ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2003 nr 115 En arbetstagares provanställning har genom besked från arbetsgivaren avslutats utan att övergå i en tillsvidareanställning. Arbetsgivaren har i målet inte lyckats visa att arbetstagaren underrättats i förväg om att provanställ­ningen skulle komma att upphöra. Arbetstagaren yrkar allmänt och ekono­miskt skadestånd på grund av den uteblivna underrättelsen. I målet upp­kommer bl.a. frågor om tolkning av det mellan parterna träffade anställ­ningsavtalet, om arbetstagaren har lidit ekonomisk skada samt om tale­ändring och preskription av talan om allmänt skadestånd.

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av originaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att läsa domen på Webben. Tryck på den färgade symbolen så kommer du till det avsnittet i domen. I övrigt är det originaldomen, med den skillnaden att texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre utrymme, och att vissa rubriker har formaterats för att kunna skapa innehållsförteckningen. Känsliga namn har dessutom avidentifierats.

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

KLAGANDE. 2

MOTPART. 2

SAKEN.. 2

ÖVERKLAGAD DOM... 2

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 27 mars 2003 i mål nr T 2017-02. 2

DOMSKÄL. 3

Tvisten. 3

Innebörden av anställningsavtalets bestämmelse om uppsägningstid. 4

Lilja Ys rätt till allmänt skadestånd. 5

Har Lilja Y rätt till ekonomiskt skadestånd ?. 7

Sammanfattning, rättegångskostnader. 9

DOMSLUT. 9

Sekreterare: Catrine Björkman. 11

Tingsrättens dom.. 11

BAKGRUND.. 11

YRKANDEN OCH GRUNDER.. 11

SAKFRAMSTÄLLNINGAR.. 12

L.Y. 12

Econova. 13

DOMSKÄL. 13

DOMSLUT. 14

Sammanfattning

En arbetstagares provanställning har genom besked från arbetsgivaren avslutats utan att övergå i en tillsvidareanställning. Arbetsgivaren har i målet inte lyckats visa att arbetstagaren underrättats i förväg om att provanställ­ningen skulle komma att upphöra. Arbetstagaren yrkar allmänt och ekono­miskt skadestånd på grund av den uteblivna underrättelsen. I målet upp­kommer bl.a. frågor om tolkning av det mellan parterna träffade anställ­ningsavtalet, om arbetstagaren har lidit ekonomisk skada samt om tale­ändring och preskription av talan om allmänt skadestånd.

ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 115/03

                                                                              2003-12-17                  Mål nr B 40/03

Stockholm

KLAGANDE

Lilja Y,

Ombud och rättshjälpsbiträde: advokaten Robert Storgårds,
Advokatfirman Lexum HB, Box 5054, 187 05 TÄBY

MOTPART

BLW Företagsadministration AB, 556517-8760, Box 55502, 102 04 STOCKHOLM

Ombud: advokaten Magnus Montgomery, Advokatfirman af Petersens AB, Box 7495, 103 92 STOCKHOLM

SAKEN

skadestånd

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 27 mars 2003 i mål nr T 2017-02

______________________

Tingsrättens dom, se bilaga.

Lilja Y har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, förpliktar BLW Företagsadministration AB (bolaget) att till henne utge i första hand 60 000 kr, varav 50 000 kr avser ekonomiskt skadestånd för ute­bliven lön och 10 000 kr avser allmänt skadestånd, i andra hand 22 500 kr i allmänt skadestånd och i tredje hand 22 500 kr, varav 12 500 kr avser ekonomiskt skadestånd för utebliven lön och 10 000 kr avser allmänt skadestånd. På beloppen har Lilja Y yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 mars 2002 till dess betalning sker. Lilja  Ylitalo har vidare yrkat att Arbetsdomstolen befriar henne från skyldigheten att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader vid tingsrätten samt yrkat i första hand att bolaget skall förpliktas utge ersättning för hennes rättegångskostnader vid tingsrätten med 27 881 kr och i andra hand att vardera parten skall bära sina rättegångskost­nader vid tingsrätten.

Bolaget har bestritt yrkad ändring och yrkat att Lilja Ys andrahands­yrkande, som framställts först i Arbetsdomstolen, skall avvisas.

Lilja Y har bestritt avvisningsyrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

 

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Därvid har hållits förnyade förhör under sanningsförsäkran med Lilja Y och  Lennart Willberg. Lilja Y har åberopat viss skriftlig bevisning.

Parterna har åberopat samma grunder som vid tingsrätten och har till utveck­ling av sin talan i allt väsentligt åberopat detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. Bolaget har dock vid huvudförhand­lingen i Arbetsdom­stolen tillagt att Lilja Y, genom brev till bolaget den 13 november 2001, bekräftat att hon inte har något anspråk beträffande allmänt skadestånd gent­emot bolaget. Lilja Y har, under påstående att detta är en ny omständig­het, yrkat avvisning av densamma. Bolaget har bestritt avvisningsyrkandet.

DOMSKÄL

Något om den rättsliga bakgrunden

Av 6 § anställningsskyddslagen framgår följande. Avtal får träffas om tids­begränsad provanställning, om prövotiden är högst sex månader. För det fall arbetsgivaren eller arbetstagaren inte vill att anställningen skall fortsätta efter det att prövotiden har löpt ut, skall besked om detta lämnas till motparten senast vid prövotidens utgång. Görs inte detta, övergår provanställningen i en tillsvidareanställning. Om inte annat har avtalats, får en provanställning avbrytas även före prövotidens utgång.

Enligt 31 § anställningsskyddslagen skall en arbetsgivare som avser att ge en arbetstagare besked om att en provanställning skall avbrytas i förtid eller avslutas utan att övergå i en tillsvidareanställning underrätta arbetstagaren om detta minst två veckor i förväg. Bestämmelsen har karaktären av en skadeståndssanktionerad ordningsföreskrift. Syftet med underrättelsen är att arbetstagaren skall få ett visst rådrum innan anställningen avbryts. Är arbetstagaren fackligt organiserad skall arbetsgivaren samtidigt varsla den lokala fackliga organisationen, som har rätt till överläggning med arbets­givaren om beskedet att provanställningen kommer att avbrytas. Även arbetstagaren själv har rätt till överläggning med arbetsgivaren om beskedet, exempelvis för att klara ut eventuella missförstånd. Överläggningsskyldig­heten medför inte att arbetsgivaren är skyldig att avvakta med provanställ­ningens upphörande.

Reglerna i 6 och 31 §§ anställningsskyddslagen är i princip tvingande. Ett avtal är enligt 2 § andra stycket anställningsskyddslagen ogiltigt i den mån det upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt lagen. Av­vikelser från 6 § får enligt 2 § tredje stycket samma lag göras genom kollek­tivavtal.

Tvisten

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller huruvida Lilja Y skildes från sin provanställning hos bolaget på ett sätt som medför rätt till ekono­miskt och allmänt skadestånd.

Det är ostridigt mellan parterna att Lilja Y anställdes hos bolaget som ekonomikonsult med tillträdesdag den 2 april 2001 och att anställningen från och med tillträdesdagen och sex månader framåt var en provanställning. I det skriftliga anställningsavtal som upprättades mellan parterna anges under rubriken ”Uppsägningstid” följande: ”Din uppsägningstid är tre månader, under provanställningen två månader.” Parterna är i målet ense om att bestämmelsen om uppsägningstid gäller för båda parter. Det är vidare ostridigt i målet att Lilja Y den 1 oktober 2001 från bolaget erhöll ett skriftligt besked om att hennes provanställning skulle upphöra med omedel­bar verkan, att Lilja Y har erhållit fulla anställningsförmåner under provanställningstiden och att Lilja Ys provanställning inte övergått i en tillsvidareanställning.

I målet uppkommer bl.a. följande frågor. Vilken innebörd har anställnings­avtalets bestämmelse om två månaders uppsägningstid under provanställ­ningen, dvs. gäller uppsägningstiden endast då bolaget avser att avbryta provanställningen i förtid eller även när bolaget avser att avsluta provanställ­ningen utan att den övergår i en tillsvidareanställning? Har bolaget, som avslutat provanställningen utan att den övergått i en tillsvidareanställning, underrättat Lilja Y om detta i förväg? Har Lilja Ys talan om allmänt skadestånd preskriberats? Har Lilja Y rätt till ekonomiskt skadestånd på grund av utebliven underrättelse om att provanställningen skulle komma att upphöra?

Innebörden av anställningsavtalets bestämmelse om uppsägningstid

Lilja Y har anfört följande. Parterna har avtalat om i första hand två månaders underrättelsetid och i andra hand, med bortseende från provan­ställningsreglerna i LAS, två månaders uppsägningstid. Uppsägningstiden om två månader är inte enligt anställningsavtalet begränsad till att endast avse förtida uppsägning. Avsikten med bestämmelsen var att Lilja Y, för det fall provanställningen sades upp, skulle få två månader på sig att ”se om sitt hus”. Mot den bakgrunden saknar det betydelse om den i anställ­ningsavtalet angivna tvåmånadersfristen kallas underrättelsetid eller uppsäg­ningstid. Tidsfristen gäller under hela provanställningstiden, alltså oavsett när under provanställningstiden som arbetsgivaren beslutar sig för att prov­anställningen skall upphöra.

Bolaget har bestritt påståendet om att parterna har avtalat om två månaders underrättelsetid och anfört att parternas avtal om två månaders uppsägnings­tid endast avser det fallet att provanställningen sägs upp i förtid, vilket inte har skett i Lilja Ys fall.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan det av anställningsavtalet eller av övrig utredning i målet mot bolagets bestridande inte anses visat att parterna har varit ense om att avvika från den tvingande regeln om två veckors underrät­telsetid i 31 § anställningsskyddslagen och ersätta den med en motsvarande underrättelsetid om två månader.

Vad det är fråga om är således en avtalad ömsesidig uppsägningstid om två månader. Parterna är emellertid inte ense om vad det innebär att denna upp­sägningstid skall vara två månader ”under provanställningen”. Gäller denna uppsägningstid endast för det fall bolaget skulle avbryta provanställningen i förtid eller gäller den även i en situation som den förevarande, dvs. när bolaget vid den avtalade provanställningstidens slut lämnar besked om att provanställningen inte kommer att övergå i en tillsvidareanställning?

Anställningsavtalets bestämmelse om att uppsägningstiden under provan­ställningen är två månader är visserligen enligt sin ordalydelse inte inskränkt till förtida uppsägning av provanställningen. Om en uppsägningstid om två månader skulle gälla hela provanställningen skulle det emellertid kunna få till resultat att provanställningstiden i strid med anställningsavtalets bestäm­melse och 6 § första stycket anställningsskyddslagen blev förlängd från sex till åtta månader. Alternativt skulle följden kunna bli att provanställningen fick anses ha övergått i en tillsvidareanställning enligt 6 § andra stycket anställningsskyddslagen. Parterna har emellertid avtalat om en provanställ­ningstid på sex månader. De kan inte anses ha avtalat bort bolagets rätt att lämna besked enligt 6 § andra stycket anställningsskyddslagen för det fall bolaget önskade att anställningen inte skulle fortsätta efter prövotidens slut. Det har inte på­ståtts att Lilja Y blivit skild från anställningen på ett sätt som skall bedömas som ett avskedande (jfr AD 1999 nr 141). Lilja Y har inte heller gjort gällande att provanställningen skulle ha övergått i en tillsvidare­anställning på grund av att bolaget inte iakttagit den avtalade upp­sägnings­tiden. Domstolen delar därför tingsrättens slutsats i denna del, näm­ligen att Lilja Y inte lyckats visa att parterna har haft för avsikt att genom anställningsavtalet frångå de principer som gäller för provanställ­ningar enligt anställningsskyddslagen.

Anställningsavtalet får därmed enligt Arbetsdomstolens mening tolkas på det sättet att uppsägningstiden om två månader i praktiken endast blir möjlig att tillämpa fullt ut under provanställningstidens första fyra månader. För tiden därefter och fram till provanställningstidens slut får reglerna om besked och underrättelse i 6 och 31 §§ anställningsskyddslagen i stället anses gälla.

Den avtalade uppsägningstiden kan därmed inte hindra bolaget från att vid den avtalade tidens utgång avbryta provanställningen genom att lämna ett sådant besked som avses i 6 § andra stycket anställningsskyddslagen. Det innebär också att Lilja Y haft rätt att i ett sådant fall bli underrättad på sätt som avses i 31 § anställningsskyddslagen. Det har i målet inte heller gjorts gällande annat än att den regeln skulle vara tillämplig även i en situa­tion som den förevarande.

Har bolaget, som avslutat provanställningen utan att den övergått i en tills­vidareanställning, underrättat Lilja Y om detta i förväg?

Bolaget har inte påstått att Lilja Y sagts upp i enlighet med bestämmel­sen om två månaders uppsägningstid. Det har däremot påstått att bolagets ställföreträdare Lennart Willberg vid ett möte den 29 juni 2001 muntligen lämnat besked till Lilja Y om att hennes provanställning skulle avslutas utan att övergå i en tillsvidareanställning, vilket Lilja Y har bestritt. Lennart Willberg och Lilja Y har lämnat motstridiga uppgifter om vad som avhandlades vid det aktuella mötet. Lennart Willberg har uppgett att han bl.a. underrättade Lilja Y om att hon skulle få sluta när provanställ­ningen var slut. Lilja Y har uppgett att de vid mötet endast diskuterade hennes kommande semester. Arbetsdomstolen finner att bolaget genom den utredning som förebringats inte kan anses ha visat, mot Lilja Ys bestri­dande, att bolaget den 29 juni 2001 underrättat Lilja Y om att hennes provanställning skulle avslutas utan att övergå i en tillsvidareanställning. Arbetsdomstolen utgår därför vid den fortsatta prövningen av målet från att någon underrättelse inte har lämnats, utan att Lilja Y först genom det skriftliga beskedet den 1 oktober 2001 fått klart för sig att anställningen skulle upphöra.

Lilja Ys rätt till allmänt skadestånd

Lilja Y har yrkat allmänt skadestånd för den kränkning som bolagets brott mot 31 § anställningsskyddslagen inneburit. Det yrkade beloppet har angetts vara dels 22 500 kr, dels 10 000 kr.

Enligt bolaget skall Lilja Ys yrkande om allmänt skadestånd om 22 500 kr i första hand avvisas. I andra hand har detta yrkande, liksom yrkandet om allmänt skadestånd om 10 000 kr bestritts. Bestridandet har i första hand grundat sig på att talan om allmänt skadestånd är preskriberad, och i andra hand på att underrättelse har lämnats den 29 juni 2001. Arbets­domstolen har nyss funnit att bolaget inte lämnat någon underrättelse enligt 31 § anställnings­skyddslagen, och har därför nu att pröva bolagets påstående att Lilja Ys talan är preskriberad. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att allmänt skadestånd skall utgå har bolaget yrkat att skadeståndet skall jämkas efter­som bolagets företrädare varit i god tro om att underrättelse skett i rätt tid.

Arbetsdomstolen prövar till att börja med om den ändring av talan som Lilja Y gjort i Arbetsdomstolen är tillåten. Lilja Y har vid huvudför­handlingen i Arbetsdomstolen ändrat sin talan på det sättet att hennes vid tingsrätten framställda alternativa yrkande om 22 500 kr, i vilket ingick dels 12 500 kr avseende ekonomiskt skadestånd, dels 10 000 kr avseende allmänt skadestånd, nu i första hand skall avse endast allmänt skadestånd. Bolaget har yrkat avvisning av det nya yrkandet, vilket bestritts av Lilja Y. Arbetsdomstolen finner att det nya yrkandet innefattar en ändring av talan, som enligt 5 kap. 3 § arbetstvistlagen jämförd med 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken inte är tillåten i Arbetsdomstolen. Den del av Lilja Ys yrkande om allmänt skadestånd som överstiger det som yrkats vid tingsrät­ten, 10 000 kr, skall därmed avvisas.

Lilja Y har vidare yrkat att Arbetsdomstolen avvisar det av bolaget först i Arbetsdomstolen framförda påståendet att hon i brev den 13 november 2001 bekräftat att hon inte heller vid denna tidpunkt ansåg sig ha ett krav på bolaget avseende allmänt skadestånd. Yrkandet har bestritts av bolaget. Enligt Arbetsdomstolens mening innefattar bolagets sakframställningsvis framförda påstående inte en sådan ny omständighet som avses i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken, varför yrkandet om avvisning skall lämnas utan bifall. Arbetsdomstolen övergår därmed till frågan om Lilja Ys talan har preskriberats.

Bolaget har som grund för preskriptionsinvändningen anfört följande. Av Lilja Ys brev till bolaget den 16 oktober 2001 framgår endast att hon har krav på bolaget på grund av att uppsägning inte har skett i rätt tid. Lilja Y kan därför inte genom brevet anses ha underrättat bolaget om krav på allmänt skadestånd enligt 31 § anställningsskyddslagen. Först vid tingsrät­tens muntliga förberedelse den 26 september 2002 har Lilja Y framfört krav på bolaget med stöd av utebliven underrättelse. Vidare framgår det av Lilja Ys brev den 13 november 2001 att hon inte heller vid denna tid­punkt hade krav på bolaget beträffande allmänt skadestånd, vilket senare bekräftades genom att ansökan om stämning ingavs, den 5 februari 2002, utan att krav på allmänt skadestånd framfördes. Lilja Ys talan om allmänt skadestånd är därför preskriberad.

Lilja Y har bestritt att hennes talan om allmänt skadestånd är preskribe­rad och anfört följande. Hon har genom brevet den 16 oktober 2001 inom rätt tid underrättat bolaget om att hon har krav på allmänt skadestånd. Den 5 februari 2002 väckte hon talan med yrkande om uppsägningslön och kompletterade senare sin talan med ett alternativt yrkande om ekonomiskt skadestånd samt ett yrkandet om allmänt skadestånd. Hennes talan såvitt avser allmänt skadestånd grundar sig på samma händelse som talan i övrigt och är därför inte preskriberad.

Av 41 § första stycket anställningsskyddslagen framgår att den som vill kräva skadestånd skall underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs. Av andra stycket i samma paragraf framgår vidare att den som sedan vill väcka talan om skadestånd skall göra det inom fyra månader efter det att tiden för under­rättelse gick ut. Av 42 § anställningsskyddslagen framgår att arbetstagaren har förlorat sin talan, om någon av de angivna tidsfristerna inte har iakttagits.

Arbetsdomstolen har i ett flertal fall haft att ta ställning till hur preciserad en underrättelse enligt 41 § anställningsskyddslagen skall vara för att verka preskriptionsavbrytande. Domstolen har därvid uttalat att underrättelsen visserligen kan tillåtas vara allmänt formulerad, men att ett minimikrav är att det tydligt framgår att fordringsanspråk kommer att framställas och att det vidare måste kunna uppfattas att anspråket anknyter till viss inträffad åtgärd eller händelse (se t.ex. AD 1983 nr 3 samt AD 1992 nr 32 samt där anförda rättsfall).

Av Lilja Ys brev den 16 oktober 2001, varigenom underrättelse enligt 41 § första stycket anställningsskyddslagen påstås ha skett, framgår enligt Arbetsdomstolens mening att Lilja Y gör gällande krav på bolaget, bl.a. avseende allmänt skadestånd, med anledning av provanställningens upp­hörande. Lilja Y får därmed enligt domstolens mening anses ha fullgjort sin underrättelseskyldighet enligt nu aktuellt lagrum även beträffande kravet på allmänt skadestånd. Innehållet i hennes brev den 13 november 2001 för­ändrar inte den bedömningen.

Lilja Ys stämningsansökan innehöll inget yrkande om allmänt skade­stånd utan detta yrkande framställdes först vid den muntliga förberedelsen i målet, efter utgången av den frist som anges i 41 § andra stycket anställ­ningsskyddslagen. Frågan om detta utgjort en otillåten taleändring prövades av tingsrätten genom dess nu lagakraftvunna beslut den 10 oktober 2002. I beslutet fann tingsrätten att Lilja Ys yrkande om allmänt skadestånd fick anses stödja sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet, och lämnade därmed bolagets invändning om rättegångshinder på grund av otillåten taleändring utan bifall. Tingsrätten fann emellertid i sin dom att anspråket på allmänt skadestånd trots detta var preskriberat på grund av att talan väckts för sent. Arbetsdomstolen har i flera tidigare avgöranden (se t.ex. AD 1995 nr 67 och där anförda rättsfall) uttalat att om en taleänd­ring är tillåten enligt rättegångsbalken det knappast kan komma i fråga att ställa upp ett strängare krav på precisering av yrkandena vid de förhandlingar som föregår det rättsliga förfarandet. Samma synsätt bör gälla i ett fall som det förevarande beträffande yrkandena i underrättelsen och den väckta talan.

Lilja Y skall således anses ha bevarat rätten till sin talan om allmänt skadestånd genom att inom de i 41 § anställningsskydds­lagen angivna tids­fristerna underrätta bolaget och väcka talan om ekonomiskt skadestånd. Bolagets preskriptionsinvändning kan alltså inte vinna bifall. 

I fråga om bolagets skyldighet att utge allmänt skadestånd gör Arbetsdom­stolen följande bedömning. Bolaget skall, som Arbetsdomstolen konstaterat tidigare, anses först den 1 oktober 2001 ha underrättat Lilja Y om att hennes provanställning omedelbart skulle upphöra. Bolaget har således, i strid med bestämmelsen i 31 § anställningsskyddslagen, underlåtit att minst två veckor i förväg underrätta Lilja Y om att bolaget avsåg att ge Lilja Y besked om att hennes provanställning skulle avslutas utan att övergå i en tillsvidareanställning. Bolaget är därför enligt 38 § samma lag skyldigt att till Lilja Y utge skadestånd för den kränkning som lagbrottet innebär. Det föreligger enligt Arbetsdomstolens mening ingen grund för att sätta ned skadeståndet. Domstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till yrkade 10 000 kr.

Har Lilja Y rätt till ekonomiskt skadestånd ?

Lilja Y har som grund för sitt förstahandsyrkande om ekonomiskt skadestånd med 50 000 kr hänfört sig till för det första en påstådd avtalad underrättelsetid om två månader, och för det andra anställningsavtalets bestämmelse om två månaders uppsägningstid. Hon har som grund för sitt alternativa yrkande om ekonomiskt skadestånd anfört följande. Bolaget har i vart fall genom att avbryta hennes provanställning med omedelbar verkan, dvs. utan att underrätta henne om detta två veckor i förväg, brutit mot 31 § anställnings­skyddslagen. Bolaget skall därför, utöver allmänt skadestånd, förpliktas utge ekonomiskt skadestånd motsvarande utebliven lön under två veckor, dvs. 12 500 kr.

Bolaget har bestritt att det är skyldigt att utge ekonomiskt skadestånd och anfört följande. Lilja Y har erhållit fulla anställningsförmåner under hela provanställnings­tiden och har inte lidit ekonomisk skada. Parterna har inte avtalat om två månaders underrättelsetid. Provanställningen har inte upphört genom uppsägning. Den enda rättsliga följden av att en underrättelse enligt 31 § anställningsskyddslagen inte har lämnats före ett besked om att en provanställning inte kommer att övergå i en tills­vidareanställning är allmänt skadestånd.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Det är ostridigt i målet att Lilja Y har erhållit fulla anställningsförmåner under hela anställningstiden. Det är vidare utrett i målet att anställningen avslutades vid den avtalade provanställningstidens slut utan att någon upp­sägnings- eller underrättelsetid iakttogs från bolagets sida.

Domstolen har i det föregående funnit att parterna inte kan anses ha avtalat om en underrättelsefrist på två månader. Yrkandet om ekonomiskt skade­stånd kan alltså inte bifallas på den grunden. Vad gäller andrahandsgrunden kan visserligen konstateras att Lilja Y har en uppsägningstid som i anställningsavtalet angetts vara två månader under provanställningstiden. Som domstolen funnit i det föregående bör den bestämmelsen emellertid tolkas så att den avser förtida uppsägning, dvs. uppsägning i en situation då uppsägningstiden så att säga ryms inom den kvarvarande prov­anställnings­tiden. Den kan således inte göras gällande när anställningen som i detta fall avbryts vid anställningstidens utgång genom besked enligt 6 § anställnings­skyddslagen. Det bör därför inte heller komma i fråga att till grund för det ekonomiska skadeståndet lägga utebliven lön under en period motsvarande uppsägningstiden två månader. Lilja Ys förstahandsyrkande om eko­nomiskt skade­stånd med 50 000 kr motsvarande lön under två månader skall därför avslås.

Den återstående frågan blir då om Lilja Y i enlighet med sitt alternativa yrkande är berättigad till ekonomiskt skadestånd, motsvarande utebliven lön för två veckor, för brott mot underrättelseskyldigheten enligt 31 § anställ­ningsskyddslagen.

Det kan ifrågasättas om ett brott mot en ordningsföreskrift av nu aktuellt slag över huvud taget kan berättiga till ekonomiskt skadestånd. Rätten enligt 38 § anställningsskyddslagen till skadestånd för sådana brott är emellertid inte uttryckligen begränsad till allmänt skadestånd. Däremot finns det i förarbe­tena till lagen ett uttalande i frågan i samband med en redogörelse för skade­ståndsskyldig­heten vid överträdelse av lagens förfaranderegler. Det uttalas där att ”det ligger i sakens natur” att ett åsidosättande av ”lagens formella regler” endast medför skyldighet att betala allmänt skadestånd men däremot inte något ansvar för ekonomisk skada (prop. 1981/82:71 s. 74).

Några uttalanden i förarbetena som särskilt tar sikte på vad som bör gälla beträffande ekonomiskt skadestånd vid brott mot 31 § anställnings­skydds­lagen saknas, liksom vägledande praxis. Det kan nämnas att det finns ut­talanden i litteraturen av innebörd att en arbetsgivare som vill avbryta en provanställning med omedelbar verkan har att utge, förutom allmänt skade­stånd, lön under 14 dagar (se Lars Lunning och Gudmund Toijer, Anställ­ningsskydd, 8 uppl., s. 568 f.). Rättsläget får emellertid betraktas som oklart.

Det kan vara av intresse att jämföra med vad som gäller beträffande skade­stånd vid brott mot förfaranderegler som liknar den i målet aktuella. Regler om underrättelseskyldighet – varsel – finns också i 15 – 17 §§ anställnings­skyddslagen beträffande upphörande av tidsbegränsade anställningar enligt 5 och 5 a §§ anställningsskyddslagen. Det finns exempel på att Arbetsdom­stolen dömt ut ekonomiskt skadestånd för inkomstförlust för tid efter anställ­ningens upphörande på grund av att månadsfristen enligt 15 § anställnings­skyddslagen inte iakttagits (se AD 1987 nr 63, jfr även AD 1977 nr 71). Att det ekonomiska skadeståndet i ett sådant fall kan bestämmas efter samma grunder som de som tillämpas när arbetstagaren går miste om uppsägningstid har stöd av uttalanden i förarbetena (prop. 1973:129 s. 147 f.).

De nyss nämnda reglerna avser emellertid tidsbegränsade anställningar av annat slag än provanställning. Dessutom är reglerna tillämpliga endast i fall då den tidsbegränsade anställningen haft viss varaktighet. Vid provanställ­ning – som ju till skillnad från tidsbegränsade anställningar enligt 5 och 5 a §§ anställningsskyddslagen kan bringas att upphöra när som helst under den avtalade tiden – finns det typiskt sett inte samma behov av att under­rättelse­tiden även skall fylla funktionen av ett alternativ till uppsägningstid.

Enligt Arbetsdomstolens mening leder det som nu redovisats till slutsatsen att det saknas stöd för att det bör utgå ekonomiskt skadestånd för utebliven lön under tid motsvarande den ute­blivna underrättelsetiden på sätt som yrkats i målet. Det kan däremot inte helt uteslutas att det skulle kunna uppstå en ekonomisk skada av annat slag hänförlig till en utebliven underrättelse enligt 31 § anställningsskyddslagen. Det är dock inte visat i målet att Lilja Y lidit någon sådan ekonomisk skada.

Arbetsdomstolen kan sammanfattningsvis konstatera att Lilja Y till följd av bolagets agerande inte fått den frist på två veckor som hon enligt 31 § anställningsskyddslagen varit berättigad till, men hon har erhållit fulla anställningsförmåner under hela den avtalade provanställningstiden. För lag­brottet är bolaget skyldigt, som domstolen funnit, att betala allmänt skade­stånd. Hon har däremot inte visat att hon på grund av lagbrottet lidit någon ekonomisk skada. Hennes yrkande om ekonomiskt skadestånd motsvarande två veckors lön kan således inte bifallas.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående leder till att tingsrät­tens domslut såvitt gäller huvudsaken skall ändras på det sättet att bolaget förpliktas att till Lilja Y utge ett allmänt skadestånd med 10 000 kr. Lilja Y har därmed endast till en mindre del vunnit framgång med sin talan. Vid denna utgång finner Arbetsdomstolen att Lilja Y bör utge en till två tredjedelar jämkad ersättning för bolagets rättegångskostnader vid såväl tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Vad bolaget yrkat får anses skäligt.

DOMSLUT

1.  Arbetsdomstolen avvisar Lilja Ys först i Arbetsdomstolen framställda yrkande såvitt det avser allmänt skadestånd överstigande 10 000 kr.

2.  Arbetsdomstolen avslår Lilja Ys yrkande om avvisning vad avser BLW Företagsadministration AB:s rätt att i Arbetsdomstolen framföra påstå­ende om att Lilja Y genom brev den 13 november 2001 bekräftat att hon inte har något krav på bolaget beträffande allmänt skadestånd.

3.  Med ändring av tingsrättens domslut, punkt 2, förpliktar Arbetsdomstolen BLW Företagsadministration AB att till Lilja Y utge allmänt skadestånd med tiotusen (10 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 mars 2002 till dess betalning sker.

4.  Med ändring av tingsrättens domslut, punkt 3, förpliktar Arbetsdomstolen Lilja Y att ersätta BLW Företagsadministration AB för dess rättegångs­kostnader vid tingsrätten med nittontusen (19 000) kr, avseende ombuds­arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 mars 2003 tills betal­ning sker.

5.  Lilja Y skall utge ersättning för BLW Företagsadministration AB:s rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med sjuttontusensexhundra (17 600) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

6.  Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Robert Storgårds för det biträde han lämnat Lilja Y i Arbetsdomstolen med tjugotusentrehundranittosex (20 396) kr, varav 19 296 kr för arbete och 1 100 kr för tidsspillan. 

Ledamöter: Inga Åkerlund,  Per Virdesten,  Christer Måhl,  Peter Ander,  Carl Magnus Pontén,  Lars E. Rabenius och  Annika Borg. Enhälligt.

Sekreterare: Catrine Björkman

Domsbilaga

Tingsrättens dom

(ledamot: Peter Prom)

BAKGRUND

BLW Företagsadministration AB hade tidigare firmanamnet Econova före­tags administration Aktiebolag. Registrering av det nya firmanamnet skedde den 3 oktober 2002. I denna dom används fortsättningsvis Econova som benämning på svarandebolaget.

L.Y. provanställdes i sex månader som ekonomikonsult vid Econova med tillträdesdag den 2 april 2001. Enligt anställningsavtalet var uppsägnings­tiden under provanställningen två månader. Den 1 oktober 2001 erhöll L.Y. ett skriftligt besked om att hennes anställning skulle upphöra med omedelbar verkan. Hennes månadslön under provanställningen var 25 000 kr.

YRKANDEN OCH GRUNDER

L.Y. har i första hand yrkat att tingsrätten skall förplikta Econova att till henne utge 60 000 kr. I andra hand har hon yrkat att Econova skall förpliktas att till henne utge 22 500 kr. På beloppen, i vilka båda ingår allmänt skade­stånd med 10 000 kr, har hon yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från den 8 mars 2002 till dess betalning sker.

L.Y. har yrkat ersättning för rättegångskostnader samt för det fall käromålet inte bifalles yrkat att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i enlig­het med 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbets­tvister.

Som grund för sitt förstahandsyrkande har L.Y. i första hand åberopat följande. Det yrkade beloppet om 60 000 kr avser dels lön om 50 000 kr, dels allmänt skadestånd om 10 000 kr. Genom anställningsavtalet har parterna avtalat om två månaders underrättelsetid i stället för den tid om två veckor som följer av 31 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Eftersom L.Y. först den 1 oktober 2001 erhöll besked om att hennes anställning omedelbart skulle upphöra är Econova skyldigt att till henne utge ersättning för lön under två månader samt allmänt skadestånd – i enlighet med 31 och 38 §§ LAS – avseende brottet mot underrättelseplikten. I andra hand har L.Y. som grund för sitt förstahandsyrkande åberopat att parterna, med bortseende från provanställningsreglerna i LAS, har avtalat om en uppsägningstid om två månader. Econova har inte beaktat denna uppsägningstid och är, utöver två månaders uppsägningslön, skyldigt att till henne utge allmänt skadestånd med 10 000 kr såsom tidigare angivits.

Som grund för sitt andrahandsyrkande har L.Y. åberopat följande. Econova är enligt 31 och 38 §§ LAS skyldigt att till henne utge dels uppsägningslön under 14 dagar, 12 500 kr, dels allmänt skadestånd om 10 000 kr för brottet mot underrättelseplikten enligt 31 och 38 §§ LAS.

Econova har bestritt käromålet och yrkat full ersättning för sina rättegångs­kostnader. Som grund för bestridandet har Econova åberopat följande. Den avtalade uppsägningstiden avser endast att reglera ett förtida upphörande av provanställningen. L.Y:s provanställning har inte sagts upp till att upphöra i förtid. Underrättelse enligt 31 § LAS skedde den 29 juni 2001 eller i vart fall den 1 oktober 2001. Hennes provanställning har upphört efter sex månader, varför hon inte har lidit någon ekonomisk skada. Parterna har ej avtalat bort reglerna i LAS. – Det allmänna skadeståndet om 10 000 kr bestrids i första hand p.g.a. preskription; yrkandet är för sent framfört. I andra hand bestrids det med hänsyn till att underrättelse enligt 31 § LAS lämnades till L.Y. den 29 juni 2001. För det fall tingsrätten skulle finna att Econova har brutit mot underrättelseskyldigheten skall det allmänna skadeståndet i vart fall jämkas, eftersom ansvarig person vid Econova var i god tro att bolaget agerade i enlighet med 31 § LAS.

L.Y. har under åberopande av beslut enligt 42 kap. 15 a § rättegångsbalken före huvudförhandlingen yrkat att Econovas jämkningsinvändning skall avvisas såsom för sent framförd.

Econova har bestritt avvisningsyrkandet och angivit att denna invändning ej är en ny omständighet som förhindras av beslutet enligt nyss angivet lagrum och att den i allt fall inte fördröjer målets prövning i någon väsentlig mån.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR

L.Y.

Econova har den 29 juni 2001 ej underrättat henne om att provanställningen inte skulle övergå i en tillsvidareanställning. Hennes uppgift stöds av det faktum att Econova sommaren 2001 tecknade en för henne gällande sjuk- och grupplivförsäkring, vilket bara görs för tillsvidareanställd personal inom företaget. – Om en arbetsgivare inte iakttar varseltiden om två veckor enligt 31 § LAS inträder en skyldighet för denne att betala 14 dagars lön samt skadestånd enligt 38 § LAS. Genom anställningsavtalet – i vilket under rubriken uppsägningstid anges att ”Din uppsägningstid är tre månader, under provanställningen två månader.” – har parterna kommit överens om en två månaders varseltid i stället för den tid om två veckor som föreskrivs i LAS. Detta innebär att Econova har haft en skadeståndssanktionerad skyldighet att senast fyra månader efter provanställningens början underrätta L.Y. för det fall bolaget önskat att provanställningen skulle upphöra efter sex månader. I andra hand görs gällande att parterna genom anställningsavtalet avtalat bort LAS och överenskommit att två månaders uppsägningstid skulle gälla för L.Y. under provanställningstiden.

Yrkandet om allmänt skadestånd är inte preskriberat eftersom L.Y. i oktober 2001, genom sitt dåvarande ombud, skriftligen underrättade Econova om sin avsikt att kräva allmänt skadestånd. Under alla omständigheter väcktes talan i målet inom den i 41 § andra stycket LAS föreskrivna fristen genom ansökan om stämning, som inkom till tingsrätten den 5 februari 2002. Även om då inte yrkades allmänt skadestånd bör tidsfristen anses uppfylld med hänsyn till omständigheterna, trots att det direkta yrkandet om ersättning för allmänt skadestånd uttalades först vid den muntliga förberedelsen den 26 september 2002.

Econovas framställda jämkningsinvändning avseende det allmänna skade­ståndet skall avvisas eftersom den framställts först vid huvudförhandlingen den 6 mars 2003 och efter det att förberedelsen i målet enligt 42 kap. 15 a § rättegångsbalken förklarats avslutad.

Econova

Vid mötet den 29 juni 2001 mellan L.Y. och Econovas företrädare L.W. underrättades L.Y. i enlighet med 6 och 31 §§ LAS om att hennes provan­ställning inte skulle gå över i en tillsvidareanställning. Däremot ville L.W. ge henne en andra chans, varför hon placerades vid företagets kontor i Nacka. I vart fall har Econova genom L.W. uppfattat att underrättelse enligt 31 § LAS då gjordes. Ett eventuellt allmänt skadestånd skall därför åtminstone jämkas.

Att L.Y. har anmälts till en sjuk- och grupplivförsäkring är ett misstag. Antagligen har den försäkringsmäklare som Econova anlitat utgått från en lönelista utan att beakta att L.Y. endast var provanställd. Detta har rättats till i efterhand.

Ett brott mot underrättelseskyldigheten kan i detta fall inte berättiga till ekonomiskt skadestånd, eftersom det inte finns någon löneperiod kvar att kräva ersättning för efter det att provanställningstiden gått ut i början av oktober 2001. Parterna har ej avtalat bort LAS.

Yrkandet om allmänt skadestånd är preskriberat eftersom det inte framställ­des i stämningsansökan utan först vid den muntliga förberedelsen den 26 september 2002. Sista dagen för talans väckande i den delen var den 1 juni 2002. Vad som är grunden för allmänt skadestånd vid bifall till yrkandet om ekonomiskt skadestånd på andrahandsgrunden är svårförståligt.

DOMSKÄL

L.Y. och L.W. har hörts under sanningsförsäkran. Skriftlig bevisning har åberopats.

L.Y. har i det förhör som hållits med henne bekräftat sina sakframställnings­vis lämnade uppgifter. Hon har tillagt bl.a. att det var Econova som upp­rättade anställningsavtalet och att hon och L.W. vid mötet i slutet av juni 2001 endast diskuterade hennes semesterledighet.

L.W. har i det förhör som hållits med honom bekräftat Econovas sakfram­ställningsvis lämnade uppgifter.

Tingsrätten behandlar först L.Y:s avvisningsyrkande avseende Econovas jämkningsinvändning när det gäller yrkandet om allmänt skadestånd. Tings­rätten finner att påståendet om att Econova varit i god tro beträffande att en underrättelse enligt 31 § LAS har lämnats i vart fall inte har fördröjt målets prövning. Avvisningsyrkandet skall alltså lämnas utan bifall.

Av central betydelse i målet är innebörden av 6 och 31 §§ LAS. I 6 § tredje stycket LAS anges att en provanställning får avbrytas även före prövotidens utgång om inte annat har avtalats. Enligt 31 § LAS åligger det en arbets­givare som vill avbryta en pågående provanställning i förtid, att senast två veckor i förväg underrätta arbetstagaren därom. Samma tidsfrist gäller då arbetsgivare meddelar att en provanställning skall upphöra vid prövotidens utgång. Om en arbetsgivare bryter mot sådan underrättelseskyldighet, kan han bli skyldig att betala allmänt skadestånd enligt 38 § LAS. En skyldighet att betala ersättning för lön under 14 dagar inträder ej om inte provanställ­ningen har bringats att upphöra i förtid.

I målet är ostridigt att L.Y:s provanställning inte har upphört i förtid. Att parterna har avtalat om en underrättelsetid som överstiger den lagstadgade tiden om två veckor medför ej enligt tingsrättens mening att ekonomiskt skadestånd kan utgå för tiden efter provanställningen. Förstahandsyrkandet, såvitt avser ersättning för lön, kan därför inte vinna bifall på denna grund. Av samma skäl skall det i andra hand framställda yrkandet, såvitt avser ersätt­ning för lön, lämnas utan bifall.

L.Y. har till stöd för sitt förstahandsyrkande i andra hand åberopat att parterna avtalat om en uppsägningstid om två månader vid sidan om reglerna i LAS. Hon har inte lyckats visa att parterna haft för avsikt att genom anställningsavtalet frångå de principer som gäller för provanställningar enligt LAS.

Yrkandena avseende ekonomiskt skadestånd skall alltså lämnas helt utan bifall.

Beträffande yrkandet om allmänt skadestånd för brott mot underrättelse­skyl­digheten behandlar tingsrätten först preskriptionsinvändningen. Yrkandet om allmänt skadestånd framställdes i målet först den 26 september 2002. Enligt 41 § andra stycket LAS skulle sådan talan ha väckts i allt fall senast den 1 juni 2001. I stämningsansökan, som inkom till tingsrätten den 5 februari 2002, yrkades enbart ersättning för ekonomiskt skadestånd. Ekonomiskt skadestånd och allmänt skadestånd har inte sådant samband att de medför gemensamt preskriptionsavbrytande. Yrkandet på allmänt skadestånd enligt LAS är således preskriberat. Grund för allmänt skadestånd när det gäller förstahandsyrkandets andrahandsgrund föreligger inte.

Tingsrättens ställningstaganden innebär att käromålet skall ogillas i sin hel­het.

I detta läge skall L.Y. förpliktas att ersätta Econova för skäliga rättegångs­kostnader. Skäl för att tillämpa 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister föreligger ej. Det belopp Econova yrkat är skäligt.

Rättshjälpsbiträdet Robert Storgårds skall tillersättas yrkad ersättning av allmänna medel.

Advokat Clifford Molenda, som varit förordnad till biträde enligt rätts­hjälpslagen från den 6 november 2001 till den 19 september 2002, har yrkat ersättning för nio timmars arbete med sammanlagt 10 458 kr. Med hänsyn till det sätt på vilket talan då har utförts får Clifford Molenda anses skäligen till­godosedd med ersättning för arbete under fem timmar med 5 810 kr.

DOMSLUT

1.  L.Y:s yrkande om avvisning av BLW Företagsadministration AB:s jämk­ningsinvändning lämnas utan bifall.

2.  Käromålet ogillas.

3.  L.Y. skall ersätta BLW Företagsadministration AB dess rättegångskostnad med tjugoåttatusenfemhundra (28 500) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker.

4.  Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) till Robert Storgårds med tjugotvåtusensjuttioen (22 071) kr, varav 19 296 kr avser arbete och 2 775 kr avser tidsspillan. I beloppet ingår mervärdesskatt med 4 414 kr.

5.  Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) till advokaten Clifford Molenda med femtusenåttahundratio (5 810) kr, avseende arbete. I beloppet ingår mervärdesskatt med 1 162 kr.