ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2004 nr 35 ej refererad Skadeståndets storlek vid kollektivavtalstvist

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av originaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att läsa domen på Webben. Tryck på den färgade symbolen så kommer du till det avsnittet i domen. I övrigt är det originaldomen, med den skillnaden att texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre utrymme, och att vissa rubriker har formaterats för att kunna skapa innehållsförteckningen. Känsliga namn har dessutom avidentifierats.

Innehållsförteckning. 1

SAKEN.. 2

Bakgrund. 2

Yrkanden m.m. 2

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 2

Byggnads. 2

Arbetsgivarparterna. 3

Domskäl 4

Tvisten. 4

Skadeståndets storlek. 4

Rättegångskostnaderna. 4

Domslut 6

Dom nr 35/04 , mål nr A 193/02 , 2004-04-21   Svenska Byggnadsarbetare­förbundet, Stockholm ./. Sveriges Byggindustrier, Stockholm och Skanska Sverige AB, Malmö  angående skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott .

Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.

ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 35/04

                                                                              2004-04-21                  Mål nr A 193/02

Stockholm

KÄRANDE

Svenska Byggnadsarbetareförbundet, 106 32 STOCKHOLM

Ombud: advokaten Mats Borgström, Box 7315, 103 90 STOCKHOLM

SVARANDE

1.  Sveriges Byggindustrier, Box 7835, 103 98 STOCKHOLM

2.  Skanska Sverige AB, 556033-9086, 205 33 MALMÖ

Ombud för båda: arbetsrättschefen Gustav Herrlin,

Sveriges Byggindustrier Service AB, Box 7835, 103 98 STOCKHOLM

SAKEN

skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott

______________________

Bakgrund

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) och Sveriges Byggindustrier (Byggindustrier) gäller kollektivavtal, bland annat det s.k. anläggningsavtalet. Skanska Sverige AB (bolaget) är medlem i Bygg­industrier och därigenom bundet av anläggningsavtalet.

Bolaget träffade den 19 september 2000 en överenskommelse med 27 arbetstagare på anläggningsavtalets område avseende resultatbaserad bonuslön utöver den fasta timlönen. Överenskommelsen tillämpades under perioden november 2000 – oktober 2001.

Tvist har uppstått mellan parterna med anledning av den ovan nämnda löne­överenskommelsen. Tvisten gällde ursprungligen frågan om bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Byggnads på grund av löneöverens­kommelsen, som ostridigt innebär ett brott mot anläggningsavtalet. Tvisten har därefter begränsats till att gälla bestämmandet av storleken på det allmänna skadestånd som bolaget har att betala till Byggnads.

Parterna har fört tvisteförhandlingar utan att kunna enas.

Yrkanden m.m.

Byggnads har, under påstående om att bolaget har brutit mot anläggnings­avtalet genom att använda sig av en otillåten löneform, väckt talan i Arbets­domstolen mot Byggindustrier och bolaget (arbetsgivarparterna) med yrkande om att bolaget skall förpliktas att till Byggnads utge allmänt skadestånd med, såsom talan slutligen bestämts, 90 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har, såsom talan slutligen bestämts, vitsordat att bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott samt medgett att utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta, men i övrigt bestritt bifall till Bygg­nads talan.

Byggnads har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Byggnads

Det finns anledning att se allvarligt på det föreliggande kollektivavtalsbrot­tet. Anläggningsavtalets regler i § 3 a om de tillåtna löneformerna, ackord och tidlön, är av grundläggande betydelse. Den kollektivavtalsstridiga löne­överenskommelsen tillämpades under ett år och omfattade 27 arbetstagare. Bolaget träffade och tillämpade löneöverenskommelsen utan någon som helst öppenhet mot Byggnads avdelning i Linköping (avdelningen). Inte ens de arbetstagare som omfattades av överenskommelsen fick något eget exem­plar av denna. Det var inte heller möjligt för avdelningen att av det skriftliga granskningsunderlaget utläsa att en otillåten löneöverenskommelse hade träffats mellan bolaget och arbetstagarna.

Byggindustrier framförde för några år sedan, vid diskussioner som fördes mellan kollektivavtalsparterna i anläggningsavtalet, önskemål om att införa regler om bonuslön i anläggningsavtalet. Byggnads motsatte sig dock detta.

Av bolaget, som är Sveriges största byggföretag, skall man kunna kräva kännedom om de tillåtna löneformerna, ackord och tidlön.

Det har inte någon relevans för detta mål på vilken nivå parterna, i samband med tvisteförhandlingar på byggnads- och anläggningsavtalens områden, i vissa fall träffar överenskommelser om skadestånd.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarparterna vitsordar att bolaget har använt sig av en otillåten löneform och ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Byggnads för kollektivavtalsbrott genom den löneöverenskommelse som bolaget den 19 september 2000 träffade med 27 arbetstagare inom anläggnings­avtalets område. Det yrkade skadeståndet om 90 000 kr är emellertid oskäligt högt. Även nivån på det medgivna beloppet om 60 000 kr är ovanligt hög för branschen. Det har medgetts under målets handläggning i Arbetsdomstolen enbart i syfte att få till stånd en uppgörelse i godo.

Löneöverenskommelsen tillämpades under cirka ett år. Eftersom det var företrädare för arbetslaget, och inte avdelningen, som var part i överenskommelsen var det inte aktuellt från bolagets sida att engagera avdelningen i överenskommelsen. Bolaget utgick från att arbetslaget, som ofta sker, konsulterade avdelningen som biträde på ett eller annat sätt. Bolaget utgick även från att den påskrivna löneöverenskommelsen delades ut till de berörda arbetstagarna av arbetslagets företrädare efter löneförhandlingen.

Bolaget kan inte lastas för att det skriftliga granskningsunderlaget, som bolaget tillställt avdelningen, inte möjliggjort för Byggnads att utläsa att en otillåten löneöverenskommelse hade träffats. Granskningsunderlaget följde de rutiner och hade det innehåll som Byggnads varit med om att utforma tillsammans med bolaget. Det bör dessutom framhållas att Byggnads utan invändningar fakturerat och från bolaget erhållit granskningsarvode om 1,5 procent på arbetarnas lönesumma för det granskningsarbete som sägs ha utförts under den i målet omtvistade tiden.

Bolaget skall inte drabbas av högre skadestånd än vad som skulle bli aktuellt för ett mindre byggföretag för motsvarande brott. I bolagets organisation ingår ett stort antal mindre ”företag”, dvs. organisatoriska enheter, som lever och verkar under förhållanden som är snarlika de som finns i små byggföre­tag. Det skall därför, som i normala fall då några speciella förhållanden inte gör sig gällande, ske en rättvis skadeståndsbedömning som inte påverkas av bolagets storlek.

Det vitsordas att Byggindustrier, vid diskussioner som fördes mellan kollektivavtalsparterna i anläggningsavtalet, för några år sedan framförde önskemål om att införa regler om bonuslön i anläggningsavtalet och att Byggnads motsatte sig detta.

Vid bedömningen av nivån på det allmänna skadeståndet i förevarande mål har det rättslig betydelse att kollektivavtalsparterna på byggnads- och anläggningsavtalens områden under tvisteförhandlingar träffar överens­kommelser där det allmänna skadeståndet vid konstaterade liknande kollek­tivavtalsbrott som regel ligger betydligt under 60 000 kr, ofta omkring 15 000 – 20 000 kr.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet har uppkommit med anledning av den överenskommelse som bolaget den 19 september 2000 träffade med 27 arbetstagare på anläggnings­avtalets område. Överenskommelsen innebar att arbetstagarna för tiden november 2000 – oktober 2001 utöver den fasta timlönen erhöll resultat­baserad bonuslön om 3 kr 18 öre. I målet är ostridigt att överenskommelsen innebar att bolaget bröt mot mellan parterna gällande kollektivavtal och att bolaget därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Byggnads. Tvisten gäller nu endast storleken av det skadestånd som bolaget skall utge till Byggnads.

Målet har på parternas begäran företagits till avgörande utan huvudförhand­ling med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen.

Skadeståndets storlek

Byggnads har yrkat 90 000 kr i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrottet, medan arbetsgivarparterna har medgett att utge 60 000 kr.

Vid bestämmande av skadeståndets storlek skall enligt Arbetsdomstolens mening i förevarande fall bl.a. följande beaktas. I anläggningsavtalet anges i § 3 a vilka löneformer som är tillåtna, nämligen ackord och tidlön. Ett åsido­sättande av denna regel måste principiellt sett vara att betrakta som ett all­varligt avtalsbrott, vilket bör avspegla sig i storleken av det skadestånd som bolaget skall åläggas att utge till Byggnads. Vidare bör beaktas att bolaget har träffat den i målet aktuella överenskommelsen, trots att Byggnads under tidigare diskussioner med Byggindustrier har motsatt sig införandet av bonusregler i anläggningsavtalet. Arbetsgivarsidan får således anses ha haft full vetskap om innebörden av kollektivavtalets regler i nu aktuellt avseende. Den felaktiga avtalstillämpningen har pågått så pass lång tid som cirka ett år och har omfattat 27 arbetstagare.

Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i samband med kollektivavtalsbrottet finner Arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet inte bör bestämmas till högre belopp än det av arbetsgivarparterna medgivna, dvs. 60 000 kr. På beloppet skall utgå ränta från dagen för delgivning av stämningen, den 2 december 2002, tills betalning sker.

Rättegångskostnaderna

Byggnads har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 187 500 kr.

Arbetsgivarparterna har medgett att de skall förpliktas att utge ersättning för Byggnads rättegångskostnader och vitsordat 80 000 kr som skäligt i och för sig.

Arbetsgivarparterna har till utveckling av sin talan i denna del anfört i huvudsak följande.

Byggnads har inte strävat efter att lägga det yrkade allmänna skadeståndet på en nivå som är realistisk med beaktande av omständigheterna i målet. Stor­leken på det utdömda skadeståndet bör därför få betydelse för nivån på rätte­gångskostnaderna. – En betydande del av den omfattande argumentering och skriftväxling som förevarit i målet har hänfört sig till frågan om den kollek­tivavtalsenliga partsställningen i rättstvister på anläggningsavtalets område. Denna argumentering och skriftväxling har föranletts av Byggnads felaktiga tolkning av reglerna. Kostnaderna för behandlingen av denna fråga skall Byggnads svara för. – Byggnads yrkande om rättegångskostnader saknar ”sans och måtta”. De olika aktiviteterna är inte tidsatta. Domstolen har därför att uppskatta tidsåtgången, varvid skall beaktas att flertalet av kostnadspos­terna inte avser särskilt tidsödande åtgärder.

Vid bedömningen av fördelningen och storleken av de rättegångskostnader som arbetsgivarparterna skall förpliktas utge ersättning för till Byggnads beaktar Arbetsdomstolen följande.

Byggnads yrkade i ansökan om stämning, som inkom till Arbetsdomstolen den 22 november 2002, att bolaget skulle förpliktas att till Byggnads utge allmänt skadestånd med 150 000 kr jämte ränta. Yrkandet justerades i slutet av september 2003 till 90 000 kr jämte ränta.

Arbetsgivarparterna, som i svaromålet i första hand yrkade att Byggnads talan skulle avvisas och i andra hand att den skulle ogillas, har under målets handläggning dels ändrat inställning till Byggnads talan, dels frånfallit fram­ställda invändningar mot att bolaget skulle anses skadeståndsskyldigt gent­emot Byggnads för det aktuella kollektivavtalsbrottet.

Arbetsdomstolen avslog genom beslut den 20 augusti 2003 arbetsgivar­parternas yrkande om att Byggnads talan skulle avvisas på grund av att den lokala förhandlingen hade ägt rum mellan fel parter och därför var ogiltig (AD 2003 nr 57). Arbetsdomstolen konstaterade emellertid att Bygg­industrier Linköping formellt sett hade varit part på arbetsgivarsidan trots att det rätteligen skulle ha varit bolaget och att någon sådan lokal förhandling som anges i förhand­lingsordningen därför inte hade förekommit. Enligt Arbetsdomstolens mening var dock omständigheterna sådana att hinder inte ansågs föreligga för domstolen att ändå ta upp tvisten till prövning. Bygg­nads gjorde beträffande avvisningsfrågan inledningsvis gällande att det på anläggningsavtalets område inte var reglerat vem som är arbetsgivarpart vid lokala förhandlingar. Invändningen frånfölls dock i maj 2003.

Beträffande talan i sak vitsordade arbetsgivarparterna i och för sig inled­ningsvis att det rent principiellt innebar brott mot anläggningsavtalet att vid sidan av den fasta timlönen betala ut bonuslön till de anställda och att ett sådant brott mot kollektivavtalet normalt borde medföra skadeståndspåföljd. De bestred emellertid att bolaget i detta fall var skadeståndsskyldigt gent­emot Byggnads och hävdade att den omtvistade löneöverenskommelsen, med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen, var avtalsenlig eftersom det är tillåtet att träffa tidlöneöverenskommelser som innehåller bonuslön på väg- och banavtalets område och majoriteten av arbetsuppgifterna utfördes på det sistnämnda avtalets område. De menade att det därför i vart fall inte borde föranleda skadeståndspåföljd att tillämpa löneöverenskommelsen på anlägg­ningsavtalets område. Vidare anförde de att tillämpningen av löneöverens­kommelsen skedde under stor öppenhet och under en längre tid utan invänd­ning från Byggnads, samt att det var eller borde ha varit möjligt att av det skriftliga granskningsunderlaget utläsa att löneöverenskommelsen hade träffats och tillämpats. Enligt arbetsgivarparterna hade Byggnads därför gett sitt tysta godkännande till fortsatt tillämpning av löneöverenskommelsen.

Arbetsgivarparterna frånföll i september 2003 invändningen om att huvud­saklighetsprincipen var tillämplig i målet. Det framhölls dock att det, efter­som det tidigare hade varit en tydlig dominans för arbeten inom väg- och banavtalets område, var förklarligt att bolaget hade utgått från att majoriteten av arbetsuppgifterna enligt den omtvistade löneöverenskommelsen hade utförts på väg- och banavtalets område, även om detta senare visade sig vara en felaktig uppfattning.

I februari 2004 återkallade arbetsgivarparterna tidigare åberopad bevisning samt återtog dels åberopandet av huvudsaklighetsprincipen och en invänd­ning om preskription, dels påståendet om att avdelningen hade känt till löne­överenskommelsen och dess tillämpning. I samband därmed medgav arbets­givarparterna att bolaget skulle dels utge 60 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta till Byggnads för brott mot lönebestämmelserna i anläggnings­avtalet, dels utge skälig ersättning för Byggnads rättegångskostnader, dock med beaktande av vad som anförts ovan beträffande kostnaderna i den särskilda frågan om partsställningen vid tvisteförhandlingarna.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till respektive parts processföring och utgången i målet att arbetsgivarparterna skall förpliktas att utge ersättning för en större del av Byggnads rättegångskostnader. Vid en samlad bedömning av det nu anförda och en uppskattning om vad som kan anses vara skäligen påkallat för att tillvarata Byggnads rätt anser Arbetsdomstolen att arbets­givarparterna skall förpliktas att till Byggnads utge ersättning för rättegångs­kostnader med ett belopp om 90 000 kr.

Domslut

1.  Arbetsdomstolen förpliktar Skanska Sverige AB att till Svenska Bygg­nadsarbetareförbundet utge allmänt skadestånd med sextiotusen

(60 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 december 2002 till dess betalning sker.

2.  Sveriges Byggindustrier och Skanska Sverige AB skall med hälften vardera ersätta Svenska Byggnadsarbetareförbundet för dess rättegångskost­nader med nittiotusen (90 000) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Ledamöter: Inga Åkerlund, Per Virdesten, Karin Isacsson, Olof Nordenfelt, Rolf Hugert, Jörgen Andersson och Thomas Fredén. Enhälligt.

Sekreterare: Catrine Björkman