ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2003 nr 44 En busschaufför vid ett större transportföretag återkommer efter en längre tids sjukskrivning till arbetsplatsen för arbete på halvtid. Han är då av medicinska skäl förhindrad att köra buss, men står till förfogande för andra arbetsuppgifter som utförs hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren anser emellertid att det saknas möjlighet att erbjuda arbetstagaren sådana arbetsuppgifter. I tvist om arbetstagarens rätt till lön under den aktuella tiden uppkommer särskilt fråga om betydelsen av att arbetsgivaren har åsidosatt sin skyldighet att vidta åtgärder i syfte att rehabilitera arbetstagaren

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av originaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att läsa domen på Webben. Tryck på den färgade symbolen så kommer du till det avsnittet i domen. I övrigt är det originaldomen, med den skillnaden att texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre utrymme, och att vissa rubriker har formaterats för att kunna skapa innehållsförteckningen. Känsliga namn har dessutom avidentifierats.

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

SAKEN.. 2

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 3

Förbundet 3

Arbetsgivarparterna. 7

Domskäl 9

Utredningen i målet 10

Parternas ståndpunkter i lönefrågan. 10

Rättsliga utgångspunkter för bedömningen av lönefrågan. 10

Domstolens bedömning i lönefrågan. 12

Allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott 14

Domslut 15

Sammanfattning

En busschaufför vid ett större transportföretag återkommer efter en längre tids sjukskrivning till arbetsplatsen för arbete på halvtid. Han är då av medicinska skäl förhindrad att köra buss, men står till förfogande för andra arbetsuppgifter som utförs hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren anser emellertid att det saknas möjlighet att erbjuda arbetstagaren sådana arbetsuppgifter. I tvist om arbetstagarens rätt till lön under den aktuella tiden uppkommer särskilt fråga om betydelsen av att arbetsgivaren har åsidosatt sin skyldighet att vidta åtgärder i syfte att rehabilitera arbetstagaren.


ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 44/03

                                                                     2003-05-21                  Mål nr A 123/02 och

                                                                     Stockholm                    A 139/02

Mål nr A 123/02

KÄRANDE

Bussarbetsgivarna, Box 1621, 111 86 STOCKHOLM

Ombud: chefsjuristen Pia Schöldström, TransportGruppen TGS Service AB, adress som ovan

SVARANDE

Svenska Kommunalarbetareförbundet, Box 19039, 104 32 STOCKHOLM

Ombud: förbundsjuristen Bo Ericson, LO-TCO Rättsskydd AB, Box 1155, 111 81 STOCKHOLM

Mål nr 139/02

KÄRANDE

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Ombud: förbundsjuristen Bo Ericson

SVARANDE

1. Bussarbetsgivarna

2. Linjebuss Sverige Aktiebolag, 556042-4391, Box 1820, 171 24 SOLNA

Ombud för båda: chefsjuristen Pia Schöldström

SAKEN

lönefordran m.m.

______________________

Mellan Bussarbetsgivarna och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, det s.k. bussavtalet. Linjebuss Sverige Aktiebolag är medlem i Bussarbetsgivarna och är därmed bundet av bussavtalet.

Kent E  som är medlem i förbundet, anställdes år 1996 som buss­chaufför hos bolaget. Han var på grund av hjärtbesvär helt sjukskriven under tiden den 2 augusti 2000 - den 15 mars 2002. Under tiden den 16 mars - den 30 april 2002 var han sjukskriven på halvtid. Han vistades då under viss tid varje dag på arbetsplatsen utan att tilldelas några arbetsuppgifter. Mellan parterna har uppstått tvist huruvida Kent E  är berättigad till lön för denna tid. Parterna har förhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna enas i frågan.

Bussarbetsgivarna har väckt talan mot förbundet i mål A 123/02 och har där­vid yrkat att Arbetsdomstolen skall fastställa att bolaget inte är skyldigt att till Kent E  utge lön avseende den omtvistade tiden.

Förbundet har i mål A 139/02 yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bola­get att

1. till Kent E  utge dels lön med 3 726 kr för mars 2002 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 mars 2002, dels lön med 8 613 kr för april 2002, alternativt lön med 2 583 kr avseende tiden den 1 - 8 april 2002, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 april 2002 till dess betalning sker, dels allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 25 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 juli 2002 (dagen för delgivning av stämningen), dels allmänt skadestånd för brott mot grunderna för lagen om anställnings­skydd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 juli 2002,

2. till förbundet utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 juli 2002.

Parterna har bestritt varandras yrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Målen har handlagts gemensamt i Arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Linjebuss Sverige Aktiebolag är ett av de största bussbolagen i Sverige med ett stort antal driftställen runt om i landet. Bolaget är indelat i regioner. I Östergötlandsregionen har bolaget driftsställen i Kisa, Finspång, Åtvidaberg, Motala, Tjällmo, Mjölby, Ödeshög, Norrköping och Linköping.

Förbundets medlem Kent E  anställdes hos bolaget som busschaufför år 1996 med stationering i Kisa. Han var helt sjukskriven under tiden den 2 augusti 2000 - den 15 mars 2002 på grund av hjärtbesvär. Han undergick medicinsk behandling samt i mars 2001 en större hjärt- och kärloperation. Under den tid Kent E  var helt sjukskriven vidtog bolaget inga åtgärder i syfte att rehabilitera honom och underlätta hans återkomst till arbetslivet.

Den 26 februari 2002 fick Kent E  ett brev med besked från den be­handlande läkaren om att han var så pass återställd att han kunde återgå i arbete på 50-75 procent av heltid. I brevet angav läkaren att ”busskort torde det inte vara möjligt att du får inneha, och därmed blir det givetvis bekym­mer för arbetet”. Sedan Kent E  kontaktat läkaren fick han muntligt be­sked om att han hädanefter skulle bli sjukskriven endast på halvtid. Han fick också besked om att han skulle kontakta försäkringskassan och sin arbets­givare rörande rehabiliteringen. Med anledning därav tog Kent E  i början av mars 2002 kontakt med försäkringskassan och sin arbetsledare, platschefen Magnus J.

Den 14 mars 2002 anordnade försäkringskassan ett rehabiliteringsmöte an­gående Kent E  . Vid mötet deltog, förutom Kent E  själv, en repre­sentant för försäkringskassan samt företrädare för bolaget och förbundets lokala organisation. Det konstaterades att Kent E  nu enligt ett läkarin­tyg den 12 mars 2002 kunde återgå i arbete på halvtid, fyra tim­mar om dagen, under tiden den 16 mars - den 30 april 2002. Det konstatera­des vidare att den medicinska behandlingen inte var avslutad och att läkarens brev till Kent E  den 26 februari var svårtolkat såvitt gällde hans behö­righet att i fortsättningen köra buss. Man försökte finna olika lösningar för Kent E  . Bolagets företrädare framförde mycket bestämt att det inte fanns några andra arbetsuppgifter än att köra buss. Kent E  erbjöds av bolaget att säga upp sig själv mot löfte om ekonomisk ersättning under den kortare tid som kräv­des för att täcka karensen för ersättning från arbetslös­hetskassan. Mötet av­slutades med att bolaget åtog sig att undersöka ompla­ceringsmöjligheterna. Kent E  skulle återkomma med klart besked om sina möjligheter att köra buss.

Kent E  besökte arbetsplatsen den 15 mars 2002 för att berätta att han skulle börja arbeta på halvtid från och med den 18 mars 2002. Även vid detta samtal förklarade Magnus J att bolaget inte hade några arbetsupp­gifter att erbjuda Kent E  förutom busskörning, men att han var väl­kommen att ändå vara på arbetsplatsen. Bolaget presenterade samma dag en skriftlig omplaceringsutredning som utmynnade i slutsatsen att det inte fanns några arbetsuppgifter för Kent E  förutom bussförar­arbete. Denna om­placeringsutredning var ett hastverk som tillkommit utan medverkan av Kent E  eller förbundet. I utredningen undersöktes endast förekomsten av le­diga befattningar. Andra möjligheter att finna uppgifter för Kent E  be­rördes inte. Förteckningen upptog inte ens samtliga arbets­platser inom regio­nen.

Kent E  infann sig på arbetsplatsen måndagen den 18 mars 2002 och var där mellan kl. 08.00 och 12.00. Han fortsatte att närvara på arbetsplatsen under fyra timmar om dagen under tiden t.o.m. den 30 april, dvs. den tid för vilken lön yrkas i målet. Magnus J klargjorde den 18 mars återigen att bolaget inte hade möjlighet att erbjuda Kent E  några arbetsuppgifter. Han fick underteckna en handling som bolaget redan hade förberett och som innehöll bl.a. att han inte kunde utföra arbete som busschaufför men väl upp­gifter som tvättning, städning och reparationer.

Den 28 mars 2002 hölls nästa rehabiliteringsmöte. Det var fortfarande oklart huruvida Kent E  skulle kunna köra buss med eller utan passagerare eftersom han inte hade lyckats få kontakt med läkaren. Bolaget hade inte gjort någon ytterligare utredning om möjligheterna att erbjuda andra arbets­uppgifter än busskörning för Kent E  . Vid mötet ifylldes en särskild blankett avseende rehabiliteringsutredning. Detta gjordes i all hast av bola­gets företrädare sedan frågan om rehabiliteringsutredning tagits upp från den fackliga sidan. Detta var givetvis inte någon slutlig rehabiliteringsutredning, utan snarast inledningen på en sådan utredning. I hand­lingen anfördes från bolagets sida bl.a. att det saknades möjligheter att bereda Kent E  sys­selsättning om han inte fick tjänstgöra som buss­förare. Bolaget hade dock inte tagit slutlig ställning till rehabiliteringsfrågan, dvs. rehabiliteringsutred­ningen var ännu ej slutförd. Av rehabiliteringsutred­ningen framgår att bola­get var berett att vidta vissa anpassningsåtgärder för Kent E  under för­utsättning att han kunde köra buss. Från den fackliga sidan anfördes vid mötet att det fanns arbetsuppgifter vid bolaget för vilka det inte krävdes kör­kort för buss, bl.a. i verkstaden i Linköping. Mötet av­slutades utan att det hade skapats någon ytterligare klarhet om Kent E s förhållanden. Par­terna var inställda på att fortsätta rehabiliteringsutred­ningen.

Först den 4 april 2002 fick Kent E  kontakt med sin läkare. Han fick då klart för sig att det var uteslutet för honom att köra buss. Samtalet med läka­ren resulterade också i att han fick en kopia på ett läkarintyg den 12 mars 2002 som hade sänts till arbetsförmedlingen. Kent E  kon­taktade där­efter arbetsförmedlingen. Han kontaktade även Magnus J och läm­nade denne en kopia på läkarintyget. I detta läkarintyg anges klart att Kent E  inte får körkort för buss eller tung lastbil och att han således inte kan återgå till sin gamla arbete som busschaufför. Det an­gavs också att Kent E  kunde återgå i annat arbete på 50-75 procent. Intyget kom alltså fram först efter det att det hade hållits två rehabiliterings­möten.

Kent E  underrättades den 8 april 2002 om uppsägning av personliga skäl. Samma dag varslades förbundet. Den 26 april 2002 hölls överläggning i uppsägningsfrågan. Från den fackliga sidan anfördes då att rehabiliteringsut­redningen beträffande Kent E  inte var slutförd och att det fanns arbets­uppgifter som han kunde utföra utan körkort för buss. Bolagets företrädare uppgav att det saknades lediga befattningar som kunde komma i fråga för Kent E s del. Vid den centrala tvisteförhandlingen den 20 juni 2002 för­klarade dock bolaget att det inte fanns tillräckliga skäl för en uppsägning. Uppsägningsfrågan förföll därmed.

Den 14 maj 2002 blev Kent E  ombedd att kontakta verkstadschefen vid bolaget Ove E angående ett eventuellt arbete vid verkstaden. De hade den 15 maj ett samtal vid vilket Kent E  visade olika betyg som visade vilken utbildning och erfarenhet han hade av betydelse för arbete som meka­niker. Samtalet mynnade ut i att Kent E  erbjöds att arbeta som fastig­hetsskötare vid verkstaden under tiden den 10 juni - den 9 augusti 2002. Kent E  accepterade detta erbjudande. Emellertid blev Kent E  på kväl­len den 15 maj 2002 kontaktad av en annan läkare än den tidigare om­nämnde behandlande läkaren. Läkaren förklarade att Kent E s hälsotill­stånd var sådant att han måste sjukskrivas på heltid. Kent E  blev sjuk­skriven på heltid med verkan redan från den 1 maj 2002. På grund av att sjukskriv­ningen fortsatte kom han aldrig att utföra arbetet som fastighets­skötare. Sedan början av mars 2003 arbetsprövar han dock hos bolaget med sådana arbetsuppgifter.

Kent E  har sammanfattningsvis stått till bolagets förfogande för reha­bilitering och arbete under tiden den 18 mars - den 30 april 2002. Kent E  kunde utföra allt arbete förutom att köra buss, vilket han ju inte fick. Det beror på bolagets bristande rehabiliteringsåtgärder att Kent E  inte har kunnat sysselsättas. Han har därför rätt till lön. Med anledning av att bo­laget inte har utgett lön i enlighet med gällande bestämmelser i bussavtalet skall bolaget förpliktas utge dels lönebeloppen, dels allmänt skadestånd till Kent E  och förbundet.

Förbundets inställning är att bolaget inte har fullgjort sitt rehabiliterings­an­svar och att den nu uppkomna situationen har uppkommit på grund av det. Enligt 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall en arbetsgivare i samråd med den försäkrade klarlägga dennes behov av rehabilitering och, om det inte är obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning när den försäkrade har varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor. Detta skall göras oavsett om det fortfarande pågår medicinsk behandling. Arbetsgivaren kan utse en kontaktperson för att få kunskap om arbetstagarens problem. Det är bolagets skyldighet att underlätta arbetstagarens återgång i arbete. En arbetsgivare skall ha rutiner som kan följas i ärenden av detta slag. I Kent E s fall har det inte varit obehövligt att göra en rehabiliteringsutredning. Bolaget har trots detta inte gjort någon sådan utredning, vilket strängt taget skulle ha gjorts redan under hösten 2000. Under Kent E s långvariga sjukskrivning på heltid fram till mars 2002 vidtog bolaget ingen åtgärd i syfte att hålla sig informerat om hans situation och underlätta hans återgång i arbete. Ingen rehabiliteringsutredning har vidtagits förutom vad som nämnts om att bolagets företrädare vid sammanträdet den 28 mars 2002 fyllde i ett av försäkringskassans standardformulär. Om bolaget hade varit informerat om Kent E s förhållanden hade bolaget på ett helt annat sätt än som nu blev fallet kunnat underlätta hans återgång i arbete. När Kent E  åter­kom till arbetsplatsen den 18 mars 2002 saknade bolaget helt beredskap för att sysselsätta honom. Det kan i sammanhanget nämnas att den behandlande läkaren redan den 13 juni 2001 gjorde en anteckning i sjukjournalen om att Kent E  ”givetvis inte kommer att kunna återgå i arbete som chaufför”. Om bolaget hade fullgjort sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende under Kent E s sjukskrivning och hållit sig à jour med utvecklingen hade be­skedet i körkortsfrågan inte behövt komma som en överraskning i mars 2002.

Eftersom bolaget under den tid som Kent E  var helt sjukskriven inte vidtog någon åtgärd i rehabiliteringssyfte hade bolaget alltså inför Kent E s återgång i arbete på halvtid ingen beredskap för att sysselsätta honom. De möjligheter och förslag till lösningar som förelegat har bolaget underlåtit att undersöka och pröva. I en arbetsgivares rehabiliteringsansvar ligger att arbetsgivaren tillsammans med fackförbundet och den berörde arbetstagaren gör en systematisk och noggrann utredning av rehabiliterings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder. Bolaget har inte tagit detta ansvar. Den utredning som påbörjades vid rehabiliteringsmötet den 14 mars 2002 avbröts den 8 april genom det inledda uppsägningsförfarandet utan att reha­biliteringsgruppen hade fått möjlighet att slutligt ta ställning till rehabilite­ringsfrågan.

På grund av det anförda är Kent E  berättigad till lön under hela den tid då han stod till bolagets förfogande för arbete på halvtid. I andra hand görs gällande att det i vart fall har ålegat bolaget att utge lön till Kent E  under den tid efter hans återkomst till arbetsplatsen då bolaget medverkade till rehabili­teringsutredningen i syfte att lösa frågan, dvs. under tiden den 18 mars – den 8 april 2002. Lönen för den tiden uppgår till (3 726 + 2 583=) 6 309 kr.

Enligt förbundets uppfattning hade bolaget tid på sig att utreda vad Kent E  skulle sysselsättas med efter det att han kom tillbaka till arbetet. För­bundets inställning är att det hade varit möjligt att bereda Kent E  arbete både i Kisa och i Linköping. När Kisa blev en egen enhet i början av år 2002 gjordes en omorganisation som innebar att det inrättades nya tjänster. Ett arbete som garagevakt hade då kunnat erbjudas Kent E  . Vidare fanns det i Linköping en tjänst som verkmästare som blev besatt i maj 2002 men som förklarats ledig redan i januari samma år. I Linköping förekommer vidare ett större antal garagevaktstjänster och därmed möjlighet att finna lös­ningar. I nära anslutning till den i målet aktuella perioden tillsattes två nya tjänster samt två vikariat för långtidssjukskrivna garagevakter. För dessa hade Kent E  kunnat komma i fråga. I verkstaden i Linköping förekom ett flertal olika arbetsuppgifter som inte förutsätter att arbetstagaren kör buss utanför området. Det förekommer även mekanikerarbete på lagret och i smörjhallen, liksom uppgifter avseende rampvakt, städning, tvätt och renove­ring av bromsbackar samt olika former av kringjobb för att bistå reparatörer­na. Även arbetsuppgifter som fastighetsskötare hade kunnat komma i fråga.

Förbundet har slutligen den uppfattningen att bolaget med sin passiva och negativa hållning framkallat en situation i syfte att förmå Kent E  att själv lämna anställningen. Det föreslogs som nämnts vid rehabiliteringsmötet den 14 april 2002 att han självmant skulle lämna anställningen mot en mindre ekonomisk ersättning. Bolaget har med sitt beteende mot Kent E  direkt eller indirekt syftat till att skilja honom från sin anställning. Enligt förbundets uppfattning är bolaget därför skyldigt att utge skadestånd till honom enligt grunderna för anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna

Linjebuss Sverige Aktiebolag är organiserat i olika regioner, däribland Östergötlands region. Där driver bolaget kollektivtrafik samt skol- och färd­tjänst med omkring 240 bussar. Bolaget har omkring 600 anställda inom regionen. Det finns arbetsplatser i Kisa, Åtvidaberg, Motala, Linköping och Norrköping. Dessutom finns bussar uppställda på de övriga platser som nämndes av förbundet. På varje arbetsplats finns en platschef som lyder direkt under regionchefen.

I Kisa är Magnus J platschef. Där finns det 19 bussförare anställda. I Linköping med omnejd finns det totalt 257 bussförare. I verkstaden där finns 15 garagevakter och 19 mekaniker, en fastighetsskötare, en lagerarbe­tare samt en biljettansvarig. Det krävs att majoriteten av mekanikerna har behörighet att köra buss eftersom de måste kunna hämta bussar som går sön­der ute i staden. Bara några få av mekanikerna saknar körkort för buss. I Åtvidaberg finns 20 bussförare anställda. I Motala, där det också finns en verkstad, arbetar 89 personer. I Norrköping finns 47 fast anställda och även där finns en verkstad.

Kent E  anställdes år 1996 i Kisa. Han drabbades av hjärtbesvär under hösten 2000. Hans arbetsförmåga var då helt nedsatt. Han genomgick en hjärtoperation under våren 2001 och undergick därefter medicinsk rehabili­tering. I de läkarintyg som bolaget fick del av angavs att det inte gick att be­döma när Kent E  skulle kunna komma tillbaka i arbete. Av ett läkarin­tyg som kom till arbetsgivaren i juni 2001 framgick att Kent E s arbets­förmåga skulle utredas ytterligare samt att han inte kunde återgå i arbete. Samma bedömning gjordes i ett läkarintyg i november 2001.

Magnus J hade under sjukskrivningen återkommande telefonkon­takter med Kent E  . Denne fick också vara med på fester och andra sammankomster hos bolaget i den mån han kunde det, och han hade full till­gång till arbetsplatsen.

Under den tid då Kent E  har varit föremål för medicinsk utredning har bolaget inte haft möjlighet att företa någon rehabiliteringsutredning. Detta har av bolaget bedömts som obehövligt i den mening som avses i lagen om allmän försäkring. Under denna tid har ansvaret för behandlingen av Kent E  ålegat landstinget. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar inträder en­ligt arbetsgivarparternas mening först när arbetstagaren är medicinskt fär­dig­behandlad. Försäkringskassan var inblandad under hela händelseförloppet och begärde inte någon utredning av bolaget. Bolaget fick under den nu an­givna tiden ingen indikation på att Kent E  inte skulle kunna återgå i sitt gamla arbete som busschaufför. Så sent som i februari 2002 skrev läkaren att man utredde Kent E s möjligheter att återgå i detta arbete.

Det var först genom läkarintyget den 12 mars 2002 som det blev klart att Kent E  skulle kunna återgå i arbete, men inte som busschauf­för.

På försäkringskassans initiativ hölls den 14 mars 2002 ett rehabili­teringsmöte där Kent E  samt företrädare för bolaget, för det lokala facket, för för­säkringskassan och för arbetsförmedlingen deltog. Försäk­ringskassans repre­sentant anförde att det inte behövdes någon rehabilite­ringsutredning eftersom Kent E  inte var medicinskt färdigbehandlad. Man diskuterade det läkarutlåtande som förelåg och enades om att Kent E  skulle ta reda på om det var fråga om ett totalt förbud mot arbete som busschaufför eller om han kunde köra i mindre omfattning. Man enades vidare om att möjligheter­na till omplacering skulle undersökas. För bolaget stod det dock redan klart att det inte fanns något annat arbete än sådant som kräver busskörning att er­bjuda. Möjligheterna till omplacering till arbete som inte kräver busskörning hade nämligen redan tidigare utretts med anledning av andra rehabiliterings­ärenden. Mötet resulterade i att Kent E  skulle kontakta sin läkare för att få klarhet i frågan om han kunde få köra buss.  Mattias N och Magnus J skulle utreda möjlig­heterna att ge Kent E  arbete som inte krävde busskörning. Det gjordes klart för Kent E  att han inte skulle få någon lön om det saknades arbetsuppgifter för honom.

Den 18 mars 2002 inställde sig Kent E  på förbundets inrådan på arbetsplatsen. Kent E  upplystes om att han inte skulle få någon lön och undertecknade därvid en handling som innebar att han förklarade bl.a. att han inte kunde utföra arbetsuppgifter som buss­förare men däremot uppgifter som t.ex. tvättning, städning och reparationer.

Bolaget undersökte möjligheterna att finna alternativa arbetsuppgifter för Kent E  . Vad förbundet har anfört i den frågan kan kommenteras enligt följande. Arbete som rampvakt förekom endast under vintern. Övriga tjänster efter omorganiseringen i Kisa var redan tillsatta, och där förekom endast arbete som busschaufför. Inte heller i Linköping fanns det något möj­ligt arbete för Kent E  . Arbete som garagevakt kunde inte komma i fråga. En garagevakt måste ha körkort eftersom denne förutom att tvätta bus­sar och byta olja även måste kunna hämta en trasig buss ute i staden och även köra buss inne i verkstaden. Verkmästartjänsten i Linköping tillsattes redan i februari 2002 och kunde av det skälet inte vara aktuell för Kent E  . Inte heller arbete som mekaniker var något alternativ för honom. En mekaniker skall ha fordonsteknisk utbildning samt kunna köra buss. I lagret fanns inte något behov av extra arbetskraft. I smörjhallen arbetade ingen särskild per­sonal utan enbart garagevakterna. Grovstädningen i garaget utfördes av extern entreprenör. Vid det aktuella tillfället fanns det inte något fastighets­skötararbete. När det blev en ledig tjänst som fastighetsskötare blev Kent E  såsom förbundet har anfört, erbjuden detta.

Den 28 mars hölls ett ytterligare rehabiliteringsmöte. Även vid detta sam­manträde deltog förutom Kent E  representanter för bolaget, förbundet och försäkringskassan. Kent E  uppgav att han inte hade fått kontakt med sin läkare. Bolaget meddelade honom att han inte kunde beredas arbete om han inte kunde köra buss. Vid sammanträdet upprättade bolaget en reha­biliteringsutredning i samråd med Kent E  och företrädarna för förbun­det. Resultatet av sammanträdet blev att Kent E  skulle kontakta sin läkare för att utreda om dennes slutsatser beträffande hans förmåga att köra buss kunde omvärderas helt eller delvis. Om en omvärdering gjordes kunde bolaget erbjuda anpassad arbetstid och förläggning av arbete. I annat fall fanns det inte några arbetsuppgifter att erbjuda. Bolaget hade redan den 15 mars gjort en omplaceringsutredning och undersökt vilka arbeten som kunde komma i fråga, och resultatet av utredningen var att bolaget inte kunde er­bjuda annat arbete än sådant som krävde busskörning.

Troligen den 4 april 2002 fick bolagets företrädare del av ett läkarintyg som otvetydigt klargjorde att Kent E  på grund av sin sjukdom inte kunde ha körkort för buss eller tung lastbil. Bolaget ansåg sig i detta läge ha gjort den omplaceringsutredning som kunde krävas, men utan positivt re­sultat. Mot den bakgrunden varslades Kent E  om uppsägning den 8 april 2002. Det hölls en överläggning i uppsägningsfrågan den 26 april 2002. Förbundet gjorde då gällande att det inte förelåg saklig grund för uppsäg­ning.

Vid mitten av maj 2002 kunde bolaget konstatera att det under sommaren skulle uppstå behov av semestervikarier med arbetsuppgifter som Kent E  kunde utföra. Kent E  erbjöds och accepterade den 15 maj 2002 ett arbete under sommaren som fastighetsskötare. Kort därefter blev han emellertid på nytt sjukskriven på heltid och har sedan förblivit detta. Den varslade uppsägningen kom mot denna bakgrund inte att verkställas.

Bolagets agerande har inte varit ägnat att skilja Kent E  från hans anställ­ning. Bolaget har gjort vad det kunnat för att bereda honom arbete och underlätta hans rehabilitering. Något åsidosättande av grunderna för anställ­ningsskyddslagen har alltså inte förekommit.

Bolaget har en väl fungerande rehabiliteringsverksamhet. Bolaget har god kontakt med försäkringskassan i ärenden om långtidssjukskrivna.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande följande. Det är riktigt att Kent E  på eget initiativ befann sig på arbetsplatsen under tiden den 18 mars - den 30 april 2002. Han har emellertid på grund av sin sjukdom inte stått till bola­gets förfogande för att utföra det arbete han var anställd för. Bolaget har inte haft några andra arbetsuppgifter att omplacera honom till. På den korta tid som stod till buds kunde bolaget inte finna lämpliga arbetsupp­gifter åt Kent E  . Detta var inte möjligt ens efter omfördelning av arbetsuppgifter. Han är därför inte berättigad till lön för den aktuella tiden. Det betyder att bolaget inte har brutit mot bussavtalet.

Det bestrids att bolaget har åsidosatt sina skyldigheter i fråga om rehabili­teringen av Kent E  . Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar sträcker sig inte så långt att det skall vidtas åtgärder när en arbetstagare är föremål för me­dicinsk behandling. Att Kent E  inte har stått till bolagets förfogande be­ror inte på bolaget, utan på förhållanden på hans sida i avtalsförhållandet. Om Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget har ådragit sig skadestånds­skyldighet bör beloppet i varje fall jämkas till noll eller till det belopp som domstolen anser vara skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

Bolaget har inte agerat för att skilja Kent E  från sin anställning. Det be­strids alltså att bolaget skulle ha försökt framtvinga en egen uppsägning från Kent E s sida. Denna möjlighet diskuterades visserligen vid rehabili­te­ringsmötet den 14 mars 2002, men det var inte bolaget utan företrädaren för arbetsförmedlingen som förde saken på tal. Bolaget har alltså inte ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att åsidosätta grunderna för anställnings­skyddslagen.

Domskäl

Kent E  anställdes år 1996 som busschaufför hos bolaget. Han var helt sjukskriven från arbetet mellan den 2 augusti 2000 och den 15 mars 2002. Under tiden den 16 mars - den 30 april 2002 var han sjukskriven på halvtid och vistades då på arbetsplatsen under viss tid varje arbetsdag. Han bedöm­des under den tiden inte kunna köra buss och tilldelades inte några andra arbetsuppgifter av bolaget. För tiden efter den 30 april 2002 blev Kent E  på nytt sjukskriven på heltid.

Tvisten i målet gäller huruvida bolaget har brutit mot kollektivavtalet genom att inte utge lön till Kent E  avseende den period då han under halvtids­sjukskrivningen uppehöll sig på arbetsplatsen. Dessutom är parterna oense i frågan om bolaget har åsidosatt grunderna för anställ­ningsskyddslagen genom att söka förmå Kent E  att lämna anställningen.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets be­gäran skett förhör under sanningsförsäkran med Kent E  samt vittnes­förhör med sektionsordföranden Mats Forsström, förre sektionsordföranden Mikael Sanfridsson, huvudskyddsombudet Hans Lindblad och arbetsplats­ombudet Sören Hermansson. På arbetsgivarparternas begäran har skett vitt­nesförhör med biträdande regionchefen  Mattias N, platschefen Magnus J och verkstadschefen Ove E. Dessutom har åbe­ropats viss skriftlig bevisning.

Parternas ståndpunkter i lönefrågan

Förbundets uppfattning är i huvudsak följande. Kent E  har visserligen inte kunnat utföra det arbete han anställts för, men har stått till arbetsgivarens förfogande för andra arbetsuppgifter. Det har inom bolagets verksamhet fun­nits andra arbetsuppgifter som han kunnat utföra utan hinder av sin sjukdom. Vid bedömningen av möjligheterna till omplacering skall man beakta att bo­laget under den tid Kent E  var helt frånvarande från arbetet inte vidtog några åtgärder i syfte att rehabilitera honom och underlätta hans återkomst till arbetsplatsen. Kent E  är mot denna bakgrund berättigad till lön för den omtvistade tiden.

Arbetsgivarparterna har invänt i huvudsak följande. Kent E  har ostri­digt inte stått till bolagets förfogande för det arbete han anställts för, dvs. busskörning. Bolaget har undersökt möjligheterna att erbjuda honom andra arbetsuppgifter, men sådana har inte förekommit i bolagets verksamhet. Det bestrids att bolaget skulle ha åsidosatt sina skyldigheter i rehabiliteringshän­seende. Kent E  är mot denna bakgrund inte berättigad till lön för den tid han vistades på arbetsplatsen.

Rättsliga utgångspunkter för bedömningen av lönefrågan

I målet är det ostridigt att Kent E  av medicinska skäl inte längre kunde inneha körkort för buss och att han därför inte stod till förfogande för det arbete han anställts för. Han stod emellertid till bolagets förfogande för andra arbetsuppgifter som utfördes hos bolaget, och det ytterst avgörande för löne­frågan blir därmed om bo­laget hade bort erbjuda honom sådana arbetsupp­gifter (jfr domarna 1982 nr 55 och 1996 nr 125).

Frågan om möjligheterna till omplacering bör ses mot bakgrund av de skyl­digheter avseende arbetsanpassning och rehabilitering som åvilar arbetsgiva­ren. I domen 1993 nr 42 uttalade domstolen bl.a. följande om de regler som gäller på området.

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring (AFL) som riksdagen beslutade under 1991 har lagstiftaren sökt skapa regler för arbetsgivarens ansvar för att de anställda, som drabbas av skada eller sjuk­dom, får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att ut­veckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och ut­vecklande arbete, anpassa arbetet till de enskildas förutsättningar och genomföra rehabili­te­ringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den all­männa försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagregle­rad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering sna­rast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabili­tering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbets­givaren under när­mare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsut­redning och denna utredning skall genomföras i samråd med arbetstagarens fackliga organisa­tion, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att kart­lägga rehabiliterings­behovet gäller oavsett hur behovet har uppstått.

I domen anförs följande om den närmare betydelsen av lagändringarna.

I motivet till 1991 års ändringar av AFL har särskilt markerats att det är väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt som är möjligt att göra för att anställningen skall kunna bestå (prop. 1990/91:141 s. 43). Även i motiven till ändringarna i arbetsmiljö­lagen har motsvarande markering gjorts genom en erinran om den skyldig­het en­ligt anställningsskyddslagen som en arbetsgivare principiellt har att före uppsäg­ningen överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, dvs. att omplacera arbetstagaren (prop. 1990/91:140 s. 51 f). I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möj­ligt att genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar.  -.-.-.-.-.-.-.

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten, t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering (prop. 1990/91:141 s. 42).-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

Men i denna del kan ansvaret inte anses vara begränsat till att avse endast rehabiliteringsåtgärder för en återgång till arbete inom ramen för anställ­ningen. Även möjligheterna att efter rehabilitering omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom företaget måste givetvis övervägas. Också i detta hänseende måste frågan om vidden av arbetsgivarens skyldigheter av­göras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där så­väl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in (jfr prop. 1990/91:140 s. 52). -.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.

De nu återgivna uttalandena tar som framgått närmast sikte på den betydelse som arbetsgivarens skyldigheter i rehabiliteringshänseende har för tillämp­ningen av anställningsskyddslagen, dvs. för arbetsgivarens möjlighet att genom uppsägning frigöra sig från anställningsavtalet. Enligt domstolens mening bör ett motsvarande synsätt normalt vara vägledande när man som i det före­liggande fallet i en motsvarande situation har att ta ställning till en anställds krav på lön inom ramen för en pågående anställning. Det får därvid anses följa av kollektiv­avtalet och det enskilda anställningsavtalet att den an­ställdes rätt till lön skall bedömas i enlighet med ett sådant synsätt.

Har bolaget uppfyllt sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende?

I enlighet med vad som anförts i det föregående hade det ålegat bolaget att påbörja en rehabiliteringsutredning, om detta inte framstod som obehövligt. Bolaget vidtog emellertid inte någon sådan åtgärd med sikte på att medverka till Kent E s rehabilitering under tiden efter den 2 augusti 2000, då hans sjukskrivning inleddes. Bolaget mottog under denna tid fortlöpande kopior av de läkarintyg som låg till grund för sjukskrivningen och höll en viss kon­takt med Kent E  men vidtog alltså för egen del inga andra åtgärder. Först den 14 mars 2002, i samband med Kent E s förestående återkomst till arbetsplatsen, började bolaget medverka till rehabiliteringen genom att delta i ett sammanträde som tillkom på initia­tiv av försäkringskassan.

Arbetsgivarparterna har anfört att det under Kent E s sjukskrivningspe­riod framstod som obehövligt att påbörja en rehabiliteringsutredning mot bakgrund av att denne inte var medicinskt färdigbehandlad. Domstolen kan emellertid inte ansluta sig till detta synsätt. Det förhåller sig förvisso så att ansvaret för den medicinska behandlingen av Kent E  åvilade lands­tinget, men det hade ändå varit värdefullt om bolaget på ett tidigt stadium hade närmare informerat sig om hans hälsoförhållanden och möjligheter att åter­komma till arbetet. Det måste för bolaget ha framstått som antagligt att Kent E s allvarliga hjärtproblem kunde ha betydelse för hans möjlighe­ter att i framtiden köra buss.

Eftersom bolaget faktiskt inte påbörjade någon rehabili­teringsutredning kan man givetvis inte säkert slå fast vad denna hade lett till, men det framstår som troligt att bolaget på ett långt tidigare stadium än som blev fallet hade fått klart för sig att Kent E  av medicinska skäl förmodligen inte skulle kunna återgå till sin tidigare arbetsuppgift, dvs. att vara chaufför. Ett stöd för detta antagande är att Kent E s behandlande läkare redan i juni 2001, dvs. omkring sju månader före Kent E s återkomst till arbetsplat­sen, i sjukjournalen antecknade att han ”givetvis inte kommer att kunna återgå i arbete som chaufför”. Det framstår vidare som antagligt att bolaget långt tidigare hade kunnat få information om den troliga tidpunkten för Kent E s återkomst till arbetsplatsen. Som händelserna faktiskt kom att ut­vecklas fick bolaget troligen först i slutet av februari 2002 en signal om att Kent E  inom kort skulle återkomma till arbetsplatsen på halvtid. Plats­chefen i Kisa Magnus J har nämligen i målet lämnat uppgiften att han vid den tidpunkten hade ett samtal med Kent E  om saken. Enligt Magnus J framstod det då som oklart huruvida Kent E  skulle kunna köra buss. Det är tydligt att bolaget i detta läge inte hade någon bered­skap för hans återkomst till arbetsplatsen.

Sammanfattningsvis kommer domstolen i denna del av målet till följande slutsatser. Bolaget uppfyllde under Kent E s sjukskrivningsperiod inte sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende. Den slutsatsen ändras inte av att Kent E  såvitt framkommit inte antydde för bolaget annat än att han efter medicinsk rehabilitering skulle kunna återgå i arbete som bussförare eller av att arbetsgivarparterna oemotsagda uppgett att försäkringskassans företrädare i mars 2002 angav att en rehabiliteringsutredning inte behövdes. Det är antagligt att bolagets underlåtenhet i rehabiliteringshänseende ledde till att bolaget var sämre förberett för Kent E s åter­komst till arbetet än vad som skulle ha varit fallet om bolaget hade vidtagit vederbörliga åtgärder. Som närmare kommer att utvecklas i det följande är dessa slutsatser av be­tydelse för bedömningen av frågan om bolagets skyl­dighet att betala lön till Kent E  .

Domstolens bedömning i lönefrågan

Några dagar innan Kent E  återkom till arbetsplatsen den 18 mars 2002 hade det hållits ett rehabiliteringsmöte där hans situation diskuterades under medverkan av företrädare för bolaget, den fackliga organisationen, försäk­ringskassan och arbetsförmedlingen. Sammanträdet resulterade dels i att Kent E  skulle undersöka om han enligt läkarens åsikt helt skulle av­hålla sig från bussförararbete, dels i att bolaget skulle undersöka möjlighe­terna att omplacera honom till annat arbete. Ett ytterligare rehabiliterings­möte hölls den 28 mars 2002. Detta möte resulterade i att Kent E  åter­igen skulle undersöka körkortsfrågan eftersom han inte hade lyckats få kon­takt med den behandlande läkaren. Från bolagets sida angavs visserligen nu att det saknades möjligheter att omplacera Kent E  men frågan om hans möjligheter att köra buss var alltjämt obesvarad. Klarhet i den frågan upp­kom först den 4 april 2002, då bolaget fick del av ett läkarintyg som utvisade att rekommendationen mot busskörning var undantagslös. Det var mot den bakgrunden som bolaget den 8 april 2002 varslade om uppsägning av per­sonliga skäl.

Som förbundet har utvecklat framstår den nu beskrivna perioden omedelbart före och en kortare tid efter Kent E s återkomst till arbetsplatsen som ett utredningsskede då parterna sökte reda ut de oklarheter som rådde beträffan­de hans rehabilitering och möjligheter att utföra arbete inom bolagets verk­samhet. Mot bakgrund av vad som anförts om bolagets underlåtenhet i reha­biliteringshänseende kan bolaget inte anses sakna ansvar för att dessa oklar­heter förelåg. Bolaget bör enligt domstolens mening redan av detta skäl anses skyldigt att utge lön avseende den nu angivna perioden, dvs. fram till varslet om uppsägning den 8 april 2002. Den omständigheten att bolaget i samband med Kent E s återkomst till arbetsplatsen klargjorde för honom att han inte skulle er­hålla lön föranleder ingen annan bedömning.

I fråga om rätten till lön för tiden efter det skede då bolaget ännu medverka­de i utredning om Kent E s rehabilitering bör det vara avgörande i vil­ken mån det har kunnat krävas att bolaget beredde honom sysselsättning genom andra arbetsuppgifter, dvs. efter omplacering till sysslor som inte krävde att han körde buss. Förbundet har menat att en sådan omplacering hade kunnat göras, medan arbetsgivarparternas inställning är att det har sak­nats möjliga arbetsuppgifter för Kent E  .

Det kan till en början konstateras att bolaget är en stor arbetsgivare med 600 anställda bara inom den aktuella regionen i Östergöt­land. Enligt vad som framkommit krävs det för flertalet anställningar av in­tresse i målet att arbetstagaren innehar körkort för buss. Från förbundets sida har emellertid anförts att det borde ha varit möjligt att bereda Kent E  sysselsättning i verkstaden i Linköping, där det arbetade 19 mekaniker, 14 garagevakter och några ytterligare arbetstagare med olika uppgifter. Liknan­de arbeten före­kommer enligt förbundet även på vissa andra arbetsplatser inom regionen. Enligt arbetsgivarparterna krävs det i allmänhet även i fråga om de nu an­givna personalkategorierna att de kan köra buss. Det är emeller­tid ostridigt i målet att inte alla arbetstagare inom dessa personalkategorier faktiskt har körkort för buss. Det får därmed anses stå klart att det har bedrivits arbete inom bolagets verksamhet av sådant slag att det i och för sig hade kunnat komma i fråga för Kent E s del. Arbetsgivarparter­nas ståndpunkt är emellertid att det inte har varit möjligt att erbjuda honom något sådant arbete eftersom dessa arbetstillfällen tillskapats för och redan var besatta med arbetstagare som av en eller annan anledning inte längre kunde köra buss.

Beträffande bolagets möjligheter att omplacera Kent E  har det lämnats uppgifter av så gott som alla de personer som har hörts vid huvudförhand­lingen i målet. Vad som då har framkommit har enligt domstolens mening inte skapat någon klarhet i frågan. De uppgifter som lämnats av bolagets företrädare tyder på att deras undersökningar har varit inriktade på att under­söka förekomsten av lediga befattningar. Bolagets undersökningar utvisade enligt de uppgifter som lämnats att några sådana befattningar inte fanns. Bo­laget hade emellertid enligt domstolens mening en skyldighet att undersöka även möjligheterna att genom viss om­organisation, i första hand genom om­fördelning av arbetsuppgifter, finna sysselsättning åt Kent E  . Huruvida bolaget verkligen har undersökt sådana möjligheter framstår som oklart. Vid bedömningen av bolagets möjligheter att lösa frågan på detta sätt bör beaktas dels att det är fråga om ett större företag och dels att Kent E s arbetsin­sats var begränsad till fyra timmar om dagen.

Av intresse är att det i anslutning till den i målet aktuella perioden till­sattes olika befattningar som hade kunnat vara av intresse för Kent E s del. Från förbundets sida har i detta sammanhang nämnts en tjänst som verkmäs­tare i Linköping som tillsattes i februari 2002 och ett par befatt­ningar som garagevakter vilka tillsattes i maj 2002. Dessutom kan det konstateras att Kent E  själv faktiskt erbjöds ett arbete som fastighets­skötare under sommaren 2002, dvs. det arbete som han accepterade men inte kunde till­träda på grund av att han på nytt blev sjukskriven. Det anförda ger belägg för att det i en verksamhet med så pass många anställda som bo­laget hade ofrån­komligen förekom en viss rörlighet hos personalen och möj­ligen även ett förändrat behov av arbetskraft som ledde till att det med vissa mellanrum gjordes nyanställningar och omfördelning av arbetsuppgifter. Detta är av betydelse för bedömningen särskilt mot bakgrund av vad som anförts i det föregående om bolagets underlåtenhet att göra en rehabiliteringsutredning i ett tidigt skede och vidta andra åtgärder i syfte att underlätta en återgång i arbete för Kent E s del. Det finns mycket som talar för att bolaget med information om hans förhållanden och en viss plane­ring hade kunnat ta hans arbetskraft till vara. Man kan givetvis inte säkert veta att detta skulle ha blivit fallet, men osäkerheten i den frågan bör enligt domstolens mening gå ut över bolaget. Bolaget har inte fullgjort sin skyldighet i fråga om rehabiliteringsut­redning, och det är inte visat att det skulle ha saknats arbetsuppgifter för Kent E  även om skyldigheten hade fullgjorts.

Mot bakgrund av det anförda anser Arbetsdomstolen att Kent E  under de omständigheter som rådde får anses ha stått till förfogande för arbete på ett sådant sätt att han är berättigad till lön i enlighet med vad som har yrkats av förbundet för hans räkning.

Allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott

Med den bedömning som gjorts i det föregående står det klart att bolagets underlåtenhet att utge lön till Kent E  har utgjort ett brott mot bussavta­let. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet för hans egen del till 25 000 kr och för förbundets del till 20 000 kr.

Har bolaget åsidosatt mot grunderna för lagen om anställningsskydd?

Förbundet har i denna del gjort gällande att bolaget verkat för att Kent E  skulle säga upp sig själv samt att bolaget genom att förhålla sig pas­sivt gentemot honom och att inte vidta de åtgärder som har ansetts erforder­liga direkt eller indirekt verkat för att han skall säga upp sig själv. Arbets­givarparterna har bestritt förbundets påståenden i denna del.

Förbundets talan i denna del är som domstolen uppfattat den i första hand in­riktad på vad som inträffade vid rehabiliteringsmötet den 14 mars 2002. Det anfördes redan då från bolagets sida att det inte fanns några andra arbetsupp­gifter än busskörning att erbjuda Kent E  . En lösning som diskuterades vid mötet gick ut på att Kent E  skulle säga upp sig själv med rätt för honom att få viss ersättning från bolagets sida under den tid som gällde som karens för arbetslöshetsersättningen. Det har emellertid lämnats motstridiga uppgifter i frågan om vem som lämnade detta förslag. Enligt Kent E  kom förslaget från bolagets företrädare. Magnus J har däremot upp­gett att en egen uppsägning från Kent E s sida nämndes av försäkrings­kas­sans representant vid mötet och då endast som ett av flera tänkbara alter­nativ. Enligt domstolens mening saknar det betydelse för bedömningen vem det var som förde saken på tal. Även om en uppsägning från Kent E s sida fak­tiskt skulle ha föreslagits från bolagets sida kan detta nämligen inte under de aktuella omständigheterna anses utgöra någon otillbörlig påtryck­ning i syfte att få honom att lämna anställningen. Något handlande i övrigt från bolagets sida som skulle kunna föranleda bedömningen att bolaget handlat i det an­givna syftet har inte visats föreligga.

På grund av det anförda kommer domstolen till slutsatsen att förbundets talan i denna del inte kan bifallas.

Rättegångsk 2ostnader

De ställningstaganden som domstolen har gjort i det föregående innebär att parterna har ömsom vunnit och förlorat på ett sådant sätt att vardera parts­sidan bör stå för sina rättegångskostnader.

Domslut

1. Bussarbetsgivarnas fastställelsetalan avslås.

2. Linjebuss Sverige Aktiebolag förpliktas att till Kent E  utge lön med tolvtusentrehundratrettionio (12 339) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 3 726 kr från den 25 mars 2002 och på 8 613 kr från den 25 april 2002, allt till dess betalning sker.

3. Linjebuss Sverige Aktiebolag förpliktas att till Kent E  utge allmänt skadestånd med tjugofemtusen (25 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 juli 2002 till dess betalning sker.

4. Linjebuss Sverige Aktiebolag förpliktas att till Svenska Kommunal­arbetareförbundet utge allmänt skadestånd med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 juli 2002 till dess betalning sker.

5. Svenska Kommunalarbetareförbundets yrkanden i övrigt ogillas.

6. Vardera parten skall stå för sina rättegångskostnader.

Ledamöter: Michaël Koch, Sören Öman, Margit Strandberg, Peter Ander, Anders Hagman, Rolf Lindh och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup