ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2003 nr 105 Fråga om anställningsavtal träffats.

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av originaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att läsa domen på Webben. Tryck på den färgade symbolen så kommer du till det avsnittet i domen. I övrigt är det originaldomen, med den skillnaden att texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre utrymme, och att vissa rubriker har formaterats för att kunna skapa innehållsförteckningen. Känsliga namn har dessutom avidentifierats.

ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2003 nr 105. 1

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

Har ett anställningsavtal ingåtts mellan kommunen och Tore S?. 8

Anställningens upphörande och skadestånd. 10

Rättegångskostnader 11

Domslut 11

Sammanfattning

Fråga om anställningsavtal träffats.

ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 105/03

                                                                              2003-12-10                  Mål nr A 18/03

                                                                              Stockholm

KÄRANDE

Teaterförbundet – fackförbundet för scen och media, Box 12710, 112 94 STOCKHOLM

Ombud: jur. kand. Anders Graneld, Teaterförbundet – fackförbundet för scen och media, adress som ovan

SVARANDE

Malmö kommun, 205 80 MALMÖ

Ombud: jur. kand. Ulf Kjerulff, Magnusson Wahlin Qvist Stanbrook Advokatbyrå, Stortorget 29, 211 34 MALMÖ

SAKEN

Skadestånd på grund av avskedande

______________________

Yrkanden m.m.

Tore S är scenograf och medlem i Teaterförbundet – fackförbundet för scen och media (förbundet). Mellan förbundet och Malmö kommun (kom­munen) föreligger inte något kollektivavtalsförhållande men tvisten rör arbetstagare som sysselsätts i arbete som omfattas av kollektivavtal vilket kommunen är bunden av.

Hösten 2001 kontaktades Tore S av Eva B på Malmö Museer. Han blev ombedd att söka en utannonserad tjänst som formgivare av en kommande utställning. Eva B skickade annonsen till Tore S. Tore S sökte arbetet. Eva B och Tore S träffades några gånger och de hade en del telefonkontakter. De diskuterade utställningen och Tore S framförde bland annat sina löneanspråk och angav vilka tider han ville arbeta. Efter midsommar år 2002, ringde emellertid Eva B och meddelade Tore S att Malmö Museer inte hade för avsikt att genomföra utställningen.

Förbundet har gjort gällande att ett anställningsavtal mellan kommunen och Tore S ingicks vid ett telefonsamtal som ägde rum någon gång i början av juni mellan Tore S och Eva B, och att kommunen, genom att frånträda avtalet med omedelbar verkan, avskedat Tore S utan att grund för detta förelegat. Kommunen har bestritt att ett anställningsavtal träf­fats. Parterna har fört tvisteförhandlingar men de har inte kunnat komma överens.

Förbundet har väckt talan och yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till Tore S utge 40 000 kr i allmänt skadestånd för avskedandet och 224 000 kr i ekonomiskt skadestånd avseende utebliven lön med 25 000 kr per månad i åtta månader (200 000 kr) samt semesterersätt­ning (12 procent av 200 000 kr = 24 000 kr). Förbundet har vidare yrkat ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stäm­ning, den 12 februari 2003, till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet i sin helhet men vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

 

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Tore S är utbildad scenograf och har arbetat som sådan på frilansbasis i många år. Tore S har en gång tidigare varit anställd av Malmö Museer för formgivning av en utställning.

Hösten 2001 kontaktades Tore S av Eva B på Malmö Museer. Han blev ombedd att söka en utannonserad tjänst som formgivare av en kommande utställning vid namn ”Slottets historia” eller ”Makt över männi­skor”, som Eva B skulle vara projektledare för. Under våren 2002 meddelade Eva B att hon ville att Tore S skulle formge utställningen. Vid ett antal möten och samtal fick Tore S ta del av idéer, utställningssynopsis och grundplaner över de rum som utställningen skulle disponera. Vid de senare mötena diskuterades bland annat löneanspråk och anställningstid. Tore S poängterade vikten av en uppgörelse efter­som en annan arbetsgivare väntade på besked avseende arbete under verk­samhetsåret 2002 – 2003.

Den 21 maj 2002, vecka 21, hade Eva B och Tore S ett möte vid vilket de träffade en preliminär överenskommelse om en lämplig arbets­plan. Vid mötet diskuterades tidpunkten för öppnandet av utställningen – september 2003 – och man talade också om vilka kalendermånader Tore S skulle kunna vara anställd av Malmö Museer. Eva B och Tore S kom då preliminärt överens om åtta månaders anställning med en månadslön om 25 000 kr. Detta liknade den uppgörelse man hade haft då Tore S formgivit utställningen ”Romerska speglingar” för Malmö Museer några år tidigare. Under veckorna som följde hade Eva B och Tore S telefonkontakt. Tore S upplyste Eva B om vilka åtta månader han ville vara anställd under arbetsperioden fram till utställningens öppnande. Han förklarade vidare att det var hög tid att komma till ett bindande avtal med tanke på att han hade ett annat erbjudande om arbete.

I vecka 23 ringde Eva B och meddelade Tore S att allting var klart. Hon uppgav att planeringen, anställningstiden och löneanspråken hade godkänts av museichefen Kennet J och att öppningsdatumet hade bestämts till den 15 september 2003.  Eva B lovade att denna munt­liga överenskommelse skulle formaliseras i ett skriftligt anställningskontrakt så snart museichefen Kennet J hade tid. Detta skulle ske innan mid­sommar. I och med denna muntliga överenskommelse tackade Tore S nej till en erbjuden anställning som scenograf för musikalen ”Allt eller inget” på Göteborgs Stadsteater. Eva B uppträdde på ett sådant sätt att Tore S hade fog för att uppfatta att han fått anställning hos kommunen. Det är vanligt att anställningsavtal för frilansscenografer ingås muntligen och formlöst. Ett liknande avtal ingicks år 1996 under medverkan av Eva B.

Enligt överenskommelsen skulle anställningen börja den 1 september 2002 och pågå under åtta månader, som dock inte skulle vara sammanhängande. Tore S skulle vara anställd september, oktober och november månad 2002, den 15 februari till och med maj månad 2003 samt augusti månad fram till den 15 september 2003. Han skulle ”på pappret” arbeta heltid under dessa åtta månader men i praktiken skulle arbetet fördelas under hela den aktuella perioden.

Efter midsommar, vecka 26, blev Tore S uppringd av Eva B som berättade att kommunen inte hade för avsikt att genomföra utställningen ”Slottets historia” och att man inte hade något behov av Tore S. Hon förklarade att kommunen inte ansåg sig ha några ekonomiska eller andra för­pliktelser gentemot Tore S eftersom det inte hade upprättats något skriftligt anställningsavtal.

Göteborgs Stadsteater anlitade en annan scenograf strax efter det att Tore S hade tackat nej. Det hade inte varit möjligt att kombinera det arbetet med arbetet åt kommunen. Tore S arbetade under september till och med november månad 2002 med Tolvskillingsoperan i Norrköping. Det arbetet skulle han ha kunnat kombinera med arbetet åt kommunen. Det var omöjligt för Tore S att skaffa sig annat arbete i stället för det åt kom­munen eftersom teateruppsättningar planeras minst ett år i förväg.

Tore Ss sammanlagda lön under perioden den 15 september 2002 till och med den 15 september 2003 uppgår till 190 400 kr. Detta belopp är summan av en delbetalning avseende scenografiarbetet i Norrköping år 2002 och en delbetalning avseende ett scenografiarbete vid GöteborgsOperan år 2003. Dessa inkomster avser uppdrag som Tore S tackat ja till innan överenskommelsen om anställning träffades med kommunen och är således inte till någon del kompensation för inkomstbortfallet på grund av kommu­nens avskedande. Tore Ss genomsnittliga årsinkomst under inkomst­åren 1993 – 2002 uppgår till 336 000 kr.

Tore Ss årsinkomst för år 2003 uppgår till 190 000 kr. Dessa 190 000 kr avser hela scenografarvodet för arbetet vid GöteborgsOperan med premiär i oktober 2003. För månaderna november och december år 2003 har Tore S inget arbete inbokat och kommer således inte heller att ha någon inkomst av tjänst.

En frilansscenograf har inte fasta arbetstider. Det vanliga är att man kommer överens om ett uppdrag som skall vara slutfört vid en avtalad tidpunkt till ett avtalat arvode. En tredjedel av det avtalade arvodet utbetalas vid avtalets ingående, en tredjedel vid leverans av modeller och ritningar och en tredjedel vid uppdragets slutförande. Kommunen och Tore S kom i detta fall överens om att dela upp det överenskomna arvodet på åtta månader under ett år. Detta innebar inte att Tore S skulle arbeta heltid åt kommunen under dessa åtta månader, utan att Tore S på sedvanligt vis skulle full­följa det avtalade uppdraget.

För att minimera inkomstförlusten har Tore S sökt arbeten. Emellertid har teatrarna som regel minst ett års framförhållning vilket gjort att Tore S inte lyckats täcka upp för den inkomstförlust han åsamkats på grund av  kommunens avskedande.

Grunder för talan

Under våren 2002, vecka 23, ingicks ett muntligt avtal om anställning mellan kommunen och Tore S. Vecka 26 frånträdde kommunen anställnings­avtalet med omedelbar verkan utan att det förelåg grund för avskedande. Avskedandet gjordes vidare muntligt utan föregående varsel. Kommunen har därmed brutit mot 18, 19 och 30 §§ anställningsskyddslagen och kommunen är därför skyldig att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

 

Kommunen

Sommaren år 1995 började kommunen att planera för en utställning som fick namnet ”Romerska speglingar”. I samband därmed fick Eva B och Tore S kontakt med varandra och de ville båda att Tore S skulle formge utställningen. De diskuterade på vilket sätt han skulle anlitas för arbetet. Det vanliga är att man som scenograf och formgivare har en egen firma och ingår ett uppdragsavtal med arbetsgivaren. Tore S ville emellertid vara anställd. Vidare ville Tore S arbeta hemma, vilket för­anledde många och långa diskussioner. Trots att Eva B och Tore S redan hösten 1995 var överens om hur arbetet med utställningen ”Romerska speglingar” skulle ske började Tore S inte arbeta med pro­jektet förrän i januari 1996. Anledningen till detta var att det fördes diskus­sioner om anställningsavtalet och vem som från kommunens sida hade rätt att ingå ett sådant. Ungefär samtidigt som Tore S sedan började arbeta med utställningen träffade han museichefen och skrev under ett kontrakt. Det rådde ingen tvekan om att det krävdes ett skriftligt kontrakt undertecknat av museichefen för att det skulle föreligga ett bindande anställningsavtal. Inom den kommunala sektorn ingås anställningsavtal så gott som alltid skriftligen.

Tore S lyckades väl med uppdraget och när Eva B sommaren 2001 började planera för en annan utställning tänkte hon på Tore S. Utställningen hade olika namn på planeringsstadiet såsom t.ex. ”Slottets historia” men fick så småningom namnet ”Makt över människor”. Eva B  kontaktade Tore S. Hon skickade vidare en annons, i vilken Malmö Museer sökte en formgivare till den aktuella utställningen, till Tore S och uppmanade honom att söka arbetet och komma in med ersätt­ningsanspråk. Tore S sökte arbetet. 

Eva B, som hade hand om rekryteringen, tyckte att Tore S hade goda meriter och att han var den mest intressanta kandidaten. Hon skulle ha hand om det förberedande arbetet avseende anställningen men hon var inte behörig att anställa någon. Det är riktigt såsom förbundet anfört att Eva B och Tore S träffades några gånger och att de hade en del telefonkontakter. De diskuterade olika aspekter på projektet och Tore Ss eventuella anställning. Eva B gick dock inte in i någon diskussion beträffande anställningsvillkoren. Hon förklarade att hon inte var ansvarig för sådana frågor och att dessa låg utanför hennes befogenheter. Däremot diskuterade de praktiska frågor kring utställningen.

Förbundet synes göra gällande att kommunen – genom Eva B – och Tore S den 21 maj kom överens om villkoren för Tore Ss anställning och att en definitiv överenskommelse träffades per telefon någon gång i juni 2002. Detta är felaktigt. Vid mötet den 21 maj diskuterades vis­serligen vissa villkor för en eventuell anställning. Eva B betonade emellertid särskilt att hon inte hade befogenhet att ingå avtal om anställning eller anställningsvillkor, utan att detta var en uppgift för museichefen Kennet J. Eva B har lång erfarenhet av att arbeta på museum och hon är väl medveten om att hon inte har behörighet eller befogenhet att ingå avtal om anställning. På grund av det tidigare arbetet med utställningen ”Romerska speglingar” visste hon hur besvärligt det kunde vara att ingå anställningsavtal. Eva B kände till att Tore S inte ville vara uppdragstagare utan ville ha en anställning hos kommunen och vidare att han ville ha möjlighet att arbeta i hemmet. Eva B tvivlade på att Kennet J skulle godkänna detta, men hon framförde Tore Ss krav till Kennet J. Eva B uppgav aldrig vid det aktuella telefon­samtalet att Kennet J skulle ha godkänt planeringen, anställnings­tiden och löneanspråken. Inte heller har Eva B på annat sätt eller vid något annat tillfälle uttryckt sig så att Tore S haft befogad anledning att tro att han fått ett erbjudande om anställning eller att ett anställningsavtal träffats.  

Projektet kom sedan att läggas ned och Eva B meddelade Tore S detta. Något bindande anställningsavtal hade då inte träffats. Vid samtalet som ägde rum i juni förklarade Eva B att Tore S skulle träffa museichefen Kennet J. I och med att projektet lades ned blev det dock aldrig aktuellt för Tore S att träffa denne.

Kommunen ifrågasätter inte att kontakterna mellan Tore S och Göte­borgs Stadsteater har gått till på det sätt som förbundet beskrivit. 

Grunder för talan

Det har inte träffats något avtal om anställning mellan kommunen och Tore S. Eva B har inte heller lämnat något erbjudande om anställ­ning till Tore S. Eva B, som varit ansvarig för rekryteringen, har inte haft befogenhet att ingå anställningsavtal å kommunens vägnar, vil­ket Tore S insett eller i vart fall bort inse. Hon har inte heller uttryckt sig på ett sådant sätt att Tore S haft fog för uppfattningen att han blivit anställd. Eftersom Tore S inte har varit anställd hos kommunen har han inte blivit avskedad.

Domskäl

Tvisten

 

Hösten 2001 kontaktades scenografen Tore S av intendenten Eva B på Malmö Museer. Han blev ombedd att söka en utannonserad tjänst som formgivare för en kommande utställning. Eva B skickade annonsen till Tore S och Tore S sökte arbetet. Utställningen hade under planeringsstadiet olika namn. Ett av dem var ”Slottets historia”, men den fick så småningom namnet ”Makt över människor”. Eva B och Tore S träffades några gånger och de hade en del telefonkontakter. De diskuterade utställningen och Tore S framförde bland annat löne­anspråk och förklarade hur han ville lägga upp arbetet. Projektet lades emel­lertid ned. Efter midsommar år 2002 ringde Eva B och meddelade Tore S att Malmö Museer inte hade för avsikt att genomföra utställ­ningen.

Förbundet har gjort gällande att det träffats ett bindande anställningsavtal mellan kommunen och Tore S vid ett telefonsamtal som ägde rum någon gång i början av juni – vecka 23 – och att kommunen, genom att från­träda avtalet med omedelbar verkan, avskedat Tore S utan att grund för detta förelegat. Kommunens inställning är att något anställningsavtal inte träffats och att något avskedande därmed inte har skett.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med Tore S. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med intendenten Eva B och museichefen Kennet J.

Tore S har uppgett bland annat följande. Han har ungefär tre till fyra arbetsgivare per år, men det kan variera. Kontakten tas ofta av en regissör som vill arbeta med honom. Anställningsavtalen ingås muntligt och sen kommer det ett skriftligt kontrakt med posten. Det kan hända att man efter hand tillför vissa anställningsvillkor som fattas i kontraktet. Avtalen är inte så komplicerade. Han utför sitt arbete i hemmet, där han har arbetsrum och material. – När det gäller den aktuella utställningen för Malmö Museer upp­fattade han den inte som preliminär. Det enda som var osäkert var utställ­ningens öppningsdatum. Det rådde alltså ingen tvekan om att utställningen skulle bli av. Han och Eva B träffades tre till fyra gånger med anled­ning av utställningen och hade däremellan kontakt per telefon några gånger. Sammanlagt hade de kontakt med varandra sju till åtta gånger. På Eva Bs begäran klargjorde han vilka månader han ville vara anställd, vil­ken lön han ville ha och hur lönen skulle fördelas. Han och Eva B kom till slut överens om att han skulle vara anställd i åtta månader, vilka åtta månader det skulle röra sig om och att 15 september 2003 var ett lämpligt öppningsdatum. Han ville få bekräftat vad de kommit överens om eftersom han hade blivit erbjuden ett arbete på Göteborgs Stadsteater med en musikal och efterlyste därför besked från Malmö Museer. Det samtal som han och Eva B hade vecka 23 avgjorde hans planering. Det var Eva B som ringde upp, och han hade väntat på samtalet. Han anser att det träf­fades ett bindande avtal mellan kommunen och honom då. Eva B sade: ”Nu är allting klart”. Hon sade att hon hade träffat Kennet J, att denne tyckte att 15 september var ett bra öppningsdatum och att det inte var några problem med lönen. Han skulle få en månadslön på 25 000 kr. Eva B förklarade att lönen skulle utbetalas på det sätt de kommit överens om, dvs. på samma sätt som förra gången han var anställd vid Malmö Museer. Eva B förklarade vidare att Kennet J hade lovat att träffa honom före midsommar för att skriva anställningskontrakt. Eva B sade aldrig att erbjudandet om anställning inte var bindande förrän båda parter hade skrivit under anställningskontraktet. Det enda som han hade uppfattat kunde vara ett problem var lönen. Eva B hade sagt att hon inte kunde avgöra vilken lön eller vilket arvode han skulle ha, men genom samtalet i vecka 23 fick han bekräftat att Kennet J hade godtagit hans löneanspråk. Han uppfattade inte mötet med Kennet J och tecknandet av kontrakt som ett krav för bindande anställningsavtal. Han såg det mer som att det var naturligt att träffa chefen i samband med att man har erhållit en anställning. Någon gång efter telefonsamtalet ringde han och tack­ade nej till arbetet med musikalen på Göteborgs Stadsteater. Det var då på gränsen till för sent att tacka nej till det arbetet. Det kändes inte riktigt anständigt att ge beskedet så sent och han skulle kanske därför gå miste om eventuella framtida uppdrag. När han senare fick besked av Eva B om att utställningen inte skulle bli av blev han chockad. Eva B för­klarade att hon var hemskt ledsen och uppgav vidare att hon och Kennet J inte var överens om hur utställningen skulle utformas, att hon hade känt sig tvingad att hoppa av och att han därmed inte längre var aktuell som formgivare av utställningen. Dagen efter ringde han till Eva B. Han var upprörd och sade till henne att de inte bara kunde göra så mot honom, att hon visste att han hade ett jobb på gång i Göteborg och att han tackat nej till det eftersom det i början på juni blev klart med hans anställning för utställningen på Malmö Museer. Han sade vidare till henne att hon ”satte honom på pottan” eftersom det var för sent att få någon annan anställning den aktuella perioden och att han därför skulle gå miste om lön i mer än ett halvår. Eva B sade någonting om att hon annars skulle sätta Kennet J ”på pottan”. Han ringde sedan till Kennet J och sade ungefär samma sak som han hade sagt till Eva B. Kennet J sade att han inte visste vad Tore S och Eva B hade diskuterat, men att det var det som Kennet J och han hade bestämt som gällde, och de två hade inte bestämt någonting. – När det gäller utställningen vid Malmö Museer år 1996, ”Romerska speglingar”, fördes inte några långa diskussioner. Han förklarade då att han ville vara anställd. Den slutsumma som han ville ha för arbetet delade man upp så att erhöll 18 000 kr per månad. Han minns inte om han arbetade före den 1 januari 1996. Eva B förklarade då att hon själv inte kunde bestämma arvodet och hän­visade honom till Börje Svensson, som han sedan diskuterade den saken med.

Eva B har uppgett bland annat följande. Hon har inte någon befo­genhet att ingå anställningsavtal, ge löften om anställning eller förhandla om anställningsvillkor. Hon utförde endast det förberedande arbetet inför en anställning. – Inför arbetet med den tidigare utställningen ”Romerska speg­lingar” träffades hon och Tore S två gånger under sommaren 1995 och diskuterade utställningen. Tore S fick därefter vänta ända tills den 12 januari 1996 med besked om anställning, eftersom det var museichefen som beslutade i anställningsfrågor och denne var noga med allt skulle göras på rätt sätt. Kommunen konsulterade under hösten även en jurist i frågan. Var­ken Tore S eller företrädarna för kommunen uppfattade då Tore S som anställd innan kontraktet hade undertecknats. Tore S utförde sitt arbete i hemmet. – Hon var projektledare för utställningen ”Makt över människor”. Hon och Tore S träffades flera gånger och skissade på hur hans arbete skulle se ut. Det var flera sökande till arbetet som form­givare av den aktuella utställningen. Hon sållade ut några stycken väldigt snabbt. De övriga sökandena hängde med ett tag. Hon tittade på arbetsprover och pratade i telefon med några av de sökande. Tore S var den mest intressanta. Tore S ville vara anställd av kommunen, vilket hon inte var så positiv till eftersom kommunen brukade anlita uppdragstagare för sådant arbete som det var fråga om. Tore S talade om vad han ville ha i lön och de diskuterade när han skulle utföra arbetet. Hon varken protesterade eller godkände lönekravet utan sade till Tore S att hon skulle framföra kravet till museichefen. Han ville dela upp anställningen i tre perioder. Han sade att han ville arbeta hemma. Hon visste att museichefen inte skulle tycka om det, men kommenterade det inte. Hon diskuterade alltså inte några anställningsvillkor med honom eftersom det inte var hennes uppgift. De detaljerna skulle museichefen ta hand om. Den 21 maj träffades hon Tore S igen och de diskuterade när tidsperioderna skulle infalla eftersom hon kände sig lite mer säker på projektet. När det gäller anställningstiden hade de först diskuterat en anställning på sju månader, men vid mötet den 21 maj ville Tore S lägga till en månad eftersom han inte tyckte att tiden räckte till. Det var då klart Tore S skulle träffa museichefen innan det hela var färdigt. Därefter hade hon ett möte med museichefen Kennet J, troligen den 14 juni 2002. De diskuterade planeringen av utställ­ningen, Tore Ss anställning och löneanspråk. Kennet J var mycket positiv och såg inga problem. Han delegerade inte någon beslutande­rätt till henne. Han skulle träffa Tore S. Därefter ringde hon till Tore S. Hon trodde då att allting var klart. Hon sade att hon och musei­chefen diskuterat hur arbetet skulle ske och hans lön och att museichefen var positiv till detta. Hon såg inga större problem med det hela. Hon trodde vis­serligen inte att Kennet J skulle acceptera vare sig att Tore S jobbade hemma eller uppdelningen av anställningstiden, men hon utgick från att Tore S skulle vara beredd att ändra sig i dessa avseenden. Hon trodde också att Kennet J kanske skulle få ge sig i vissa avseenden. Hon sade dock inte något om detta vid samtalet utan framförde bara att Kennet J var positiv. Hon förklarade för Tore S att han skulle träffa Kennet J. – Det träffades inte något anställningsavtal vid tele­fonsamtalet i juni. Hon kan inte ha gett Tore S uppfattningen att hon hade rätt att ingå anställningsavtal. Tore S måste ha förstått att han skulle träffa museichefen innan det var klart med anställningen. Eftersom han hade haft anställning vid kommunen år 1996 visste han att det krävdes ett skriftligt anställningskontrakt som var undertecknat av museichefen. – Både hon och Tore S önskade och trodde att utställningen skulle bli av. Hon agerade hela tiden som att hon ville att Tore S skulle få arbetet och trodde att projektet skulle bli av, men gav honom inte uppfattningen att hon kunde fatta beslut i frågan. Det var klart för Tore S att hon inte hade befogenhet att ingå anställningsavtal. – Projektet blev sedan inte av. Hon uppfattade det som att hon inte hade Kennet Js förtroende och hon skulle därför inte längre vara med i projektet. Hon och Kennet J diskuterade vad de skulle göra med Tore S men de kom fram till att det inte fanns något avtal. De insåg att han skulle bli besviken, men eftersom det inte hade träffats något avtal förelåg inte något formellt hinder mot att ge honom beskedet att de inte hade behov av honom.

Kennet J har uppgett bland annat följande. Han är museichef för Malmö Museer sedan fyra år tillbaka. Malmö Museer har 100 anställda. Vid en omorganisation beslutade ledningsgruppen att endast han skulle ha rätt att förhandla om löner. Det är också bara han som har rätt att anställa när det gäller visstidsanställningar och tillsvidareanställningar. – Eva B var tf utställningschef för det aktuella projektet och skulle delta i uttagningen av formgivare och hantverkare och även ta ansvar för budget. Eva B känner till att det är han som löneförhandlar och tecknar avtal och att det inte bara är fråga om en ren formalitet. Eva B nämnde Tore S och sade att denne hade formgivit utställningen ”Romerska speglingar”. Han minns att det var någon diskussion kring kontraktsskrivningen den gången och det var Börje Svensson, den tidigare museichefen, som hade skrivit under kontraktet då. Han och Eva B förde en diskussion om att Tore S ville vara anställd och inte uppdragstagare och det förekom vidare en diskussion kring lönen. Eva B nämnde också för honom vilka tider Tore S ville arbeta. Han minns inte om de pratade om att Tore S ville arbeta hemma men Eva B känner till att han inte vill att anställda skall utföra sitt arbete någon annanstans än på arbetsplatsen. Han sade nog till Eva B att lönen inte var orimlig, men vet inte exakt hur han formulerade sig. Han skulle inte ha accepterat att Tore S utförde arbetet i hemmet och inte heller någon uppdelning av arbetstiden. För ett bindande anställningsavtal krävs enligt hans uppfattning att man vid en förhandling kommer överens om lön och arbetstider.

Har ett anställningsavtal ingåtts mellan kommunen och Tore S?

För att ett anställningsförhållande skall komma till stånd krävs i princip att parterna avger samstämmiga viljeförklaringar i frågan. Ett anställningsför­hållande kan också uppkomma genom att arbetsgivaren – utan att ha för avsikt att få till stånd ett anställningsavtal – uppträder på ett sådant sätt att den arbetssökande med fog får uppfattningen att han eller hon har blivit anställd. Av Arbetsdomstolens praxis framgår att den som påstår sig ha blivit anställd hos en arbetsgivare måste visa att en situation av något av de nu nämnda slagen uppkommit i kontakterna med denne (se t.ex. AD 1986 nr 24). Arbetsgivarens allmänna uppträdande vid en anställningsintervju eller vid andra kontakter med den arbetssökande kan därvid komma att få bety­delse. I rättsfallet AD 1981 nr 131 var förhållandena sådana att det vid en viss tidpunkt hade kommit att föras så omfattande diskussioner rörande anställningen att det enligt Arbetsdomstolens mening måste ha ålegat före­trädarna för arbetsgivaren att under diskussionerna klargöra sin uppfattning att något anställningsavtal inte kommit till stånd (se även t.ex. AD 1985 nr 61 och 1985 nr 129).

Förbundet har gjort gällande att det träffats ett bindande anställningsavtal mellan kommunen och Tore S vid ett telefonsamtal som ägde rum någon gång vecka 23 år 2002, dvs. någon gång mellan den 3 och 9 juni. Kommunen har bestritt att ett sådant avtal träffats. Parterna har olika upp­fattning i fråga om när samtalet i fråga ägde rum, med men det är ostridigt att det rör sig om ett tillfälle i början av juni 2002, före midsommar, och att det var Eva B som då ringde upp Tore S. 

I målet framgår att Eva B inte hade någon befogenhet att träffa bindande anställningsavtal för Malmö Museers räkning. Utredningen visar att endast museichefen Kennet J ägde rätt att besluta i anställnings­frågor och föra förhandlingar beträffande anställningsvillkor med arbets­sökande. Kommunen synes vara av den uppfattningen att det krävdes Kennet Js underskrift på ett kontrakt för att ett bindande anställningsavtal skulle ha kommit till stånd. Enligt vad utredningen visar ingås anställnings­avtal som regel skriftligt vid Malmö Museer. Det är utrett att Tore S aldrig kom att träffa Kennet J för att diskutera anställningsvillkor och teckna anställningskontrakt. Emellertid hindrar inte detta att Eva B skulle ha kunnat agera på ett sådant sätt att ett anställningsförhållande uppkommit. Frågan är därmed om Tore S, på grund Eva Bs agerande, har haft fog för sin uppfattning att han blivit anställd.

Av Eva Bs och Tore Ss uppgifter framgår att samtalen dem emellan fördes i en mycket positiv anda och att Eva B var angelägen om att Tore S skulle formge utställningen. Det framgår att Eva B och Tore S vid ett flertal tillfällen diskuterat utformningen av utställningen, att Tore S framfört att han önskade bli anställd och inte uppdragstagare, att han angett sina löneanspråk samt vilka tider han ville vara anställd och när löneutbetalningarna skulle ske samt framfört att han ville utföra arbetet i hemmet. Vidare framkommer att Eva B och Tore S hade diskuterat den 15 september 2003 som ett lämpligt öpp­ningsdatum för utställningen.

Tore S har berättat att han i maj 2002 hade efterlyst besked om att allt var klart med hans anställning hos kommunen eftersom han hade fått ett erbjudande om arbete vid Göteborgs Stadsteater. Han har även berättat att han ringde till Eva B efter det att han fått besked om att kommunen inte hade behov av honom och att han då frågade hur kommunen kunde göra så mot honom när Eva B visste att han hade haft arbetet i Göteborg på gång. Enligt Tore S meddelade han vidare vid detta tillfälle att han hade tackat nej till Göteborgs Stadsteater när det i juni blev klart med hans anställning Malmö. Dessa uppgifter har lämnats oemotsagda av Eva B. Arbetsdomstolen finner därför inte anledning att ifrågasätta Tore Ss uppgifter i denna del. Det får således anses utrett att Tore S upplyst Eva B om att han hade erbjudande om annat arbete och att han därför ville ha besked beträffande anställningen hos kommunen vid tiden för samtalet i juni.

När det gäller vad som framfördes vid telefonsamtalet i juni har Tore S uppgett att Eva B ringde och sade att allting var klart, att hon hade träffat Kennet J som tyckte att 15 september var ett bra öppnings­datum, att han skulle få en lön på 25 000 kr och att lönen skulle betalas ut på samma sätt som förra gången han var anställd hos Malmö Museer. Eva B har uppgett att hon vid samtalet meddelade Tore S att hon och Kennet J diskuterat hans lön och hur arbetet skulle ske och att Kennet J var positiv. Det framgår vidare att Eva B informe­rade Tore S om att han skulle träffa Kennet J före midsom­mar. Eva B har uppgett att hon, efter det att hon träffat Kennet J, trodde att det var klart att Tore S skulle få arbetet som formgivare av utställningen och att hon inte såg några större problem med hans anställning. Mot denna bakgrund föreligger inte skäl att betvivla riktig­heten av Tore Ss uppgift om att han fick beskedet att allt var klart. Även om det inte går att få full klarhet i hur Eva B uttryckte sig vid det aktuella telefonsamtalet måste hennes uppfattning rimligen ha påverkat hennes uppträdande vid samtalet. Tore S har med hänsyn härtill haft anledning att tro att Kennet J redan hade fattat beslut i fråga om hans anställning och det förhållandet att Tore S efter samtalet ringde och tackade nej till Göteborgs Stadsteater talar för att han verkligen uppfat­tade det som att ett bindande anställningsavtal hade träffats med kommunen. Vad Eva B berättat om att Kennet J troligen inte skulle godta alla de önskemål eller krav som Tore S hade framställt var inget som hon, enligt vad som framkommit i målet, framförde till Tore S vid samtalet.

Av betydelse för frågan om Tore S haft fog för sin uppfattning är vidare att i stort sett alla, från hans synpunkt sett, väsentliga frågor beträf­fande anställningen redan var behandlade när han fick beskedet att allt var klart. Eva B och han hade gått igenom arbetet med utställningen, han hade angett vilka månader han ville arbeta, vilken lön han ville ha och vidare att han ville utföra arbetet hemma. Även öppningsdatum för utställningen hade diskuterats. Vidare framkommer att det vid tiden för telefonsamtalet i juni bara var Tore S som var aktuell för arbetet som formgivare av utställningen. Arbetsdomstolen konstaterar också att det vid den tidpunkten inte framkommit att det förelåg någon som helst osäkerhet om att utställ­ningen skulle bli av. Först efter det aktuella telefonsamtalet i början av juni tycks frågan om utställningens genomförande ha kommit upp och fått till resultat att hela projektet skulle läggas ned på grund av att Kennet J och Eva B hade olika uppfattningar om innehållet i utställningen.

Frågan är då om Tore S, trots allt, måste ha förstått att det var nöd­vändigt att han träffade Kennet J för skriva under ett anställnings­kontrakt innan det förelåg ett bindande avtal och han på grund därav inte med fog kunde anse sig anställd dessförinnan. Det är klarlagt att han vid samtalet i juni blev informerad om att han skulle träffa Kennet J. Arbetsdomstolen konstaterar att det framgår att Eva B i samband med beskedet inte uttryckligen klargjorde för Tore S att han, trots det muntliga besked han fått, inte kunde anse sig anställd förrän det förelåg ett skriftligt anställningskontrakt. Det framgår således inte att hon då upplyst honom om betydelsen av mötet med Kennet J. Mot bakgrund av det som framkommit om Eva Bs och Tore Ss kontakter och vad som framfördes vid telefonsamtalet i samband med att Tore S sökte den aktuella tjänsten finner domstolen att någon sådan form av information borde ha lämnats till Tore S i syfte att undanröja eventuella oklarheter. Enbart det förhållandet att Tore S vid det aktuella telefonsamtalet borde ha varit medveten om att det planerade sammanträffandet med Kennet J inte var inställt kan därför inte anses medföra att Tore S borde ha förstått att frågan om hans anställning ännu inte var klar. Vad kommunen anfört om Tore Ss tidigare erfarenhet av anställning hos kommunen medför ingen annan bedömning.

Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit finner Arbets­domstolen det utrett att Eva B vid det aktuella telefonsamtalet i juni 2002 gett Tore S fog för uppfattningen att han blivit anställd. Ett anställningsförhållande har därmed uppkommit mellan kommunen och Tore S.

Anställningens upphörande och skadestånd

Det är ostridigt att Eva B ringde upp Tore S i slutet av juni 2002 och meddelade att kommunen inte hade behov av honom då utställ­ningen inte skulle bli av. Eva Bs besked till Tore S innebär att kommunen har frånträtt anställningsavtalet med omedelbar verkan på ett sätt som är att jämställa med ett avskedande i anställningsskyddslagens mening utan att grund för en sådan åtgärd förelegat. Tore S är på grund härav berättigad till ekonomiskt och allmänt skadestånd.

Förbundet har yrkat att kommunen skall åläggas att utge ekonomiskt skadestånd till Tore S bestående i ersättning för utebliven lön under en avtalad anställningstid om åtta månader med 25 000 kr per månad jämte semesterersättning. Kommunen har förklarat sig inte kunna vitsorda yrkandet med hänvisning till, som det får uppfattas, den oklarhet som råder beträf­fande Tore Ss inkomster under den angivna tiden. Några särskilda invändningar mot den av förbundet angivna månadslönen eller den angivna tidsperioden har dock inte framställts. Kommunen har vidare inte gjort gäl­lande att Tore S har haft eller borde ha haft några inkomster som skall avräknas från det yrkade beloppet. Arbetsdomstolen finner därför att förbun­dets yrkande avseende ekonomiskt skadestånd skall bifallas fullt ut.

I fråga om det allmänna skadeståndet gör Arbetsdomstolen följande bedöm­ning.

Förbundet har yrkat allmänt skadestånd till Tore S för att han avske­dats utan grund, för att han inte underrättats i förväg, inte erhållit s.k. full­följdshänvisning och för att skriftlig form inte iakttagits.

Arbetsdomstolen finner att kommunen bör åläggas att utge allmänt skades­tånd till Tore S för att han avskedats utan sådan grund som krävs enligt 18 § anställningsskyddslagen. Förbundet har yrkat att det allmänna skades­tåndet för dels det ogrundade avskedandet, dels brotten mot formföreskrif­terna i 19 och 30 §§ anställningsskyddslagen skall bestämmas till 40 000 kr. Enligt Arbetsdomstolen mening bör det allmänna skadeståndet för det felak­tiga avskedandet bestämmas till 30 000 kr. Med hänsyn till att det får anses klarlagt att kommunen faktiskt hade uppfattningen att Tore S aldrig blev anställd och att beskedet som gavs denne i slutet av juni därför inte innebar ett avskedande bör vid sidan härav inte utdömas något skadestånd för att anställningsskyddslagens regler om förfarandet vid avskedande inte har iakttagits.

Rättegångskostnader

Det anförda innebär att förbundet i huvudsak har vunnit målet. Vid denna utgång skall kommunen ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1.  Arbetsdomstolen förpliktar Malmö kommun att till Tore S betala ekonomiskt skadestånd med tvåhundratjugofyratusen (224 000) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 februari 2003 tills betalning sker.

2.  Arbetsdomstolen förpliktar Malmö kommun att till Tore S betala allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr, jämte ränta enligt 6 § rän­telagen från den 12 februari 2003 till betalning sker.

3.  Malmö kommun skall ersätta förbundets rättegångskostnader med fem­tiotusen (50 000) kr, varav 45 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Ledamöter: Inga Åkerlund, Ulf Perbeck och Jarl Karlsson. Enhälligt.

Sekreterare: Kristina Andersson