ARBETSDOMSTOLENS domar i fulltext AD 2004 nr 44 Fråga om en polismyndighet som anställde en man som kommissarie med funktion som utredningschef har gjort sig skyldig till könsdiskriminering gentemot en kvinna som också hade sökt detta arbete.

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av originaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att läsa domen på Webben. Tryck på den färgade symbolen så kommer du till det avsnittet i domen. I övrigt är det originaldomen, med den skillnaden att texten har HTML-kodats för att den skall ta mindre utrymme, och att vissa rubriker har formaterats för att kunna skapa innehållsförteckningen. Känsliga namn har dessutom avidentifierats.

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 2

KÄRANDE. 2

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Box 3397, 103 68  STOCKHOLM... 2

SVARANDE. 2

SAKEN.. 2

Otillåten könsdiskriminering. 2

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. 3

JämO.. 3

Relevanta fakta och omständigheter 3

Tillsättningen. 4

Allmänt om tillsättning av statliga tjänster 4

Förtjänst 5

Utbildning. 5

Personliga egenskaper 5

Andra sakliga grunder 6

Grunder och sammanfattning. 7

Tillsättningen. 7

Inga Vs meriter 7

Lars Os meriter 7

Allmänna utgångspunkter för tillsättning av statliga tjänster 8

Skicklighet 8

Erfarenheter från tidigare anställning och annan relevant erfarenhet 9

Jämställdhetsfrågor 10

Grunder och sammanfattning. 10

Domskäl 10

Tvisten. 10

Utredningen. 11

Något om den rättsliga bakgrunden. 11

Utbildning. 12

Yrkes- och arbetslivserfarenhet 13

Personlig lämplighet 13

Sammanfattande bedömning av Inga Vs och Lars Os meriter 15

Rekryteringsförfarandet 15

Inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen. 15

Sammanfattning och rättegångkostnader 16

Domslut 16

Sekreterare: Anna Flodin. 17

Ledamöterna Maud Janssons och Lars E. Rabenius skiljaktiga mening. 18

Utbildning. 18

Yrkes- och arbetslivserfarenhet 18

Personlig lämplighet 18

Sammanfattande bedömning av Inga Vs och Lars Os meriter. 18

Rekryteringsförfarandet 18

Föreligger könsdiskriminering?. 18

Sammanfattning

Fråga om en polismyndighet som anställde en man som kommissarie med funktion som utredningschef har gjort sig skyldig till könsdiskriminering gentemot en kvinna som också hade sökt detta arbete.

ARBETSDOMSTOLEN                                     DOM                           Dom nr 44/04

                                                                              2004-05-05                  Mål nr A 57/03

Stockholm

KÄRANDE

Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Box 3397, 103 68  STOCKHOLM

Ombud: ställföreträdande jämställdhetsombudsman Pia Engström Lindgren, adress som ovan

SVARANDE

Staten genom Arbetsgivarverket, Box 3267, 103 65  STOCKHOLM

Ombud: förhandlingsdirektören Anneli Hoffstedt, adress som ovan

SAKEN

Otillåten könsdiskriminering

______________________

Den 14 mars 2002 utlyste polismyndigheten i  Norrbotten en tjänst som kom­missarie med funktion som utredningschef med placering i Haparanda.

I annonsen angavs de huvudsakliga arbetsuppgifterna och de önskvärda kvalifikationerna på följande sätt.

Huvudsakliga arbetsuppgifter

Funktionen innebär att Du som arbetsledare och utredningsansvarig för olika brottsutredningar skall kunna leda och motivera personalen till goda arbetsresultat och till bra resultat på färdigställda utredningar. Du vikarierar vid närpolischefens frånvaro.

Kvalifikationer

Anställningen kräver god arbetsledarförmåga och god administrativ förmåga. Din samarbets- och kontaktförmåga skall vara uttalat stor och arbetsförmågan hög. Du skall ha stor utredningsvana, erfarenhet av förundersökningsledning samt goda datakunskaper.

Den utlysta tjänsten söktes av tre personer, däribland Inga V och Lars O.

Polismyndigheten beslutade den 8 maj 2002 att anställa Lars O på den aktuella tjänsten. I anledning härav har tvist uppkommit om polismyndig­hetens beslut att utse Lars O och inte Inga V till kommis­sarie med funktion som utredningschef innebar ett brott mot bestämmelserna i 15 § och 17 § 1 jämställdhetslagen (1991:433).

Inga V är medlem i Polisförbundet. Sedan förbundet har för­klarat sig avstå från att föra talan för henne i tvisten, har JämO vid Arbets­domstolen väckt talan mot staten och därvid gjort gällande att polismyndig­heten har gjort sig skyldig till otillåten könsdiskriminering vid tillsättning av tjänsten.

JämO har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att till Inga V utge allmänt skadestånd med 200 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 25 mars 2003) till dess full betalning sker.

Staten har bestritt yrkandet. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i sig. För det fall Arbetsdomstolen skulle bifalla talan har staten yrkat att det allmänna skadeståndet skall sättas ned till noll kr.

JämO har vidare hemställt att Arbetsdomstolen skall begära ett förhands­avgörande från EG-domstolen enligt artikel 234 i EG-fördraget (f.d. artikel 177 i Romfördraget) med avseende på frågan om det är förenligt med EG-rätten att fakta som var okända för arbetsgivaren då beslutet om anställning fattades kan tillmätas betydelse till styrkande av att anställningsbeslutet inte fått en könsdiskriminerande effekt. Förhandsavgörande skall enligt JämO:s hemställan inhämtas om Arbetsdomstolen kommer att tillmäta sådana omständigheter bevisvärde.

Staten har motsatt sig att ett sådant förhandsavgörande inhämtas.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

JämO

Relevanta fakta och omständigheter

Det är endast de fakta och omständigheter som var kända vid tidpunkten för beslutet om anställning som kan beaktas i ett mål om könsdiskriminering vid tillsättning av en tjänst. Omständigheter som kommit till arbetsgivarens kännedom först efter beslutet kan inte åberopas till stöd för arbetsgivarens uppfattning att beslutet inte fått en könsdiskriminerande effekt. Detta fram­går av Arbetsdomstolens dom 1986 nr 84 och EG-domstolens avgörande i mål C 381/99. Det är också detta som EG-rättens bevisbördedirektiv syftar till. Om Arbetsdomstolen finner att sådana omständigheter skall tillmätas bevisvärde i tvisten hemställer JämO att Arbetsdomstolen begär ett förhands­avgörande hos EG-domstolen om det är förenligt med EG-rätten att fakta som var okända för arbetsgivaren då beslutet om anställning fattades kan tillmätas betydelse till styrkande av att anställningsbeslutet inte fått en köns­diskriminerande effekt.

Tillsättningen

Den 8 mars 2001 utlyste polismyndigheten ett vikariat om minst fyra måna­der som kommissarie med funktion som utredningschef i Haparanda. För anställningen gällde en viss kravspecifikation. Tjänsten söktes av Inga V och Lars O. Yttranden inhämtades från deras respektive närmaste chef. Inga V fick tjänsten. Hon skötte vikariatet på bästa sätt. Vikariatet avbröts i förtid eftersom den ordinarie befattnings­havaren återkom i tjänst. Redan vid denna tidpunkt visste Inga V att hon inte skulle få den fasta tjänsten när det blev aktuellt. Kvinnor inom polisen i Norrbotten får endast vikariera, men de blir aldrig aktuella för de fasta chefsjobben.

Den 14 mars 2002 utlystes den nu aktuella tjänsten, samma befattning som vikariatet avsåg, men nu var det fråga om en tillsvidareanställning. Krav­specifikationen enligt annonsen var densamma som för vikariatet, men i annonsen för tillsvidareanställningen angavs också att myndigheten särskilt välkomnade kvinnliga sökande.

Vid denna tidpunkt fanns det inte någon kvinnlig polismästare, kvinnlig tills­vidareanställd utredningschef, kvinnlig tillsvidareanställd närpolischef, eller något kvinnligt tillsvidareanställt vakthavande befäl inom hela polismyndig­heten i Norrbotten.

Inga V anmälde sitt intresse för anställningen. Lars O inkom med sin ansökan fyra dagar efter ansökningstidens utgång. Trots detta beaktade myndigheten hans ansökan.

Polismyndighetens handläggning av tillsättningsärendet har präglats av bristande dokumentation, godtyckliga beslut samt övervärdering av Lars Os meriter. Vidare har polismyndigheten, då motstridiga uppgifter lämnats beträffande Inga Vs utredningsskicklighet, inte närmare undersökt hennes kunskaper genom att t.ex. ta förnyad kontakt med närpolis­chefen Alvar Gustavsson eller kalla henne till en anställningsintervju. Jäm­ställdhetsintresset har inte heller vägts in i polismyndighetens bedömning.

Innan myndigheten fattade anställningsbeslutet lämnade polismästaren Öysten Kärneskog och kriminalkommissarien Harry Nyman muntliga upp­gifter om Inga V och Lars O. Ingen av dem hade någon egen kunskap om kvaliteten på Inga Vs utredningar. Inga V fick alldeles nyligen veta att Öysten Kärneskog och Harry Nyman hade lämnat uppgifter.

Den lokala fackliga förhandlingen om tillsättningen ägde enligt protokollet rum den 23 maj 2002, alltså efter det att Lars O hade tillsatts. Detta står i strid med medbestämmandelagen. Vidare anslogs beslutet om att anställa Lars O först i juni 2002, vilket var efter det att överklagandetiden hade löpt ut.

Allmänt om tillsättning av statliga tjänster

Vid anställning inom statlig tjänst skall endast sakliga grunder beaktas såsom förtjänst och skicklighet. Även jämställdhetsintresset är en saklig grund. Med förtjänst avses närmast den vana som har förvärvats vid föregående tjänst inom staten. Till skickligheten förs de faktorer som är av betydelse för att bedöma sökandenas lämplighet för anställningen. Det är av grundläggande betydelse för meritvärderingen att det är de krav som är förknippade med anställningen som bestämmer vilka skicklighetsfaktorer som skall beaktas och hur tungt dessa skall väga. Faktorer som skall beaktas är utbildning, personliga egenskaper, dvs. prestationsförmåga, yrkesskicklighet m.m., samt kunskaper och erfarenheter som har förvärvats genom andra anställningar. Till skicklighetsbedömningen förs även språkkunskaper i den mån de är relevanta för anställningen. Skickligheten skall sättas främst. Vid lika eller vid i stort sett lika skicklighet bör förtjänsten vara utslagsgivande. Undantag från att skickligheten skall sättas främst får dock ske om det finns särskilda skäl att låta en annan saklig grund än skickligheten, t.ex. jämställdhetsintres­set, vara avgörande.

Förtjänst

Inga V har arbetat som polis sedan år 1973 och som brottsutre­dare på utredningsavdelningen i Haparanda sedan år 1988. Lars O blev polis först år 1995. Vid tidpunkten för ansökan hade han sedan år 1998 arbetat med spaning, utredning och ordningspolisverksamhet i Kalix. Han var inte placerad på utredningsavdelningen där. Hans erfarenhet av utredning uppgår uppskattningsvis till 2–3 år. Inga V har alltså ett klart försteg vad gäller förtjänst jämfört med Lars O.

Utbildning

En viktig faktor vid bedömningen av skicklighet är utbildning. Inga V är på denna punkt överlägsen Lars O. Förutom polisutbild­ningen har hon genomgått två utbildningar om sexualbrott mot barn samt flera andra utbildningar om sexualbrott. År 1999 utbildade hon sig till instruktör för DurTvå, ett dataprogram som används inom polisen. På senare år har hon genomgått ytterligare för anställningen meriterande utbildningar, nämligen utbildning i kvalificerad kriminalpolisverksamhet (KKV), avance­rad förhörsledarutbildning, samt en utbildning om familjevåld. Lars O har inte genomgått några externa utbildningar.

Personliga egenskaper

En annan viktig faktor vid skicklighetsbedömningen är de personliga egen­skaperna. Det är viktigt att dessa anpassas till den relevanta kravspecifika­tionen.

Inga Vs personliga egenskaper har bedömts av Alvar Gustavs­son. Han har i enlighet med polismyndighetens anvisningar yttrat sig i för­hållande till den kravspecifikation som har angivits i platsannonsen. Yttran­det skulle ha inkommit senast den 26 april 2002. Alvar Gustavssons yttrande är daterat den 18 april 2002. Inga Vs personliga egenskaper har även till viss del bedömts av kammaråklagarna Hans Isaksson och Thor-Bertil Mjörnerud genom referenser som inhämtats från dessa åklagare av dåvarande kommissarien Lennart Sjöhed. Anteckningarna över referenstag­ningen är daterade den 26 april 2002.

Lars Os personliga egenskaper har bedömts av närpolischefen Per-Gustaf Espling och kommissarien Tage Normark. Av polismyndighetens akt i anställningsärendet framgår inte om myndigheten skulle ha gett några anvisningar för innehållet i yttrandena eller inom vilken tid yttrandena skulle ha inkommit. Per-Gustaf Esplings yttrande är daterat i april 2002. Tage Normarks yttrande är daterat den 3 maj 2002, alltså efter den tid inom vilken yttrandet beträffande Inga V skulle ha inkommit. Tage Normarks yttrande avser endast Lars Os utredningsvana. Tage Normark har yttrat sig trots att han inte var Lars Os närmaste chef. Lars Os personliga egenskaper har även till viss del bedömts av Hans Isaksson och Thor-Bertil Mjörnerud. Anteckningarna från referenstagningen är daterade den 26 april 2002.

Beträffande sökandenas arbetsledarförmåga och administrativa förmåga framgår av Alvar Gustavssons yttrande att Inga V tidigare tjänstgjort som vakthavande befäl under kortare perioder samt att hon uppe­hållit anställningen som utredningschef med gott resultat. Per-Gustaf Espling uppgav i ett yttrande från januari 2002, i samband med att Lars O hade sökt en annan tjänst inom myndigheten, att Lars O hade liten erfarenhet av arbetsledning. I april 2002 skrev Per-Gustaf Espling i yttrandet beträffan­de den nu aktuella tjänsten att Lars O inte hade arbetat specifikt med arbetsledning, men att denne hade alla förutsättningar att på ett bra sätt vara arbetsledare. Lars O hade också enligt Per-Gustaf Espling god administ­rativ förmåga. Enligt JämO:s uppfattning har Inga V ett försteg framför Lars O vad gäller kravet på arbetsledarförmåga.

Vad gäller kravet på att samarbets- och kontaktförmågan skall vara uttalat stor och arbetsförmågan hög uppger Alvar Gustavsson att Inga V har god samarbetsförmåga och förmåga att skapa goda kontakter såväl internt som externt. Enligt Per-Gustaf Esplings yttrande har Lars O en synnerligen god samarbetsförmåga och kontaktförmåga. Det är JämO:s upp­fattning att de sökande i detta hänseende har i vart fall lika meriter.

Beträffande kravet på stor utredningsvana, erfarenhet av förundersöknings­ledning och goda datakunskaper uppger Alvar Gustavsson följande. Inga V har arbetat som brottsutredare sedan år 1988 och har en mycket god utredningsvana. Hon har tidigare tjänstgjort som vakthavande befäl under kortare perioder samt uppehållit anställningen som utredningschef med gott resultat. Inga V har genomgått utbildningen i kvalificerad kriminalpolisverksamhet med godkänt resultat. Hon är utbildad i avancerad förhörsledning och hon har även utbildning i familjevåld. Därutöver än hon utbildad DurTvåinstruktör samt har goda kunskaper i RAR och goda data­kunskaper i övrigt. I yttrandet från januari 2002 uppgav Per-Gustaf Espling att Lars O har ”ganska stor” utredningsvana. Av yttrandet i april 2002 framgår att Per-Gustaf Espling ansåg att Lars O hade stor utrednings­vana samt att denne säkert kunde utöva god förundersökningsledning. Vidare uppgav Per-Gustaf Espling att Lars O behärskade datasystemen på ett mycket bra sätt. Enligt Tage Normarks yttrande var Lars O från början mycket intresserad av utredningssidan och var angelägen om att lära sig utredningsrutinerna. Även beträffande kraven på utredningsvana, erfarenhet av förundersökningsledning och goda datakunskaper har Inga V enligt JämO:s bedömning ett försteg framför Lars O.

Inom ramen för bedömningen av personliga egenskaper kan språkkunskaper tillmätas betydelse om dessa är relevanta för anställningen. I Haparanda gör sig det finska språket lika gällande som det svenska. Dessutom samarbetar den finska och svenska polisen med varandra. Polismyndigheten har också i andra sammanhang uppgivit att det vid tjänstgöring i Haparanda är en fördel och en merit att tala finska. Inga V talar finska, men inte Lars O. Inga V har alltså ett försteg i detta hänseende.

Vid bedömningen av de personliga egenskaperna har de synpunkter som uttryckts av referenter betydelse, i detta fall två åklagare. Hans Isaksson var den ende som under rekryteringsförfarandet påstod att Inga Vs utredningar brast i kvalitet. Denne hade dock inte tjänstgjort i Haparanda de närmaste åren innan rekryteringen. Under den tiden hade Inga V vidareutbildat sig samt vikarierat som utredningschef. Att Inga Vs utredningar skulle ha varit av bristande kvalitet kom som en nyhet för polismyndigheten i och med referenstagningen. Trots detta kontrollerade inte polismyndigheten dessa uppgifter och inte heller föranledde dessa någon komplettering i rekryteringsärendet. Alvar Gustavsson fick inte heller ta emot några klagomål över Inga Vs utredningar. Enligt Thor-Bertil Mjörneruds uppgifter vid referenstagningen hade Inga Vs utredningar på senare tid blivit ”bättre/bra”.

Vid en sammanvägning av relevanta personliga egenskaper har Inga V enligt JämO ett klart försteg jämfört med Lars O.

Andra sakliga grunder

Utöver förtjänst och skicklighet skall anställningsmyndigheten beakta andra sakliga grunder såsom jämställdhetsintresset. Så har inte skett i detta fall, trots att man enligt annonsen uttryckligen välkomnat kvinnliga sökande.

Grunder och sammanfattning

Polismyndigheten har, trots att Inga V var den bäst meriterade för tjänsten, förbigått henne och tillsatt tjänsten med en manlig sökande. Beslutet att inte anställa Inga V har samband med hennes kön. Härigenom har Inga V utsatts för könsdiskriminering. Polis­myndighetens förfarande utgör brott mot 15 § och 17 § 1 jämställdhetslagen.

Sammantaget anser JämO att det föreligger fakta som gör det antagligt att Inga V har utsatts för könsdiskriminering. Därmed har bevis­bördan gått över på staten som har att styrka att förbigåendet av Inga V saknar samband med hennes kön.

Staten

Tillsättningen

Lars Os ansökan beaktades trots att den inkom ett par dagar efter ansök­ningstidens utgång, eftersom myndigheten ansåg att särskilda skäl förelåg. Detta skedde i enlighet med den praxis som gäller vid tillsättning av statliga tjänster.

Efter inhämtande av yttranden och referenser fann myndigheten att Lars O var den klart skickligaste av sökandena. Beslutet att anställa Lars O förhandlades med den fackliga organisationen innan beslutet fattades.

Inga V överklagade beslutet till Rikspolisstyrelsen, som avslog överklagandet.

Inga Vs meriter

Inga V har genomgått polisutbildningen samt utbildning i avancerad kriminalpolisverksamhet, avancerad förhörsledarutbildning, tre veckors utbildning om familjevåld och två olika utbildningar som sexual­brottsutredare. Hon är också utbildad instruktör i datasystemet DurTvå. Hon har varit anställd vid myndigheten sedan år 1973, och var vid tidpunkten för rekryteringen brottsutredare på kriminal/utredningsavdelningen sedan år 1988, där hon fortfarande tjänstgör. Under fyra månader maj–augusti 2001 vikarierade Inga V som utredningschef. För omkring 15 år sedan tjänstgjorde hon som vakthavande befäl under kortare perioder.

I yttrandet från Alvar Gustavsson angavs att Inga V kunde anses väl lämplig att upprätthålla den sökta tjänsten. Hans Isaksson ansåg vid refe­renstagningen att Inga V inte var lämplig för tjänsten eftersom hon enligt honom inte har den bakgrund, drivkraft, initiativkraft eller de ledaregenskaper som krävs. Vidare ansåg Hans Isaksson bl.a. att Inga Vs utredningar ofta brast i kvalitet. Thor-Bertil Mjörnerud uppgav vid referenstagningen att Inga Vs utredningar hade blivit bättre. Denne var dock tveksam till hennes initiativförmåga och dådkraft. Vidare ansåg Thor-Bertil Mjörnerud att Inga V kunde få svårt att få gehör hos sina underlydande. Detta kunde enligt honom få till följd att utred­ningsmännen i stället vänder sig till åklagaren i ärenden där hon är förunder­sökningsledare.

Lars Os meriter

Lars O har genomgått polisutbildning, och har sedan år 1998 arbetat med spaning, utredning och som ordningspolis. Han har deltagit i spaning och utredning av besvärliga narkotikabrott, brott om s.k. svartsprit, ungdomsbrott och stöldbrott i Östra Norrbotten och andra delar av länet. Mellan november 1998 och januari 2000 arbetade han på länskriminalavdelningens narkotika­rotel i Luleå och medverkade då i ärenden avseende grov narkotikabrottslig­het, var förhörsledare samt färdigställde förundersökningsprotokoll.

I yttrandet till polismyndigheten anförde Per-Gustaf Espling bl.a. följande. Lars O har alla förutsättningar för att på ett mycket bra sätt verka som arbetsledare och utredningsansvarig och att ha kurage och förmåga att vika­riera som närpolischef. Lars O har stor utredningsvana och har fram­gångsrikt arbetat med sina uppgifter. Han har genomfört många och stora utredningar i olika rättstyper som lett till fällande domar. Han kan ”förunder­sökningsbiten” på ett bra sätt och bedöms kunna utöva en god förundersök­ningsledning. Lars O har synnerligen god samarbets- och kontaktför­måga. Han har lätt att entusiasmera kollegor inför en uppgift, han är mycket drivande och har en mycket hög arbetskapacitet med mycket god kvalitet. Han har också en god administrativ förmåga och behärskar de aktuella data­systemen på ett mycket bra sätt.

Tage Normark uppgav i yttrande bl.a. följande. Han har nära följt Lars Os utveckling som polis och han var dennes handledare under arbets­platspraktiken. Lars O visade sig snabbt vara en sällsynt begåvad för­hörsledare och mycket intresserad av utredningsarbetet. Lars O har stor arbetsförmåga, är noggrann, har goda allmänna yrkeskunskaper och ett gott omdöme.

Hans Isaksson uppgav vid referenstagningen följande. Den kännedom han har om Lars O är enbart positiv. Han har lärt känna Öberg som en mycket bra polis som är duktig, framåt och ambitiös i allt han gör. Hans Isakssons bedömning är att Lars O, trots sin relativa ungdom, är den klart lämpligaste av de sökande.

Vid referenstagningen uppgav Thor-Bertil Mjörnerud följande. Han har haft möjlighet att följa Lars O kontinuerligt genom samarbete i olika utred­ningar och ärenden. Lars O har också praktiserat vid åklagarmyndig­heten i Haparanda. Lars O är mycket ambitiös, duktig och drivande. Han har lätt för att samarbeta och entusiasmera andra och når goda resultat med sina utredningar som alltid är av hög kvalitet. Lars O är den klart lämp­ligaste av de sökande.

Allmänna utgångspunkter för tillsättning av statliga tjänster

Enligt 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen skall vid tillsättning av statlig tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Bland de grunder som skall beaktas är huvudregeln i 4 § andra stycket lagen (1994:260) om offentlig anställning nämligen att skickligheten skall sättas främst. Till skickligheten hänförs de faktorer som är av betydelse för att bedöma den sökandes lämplighet för den aktuella anställningen. All relevant erfarenhet bör värderas inom ramen för skickligheten. Det skall vara en kvalitativ helhetsbedömning. De krav som är förknippade med anställ­ningen bestämmer vilka skicklighetsfaktorer som skall beaktas. Faktorer av betydelse är bl.a. utbildning och personliga egenskaper såsom prestations­förmåga, yrkesskicklighet, ledaregenskaper och samarbetsförmåga. Vidare ingår kunskaper och erfarenheter från tidigare anställningar, egen verksamhet eller ideellt arbete om det är relevant för den sökta anställningen.

Skicklighet

Båda sökandena har polisutbildning och uppfyller därmed de krav som måste ställas beträffande utbildning för befattningen. I annonsen finns inga sär­skilda utbildningskrav angivna. Det är självklart att de sökande skall ha polisutbildning. Inga V har vidare genomgått ett antal externa kurser, som i sig är meriterande, men inget krav för befattningen. Båda behärskar väl de datasystem som används i arbetet.

Att ha för befattningen lämpliga personliga egenskaper är det som väger tyngst. Funktionen som utredningschef innebär att leda och motivera personalen till goda arbetsresultat och till bra resultat på färdigställda utred­ningar. Anställningen kräver god arbetsledningsförmåga, god administrativ förmåga, uttalat stor samarbets- och kontaktförmåga och hög arbetsförmåga.

Beträffande Inga V har Alvar Gustavsson yttrat bl.a. att hon tidigare prövats på tjänsten med gott resultat, har förhållandevis lång erfarenhet av utredningsverksamhet, har god samarbetsförmåga och förmåga att skapa goda kontakter såväl internt som externt.

Av mycket stor vikt för den aktuella befattningen är den bedömning som åklagarna gör av sökandenas lämplighet. Båda åklagarna som har lämnat referenser har i arbetet haft kontakt med Inga V sedan år 1988. Hans Isaksson har dock inte haft kontakt med någon av de aktuella sökan­dena sedan han flyttade från Haparanda ungefär 1,5 år före rekryteringsför­farandet. Från åklagarna har det framförts att Inga V saknar till­räckligt med initiativförmåga och drivkraft, att hon kan få svårt att få gehör hos sina underlydande samt att de utredningar hon färdigställde ofta brast i kvalitet.

Beträffande Lars O har Per-Gustaf Espling bl.a. yttrat att denne har alla förutsättningar att på ett mycket bra sätt verka som arbetsledare och bedöms även kunna utöva en god förundersökningsledning. Lars O har enligt Per-Gustaf  Espling lätt att entusiasmera kollegor inför en uppgift, är mycket drivande och har en mycket hög arbetskapacitet med mycket god kvalitet på det arbete han utför samt har även god administrativ förmåga.

Tage Normark har bl.a. yttrat att Lars O är en sällsynt begåvad förhörs­ledare samt att denne är noggrann, har stor arbetsförmåga, goda allmänna yrkeskunskaper och ett gott omdöme.

Från åklagarna har beträffande Lars Os personliga egenskaper bl.a. framförts att denne är mycket ambitiös, duktig och drivande. Han har enligt dem lätt för att samarbeta och entusiasmera andra och når goda resultat på sina utredningar som alltid är av hög kvalitet. Båda åklagarna har ansett att Lars O är den klart lämpligaste till befattningen.

När det gäller personliga egenskaper är det med hänsyn till vad som sålunda framkommit statens uppfattning att Lars O har ett klart försteg framför Inga V.

Erfarenheter från tidigare anställning och annan relevant erfarenhet

Inga V har under en kortare period, semestermånaderna maj–augusti 2001, vikarierat på befattningen som utredningschef och då även haft möjlighet att praktisera förundersökningsledning. Under denna tid har hon själv haft semester en månad. Hon har även under kortare perioder under sommartid vikarierat som vakthavande befäl. Detta ligger ca 15 år tillbaka i tiden. Att någon på enheten i samband med kortare sjukdomsperioder och semester utses att vikariera för någon högre befattningshavare är vanligt förekommande. Detta innebär dock inte att man därmed är den mest kvalifi­cerade vid en eventuell kommande anställning på befattningen.

Lars O har inte varit arbetsledare inom myndigheten, men mot bakgrund av sin erfarenhet och sina personliga egenskaper har han bedömts ha alla förutsättningar att på ett mycket bra sätt arbeta som arbetsledare och utöva god förundersökningsledning. Lars O har vidare erfarenhet av arbetsled­ning utanför myndigheten genom att han under åren 1999–2002 fungerat som teknisk chef för US-Skiteams längdåkningslandslag. Detta har myndig­heten haft kännedom om och beaktat som en relevant erfarenhet för anställ­ningen.

Eftersom JämO har ifrågasatt varför referenser inhämtades från Hans Isaks­son, och inte från Agneta Karlsson som efterträdde honom som åklagare i Haparanda, har sådana upplysningar inhämtats i efterhand. Av dessa framgår bl.a. att Agneta Karlsson anser att Lars O i alla avseenden är mycket skickligare än Inga V. Enligt Agneta Karlsson har han en ena­stående god förmåga att nå goda resultat, är en duktig förhörsledare samt motsvarar alla de egenskaper som en god ledare skall ha för att lyckas som förundersökningsledare och som chef för en utredningsenhet.

I fråga om Inga V uppgav Agneta Karlsson bl.a. att Inga V när hon vikarierade som utredningschef inte visade några fram­stående egenskaper eller resultat. Inga V hade enligt Agneta Karlsson inte tillräcklig förmåga att leda verksamheten och driva utredning­arna framåt på ett effektivt sätt.

Jämställdhetsfrågor

Myndigheten arbetar aktivt med jämställdhetsfrågor i enlighet med den verk­samhetsplan som gäller, både när det gäller uttagning till utbildning och för att förmå kvinnliga befattningshavare att söka arbetsledarfunktioner. Många kvinnor har också anställts på sådana funktioner. I myndighetens lednings­grupp ingår numera tre kvinnor.

Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga skäl, såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst om det inte finns särskilda skäl för något annat. Jämställdheten brukar beaktas som en av flera sakliga grunder som kan fälla avgörandet när sökandena bedöms vara jämbördiga eller i det närmaste jämbördiga. Detta har inte varit aktuellt i detta fall, efter­som Lars O bedömts vara klart skickligare än Inga V.

Grunder och sammanfattning

Inga V har inte missgynnats eller utsatts för könsdiskriminering enligt jämställdhetslagen. Inga V och Lars O befann sig inte i en likartad situation eftersom Lars Os meriter är klart bättre än Inga Vs. Om Arbetsdomstolen skulle finna att de sökande befann sig i en likartad situation har det i allt fall inte funnits något orsaks­samband mellan anställningsbeslutet och Inga Vs könstillhörig­het. Om Arbetsdomstolen skulle bifalla talan skall skadeståndet jämkas efter beaktande av att det begärda beloppet är avsevärt högre än vad som följer av praxis, att myndigheten har hanterat ärendet enligt gällande regler, att för­handling har ägt rum med den fackliga organisationen som inte hade något att erinra mot beslutet, att anställningsbeslutet överklagades till Rikspolis­styrelsen som inte fann anledning att ändra beslutet samt att Inga V har sin anställning kvar inom myndigheten.

Det saknas enligt statens uppfattning anledning att inhämta ett förhands­avgörande från EG-domstolen.

Domskäl

Tvisten

Den 14 mars 2002 utlyste polismyndigheten i  Norrbotten tjänsten som kommis­sarie med funktion som utredningschef i Haparanda. Tre sökande anmälde sitt intresse för tjänsten. En av dem tog senare tillbaka sin ansökan. De två kvarvarande var dels polisinspektören Inga V från kriminal/utredningsavdelningen i Haparanda, dels polisassistenten Lars O från Kalix närpolisområde. Polismyndigheten beslutade den 8 maj 2002 att anställa Lars O på tjänsten som utredningschef.

Tvisten i målet gäller frågan om polismyndigheten gjorde sig skyldig till könsdiskriminering enligt 15 § och 17 § 1 jämställdhetslagen genom att med förbigående av Inga V anställa Lars O som utredningschef.

JämO har gjort gällande att Inga V var den bäst meriterade för tjänsten och att beslutet att inte anställa henne har samband med att hon är kvinna. Inga V har därmed enligt JämO utsatts för könsdiskri­minering, vilket berättigar henne till skadestånd av staten.

Staten har till stöd för sitt bestridande av käromålet anfört följande. De båda sökandena befann sig inte i en likartad situation eftersom Lars Os meri­ter var klart bättre än Inga Vs. Det föreligger inte heller något orsakssamband mellan anställningsbeslutet och könstillhörigheten. Det har således inte förekommit någon könsdiskriminering. Under alla förhållanden skall skadeståndet jämkas.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av JämO närpolischefen Alvar Gustavsson hörts som vittne. På statens begäran har hållits vittnesförhör med biträdande länspolismästaren Pekka Kairento, närpolischefen Per-Gustaf Espling, kommissarien Tage Normark, kammaråklagaren Thor-Bertil Mjörnerud samt kammaråklagaren Hans Isaksson. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Något om den rättsliga bakgrunden

Reglerna om förbud mot könsdiskriminering finns i jämställdhetslagen (1991:433). Enligt 15 § får en arbetsgivare inte missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla henne eller honom mindre förmån­ligt än arbetsgivaren behandlar eller skulle ha behandlat en person av motsatt kön i en likartad situation, om inte arbetsgivaren visar att missgynnandet saknar samband med könstillhörighet. Regeln innehåller det grundläggande förbudet mot direkt diskriminering och tar alltså sikte på fall där det finns ett direkt samband mellan missgynnandet och arbetstagarens eller arbetssökan­dens könstillhörighet. JämO har i målet gjort gällande att det har skett en sådan direkt diskriminering.

I 17 § jämställdhetslagen anges i vilka fall förbudet mot könsdiskriminering gäller. Av 17 § 1 framgår att detta förbud bl.a. gäller när arbetsgivaren beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställningsinter­vju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet.

Bestämmelsen i 15 § om förbud mot direkt könsdiskriminering fick sin nuva­rande utformning den 1 januari 2001. Anledningen till lagändringen var framför allt ambitionen att anpassa jämställdhetslagens bestämmelser till EG-rätten och de övriga diskrimineringslagarna. Av förarbetena till denna lagändring (prop. 1999/2000:143 s. 31 f. och s. 107) framgår bl.a. följande. Förbudet mot direkt diskriminering är uppbyggt kring uttrycken missgyn­nande, likartad situation och orsakssamband. Med missgynnande avses ett handlande eller en underlåtenhet att handla som innebär att en arbetssökande eller en arbetstagare försätts i ett sämre läge. Exempelvis föreligger ett miss­gynnande om en arbetssökande blir förbigången av en annan arbetssökande. Begreppet likartad situation tar sikte på en jämförelse mellan olika personer. I en anställningssituation befinner sig de sökande i en likartad situation om de har lika eller i huvudsak lika meriter i form av utbildning, erfarenhet och personlig lämplighet för ett arbete. Den vars meriter etc. är klart sämre än andra arbetssökande befinner sig inte i en likartad situation. Han eller hon kan inte bli diskriminerad genom att nekas anställning. Med begreppet orsakssamband avses att det fordras ett samband mellan missgynnandet och könstillhörigheten. Det behöver inte vara arbetsgivarens avsikt att diskrimi­nera, utan det är resultatet som är det relevanta.

Med lagändringen år 2001 ändrades diskrimineringsförbudets bevisregler i syfte att anpassa jämställdhetslagen till EG-rättens bevisbördedirektiv. I stället för att som förut bygga på presumtionsregler åligger det nu den som anser sig diskriminerad att lägga fram fakta som ger anledning att anta att det förekommit diskriminering (a. prop. s. 50 f.). Därefter går bevisbördan över på arbetsgivaren som har att visa att missgynnandet inte har samband med könstillhörigheten.

JämO har i målet, som tidigare anförts, gjort gällande att staten gjort sig skyldig till könsdiskriminering när polismyndigheten i Norrbotten beslöt att anställa Lars O som utredningschef och inte Inga V. Det föreligger alltså en sådan situation där enligt 17 § 1 jämställdhetslagen för­budet mot könsdiskriminering gäller. Vidare föreligger i och för sig ett sådant missgynnande som avses i 15 § i lagen i och med att Inga V blivit förbigången vid tjänstetillsättningen. För att avgöra om missgynnandet också innebär en mindre förmånlig behandling som kan utgöra diskriminering måste emellertid, som framgår av det nyss sagda, göras en jämförelse mellan, i detta fallet, Inga V och Lars O. För att det skall var fråga om diskriminering krävs att de båda har befunnit sig i en likartad situation. Staten har som anfördes inledningsvis bestritt att de befunnit sig i en likartad situation med hänvisning till att Inga Vs meriter varit klart sämre än Lars Os. Arbetsdomstolen prövar därför först frågan om det förelegat sådana likheter i de bådas meriter i form av utbildning, erfarenhet och personlig lämplighet att de kan anses ha befunnit sig i en likartad situation.

Utbildning

I annonsen för befattningen som utredningschef angavs inte några krav på viss utbildning. Det har av utredningen framkommit att det dock ansågs som självklart att de sökande skulle ha polisutbildning.

I målet är ostridigt att båda sökandena också har polisutbildning. Vidare har det framkommit att Inga V därutöver har ytterligare ett antal utbildningar, nämligen i kvalificerad kriminalpolisverksamhet, avancerad förhörsledning, samt utbildning om familjevåld och om sexualbrott. Det kan inte råda någon tvekan om att dessa utbildningar är meriterande och rele­vanta för tjänsten som utredningschef. Både Inga V och Lars O har den datautbildning som erfordrades.

I detta sammanhang vill Arbetsdomstolen också tillägga att det framkommit att Inga V behärskar finska språket, vilket inte Lars O gör. Eftersom många i Haparandas närhet är finskspråkiga måste det enligt Arbetsdomstolens uppfattning betraktas som en fördel att behärska detta språk även om det inte upptagits som något särskilt krav.

Enligt Arbetsdomstolens mening har Inga V ett försteg framför Lars O vad gäller utbildning.


Yrkes- och arbetslivserfarenhet

När det gäller erfarenhet som polis är det ostridigt att Inga V har arbetat som polis sedan år 1973 och som brottsutredare sedan år 1988. Hon har vidare under några månader sommaren 2001 vikarierat som utrednings­chef och har tjänstgjort som vakthavande befäl under kortare perioder, som dock ligger i tiden före år 1994. Det har inte framkommit att hon har någon erfarenhet utanför polisväsendet.

Lars O blev polis år 1995 och utredningen visar att han sedan år 1998 har sysslat med spaning, utredning och ordningspolisverksamhet. Han har därvid deltagit i spaning och utredning av narkotikabrott, brott rörande s.k. svartsprit, ungdomsbrott och stöldbrott. Det har också framkommit att Lars O har erfarenhet av arbete utanför polisväsendet, genom att under åren 1999–2002 fungera som teknisk chef för USA:s längdåkningslandslag.

Utifrån en bedömning av sökandenas tidsmässiga erfarenhet av polisarbete och den för anställningen särskilt efterfrågade utredningsvanan kan mot bak­grund av det anförda konstateras att Inga V har ett klart försteg framför Lars O. Vid bedömningen av vilken betydelse som detta försteg skall tillmätas måste emellertid även beaktas vilket innehåll arbetet haft, hur arbetet har utförts och hur uppfattningen om arbetsinsatsen har varit bland kollegor och överordnade. En bedömning härav sammanfaller visserligen till viss del med en bedömning av sökandenas personliga egenskaper, men Arbetsdomstolen vill ändå redan i detta sammanhang lyfta fram följande.

Alvar Gustavsson angav i det skriftliga yttrande som han lämnade om Inga V under tillsättningsförfarandet att hon när hon vikarierade på tjänsten som utredningschef gjorde detta med gott resultat. Enligt de båda åklagarnas referenser fanns det dock tveksamheter om Inga Vs arbetsinsatser. Hans Isaksson anförde sålunda enligt anteckningarna från referenstagningen med honom att Inga V inte åstadkom många färdiga utredningar och att dessa ofta brast i kvalitet. Enligt Thor-Bertil Mjörneruds referensuppgifter fanns det tidigare en del tveksamheter när det gällde Inga Vs kunskaper, intresse och fallenhet för utrednings­arbete. På senare tid hade dock Inga V enligt Thor-Bertil Mjörnerud genomgått en positiv utveckling och hennes arbete hade blivit ”bättre/bra”.

Per-Gustaf Espling betecknade i sitt yttrande om Lars O dennes utred­ningsarbete som mycket framgångsrikt och angav att Lars O ”kan för­undersökningsbiten på ett bra sätt”. Per-Gustaf Espling framhöll att Lars O levererat många och stora utredningar i olika brottstyper som lett till fällande domar. Även Tage Normark, som under tillsättningsförfarandet yttrade sig skriftligt om Lars O, berömde Lars Os arbete och beskrev honom som en sällsynt begåvad förundersökningsledare som fick anses vara mycket kunnig och rutinerad inom utredningsområdet. Av Thor-Bertil Mjörneruds referensuppgifter framgår att denne ansåg att Lars O uppnådde goda resultat med utredningarna och att kvaliteten alltid var hög.

Med beaktande även av det nu anförda kan konstateras att Lars O, även om han arbetat betydligt kortare tid än Inga V med för tjänsten relevanta uppgifter, ändå tycks ha nått upp till en erfarenhetsnivå som fram­står som nära nog likvärdig med den som Inga V förvärvat.

Personlig lämplighet

Av annonsen framgår att arbetet som utredningschef kräver god arbetsledar­förmåga, god administrativ förmåga, uttalat stor samarbets- och kontaktför­måga samt hög arbetsförmåga. Det är tydligt att arbetsgivaren därmed velat fästa mycket stort avseende vid de personliga egenskaperna. Detta ter sig också naturligt eftersom det rörde sig om en befattning som enligt annonsen framför allt innebar att som arbetsledare och utredningsansvarig för olika brottsutredningar kunna leda och motivera personalen till goda arbetsresultat. Vidare ingick i arbetet att vikariera vid närpolischefens frånvaro.

För att bedöma någons personliga egenskaper är det utan tvekan relevant att efterhöra vad sökandenas medarbetare och chefer har för uppfattning i dessa hänseenden. Det är självfallet viktigt att värderingen av uppgifterna sker på ett objektivt och sakligt sätt. Vidare måste värderingen bygga på en jäm­förelse av sökandenas kvalifikationer i förhållande till de krav som ställs på den aktuella befattningen. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund följande utrett genom de yttranden och referenser som har inhämtats.

Alvar Gustavsson har i sitt yttrande om Inga V även uttalat sig om hennes personliga egenskaper. Han har därvid angett att hon har en god samarbetsförmåga och förmåga att skapa goda kontakter såväl internt som externt. Vidare angav han, som redogjorts för tidigare, att hon vikarierat på tjänsten med gott resultat. Han angav i en sammanfattande bedömning att Inga V kunde anses väl lämplig för tjänsten.

De båda åklagarna som lämnade referenser inför tillsättningen ansåg däremot att Inga V saknade erforderliga personliga egenskaper. Hans Isaksson uppgav, enligt anteckningarna från referenstagningen med honom, att hon inte hade de ledaregenskaper som krävs och att hon saknade tillräck­ligt med initiativförmåga och drivkraft samt att han ansåg att hon inte var lämplig för befattningen. Även Thor-Bertil Mjörnerud uttryckte tveksam­heter angående Inga Vs initiativförmåga och dådkraft. Hon hade enligt honom inte alltid varit tillräckligt drivande i alla ärenden. Enligt Thor-Bertil Mjörneruds bedömning kunde Inga V få svårt att få gehör hos sina underlydande och därigenom komma att bli förbigången i olika sammanhang.

Per-Gustaf Espling uttalade i sitt yttrande om Lars O att denne hade alla förutsättningar att på ett bra sätt vara arbetsledare och verka för goda resultat. Lars O hade enligt Per-Gustaf Espling lätt för att entusiasmera kolle­gorna, var mycket drivande och målmedveten i sitt arbetssätt samt hade en mycket hög arbetskapacitet. Vidare uppgav Per-Gustaf Espling att Lars O hade en god administrativ förmåga och en synnerligen god samarbets­förmåga och kontaktförmåga.

Tage Normark, som yttrade sig endast om Lars Os utredningsvana, upp­gav att Lars O hade stor arbetsförmåga, var noggrann och hade ett gott omdöme. Tage Normark betecknade Lars O som den bästa rekryteringen han hade sett.

Även från de båda åklagarna lämnades mycket positiva omdömen om Lars O. Av anteckningarna från referenstagningen med Hans Isaksson fram­går att han beskrev Lars O som duktig, framåt och ambitiös i allt han gör samt att han bedömde Lars O, trots hans ungdom, som den klart lämpli­gaste av sökandena. Thor-Bertil Mjörnerud beskrev Lars O som mycket ambitiös, duktig, drivande, initiativrik, snabb och öppen för nya infallsvink­lar samt angav att Lars O hade lätt för att samarbeta och entusiasmera andra och få med medarbetarna i verksamheten. Thor-Bertil Mjörneruds slutsats var att Lars O hade synnerligen goda förutsättningar för befattningen och utan tvekan var den klart lämpligaste av de tre sökandena.

Av det anförda framgår sammantaget att omdömena om Lars O när det gäller personlig lämplighet är klart bättre än motsvarande omdömen om Inga V. Enligt Arbetsdomstolens mening framstår Lars O i själva verket som överlägsen Inga V i detta hänseende.

JämO har emellertid gjort gällande att polismyndigheten har övervärderat Lars Os meriter, och synes mena att dessa framstår som osakliga och onyanserade. Arbetsdomstolen återkommer nedan till frågan om myndig­hetens hantering av tillsättningsärendet. Men domstolen vill redan i detta sammanhang betona att samtliga som lämnade uppgifter om de sökande i rekryteringsärendet också har hörts under ed vid huvudförhandlingen och att de därvid har stått fast vid sina uppgifter. Som framgått av det tidigare anförda har Per-Gustaf Espling, Tage Normark, Hans Isaksson och Thor-Bertil Mjörnerud alla beskrivit Lars O i mycket positiva ordalag. Dom­stolen har inte uppfattat deras omdömen som överdrivna eller osakliga.

Sammanfattande bedömning av Inga Vs och Lars Os meriter

Vad gäller utbildning har Arbetsdomstolen som anges ovan funnit att Inga V har ett visst försteg framför Lars O. Inga V talar också finska, vilket måste anses vara en relevant merit. När det gäller yrkes- och arbetslivserfarenhet har Inga V ett försteg om man enbart ser till tiden som sådan. Emellertid visar utredningen att det finns tveksamheter beträffande kvaliteten på det arbete Inga V har utfört medan däremot kvaliteten på Lars Os arbete beskrivits som hög.

Med hänvisning till det tidigare anförda finner Arbetsdomstolen att det är de personliga egenskaperna som får anses väga tyngst vid meritvärde­ringen för den aktuella befattningen. Och som Arbetsdomstolen har redovisat är bedömningen i den delen att Lars O är överlägsen Inga V.

Med beaktande av den utredning som nu har redovisats, och som motsvarar de uppgifter som låg till grund för myndighetens beslut, finner Arbetsdom­stolen vid en sammanvägning av Inga Vs och Lars Os meriter, att Inga Vs meriter framstår som klart sämre än Lars Os. De kan därmed inte anses ha befunnit sig i en likartad situation.

Rekryteringsförfarandet

JämO har framfört kritik avseende myndighetens handläggning av rekryte­ringsärendet. Det har därvid gjorts gällande att om myndigheten hade inhämtat upplysningar och referenser på ett mer noggrant och omsorgsfullt sätt hade man fått mer balans mellan de sökande.

Av utredningen har inte annat framkommit än att polismyndigheten följt sedvanliga rutiner vid tillsättningsförfarandet. Sålunda inhämtades yttranden från sökandenas chefer, vilka båda är närpolischefer inom respektive när­polisområde. Vidare skedde referenstagning med de åklagare som hade arbetat med de båda sökandena. Mot bakgrund av det samarbete med åklaga­ren som en utredares arbete förutsätter ter det sig både naturligt och ända­målsenligt att inför tillsättningen av en tjänst som den aktuella vända sig till åklagarna för att få deras syn på utredarnas arbete. Beträffande Lars O inhämtades ett yttrande från ytterligare en person, nämligen från utrednings­chefen i Kalix Tage Normark. Något yttrande från den som innehade mot­svarande befattning i Haparanda inhämtades dock inte. Såvitt framkommit av utredningen berodde detta på att denne var sjukskriven. Enligt Arbetsdom­stolens mening är emellertid den skillnad i behandlingen av sökandena som därigenom förelegat i förfarandet inte ägnat att påverka bedömningen i målet. Polismyndighetens handläggning i övrigt av ärendet framstår enligt domstolens mening varken som felaktig eller bristfällig. Det skall tilläggas att inget har framkommit som ens antyder att den skillnad i meriter som det inhämtade referensmaterialet visar skulle på något av­görande sätt ha föränd­rats för det fall ytterligare material hade förelegat vid beslutstillfället.

Inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen

Jämo har gjort gällande att Arbetsdomstolen skall inhämta ett förhandsav­görande från EG-domstolen för det fall domstolen finner att omständigheter som kommit till arbetsgivarens kännedom först efter anställningsbeslutet skall tillmätas bevisvärde. Som framgår av det föregående har Arbetsdom­stolen grundat sin bedömning att Inga V varit klart sämre meriterad än Lars O på de omständigheter och fakta som förelåg vid anställningsbeslutet. Något skäl att i det hänseende som JämO fört fram inhämta ett förhandsavgörande finns därmed inte. Inte heller i övrigt har det i målet uppkommit någon fråga som gör det nödvändigt att begära förhands­besked från EG-domstolen.

Sammanfattning och rättegångkostnader

Arbetsdomstolen har alltså kommit fram till att Inga V och Lars O inte befann sig i en likartad situation vid tillsättningen av den aktuella tjänsten. Inga V kan därmed inte ha blivit utsatt för könsdiskri­minering enligt 15 § jämställdhetslagen genom att hon inte fått tjänsten. JämO:s talan skall därför avslås.

Den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort innebär att staten som vinnande part har rätt till ersättning för rättegångskostnader i målet. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1.  Arbetsdomstolen avslår Jämställdhetsombudsmannens talan.

2.  Arbetsdomstolen förpliktar Jämställdhetsombudsmannen att ersätta staten för rättegångskostnader med åttioåttatusensjuhundrasjuttioen (88 771) kr, varav 46 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Brita Swan, Karin Isacsson, Charlott Richardson, Ulf Perbeck, Maud Jansson (skiljaktig) och Lars E. Rabenius (skiljaktig).

Sekreterare: Anna Flodin


ARBETSDOMSTOLEN     Domsbilaga

i mål A 57/03

Ledamöterna Maud Janssons och Lars E. Rabenius skiljaktiga mening

Vi är oense med majoriteten i frågan om polismyndigheten gjort sig skyldig till könsdiskriminering genom att med förbigående av Inga V anställa Lars O. I den delen vill vi anföra följande.

Utbildning

Vi delar majoritetens uppfattning när det gäller utbildning.

Yrkes- och arbetslivserfarenhet

Vi delar inte uppfattningen att Lars O har en nära nog likvärdig erfarenhetsnivå som Inga V. Hennes långa tid som polis och det faktum att hon vikarierat på den aktuella tjänsten ger henne ett försprång fram­för honom. Enligt vår uppfattning har domstolens majoritet övervärderat Lars Os erfarenheter. Det är till exempel enligt vår mening svårt att bedöma huruvida erfarenheter från USA:s längdåkningslandslag har betydelse för den aktuella tjänsten.

Personlig lämplighet

Vi delar inte majoritetens uppfattning att Lars O är överlägsen Inga V. Lars Os meriter framstår som övervärderade och vi anser att de båda i detta hänseende är likvärdiga.

Sammanfattande bedömning av Inga Vs och Lars Os meriter

Vid en sammanvägning av de bådas meriter framstår Inga Vs meriter som klart bättre eller i vart fall likvärdiga.

Rekryteringsförfarandet

Enligt vår uppfattning har myndigheten inte aktivt beaktat jämställdhets­aspekten vid tillsättandet av tjänsten. Polismyndighetens handläggning fram­står för oss som tveksam.

Föreligger könsdiskriminering?

Vi delar JämO:s uppfattning att Inga V är den bäst meriterade för tjänsten. I vart fall har Inga V befunnit sig i en likartad situation. Beslutet att inte anställa henne har samband med att hon är kvinna. Inga V har därmed enligt vår uppfattning utsatts för köns­diskriminering och staten har alltså ådragit sig skadeståndsskyldighet gent­emot henne.

Överröstade i saken är vi ense med majoriteten i fråga om rättegångskost­naderna.