedan år 1989 en anställning som professor i obstetrik och gynekologi vid Göteborgs universitet förenad med en befattning som överläkare inom samma verksamhetsområde vid Sahlgrenska Universitetssjuk­huset.

Den 21 januari 2000 beviljades Lars H tjänstledighet av universitetet att gälla från och med den 1 februari 2000. Sedan Lars H vid upp­repade tillfällen begärt att få avbryta sin ledighet och återgå i tjänst har tvist uppkommit mellan parterna om Lars Hs rätt att återinträda i arbete. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om det mellan Lars H och universitetet ingåtts ett tidsbestämt avtal om tjänstledighet fram till Lars H uppnått pensionsåldern eller om avtalet skall gälla tills vidare. För det fall domstolen skulle finna att det ingåtts ett avtal om tjänstledighet tills vidare är parterna ense om att tjänstledigheten ensidigt kan avbrytas efter en skälig uppsägningstid.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begä­ran förhör hållits under sanningsförsäkran med Lars H samt vittnes­förhör med överläkarna Anders N och Erling E, sekreteraren Eva A samt docenten Charles H. På universitetets begäran har vittnesförhör hållits med professorerna Göran B, Staffan E och Ian M, akademidirektören Klas O, divisionschefen Nils C, personalchefen Inger T samt forsknings- och utvecklings­chefen Konny S. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda parter.

Innebörden av tjänstledighetsavtalet

Förbundet har gjort gällande att den överenskommelse som träffades den 21 januari 2000 innebar att Lars H fr.o.m. den 1 februari 2000 skulle vara tjänstledig tills vidare och att den därför ensidigt kan sägas upp. Enligt förbundet skulle Lars H under tjänstledigheten i mindre utsträckning ägna sig åt den kliniska verksamheten och inte ha någon reguljär patientmot­tagning men i övrigt kvarstå i forskning, forskarhandledning och undervisning med tillgång till laboratorium. Vidare skulle Lars H enligt förbundet uppbära anslag för verksamheten i form av s.k. LUA-medel.

Universitetets inställning är att en överenskommelse träffats med innebörden att Lars H skall vara tjänstledig fram till dess att han går i pension. Universitetet har vidare hävdat att Lars Hs kombinationsanställning som professor och överläkare utgör en enda, odelbar, anställning och att det inte är möjligt att vara tjänstledig från en del av denna.

Av utredningen framgår att frågan om Lars Hs tjänstledighet diskute­rades vid ett möte den 21 januari 2000 och att mötet resulterade i att Lars H beviljades tjänstledighet. Närvarande vid mötet var, förutom Lars H, personalchefen Inger T och akademidirektören Klas O som båda representerade universitetet samt forsknings- och utvecklingschefen Konny S som företrädare för sjukvårdshuvudmannen.

Den handling som innehåller beslutet om tjänstledighet är en ifylld blankett, benämnd ledighetsansökan, som är daterad den 21 januari 2000. Den är under­skriven av Lars H och Inger T. Av handlingen framgår att Lars H fr.o.m. den 1 februari 2000 beviljats tjänstledigt för enskild angelägenhet utan lön. Vidare framgår att under tjänstledigheten skall från sjukvårdshuvudmannen utgå befattningsarvode om 18 000 kr per månad. Den kolumn på blanketten där tidpunkten för tjänstledighetens slut skall anges har fyllts i med förkortningen ”T.V.”, som ostridigt står för ”tills vidare”. I målet framgår vidare att Klas O, en av företrädarna för universi­tetet, var den som fyllde i uppgifterna i tjänstledighetsblanketten, således även uttrycket ”T.V.”. Avfattningen av den åberopade handlingen ger alltså stöd för förbundets ståndpunkt att den överenskommelse som träffades den 21 januari 2000 innebar att Lars H beviljades tjänstledighet tills vidare och att han därmed också hade rätt att ensidigt säga upp avtalet och avbryta ledighe­ten.

Universitetet har emellertid hävdat att överenskommelsen trots det valda uttryckssättet innebar att tjänstledigheten skulle vara tidsbestämd och gälla fram till Lars Hs pension. Enligt universitetet användes uttrycket tills vidare därför att det vid den här tidpunkten rådde oklarhet om kommande pensionsregler och det följaktligen även var oklart när Lars H skulle gå i pension.

Avgörande för frågan om överenskommelsens innebörd blir då vad som före­kom vid mötet den 21 januari 2000, när överenskommelsen om tjänstledig­heten träffades, och vad som föregick detta möte.

Lars H har sammanfattningsvis lämnat följande uppgifter om inne­börden av tjänstledighetsavtalet och bakgrunden till detta. Anledningen till att han ville ha tjänstledigt var att han kände sig pressad av andra åtaganden som han hade under våren 2000. Dels arbetade han med ny upplaga av en bok, dels var han styrelseordförande i ett företag, Vitrolife, som skulle börsnoteras i juli 2000. Skälet till att han ville vara tjänstledig var således inte, såsom universi­tetet hävdat, de arbetsmiljöproblem som förekom på arbetsplatsen. Han kunde tänka sig att vara tjänstledig åtminstone under våren för att koncentrera sig på forskning. När det gällde den kliniska delen av arbetet skulle han under tjänst­ledigheten inte ha någon reguljär patientmottagning utan endast övergripande patientkontakter. Han förstod att institutionen inte skulle ha råd att ge honom full lön under hans tjänstledighet och dessutom betala en vikarie. Eftersom han ville vara tjänstledig från en del av verksamheten avstod han från lön från den statliga sidan. Att han erhöll ersättning från sjukvårdshuvudmannen beror på att han bedrev klinisk forskning gentemot patienter och skulle ha en del patientkontakter. Eftersom han inte skulle ha reguljär patientmottagning tyckte han att det var rimligt att han fick 18 000 kr per månad i stället för 22 000 kr, som hans ordinarie befattningsarvode uppgick till. Hans inkomster från andra uppdrag var inte alls av sådan omfattning att han, såsom universitetet synes göra gällande, var ekonomiskt oberoende. För honom var det vidare viktigt att de s.k. LUA-medlen inte berördes av att han var tjänstledig eftersom dessa medel finansierade forskningsverksamheten och avlönade doktorander. Vid mötet den 21 januari 2000 talade de om att han skulle behålla LUA-medel och att han skulle ha tillgång till laboratorium och doktorander. Han kunde inte bedriva forskningen på annat håll än i sjukhusets lokaler eftersom forskningen är så nära relaterad till patienterna. Vid mötet förekom aldrig någon diskussion om en rörlig pensionsålder och han kände inte alls till någon sådan diskussion. Han uppfattade det som att han hade möjlighet att avgränsa längden på tjänst­ledigheten och att den skulle gälla tills vidare, vilket också kom att anges i ansökan. För honom var det viktigt att kunna begränsa ledigheten. Han fick kort efter mötet ett brev från Nils C daterat den 27 januari 2000. I brevet bekräftade Nils C en överenskommelse mellan honom och den kommunala arbetsgivaren om en tjänstledighet fram till pensionsavgång. Innehållet i brevet gjorde honom förvånad. Han försökte omgående nå Nils C men lyckades inte och skickade senare ett svarsbrev till denne. Större delen av våren 2000 arbetade han på sitt tjänsterum och i laboratoriet utan att någon ifrågasatte det. Han kunde alltjämt attestera räkningar, lyfta anslag och avlöna doktorander. Hösten 2000 ville han gå tillbaka till sin tjänst. Texten till boken han arbetade med var då klar och börsintroduktionen av Vitrolife blev inte av. Vidare fann han det naturligt att avbryta tjänstledigheten då en av professorerna vid univer­sitetet blev sjukskriven under hösten. Universitetet nekade honom dock att återinträda i tjänst.

Inger T, Klas O och Konny S har lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter om bakgrunden till mötet den 21 januari 2000 och om vad som utspelade sig vid detta möte. De uppgifter som därvid har framkommit kan sammanfattas enligt följande. Inger T ringde Lars H efter det att hon fått besked om att Lars H hade sökt henne. Vid deras samtal framkom att det förelåg en konflikt på Lars Hs arbetsplats och att han ville lämna sin anställning. Inger T sade till Lars H att hon skulle kontakta Statens Pensionsverk, SPV, för att ta reda på vad som gällde beträffande Lars Hs pension om han slutade. Hon bad även Konny S att kontrollera Lars Hs pension med SPV. Det visade sig att Lars H skulle lida ekonomisk skada för tiden efter pensionering om han omgående slutade sin anställning. Inger T och Konny S hade flera samtal med Lars H före mötet den 21 januari 2000. Det visade sig att Lars H inte ville ingå något avtal om garantipension eftersom han arbetade internatio­nellt och det var viktigt för honom att även fortsättningsvis kunna titulera sig som professor vid Göteborgs universitet, något som de hade förståelse för. Man kom överens om att Lars H i stället skulle vara tjänstledig fram till sin pension. Inger T och Konny S hade fått besked om att Lars H var tvungen att erhålla lön från sjukhusverksamheten för att den slutliga pensionen skulle bli så optimal som möjligt. Lars H skulle därför under tjänstledigheten erhålla ett befattningsarvode från sjuk­vårdshuvudmannen. Konny S hade mandat att förhandla om ett belopp upp till det arvode Lars H då hade, dvs. till 22 000 kr, men Lars H var inte särskilt drivande i frågan och arvodet bestämdes till 18 000 kr per månad. De fick intrycket att Lars H var ekonomiskt oberoende. Riksdagen hade vid denna tid inte tagit ställning till förslaget om en rörlig pensionsålder, 65–67 år. Eftersom det därmed var oklart när Lars H skulle uppnå pensionsåldern kunde man inte ange ett bestämt datum för tjänstledighetens slut. Klas O skrev därför att tjänstledig­heten skulle gälla tills vidare. Inger T, Klas O och Konny S hade inte klart för sig vad uttrycket tills vidare hade för juridisk innebörd när blanketten fylldes i. Det var dock klart för alla när­varande på mötet, således även för Lars H, att tjänstledigheten skulle gälla fram till dess Lars H skulle gå i pension. Det förekom inte alls några diskussioner om att tjänstledigheten kunde avbrytas. Det skulle inte ha funnits anledning att göra en ingående utredning om Lars Hs pension, diskutera olika alternativa lösningar vid ett möte och träffa ett avtal enligt vilket Lars H skulle få 18 000 kr per månad om avsikten hade varit att bevilja Lars H en tjänstledighet som han när som helst kunnat avbryta. Uppgörelsen träffades på grund av att Lars H själv tagit ini­tiativ till att lämna sin tjänst. Vidare utgör Lars Hs anställning en odelbar tjänst som universitetet ansvarar för. Det går inte att vara tjänstledig endast från en del av tjänsten. Lars H tog vid mötet upp frågan om fakulteten kunde tänka sig att ställa lokaler till förfogande eller om Lars Hs bror som var professor vid institutionen för anatomi och cellbio­logi, belägen på Medicinarberget, kunde ställa lokaler till förfogande där. Man hade från universitetets sida inte något emot att Lars H utnyttjade lokaler på Medicinarberget eftersom de arbetsmiljöproblem som fanns hade samband med framför allt hans närvaro i sjukvårdens lokaler. Klas O kunde inte direkt ge Lars H löfte om lokaler och förklarade att Lars H fick ta kontakt med den berörde prefekten. Lars H tog vidare upp frågan om priser för tjänster inom universitetet m.m. och han fick beskedet att han härvidlag skulle få samma förmåner som en professor emeritus. Enligt Klas O förekom inte några diskussioner om hand­ledning av doktorander.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Inger T, Klas O och Konny S har lämnat utför­liga redogörelser i fråga om bakgrunden till mötet, de utredningar som gjordes om Lars Hs pension och om hur de uppfattat innebörden av den träf­fade överenskommelsen. Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta riktigheten i deras berättelser. Vad som kommit fram genom deras uppgifter om bakgrunden till mötet och till att en överenskommelse träffades stöds dess­utom av vad Göran B, preses vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, har uppgivit. Göran B har sålunda berättat att han under hösten år 1999 blev uppringd av Lars H som meddelade att han ville sluta sin anställning på grund av han inte stod ut med den mycket dåliga arbetssituationen. Vidare har Göran B uppgivit att han då bad Lars H att ta kontakt med Inger T för att utröna vad som skulle ske med pensionen eftersom Göran B tyckte att det var viktigt att Lars H fick en förmånlig lösning i framtiden. Dessa uppgifter från olika företrädare för arbetsgivaren om bakgrunden till mötet den 21 januari 2000 har heller inte uttryckligen bestritts av Lars H. Han har exem­pelvis helt underlåtit att kommentera uppgifterna om att han vid samtal med Göran B och Inger T skulle ha sagt att han ville sluta sin anställning.

Av det hittills anförda måste enligt Arbetsdomstolens mening den slutsatsen dras att företrädarna för arbetsgivaren för sin del inte hade någon annan avsikt inför och vid mötet den 21 januari 2000 än att åstadkomma en definitiv upp­görelse med avseende på Lars Hs anställning som skulle gälla hans återstående anställningstid. Av de uppgifter som Inger T, Clas-Olof Olsson och Konny S lämnat framgår också att dessa tre, som alltså företrädde arbetsgivarsidan vid mötet, hade den uppfattningen att den överens­kommelse som träffades hade denna definitiva karaktär och följaktligen för dem innebar att Lars H, i stället för en förtida pensionsavgång, skulle vara tjänstledig under resten av sin anställningstid. Att arbetsgivarsidan upp­fattade överenskommelsen på detta sätt stöds bl.a. också av Göran B uppgift att han, förmodligen av Klas O, blev informerad om att en överenskommelse hade träffats med denna innebörd. Ian M, som var pre­fekt vid Institutionen för barns och kvinnors hälsa, har uppgett att han på kvällen samma dag som mötet hade ägt rum fick information av Klas O om att Lars H hade beviljats tjänstledighet fram till sin pen­sion. Hur arbetsgivarsidan uppfattade överenskommelsen framgår även av det brev daterat den 27 januari 2000 som Nils C, divisionschef vid den avdel­ning inom kvinnosjukvården där Lars H tjänstgjorde, skickade till Lars H för att bekräfta Lars Hs tjänstledighet till den 30 april 2004, tiden för Lars Hs ordinarie pensionsavgång. Nils C har också uppgivit att syftet med avtalet var att få en lösning på den pågående konfliktsituationen. Han har vidare framhållit att Konny S, såsom före­trädare för sjukvården, inte hade mandat att träffa en uppgörelse enligt vilken Lars H skulle få 18 000 kr i månaden om tjänstledig­heten utan vidare kunde avbrytas.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste Lars H ha varit medveten om att arbetsgivarens utgångspunkt inför mötet den 21 januari 2000 var att åstad­komma en överenskommelse av det definitiva slag som universitetet har hävdat också blev resultatet av diskussionerna vid mötet. Härför talar bl. a. vad som framkommit om de önskemål om att lämna anställningen som Lars H framförde till arbetsledningen och om de samtal som han med anledning härav hade med Inger T och Konny S angående pensionsutfallet vid olika alternativa lösningar. Det förhållandet att frågan behandlades vid ett särskilt möte där inte mindre än tre representanter för arbetsgivaren deltog talar också med styrka för att Lars H måste ha varit medveten om arbetsgivarens intentioner. Samtidigt kan konstateras att utredningen inte ger något stöd för att det, vid mötet eller dessförinnan, förekommit något som skulle ha kunnat ge företrädarna för arbetsgivaren anledning att tro att Lars H hade någon annan uppfattning än dem om ändamålet med diskus­sionerna och för sin del skulle ha åsyftat att enbart åstadkomma en mera kort­siktig överenskommelse. Sålunda har det varken genom Lars Hs egna uppgifter eller genom den övriga utredningen framkommit att frågan om en kortare tids tjänstledighet över huvud taget diskuterades. Inte heller kan det brev Lars H skrev till svar på Nils Cs brev anses utvisa att Lars H då hade uppfattningen att tjänstledigheten i sig inte skulle gälla fram till pensioneringen. Brevet, som är tämligen kortfattat, innehåller således inte någon invändning som tar sikte direkt på Nils Cs bekräftelse av tjänstledighet till pensioneringen utan inriktas framför allt på att det i Nils Cs brev saknas en specificering av vissa övriga villkor som enligt Lars H skulle gälla för överenskommelsen. Av det brev, daterat den 12 september 2000, där Lars H förklarade att han ville häva ledigheten kan enligt domstolens mening inte heller utläsas att han med stöd direkt av innehållet i överenskommelsen ansåg sig kunna säga upp den.

Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen sammanfattningsvis visat att universitetets avsikt helt klart varit att Lars Hs tjänstledighet skulle gälla tills pensionsavgång, trots att uttrycket ”tills vidare” använts på den blankett där överenskommelsen manifesterats, samt att Lars H vid mötet den 21 januari 2000 måste ha varit medveten om att avtalet skulle ha den innebörden. Att utredningen inte ger något entydigt belägg för att det vid mötet uttalades att uttrycket ”tills vidare” hängde samman med oklarheter i fråga om kommande regler om tillämplig pensionsålder föranleder inte någon annan bedömning.

Det anförda innebär att förbundet inte vunnit gehör för sitt påstående om att det omtvistade avtalet gällt tills vidare och därför ensidigt kunnat sägas upp av Lars H. Denna bedömning i frågan om avtalets innebörd leder till att förbundets talan skall avslås

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner inte skäl att vid bestämmandet av hur rättegångskost­naderna skall ersättas utgå från annat än huvudregeln om förlorande parts skyl­dighet att ersätta motparten för rättegångskostnader. Med hänsyn till utgången i målet skall därför förbundet förpliktas utge ersättning för universitetets kostna­der. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1.                 Arbetsdomstolen avslår SACO-S genom Sveriges läkarförbunds talan.

2.  SACO-S genom Sveriges läkarförbund skall ersätta staten genom Göteborgs universitet för dess rättegångskostnader med etthundrafemtiotusensexhundra­femtiosju (150 657) kr, varav 97 500 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Christian von Szalay, Karin Isacsson, Mats Holmgren, Ola Bengtson, Valter Carlsson och Annika Borg . Enhälligt.

Sekreterare: Kristina Andersson