Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 1958 nr 34 Ett företag inom träindustrin, vars verksamhet avser tillverk­ning av köksinredningar, har åtagit sig att åt ett företag inom byggnadsindustrin tillverka och i en av det senare företaget be­driven nybyggnad uppsätta ytbehandlade köksinredningar. För uppsättningsarbetet har träindustriföretaget anlitat sina egna arbetare, vilka tillhörde Svenska Träindustriarbetareförbundet - samt lydde tender det mellan detta förbund och Sveriges Trä­industriförbund träffade riksavtalet. Därvid har emellertid vederbörande organisation av byggnadsarbetare - med för­menande att uppsättningsarbetet omfattas av riksavtalet för byggnadsindustrin - begärt att få sluta. kollektivavtal med trä­industriföretaget rörande uppsättningsarbetet. Sedan denna be­gäran avvisats av sistnämnda företag under hänvisning till att arbetet omfattas av det för detta företag och dess arbetare gäl­lande riksavtalet för träindustrin, ha byggnadsarbetarnas orga­nisationer förklarat uppsättningsarbetet i blockad. Träindustri­arbetarnas organisationer ha därefter - under bestridande att arbetet omfattas av riksavtalet för träindustrin - förklarat sig respektera blockaden, i följd varav företagets arbetare nedlagt arbetet.

Fråga huruvida uppsättningsarbetet faller under kollektiv­avtalet för träindustrin och om träindustriföretagets arbetare på grund därav äro skyldiga att utföra arbetet samt huruvida ini­tiativet till respekterandet av blockaden följaktligen varit avtals­stridigt. Tillika fråga huruvida denna åtgärd varit otillåten enligt 4 § kollektivavtalslagen.

I interimistiskt beslut har domstolen förklarat, att träindustri­arbetarorganisationernas åtgärd vore otillåten till dess dom i tvisten om kollektivavtalets tillämplighet på arbetet meddelats och att arbetet i avbidan därpå skulle på anfordran återupptagas samt att det ålåge träindustriarbetarorganisationerna att tillse att detta skedde.

Denna dom är inskannad från den tryckta domsboken. Det medför med nödvändighet, mitt program är inte så lysande, det gillar bl.a. inte å och ä, att kvalitén blir lidande. Vill Du vara alldeles säker på texten måste du nog låta ditt bibliotek beställa hem den årgång domar du vill ha. I regel finns så här gamla domsböcker endast på universitetsbiblioteken.

Anledningen att jag lägger in dessa domar är alltså att de är svåra att få tag på. De finns framför allt inte på nätet, inte ens som betalbas.

Urvalet är subjektivt. Men inom arbetsrätten är många av även de i dag gällande rättsreglerna grundade just på dessa domar, trots att de ofta är mellan 50 till nästan 75 år gamla, och verkligen speglar den tidens nu omoderna värderingar. Än värre är att de domare som satt och dömde i dessa mål gjorde det utifrån värderingar som går till baka på det sena 1800-talet, när anställningsavtalet var uppbyggt på den lydnads- och lojalitetsplikt tjänstehjonet var skyldigt att visa sin husbonde. Det förtryck och de omoderna värderingar som då sattes på pränt kamoufleras i dag av många rättsteoretiker som självklara även i ett samhälle där arbetstagarnas initiativförmåga och självständighet är viktigare än deras vilja att i varje läge underkasta sig den nästintill militära lydnadsplikt och den rätt till godtycke som då var högsta gällande ordning. Det är verkligen dags att göra sig av med denna nu helt omoderna ordning med arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, eller hans fria rätt att vara orättvis, som man mer korrekt kan kalla det.

Nr 34.                  

Aktiebolaget Åmåls Möbelkompani i Åmål mot Svenska Träindustriarbetareförbundet och dess avdel­ning nr 109 Åmål ävensom träindustriarbetarna Bror Pettersson i Movik och Karl Arne Gustafsson i Åmål.

Ett företag inom träindustrin, vars verksamhet avser tillverk­ning av köksinredningar, har åtagit sig att åt ett företag inom byggnadsindustrin tillverka och i en av det senare företaget be­driven nybyggnad uppsätta ytbehandlade köksinredningar. För uppsättningsarbetet har träindustriföretaget anlitat sina egna arbetare, vilka tillhörde Svenska Träindustriarbetareförbundet - samt lydde tender det mellan detta förbund och Sveriges Trä­industriförbund träffade riksavtalet. Därvid har emellertid vederbörande organisation av byggnadsarbetare - med för­menande att uppsättningsarbetet omfattas av riksavtalet för byggnadsindustrin - begärt att få sluta. kollektivavtal med trä­industriföretaget rörande uppsättningsarbetet. Sedan denna be­gäran avvisats av sistnämnda företag under hänvisning till att arbetet omfattas av det för detta företag och dess arbetare gäl­lande riksavtalet för träindustrin, ha byggnadsarbetarnas orga­nisationer förklarat uppsättningsarbetet i blockad. Träindustri­arbetarnas organisationer ha därefter - under bestridande att arbetet omfattas av riksavtalet för träindustrin - förklarat sig respektera blockaden, i följd varav företagets arbetare nedlagt arbetet.

Fråga huruvida uppsättningsarbetet faller under kollektiv­avtalet för träindustrin och om träindustriföretagets arbetare på grund därav äro skyldiga att utföra arbetet samt huruvida ini­tiativet till respekterandet av blockaden följaktligen varit avtals­stridigt. Tillika fråga huruvida denna åtgärd varit otillåten enligt 4 § kollektivavtalslagen.

I interimistiskt beslut har domstolen förklarat, att träindustri­arbetarorganisationernas åtgärd vore otillåten till dess dom i tvisten om kollektivavtalets tillämplighet på arbetet meddelats och att arbetet i avbidan därpå skulle på anfordran återupptagas samt att det ålåge träindustriarbetarorganisationerna att tillse att detta skedde.

Dom den 18 december 1958.

Mellan bolaget (nedan kallat möbelkompaniet) och avdelningen träffades den 14 januari 1956 en alltjämt gällande, även för arbetare­förbundet bindande överenskommelse, i vilken möbelkompaniet för­band sig att i sin rörelse tillämpa det riksavtal med protokollsanteck­ningar, som då var gällande och efter uppsägning eller eljest fast-

ställdes att gälla mellan Sveriges Träindustriförbund och arbetare­förbundet, ävensom de överenskommelser i övrigt samt de avtals­tolkningar, om vilka dessa organisationer enades.

Det mellan träindustri- och arbetareförbunden för tiden den 1 januari 1957-den 31 januari 1959 gällande kollektivavtalet inne­håller, bland annat, följande:

§ 7.

Arbete utom verkstaden.

- - - - - - - - - - - - - Mom. 4. Vid uppsättningsarbete utom verkstaden utgår till arbetaren den betalning, varom överenskommelse träffas i varje särskilt fall, me­dan vid annat arbete utom verkstaden, tillägg utgår med 1o % av den arbetaren tillerkända timlönen.

Denna bestämmelse har funnits i samtliga från och med den 1 januari ig55 gällande kollektivavtal mellan träindustri- och arbetare­förbunden. Den ersatte en annan bestämmelse, vilken alltsedan det första, år 1926 ingångna kollektivavtalet mellan förbunden funnits i § 6 mom. 3. Denna äldre bestämmelse var av följande lydelse:

Vid uppsättningsarbete utom verkstaden utgår till arbetaren det tillägg å timlönen, varom överenskommelse träffas i varje särskilt fall, medan vid annat arbete utom verkstaden sådant tillägg utgår med 1o % av den arbetaren tillerkända timlönen.

- - - - - - - - - - - - Till dessa bestämmelser om arbete utom verkstaden har alltsedan 1926 års avtal hört en alltjämt gällande protokollsanteckning av följande innehåll:

Arbetaresidan avser icke att för uppsättningsarbete utom verkstaden påyrka större ersättning än dess utförande genom andra arbetaregrupper skulle betinga. Där överenskommelse träffas om arbetets utförande på ackord, bör hänsyn tagas till att dylikt arbete i regeln befinner sig på ett längre framskridet färdigstadium vid monteringen, än som förutsättes vid arbetets prissättning i byggnadsavtalens ackordsprislistor.

Möbelkompaniet har genom avtal med Byggnadsfirman Anders Diös Aktiebolag (nedan kallat byggnadsfirman) åtagit sig att till­verka och uppsätta köksinredningar till 6o lägenheter i en byggnads­firmans nybyggnad i Södertälje. Uppsättningsarbetet påbörjades den 7 oktober 1958 och utfördes av tre hos möbelkompaniet anställda arbetare, bland dem Pettersson och Gustafsson, vilka voro medlem­mar i avdelningen medan den tredje arbetaren var oorganiserad.

Av Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning nr 77 före­lades möbelkompaniet ett förslag till lokalavtal för uppsättningsarbe­tet. Möbelkompaniet, som menade att detta arbete föll under avtalet med träindustriarbetareförbundets avdelning, vägrade att godtaga förslaget. Byggnadsarbetareförbundet förklarade då uppsättnings- Nr 34 arbetet i blockad. Därefter meddelade träindustriarbetareförbundet de berörda arbetarna, att de skulle ställa sig blockaden till efterrät­telse. Arbetarna nedlade sedan arbetet.

Möbelkompaniet, som i målet biträtts av träindustriförbundet, har efter stämning å träindustriarbetareförbundet, avdelningen samt Pet­tersson och Gustafsson yrkat, att arbetsdomstolen måtte dels för­klara det. omtvistade uppsättningsarbetet vara ett sådant av kollek­tivavtalet mellan möbelkompaniet och avdelningen reglerat arbete, som avdelningens hos möbelkompaniet anställda medlemmar äro skyldiga att utföra, samt följaktligen förklara Pettersson och Gus­tafsson skyldiga att återupptaga uppsättningsarbetet, dels förplikta träindustriarbetareförbundet och avdelningen att vid vite vidtaga verksamma åtgärder för att förmå Pettersson och Gustafsson till detta dels ock ålägga arbetareförbundet att till möbelkompaniet ut­giva 500 kronor i allmänt skadestånd för den olovliga stridsåtgärd förbundets respekterande av blockaden inneburit. Slutligen liar mö­belkompaniet yrkat, att arbetsdomstolen i avvaktan på målets slut­liga avgörande omedelbart måtte ålägga arbetarna att återgå till arbetet.

Under påstående att uppsättningsarbetet icke omfattas av avdel­ningens avtal med möbelkompaniet utan tillhör byggnadsindustrins avtalsområde ha arbetarparterna bestritt, att avdelningens medlem­mar äro skyldiga att utföra arbetet, och vidare gjort gällande, att arbetsnedläggelsen är en tillåten sympatiåtgärd i anslutning till bygg­nadsarbetareförbundets blockad av uppsättningsarbetet.

Till närmare utveckling av sin talan har möbelkompaniet vid ar­betsdomstolen till en början anfört följande beträffande träindustri­avtalets tillämplighet vid uppsättningsarbeten i allmänhet: Till år 1958 voro fabriks- och byggnadsträarbetare organiserade i ett ge­mensamt förbund, Svenska Träarbetareförbundet, och det kunde då icke uppstå någon kompetenskonflikt mellan de båda arbetarkate­gorierna. För fabriksarbeten och för byggnadsarbeten gällde emeller­tid olika kollektivavtal. Uppsättning av fabrikstillverkade snickerier såsom paneler och annan inredning i kontor, banker, restauranger och hotell har alltid utförts av de hos fabrikanten anställda träarbe­tarna utan att erinran däremot framställts från något håll. Detta system har särskilt varit motiverat av fabriksträarbetarnas större kunnande i fråga om arbeten med känsliga ytbehandlade snickerier. Däremot ha från början alla grövre, icke ytbehandlade snickerier gjorts på platsen av byggnadsträarbetare. I kollektivavtalen mel­lan träindustri- och träarbetareförbunden fanns.i § 6 mom. 3 en bestämmelse, enligt vilken arbetare vid arbete på annan ort erhöll, ”förutom den honom tillkommande timlön samt fri resa och fritt vivre, 1 krona för dag”. Den 17 oktober 1925 hölls en förhandling mellan träindustri- och träindustriarbetareförbunden angående ar­betslönen vid uppsättningsarbeten inom träindustrin. Såsom fram­går av protokollet vid förhandlingen, föranleddes denna av att arbe­tare inom träindustrin i vissa fall vägrat åtaga sig uppsättningsarbete utom verkstaden, om de icke för detta arbete fingo lön efter bygg­nadsindustrins avtal eller i vart fall förmåner utöver vad som gällde enligt nyssnämnda avtalsbestämmelse för träindustrin. Medan man på arbetsgivarsidan menade att med ”tillkommande timlön” i denna bestämmelse avsågs gällande timlön vid arbete på verkstaden, häv­dades från arbetarsidan, att den timlön åsyftades, om vilken par­terna enades för varje särskilt fall. Därvid åberopades från arbetar­sidan, att uppsättningsarbete vore jämförligt med byggnadsträarbete och jämväl i vissa fall prissatt i byggnadsindustrins avtal, varför det måste anses rimligt att träindustriarbetare, som beordrades till upp­sättningsarbete på byggnadsplats, erhöllo minst den lön, som enligt sistnämnda avtal gällde för byggnadsträarbetare. Från arbetsgivar­sidan bestreds riktigheten av denna princip för lönesättningen och underströks, att träindustriavtalet icke var begränsat till vissa slag av arbeten; praktiska skäl nödvändiggjorde nämligen ofta, att arbe­tare, som på verkstaden tillverkat panelen, hyllfacket eller vad eljest kunde ifrågakomma, anlitades även vid det efterföljande uppsätt­ningsarbetet, vilket sålunda icke vore främmande för träindustrin. Enighet kunde icke nås vid förhandlingen. Från arbetarsidan för­klarades, att anledning icke fanns att hänskjuta frågan till avgörande av skiljenämnd eller tredje man, emedan dittills ej förekommit tvist i de fall då träindustriarbetare beordrats utföra arbete utom verksta­den. Avslutningsvis förklarades från arbetsgivarsidan, att man i fort­sättningen komme att tillämpa träindustriavtalet i enlighet med den tolkning därav som man hävdat under förhandlingen. Vid de för­handlingar, som föregingo 1926 års kollektivavtal mellan träindustrin och träindustriarbetareförbunden, förklarades från arbetsgivarsidan, att man med hänsyn till de tvistigheter, som förekommit rörande tolkningen av § 6 mom. 3 i avtalet mellan träindustri- och träarbe­tareförbunden, särskilt i fråga om dess tillämplighet vid s. k. upp­sättningsarbeten, påyrkade en bestämmelse, enligt vilken vid sådant arbete utom verkstaden eller fabriken, som avsåg uppsättning av snickeriarbeten och inredningar m. m., skulle utgå visst tillägg jämte i förekommande fall reseersättning och dagtraktamente. Från arbetarsidan anfördes, att man med hänsyn till de omständigheter, som voro förknippade med uppsättningsarbetena, icke kunde med- Nr 34 giva att i riksavtalet fastställdes lägre ersättning för dylika arbeten än vad desamma enligt byggnadsavtalet betingade; i anslutning till denna förklaring föreslogs från arbetarsidan, bland annat, visst löne­tillägg vid arbete utom verkstaden för uppsättning av snickeriarbeten och inredningar. Förhandlingarna resulterade i bestämmelsen i § 6 mom. 3 i 1926 års avtal. Från arbetsgivarsidan_ föreslogs en proto­kollsanteckning till denna bestämmelse av innehåll, els att arbetare icke skulle äga rätt att begära högre lön än den, vartill byggnads­snickare enligt gällande byggnadsavtal voro berättigade, dels att arbetare vid arbetsgivares påfordran skulle vara skyldiga att utföra arbetet möt timlön. Parterna enades därefter om den protokolls­anteckning angående uppsättningsarbete utom verkstaden, som sedan dess varit fogad vid kollektivavtalen mellan träindustri- och trä­industriarbetareförbunden. - Av vad sålunda förekom vid förhand­lingarna under åren 1925 och 1926 framgår, att arbetsgivarna inom träindustrin vid denna tid ansågos ha rätt att använda sina egna anställda även för sådant uppsättningsarbete, som var reglerat i byggnadsindustrins avtal, och att meningsskiljaktigheterna rörande sådant arbete endast gällde ersättningen för arbetet. Att frågan om träindustriarbetarnas skyldighet att uppsätta köksinredningar först nu aktualiserats torde bero på den tekniska utvecklingen inom om­rådet. Förr tillverkades köksinredningarna regelmässigt på bygg­nadsplatserna. Numera har man allmänt övergått till att tillverka dem på snickerifabriker. Till en början levererades dessa inredningar alltid trävita, alltså utan ytbehandling, på byggnadsplatserna, där byggmästarna sedan själva läto måla eller på annat sätt ytbehandla dem. Med detta system äro emellertid vissa nackdelar förenade. Medan inredningarna förvaras på arbetsplatsen i väntan på uppsätt­ning och målning, skadas de sålunda ofta genom inverkan av fukt eller på annat sätt. Man har därför börjat övergå till att behandla köksinredningar som möbler, d. v. s. man målar och ytbehandlar dem på den fabrik, där de tillverkas, så att de kunna levereras på bygg­nadsplatsen i helt färdigt skick och omedelbart uppsättas. Detta system medför emellertid, att för uppsättningsarbetet fordras arbe­tare, som ha vana vid att handskas med ytbehandlade snickerier. En sådan vana är utmärkande för möbelsnickare, och arbetarna på de fabriker, som tillverka köksinredningarna, äro självfallet mera kom­petenta för uppsättningsarbetet än byggnadssnickare. Träindustriför­bundet anser visserligen de hos fabrikanten anställda arbetarna skyl­diga att uppsätta även trävita köksinredningar. Av praktiska skäl och av önskan att undvika bråk på arbetsplatserna ha de emellertid icke anlitats för sådant uppsättningsarbete. Sålunda har gränsen mellan träindustrins och byggnadsindustrins områden i praktiken kommit att dragas så, att träindustriarbetare icke anlitas för uppsätt­ning av trävita men väl av ytbehandlade köksinredningar. Från arbetarsidan har i samma fråga anförts: Träindustrins avtal reglerar visserligen även uppsättning av fabrikstillverkade snickerier men gäller icke för allt sådant arbete. Avtalsområdets gränser i detta hänseende måste bestämmas med hänsyn dels till den långvariga praxis, som utbildats inom området, dels till byggnadsindustrins av­tal. Vid träarbetareförbundets delning år 1924 diskuterades uppsätt­ningsarbetets fördelning mellan fabriks- och byggnadsträarbetare. Den förstnämnda kategorin arbetare hade sedan gammalt satt upp sådana inredningar av hög kvalitet, exempelvis i banker, biografer, affärer, hotell och restauranger, som av uppsättningsarbetaren fordra särskild kunskap om materialet och ytbehandlingen. Däremot hade fabriksträarbetare aldrig satt upp köksinredningar, utan detta arbete hade alltid utförts av byggnadsträarbetare. Denna ordning bibehölls nu vid de båda träarbetarkategoriernas uppdelning på skilda fackförbund. Träindustriförbundet kände sig tydligen oroat av denna uppdelning och tog därför initiativet till förhandlingarna om uppsättningsarbeten under åren 1925 och 1926. Dessa förhand­lingar rörde emellertid endast sådana uppsättningsarbeten, som fabriksträarbetarna traditionellt utfört. Däremot åsyftades icke upp­sättning av köksinredningar. Förhandlingsprotokollen visa, att någon utvidgning av fabriksträarbetarnas arbetsskyldighet icke skedde, och någon sådan har ej heller senare skett. Mellan träindustriarbetare och byggnadsarbetareförbunden förekommo åren 1927 Och 1932 tvister om vilkendera arbetarkategorin som skulle utföra vissa arbe­ten med uppsättning av snickerier. Tvisterna avgjordes av skilje­nämnd. 1 1927 års fall uttalade denna, att uppsättnings- och inred­ningsarbeten äro byggnadsindustriella arbeten, som det tillkommer byggnadssnickare att utföra, men att undantag finge göras från denna regel i vissa av skiljenämnden angivna fall, nämligen dels beträf­fande på verkstad bonade, polerade och syrbehandlade arbeten, som utförts på den verkstad, där den för uppsättningen anlitade fabriksträarbetaren var anställd, dock ej insättning av dörr- och fönster­karmar eller inpassning och beslagning av dörrar och fönsterbågar, dels ock, under vissa förutsättningar, beträffande butiksinredningar av furu. 1 1932 års fall, vilket rörde uppsättning av färdigmålat snickeri som till viss del behandlats med cellulosalack, uttalade skilje­nämnden, att det visserligen förelåg någon skillnad i ytbehandlingens utförande men att ytbehandlingen var slutförd på verkstad och efter uppsättningen krävde komplettering endast i den mån skada upp- Nr 34 kommit under uppsättningsarbetet. De undantag, som genom dessa avgöranden gjordes från huvudregeln om att uppsättningsarbete är ett byggnadsindustriellt arbete, avsågo icke köksinredningar. Dessa falla alltså under huvudregeln, vilket bekräftats genom en senare muntlig överenskommelse mellan de båda arbetareförbunden. Detta förhållande har även fastslagits i byggnadsindustrins avtal. Sålunda skall enligt § 4 mom. p) första stycket punkten 6 i de allmänna be­stämmelserna i kollektivavtalet mellan Svenska Byggnadsindustri­förbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet snickeriarbetet vara ett ackord för sig. Redan år 1918 tillkom en avtalsbestämmelse för byggnadsindustrin om betalning för uppsättning av färdiga skåp. Till en början voro alla fabrikstillverkade köksinredningar trävita vid uppsättningen. För omkring 10 år sedan började man emellertid att leverera målade köksinredningar till byggnadsplatser. Även dessa inredningar sattes upp av byggnadsträarbetare. Är 1945 tillkom där­för i ackordsprislistan för byggnadsträarbete en bestämmelse om uppsättning av färdigmålat diskbänkar och skåp. Vid den senaste avtalsrörelsen träffades överenskommelse om särskilt ackordspris för uppsättning av köksinredningar efter tapetsering. Fortfarande äro emellertid flertalet köksinredningar trävita vid uppsättningen. Oavsett om de äro trävita eller målade har det rått enighet om att alla köksinredningar skola sättas upp av byggnadsträarbetare. Det­samma gäller, om inredningarna äro lackbehandlade, vilket förekom­mit i åtskilliga fall under senare år. Det enda undantaget från enig­heten om denna arbetsfördelning har varit en tvist för två år sedan om uppsättning av ytbehandlade köksinredningar, vilken rörde ett företag vid namn Artek. Även i Artek-fallet accepterades emellertid, att byggnadsträarbetare utförde arbetet. Fabriksträarbetare ha så­ledes, såvitt bekant, aldrig före det i målet aktuella fallet satt upp köksinredningar. Däremot utföra de fortfarande sådana uppsättnings­arbeten, som traditionellt ankommit på dem. Den troliga anledningen till tvisterna om uppsättningsarbetet är att man på arbetsgivarsidan vill försöka att splittra den i kollektivavtalet för byggnadsindustrin fastställda uppdelningen i ackord för att kunna rationalisera genom användande av underentreprenörer. Däremot är det icke någon tvist om ersättningen till arbetarna. Träindustrins kollektivavtal kan emellertid icke få en annan innebörd på grund av den tekniska ut­vecklingen. Denna kommer visserligen troligtvis att medföra ett överförande av arbeten från byggnadsindustrin till träindustrin, men detta får icke ske genom dom.

Möbelkompaniet har med anledning av det från arbetarsidan anförda ytterligare andragit: På arbetsgivarsidan har man icke haft anledning att syssla med vad som må ha avtalats eller eljest bestämts mellan arbetareförbunden inbördes angående fördelningen av upp­sättningsarbetet, då detta icke kan vara bindande för arbetsgivar­sidan. Även enligt de på arbetarsidan åberopade skiljedomarna synes för övrigt uppsättning av målade eller eljest ytbehandlade köksinred­ningar vara ett sådant arbete, som ankommer på träindustrins arbe­tare; enligt skiljedomarna äga dessa arbetare nämligen sätta upp yt­behandlade arbeten, och något undantag göres icke för köksinred­ningar.

Svenska Byggnadsindustriförbundet har beretts tillfälle att yttra sig i målet och har därvid i den nu berörda frågan anfört: Byggnads­industriförbundet delar träindustriförbundets uppfattning. Det finns icke något hinder mot att arbeten av samma slag utföras av arbetare tillhörande olika arbetareförbund. Det finns där­för många arbeten, som äro prissatta i byggnadsindustrins avtal men även omfattas av träindustriavtalet och i regel utföras av trä­industriarbetare. Ett exempel härpå är uppsättning av paneler. Fortfarande levereras de flesta köksinredningarna trävita till bygg­nadsplatsen, där de sedan målas. Färdiglackerad köksinredning till­kom, såvitt byggnadsindustriförbundet har sig bekant, först omkring år r956. Möbelkompaniet och Artek äro de första kända fallen. Även i Artek-fallet användes fabriksträarbetare för uppsättningen. Det väsentliga i sammanhanget är risken för skador på inredningarna. Deras yta är nämligen speciellt känslig vid uppsättningen. Bestäm­melsen i byggnadsindustrins kollektivavtal om uppdelning av trä­arbete i ackord är i praktiken svår att tillämpa, varför i stället mesta­dels avtalas om en annan uppdelning i ackordsperioder, men bestäm­melsen utgör icke något hinder mot att en byggmästare anlitar under­entreprenörer även utan att byggnadsindustrins avtal tillämpas.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet har likaledes beretts tillfälle att yttra sig i målet och har därvid i samma fråga anfört: Byggnads­arbetareförbundet delar den uppfattning, som framförts av arbetar­parterna i målet. Byggnadsträarbetarna äro fullt kompetenta att sätta upp även målade och lackbehandlade köksinredningar. Från arbetsgivarhåll har tidigare gjorts gällande, att sådant arbete är så enkelt att det kan utföras även av andra än yrkesmän. De problem, som uppkomma på grund av inredningarnas ytkänslighet, hänföra sig till transporterna och icke till uppsättningen. Byggnadsarbetare­förbundets önskemål är icke att bestämma vilka som skola utföra uppsättningen utan endast att byggnadsindustrins avtal skall tilläm­pas på arbetet. Vad angår det här aktuella fallet har möbelkompaniet närmare anfört: Möbelkompaniet har 28 anställda på sin fabrik. Träarbetarna bland dem äro ursprungligen möbelsnickare. Företaget tillverkade nämligen tidigare möbler men började år 1937 tillverka även köks­inredningar. Sedan omkring tio år ägnar det sig enbart åt tillverk­ning av köksinredningar av hög kvalitet. För några år sedan började företaget ytbehandla inredningarna. Detta sker numera med härd­lack, vilket ger en flera gånger hårdare yta än vanlig målning. In­redningarna skadas emellertid lätt vid uppsättningen, om de utsättas för hård eller oskicklig behandling. För reparation av skador måste de sändas tillbaka till fabriken. Uppsättningsarbetarna måste även vara aktsamma på omgivningen, emedan tak, väggar och golv fär­digställas före uppsättningen. Möbelkompaniets första leverans av köksinredningar i detta utförande skedde år 1956 till en byggnads­plats i Göteborg, där inredningarna - 250 stycken - sattes upp av byggnadssnickare. Dessa behandlade emellertid inredningarna på samma sätt som snickerier av annat slag med resultat att inredning­arna skadades och arbetet i stor utsträckning måste göras om av arbetare, som sändes ut från fabriken. Företaget åsamkades därige­nom en avsevärd extra kostnad. Trots detta blev resultatet icke till­fredsställande. A r 1957 använde företaget för första gången sina egna anställda för uppsättningsarbete. Till detta arbete ha sådana arbetare anlitats, som på fabriken delta i tillverkningen av inredning­arna. Deras avlöningsförmåner vid uppsättningsarbete motsvara tro­ligen vad byggnadsarbetare förtjäna på liknande arbete, och någon tvist om avlöningen har icke uppkommit. - Byggnadsfirman hade vid flera tillfällen tidigare gjort försök med fabriksfärdiga köks­inredningar, men samordningen mellan uppsättningen och övriga byggnadsarbeten hade vållat svårigheter och betydande merkostna­der. Avtalet med möbelkompaniet innebar, att detta åtog sig allt ar­bete med köksinredningarna, till dess de voro färdigmonterade, och sålunda ansvarade för alla dessförinnan uppkommande skador. Ar­betena ha därefter samordnats så, att byggnadsfirman målat, tapet­serat och lagt in mattor samt i övrigt helt färdigställt köken, innan möbelkompaniet satt upp köksinredningarna. Uppsättningsarbetena ha sålunda kommit omedelbart före inflyttningen i lägenheterna. Hit­tills ha några skador icke uppkommit vid dessa arbeten, och enligt byggnadsfirmans uppfattning beror detta på att yrkesmän anlitats                        - för uppsättningen. Då möbelkompaniets arbetare nedlade arbetet, hade endast sex lägenheter färdigställts. Ytterligare trettio lägenhe­ter skulle ha varit färdiga för inflyttning den 1 november men kunna icke bliva detta, då uppsättningsarbetet ligger nere ännu vid tiden för huvudförhandlingen den 28 oktober. - Möbelkompaniets stånd­punkt till den aktuella tvisten kan sammanfattas på följande sätt. En­ligt fast praxis äro av kollektivavtal bundna arbetare skyldiga att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som står i naturligt samband med dennes verksamhet och kan anses falla inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer.

I                            Redan av § 7 mom. 4 i träindustrins kollektivavtal och av den därtill fogade protokollsanteckningen framgår, att uppsättningsarbete fal­ler inom träindustriavtalets tillämpningsområde. Av det anförda framgår även, att möbelkompaniets verksamhet omfattar uppsätt­ning av köksinredningar. Arbetarna äro kompetenta för sådant ar­bete. De äro således skyldiga att utföra det omtvistade uppsättnings­arbetet. Att det formellt är fråga om en sympatiåtgärd saknar be­tydelse. I verkligheten innebär nämligen respekterandet av bygg­nadsarbetareförbundets blockad mot arbetet, att arbetsgivaren berö­vas en avtalsenlig rätt att använda sina arbetare till arbetet.

I denna del ha arbetarparterna anfört: Möbelkompaniet synes vilja göra gällande, att dess köksinredningar äro av möbelkvalitet och att det därför vore påkallat att använda företagets egna arbetare för uppsättningen. Detta är ingalunda riktigt. Möbelkompaniets inred­ningar skilja sig nämligen icke i något hänseende av betydelse från tidigare förekommande köksinredningar, och det fordras icke någon speciell kunskap eller färdighet för uppsättningen av dem. Det om­tvistade arbetet är således icke reglerat i möbelkompaniets avtal med avdelningen utan i byggnadsindustrins kollektivavtal. Möbelkompa­niets arbetare äro följaktligen icke skyldiga att utföra arbetet. Enär avtalslöst förhållande råder mellan möbelkompaniet och byggnads­arbetareförbundet, är den av detta förbund utlysta blockaden lik­som arbetarparternas respekterande av denna en tillåten stridsåtgärd.

Pettersson och Gustafsson ha därutöver anfört följande. Petters­son: Han har varit möbelsnickare sedan år 1924 och anställd hos möbelkompaniet i närmare två månader. På fabriken arbetar han som hopsättare av inredningar. Han har tidigare arbetat med upp­sättning av butiksinredningar. - Gustafsson: Han var till för om­kring åtta år sedan byggnadsträarbetare och har såsom sådan satt upp även målade och sprutlackerade köksinredningar. Dessa blevo mycket lätt skadade vid uppsättningen. Sedan han lämnade bygg­nadsfacket, har han varit sysselsatt i träindustrin. Han anställdes hos möbelkompaniet dagen innan han började arbetet i Södertälje.

Parterna ha å ömse sidor fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Med anledning av möbelkompaniets yrkande om interimistiskt för- Nr 34 ordnande angående återgång i arbetet har arbetsdomstolen vid må­lets handläggning den 28 oktober 1958 meddelat följande för parterna avsagda beslut:

Enligt 4 § t i lagen om kollektivavtal får den, som är bunden av kol­lektivavtal, icke under den tid avtalet är gällande vidtaga stridsåtgärd på grund av tvist om avtalets rätta innebörd.

I det här föreliggande fallet har uppstått konflikt mellan byggnads­arbetareförbundet och dess avdelning nr 77, å ena sidan, samt bolaget, å andra sidan. Byggnadsarbetareförbundet och dess avdelning nr 77 för­mena, att av bolaget bedrivet arbete med uppsättning av köksinredningar omfattas av riksavtalet för byggnadsindustrien och är prissatt i riks­ackordsprislistan för byggnadsträarbete, samt ha begärt att få sluta kol­lektivavtal med bolaget rörande ifrågavarande arbete. Detta krav har avböjts av bolaget under hänvisning till att arbetet är sådant uppsättnings­arbete, som avses i riksavtalet för träindustrien, och därför omfattat av gällande kollektivavtal mellan bolaget och träindustriarbetareförbundets avdelning nr tog, vilket avtal hänvisar till riksavtalet i branschen. Till följd av denna bolagets vägran har byggnadsarbetareförbundet och dess avdelning nr 77 förklarat uppsättningsarbetet i blockad.

Träindustriarbetareförbundet och dess avdelning nr tog ha - under bestridande av att uppsättningsarbetet regleras av gällande avtal mellan bolaget och avdelningen - förklarat sig respektera blockaden, i följd varav avdelningens i arbetet sysselsatta medlemmar Pettersson och Gus­tafsson nedlagt arbetet.

I målet har förebragts åtskillig utredning rörande beskaffenheten av det avsedda uppsättningsarbetet och olika synpunkter ha anlagts på frågan om träindustriarbetarnas skyldighet att utföra uppsättningsarbetet.

Mellan träindustriarbetareförbundet och dess avdelning nr tog, å ena sidan, samt bolaget, å andra sidan, föreligger alltså uppenbarligen en tvist om innebörden av det mellan dessa parter gällande kollektivavtalet, och på grund av denna tvist ha nämnda arbetarorganisationer tillgripit stridsåtgärd, bestående i respekterandet av byggnadsarbetareförbundets blockad, vilket haft till följd den påtalade arbetsnedläggelsen

Jämlikt 4 § t i lagen om kollektivavtal förklarar arbetsdomstolen trä­industriarbetareförbundets och dess avdelnings stridsåtgärd vara otillåten intill dess arbetsdomstolen meddelat dom i tvistefrågan rörande det gällande kollektivavtalets tillämplighet på uppsättningsarbetet.

Det åligger följaktligen arbetarna att i avbidan på domen omedelbart återupptaga arbetet i den mån detta påfordras samt träindustriarbetare­förbundet och dess avdelning nr tog att tillse att återgång till arbetet sker.

Arbetsdomstolen har tagit i övervägande vad sålunda och i övrigt förekommit.

Såsom arbetsdomstolen i ett flertal mål tidigare uttalat, gäller så­som en allmän princip, att arbetare, som äro bundna av ett kollektivavtal, ha skyldighet att på detta avtals villkor utföra allt sådant arbete etc för arbetsgivarens räkning, som efter ett praktiskt bedömande står i naturligt samband med den centrala verksamhet, på vilken av­talet först och främst syftar, allt dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetares yrkeskvalifikationer.

Enligt den angivna principen kan man således icke enbart med hänsyn till den allmänna beskaffenheten av ett arbete avgöra, huru­vida detta omfattas av en arbetares arbetsskyldighet, utan denna fråga måste i princip för varje särskilt fall bedömas med hänsyn till sambandet mellan det aktuella arbetet och arbetsgivarens verksamhet i övrigt liksom till arbetarens yrkeskvalifikationer. Sålunda kunna arbetare tillhörande ett arbetareförbund och lydande under dess kol­lektivavtal bliva skyldiga att åt sin arbetsgivare utföra sådant arbete, som eljest i allmänhet utföres av arbetare tillhörande ett annat arbe­tareförbund och lydande under ett annat kollektivavtal.

Genom det för arbetaren gällande kollektivavtalet kan gränsen för hans arbetsskyldighet vara bestämd på annat sätt än nu angivits. Däremot äro överenskommelser mellan olika arbetareförbund in­bördes liksom andra avgöranden, exempelvis genom skiljenämnd, som på arbetarsidan träffas rörande fördelningen av arbeten mellan olika fackförbund och avtalsområden, icke i och för sig bindande för arbetsgivarna. Ej heller utgör den omständigheten, att det för arbeta­ren gällande kollektivavtalet saknar uttryckliga bestämmelser om det aktuella arbetet medan arbete av samma slag är reglerat i ett annat kollektivavtal, något hinder mot att det aktuella arbetet omfattas av arbetarens arbetsskyldighet.

I överensstämmelse med det nu anförda har arbetsdomstolen i åt­skilliga fall förklarat arbetare tillhörande ett annat arbetareförbund än byggnadsarbetareförbundet och lydande under ett annat kollek­tivavtal än byggnadsindustrins skyldiga att på sitt eget avtals villkor utföra sådant arbete, för vilket medlemmar av byggnadsarbetareför­bundet vanligtvis anlitas och för vilket bestämmelser finnas i bygg­nadsindustrins avtal.

Sedan gammalt ha träindustrins arbetare anlitats för att utom verkstaden sätta upp snickerier och inredningar, som tillverkats på verkstad. Träindustrins kollektivavtal, vilket är bindande för parterna i målet, innehåller även en särskild bestämmelse om uppsättnings­arbeten utom verkstaden. Enligt arbetarparternas mening skulle dock denna bestämmelse avse endast vissa snickerier och inredningar, för vilkas uppsättning fabriksträarbetare på grund av sin speciella kännedom om material och ytbehandling traditionellt anlitats. övriga uppsättningsarbeten - däribland arbete med uppsättning av köks­inredningar av alla slag oavsett ytbehandling - skulle däremot an­komma på- byggnadsträarbetare. Varken av avtalsbestämmelsens innehåll eller av utredningen om förhållandena vid dess tillkomst Nr 34 framgår emellertid, att avtalsparterna avsett att göra bestämmelsens tillämplighet på detta sått begränsad. Att någon bestämd gränsdrag­ning mellan fabriksträarbetarnas och byggnadsträarbetarnas områden icke varit åsyftad, framgår tydligt av avtalsparternas uttalanden vid de diskussioner, som ledde till bestämmelsens tillkomst; de visa nämligen, att prissättningen för uppsättningsarbeten skedde med hänsyn till att samma arbeten kunde vara prissatta i byggnadsindustrins avtal. Denna tanke synes även komma till uttryck i den till bestäm­melsen hörande protokollsanteckningen. Bestämmelserna i byggnadsindustrins avtal rörande olika inred­ningsarbeten kunna, såsom framgår av det inledningsvis anförda, icke läggas till grund för bedömningen av träindustriarbetarnas arbets­skyldighet. Byggnadsindustrins avtal innehålla för övrigt bestäm­melser även om sådana arbeten, som träindustrins arbetare enligt arbetarparternas ståndpunkt i målet äro skyldiga att utföra, och så­ledes synes ej heller från byggnadsarbetareförbundets sida ha dragits någon bestämd gräns mellan träindustriarbetarnas och byggnadsträ­arbetarnas arbeten på byggnadsplatserna.

De från arbetarsidan i målet åberopade överenskommelserna och skiljedomarna mellan träindustriarbetare- och byggnadsarbetareför­bunden ha, såvitt visats, icke blivit godkända från arbetsgivarsidan och kunna följaktligen icke tillmätas betydelse för bedömningen av vardera arbetarkategoriens arbetsskyldighet gentemot arbetsgivarna.

Meningsskiljaktigheten i fråga om den här aktuella uppsättningen av ytbehandlade köksinredningar synes väsentligen bero på att upp­sättning av köksinredningar tidigare - möjligen med något enstaka undantag - utförts av byggnadsträarbetare. Denna ordning härrör emellertid från en tid, då köksinredningarna levererades trävita till byggnadsplatserna, och får antagas ha varit beroende av att man på arbetsgivarsidan av tekniska, ekonomiska och andra praktiska skäl ansett det lämpligast att låta de hos byggnadsindustrins arbetsgivare anställda träarbetarna utföra uppsättningen. En sådan av praktiska skäl tillkommen arbetsfördelning kan icke i och för sig tagas som bevis för att träindustrins arbetsgivare för framtiden accepterat en motsvarande inskränkning i den skyldighet att deltaga i uppsätt­ningsarbeten, som enligt allmänna regler på grund av kollektivavtalet åvilar träindustrins arbetare. I varje fall kunna träindustrins arbets­givare icke anses ha för alla förhållanden avstått från sin rätt att anlita egna träarbetare för uppsättning av köksinredningar.

Även om de omtvistade köksinredningarna icke skulle i någon högre grad skilja sig från tidigare förekommande målade eller på annat sätt ytbehandlade köksinredningar, vilka satts upp av bygg­nadsträarbetare, föreligga dock å ena sidan betydande skillnader mellan de traditionella trävita köksinredningarna och de här aktuella inredningarna samt å andra sidan väsentliga likheter mellan dessa inredningar och sådana arbeten, för vilka fabriksträarbetare sedan gammalt anlitats. De tekniska, ekonomiska och övriga praktiska skä­len för att anlita tillverkarens egna träarbetare för uppsättning synas sålunda här i princip vara desamma som i fall, vilka ostridigt om­fattas av träindustriarbetarnas arbetsskyldighet. Oavsett vad den hittills iakttagna ordningen vid uppsättning av köksinredningar i övrigt må innebära i fråga om träindustriarbetares skyldighet att utföra sådant arbete, kan följaktligen i varje fall icke det här aktuella arbetet anses på grund av praxis falla utanför träindustriarbetarnas allmänna arbetsskyldighet.

Möbelkompaniets verksamhet avser tillverkning av köksinred­ningar. Från arbetarsidan har medgivits, att verksamheten även om­fattar viss uppsättning, ehuru icke sådant arbete varom i målet är fråga. Även om detta arbete skulle innebära en utvidgning av möbel­kompaniets hittillsvarande verksamhet, ’måste likväl med hänsyn till det tidigare anförda ett naturligt samband anses föreligga mellan företagets fabrikation av köksinredningar och uppsättningen av dessa inredningar. Möbelkompaniets träarbetare - mot vilkas yrkeskvali­fikationer någon erinran icke gjorts - äro följaktligen skyldiga att utföra arbetet.

Vid tvist om ett kollektivavtals innebörd beträffande arbetsskyl­dighetens omfattning är den anställde - såsom arbetsdomstolen i ett flertal tidigare domar uttalat - i regel skyldig att i avbidan på rättslig prövning av tvistefrågan utföra arbetet. I detta fall finns icke någon anledning till undantag från denna allmänna regel. Den omständigheten, att arbetarnas vägran att utföra arbetet skett i an­slutning till en av utomstående arbetarorganisation utlyst blockad av arbetet, är härvidlag utan betydelse.

Genom att taga initiativ till respekterandet av blockaden och så­lunda förmå Pettersson och Gustafsson att nedlägga det omtvistade arbetet har träindustriarbetareförbundet följaktligen handlat i strid mot kollektivavtalet med möbelkompaniet. Åtgärden har tillika varit otillåten enligt 4 § kollektivavtalslagen. Genom detta sitt förfarande har träindustriarbetareförbundet ådragit sig skyldighet att till möbel­kompaniet utgiva allmänt skadestånd, vars storlek arbetsdomstolen bestämmer till l.000 kronor.

På grund av det anförda prövar arbetsdomstolen rättvist att dels förklara det omtvistade uppsättningsarbetet vara ett sådant av kollektivavtalet mellan möbelkompaniet och avdelningen reglerat arbete, Nr 34 vilket de hos möbelkompaniet anställda träarbetare som äro medlem­mar i avdelningen ha skyldighet att utföra, dels ålägga Pettersson och Gustafsson att fullgöra denna sin skyldighet i den mån de därom anmodas, dels ålägga arbetareförbundet och avdelningen att vidtaga verksamma åtgärder för att förmå Pettersson och Gustafsson där­till, dels ock förplikta arbetareförbundet att i allmänt skadestånd till möbelkompaniet utgiva ettusen kronor.

Det åligger arbetarorganisationerna att till hälften vardera ersätta möbelkompaniet dess rättegångskostnader med fordrade ettusenett­hundrafyra kronor.

Närvarande i domstolen vid beslutets fattande: Herrar Dahlman, ord­förande, Samuelsson, Bexelius, Saemund’), Ekeberg’), Axel Johansson och Christensson.

Domen var enhällig.