ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2004 nr 2 Fråga om det förelegat grund för avskedande, alternativt saklig grund för uppsägning, av en polis som dömts för misshandel och olaga hot till villkorlig dom. Polismannen har både i brottmålet och arbetstvisten förnekat gärningspåståendena i vissa delar och i övrigt hävdat att han handlat i nödvärn. Vidare har arbetstagarparten gjort gällande att det inte förelegat grund för avskedande eller uppsägning även om polismannen befinns skyldig till brott. Arbetsdomstolen har ogiltigförklarat avskedandet men jämkat det allmänna skadeståndet     

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av originaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att läsa domen på Webben. Tryck på den färgade symbolen så kommer du till det avsnittet i domen. I övrigt är det originaldomen, med den skillnaden att texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre utrymme, och att vissa rubriker har formaterats för att kunna skapa innehållsförteckningen. Känsliga namn har dessutom avidentifierats.

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande. 2

Förbundet 2

Grunderna för förbundets talan. 2

Omständigheterna i sak. 3

Staten. 4

Grunderna för statens talan. 4

Omständigheterna i sak. 4

Domskäl 6

Tvisten. 6

Närmare om brottmålet 6

Utredningen i Arbetsdomstolen. 7

Förhörspersonernas berättelser i Arbetsdomstolen. 8

Michael Gs berättelse vid tingsrätten. 12

Brottmålsdomens bevisverkan i målet 12

Arbetsdomstolens bedömning av de åberopade gärningarna. 12

Utgör brottsligheten skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning?. 17

Domslut 18

Ledamoten Anders Hagmans skiljaktiga mening. 20

Sammanfattning

Fråga om det förelegat grund för avskedande, alternativt saklig grund för uppsägning, av en polis som dömts för misshandel och olaga hot till villkorlig dom. Polismannen har både i brottmålet och arbetstvisten förnekat gärningspåståendena i vissa delar och i övrigt hävdat att han handlat i nödvärn. Vidare har arbetstagarparten gjort gällande att det inte förelegat grund för avskedande eller uppsägning även om polismannen befinns skyldig till brott. Arbetsdomstolen har ogiltigförklarat avskedandet men jämkat det allmänna skadeståndet.

ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 2/04

                                                                              2004-01-14                  Mål nr A 32/03

Stockholm

KÄRANDE

Polisförbundet, Box 5583, 114 85 STOCKHOLM

Ombud: förbundsjuristen Annett Olofsson, LO-TCO Rättsskydd AB,

Box 1155, 111 81 STOCKHOLM

SVARANDE

Staten genom Rikspolisstyrelsen, Box 12256, 102 26 STOCKHOLM

Ombud: polisintendenten Maria Lönegård, samma adress

SAKEN

Ogiltigförklaring av avskedande m.m.

______________________

Mellan Polisförbundet (förbundet) och staten genom Rikspolisstyrelsen (staten) gäller kollektivavtal.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 5 december 2002 att avskeda förbundets medlem Anders K från hans anställning som polisassistent vid Polismyndigheten i Västerbottens län. Grunden för avskedandet var att Anders K dömts för brott. Anställningen upp­hörde den 12 december 2002 då Anders K fick del av beslutet. Avskedandet har lett till tvist mellan förbundet och staten.

Förbundet har väckt talan mot staten och har i första hand yrkat att Arbets­domstolen skall

1.  förklara att avskedandet av Anders K är ogiltigt och

2.  förplikta staten att till Anders K utge allmänt skadestånd med 150 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte funnits skäl för avskedande men förelegat saklig grund för uppsägning har förbundet i andra hand yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att till Anders K utge

1.  allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker och

2.  ekonomiskt skadestånd avseende uppsägningslön inklusive semesterför­måner med 23 757 kr per månad fr.o.m. den 13 december 2002 t.o.m. den 12 april 2003, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25:e i respektive månad till dess betalning sker.

Staten har bestritt käromålet men vitsordat beloppet avseende ekonomiskt skadestånd samt sättet att beräkna ränta. Inget belopp avseende allmänt skadestånd har vitsordats såsom skäligt i och för sig. För det fall Arbetsdom­stolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har staten yrkat att det allmänna skadeståndet skall jämkas till noll kronor.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Grunderna för förbundets talan

Anders K har den 12 december 2002 avskedats från sin tillsvidare­anställning hos Polismyndigheten i Västerbottens län utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Anders K har inte gjort sig skyldig till brott. Även om Arbetsdomstolen skulle finna att Anders K har gjort sig skyldig till något brottsligt har det inte funnits skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning. Staten hade kunnat omplacera Anders K till andra arbetsuppgifter men har inte gjort någon omplacerings­utredning. För det fall domstolen skulle finna att det förelegat saklig grund för uppsägning gör förbundet gällande att det i vart fall inte fanns skäl för avskedande.

Omständigheterna i sak

Till grund för avskedandet har staten lagt en brottmålsdom från Skellefteå tingsrätt angående en händelse på valborgsmässoafton 2001. Tingsrätten har värderat bevisningen i brottmålet på ett felaktigt sätt. Det finns inte skäl att tro på målsägandena framför Anders K.

Händelsen gäller ett tumult som uppstod på valborgsmässoafton vid Byastugan i Innervik. Anders K blev då slagen till marken och fick därefter liggande ta emot slag och sparkar från flera personer. Han kände sig hotad till livet och drabbades av panik. I syfte att freda sig utdelade han slag med öppen hand och handlade då i nödvärn. Vid ett tillfälle skrek han något som han inte minns. Han vidgår att det han skrek möjligen kan ha uppfattats som hot om våld men han har inte haft uppsåt till olaga hot. Han var så rädd att han kunde ha sagt vad som helst. I vart fall har han även i den delen handlat i nödvärn. Även om rätten skulle komma fram till att det inte har förelegat nödvärnsituationer har Anders K uppfattat situationerna som sådana varför det i sådant fall förelegat så kallat putativt nödvärn.

Strax efter det inledande tumultet med flera personer inträffade en händelse där endast Anders K och Michael G var inblandade. Anders K var då fortfarande skakad och uppriven. Han uppfattade det som att Michael G angrep honom med ett tillhygge. Även vid detta tillfälle handlade han i nödvärn eller i vart fall i en situation som han uppfattade som sådan. För det fall Anders K i den situationen skulle anses ha använt mera våld än nöden krävde skall beaktas att omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig, varför handlandet ändå inte varit brottsligt.

Anders K uppsökte på natten mellan den 30 april och den 1 maj 2001 akutmottagningen på Skellefteå sjukhus. Av fotografierna som togs vid sjukhusbesöket framgår bl.a. att Anders K hade ett stort jack ovanför ena ögonbrynet, en del mindre sår i ansiktet i övrigt och ett sår mitt på vänster handflata. Det framgår också, om än inte så tydligt, att Anders K hade fått en spark på sidan av kroppen. Han hade inga märken på sina knogar. Fotona utvisar att Anders K åsamkats omfattande skador av sparkar och slag samt att han själv inte har slagits med knuten hand. Detta framgår även av det åberopade rättsmedicinska yttrandet.

De fyra målsägandena i brottmålet - Andreas A, Jan A, Michael G och Jonny L - känner varandra sedan tidigare. I polisutredningens inledningsskede gjordes en rad anmärkningsvärda misstag. Det finns regler för hur en brottsutredning av detta slag bör bedrivas för att säkra bevisningen. De personer som varit inblandade i händelseförloppet skall inledningsvis åtskiljas så fort som möjligt. Det gjordes inte med de fyra målsägandena. De separerades inte på brottsplatsen av de poliser som anlände dit, de åkte tillsammans i polisbilen in till polisstationen och de satt tillsammans i receptionen medan de avlade anmälan en efter en. Vidare hölls inget inledande förhör med någon av de fyra målsägandena på natten mellan den 30 april och den 1 maj. Däremot hölls ett inledande förhör med Anders K vid det tillfället. De första förhören med målsägandena hölls den 8 och 9 maj 2001, dvs. en dryg vecka senare.

Åklagaren åtalade Anders K för misshandel av samtliga fyra mål­sägande och för olaga hot av Michael G och Jan A. Tings­rätten ogillade åtalet i de delar som avsåg misshandel av Jan A respektive Jonny L. Anders K fälldes däremot för misshandel av Andreas A och Michael G samt för olaga hot mot Michael G och Jan A. Påföljden bestämdes till villkorlig dom. Anders K överklagade tingsrättens dom och åklagaren överklagade anslut­ningsvis. Inför huvudförhandlingen i hovrätten hade målsägandena haft ytterligare möjlighet att prata ihop sina versioner av händelseförloppet. När nästan hela huvudförhandlingen i hovrätten var avklarad beslutade Anders K, med tingsrättens bevisvärdering i åtanke, att han inte ville riskera en strängare påföljd. Han återkallade därför sitt överklagande i hovrätten.

Anders Ks tjänstgöring som polis

Anders K har varit polis i 15 år och har mycket goda omdömen från arbetsgivare och arbetskamrater. Under mer än tre år har han fungerat som arbetsledare. Han har varit hundförare i yttre tjänst, vilket endast anförtros de mest betrodda poliserna. Vidare han har varit huvudskjutinstruktör och ansetts som pålitlig och duktig. Han har aldrig tidigare varit inblandad i något slagsmål.

Efter händelsen den 30 april 2001 har Anders K arbetat kvar inom polisen ända fram till avskedandet den 12 december 2002. Han har då haft en inre tjänst på enheten för kriminalunderrättelsetjänst där han har utfört utred­ningar. Under denna period har han haft kvar sitt hundkontrakt och ibland arbetat som hundförare. Han har också fått företräda myndigheten utåt i större sammanhang. Detta visar att Anders K även efter händelsen har haft myndighetens fulla förtroende. Han har utfört sina arbetsuppgifter på bästa sätt.

Staten

Grunderna för statens talan

Anders K dömdes den 10 januari 2002 av Skellefteå tingsrätt för misshandel och olaga hot. Tingsrättens dom vann laga kraft den 9 oktober 2002.

Anders Ks anställning upphörde den 12 december 2002 till följd av statens avskedande. Grunden för avskedandet är att den brottslighet som Anders K har dömts för är allvarlig och helt oförenlig med de höga krav som måste ställas på en polisman. Anders K har genom sitt handlande såväl grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren som visat sådan olämplighet för polistjänsten att förutsättningar för avskedande är upp­fyllda. Grund för avskedande enligt 18 § anställningsskyddslagen föreligger därför.

För det fall grund för avskedande inte skulle anses ha funnits föreligger i vart fall saklig grund för uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen. På grund av de brott Anders K har begått är det inte skäligt att polismyndig­heten i Västerbotten skall bereda Anders K annat arbete hos sig. Även om Anders K hade haft en icke polisiär anställning vid polis­myndigheten är brotten så allvarliga att han även då hade blivit avskedad.

Grunden för yrkandet om jämkning av ett eventuellt allmänt skadestånd är att Anders K genom sitt eget agerande i hög grad har bidragit till den uppkomna situationen.

Omständigheterna i sak

På valborgsmässoafton den 30 april 2001 hade familjen C bjudit hem familjen A på middag. De drack några öl, välkomstdrink och vin till middagen. Efter middagen besökte familjerna vid åttatiden på kvällen majbrasan vid Byastugan i Innervik. Sedan återvände de till Cs bostad. Anders K och Andreas A drack någon starköl till­sammans och beslutade därefter vid kvart i tiotiden på kvällen att återvända till majbrasan. När de kom dit blev Anders K inblandad i en diskussion om hembränt. Därefter började han intressera sig för Jan A, som tidigare var okänd för honom, och påstod att denne var narkotikapåverkad. Någon upplyste Jan A om att Anders K var polis. Anders K förklarade att han skulle göra en drogkontroll på Jan A och ville ta honom avsides. Övriga försökte övertala Anders K att sluta. I detta läge ringde Anders K till polisen i Skellefteå och uppgav att han hade ingripit mot en man som var narkotika­påverkad. Han ville att polis skulle komma till platsen. Detta samtal ägde rum klockan 23.00 och finns dokumenterat i kommunikationscentralen. Därefter utspelar sig den våldsutövning som varit föremål för tingsrättens prövning.

Samtliga inblandade i slagsmålet har vidgått att de var alkoholpåverkade. Tingsrätten har slagit fast att det var Anders K som inledde våldsut­övningen mot målsägandena. Slagsmålet startade när Anders K tog tag i Jan A. Jonny L kom till undsättning och Anders K utövade då våld mot Jonny L genom att tilldela honom ett slag i ansiktet. Jonny L gav sig in i ett handgemäng med Anders K. I detta läge försökte Andreas A få Anders K att sluta. Andreas A försökte sära på dem genom att ta tag i Jonny L. Då fick Andreas A två kraftiga slag i ansiktet av Anders K. Andreas As näsben knäcktes och läppen sprack. Han fick även ömhet i tänderna efteråt.

Michael G befann sig också i anslutning till slagsmålet. Människor runtomkring skrek och hade synpunkter på Anders Ks ingripande. Anders K fick låna Andreas As mobiltelefon och ringde till polisen igen. Anders K beordrade sedan ned Jan A och Michael G på marken och skrek ”rör ni er så slår jag ihjäl er”. I detta läge fick Jan A sittandes på marken ta emot två slag mot huvudet. Andreas A försökte ännu en gång få Anders K att sluta. Andreas A ringde till sin fru som fanns i Cs bostad. Han bad att hon skulle komma och ta med sig Anders Ks fru, Ann-Katrin, till Byastugan för att lugna ner Anders K. Andreas As fru kom men Ann K ville inte följa med. Strax därefter kom polispatrullen till platsen.

Polismännen Valter L och Kenneth F var civilklädda och kom i en civil polisbil. Vid Byastugan möttes de av Anders K och fyra andra personer. Anders K tog tag i Jan A och talade om för dem att detta var den misstänkte. Kenneth F satte med hjälp av Anders K på Jan A handbojor. Jan A var motvillig till att följa med. Valter L försökte lugna ner människorna runtikring. Dessa var mycket upprörda över Anders Ks ingripande. Även Michael G hade synpunkter på detta och gick fram till polis­bilen. Han hade en mobiltelefon i handen men gjorde inget handgripligen för att försöka befria Jan A. Plötsligt hoppade Anders K på Michael G och fällde honom till marken. Anders K satte knäet i ryggen på Michael G och slog honom med minst fyra slag i huvudet. Michael Gs glasögon ramlade av. Anders K vred mobiltelefonen ur handen på Michael G. Han tog sedan tag i Michael Gs huvud och vred huvudet. Till följd av detta kissade Michael G på sig och kräktes samt fick nacksmärtor och huvudvärk. Några personer ville gå fram och hjälpa Michael G men blev stoppade av Valter L. Till slut tyckte Valter L att det gick för långt och gick emellan. Kenneth F och Valter L lyckades tillsammans ta bort Anders K från Michael G.

Polismännen har inte sett något skäl för Anders K att ingripa mot Michael G på det sätt han gjorde. Anders K har själv medgett i ett yttrande till personalansvarsnämnden om detta skeende att ”Där spiller det över på grund av både chock, rädsla och ilska. Jag har medgett att det kan ha gått för långt i detta skede då man inte handlade speciellt rationellt utan mer reflexmässigt i en mycket svår situation”.

Polismannen Per N kom till platsen. Han var polisklädd och kom i en polismålad bil. Han tog sig an Anders K och förde bort honom ifrån händelsernas centrum. Kenneth F pratade med Jan A och konstaterade att denne inte var narkotikapåverkad utan att gripandet var uppenbart felaktigt. Han tog därför bort handbojorna och släppte Jan A. Efter detta följde målsägandena med till polisstationen i Skellefteå med undantag av Michael G som fördes direkt till Skellefteå sjukhus. Anders K åkte med Per N till polis­stationen. Där hördes Anders K av polisinspektören Erik H. Vid detta tillfälle hävdade Anders K att han uppträtt i egenskap av polis. Han har sedan ändrat sig och uppgett att det inte var något polisingripande och att han inte hade trätt i tjänst.

Efter händelsen omplacerades Anders K till inre tjänst vid polisen i Skellefteå. Den 3 september 2001 åtalades han för misshandel av de fyra målsägandena och olaga hot mot Jan A och Michael G. Den 10 januari 2002 dömdes Anders K av Skellefteå tingsrätt till villkor­lig dom för misshandel av Andreas A och Michael G samt olaga hot mot Jan A och Michael G. Tingsrätten begärde yttrande från polisens personalansvarsnämnd huruvida Anders K skulle komma att skiljas från sin anställning vid fällande dom. Nämnden angav i yttrande den 5 november 2001 att Anders K skulle skiljas från sin anställning om han dömdes i huvudsak enligt åtalet. Tingsrätten fann att omständigheterna starkt talade för ett fängelsestraff, men med tillämpning av 29 kap. 5 § i brottsbalken fick påföljden stanna vid villkorlig dom. Anders K överklagade domen. Hovrätten för Övre Norrland höll huvudför­handling den 8 och 9 oktober 2002. Vid lunchtid huvudförhandlingens andra dag återkallade Anders K sitt överklagande. Då hade samtliga mål­sägande och polismännen Valter L och Kenneth F hunnit avge sina vittnesmål. Tingsrättens dom vann laga kraft genom hovrättens avskrivningsbeslut den 9 oktober 2002.

Domskäl

Tvisten

Den 12 december 2002 avskedades Anders K från sin anställning som polisassistent vid Polismyndigheten i Västerbottens län. Grunden för avskedandet var att Anders K dömts för brott.

Tvisten i målet rör främst frågan om det funnits laga grund för statens avskedande av Anders K.

Förbundet har gjort gällande att avskedandet har skett utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Förbundet har anfört att Anders K inte har gjort sig skyldig till brott. Även om Arbetsdomstolen skulle finna att Anders K har gjort sig skyldig till något brottsligt har det enligt förbundet inte funnits skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning. Förbundet menar att staten i vart fall hade kunnat omplacera Anders K.

Staten har som grund för avskedandet anfört att den brottslighet som Anders K har dömts för är allvarlig och helt oförenlig med de höga krav som måste ställas på en polisman. Enligt staten har Anders K genom sitt handlande såväl grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren som visat sådan olämplighet för polistjänsten att förutsättningar för avskedande är upp­fyllda. Enligt staten utgör brottsligheten i vart fall saklig grund för uppsäg­ning.

Närmare om brottmålet

Anders K åtalades i brottmålet för misshandel och olaga hot enligt följande gärningsbeskrivning.

Anders K har den 30 april 2001 i Innervik, Skellefteå kommun, misshandlat

1. Andreas A genom att tilldela denne två slag i ansiktet med svullnad, missfärgning, sårskada, tandskada och blödning

2. Jan A genom att tilldela denne två slag mot huvudet med smärta, värk och yrsel som följd samt genom att bryta Anderssons högra arm upp mot nacken med kraftig smärta som följd

3. Michael G genom att fälla honom till marken, sätta knäet mot ryggen och trycka till, tilldela denne minst fyra slag mot huvudet, vrida huvudet samt vrida ett föremål ur Grenvalls högra hand med underhuds­blödningar, överhudsavskrapningar, ytliga hudskador, ömhet, värk, stelhet och smärta som följd

4. Jonny L genom att tilldela denne minst ett slag i ansiktet med rispa på höger kind och smärta som följd.

Anders K har vidare vid samma tillfälle hotat Jan A och Michael G genom att uttala: ”Rör ni er slår jag ihjäl er” eller liknande, vilket varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person hos dessa.

Anders Ks inställning till brottspåståendena var densamma som i Arbetsdomstolen (se ovan under förbundets utveckling av talan).

Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes, förutom Anders K och de fyra målsägandena, polismännen Kenneth F, Valter L, Per N, Gunnar S och Erik H.

Tingsrätten fann det styrkt att Anders K misshandlat Andreas A genom att tilldela denne två slag i ansiktet. Beträffande nödvärnsinvändningen angav tingsrätten i denna del att ”Anders Ks invändning om nödvärn, eller att han haft anledning befara attack från Andreas A, är motbevisad genom utredningen”. Mot Anders Ks förnekande var det inte styrkt att han gjort sig skyldig till miss­handel av Jan A eller Jonny L, varför åtalet ogillades i dessa delar. Det olaga hotet ansågs däremot styrkt. Enligt tingsrättens mening var beteendet - oavsett syftet med Anders Ks uttalande - ägnat att fram­kalla allvarlig fruktan hos målsägandena. Anders K, som enligt tingsrätten helt saknat fog för agerandet, dömdes därför för olaga hot mot Jan A och Michael G. Vad slutligen avsåg misshandel av Michael G fann tingsrätten att ”Anders Ks påstående, att han agerade för att avvärja ett påbörjat eller överhängande angrepp från Michael Gs sida, är vederlagt genom utredningen, däribland polisvittnenas uppgifter”. Tingsrätten fann det styrkt att Anders K utsatt Michael G för det våld som åklagaren påstått.

Tingsrätten dömde således Anders K för misshandel av Andreas A och Michael G samt för olaga hot mot Jan A och Michael G. Med beaktande av att Anders K skulle komma att skiljas från sin anställning vid fällande dom stannade påföljden vid en villkorlig dom.

Som redan har framgått av parternas utveckling av talan överklagade Anders K tingsrättens dom. Åklagaren, liksom Jan A och Jonny L, överklagade domen anslutningsvis. Åklagaren yrkade, såvitt har framkommit, att Anders K skulle dömas även för de åtalspunkter som tingsrätten ogillat samt att han under alla omständigheter skulle få en strängare påföljd. I och med att Anders K återkallade sitt överkla­gande förföll anslutningsöverklagandena. Tingsrättens dom stod därmed fast.

Utredningen i Arbetsdomstolen

Samtliga personer som hördes i brottmålet med undantag av Michael G har på förbundets begäran hörts även i Arbetsdomstolen. Således har Anders K hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med Andreas A, Jan A och Jonny L samt med polismännen Kenneth F, Valter L, Per N, Gunnar S och Erik H. Michael G har till följd av en hjärnskada (som saknar samband med händelserna i målet) inte kunnat höras här. Förhöret med honom har förebringats genom uppläsning ur tingsrättens dom eftersom bandupptagningarna från brottmålet inte finns kvar.

Vidare har fyra vittnen som inte åberopades i brottmålet hörts i Arbetsdom­stolen, nämligen Lars-Erik S, Mikael F, Björn J och Anders Ks hustru Ann K. Även dessa vittnen har hörts på begäran av förbundet.

Förbundet har slutligen som skriftlig bevisning åberopat fotografier och ett rättsmedicinskt yttrande rörande de skador m.m. som Anders K själv haft efter händelsen samt ett utlåtande över hans tjänstgöring som polis.

Staten har inte åberopat någon bevisning.

Förhörspersonernas berättelser i Arbetsdomstolen

De personer som har hörts i Arbetsdomstolen har beträffande de omstridda händelserna på valborgsmässoafton 2001 berättat sammanfattningsvis följande.

Anders K: As var hembjudna till dem på middag på valborgs­mässoafton. Familjerna åkte till festplatsen vid Byastugan och återvände sedan hem. Andreas A och han cyklade sedan tillbaka till Byastugan. Han hade intagit måttligt med alkohol under kvällen och var definitivt inte berusad. När de kom fram var det någon som skämtade och sa ”var har ni dunken”. Han gick fram och pratade med Lars-Erik S och Mikael F. Någon bjöd på hembränt men han bad dem stoppa undan flaskan. Han diskuterade skolskjutsen med Lars-Erik S och var inte irriterad på honom. Lars-Erik S och Mikael F åkte därifrån.

Därefter pratade han med Jonny L. Under samtalet kom det fram en person till dem som senare visade sig vara Jan A. Jan A betedde sig mycket konstigt. Han frågade om Jan A hade tagit någon narkotika, vilket denne förnekade. Någon ropade att Anders K var snut och Jan A blev då mycket besvärad och började småhota honom. Han frågade återigen om Jan A hade tagit något och vid ett tillfälle fick han svaret ”Ja, och vad kan du göra åt det då?” Det blev viss munhuggning och han fick med sig Jan A en bit bort för att lugna ner honom. Han ringde efter polisen och rapporterade att det fanns en påtänd kille vid Byastugan som hotade honom.

Efter samtalet till polisen fortsatte Jan A att hota honom. Han tog tag i Jan A och sade till honom att vara lugn tills polisen kom. Jan A för­stod då att han verkligen hade ringt polisen. Jan A blev förbannad och smällde till honom. Han ramlade omkull på gruset med Jan A. Jonny L anslöt. Det blev ett slagsmål och han hamnade i underläge med Jonny L ovanpå sig. Han fick smällar. Jan A hade kommit upp och han fick sparkar på baksidan av överkroppen från det håll Jan A stod. Han slog Jonny L och tog sig upp. Han kände hur blodet rann ner för ögat. Jan A var på honom igen och det uppstod sedan ett oerhört tumult och slags­mål. Flera anslöt, bl.a. var Andreas A och Michael G där. Han ropade på hjälp. Andreas A tog tag i honom, troligen för att dra bort honom. Medan Andreas A höll i honom i höger arm kom Jan A och slog honom i ansiktet igen. Han skrek till Andreas A att släppa honom. Andreas släppte inte men då lyckades han slå bort Andreas så han tappade taget. De drabbade samman igen. Andreas A kom då emot honom igen, troligen för att ta fast honom för att lugna ner honom med ett grepp. Han satte då upp sin hand med ett distraktionsslag och skrek ”nej, gå bort”. Han var livrädd för att bli fasthållen igen så att de andra kunde slå honom obehindrat. När han satte upp handen träffade han Andreas A över näsan och munnen. Andreas A fick näsblod och gick därifrån. Även Jonny L avlägsnade sig.

Michael G och Jan A fortsatte att vifta och slå. Han var helt chockad och skakad och var rädd att hamna på marken igen. Han skrek allt vad han orkade för att de skulle sätta sig ner. Han vet inte exakt vad han skrek till dem. De satte sig först inte men när han måttat ett slag framför dem satte de sig. Han backade för att ringa polisen men hans telefon var förstörd. Då kom Andreas A, gav honom sin mobiltelefon och sa till honom att ringa efter hjälp. Han ringde till polisen igen och sa till dem att skynda sig dit.

Medan han väntade på polisen reste sig Michael G och Jan A. Folk skrek saker som ”din snutjävel, vi ska se till att du får flytta åt helvete” och han backade för att ha alla framför sig. Till slut kom den civila polisen. Han fick med sig Jan A mot polisbilen. Kenneth F kom och hjälpte honom och de satte på Jan A handbojor. Valter L höll tillbaka de övriga och försökte lugna ner dem. Det var fortfarande stökigt och skrikigt. Han uppfattade det inte som att poliserna hade grepp om situationen och kände sig fortfarande hotad. När Kenneth F skulle placera Jan A i bilen trängde sig Michael G förbi Valter L och kom fram mot honom samtidigt som han höjde sin högra näve. Han såg att Michael G hade något föremål i den höjda handen. Michael G var då bara någon meter från honom. Han tog ett fast grepp om Michael G och drog ner honom på marken. De ramlade på marken, Michael G på mage med honom ovanpå sig på ryggen med något slags grepp. Michael G försökte hela tiden göra sig fri genom att skalla och klacka honom men lyckades inte komma loss. Han tryckte till Michael G och slog honom på skuldran när denne försökte vrida sig runt. Till slut gav Michael G upp och låg stilla. Då kom andra personer och slet isär dem. Han hämtade Jonny L som hade gått in i Byastugan. Sedan kom polismannen Per N och pratade med honom. De åkte till polisstationen där Erik H höll målsägandeför­hör med honom. Han blev också skjutsad till sjukhuset den natten.

Andreas A: De var bjudna till Cs på valborgsmässoafton. Ingen var särskilt berusad. När han och Anders K kom tillbaka till festplatsen andra gången för kvällen frågade Lars-Erik S var de hade dunken. Anders K blev irriterad och diskuterade med Lars-Erik S. Anders K tyckte att Lars-Erik S skulle be om ursäkt, vilket denne gjorde. Lars-Erik S åkte. Sedan började Anders K gå på Jan A för att han misstänkte att denne använt någon form av narkotika. Anders K tog med sig Jan A till ett växthus för att göra tester. Anders K ringde till polisen för att de skulle ta Jan A. Jan A blev upprörd och pratade högt men det var inget handgemäng då. Jonny L kom fram och ville att Anders K skulle låta Jan A vara. Då slog Anders K till Jonny L och Jonny L slog tillbaka. Det blev slagsmål. Jonny L lade ner Anders K på marken. Jonny L satt på Anders K och slog denne. Jan A och Michael G var också där men han såg inte vad de gjorde eftersom det var en gröt av folk. Han drog bort Jonny L från Anders K. Han försökte hålla isär dem och då slog Anders K honom med ett slag på näsan och ett på tanden. Han vet inte hur Anders K höll handen, om den var öppen eller knuten. Han vet inte varför Anders K slog honom. Det hela gick väldigt fort och det var högljutt hela tiden. Ingen slog dock Anders K just när denne slog honom.

Efter det skulle Anders K ringa efter mera folk. Anders Ks telefon hade gått sönder och han lånade då ut sin telefon. Han tyckte själv att det vore bra om det kom mera folk innan det riktigt ”barkade ur”. Någon kunde ledsna på Anders K som var sist inflyttad i byn. Efter att Anders K ringt polisen beordrade denne ner Jan A och Michael G på knä. Anders K var helt tokig och sa att de skulle sätta sig ner, annars skulle han slå ihjäl dem. Han fick tillbaka sin telefon. Anders K ville att även han skulle sätta sig. Det vägrade han och då sa Anders K att han skulle åka dit för passivt motstånd. Han ringde hem till Cs för att få dit deras fruar. Hans fru kom dit en stund men Ann-Katrin kom inte förrän senare.

De civila poliserna anlände. De satte handklovar på Jan A. Alla var upp­rörda. Han såg sedan att Michael G var under Anders K på marken men vet inte vad som föregick det. Han sa till Kenneth F att göra något. Han åkte sedan till polisstationen tillsammans med sin fru och Ann K.

Jan A: Han var ytterst lite berusad kvällen i fråga. På festplatsen träffade han Anders K som började ifrågasätta om han gick på några droger, vilket han inte gjorde. Anders K ville ha in honom till stationen och ringde till polisen. Han uppfattade det som ett polisingripande från Anders Ks sida. Michael G, Andreas A och Jonny L var runtomkring. Det skreks och de slet i varandras kläder. Han vet inte vem som började slita i kläderna. Michael G kom fram för att få bort honom och det var ”ett djävla liv”. Han uppfattade inte Jonny L förrän senare. Han såg att Andreas A vek sig efter en smäll och den måste han ha fått av Anders K. Andreas A blödde ur näsan. Själv hade han bara stått och skrikit. Efter detta var alla upprörda och skrek. Anders K beordrade dem att sitta ner, annars skulle han slå ihjäl dem. Anders K var upprörd och vansinnig. Själv försökte han resa sig och fick då två smällar i ansiktet. Detta uppgav han inte i sin första anmälan för då var han trött och ville bara hem. Sedan kom polisen. Anders K skrek ”det är han”. Han blev upptryckt mot polisbilen. De bröt upp hans arm och satte på honom handfängsel. En polis tog in honom i bilen och konstaterade att han inte var drogpåverkad, varefter han blev släppt. Mitt i allt var det ett djävla liv utanför, där låg Anders K och brottades med Michael G. I något annat skede, han minns inte när, låg också Anders K och Jonny L och bråkade i en klump på marken. Han har inte sett någon slå eller sparka Anders K.

Jonny L: Han minns inte händelsen så bra längre. Han var full den kvällen. Han träffade Anders K på festplatsen men minns inte vad de pratade om. Anders K och Jan A pratade också med varandra. Vad han kan minnas var det något prat om att Anders K trodde att Jan A var påverkad av narkotika. Det blev bråk mellan Jan A och Anders K men han minns inte hur det gick till eller vem som började. Han gick fram till dem för att få stopp på bråket men minns inte vad som hände då. Anders K slog till honom på kinden och då gav han sig på Anders K. Han minns inte hur det gick till utan bara att han sa till Anders K att ge sig. Anders K var i underläge och var nog upprörd. Han låg på Anders K men vet inte om han slog honom. Andreas A lyfte bort honom från Anders K. Han gick då in i Byastugan. Sedan kom civilpoliserna. Stämningen var upprörd och folk skrek, men han minns inte vad. Han stod framför polisbilen. Michael G stod bredvid. Polisen satte handfängsel på Jan A. Michael G var upprörd över detta och skrek väl något mot Anders K, han minns ej vad. Michael G höll upp en mobiltelefon och tog något steg framåt. Anders K rundade bilen och flög på Michael G. Anders K bröt ner Michael G vid diket och slog av denne telefonen. Anders K gav Michael G några smällar och höll fast huvudet. Han uppfattade inte att Michael G slog Anders K utan att det var Michael G som fick stryk och behövde hjälp. Han försökte gå dit men blev stoppad av en polis som stod med ryggen mot Anders K. Han sa åt polisen ”ser du inte vad som håller på att hända”. Då vände sig polisen om och gick dit och särade på dem.

I samband med förhöret med Jonny L har förbundet i delar som Jonny L inte längre minns åberopat följande uppgifter ur polisförhör med honom: ”Det blev ett ordentligt bråk och det vevades med armarna. Vem som vevade mest är oklart men både Jan och Anders åkte omkull. (…) Johnny tog tag i Anders och hamnade ovanpå honom liggande på marken. När de låg ner kom någon och sparkade mot Anders huvud. Var sparken träffade exakt kan Johnny inte säga.”

Kenneth F: Han och Valter L kallades till festplatsen med anled­ning av ett ringa narkotikabrott. När de anlände kom Anders K fram med en kille (Jan A) han tagit hand om. Jan A kämpade emot och han hjälpte Anders K att lägga Jan A mot bilen. Anders K var kraftigt alkoholpåverkad men inte berusad, blodig och jätteupprörd. Det var omkring åtta personer i närheten och många skrek och var upprörda. De ansåg att poliserna skulle ta hand om Anders K i stället för Jan A.

Stämningen var väldigt aggressiv mot Anders K. Han och Anders K satte på Jan A handbojor. De andra skrek hela tiden vid sidan om och Valter L försökte hålla dem borta och lugna ner dem, men det gick inte. De stod mot bilen allihop och det var trångt. Han såg i ögonvrån att en annan kille (Michael G) var framme och sa något. Michael G höll i något som kan ha varit en mobiltelefon. Michael G kan ha tagit sig förbi Valter L. Anders K for iväg och tog tag i Michael G. De åkte ner på marken snett bakom honom. Anders K höll ner Michael G mot marken. Han tänkte först inte så mycket på det utan antog att Anders K ville få slut på bråket. Men då hörde han att de andra skrek och pekade. Han tittade till en gång och såg då att Anders K tryckte ner Michael G på marken på ett sätt som inte var riktigt bra. Anders K hade Michael G i ett stenhårt grepp. Lite senare tittade han dit igen och såg att det som hände inte var naturligt. Han reagerade på att Anders K fortfarande höll Michael G i samma grepp. Michael G var i ett ”mycket risigt läge”. Han undrade då vad Anders K höll på med. Han anser att Anders K absolut gick för långt. Valter L gick emellan Anders K och Michael G. Han bad då Jan A att stå kvar och hjälpte Valter L att skilja dem åt. Anders K var då ännu mera upprörd och besviken även på dem. Anders K verkade inte förstå vad som hände eller varför poliserna agerade som de gjorde.

Han tog in Jan A i polisbilen och kontrollerade honom med ficklampa osv. Han konstaterade att Jan A inte var påverkad och släppte honom. Därefter kom Per N och tog hand om Anders K. Han själv och Valter L försökte ta reda på vad som hänt. De inblandade personerna - förutom Anders K - skildes inte åt, utan det gällde då att försöka lugna ner situatio­nen och lösa det hela på ett praktiskt sätt.

Valter L: När han och Kenneth F kom till platsen stod Anders K vid sidan om och fyra andra män i en klunga för sig. De såg att det hade varit handgemäng, Anders K var blodig och även de andra hade skavanker. Anders K var lugn då och pekade ut en av personerna som misstänkt för att vara narkotikapåverkad. Stämningen blev upphetsad, de andra hävdade att det var fel att misstänka Jan A. Kenneth F förde Jan A mot tjänstebilen och han själv stod och höll de andra ifrån. De var uppretade över ingripandet. Michael G var mera ettrig än de andra och var ”taggig” mot honom. Kenneth F och Anders K satte på Jan A handfäng­sel medan han höll undan de andra. Efter ett tag lyckades Michael G smita emellan och sprang fram till Kenneth F och Anders K. Han minns inte om Michael G höll i något. Då tog Anders K tag i Michael G och lade ner honom på marken. Det blev en brottningsmatch. Anders K tog ett ordentligt tag runt Michael G huvud. De låg på marken i någon minut. Michael G satt fast i ett riktigt skruvstäd. Detta hände bakom hans rygg. Han höll undan de andra som ville att de skulle avbryta det hela. Hans minnesbild är att Michael G lyckades ta sig upp på något sätt och då flög Anders K på honom en gång till. Då tyckte han att det gick för långt och gick fram och särade på dem. De försökte reda ut situationen och pratade med de fyra målsägandena samtidigt. Dessa var alkoholpåverkade och upprörda. Det var svårt att få grepp på vad som hänt. De åkte sedan till polisstationen.

Ann K: Hon befann sig i hemmet när de aktuella händelserna vid Byastugan inträffade. Hon har aldrig sagt att hon inte ville komma och städa upp efter maken i samband med att Andreas A ringde och bad fruarna att komma till Byastugan. Anledningen till att hon inte åkte dit direkt var att hon hade hand om barnen hemma och inte trodde att det var nödvändigt att hon åkte.

Lars-Erik S och Mikael F har berättat att de träffade Anders K vid Byastugan den aktuella kvällen, att Lars-Erik S och Anders K pratade om skolskjutsen och att det inte var någon dålig stämning mellan någon av dem och Anders K på grund av något prat om hembränt. De åkte därifrån innan något bråk startat.

Gunnar S: Han var vakthavande befäl på polisstationen den aktuella natten. Först fick han ett samtal från Anders K där denne uppgav att det fanns någon han misstänkte för narkotikabrott. Då skickade han dit Valter L och Kenneth F. Anders K ringde igen och sade att det hade blivit bråk och att de andra poliserna inte hade kommit ännu. Han sade till Anders K att polisen skulle komma och skickade dit Per N också. Per N ringde sedan och ville ha en rutinerad polis som kunde ta Anders Ks uppgifter eftersom han ville göra en anmälan. Det uppdraget fick Erik H. Anders K var uppjagad och grät. De andras anmälningar tog han själv upp. Han såg till att de inblandade personernas skador dokumenterades. Frågan huruvida personerna hålls åtskiljda i en situation som denna och om inledande förhör hålls direkt är delvis en praktisk fråga om att prioritera. Den aktuella natten var det mycket att göra.

Per N: När han kom till platsen hade bråket redan upphört. Han tog Anders K åt sidan och frågade vad som hänt. Denne uppgav att han hade gripit någon och att det förekommit fritagningsförsök. Anders K var mycket skärrad och upprörd.

Erik H var den polis som höll målsägandeförhör med Anders K natten efter händelsen. Han har berättat att Anders K då var blodig, smutsig och grät. Beträffande de uppgifter Anders K lämnade vid förhöret har han hänvisat till förhörsprotokollet eftersom han inte minns vad denne uppgav.

Björn J är lärare på Polishögskolan. Han har omvittnat att poliser får lära sig att försöka avvärja angrepp bl.a. genom kraftfulla rop och genom att använda handen som polisiärt stopptecken.

Michael Gs berättelse vid tingsrätten

Enligt vad tingsrätten har antecknat i sin dom har Michael G där upp­gett bl.a. följande. (…) Han stod på parkeringsplatsen intill majbrasan då han fick se hur hans kompis Jan A satte sig ned på marken och att det stod en man upp bredvid honom som skrek att denna var arresterad. Han blev själv beordrad av Anders K att sätta sig ner. Han såg hur Jan A fick ta emot två slag av Anders K samtidigt som Anders K skrek att de inte skulle ställa sig upp ”för då slår jag ihjäl er”. Jonny L kom och försökte ta undan Anders K ifrån dem. Andreas A kom också dit och sade åt Anders K att sluta. Samtidigt kom det en bil och två män klev ur. Han ropade åt dem att de skulle hjälpa till med att få Anders K att sluta. Anders K vände sig då mot honom och sade att han var arresterad. Anders K tog därefter med sig Jan A bort till bilen. Han reste sig då upp och gick fram emot bilen. Han visste inte då att männen i bilen var poliser eftersom de inte hade uniformer. I sin högra hand hade han en mobiltelefon med vilken han tänkte ringa polisen, eftersom han blev rädd när han såg hur de nyanlända behandlade Jan A. Han ville ringa efter hjälp eftersom han kände att de var helt övergivna. Han vågade själv inte ingripa. Anders K hoppade plötsligt på honom och vred runt honom så att han hamnade på marken. Anders K satte därefter sin fot på hans nacke och tryckte till, och han fick ett slag i nacken. Anders K vred därefter om hans hand för att få honom att släppa den mobiltelefon som han hade i handen, vilket resulterade i (att) telefonen flög iväg och hamnade i ett dike. Sedan tog Anders K tag i hans huvud med ett grepp om hakan och försökte vrida om. Anders K tappade dock taget men försökte en gång till. Han kände då hur det knakade i nacken och svartnade för ögonen. Vridningen resulte­rade i att han blev ”groggy” och nästan tappade medvetandet. Han trodde att han skulle dö. Efteråt reagerade han genom att kräkas och kissa på sig. (…)

Brottmålsdomens bevisverkan i målet

Frågan vilken betydelse en allmän domstols brottmålsdom skall tillmätas i en arbetstvist rörande uppsägning eller avskedande på grund av brott har prövats av Arbetsdomstolen i många tidigare avgöranden. Arbetsdomstolen har därvid uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet bör tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten (se t.ex. AD 1997 nr 138 med hänvisningar). Denna praxis bygger på vad som allmänt gäller om en brott­målsdoms betydelse i ett efterföljande tvistemål och torde ta sikte särskilt på fall i vilka avgörandet av brottmålet har fällts efter prövning av bevisning som sedermera inte förebringas i arbetstvisten (se AD 1991 nr 76).

I förevarande fall har samtliga personer som hördes i brottmålet utom en hörts på nytt i Arbetsdomstolen. Därutöver har fyra personer som inte hördes i brottmålet vittnat här. Vid sådana förhållanden har Arbetsdomstolen att i målet göra en självständig prövning av vad som lagts Anders K till last (jfr t.ex. Arbetsdomstolens domar 1992 nr 82, 1997 nr 138 och 2002 nr 83).

Arbetsdomstolens bedömning av de åberopade gärningarna

Det bör inledningsvis klargöras att staten till grund för avskedandet endast har åberopat den brottslighet som Anders K har dömts för av tings­rätten och således inte att han även har begått de gärningar han frikänts från. Arbetsdomstolen har därför inte anledning att göra en egen prövning av de ogillade åtalspunkterna.

Anders K och de fyra målsägandena i brottmålet - Andreas A, Jan A, Jonny L och Michael G - har i flera delar lämnat motstridiga uppgifter om händelseförloppet. Vid bedöm­ningen av vem eller vilka av dessa personer som kan anses mer trovärdig än någon av de andra finns flera omständigheter att ta i beaktande.

Händelserna på valborgsmässoafton har inte bara lett till anmälningar mot Anders K. Anders K har omgående gjort en egen polisan­mälan med anledning av att han själv blivit slagen. Ett inledande målsägan­deförhör hölls samma natt med honom; några närmare uppgifter om Anders Ks anmälan har dock inte presenterats i Arbetsdomstolen. Såväl Anders K som i vart fall några av målsägandena har uppenbarligen haft ett direkt intresse av att skydda sig själva vid sina redogörelser för vad som inträffat. Som framhållits av förbundet har de fyra målsägandena inte hållits åtskilda efter händelsen och inledande förhör med dem hölls först en dryg vecka senare. Det har därför funnits en god möjlighet för dem att sam­ordna sina berättelser. De fyra målsägandena känner varandra sedan tidigare. Anders K är inflyttad på orten och har enligt egen uppgift uppfattat det som att alla inte uppskattade att ha en polis boende på platsen. Vidare har framkommit att det som en följd av händelserna på valborgsmässoafton har uppstått misshälligheter mellan Anders K och hans hustru å ena sidan och Andreas A och dennes hustru å andra sidan. Umgänget dem emellan har helt upphört i anslutning till händelserna.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det inte möjligt att med säkerhet slå fast vem eller vilka av de inblandade personerna som är trovärdig eller ej. Det är inte heller säkert att någon av berättelserna är helt igenom riktig. Det kan tänkas såväl att uppgifter har tillrättalagts i vissa delar som att de inblandades minnesbilder inte är helt korrekta. Mot den bakgrunden menar Arbetsdom­stolen att målsägandenas uppgifter måste bedömas med stor försiktighet vid prövningen av om Anders K har gjort sig skyldig till de gärningar som påståtts.

Tingsrätten har anmärkt att Anders K vid sitt andra besök på fest­platsen den aktuella kvällen blev irriterad över att någon frågade honom om hembränt och tog upp en diskussion med personen i fråga för att utverka en ursäkt. Denne person var Lars-Erik S. Lars-Erik S och Mikael F, vilka inte hördes i tingsrätten, har i Arbetsdomstolen berättat om sitt samtal med Anders K vid detta tillfälle. De har båda förklarat att Lars-Erik S och Anders K mest pratade om skolskjutsen och att det inte var dålig stämning mellan någon av dem och Anders K på grund av något prat om hembränt. Med beaktande av dessa uppgifter kan Arbetsdomstolen inte, som tingsrätten gjort, utgå från att Anders K inledde det andra besöket på festplatsen med att bli irriterad på Lars-Erik S.

En stund senare på kvällen har Anders K framfört misstankar mot Jan A om att denne skulle vara påverkad av narkotika. Jan A har uppfattat det som ett polisingripande från Anders Ks sida, vilket inte framstår som en obefogad uppfattning. Anders K var dock inte i tjänst, utan var i likhet med övriga på platsen där i egenskap av festdeltagare. Han var själv påverkad av alkohol och det har såvitt fram­kommit inte funnits skäl för ingripande mot Jan A. I likhet med tingsrätten anser Arbetsdomstolen att Anders Ks ingripande mot Jan A var olämpligt.

Som en följd av Anders Ks ingripande mot Jan A har det uppstått diverse tumult och slagsmål med Anders K och de fyra målsägandena i brottmålet inblandade i olika skeden. Tingsrätten har som redan redovisats ogillat åtalet mot Anders K såvitt avser misshandel av Jonny L och Jan A. Dessa gärningar skall inte prövas av Arbetsdomstolen, men händelseförloppet närmast före Anders Ks påstådda misshandel av Andreas A kan inte förbigås vid bedöm­ningen av den senare gärningen. Det står därvid klart genom Anders Ks, Andreas As och Jonny Ls uppgifter att det då pågick ett slagsmål där Anders K var i underläge och låg på marken med Jonny L ovanpå sig. De övriga målsägandena var också närvarande, men det har inte gått att klarlägga vad var och en av dem har gjort i detta sammanhang. Berättelserna i målet och den rättsmedicinska utredningen om Anders Ks skador utvisar dock att Anders K mottagit slag och sannolikt också blivit sparkad under slagsmålet.

Det var alltså i detta skede av händelseförloppet, när Anders K under pågående slagsmål befann sig i underläge med Jonny L ovanpå sig, som Andreas A ingrep. Såvitt har framgått av Andreas As och Jonny Ls uppgifter drog Andreas A bort Jonny L från Anders K. Enligt Andreas A försökte han därefter hålla isär Jonny L och Anders K. Enligt Anders K hade Andreas A i ett tidigare skede hållit i honom och han blev då slagen av Jan A innan han lyckades göra sig fri. Anders K var enligt egen uppgift livrädd för att bli fasthållen igen och satte därför upp handen mot Andreas A för att hindra honom att ta ett grepp om honom, varvid han träffade Andreas A över näsan och munnen. Enligt Andreas A fick han ett slag på näsan och ett på tanden. Han vet inte hur Anders K då höll handen, om den var öppen eller knuten. Jan A har inte sett själva slaget utan endast uppgett att Andreas A vek sig efter en smäll som denne måste ha fått av Anders K. Jonny L har inte sagt något om detta.

Med hänsyn till vad som tidigare angetts om att målsägandenas uppgifter måste värderas med stor försiktighet anser Arbetsdomstolen att Anders Ks uppgifter i detta hänseende bör tas för gott. Domstolen utgår således från att Andreas A fick ett slag med öppen hand över näsan och munnen när Anders K ville hindra denne från att närma sig honom. Det är enligt Arbetsdomstolens uppfattning inte styrkt i målet att Anders K hade något uppsåt att träffa Andreas A på det sätt han gjorde och därvid tillfoga denne smärta och skador med sitt handlande.

Till skillnad från tingsrätten finner Arbetsdomstolen därför inte att det är styrkt att Anders K har gjort sig skyldig till misshandel av Andreas A.

Beträffande åtalet för olaga hot har Andreas A, Jan A och Michael G uppgett att Anders K beordrade Jan A och Michael G att sitta ner varvid han yttrade ”annars slår jag ihjäl er”. Genom dessa berättelser, som inte heller motsägs av Anders Ks egna uppgifter, är det styrkt att Anders K har uttalat sig såsom åklagaren har påstått.

Att en tilltalad har handlat i överilning eller affekt utesluter inte att han kan anses ha handlat uppsåtligen, men rent reflexmässiga handlingar är inte upp­såtliga (se Holmqvist m.fl. ”Brottsbalken, En kommentar”, studentutgåva 3 år 2002, s. 1:18). Att uttala sig på det sätt Anders K gjort kan knappast ske som en reflexmässig handling utan får närmast ses som en handling i affekt, vilket således inte utesluter uppsåt. För ansvar för olaga hot är det tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet skall verkställas. Man fäster alltså framför allt avseende vid hur situationen har tett sig från den hotades synpunkt. För straffbarhet krävs inte att den hotade blir rädd, men om det är uppenbart för denne att hotet inte kunde vara allvarligt menat är handlingen inte straffbar. Huruvida gärnings­mannen verkligen hade för avsikt att fullfölja hotet är inte av betydelse för frågan om gärningen är straffbar (för denna redogörelse ang. olaga hot se a. a. s. 4:22 f.). Anders Ks uttalande får anses vara ägnat att framkalla fruktan hos Jan A och Michael G. Situationen när Anders K gjorde sitt uttalande var inte sådan att det kan ha framstått som uppenbart för målsägandena att Anders K inte skulle slå dem om de vägrade att sitta ner. Anders Ks gärning är således i och för sig att bedöma som ett olaga hot. Frågan är då om Anders K kan undgå ansvar för gärningen på grund av nödvärn.

I 24 kap. 1 § brottsbalken anges att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger - såvitt nu kan vara i fråga - mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. En person kan inte heller göras ansvarig för uppsåtligt brott om han trodde att förhållandena var sådana att de, om de förelåg, skulle göra hans gärning straffri på grund av nödvärnsrätt (så kallat putativt nödvärn). Av 24 kap. 6 § brottsbalken fram­går att om någon i en nödvärnssituation har gjort mer än vad som är medgivet skall han ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Om en tilltalad i ett brottmål gör en nödvärnsinvändning som inte är uppenbart verklighetsfrämmande skall invändningen godtas om åklagaren inte lyckas motbevisa denna. Det åligger då åklagaren att förebringa så mycket bevisning att invändningen om nödvärn framstår som obefogad (se NJA 1990 s. 210).

I målet har i viss utsträckning olika uppgifter lämnats om i vilket skede av händelseförloppet som Anders K fällde det nu aktuella uttalandet. Jan A har uppgett att det var efter det att Andreas A blivit slagen. Michael G synes i tingsrätten ha uppgett att det var innan Jonny L och Andreas A ingrep. Andreas A har uppgett att det var efter det att han själv blivit slagen och Anders K åter ringt till polisen. Anders K har uppgett att det var efter det att Andreas A blivit slagen, men innan han ringde polisen för andra gången. Han har också uppgett att uttalandet gjordes när Jan A och Michael G fortsatte att vifta med armarna och slå. Utredningen kan inte sägas ge något säkert besked om huruvida det då pågick något egentligt slagsmål eller i övrigt förekom något överhängande brottsligt angrepp på Anders K. Utredningen ger dock inte heller stöd för att dennes uppgift att Jan A och Michael G fortsatte bråket skulle vara felaktig. Vid detta förhållande får enligt Arbetsdomstolens mening Anders Ks agerande i sammanhanget anses ha skett i nödvärn.

Det anförda innebär att Arbetsdomstolen till skillnad från tingsrätten inte anser att Anders K har gjort sig skyldig till straffbart olaga hot.

Slutligen återstår bedömningen av åtalet för misshandel av Michael G.

Anders K har även i denna del hävdat att han handlade i nödvärn eller att han i vart fall trodde att han befann sig i en nödvärnssituation. För det fall Anders K i den situationen skulle anses ha använt mera våld än nöden krävde har förbundet anfört att omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig, varför handlandet ändå inte var brottsligt.

Före händelsen med Michael G hade de civila polismännen Valter L och Kenneth F kommit till festplatsen. Kenneth F och Anders K satte på Jan A handfängsel. Det har framgått av samtliga förhör att det då rådde en upphetsad stämning på platsen och att folk skrek saker eftersom de var upprörda över ingripandet mot Jan A. Genom Anders Ks, Valter Ls och Kenneth Fs berättelser är det utrett att Valter L försökte hålla undan övriga personer och lugna dessa medan Anders K och Kenneth F ägnade sig åt Jan A, men att Michael G lyckades ta sig förbi Valter L fram mot Anders K. Michael G höll då en mobiltelefon i handen. Enligt vad Michael G själv har berättat i tingsrätten tänkte han ringa till polisen eftersom han inte förstod att Kenneth F och Valter L var poliser och då han blev rädd när han såg hur Jan A behandlades. Anders K har uppgett att han såg Michael G komma emot honom med något föremål i sin höjda hand och att han trodde att denne skulle angripa honom. Enligt Anders K var Michael G bara någon meter från honom när han tog ett grepp om Michael G och drog ner denne på marken.

Det förefaller inte sannolikt att Michael G verkligen hade för avsikt att angripa Anders K när han närmade sig denne. Anders K har dock påstått att han i vart fall trodde att han befann sig i en nödvärnssitu­ation. Med beaktande av hur situationen kan ha tett sig för Anders K, då Michael G i den upphetsade stämning som rådde tog sig förbi Valter L och kom emot honom med något i sin lyftade hand, anser sig Arbetsdomstolen inte kunna lämna hans påstående utan avseende. Arbetsdomstolen godtar alltså att Anders K i detta skede av händelseförloppet trodde att han befann sig i en nödvärnssituation. Anders K hade därmed, inom de gränser som gäller för nödvärnsrätt, rätt att försvara sig mot det som han uppfattade var ett angrepp på honom från Michael G.

Av de uppgifter som lämnats av Michael G, Jonny L, Kenneth F och Valter L, vilka i viss mån också stöds av Anders Ks egen berättelse, är det styrkt att Anders K har utövat det våld mot Michael G som angetts i åklagarens gärningsbeskrivning; dock kan det inte sägas att det var just med knäet som Anders K tryckte till Michael G över nacken eller exakt hur många slag som Anders K slog mot Michael G. Frågan är då om detta våld håller sig inom ramen för Anders Ks nödvärnsrätt.

När Anders K dragit omkull Michael G låg denne på mage på marken medan Anders K satt på hans rygg och kopplade ett grepp på honom. Berättelserna i målet visar att Anders K i stort sett omgående fick kontroll på Michael G och att den senare befann sig i underläge under hela det efterföljande skeendet. Bl.a. har Kenneth F och Valter L vittnat om att Anders K hade Michael G i ett stenhårt grepp eller ”i ett skruvstäd”. Valter L har visserligen i Arbetsdomstolen uppgett att hans minnesbild nu är att Michael G i något skede lyckades ta sig upp och att Anders K då flög på denne en gång till. Dessa uppgifter har dock inte bekräftats av någon annan person, inte ens Anders K själv, och har enligt vad som antecknats i tingsrättens dom inte heller uppgetts av Valter L vid förhöret där. Det får därför antas att denna avvikelse beror på att Valter L nu har en sämre minnesbild av händelsen och att denna uppgift inför Arbetsdomstolen är felaktig.

Trots att det angrepp som Anders K trodde sig vara utsatt för när Michael G närmade sig honom således var avvärjt på ett tidigt stadium av händelseförloppet har Anders K fortsatt att utöva våld mot Michael G på det sätt som åklagaren har påstått. Särskilt anmärkningsvärt är att Anders K i slutskedet av händelseförloppet vridit om Michael Gs huvud på ett sätt som framstår som mycket allvarligt. Flera av målsägandena samt de båda polismännen på plats har ansett att det fanns anledning att ingripa mot Anders Ks våld mot Michael G. Anders K har enligt Arbetsdomstolen tillgripit våld mot Michael G i sådan utsträckning att nödvärnshandlingen framstår som uppenbart obefogad, även med beaktande av hur Anders K själv uppfattade situationen när Michael G kom emot honom.

Vid bedömning av frågan om Anders K ändå kan undgå ansvar för gärningen på grund av att han svårligen kunde besinna sig är även följande omständigheter av intresse. Det hade tidigare under kvällen varit slagsmål varvid Anders K blivit slagen och sannolikt även sparkad. Stämningen på festplatsen var vid händelsen med Michael G fortfarande upphetsad och folk skrek med anledning av ingripandet mot Jan A. Anders K var säkerligen fortfarande upprörd. Situatio­nen var dock en annan än under det tidigare skedet, då Anders K upplevt sig stå ensam mot flera av målsägandena. Vid händelsen med Michael G fanns två polismän på plats som vid behov hade kunnat undsätta Anders K. Även om Anders K inledningsvis trodde att Michael G stod i begrepp att angripa honom är det inte visat att han verkligen blev utsatt för något våld från dennes sida. Det har vidare framkommit att Michael G var spensligt byggd, medan Anders K synes ha stora kroppskrafter och därtill kunskaper som polis om hur man kan avvärja angrepp. Det måste därför ha varit tämligen enkelt - och borde rimligen ha legat närmare till hands - för Anders K att exempelvis ta ett korrekt polisgrepp på Michael G i stället för att tillgripa det våld han använde. Av väsentlig betydelse är också att händelse­förloppet inte varit helt kortvarigt. Det har därför funnits tid för Anders K att överväga andra alternativ till sitt handlande, exempelvis att begära hjälp av de andra poliserna om han ansåg att det behövdes. De redo­visade omständigheterna innebär enligt Arbetsdomstolens bedömning att Anders K inte kan undgå ansvar för misshandeln av Michael G på den grunden att han svårligen kunde besinna sig.

Slutsatsen blir därmed att Arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, finner att Anders K har gjort sig skyldig till misshandel av Michael G.

Utgör brottsligheten skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning?

Tidigare gällde särskilda regler för offentligt anställda personer i fråga om avskedande. Enligt 1976 års lag om offentlig anställning fick avskedande bl.a. ske om arbetstagaren hade begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Från den 1 juli 1994, då en ny lag om offentlig anställning trädde i kraft, gäller den allmänna bestämmelsen om avskedande i anställningsskyddslagen även för offentligt anställda. Således får enligt 18 § anställningsskyddslagen en sådan arbetstagare avskedas om han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har dock i flera tidigare domar uttalat att man beträffande avskedande av offentligt anställda fortfarande bör kunna söka ledning i den praxis som utbildats vid tillämpningen av 1976 års lag om offentlig anställning (se AD 2002 nr 80 med däri gjorda hänvisningar).

Beträffande just polismän har Arbetsdomstolen vid åtskilliga tillfällen fram­hållit att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga brott och utreda begångna brott, är särskilt viktigt att polismän avhåller sig från att själva begå brott (se t.ex. AD 1995 nr 42 med hänvisningar). I domen 1981 nr 168 framhåller Arbetsdomstolen att det är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende och att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Som Arbetsdomstolen framhållit i senare domar betyder detta emellertid inte att varje brott som begås av en polisman utgör grund för avskedande. En bedömning skall göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (se bl.a. AD 1992 nr 38 och 1995 nr 42). Vidare har Arbets­domstolen uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det är fråga om uppsägning eller avskedande.

I förevarande mål har Arbetsdomstolen gjort andra bedömningar av de gärningar som lagts Anders K till last än tingsrätten gjort i brott­målet, och har även i övrigt delvis fått en annan helhetsbild av händelseförloppet än som kommit till uttryck i tingsrättens dom.

Till skillnad från tingsrätten har Arbetsdomstolen inte funnit styrkt att Anders K gjort sig skyldig till straffbart olaga hot eller att han haft uppsåt att misshandla Andreas A. Beträffande åtalet för misshandel av Michael G har Arbetsdomstolen, till skillnad från tingsrätten, bedömt att Anders K uppfattat att han var i en nödvärnssituation och att han därför inledningsvis hade rätt att avvärja det som han trodde var ett angrepp från denne. Enligt Arbetsdomstolen har Anders K dock till­gripit våld mot Michael G i sådan utsträckning att nödvärnshandling­en framstår som uppenbart obefogad. Omständigheterna var enligt Arbets­domstolen inte heller sådana att Anders K kan undgå ansvar för gärningen för att han svårligen kunnat besinna sig.

Beträffande helhetsbilden av det som inträffat den aktuella kvällen är det Arbetsdomstolens uppfattning att Anders K visserligen startat den kedja av händelser som behandlats i domen genom sitt olämpliga ingripande mot Jan A. Enligt Arbetsdomstolen kan dock Anders K inte ensam lastas för att händelseförloppet sedan utvecklades på det sätt som skedde. Bidragande orsaker till denna utveckling torde ha varit bl.a. att samtliga inblandade hade förtärt alkohol och att målsägandena reagerat mycket kraftigt mot Anders Ks ingripande, vilket också ledde till ett regelrätt slagsmål där även Anders K erhållit skador. Anders K har uppenbarligen upplevt det som att han stått ensam mot flera angripare. Även vid det avslutande skedet av händelseförloppet rådde en mycket upphetsad stämning på platsen och Anders K har uppfattat situationen som ett angrepp från Michael G. Anders Ks agerande framstår därför för Arbetsdomstolen som en utpräglad engångs­företeelse till följd av den olyckliga utveckling händelserna tog den aktuella kvällen.

Mot bakgrund av Arbetsdomstolens bedömning av de gärningar som lagts Anders K till last, vilka varit förmildrande för honom i förhållande till tingsrättens brottmålsdom, och de ovan redovisade omständigheterna kring den brottslighet han gjort sig skyldig till kommer Arbetsdomstolen fram till att det inte funnits tillräckligt starka skäl för att avskeda honom.

Staten har alternativt gjort gällande att det i vart fall förelegat saklig grund för uppsägning av Anders K med anledning av att han gjort sig skyldig till brott. Vid bedömningen av om det finns grund för uppsägning av personliga skäl är inte den enskilda händelsen i sig helt avgörande utan i stället vilka slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade (se t.ex. Arbetsdomstolens dom 2003 nr 70). Det skall göras en prognos om arbetstagarens lämplighet för fortsatt anställning. Som angetts ovan framstår Anders Ks brottslighet som en engångsföreteelse till följd av speciella omständigheter och således inte som ett uttryck för att Anders K skulle vara en allmänt omdömeslös person eller på annat sätt olämplig som polis. Vid bedömningen i denna del är också av intresse att det är ostridigt att Anders K såväl före som efter den aktuella händelsen har skött sitt arbete utan någon anmärkning och erhållit goda vitsord. Arbetsdomstolens slutsats blir därför att Anders K, trots att han gjort sig skyldig till viss brottslighet, inte kan anses ha visat sig olämplig för fortsatt anställning som polis.

Anders Ks yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet skall därför bifallas.

Skadestånd

Arbetsdomstolen har kommit fram till att det inte funnits tillräckliga skäl för avskedande eller uppsägning av Anders K. Staten är därför skyldig att utge allmänt skadestånd till Anders K för den kränkning som avskedandet inneburit. Anders K har dock dömts för relativt allvar­lig brottslighet genom en brottsmålsdom som vunnit laga kraft. Enligt Arbetsdomstolens mening har omständigheterna därmed varit sådana att staten haft visst fog för sin uppfattning att det förelåg skäl för avskedande. Vidare har Anders K även med Arbetsdomstolens synsätt gjort sig skyldig till brott och således medverkat till den uppkomna situationen. Skadeståndsbeloppet bör därför jämkas kraftigt och bestämmas till 30 000 kr.

Rättegångskostnader

Den väsentliga tvistefrågan i målet har rört huruvida avskedandet av Anders K skall ogiltigförklaras. Denna fråga har förbundet vunnit. För­bundet bör därför få ersättning för sina rättegångskostnader. Det råder inte tvist om det belopp som yrkats för rättegångskostnader.

Domslut

1.  Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet av Anders K är ogiltigt.

2.  Staten genom Rikspolisstyrelsen skall till Anders K utge allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 februari 2003 till dess betalning sker.

3.  Staten genom Rikspolisstyrelsen skall ersätta Polisförbundets rättegångs­kostnader med etthundrasextiofemtusentvåhundrafemton

(165 215) kr, varav 96 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det först­nämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Ulla Erlandsson, Siv Kimbré, Charlott Richardson, Anders Hagman (skiljaktig), Staffan Holmertz och Jarl Karlsson.

Sekreterare: Ulrika Stenbeck Gustavson

Domsbilaga

i mål nr A 32/03

Ledamoten Anders Hagmans skiljaktiga mening

Till skillnad från majoriteten finner jag inte anledning att bedöma Anders Ks hand­lande på annat sätt än Skellefteå tingsrätt gjort i dess brottmålsdom. Enligt min mening är det således styrkt att Anders K har gjort sig skyldig till misshandel av Andreas A och Michael G samt olaga hot mot Jan A och Michael G. Jag anser inte heller att det i övrigt har framkommit några särskilda omständigheter kring händelseförloppet som gör att det finns anledning att se mindre strängt på Anders Ks gärningar i förhållande till vad som kommit till uttryck i tingsrättens dom.

På grund av den allvarliga brottslighet som Anders K har gjort sig skyldig till och med beaktande av de stränga krav som enligt Arbetsdomstolens praxis måste ställas på polis­mäns oförvitlighet, anser jag att det funnits laga skäl för avskedande av Anders K. Min uppfattning är därför att förbundets talan bör avslås.

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.