Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 1934 nr 179 Arbetare vid en kvarn hava vägrat utföra beordrat övertids­arbete på en söndag. Med anledning härav har arbetsgivaren avskedat den arbetare, som varit ledare för aktionen. Frågar dels huruvida arbetsvägran är avtalsstridig, när tvist före­ligger om arbetsskyldighetens omfattning och denna tvist icke hinner avgöras, innan arbetet skall utföras, dels huruvida arbetsgivaren enligt avtalet ägt ålägga övertidsarbete, d e l s huruvida avskedandet inneburit föreningsrättskränkning vid det förhållandet att arbetarna erhållit sin organisations till­stånd till åtgärden o e h d e l s huruvida den avskedade ar­betaren i varje fall vore berättigad åtnjuta uppsägningstid.

Denna dom är inskannad från den tryckta domsboken. Det medför med nödvändighet, mitt program är inte så lysande det gillar bl.a. inte å och ä, att kvalitén blir lidande. Vill Du vara alldeles säker på texten måste du nog låta ditt bibliotek beställa hem den årgång domar du vill ha. I regel finns så här gamla domsböcker endast på universitetsbiblioteken.

Anledningen att jag lägger in dessa domar är alltså att de är svåra att få ag på. De finns framför allt inte på nätet, inte ens som betalbas.

Urvalet är subjektivt. Men inom arbetsrätten är många av även de i dag gällande rättsreglerna grundade just på dessa domar, trots att de ofta är mellan 50 till nästan 75 år gamla, och verkligen speglar den tidens nu omoderna värderingar. Än värre är att de domare som satt och dömde i dessa mål gjorde det utifrån värderingar som går till baka på det sena 1800-talet, när anställningsavtalet var uppbyggt på den lydnads- och lojalitetsplikt tjänstehjonet var skyldigt att visa sin husbonde. Det förtryck och de omoderna värderingar som då sattes på pränt kamoufleras i dag av många rättsteoretiker som självklara även i ett samhälle där arbetstagarnas initiativförmåga och självständighet är viktigare än deras vilja att i varje läge underkasta sig den nästintill militära lydnadsplikt och den rätt till godtycke som då var högsta gällande ordning. Det är verkligen dags att göra sig av med denna nu helt omoderna ordning med arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, eller hans fria rätt att vara orättvis, som man mer korrekt kan kalla det.

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet mot Sveriges Kvarnyrkesförbund och P. O. Stokkebyes Kvarnaktiebolag i Göteborg.

Arbetare vid en kvarn hava vägrat utföra beordrat övertids­arbete på en söndag. Med anledning härav har arbetsgivaren avskedat den arbetare, som varit ledare för aktionen. Frågar dels huruvida arbetsvägran är avtalsstridig, när tvist före­ligger om arbetsskyldighetens omfattning och denna tvist icke hinner avgöras, innan arbetet skall utföras, dels huruvida arbetsgivaren enligt avtalet ägt ålägga övertidsarbete, d e l s huruvida avskedandet inneburit föreningsrättskränkning vid det förhållandet att arbetarna erhållit sin organisations till­stånd till åtgärden o e h d e l s huruvida den avskedade ar­betaren i varje fall vore berättigad åtnjuta uppsägningstid.

Dom den 19 december 1934•

Mellan kvarnyrkesförbundet, å ena, samt livsmedelsarbetareförbundet, å andra sidan, gäller ett den 10 maj 1933 upprättat kollektivavtal, vilket bland annat innehåller följande bestämmelser:

§ 4Arbetstid.

Den ordinarie arbetstiden vid såväl dag- som skiftarbete utgör 48 timmar per helgfri vecka.        -

På arbetsgivarens begäran utföres arbete utöver den ordinarie arbets­tiden.

Vid dagarbete fördelas arbetet med        timmar å lördagar och 8 % timmar å envar av övriga söckendagar.

Vid arbete på tvåskift fördelas arbetet antingen i 5 skift om 8 % eller 9 timmar och ett lördagsskift om 5’/a resp. 3 timmar eller i 6 skift om 8 timmar.

Vid arbete på tvåskift skola skiften mötas, så att endast ett avbrott per dygn göres.

Vid arbete på treskift skall fördelning ske i 6 skift om vardera 8 timmar.

§3

Mom. z. Fast anställd arbetare skall åtnjuta viss veckolön enligt mo­menten 2 och 3 här nedan.

Mom. z. I och för bestämmande av veckolönernas storlek indelas samtliga platser i grupper, på sätt nedan sägs, nämligen:

Grupp I Stockholm.

Grupp II a) Gävle, Göteborg (Agnesberg) och Malmö.  N.

Mom. 3. Veckolönerna utgöra för fullgoda manliga arbetare, som fyllt 18 år, inom de olika ortsgrupperna:

Grupp I .................................................................... 64:- kr. s            II a) .............................................................. 59: So s

§ 5­övertidsarbete.

För arbete, som utföres på annan tid ån den ordinarie arbetstiden, betalas följande övertidstillägg, beräknat på den å tiden för sådant ar­bete belöpande del av den arbetaren tillerkända veckolönen.

Vid övertidsarbete, som utföres mellan kl. 6 f. m. och kl. ro e, m. å söckendag, skall utgå 40 % förhöjning, därest det är fråga om de två första övertidstimmarna, oavsett, huruvida de infalla före eller efter ordinarie arbetstid eller under rasttid, varemot eljest So % förhöjning. skall utgå.

Vid övertidsarbete, som utföres mellan kl. ro e. m. och kl. 6 f. m. å söckendag skall utgå 40 % förhöjning, för den händelse arbetet infaller inom de två första timmarna efter den ordinarie arbetstidens slut, men eljest So % förhöjning.

Vid övertidsarbete å sön- och helgdag skall utgå 100°/o förhöjning. Sön- och helgdag skall anses omfatta tiden från kl. 6 på kvällen när­mast före sådant dygn till den ordinarie arbetstidens början dagen efter dygnet.

Vid regelbundet skiftarbete utgår icke övertidsersättning, men skall för skiftarbete förlagt mellan kl. ro e. m. och 6 f. m. utgå 2o % för­höjning å den på tiden för sådant arbete belöpande det av veckolönen.

§ 6. Uppsägningstid.

En ömsesidig uppsägningstid av 8 dagar gäller för alla arbetaresmed undantag av. sådan arbetskraft, som intages för tillfälligt behov.

Arbetets ledning och fördelning.

Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga eller avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej. Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.

Anse arbetarna, att avskedande ägt rum under omständigheter, som kunna tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att, innan andra åtgärder vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för vin­nande av rättelse.

Bolaget har en kvarn vid Agnesberg utanför Göteborg. Arbetarna vid kvarnen äro organiserade i livsmedelsarbetareförbundets Göte­borgsavdelning. De hava emellertid sammanslutit sig till en särskild klubb inom nämnda avdelning, och i denna klubb är arbetaren I        Eric Zachrisson ordförande.

När treskiftsarbete utföres vid bolagets kvarn, pågår arbetet från måndag morgon kl. 6 till söndag morgon vid samma tid. I enlighet med avtalets § 5 sista stycket utgår för detta skiftarbete icke övertidsersättning men däremot den i nämnda bestämmelse angivna förhöjningen för arbete mellan kl. ro e. m. och 6 f. m. Under hela januari månad 1934 var driften vid bolagets kvarn inställd. Driften upptogs den 2 februari och upphörde den 20 i samma månad. Därefter skedde uppehåll till den 27 februari, från vilken dag driften pågick till den ro mars, då den åter upphörde. Sedermera arbetades från och med den 3 april till och med den 12 maj, hela tiden med undantag av första dagen i tre skift. Här­efter skedde en veckas uppehåll till dagen efter pingsthelgen den 22 maj, från och med vilken dag arbetet pågick i tre skift till och med den 31 maj. Arbetet låg därefter nere till den 2o juni, då det återupptogs på allenast ett skift men åter avslutades den 29 juni. Den 3 juli började man arbeta på tre skift, vilket arbete fortgick till och med den 7 juli, då arbetet ånyo avbröts. Sedermera åter­upptogs arbetet den 23 juli på ett skift och fortsattes därpå från och med den I augusti på tre skift.

Sedan arbetet efter pingsthelgen återupptagits tisdagen den 22 maj, lät bolagsledningen fredagen den 25 maj å arbetsplatsen upp­sätta ett anslag av följande lydelse: »Kvarnen köres treskift under söndagsdygnet.» Denna order, som avsåg nio man nämligen tre på varje skift, synes hava föranlett ovilja bland arbetarna. Såsom ordförande i arbetarnas klubb på arbetsplatsen satte sig Zachrisson per telefon i förbindelse med livsmedelsarbetareförbundets ledning i Stockholm och erhöll därifrån det beskedet, att arbetarna borde motsätta sig att utföra arbetet. I överensstämmelse härmed med­delade Zachrisson under lördagen till arbetsledningen, att det beord­rade söndagsarbetet icke komme att utföras.

Den 29 maj uppsatte bolagsledningen ett anslag av följande lydelse: »Driften vid vetekvarnen pågår till och med torsdagen den 31 mal 1934, varefter därtill hörande personal entledigas.» Såsom redan angivits låg arbetet därefter nere under juni månad med det, undantaget, att kvarnen kördes på ett skift från den 20 juni. När arbetet den 3 juli skulle återupptagas på tre skift, blev. Zachrisson icke i likhet med de andra arbetarna ånyo inkallad till arbete.

Livsmedelsarbetareförbundet har efter stämning å kvarnyrkes­förbundet och bolaget vid arbetsdomstolen anfört: När Zachrisson hos arbetsledningen efterhört anledningen till att han icke åter fått arbete vid kvarnen, hade det meddelats honom, att någon anmärkning mot hans arbete icke förelegat men att avskedandet föranletts därav att han lördagen den 26 maj vid samtal om arbetarnas vägran att utföra övertidsarbete skulle hava till en vid kvarnen anställd kvarnmästare vid namn Aage Andersen yttrat sig ned­sättande om bolagsledningen. Zachrisson gjorde emellertid gällande, att han icke fällt några dylika yttranden. Orsaken till att Zach­risson vägrats återinträde i tjänst hade tydligen varit, att han såsom arbetarnas talesman hos bolagsledningen påtalat en mångfald under senare tider föreliggande missförhållanden i avseende å tolkning och tillämpning av gällande kollektivavtal. Särskilt hade bolaget fattat agg till Zachrisson för hans medverkan till arbetarnas vägran att utföra övertidsarbete den 27 maj. Denna vägran hade avtals­enligt varit fullt berättigad. Även om bolaget i denna sak ägt rätt, hade dock Zachrisson handlat endast såsom funktionär, vilken följt förbundsledningens direktiv. Ansvaret låge helt på livsmedelsarbe­tareförbundet. Enligt dettas åsikt förelåge därför här ett fall av föreningsrättskränkning, varför bolaget borde åläggas att återan­ställa Zachrisson samt utbetala ersättning till honom för mistade löneförmåner under tiden från och med den 3 juli till dess återan­ställning kunde ske. I varje fall hade Zachrisson icke kommit i åt­njutande av någon uppsägningstid. Anslaget den 29 maj, enligt vil­ket arbetet skulle pågå endast till och med den 31 maj, hade näm­ligen icke inrymt arbetarna någon uppsägningstid, och oavsett att där talades om personalens entledigande kunde arbetarna sålunda icke anses hava varit annat än permitterade under den tid driften från och med den 1 juni legat nere. Med anledning härav vore Zachrisson under alla omständigheter berättigad erhålla avtals­enlig lön för en uppsägningstid av åtta dagar. På grund av det an­förda yrkade livsmedelsarbetareförbundet, att arbetsdomstolen måtte ålägga bolaget, i första hand att så snart ske kunde återanställa Zachrisson samt till honom utgiva ersättning för de löneförmåner han gått miste om under tiden från och med den 3 juli 1934 till den dag han återintoges i tjänst samt i andra hand att till Zachrisson ut­giva ersättning för förlorad uppsägningstid med avtalsenlig lön för åtta dagar.

Kvarnyrkesförbundet och bolaget hava med bestridande av käro­målet anfört: Bolaget hade varit fullt berättigat att påfordra ut­förande av övertidsarbete söndagen den 27 maj. I avtalets § z andra stycket angåves utan någon begränsning, att arbete skulle på arbets­givarens order utföras utöver den ordinarie arbetstiden. Härav följde, att bolaget också kunde beordra övertidsarbete på söndagar, vilket i avtalet ytterligare blivit understruket därigenom att i § 5 fjärde stycket stadgats 100 % örhöjning för dylikt arbete. Det hade hänt flera gånger tidigare, att bolaget beordrat utförande av treskiftsarbete å söndagar, utan att arbetarna då haft något att invända däremot. På samma sätt hade förfarits vid andra kvarnar. Vid dylikt extra skiftarbete å söndagar utginge den nämnda över­tidsersättningen. - Oavsett tolkningen av avtalet i denna del hade arbetarna icke ägt vägra utföra arbetet. Arbetsgivaren hade enligt avtalet rätt att leda och fördela arbetet, och tvist om avtalets tolk­ning i en fråga om arbetsskyldighet finge icke medföra arbets­vägran. Denna vore att betrakta såsom en arbetsnedläggelse i ända­mål att utöva påtryckning på arbetsgivaren i själva tolkningstvisten, och såsom sådan vore den stridande mot kollektivavtalslagen. Om det sedermera visade sig, att arbetsgivaren bedömt avtalets inne­håll felaktigt och sålunda överskridit sin befogenhet genom den lämnade ordern, stode det arbetarna eller deras organisation fritt att hos arbetsdomstolen i efterhand utkräva den påföljd, vartill ar­betsgivarens åtgärd kunde föranleda. - Bolaget hade också haft stort behov av att hålla kvarnen i gång under omförmälda söndag. Kvarndrift vore ett starkt säsongbetonat yrke. Det vore nödvän­digt att ibland inskränka driften eller helt inställa den och att åter vid andra tillfällen forcera arbetet så mycket som möjligt. Härvid inverkade lagerförhållandena i hög grad. Ju mindre lagerutrym­mena voro, desto större blevo ojämnheterna i arbetet. -Vid bolagets kvarn voro lagerutrymmena jämförelsevis små i förhållande till om­sättningens storlek. Därvid märktes att bolaget dreve icke endast kvarnrörelse utan även grosshandel i spannmål och att lagerutrym­mena skulle tjäna båda ändamålen. Svårigheterna hade ytterligare skärpts genom det statliga inmalningstvånget. Efter dettas genom­förande hade den 1 juni blivit ett särskilt betydelsefullt datum. Med hänsyn till att hembudsskyldigheten å inhemsk spannmål ut­ginge nämnda dag, fastlåstes nämligen därefter den öppna mark­naden vid högre priser än som gällde förut. Det vore därför ekono­miskt nödvändigt för kvarnarna att före den i juni uppköpa erfor­derliga förråd. I överensstämmelse härmed hade bolaget under maj månad 1934 gjort stora inköp på sådana leveransvillkor, att bolaget icke på förhand kunnat beräkna, när partierna skulle anlända. Det hade därför varit nödvändigt för bolaget att forcera malningen för att frigöra lagerutrymmen för de nya partierna. Ordern om över­tid söndagen den 27 maj hade tillkommit med anledning härav. Arbetarnas vägran att åtlyda denna order hade föranlett svåra rubbningar i bolagets dispositioner och därigenom förorsakat stor skada. Lördagen den 26 maj hade kvarnmästaren Aage Andersen fått kännedom om att arbetarna vid kvarnen hade för avsikt att icke efterkomma ordern om övertidsarbete. Andersen hade talat med Zachrisson om saken, därvid Zachrisson upplyst, att det varit med »huvudkassörens» tillstånd, som arbetarna nekade att arbeta på söndagen. Sedan Andersen underrättat bolagets direktör Stokkebye om förhållandet, hade han ånyo uppsökt Zachrisson, som då varit i arbete i kvarnen. Under det samtal, som därpå följt, hade Andersen bland annat framhållit för Zachrisson det okloka i ar­betarnas beslut, eftersom de på söndagarna åtnjöte övertidsersätt­ning med 100 To. Zachrisson hade svarat, att arbetarna nog visste, att de förlorade därpå, men att de trodde att Stokkebye skulle för­lora mera. När Andersen genmält: »Jaså, det är Stokkebye Ni vill komma åt», hade Zachrisson yttrat, att arbetarna nu hade ett till­fälle att »klämma» Stokkebye, som så ofta varit »jäklig» mot dem. Det hade varit Zachrisson som tagit initiativet till ifrågavarande arbetsvägran. Zachrisson hade sålunda icke blott själv gjort sig skyldig till avtalsbrott utan även uppmanat sina arbetskamrater där­till samt motiverat sitt beteende på sådant sätt, att ett fortsatt för­troendefullt samarbete mellan honom och bolagsledningen omöjlig­gjorts. Någon ovilja mot Zachrisson för det han vid förhandlingar fört kamraternas talan förefunnes icke hos bolagsledningen, Och hans avskedande innebure icke någon kränkning av arbetarnas för­eningsrätt. Då Zachrisson gjort sig skyldig till avtalsbrott, ägde han icke rätt att komma i åtnjutande av någon uppsägningstid. För övrigt hade samtliga arbetare blivit uppsagda den 29 maj 1934

Livsmedelsarbetareförbundet har med anledning härav ytterli­gare andragit: Här vore icke fråga om övertidsarbete i egentlig mening. Med avtalets bestämmelser om övertid hade man syftat på sådana fall, då det vore nödvändigt att genom en eller annan timmes övertid avsluta ett brådskande arbete eller att utföra ett absolut nödvändigt reparationsarbete på en söndag. I detta fall hade bolaget i strid med § 2 sjätte stycket, som föreskreve sex skiftom­gångar i veckan, velat inlägga en sjunde skiftomgång. En rätt där­till hade arbetarna aldrig velat genom avtalet inrymma åt arbets­givaren. Då samma manskap skulle arbeta även under söndags­dygnet, komme inläggandet av en dylik sjunde skiftomgång jämväl att stå i strid med $ § mom. 1) i 1912 års lag om arbetarskydd, enligt vilket lagrum arbetarna för varje period av sju dagar i regel skulle åtnjuta sammanhängande ledighet av minst 24 timmars var­aktighet Undantag från denna lagbestämmelse kunde medgivas av yrkesinspektionens chefsmyndighet, men bolaget hade i förevarande fall aldrig sökt inhämta dylikt medgivande. Det hade upp­givits, att söndagsarbete av ifrågavarande natur tidigare förekommit både hos bolaget och i andra kvarnar. Detta vore möjligt men hade i så fall berott på medgivande från arbetarnas sida. Livsme­delsarbetareförbundet hade aldrig erhållit underrättelse om en sådan praxis. Vad som förekommit kunde därför icke vara preju­dicerande i fråga om avtalets tolkning. - Från arbetsgivarsidan hade också gjorts gällande, att arbetarna, när tvist rådde om av­talets innebörd i fråga om arbetsskyldigheten, alltid hade att lyda order med möjlighet att söka rättelse i efterhand. En sådan princip kunde livsmedelsarbetareförbundet icke godkänna. Densamma skulle utsätta arbetarna för de största risker och göra avtalet illusoriskt. Arbetsgivaren kunde då under förebärande att avtalet skulle tolkas på ett visst sätt tvinga arbetarna till snart sagt vilka åtgärder som helst. En rätt för arbetsgivaren att under alla omständigheter fordra åtlydnad av en given order skulle också för arbetarna omöjliggöra att använda sig av arbetsvägran såsom sympatiåtgärd. - Bolagets arbetare hade sedan länge tillbaka varit synnerligen irriterade av det ryckiga sätt, varpå kvarndriften sköttes. Långa och täta perio­der av arbetslöshet växlade med forcering genom arbete på tre­skift, oaktat man vid avtalets tillkomst förutsatt, att treskift skulle användas endast i undantagsfall. Dessutom brukade bolaget in­ställa arbetet just vid helgerna, tydligen i avsikt att därigenom göra: besparingar på arbetarnas löner, vilka utginge i form av veckolön. Ehuru driften efter en hel veckas uppehåll återupptagits så nyligen som tisdagen den 10 maj 1934, hade bolaget varit färdigt att be­ordra övertidsarbete redan söndagen den 27 maj. Helt naturligt hade detta upprört arbetarna, och förbundsledningen hade ansett en sådan anordning av arbetet alldeles orimlig. Bolagets påstående om nödvändigheten att hålla kvarndriften i gång nämnda söndag för­tjänade icke något avseende, då ju bolaget trots de väntade stora partierna låtit kvarnen stå dels under veckan före pingst och dels under hela tiden i-2o juni. I detta sammanhang märktes, att flera partier inköpts för leverans först i juni. Då bolagets silos för brödspannmål hade en kapacitet av cirka 950 ton samt genom ett dygns drift större kvantitet än 45 ton icke kunde förmalas, hade söndagsarbetet dessutom varit av försvinnande liten betydelse. - Zachrissons uppträdande i förevarande fall hade blivit alldeles felbedömt av bolaget. Kamraterna hade kommit och frågat Zachris­son, huruvida de verkligen vore skyldiga att arbeta på söndagen. Inbördes hade Zachrisson och kamraterna då överenskommit, att de skulle vägra utföra arbetet, om förbundsstyrelsen gåve sitt tillstånd därtill. Zachrisson hade uppringt förbundets expedition i Nr 179 Stockholm och talat med en av ombudsmännen, som efter samråd med förbundets ordförande förklarat, att arbetarna skulle vägra arbeta, om arbetet icke var absolut nödvändigt. Zachrisson hade framhållit, att arbetet denna söndag så mycket mindre kunde anses nödvändigt, som det allmänt förutsetts, att arbetarna åter skulle bliva permitterade redan den 1 juni. Samtalet mellan Zachrisson och Andersen hade antagligen missuppfattats av den senare. Zach­risson hade aldrig yttrat, att arbetarna ville åstadkomma förlust för bolaget eller att deras avsikt vore att »klämma» bolaget. Han hade allenast framhållit, att det ej vore förvånansvärt, om arbetarna icke ville arbeta på söndagen, eftersom bolaget alltid varit så »svårt» mot dem. Ordet »klämma» hade förekommit i ett helt annat sammanhang, nämligen på tal om att bolaget ämnade fordra skadestånd av arbetarna.

Från arbetsgivarsidan har ytterligare framhållits: Avtalet gjorde icke någon skillnad mellan olika slag av övertidsarbete. Vid sådant förhållande kunde det ej möta hinder att på söndagar inlägga hela nya skift. Bolaget hade i viss mån missräknat sig angående lager­utrymmenas storlek, när bolaget låtit kvarnen stå under veckan före pingst. I detta sammanhang märktes emellertid också, att lager­utrymmena för färdig vara varit starkt utnyttjade den 12 maj och att detta i och för sig varit en anledning att inställa driften. Enär hopblandning av olika partier i en och samma behållare icke finge ske, kunde det hända, att ett litet kvarliggande parti bunde en hel behållare, som rymde 115 ton. I detta fall hade man just haft möj­lighet att genom förmalning under söndagen av ett dylikt mindre parti frigöra en hel behållare.

Livsmedelsarbetareförbundet och bolaget hava fordrat. ersättning för rättegångskostnaderna.

Arbetsdomstolen har tagit i övervägande vad sålunda och i övrigt förekommit.

Ehuru parterna icke förknippat några yrkanden med de i målet berörda frågorna, huruvida arbetarnas av livsmedelsarbetareför­bundet understödda vägran att utföra arbete söndagen den 27 maj varit avtalsstridig, anser sig arbetsdomstolen nödsakad att ingå på dessa frågor för att rätt kunna bedöma spörsmålet om Zachrissons entledigande.

Vad föråt angår den allmänna principiella frågan, huruvida en arbetsvägran är otillåten helt, bortsett från spörsmålet om avtalets tolkning beträffande arbetsskyldighetens omfattning, har från ar­betarsidan hävdats, att en plikt för arbetarna att vid tvist om ar­betsskyldigheten lyda order icke kunde antagas föreligga, enär arbetsgivaren då genom hävdandet av en i och för sig omöjlig avtalstolkning skulle kunna framtvinga eljest icke tillåtet arbete. Med lika stort fog kunde dock göras gällande, att om en arbets­vägran vore tillåten vid dylik tvist, arbetarna hade möjlighet att genom en i och för sig ohållbar avtalstolkning förhindra ett ar­bete, som arbetsgivaren äger befogenhet att ålägga. I detta sam­manhang märkes, att det i allmänhet torde vara svårare att efter-, hand gottgöra skada, som uppkommit därigenom att behörigen ålagt arbete genom arbetsvägran icke kommit till utförande, än att i efterhand upprätta skada, som härleder sig därav att arbetarna nödgats påtaga sig ett arbete, vilket de icke varit skyldiga utföra. En arbetsvägran kan också många gånger vara att hänföra till stridsåtgärd för utövande av tryck för lösande av själva tolknings­tvisten. Med hänsyn till arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet måste arbetsdomstolen antaga, att när tvist uppkommer rörande arbetsskyldigheten och denna tvist icke kan hinna lösas av arbetsdomstolen, innan arbetet är avsett att företagas, arbetsgi­varen i regel har rätt att fordra, att arbetet utan hinder av tvisten utföres i avbidan på rättslig prövning av tvistefrågan. Från denna regel kan undantag vara påkallat i åtskilliga fall. Såsom arbets­domstolen uttalat i domen nr 151/1931 förutsätter arbetarens lyd­nadsplikt, att vad som fordras av arbetaren är rimligt, och den måste vika vid konflikt med ett intresse, som är av högre ordning. Härmed sammanhänger, att man vid bedömande av frågor om avtals­vägran i samband med tvist om arbetsskyldigheten måste taga hän­syn också till huruvida den av arbetsgivaren hävdade meningen i tolkningstvisten verkligen blivit framställd i god tro. Om en order stödes på en avtalstolkning, som arbetsgivaren bort kunna förstå är ohållbar, kan arbetsgivaren icke lägga arbetaren till last, att ordern icke efterkommes. Vad livsmedelsarbetareförbundet anfört om sym­patiåtgärder faller utanför den nu behandlade frågan; äga arbe­tarna enligt lag och avtal anlita arbetsvägran såsom sympatiåtgärd, kan denna rätt icke berövas dem genom upprätthållande av prin­cipen att en order även i tveksamma fall skall åtlydas.

I här föreliggande fall har icke förelegat sådana särskilda skäl, som kunnat berättiga till ett avsteg från den angivna allmänna prin­cipen, och arbetarna borde sålunda oavsett själva tvisten om skyl­digheten att utföra söndagsarbetet hava efterkommit bolagets order. Beträffande därefter frågan om avtalets innebörd i fråga om söndagsarbetet har i § 2 utan angiven inskränkning stadgats, att Nr 179 arbete på arbetsgivarens begäran skulle utföras utöver den ordinarie arbetstiden. Att övertidsarbete å sön- och helgdagar icke är undantaget framgår av att särskild högre gottgörelse år i avtalet före­skriven för dylikt arbete. Ej heller torde man, på sätt livsmedels­arbetareförbundet i målet hävdat, kunna göra skillnad mellan över­tidsarbete av skilda slag. Vid saknad av närmare bestämmelser i avtalet lärer arbetsgivaren vid fall av brådska kunna inlägga ett särskilt söndagsskift lika väl som han kan påfordra ett tidsödande reparationsarbetes utförande på söndag. Bestämmelsen i arbetar­skyddslagens $ § mom. 1) kan icke vara av avgörande betydelse för avtalets tolkning. En annan sak är att arbetsgivaren icke utan ätt handla i strid med nämnda bestämmelse kan annat än för ett eller annat enstaka fall använda arbetsstyrkan till arbete jämväl å söndag.

Arbetsdomstolen finner sålunda att arbetarnas vägran att ut­föra beordrat övertidsarbete söndagen den 27 maj 1934 även med hänsyn till avtalets innebörd varit oberättigad.

Vidkommande härefter frågan om Zachrissons avskedande finner arbetsdomstolen icke anledning antaga, att entledigandet har sin grund i att Zachrisson tidigare vid olika tillfällen uppträtt såsom arbetarnas talesman. Tydligen har avskedandet föranletts av om­ständigheterna i samband med ifrågakomna arbetsvägran.

Livsmedelsarbetareförbundet har nu hävdat, att när såsom i detta fall vederbörande arbetarorganisation godkänt viss åtgärd, en under- _ ordnad funktionärs eller en enskild arbetares del i åtgärden alltid vore att betrakta såsom ett av den organisationsmässiga disciplinen betingat_ handlande och att därför ett entledigande, söm vore föranlett av samma handlande, städse vore att betrakta såsom kränk­ning av föreningsrätten. Denna uppfattning kan icke utan vidare godkännas. Enligt lag äro icke blott de avtalsslutande organisatio­nerna utan även deras medlemmar ansvariga för att kollektiv­avtalet följes. Ett avtalsstridigt handlande av enskilda organisa­tionsmedlemmar måste dock bedömas olika i skilda fall. Skyldig­heten att respektera föreningsrätten måste i många situationer medföra rättsligt hinder mot att låta enskilda organisationsmedlemmar vedergälla vad organisationen avtalsstridigt företager sig, nämligen så långt medlemmarna icke göra annat än att i enlighet med sina förpliktelser mot organisationen ställa sig dess –direktiv till efterrättelse Saken ligger dock på annat sätt, om enskild organisationsmedlem tager initiativet till eller eljest är positivt verksam för framdrivande av en avtalsstridig åtgärd men lyckas utverka sin organisations medgivande till åtgärden. Hans eget handlande har då en sådan självständig betydelse, att han i regel icke kan anses skyddad för efterräkningar genom motpartens förpliktelse att re­spektera föreningsrätten.

Arbetsdomstolen anser, att bolaget hade särskild anledning att noga betänka sig, när det gällde att avgöra, huruvida övertids­arbete skulle påläggas den 27 maj. Med hänsyn till att arbetet efter en veckas uppehåll återupptagits så nyligen som den 22 maj, var en dylik åtgärd helt naturligt ägnad att skapa misstämning bland arbetarna, helst som dessa fruktade att från och med den 1 juni ånyo bliva permitterade, en farhåga som också besannades. Såsom ovan framhållits ägde bolaget dock formell rätt till åtgärden. Det lider ej heller något tvivel, att Zachrisson tagit initiativet till och framdrivit arbetarnas avtalsstridiga vägran att utföra övertidsar­betet. Att livsmedelsarbetareförbundet lämnat sitt godkännande synes hava väsentligen berott på att man där uppfattade ordern om övertidsarbete såsom fullständigt onödig, och i denna uppfattning har Zachrisson styrkt förbundet, ehuru han icke gärna kunde be­döma denna produktionstekniska fråga. Bolaget har fäst stor vikt vid de yttranden Zachrisson, enligt vad i målet blivit styrkt, fällt till kvarnmästaren Andersen. Även om man icke får tillmäta allt­för stor betydelse åt dylika i ett upprört ögonblick gjorda uttalan­den, bestyrkes dock genom desamma, att Zachrisson velat fram­kalla en arbetsvägran, och detta mindre för att upprätthålla en viss avtalstolkning än för att i det speciella fallet vålla bolaget avbräck. Med hänsyn till den självständiga del Zachrisson sålunda tagit i framkallandet av ifrågavarande arbetsvägran kan arbetsdomstolen icke godkänna påståendet att bolaget gjort sig skyldigt till kränk­ning av föreningsrätten, och då hinder i övrigt icke förelegat för bolaget att skilja Zachrisson från anställningen, är bolaget icke pliktigt återtaga Zachrisson i arbete.

Däremot kan arbetsdomstolen -icke finna, att Zachrissons upp­trädande berättigat bolaget att entlediga honom utan iakttagande av uppsägningstid. Den s.k. uppsägning, som bolaget verkställt genom uppsättande av anslag den 29 maj 1934, kan med hänsyn till om­ständigheterna icke betraktas annat än såsom permittering tills vidare. Då uppsägning av Zachrisson icke heller senare ägt rum, är bolaget skyldigt utgiva ersättning för det Zachrisson icke fått åt­njuta uppsägningstid.

Arbetsdomstolen prövar följaktligen rättvist att, med ogillande av livsmedelsarbetareförbundets i första hand framställda anspråk, i anledning av det i andra handgjorda yrkandet förklara bolaget

pliktigt att genast mot kvitto till Zachrisson utgiva avtalsenlig lön Nr 179 för åtta dagar.

Livsmedelsarbetareförbundet och bolaget skola vidkännas var sina kostnader å målet

Närvarande i domstolen vid beslutets fattande: Herrar Lindhagen, ordförande, Lind, Bergsten, Ericsson och Forslund.

Vid omröstningen uttalade endast herr Forslund annan mening än domen innehåller, och yttrade han:

»Av den förebragta utredningen framgår, att Zachrisson entledigats på grund av vad som förekommit i samband med bolagets order om att treskift skulle förekomma den 27 maj 1934. Fackförbundet har å sin sida gjort gällande, att bolagets åtgärd gentemot Zachrisson står i strid mot avtalets stadgande rörande föreningsrätten. Bolaget däremot har å sin sida framhållit, att Zachrisson gjort sig skyldig till avtalsbrott och att han tagit initiativ till vägran att utföra skiftarbete å icke ordinarie tid den 27 maj 1934. Av utredningen framgår jämväl att bolaget icke vidtagit någon åtgärd mot övriga arbetare, som vägrade utföra nämnda skiftarbete, utan att åtgärden allenast begränsat sig till entledigande av Zachrisson.

Med hänsyn till kollektivavtalets bestämmelser om arbetsgivares rätt att fritt antaga och avskeda arbetare föreligga stora svårigheter att vid entledigande av arbetare kunna styrka, att arbetsgivare överskridit sin avtalsenliga rätt. I här föreliggande fall har emellertid, enligt vad som under utredningen framkommit, åtgärden gentemot Zachrisson vidtagits under förmenande att Zachrisson skulle särskilt aktivt ha verkat för vägran att utföra ifrågavarande arbete, och ha svarandeparterna upplyst därom, att åtgärden även vidtagits i avsikt att statuera ett exempel. Zachrisson har sålunda drabbats av påföljd för sådant som företagits kollektivt av berörda arbetare. I förevarande mål föreligger intet yrkande om tolkning, huruvida arbetarna hade avtalsenlig rätt eller icke att vägra utföra skiftarbete söndagen den 27 maj.

Av utredningen framgår, att arbetet vid kvarnen pågått mycket oregelbundet och att kvarnen varit i gång endast några få dagar före och efter den 27 maj. Arbetarna synas därför ha haft giltig anledning att ifrågasätta, huruvida skyldighet förelåge att under dylika förhållanden utföra övertidsarbete, i varje fall i den omfattning som av bolaget genom dess order påfordrades. Åtskilligt talar även för att man i bestämmelsen om övertid icke avsett hela skift, enär man därmed skulle komma att få 21 skift per vecka i stället för 18 skift. Jag kan ej dela det slut vartill domstolen kommit rörande bolagets rätt att på de skäl som angivits entlediga Zachrisson, enär detta innebär, att varje fackföreningsmedlem, som mera aktivt deltager i besluts fattande inom föreningen, skulle få räkna med liknande påföljd. Då Zachrisson varit föreningens ordfö­rande, är det enligt min mening desto mindre berättigat, att hän såsom enskild arbetare och enskild medlem i föreningen drabbas på grund av åtgärd, som tillkommit på fullt organisationsmässigt sätt. Med för­eningslivets utveckling, framför allt på områden, där förening uppträder som part, måste såsom grund för föreningens verksamhet följa, att den enskilde icke bör drabbas av sådan påföljd, som i detta fall inträtt, alldenstund den enskilde i gemensamma intressen måste träda tillbaka för det kollektiva förfarandet. Vid hävdandet av föreningsmedlemmarnas intressen är det även självklart, att detta i första hand till­kommer föreningens styrelse och framför allt föreningens ordförande. Då Zachrisson i enlighet med denna princip i god tid varit i förbindelse med sin huvudorganisation för att erhålla besked om huru man från arbetarnas sida i föreliggande fall skulle, förfara, kan Zackrissons för­hållande icke på något sätt anses stå i strid med den grundläggande principen i kollektivavtalet, enär det måste vara huvudorganisationen, vilken i detta fall är part i avtalet, som har att lämna besked rörande medlemmarnas. Skyldigheter och det, enligt det praktiska föreningslivet även är medlemmarnas skyldighet att respektera huvudorganisationens direktiv. Föreningens medlemmar kunna enligt min mening icke i dylika fall anses ha vare sig -rätt att avgöra vad som skall åtgöras eller ha större förmåga att bedöma vad som avtalsenligt kan vara tillåtet eller icke.

Ett godkännande av bolagets åtgärd gentemot Zachrisson skulle med­föra, att en arbetsgivare praktiskt taget kan. Själv avgöra, om någon eller vilken av de enskilda medlemmarna inom arbetarnas organisation skall drabbas av påföljd i anledning av kollektiv åtgärd, tillkommen och sanktionerad av den avtalsslutande organisationen, allenast därför att arbetsgivaren för sin del anser att arbetarnas förfarande icke står i överensstämmelse med avtalets innebörd. Det kan enligt min mening icke vara avtalets mening, att bolaget skulle kunna, utan att hänskjuta en upp­kommen tvist till arbetsdomstolen för avgörande, upphöja sig själv till domare på ett område, inom vilket prövningsrätten endast bör tillkomma arbetsdomstolen. Det förfarande, som i detta fall förekommit från bo­lagets sida, måste därför anses stå i strid med avtalets bestämmelser rörande föreningsrätten. Såväl bolaget som domstolsmajoriteten har enligt min mening fäst. alltför stort avseende vid Zachrissons förhål­lande i fråga om att vägra utföra skiftarbete å icke ordinarie tid.

’Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då bolagets åtgärd enligt min mening utgör en kränkning av föreningsrätten, anser jag rättvist bifalla käromålet i dess första del och förpliktar följaktligen bolaget att återanställa Zachrisson samt ersätta honom för den förlust han lidit genom att han icke beretts arbetsanställning i vanlig ordning. Dessutom förpliktar jag bolaget att bestrida livsmedelsarbetareförbundets rätte­gångskostnader med 20o kronors