Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 1933 nr 159 I verkstadsavtalet saknas uttrycklig bestämmelse om rätt för arbetsgivaren att fritt avskeda arbetare. Metallindustriarbetare­förbundet har utfärdat blockad mot intagande av ny arbets­kraft hos viss medlem av verkstadsföreningen för att därigenom tvinga denne att återtaga vissa avskedade arbetare. Fråga huru­vida och på vad grund blockaden vore olaglig.

Denna dom är inskannad från den tryckta domboken. Det medför med nödvändighet, mitt program är inte så lysande det gillar bl.a. inte å och ä, att kvalitén blir lidande. Vill Du vara alldeles säker på texten måste du nog låta ditt bibliotek beställa hem den årgång domar du vill ha. I regel finns så här gamla domböcker endast på universitetsbiblioteken.

Anledningen att jag lägger in dessa domar är alltså att de är svåra att få tag på. De finns framför allt inte på nätet, inte ens som betalbas.

Urvalet är subjektivt. Men inom arbetsrätten är många av även de i dag gällande rättsreglerna grundade just på dessa domar, trots att de ofta är mellan 50 till nästan 75 år gamla, och verkligen speglar den tidens nu omoderna värderingar. Än värre är att de domare som satt och dömde i dessa mål gjorde det utifrån värderingar som går till baka på det sena 1800-talet, när anställningsavtalet var uppbyggt på den lydnads- och lojalitetsplikt tjänstehjonet var skyldigt att visa sin husbonde. Det förtryck och de omoderna värderingar som då sattes på pränt kamoufleras i dag av många rättsteoretiker som självklara även i ett samhälle där arbetstagarnas initiativförmåga och självständighet är viktigare än deras vilja att i varje läge underkasta sig den nästintill militära lydnadsplikt och den rätt till godtycke som då var högsta gällande ordning. Det är verkligen dags att göra sig av med denna nu helt omoderna ordning med arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, eller hans fria rätt att vara orättvis, som man mer korrekt kan kalla det.

 

Nr 159

Sveriges Verkstadsförening för egen del och för Aktiebolaget Götaverken i Göteborg mot Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

I verkstadsavtalet saknas uttrycklig bestämmelse om rätt för arbetsgivaren att fritt avskeda arbetare. Metallindustriarbetare­förbundet har utfärdat blockad mot intagande av ny arbets­kraft hos viss medlem av verkstadsföreningen för att därigenom tvinga denne att återtaga vissa avskedade arbetare. Fråga huru­vida och på vad grund blockaden vore olaglig.

Dom den 6 december 1933.

Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar upptaga i § 23 en be­stämmelse av innehåll, att i kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare eller medlem i arbetsgivareföreningen, å ena sidan, samt fackförening eller fackförbund, å den andra, skall intagas bestäm­melse, att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbe­tare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utanför förening.

Mellan verkstadsföreningen och metallindustriarbetareförbundet gäller för närvarande ett den 2 februari 1932 upprättat kollektiv­avtal. Detta innehåller icke någon bestämmelse i anslutning till § 23 i arbetsgivareföreningens stadgar. Avtalet upptar i § 2 regler förbehandling av tvister mellan arbetsgivare och arbetare, åsyftande förhandlingar mellan parterna i viss ordning. Mom. 6 i berörda paragraf är av följande lydelse:

Innan ärendet slutbehandlats enligt ovan givna regler må icke på grund av samma ärende arbetsinställelse (strejk, blockad eller lockout) vid­tagas. Beslut om arbetsinställelse eller arbetsavstängning må ej fattas senare än 4 veckor efter det behandlingen av ärendet avslutats, och skall beslutet omedelbart tillställas motparten. Sådant beslut må ej verkställas tidigare än 6 dagar eller senare än 14 dagar efter den dag då detsamma delgivits motparten.

Under hösten 1933 avskedade bolaget på grund av arbetsbrist ett arbetslag av rörarbetare, omfattande elva man. De avskedade arbe­tarna voro emellertid äldre i bolagets tjänst än andra arbetare, som fingo kvarstanna i arbetet. Att dessa elva arbetare fingo sluta fram­för de andra berodde på att de av bolaget ansågos mindre lämpliga. De skulle nämligen enligt bolagets mening hava vid utförande av ett arbete under sommaren 1933 avsiktligt dels hindrat uppgörelse om ackord, varigenom arbetet måst utföras mot timlön, och dels därefter arbetat med i hög grad nedsatt arbetstakt. Av de avskedade elva arbetarna blevo tre sedermera återtagna. Förbundet gjorde gällande, att avskedandet inneburit en orättvisa, i det bolaget skulle hava felaktigt bedömt arbetarnas handlingssätt. Med anledning härav upptogos förhandlingar mellan organisationerna, vilka emellertid icke ledde till enighet.

I skrivelse till verkstadsföreningen den 9 november 1933 medde­lade förbundet, att dess verkställande utskott i samråd med arbe­tarna vid Götaverken och förbundets avdelning i Göteborg beslutit utfärda blockad mot antagandet av ny arbetskraft vid Götaverken, därest uppgörelse ej kunde erhållas före den 17 november. Då för­bundets avsikt endast vore att skydda de medlemmar, som orättvist avskedats, hade beslutet rörande blockadens räckvidd fattats så att all ny arbetskraft avstängdes, intill dess de avskedade arbetarna åter­anställts, antingen i rörläggeriet eller ock såsom övergångsanställ­ning i annat arbete, varifrån de senare överfördes till rörläggeriet.

Då verkstadsföreningen och bolaget fortfarande vägrade återtaga de åtta arbetarna, lät förbundet den beslutade blockaden för all ny ar­betskraft gå i verkställighet från och med den 17 november. Annons om blockaden intogs i tidningen Ny Tid för den 15 november, var­jämte meddelande om densamma inflöt i tidningen Metallarbetaren.

Efter stämning å metallindustriarbetareförbundet har verkstads­föreningen å egna och bolagets vägnar vid arbetsdomstolen anfört: Att förbundet vågat vidtaga ifrågavarande stridsåtgärd syntes hava sin förklaring däri, att kollektivavtalet icke innehölle någon uttrycklig bestämmelse om arbetsgivarens rätt att fritt antaga och av- Nr 159 skeda arbetare. Sedan verkstadsföreningen från och med den 1 januari 1917 blivit ansluten till Svenska Arbetsgivareföreningen, hade verkstadsföreningen vid närmast följande avtalsförhandlingar med metallindustriarbetareförbundet påfordrat, att en bestämmelse skulle intagas i anslutning till § 23 i arbetsgivareföreningens stadgar. Representanterna för arbetarna hade hemställt att detta krav icke måtte vidhållas; mot § 23 hade nämligen förts en mycket intensiv agitation, och med hänsyn till stämningen bland arbetarna skulle stora svårigheter yppas att åstadkomma en avtalsuppgörelse. Sam­tidigt hade emellertid arbetarnas delegerade betonat, att man inga­lunda bestrede de befogenheter för arbetsgivaren, som kommit till uttryck i § 23; dessa regler låge i sakens natur och skulle därför alltid komma att gälla, även om en uttrycklig bestämmelse icke upptoges. Med anledning härav hade verkstadsföreningen hos arbets­givareföreningen anhållit om tillstånd att icke behöva genomdriva en uttrycklig bestämmelse i ämnet, och denna framställning hade bi­fallits. Sedermera hade vid en mångfald tillfällen frågor om av­skedanden varit föremål för förhandling, och därvid hade städse från arbetarsidan framhållits, att man icke i och för sig bestrede arbetsgivarens rätt att fritt antaga och avskeda arbetare men att man ville genom förhandlingarna försöka övertyga arbetsgivaren och hans organisation om lämpligheten av att i det enskilda fallet avstå från att begagna sin rätt. Det lede således icke något tvivel, att verkstadsföreningens medlemmar voro berättigade att fritt an­taga och avskeda arbetare. Nu hade emellertid bolaget under ut­övande av denna befogenhet blivit orättmätigt angripet med blockad. Då det här, gällde uttolkning av verkstadsavtalets innebörd samt tvist om ett kollektivavtals rätta innebörd enligt 4 § lagen om kollektiv­avtal icke finge föranleda stridsåtgärd, vore den av förbundet pro­klamerade blockaden redan på denna grund olaglig. Verkstadsför­eningen yrkade, att arbetsdomstolen måtte förplikta förbundet att genast häva blockaden, varjämte förbehåll gjordes att i särskild rätte­gång få fordra skadestånd.

Metallindustriarbetareförbundet har i målet genmält: Av verk­stadsavtalets § 2 mom. 6 framginge att vederbörande parter voro <;förhindrade att vidtaga stridsåtgärder. Därvid förutsattes visser­ligen, att dylika åtgärder endast fingo gälla tvister om frågor, vilka icke voro reglerade i avtalet. Detta framginge även av 4 § i kollek­tivavtalslagen. Den fråga, varom tvist nu rådde, vore icke reglerad i verkstadsavtalet, därvid särskilt märktes, att någon bestämmelse i anslutning till § 23 i arbetsgivareföreningens stadgar icke blivit införd i avtalet. Förbundet hade också alltid hävdat sin rätt att vidtaga stridsåtgärder i tvister rörande avsked och dylikt. Konflikter på sådan grund hade tidigare förekommit i flera fall. Då frågan icke vore reglerad i kollektivavtalet, kunde förbundet icke i och för sig förneka bolagets möjlighet att avskeda arbetare, men förbundet måste såsom naturlig konsekvens förbehålla sig befogenhet att vid­taga de motåtgärder förbundet ansåge lämpliga, när såsom i detta fall makten utnyttjats på ett orättvist sätt. På grund av vad så­lunda anförts bestrede förbundet arbetsdomstolens behörighet att döma i den föreliggande tvisten.

Arbetsdomstolen har tagit i övervägande vad sålunda och i övrigt förekommit.

Tvist har uppkommit, huruvida bolaget enligt verkstadsavtalet varit berättigat att utan ingripande från förbundets och dess med­lemmars sida avskeda ifrågavarande arbetare. Denna tvist är icke en s. k. intressetvist utan en tvist om avtalets rätta innebörd. Enligt 4 § första stycket i. i lagen om kollektivavtal må stridsåtgärd icke vidtagas på grund av dylik tvist, och förbundet har alltså under alla omständigheter saknat rätt att på grund av nämnda tvist vidtaga stridsåtgärd, förrän själva tvisten blivit löst genom arbetsdomstolens prövning.

Arbetsdomstolen har nu att ingå i bedömande av frågan om av­talets innebörd i berörda hänseende för att sedan med ledning därav avgöra, huruvida förbundet är berättigat att för tiden efter arbets­domstolens dom upprätthålla stridsåtgärden.

I anslutning till vad arbetsdomstolen redan tidigare i dom nr 100/1932 anfört vill arbetsdomstolen betona, att i Sverige lika väl som i andra länder gäller en allmän rättsgrundsats av innehåll, att ett enskilt arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, kan av såväl arbetsgivaren som arbetaren fritt uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid. Arbetaren kan således icke tvinga sig kvar i en anställning, som arbetsgivaren vill häva, lika litet som arbetsgivaren kan tvinga arbetaren att stanna kvar i arbete, som denne vill lämna.

För att en arbetsgivares berörda rätt att fritt avskeda arbetare, som anställts på obestämd tid, skall lida inskränkning, fordras alltså ett förbehåll i avtal, enskilt arbetsavtal eller kollektivavtal. Hava i ett kollektivavtal några regler om dylik inskränkning icke upp­tagits, gäller arbetsgivarens rätt oförändrad, även om den icke ut­tryckligen bekräftats i avtalet.

Bestämmelsen i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar i vad an- Nr 15S går avskedande av arbetare avser således icke skapandet av någon

ny befogenhet för arbetsgivaren. Den innebär allenast, att för­eningens medlemmar icke må avvika från den angivna allmänna rättsgrundsatsen utan äro skyldiga tillse, att denna för säkerhets skull bekräftas i upprättade kollektivavtal.

Då verkstadsavtalet icke innehåller någon regel om inskränkning i arbetsgivarens allmänna rätt att fritt avskeda arbetare, äro verk­stadsföreningens medlemmar enligt avtalet bibehållna vid nämnda rätt.

Metallindustriarbetareförbundet avser genom ifrågavarande bloc­kadåtgärd att tvinga bolaget att återtaga de avskedade arbetarna och sålunda att för detta fall beröva bolaget den rätt att fritt avskeda arbetare, som bolaget enligt vad förut anförts äger. Blockaden är alltså anlagd på att åstadkomma en ändring i den reglering, som skett genom kollektivavtalet. Såsom sådan är blockaden förbjuden enligt 4 § första stycket 2. i lagen om kollektivavtal, och förbundet äger således icke heller i fortsättningen upprätthålla blockaden.

Arbetsdomstolen prövar följaktligen rättvist förplikta förbundet att genast häva blockaden och att därom införa klara och tydliga till­kännagivanden i tidningarna Ny Tid och Metallarbetaren.

Närvarande i domstolen vid beslutets fattande: Herrar Lindhagen; ordförande, Backman, Bergsten, Larson, Wistrand, Forslund och Söder. Vid omröstningen förenade sig herrar Lindhagen, Backman, Bergsten, Larson och Wistrand om den mening domen innehåller. Herrar Forslund och Söder förenade sig om följande votum:

»Vi dela majoritetens mening, att förbundet saknat rätt att i föreliggande tvist vidtaga stridsåtgärd, förrän tvisten blivit löst genom arbetsdomstolens prövning, och av denna anledning anse vi förbundet vara pliktigt att genast häva blockaden. Däremot kunna vi icke dela majoritetens mening att i detta sammanhang ingå på prövning av avtalets innebörd i vad det gäller själva tvistefrågan, vilken prövning enligt vår mening icke bör upptagas förrän någon av parterna hemställt därom. I käromålet yrkas, att förbundet skall förpliktas häva blockaden, och då sådan förpliktelse föreligger i anledning av innehållet i 4 § i lagen om kollektivavtal, synes icke anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga tvistefrågan till prövning. När domstolsmajoriteten emellertid även yttrat sig rörande själva tvistefrågan, få vi, som icke kunna dela majoritetens mening, enär nämnda mening utgör en skärpning av själva rättsfrågan, hänvisa till vad vi i samma sak anfört i dom nr l00/1932.