Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 1962 nr 2 Ett företag inom verkstadsindustrin tillverkar plattor av aluminium för undertak jämte anordningar för uppfästning av plattorna. Undertaken uppsättas normalt av bolaget med anli­tande av egna arbetare.Fråga huruvida uppsättningsarbetet faller under kollektivav­talet för verkstadsindustrin och om metallindustriarbetareför­bundets arbetare på grund. därav äro skyldiga att utföra arbetet. Av metallindustriarbetareförbundet varslad arbetsnedläggelse, såvitt avsåge företagets uppsättningsarbeten, har ansetts otillåten jämlikt 4 § lagen om kollektivavtal. (Jfr 34/1958-)

Denna dom är inskannad från den tryckta domsboken. Det medför med nödvändighet, mitt program är inte så lysande, det gillar bl.a. inte å och ä, att kvalitén blir lidande. Vill Du vara alldeles säker på texten måste du nog låta ditt bibliotek beställa hem den årgång domar du vill ha. I regel finns så här gamla domsböcker endast på universitetsbiblioteken.

Anledningen att jag lägger in dessa domar är alltså att de är svåra att få tag på. De finns framför allt inte på nätet, inte ens som betalbas.

Urvalet är subjektivt. Men inom arbetsrätten är många av även de i dag gällande rättsreglerna grundade just på dessa domar, trots att de ofta är mellan 50 till nästan 75 år gamla, och verkligen speglar den tidens nu omoderna värderingar. Än värre är att de domare som satt och dömde i dessa mål gjorde det utifrån värderingar som går till baka på det sena 1800-talet, när anställningsavtalet var uppbyggt på den lydnads- och lojalitetsplikt tjänstehjonet var skyldigt att visa sin husbonde. Det förtryck och de omoderna värderingar som då sattes på pränt kamoufleras i dag av många rättsteoretiker som självklara även i ett samhälle där arbetstagarnas initiativförmåga och självständighet är viktigare än deras vilja att i varje läge underkasta sig den nästintill militära lydnadsplikt och den rätt till godtycke som då var högsta gällande ordning. Det är verkligen dags att göra sig av med denna nu helt omoderna ordning med arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, eller hans fria rätt att vara orättvis, som man mer korrekt kan kalla det.

Nr 2.

Sveriges Verkstadsförening och Aktiebolaget H. Lindström & Son i Lidingö. Mot Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

Dom den 12 mars 1962.

Ett företag inom verkstadsindustrin tillverkar plattor av alu­minium för undertak jämte anordningar för uppfästning av plattorna. Undertaken uppsättas normalt av bolaget med anli­tande av egna arbetare.

Fråga huruvida uppsättningsarbetet faller under kollektivav­talet för verkstadsindustrin och om metallindustriarbetareför­bundets arbetare på grund. därav äro skyldiga att utföra arbetet.

Av metallindustriarbetareförbundet varslad arbetsnedläggelse, såvitt avsåge företagets uppsättningsarbeten, har ansetts otillåten jämlikt 4 § lagen om kollektivavtal.

(Jfr 34/1958-)

Mellan verkstadsföreningen, å ena, samt metallindustriarbetareför­bundet och ett annat förbund, å andra sidan, gäller ett den q april 196o träffat riksavtal (verkstadsavtalet).

Bolaget, som är medlem av verkstadsföreningen, tillverkar vid sin verkstad i Lidingö plattor av aluminium för undertak jämte anord­ningar för uppfästning av plattorna. Undertaken uppsättas normalt av bolaget med anlitande av egna arbetare. Bolaget, som under senare år tillverkat och monterat undertak av aluminium till ett stort antal industribyggnader, kontorsfastigheter och allmänna byggnader, har åtagit sig att tillverka och uppsätta undertak i en för tidningen Svenska Dagbladet avsedd nybyggnad i Stockholm enligt entrepre­nadkontrakt med huvudentreprenören Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB. Uppsättningsarbetet, som påbörjades i januari 1961, pågår alltjämt.

I skrivelse till bolaget den 9 januari i962 begärde Svenska Bygg­nadsarbetareförbundet att få träffa kollektivavtal med bolaget, såvitt avsåg uppsättningen av undertaken. Bolaget avböjde detta under hän­visning till att arbetet reglerades av verkstadsavtalet, vilket avtal bolaget genom sitt medlemskap i verkstadsföreningen var bundet av, och att arbetet på grund härav utfördes på verkstadsavtalets villkor.

Byggnadsarbetareförbundet utfärdade i anledning härav varsel om blockad mot bolagets arbete i nybyggnaden. Blockaden, som trädde i kraft den 12 februari 1962, medförde att de arbetare hos bolaget, vilka voro organiserade i byggnadsarbetareförbundet nedlade arbetet. Bolaget beordrade då arbetare vid bolagets verkstad, vilka voro med­lemmar av metallindustriarbetareförbundet, att fullfölja arbetet. Blockaden utvidgades sedermera till att omfatta bolagets samtliga arbeten i landet.

Metallindustriarbetareförbundet varslade den T mars 1962 hos verkstadsföreningen om arbetsnedläggelse från och med den 1; i samma månad såvitt avsåg bolagets uppsättningsarbeten.

Efter stämning å metallindustriarbetareförbundet ha arbetsgivar­parterna yrkat arbetsdomstolens förklaring, att bolaget äger rätt att uppsätta ifrågavarande plattor på verkstadsavtalets villkor, att den varslade arbetsnedläggelsen är otillåten såsom stridande mot 4 § lagen om kollektivavtal samt att metallindustriarbetareförbundet gjort sig skyldigt till avtalsbrott. Slutligen ha arbetsgivarparterna hemställt att domstolen ofördröjligen måtte dels förelägga metallin­dustriarbetareförbundet att i avvaktan på domen i målet icke låta den varslade arbetsnedläggelsen gå i verkställighet dels ock förklara för­bundets medlemmar hos bolaget skyldiga att i avvaktan på domen upprätthålla arbetet i sedvanlig ordning.

Metallindustriarbetareförbundet har bestritt arbetsgivarparternas yrkanden under påstående att uppsättningsarbetet icke kunde anses vara omfattat av verkstadsavtalet samt att arbetsnedläggelsen i vart fall icke var att betrakta som en olovlig stridsåtgärd, enär den före­togs för att skydda de egna medlemmarna.

Svenska Byggnadsindustriförbundet har varit företrätt vid huvud­förhandlingen i målet, varjämte byggnadsarbetareförbundet beretts tillfälle närvara vid målets handläggning men icke kommit tillstädes.

Till närmare utveckling av sin talan ha parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna:

Bolaget bildades för ungefär ro år sedan och bedrev till en början sin verksamhet i liten skala. De arbetare, som på verkstaden voro sysselsatta med tillverkning av aluminiumplattor och bärkonstruktion, utförde då även uppsättningsarbetet. Senare, då bolagets verk­samhet utvidgades, visade det sig erforderligt att genomföra en specialisering för de olika arbetsuppgifterna, och särskilda arbeta avdelades för att syssla med uppsättningsarbetet. Dessa voro fast anställda vid företaget och helt jämförbara med resemontörer. I vi utsträckning har det förekommit, att äldre montörer, sysselsatta med uppsättningsarbete, begärt att få förflyttning till verkstaden. Förflyttningar i motsatt riktning ha även förekommit. Bolaget sysselsätt för närvarande omkring 6o arbetare av vilka 30 arbeta i verkstad och återstoden monterar bolagets produkter.

Beträffande monteringsarbetet och vad därmed har samband n följande anföras. Undertaken bestå av aluminiumplattor, som i bolagets verkstad tillverkas i ett stort antal skilda format och typer. Takens bärkonstruktion utgöres av en rörstomme, som är upphäng under taket i särskilda fästjärn. Därest taket är utfört i betong, gör: hål i betongen med tryckluftshammare eller bultpistol för expanderbultar, som fasthålla fästjärnen i taket. I andra fall kan ifrågakomma att svetsa fast järnen vid exempelvis en järnkonstruktion i tak. Ibland förekommer att järnen fästas i ventilationstrummor av plåt vilket då sker medelst nitning. Den i fästjärnen hängande rörstommen, som bildar ett rutmönster, måste noggrant avvägas med hjälp av särskilda för ändamålet tillverkade instrument för att undertak skall bli fullständigt plant. Avvägningen kräver därför stor no grannhet. Aluminiumplattorna fästas i rörstommen medelst stålclips Clipsen äro så konstruerade att aluminiumplattan vid behov lätteligen åter kan nedtagas. Vid anpassningen av plattorna till vägg: måste plattorna kapas med bågfil och noggrant inpassas. Uppsättningsarbetet förutsätter vana att läsa byggnadsritningar. Utrymmet mellan taket och aluminiumplattorna är avsett för ledningar, rör och trummor av olika slag. Konstruktionen av Undertaken medger a dessa äro mycket lätt tillgängliga, om något fel skulle uppstå. För bolaget är det en stor fördel att kunna uppsätta undertaken med egen specialutbildad personal. Detta förhållande utgör också ett av bolag särskilt åberopat försäljningsargument. Ofta föreskrives i de entreprenadkontrakt, som bolaget sluter, att monteringen skall utföras a egna specialutbildade arbetare.

Såsom framgår av det anförda, är uppsättningsarbetet ett typiskt metallarbete, och bolaget har alltid tillämpat verkstadsavtalets villkor på arbetet. För flera år sedan framställdes anspråk från byggnad arbetareförbundets sida att få träffa kollektivavtal för arbetet. Ni bolaget motsatte sig kravet, avstod förbundet då från vidare åtgärder. Vissa av bolagets arbetare vid den ifrågavarande nybyggnaden voro Nr z organiserade i byggnadsarbetareförbundet, medan andra voro oorgani­serade. I anledning av blockaden nedlade de förra arbetet. Bolaget beslöt då att beordra arbetare från verkstaden att fullfölja arbetet.

För undvikande av onödiga friktioner på arbetsplatsen, underrättades metallindustriarbetareförbundet på förhand om åtgärden. Metallindu­striarbetareförbundet begärde då anstånd för att få tillfälle att över­lägga i saken med byggnadsarbetareförbundet. Någon dag senare meddelade metallindustriarbetareförbundet, att arbetet kunde fort­sättas med verkstadens arbetare utan hinder av blockaden. Härvid gjordes ej minsta antydan om att förbundet i själva verket skulle ha den inställningen att verkstadsavtalet ej vore tillämpligt på arbetet. I detta läge ansökte de oorganiserade arbetarna enligt egen uppgift om inträde i metallindustriarbetareförbundet. Arbetet kunde trots blockaden upprätthållas med hjälp av medlemmar i förbundet samt oorganiserade arbetare. Mot bakgrunden av dessa omständigheter kom arbetsnedläggelsen från metallindustriarbetareförbundets sida mycket överraskande. Verkstadsavtalets tillämplighet på bolagets uppsättningsarbete kan nämligen enligt arbetsgivarparternas åsikt icke sättas ifråga.

Enligt gammal tradition montera verkstadsföreningens medlemmar i stor utsträckning de inom verkstaden tillverkade produkterna på verkstadsavtalets villkor. Föreningen har ett hundratal medlemmar, som utföra sådant montagearbete på byggnader. Bolagets verksamhet låter sig direkt jämföra med den verksamhet, som bedrives av ven­tilationsföretag och av företag vilka uppsätta inredningar av olika slag, såsom takplattor, branddörrar, köksinredningar och spiral­trappor.

Arbetsdomstolen har i domen nr 51/1938 haft anledning att pröva verkstadsavtalets omfattning beträffande arbeten utom verk­staden. Domstolen uttalade i domen att den naturliga utgångs­punkten för avtalets omfattning i detta hänseende måste anses ligga i att det skall vara fråga om metallarbete, men att givetvis någon strikt gräns efter det material, som varje särskilt arbetsmoment avser, icke kunde dragas. Arbetsgivarparterna vilja även hänvisa till det enligt deras mening fullt analoga rättsfallet nr 34/1958.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter kunna arbetsgivarpar­terna icke finna annat än att metallindustriarbetareförbundet med sitt varsel om arbetsnedläggelse syftat till att åstadkomma ändring i verkstadsavtalet. Åtgärden är följaktligen att betrakta såsom en jämlikt 4 § lagen om kollektivavtal otillåten stridsåtgärd.

Metallindustriarbetareförbundet:

Tvisten aktualiserades för förbundets del genom en skrivelse de 19 november 1961 till förbundet från byggnadsarbetareförbundet. skrivelsen påtalade det senare förbundet att ett antal verkstadsföretag utförde monteringsarbete av undertak på nybyggnader, vilket arbeten fanns prissatt i den fasta ackordsprislistan för byggnadsträarbeten sam att företaget vägrade sluta kollektivavtal med byggnadsarbetareförbundet under hänvisning till att arbetet i stället skulle vara reglerat verkstadsavtalet.

Representanter för metallindustriarbetareförbundet företogo i an ledning härav en undersökning av frågan och besökte även der ifrågavarande arbetsplatsen. Det visade sig att bolagets montörer pi platsen till en del voro anslutna till byggnadsarbetareförbundet medan andra voro oorganiserade. På fråga förklarade de sig sakna kännedom om vilket kollektivavtals bestämmelser, som tillämpade! av bolaget. De saknade varje anknytning till verkstaden och riskerade permittering, om bolaget icke kunde tillhandahålla ett nytt uppsättningsarbete när det pågående arbetet var slutfört. De kunde därför enligt metallindustriarbetareförbundets mening icke alls jämställa! med verkstadsindustriens resemontörer. Själva arbetet visade sig vars ett mycket enkelt tempoarbete, för vilket bolaget tydligen anlitade s. k löshästar på byggnadsplatsen. Med hänsyn till de sålunda framkomna omständigheterna fann sig metallindustriarbetareförbundet sakna an­ledning att organisera de ifrågavarande arbetarna. Denna uppfattning meddelades också byggnadsarbetareförbundet.

När bolaget sedermera efter blockadens ikraftträdande under rättade förbundet om sin avsikt att beordra arbetare från verkstaden vilka voro medlemmar i metallindustriarbetareförbundet, till arbetsplatsen, kom saken i ett något annat läge. Metallindustriarbetareför­bundet vidhöll visserligen sin principiella uppfattning att arbetet icke omfattades av verkstadsavtalet och att arbetarna därför icke vore avtalsenligt skyldiga att utföra arbetet. Saken bedömdes dock som relativt oklar, och förbundet ville därjämte undvika att arbetet försenades. Förbundet lyckades också utverka ett medgivande av byggnadsarbetareförbundet att arbetet skulle få utföras av bolagets metall­arbetare.

Efter utvidgningen av blockaden till bolagets samtliga arbets- Nr z platser ansåg sig metallindustriarbetareförbundet icke längre kunna vidhålla sitt tillmötesgående mot bolaget. I första hand ansåg sig förbundet härvid böra beakta faran för att medlemmarna utsattes för kränkningar av den personliga integriteten. Med hänsyn härtill kan den varslade arbetsnedläggelsen ej betraktas såsom en stridsåtgärd och ej heller kan avtalsbrott anses föreligga.

Byggnadsindustriförbundet:

De i den åberopade ackordsprislistan för byggnadsträarbeten före­kommande ackordspriserna för uppsättning av undertak äro icke tillämpliga för de av bolaget levererade taken. En ackordsprissättning skulle därför fordra särskild förhandling.

Två företag, vilka tillverka undertak av samma typ som bolaget, äro medlemmar av byggnadsindustriförbundet. De ha dock ursprung­ligen tillämpat verkstadsavtalets villkor på arbetet. Företagens arbe­tare kallas visserligen byggnadssnickare, men med hänsyn till arbetets art är deras erfarenhet av snickeriarbete utan egentligt värde. Tilläggas må, att svetsning över huvud taget icke utföres av byggnads­arbetare och att nitning endast förekommer i vissa speciella situa­tioner.

Allmänt kan anföras att byggnadsindustrien för närvarande till­föres många nya material, vilka vid handhavandet kräva en ny teknik och därför fordra specialister. Denna utveckling föranleder ofta tvister mellan berörda parter.

Arbetsgivarparterna:

De av metallindustriarbetareförbundet lämnade uppgifterna angå­ende anställningsförhållandet för bolagets montörer äro i väsentliga avseenden felaktiga. Arbetarna voro fast anknutna till bolaget och blevo exempelvis icke permitterade, därest de till äventyrs icke kunde beredas uppsättningsarbete under någon period. Denna fråga saknar emellertid varje betydelse för bedömandet av verkstadsavtalets omfattning. Ej heller är det av någon betydelse, om arbetet skulle vara prissatt i något annat kollektivavtal.

Ett av de av byggnadsindustriförbundet omnämnda företagen till­verkar undertaksplattor i gips och tillämpar för detta arbete riksav­talet inom byggnadsindustrien. Detta företag utför emellertid även andra för husbyggnader avsedda inredningsdetaljer, som uppsättas på verkstadsavtalets villkor.

Med anledning av arbetsgivarparternas yrkande om interimistiskt förordnande har arbetsdomstolen vid målets handläggning den 9 mars 1962 meddelat följande beslut:

Bolaget, som är medlem av verkstadsföreningen, tillverkar under­taksplattor av aluminium. Bolaget levererar för närvarande dylika plattor till Svenska Dagbladets kontorshusbygge i Stockholm och uppsätter dem med egna arbetare. Byggnadsarbetareförbundet har ansett att uppsättandet av plattorna omfattas av riksavtalet för byggnadsindustrien och har därför begärt att få träffa kollektivavtal med bolaget rörande detta arbete. Bolaget har vägrat göra detta under hänvisning till att bolaget såsom medlem av verkstadsföreningen var bundet av verkstadsavtalet och att arbetet reglerades av detta avtal. I anledning av bolagets vägran att träffa avtal har byggnadsarbetareförbundet utfärdat blockad mot bolagets arbetsplats i ifrågavarande bygge, vilken trätt i kraft den 12 februari 1962. Blockaden har sedermera utvidgats till bolagets samtliga arbetsplatser.

Metallindustriarbetareförbundet har i anledning av vad sålunda förekommit den f mars 1962 varslat om arbetsnedläggelse från och med den 1; i samma månad såvitt avser bolagets uppsättningsarbete.

Arbetsgivarparterna ha i mål mot metallindustriarbetareförbundet yrkat bland annat att arbetsdomstolen måtte förklara den varslade arbetsnedläggelsen vara otillåten såsom stridande mot 4 § lagen om kollektivavtal samt förelägga metallindustriarbetareförbundet att i avvaktan på domen icke låta den varslade arbetsnedläggelsen gå i verkställighet.

Arbetsdomstolen anser att den varslade arbetsnedläggelsen måste uppfattas som en stridsåtgärd, vidtagen på grund av tvist huruvida det ifrågavarande uppsättningsarbetet omfattas av verkstadsavtalet. Stridsåtgärden gäller således en fråga om verkstadsavtalets rätta inne­börd.

Enligt 4 § 1 i lagen om kollektivavtal får emellertid den, som är bunden av kollektivavtal, icke under den tid avtalet är gällande vidtaga stridsåtgärd på grund av tvist om avtalets rätta innebörd. På grund härav förklarar arbetsdomstolen, i avbidan på att arbetsdomstolen genom dom avgör tvistefrågan, att arbetsnedläggelsen icke får träda i verkställighet.

Arbetsdomstolen har tagit i övervägande vad sålunda och i övrigt förekommit. Målet gäller i första hand frågan huruvida skyldighet föreligger för metallindustriarbetareförbundets av verkstadsavtalet bundna medlemmar att utom verkstaden utföra uppsättning av undertak bestående av aluminiumplattor fästade medelst stålclips vid en i fästjärn under själva taket hängande rörstomme, vilket undertak jämte bärkonstruktion tillverkas på bolagets verkstad.

Beträffande omfattningen av den på kollektivavtal grundade arbetsskyldigheten har arbetsdomstolen i ett flertal mål, senast i nr 34/1958. såsom en allmän princip uttalat, att arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, ha skyldighet att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som efter ett praktiskt bedömande står i ett naturligt samband med den centrala verksamhet, på vilken avtalet först och främst syftar, allt dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetares yrkeskvalifikationer.

Denna allmänna princip kan i det särskilda kollektivavtalet vara inskränkt på grund av uttrycklig avtalsbestämmelse. För verkstadsavtalets vidkommande saknas emellertid särskilda bestämmelser om arbetsskyldighetens omfattning. Frågan om vilket arbete, som kan anses falla inom avtalets ram, blir därför att bedöma efter allmänna synpunkter med ledning av den angivna principen och under hän­synstagande till den praxis som utbildat sig inom verkstadsindustrien.

I målet är upplyst att verkstadsföretag sedan gammalt i stor om­fattning utföra monteringsarbete utom verkstaden av egna produkter och att detta monteringsarbete i icke ringa omfattning avser byggnader. På avtalsområdet har det således ansetts naturligt att jämsides med tillverkning av verkstadsprodukter även utföra montering på platsen av produkterna. I konsekvens med den nyss anförda allmänna principen om arbetsskyldighetens omfattning sker sådant monterings­arbete på verkstadsavtalets villkor.

Uppsättningen av de på bolagets verkstad tillverkade undertaken, vilket monteringsarbete bolaget under tio års tid utfört med egna arbetare, är obestridligen att anse som ett metallarbete och det föreligger enligt arbetsdomstolens mening icke något skäl varför arbetet icke skulle betraktas på samma sätt som andra verkstadsföretags monteringsarbete utom verkstaden. Med hänsyn härtill äro metallindustriarbetareförbundets medlemmar - mot vilkas yrkeskvalifikationer någon erinran icke riktats - skyldiga att utföra arbetet på verkstadsavtalets villkor.

Metallindustriarbetareförbundet har gjort gällande att den varslade arbetsnedläggelsen icke kunde betraktas som en stridsåtgärd, enär den vidtagits i syfte att skydda de enskilda arbetarnas personliga integritet. I målet har emellertid icke i någon mån blivit utrett, att för­bundets medlemmar på någon arbetsplats blivit utsatta för hot om övergrepp och att omständigheterna på grund härav eller eljest skulle vara sådana att de ägt avhålla sig från arbete. An mindre har framkommit, att detta skulle gälla bolagets samtliga arbeten. Arbetsdomstolen, som vid sådant förhållande saknar anledning att i detta mål närmare ingå på ett bedömande av invändningens principiella bety­delse, anser sig därför kunna lämna invändningen utan avseende.

Det måste i stället antagas, att metallindustriarbetareförbundet med arbetsinställelsen velat mot arbetsgivarparterna hävda sin i tvistefrågan om arbetsskyldighetens omfattning intagna ståndpunkt. Arbetsnedläggelsen är följaktligen att anse som otillåten jämlikt 4 § lagen om kollektivavtal. Genom varslet om arbetsnedläggelse har metallindustriarbetareförbundet följaktligen åsidosatt sin på avtal och lag grundade fredsplikt.

På grund av vad sålunda anförts prövar arbetsdomstolen rättvist att dels förklara metallindustriarbetareförbundets hos bolaget an­ställda medlemmar skyldiga att utföra det omtvistade uppsättnings­arbetet och dels förklara den varslade arbetsnedläggelsen vara stri­dande mot verkstadsavtalet och 4 § lagen om kollektivavtal.

Närvarande i domstolen vid beslutets fattande: Herrar Dahlman, ord­förande, Samuelsson, Bexelius, Bratt, Jarrer*), Lantz och Cronborg. Domen var enhällig.

*) Direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen Jarrer hade tillkallats såsom tillfällig ersättare jämlikt 7 § lagen om arbetsdomstol.