Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 2003 nr 65 Ej refererad

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av domen utan har lagts in för att det skall vara enklare att navigera i domen på Webben. I övrigt är det AD:s orginaldom, med den skillnaden att känsliga namn har avidentifierats, rubriker har formaterats så att det skall gå att göra innehållsförteckning och texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre plats på webben.

Innehållsförteckning. 1

Åsa W, 2

SAKEN.. 2

ÖVERKLAGAD DOM... 2

Sollentuna tingsrätts dom den 6 september 2002 i mål T 2358-00. 2

Till utveckling av talan har parterna anfört i allt väsentligt det samma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med följande tillägg och förtydliganden. 3

Åsa W... 3

Bolaget 3

DOMSKÄL. 4

Saklig grund för uppsägning?. 4

Underrättelse enligt 30 § anställningsskyddslagen?. 6

Yrkandena om lön och semesterersättning. 7

Rättegångskostnader 8

DOMSLUT. 8

ARBETSDOMSTOLEN

Dom nr 65/03 , mål nr B 103/02 , 2003-09-10   Åsa W, Sigtuna ./. Solvay Pharma Aktiebolag, Västra Frölunda  et v.v.  angående ogiltigförklaring av uppsägning m.m .

Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.


ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 65/03

                                                                              2003-09-10                  Mål nr B 103/02

Stockholm

KLAGANDE OCH MOTPART

Åsa W,

Ombud och rättshjälpsbiträde: advokaten Per-Olof Otterhäll, Box 7075, 103 87 STOCKHOLM

MOTPART OCH KLAGANDE

Solvay Pharma Aktiebolag, 556540-1469, Sisjö Kullegata 8,

421 32 VÄSTRA FRÖLUNDA

Ombud: advokaten Ulf Lundman, Box 20016, 400 50 GÖTEBORG

SAKEN

Ogiltigförklaring av uppsägning m.m.

ÖVERKLAGAD DOM

Sollentuna tingsrätts dom den 6 september 2002 i mål T 2358-00

Tingsrättens dom, se bilaga (uteslutes här).

Åsa W har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall förklara uppsägningen av henne ogiltig samt förplikta Solvay Pharma Aktiebolag (bolaget) att till henne utge allmänt skadestånd dels med 85 000 kr, varav 75 000 kr för kränkning och 10 000 kr för utebliven under­rättelse enligt 30 § anställningsskyddslagen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 augusti 2000 tills betalning sker, dels med 60 000 kr för brott mot 34 § lagen om anställningsskydd, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 oktober 2000 tills betalning sker. Åsa W har först vid huvud­förhandlingen yrkat, för det fall hennes talan vinner bifall, att bolaget skall förpliktas utge ersättning för hennes rättegångskostnader vid tingsrätten.

Bolaget har yrkat full ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten samt, anslutningsvis, att Arbetsdomstolen med ändring av punkt 1 i tings­rättens dom undanröjer förpliktandet för bolaget att utge lön och semester­ersättning till Åsa W.

Part har bestritt motparts ändringsyrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling vid vilken Åsa W på nytt hörts under sanningsförsäkran. Vidare har banduppspelningar med förhöret under sanningsförsäkran med Walter Z och vittnesförhöret med Gunnar D vid tingsrätten spelats upp. Vittnesförhören med Inger L, Per E, Christina W och Pia K har förebringats genom uppläsning av referaten av dessa vittnesmål i tingsrättens dom. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Till utveckling av talan har parterna anfört i allt väsentligt det samma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med följande tillägg och förtydli­ganden.

Åsa W

Det är inte riktigt att hon saknade förmåga att ta till sig kritik och att hon inte rättade sig efter instruktioner. Hon handplockades till anställningen av en ”headhunter” som den då mest kompetenta kraften på marknaden. Vittnena Per E och Inger L har vid tingsrätten berättat om hur kompetent och strukturerad hon var, och att det i stället var ledningen som var ostruktu­rerad och hade svårt att fatta beslut. Personalomsättningen vid bolaget var osedvanligt hög. – Bolagets ledning blev irriterad på henne för att hon inte kunde vara med på en konferens som ägde rum innan hon påbörjat sin anställning, för att hon tvingades ställa in en resa på grund av att hennes son blev sjuk, och för att kronofogden kontaktade bolaget angående hennes lön. Trots att hon kunde lämna förklaringar till det inträffade lyssnade inte bolaget utan tycks på ett tidigt stadium ha bestämt sig för att göra sig av med henne och sedan väntat på rätt tillfälle för detta. Vid ett möte den 15 maj 2000 påstods från bolagets sida att hon missbrukat tjänstebilen, som hon för­fogade över som en förmån, och hennes bensinkort drogs in. Detta skedde trots att hon då även fungerade som säljare på fältet. Hon tvingades således betala bensinen själv och få ersättning i efterhand. Vid det möte som hon hade med Gunnar D den 22 maj 2000 var hon ytterst samarbetsvillig och ville veta vad hon gjort för fel, men fick bara beskedet att hon borde säga upp sig. Redan den 15 juni 2000 ansåg så bolaget att man samlat på sig till­räckligt för att kunna säga upp henne. Ingen omplaceringsutredning gjordes. Hon underrättades inte heller om uppsägningen i förväg. – Bolaget har utan skäl underlåtit att under den tid tvisten pågått betala ut lön och andra för­måner. Att processen tagit tid beror inte på henne.

Bolaget

Uppsägningen föranleddes av den ordervägran som Åsa W gjorde sig skyldig till under maj och juni 2000. Arbetsledningen var bekymrad över hennes arbetsprestation och ville skapa kontroll över den genom en uppstyr­ning. Avsikten var att hon i förväg skulle planera sin kommande verksamhet tillsammans med sin kollega i Göteborg och sedan veckovis avrapportera till marknadschefen, Gunnar D. Därtill kom att det fanns vissa fråge­tecken kring hennes privata utnyttjande av tjänstebil och bolagets mobiltele­fon som gjorde att också de sakerna behövde diskuteras. Åsa W vägrade emellertid att acceptera den föreslagna planen och kom inte heller med några alternativa förslag vid de möten och telefonkontakter som ägde rum. Hon inställde sedan ensidigt det möte som Gunnar D beordrat, vilket ledde till att bolaget inte såg något annat alternativ än att skilja henne från anställ­ningen. Bolaget sade inte upp Åsa W på grund av brister i hennes arbete eller på grund av hennes hantering av bil och telefon. Det var hennes upprepade vägran att acceptera en sådan uppstyrning och rappor­tering som bolaget önskade och hennes vägran att ens diskutera formerna härför som var orsaken till uppsägningen. Det är således inte tvistigt att Åsa W hade personliga förutsättningar att fullgöra de uppgifter som ingick i anställningen eller att personal som hon ansvarade för var nöjd med henne som chef. Det är i stället fråga om att hon skulle göra det arbetsgivaren ville ha utfört och rapportera det på ett sätt som gjorde att arbetsgivaren kunde till­godogöra sig resultatet. Utan rapporter om hennes kommunikation med markna­den och dess reaktioner kunde inte arbetsgivaren tillgodogöra sig det arbete som hon utförde. Det var inte heller Åsa Ws hemsituation som ut­gjorde grund för uppsägningen. Bolaget har haft stor förståelse för hennes situation och en av de punkter man ville diskutera med henne var hur hennes problem med barntillsyn skulle kunna lösas på ett varaktigt sätt, t.ex. genom professionell barnomsorg i samband med viktiga konferenser. Bolagets upp­fattning var att Åsa W inte ville ha en sådan lösning utan i stället krävde att bolaget skulle acceptera situationen som den var. – Bolaget har inte, som Åsa W påstår, på ett tidigt stadium bestämt sig för att göra sig av med henne. Tvärtom har man länge sett henne som en dyr men värde­full investering. Det har tagit lång tid innan bolagets positiva förväntan omvandlats till insikt om att det kunde bli definitiva problem med att styra upp hennes obestridliga kompetens till att verka för bolagets intres­sen. – Vad gäller rätten till lön enligt 34 § anställningsskyddslagen under tid som tvist om giltigheten av en uppsägning pågår anser bolaget att den undantagsregel som finns bör tillämpas i detta fall. Bestämmelsens orda­lydelse hindrar inte att domstolen nu beslutar att anställningen skall anses ha upphört vid upp­sägningstidens utgång. Åsa Ws uppenbara orderväg­ran har i realiteten inneburit att hon sagt upp sig själv och det vore orimligt om en anställning under sådana förhållanden ändå skulle kunna bestå under flera års process. Eftersom det får anses uppenbart att uppsägningen var sak­ligt grundad skall lön inte utgå. – Tingsrätten har beträffande rättegångskost­naderna uttalat att Åsa W beloppsmässigt har vunnit mer än hälften av sitt yrkande och att rättegångskostnaderna därför skall kvittas. Den väsenliga delen av målet gällde emellertid ogiltighetsförklaring av uppsägningen, vilket är en fråga av långt större ekonomisk betydelse än frågan om lön under pågående tvist. Åsa W förlorade inte bara i fråga om ogiltighetsför­klaringen utan också i fråga om en rad krav på ekonomisk ersättning. Hon fick rätt endast i ett avse­ende, nämligen lön under processen. Att lönebelop­pet blev väsentligt var endast en automatisk följd av att proces­sen tagit tid.

DOMSKÄL

Saklig grund för uppsägning?

Åsa W anställdes i augusti 1999 som försäljningschef i bolaget, som är del av en internationell läkemedelskoncern, Solvay Pharma. Bolaget har ca 20 anställ­da och huvudkontor i Göteborg. Åsa Ws uppgift var att bygga upp och ansvara för verksamheten i bolagets Stockholmsdistrikt. Hon sades upp av bolaget den 16 juni 2000 på grund av personliga skäl. I målet är i första hand tvistigt huruvida det förelegat saklig grund för uppsägningen.

Av utredningen framgår att man från bolagets sida inte ifrågasatt Åsa Ws kompetens för arbetsuppgifterna som försäljningschef och det har inte heller påståtts, i vart fall inte i Arbetsdomstolen, att det var brister i hennes arbetsinsatser som var det stora problemet. Vad bolaget lagt Åsa W till last är framför allt att hon inte låtit bolagsledningen få insyn i och utöva kontroll över hennes arbete och att hon, när hon uppmärksammats på dessa krav från ledningens sida, inte har velat medverka till en lösning. Till detta kommer, enligt bolaget, att hon inte heller velat diskutera frågan om privat användning av tjänstebilen och mobiltelefonen och en lösning av de problem som hennes frånvaro på grund av bristande barntillsyn skapade. Åsa Ws självständighet i arbetet har från bolagets sida uppfattats som en självs­våldighet, som bolaget inte ansett sig behöva acceptera av en anställd i chefsposition.

Åsa W har förnekat att hon brustit i fråga om kommunikation med medarbetare i bolaget. Hon har uppgett att hon skött rapporteringen till bolagsledningen genom muntliga kontakter flera gånger per vecka och att hon alltid gått att nå per telefon eller ringt tillbaka om så inte varit fallet. Hon har framhållit att hennes arbetsuppgifter inledningsvis inte bara bestod av att som försäljningschef bygga upp en struktur i sitt distrikt. Hon fick också själv arbeta som säljare under tiden som hon skulle rekrytera två säljare till distriktet, en rekrytering som var klar först under våren år 2000. Hon har vidare berättat att hon uppfattat sig som uppskattad och att hon fått positiv feedback på sina prestationer. Enligt Åsa W var det först vid ett möte med företagsledningen i Göteborg den 22 maj 2000 som det i svepande ordalag framfördes kritik mot henne för samarbetssvårigheter och hon fick klart för sig att bolaget ville bli av med henne, men hon fick då – trots be­gäran därom – inget besked om vad som var fel och vad hon skulle ändra på.

Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen i målet att bolaget redan när Åsa Ws anställning inleddes riktade kritik mot henne med anled­ning av hennes frånvaro från delar av en konferens, och att det därefter efter hand uppstått problem av olika slag. Det har gällt hennes frånvaro från kon­feren­ser, hennes omfattande privata utnyttjande av tjänstebil och mobiltele­fon samt hennes bristande rapportering om hur den verksamhet som hon ansva­rade för utvecklades. Bolaget måste anses ha haft fog för sitt krav på att få till stånd en dialog med Åsa W om de problem som förelåg i syfte att nå en förändring.

Frågan är emellertid om bolaget tillräckligt tydligt gjort klart för Åsa W att den rådande situationen var oacceptabel för bolaget och vad bolaget krävde av henne. Frågan är också om Åsa W i tid förstått eller bort förstå vilka konsekvenser det kunde få för hennes anställning om de av bolaget önskade förändringarna inte kom till stånd.

Beträffande vad som förekom vid de möten och telefonkontakter som ägde rum mellan marknadschefen Gunnar D och Åsa W under slutet av maj och början av juni 2000 går uppgifterna i viss mån isär. Åsa W har själv uppgett att hon vid dessa tillfällen varit ytterst villig att rätta till de brister som eventuellt fanns och att hon begärde att få skriftligt besked om vad som skulle åtgärdas, men inte fick det. Enligt Gunnar D ledde däremot dessa samtal ingenstans eftersom Åsa W ansåg att ”hon skötte sitt” och inte var intresserad av att diskutera förändringar. Åsa W fick enligt honom möjlighet att själv komma med förslag till hur man skulle kunna gå vidare, men gjorde inte det.

Det får anses utrett att Åsa W i vart fall efter dessa samtal fått klart för sig att bolaget riktade kritik mot henne bl.a. för att hon inte höll kontakt med ledningen och för att hon körde alltför mycket privat med tjänstebilen, samt att bolaget ansåg att om en ändring inte kom till stånd var alternativet att hon lämnade anställningen.

Mot bakgrund av vad som ostridigt förekom vid dessa kontakter måste det enligt Arbetsdomstolens mening anses naturligt att bolaget lade stor vikt vid att få fortsatt kontakt med Åsa W för att så snart som möjligt kunna lösa de problem som aktualiserats. Bolaget måste därför anses ha haft fog för uppfattningen att Åsa Ws besked om att hon ställde in det avtalade mötet med sina chefer den 16 juni 2000 var oacceptabelt. Åsa W borde efter de kontakter som förevarit ha förstått det ytterst olämpliga i att ställa in mötet utan tvingande skäl. Som försäljningschef hade Åsa W en förtroendeställning i bolaget, vilket har betydelse för de krav som bolaget måste kunna ställa på henne.

Med hänsyn till vad som inträffade efter uppsägningen av Åsa W den 16 juni 2000 är det enligt Arbetsdomstolens mening inte nödvändigt att ta ställning till om det dittills inträf­fade innebar att det fanns saklig grund för uppsägningen av henne. Dom­stolen är inte förhindrad att lägga även åbero­pade förhållanden som inträffat efter uppsägningen till grund för bedöm­ningen av om saklig grund för uppsägning förelegat (se AD 1988 nr 67 och där anmärkta förarbetsuttalanden och rättsfall).

När företrädare för bolaget, bl.a. dess verkställande direktör, överlämnade uppsägningshandlingen till Åsa W den 16 juni 2000 begärde de sam­tidigt att hon skulle återlämna tjänstebilen och bolagets mobiltelefon. Åsa W vägrade att göra det. I stället fortsatte hon att utnyttja tjänstebilen privat under sommaren. Under juni månad körde Åsa W ca 580 mil privat och under juli månad drygt 600 mil privat. Någon körning i tjänsten förekom inte under denna tid. Enligt bolaget innebar vägran att återlämna bil och telefon samt det otillåtna utnyttjandet av bilen ett så allvarligt brott mot anställnings­avtalet att det i sig hade utgjort grund för avsked. Åsa W har uppgett att bilen och mobiltelefonen enligt hennes uppfattning var anställningsför­måner, vilka hon enligt sitt ombud hade rätt att behålla under uppsägnings­tiden och så länge anställningen bestod.

Av utredningen i målet i denna del finner Arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, klarlagt att Åsa W hade en tjänstebil, och att hon, i likhet med andra anställda, kunde använda sin tjänstebil för viss privat körning. Det var således inte fråga om att hon som löneförmån hade rätt till obegränsat privat användande av bilen. Åsa W har emellertid inte uppfattat saken så, utan utnyttjade tjänstebilen redan från början betydligt mer än de ca 80–90 mil per månad som bolagets policy medgav. Någon reaktion på detta kom inte förrän efter hennes redovisning av bilkörning under mars och april månad 2000, en period då hon delvis var sjukskriven. Gunnar D hade då ett samtal med Åsa W och informerade henne om vad som enligt bolagets mening gällde och förklarade att man inte accepterade den omfatt­ning hennes privata nyttjande av tjänstebilen hade. Åsa W har uppgett att hon blev förvånad över bolagets reaktion eftersom det enligt hennes upp­fattning inte förelåg några restriktioner alls vad gäller privat användande av bilen. Enligt henne gällde detta även familjemedlemmars användning av bilen.

Att bolaget inte accepterade omfattningen av hennes privata utnyttjande av bilen måste ha stått klart för Åsa W i vart fall efter hennes samtal med Gunnar D den 15 maj 2000, vilket resulterade i att hennes bensinkort drogs in. Hon måste då också ha förstått att bilen enligt bolagets mening var en tjänstebil och inte utgjorde en avtalad bilförmån på det sätt hon själv tydligen uppfattat saken. Åsa W har inte haft rätt att utnyttja bilen i vidare mån än vad bolaget bestämt. Trots att hon befriades från arbetsupp­gifter under den en månad långa uppsägningstiden har hon vägrat att lämna ifrån sig tjänstebilen och i stället fortsatt att använda den privat i stor omfatt­ning. Enligt Arbetsdomstolens mening skall bolaget inte behöva acceptera ett sådant beteende som i realiteten inneburit att Åsa W medvetet tagit sig själv rätt. En sammantagen bedömning av omständigheterna leder därför till slutsatsen att vad bolaget lagt Åsa W till last utgör sådana skäl som motiverar att hon skiljs från anställningen.

Omständigheterna är sådana att det inte kan anses skäligt att kräva att arbets­givaren skulle bereda Åsa W annat arbete hos sig.

I likhet med tingsrätten finner Arbetsdomstolen således att det förelegat sak­lig grund för uppsägning av Åsa W. Tingsrättens dom i denna del skall fastställas.

Underrättelse enligt 30 § anställningsskyddslagen?

Bolaget har enligt 30 § anställningsskyddslagen varit skyldigt att i förväg underrätta Åsa W om den tilltänkta uppsägningen. I lagen finns inga krav på formen för en sådan underrättelse. Underrättelsen kan alltså vara muntlig. Av Arbetsdomstolens praxis framgår dock att underrättelsen måste vara tydlig till sitt innehåll och direkt ange att uppsägning övervägs. Blotta omnämnandet av att ett skiljande från anställningen kan bli aktuellt har inte ansetts räcka, och inte heller muntliga erinringar till den anställde om att han eller hon måste bättra sig. Oklarheter i detta hänseende måste gå ut över arbetsgivaren, som är den som förfogar över underrättelsens form och tydlig­het (se AD 1990 nr 24).

Vad som förekommit mellan Åsa W och representanter för bolagsled­ningen vid mötena den 22 och 29 maj 2000 kan, mot bakgrund av vad som sagts ovan, inte anses utgöra en underrättelse om tilltänkt uppsägning. Utredningen får snarast anses visa att det var först sedan Åsa W inte hört av sig efter sina samtal med Gunnar D den 5 juni 2000 och där­efter ställt in mötet den 16 juni 2000 som bolaget funnit läget så ohållbart att en uppsägning var ofrånkomlig. Bolaget har således inte fullgjort sin under­rättelseskyldighet och kan inte undgå att utge allmänt skadestånd för brott mot 30 § anställningsskyddslagen. Skadeståndet bör bestämmas till 8 000 kr.

Yrkandena om lön och semesterersättning 

Enligt 34 § andra stycket anställningsskyddslagen gäller, för det fall tvist uppkommer om en uppsägnings giltighet, att anställningen inte upphör förrän tvisten slutligt avgjorts. Enligt samma bestämmelse har arbetstagaren rätt till lön och andra förmåner enligt 12–14 §§ så länge anställningen består. En arbetsgivare kan undgå en sådan betalningsskyldighet om domstolen, enligt 34 § tredje stycket, på arbetsgivarens begäran fattar beslut om att anställningen skall upphöra antingen vid uppsägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen bestämmer. Ett sådant beslut kan meddelas när som helst under rättegången, t.ex. i samband med att tingsrätten meddelar dom.

Av handlingarna i målet framgår att bolaget redan i svaromålet vid tingsrät­ten framställt ett yrkande om att anställningen interimistiskt skulle upphöra, återkallat det vid den muntliga förberedelsen för att därefter framställa det på nytt vid huvud­förhandlingen vid tingsrätten. Tingsrättens domslut innehåller emellertid inte något beslut i frågan. Av domskälen kan däremot utläsas att tingsrätten, med hänvisning till 34 § första stycket anställningsskyddslagen, inte ansett sig kunna bifalla bolagets yrkande – trots att uppsägningen ansågs sakligt grundad. Bolaget har därefter i Arbetsdomstolen framställt ett interi­mistiskt yrkande om att anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång. Arbetsdomstolen, som i beslut den 9 december 2002 förklarat att det saknas möjlighet att meddela interimistiskt förordnande för förfluten tid, har förord­nat att Åsa Ws anställning skall upphöra med utgången av den 9 december 2002. Bolagets vid huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen på nytt framställda yrkande om att anställningen skall förklaras ha upphört vid upp­sägningstidens utgång har av domstolen avslagits genom beslut den 22 maj 2003.

Arbetsdomstolen delar tingsrättens bedömning att bolaget inte visat något fog för sitt påstående att lön inte skall utgå under den tid som är aktuell i målet, en tid under vilken anställningen bestått. Bolaget är således skyldigt att utge lön och semesterersättning med av tingsrätten bestämt belopp. I likhet med tingsrätten finner Arbetsdomstolen vidare att det allmänna skadestånd för brott mot 34 § andra stycket som bolaget har att utge till Åsa W bör bestämmas till 20 000 kr. Tingsrättens domslut punkt 1 skall således fastställas.

Rättegångskostnader

Det av Åsa W vid huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen framställda yrkandet om ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten för det fall hon vinner bifall till sina yrkanden har framställts för sent. Det skall därför avvisas.

Parterna har såväl i Arbetsdomstolen som vid tingsrätten ömsom vunnit och ömsom förlorat, och ersättningsskyl­digheten skall därför bestämmas enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken. Bolaget har vunnit framgång i den del av målet som såväl i Arbetsdomstolen som vid tingsrätten får anses ha föranlett huvuddelen av rättegångskostnaderna och haft störst betydelse, dvs. frågan om saklig grund för uppsägning förelegat. Arbetsdomstolen finner det skäligt att Åsa W ersätter bolagets rättegångskostnader med hälften såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Beträffande av bolaget yrkade kostnader vid tingsrätten är det belopp som avser mervärdesskatt inte en ersättningsgill rättegångskostnad. Yrkade belopp i övrigt är skäliga.

DOMSLUT

1.      Arbetsdomstolen avvisar Åsa Ws yrkande om ersättning för rätte­gångskostnader vid tingsrätten.

2.      Arbetsdomstolen fastställer punkt 1 i tingsrättens domslut.

3.      Med ändring av punkt 2 i tingsrättens dom förpliktar Arbetsdomstolen bolaget att till Åsa W utge allmänt skadestånd med åttatusen (8 000) kr jämte ränta från den 15 augusti 2000 tills betalning sker.

4.      Med ändring av punkt 3 i tingsrättens dom förpliktar Arbetsdomstolen Åsa W att ersätta Solvay Pharma Aktiebolag i tingsrätten med femtioåttatusenfemhundra (58 500) kr, varav 50 000 kr avser ombuds­arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 6 september 2002 tills betalning sker.

5.      Arbetsdomstolen förpliktar Åsa W att ersätta Solvay Pharma Aktie­bolags rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med trettiosextusen­fyrahundrafem (36 405) kr, varav 34 500 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

6.      Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Per-Olof Otterhäll för det biträde han har lämnat Åsa W i Arbetsdomstolen till trettiofyratusenåttahundrasjuttioåtta (34 878) kr, varav 33 768 kr för arbete och 1 110 kr för tidsspillan.

Ledamöter: Inga Åkerlund, Sören Öman, Inga Britt Lagerlöf, Rolf Hugert, Göran Gräslund, Inger Öhrn Karlsson, och Karl-Erik Svensson . Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup