Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 1971 nr 17  Kollektivavtal för viss avtalsperiod innehåller bestämmelse om prolongation av avtalet försåvitt uppsägning inte sker senast viss tid före avtalsperiodens utgång. Innan uppsägningsfristen löpt ut träffar parterna nytt kollektivavtal att gälla från ut­gången av den löpande avtalsperioden. Efter det att det nya avtalet träffats men innan fristen för uppsägning av det första avtalet gått ut begär en grupp arbetstagare - medlemmar i den arbetstagarorganisation som är part i avtalen - att med omedelbar verkan få lämna organisationen. Samtidigt säger arbetstagarna hos arbetsgivarsidan för egen del upp de kollek­tivavtal som organisationen slutit.

Fråga om arbetstagarnas bundenhet enligt 2 § lagen om kollektivavtal av det nya avtalet. Tillika frågor om sådan bundenhet för en arbetstagare, som deltagit i uppsägningen av kollektivavtalen men som begärt sitt utträde ur arbetstagar­organisationen före det nya avtalets tillkomst, samt för alla arbetstagarna av en del av det nya avtalet, vilken tillkommit först efter uppsägningen och utträdesanmälningarna. I anslut­ning härtill frågor om rätt till utträde ur arbetstagarorganisa­tionen oaktat stadgarna saknar regler om sådan rätt (ej prövad) och om uppsägningstid för utträde.

Denna dom är inskannad från den tryckta domsboken. Det medför med nödvändighet, mitt program är inte så lysande det gillar bl.a. inte å och ä, att kvalitén blir lidande. Vill Du vara alldeles säker på texten måste du nog låta ditt bibliotek beställa hem den årgång domar du vill ha. I regel finns så här gamla domsböcker endast på universitetsbiblioteken.

Anledningen att jag lägger in dessa domar är alltså att de är svåra att få ag på. De finns framför allt inte på nätet, inte ens som betalbas.

Urvalet är subjektivt. Men inom arbetsrätten är många av även de i dag gällande rättsreglerna grundade just på dessa domar, trots att de ofta är mellan 50 till nästan 75 år gamla, och verkligen speglar den tidens nu omoderna värderingar. Än värre är att de domare som satt och dömde i dessa mål gjorde det utifrån värderingar som går till baka på det sena 1800-talet, när anställningsavtalet var uppbyggt på den lydnads- och lojalitetsplikt tjänstehjonet var skyldigt att visa sin husbonde. Det förtryck och de omoderna värderingar som då sattes på pränt kamoufleras i dag av många rättsteoretiker som självklara även i ett samhälle där arbetstagarnas initiativförmåga och självständighet är viktigare än deras vilja att i varje läge underkasta sig den nästintill militära lydnadsplikt och den rätt till godtycke som då var högsta gällande ordning. Det är verkligen dags att göra sig av med denna nu helt omoderna ordning med arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, eller hans fria rätt att vara orättvis, som man mer korrekt kan kalla det.

Nr 17.

16 ljudtekniker vid Sveriges Radio Aktiebolag i Stockholm”)

mot

Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp samt Sveriges Radio Aktiebolag.

Dom den 13 juli 1971.

Kollektivavtal för viss avtalsperiod innehåller bestämmelse om prolongation av avtalet försåvitt uppsägning inte sker senast viss tid före avtalsperiodens utgång. Innan uppsägningsfristen löpt ut träffar parterna nytt kollektivavtal att gälla från ut­gången av den löpande avtalsperioden. Efter det att det nya avtalet träffats men innan fristen för uppsägning av det första avtalet gått ut begär en grupp arbetstagare - medlemmar i den arbetstagarorganisation som är part i avtalen - att med omedelbar verkan få lämna organisationen. Samtidigt säger arbetstagarna hos arbetsgivarsidan för egen del upp de kollek­tivavtal som organisationen slutit.

Fråga om arbetstagarnas bundenhet enligt 2 § lagen om kollektivavtal av det nya avtalet. Tillika frågor om sådan bundenhet för en arbetstagare, som deltagit i uppsägningen av kollektivavtalen men som begärt sitt utträde ur arbetstagar­organisationen före det nya avtalets tillkomst, samt för alla arbetstagarna av en del av det nya avtalet, vilken tillkommit först efter uppsägningen och utträdesanmälningarna. I anslut­ning härtill frågor om rätt till utträde ur arbetstagarorganisa­tionen oaktat stadgarna saknar regler om sådan rätt (ej prövad) och om uppsägningstid för utträde.

Mellan Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) träffades år 1959 ett kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor för tjänstemän, som var anställda hos Allmänna Gruppens medlemsföretag och som till­hörde SIF. Avtalet avlöstes sedermera av andra tid efter annan träf­fade avtal mellan Allmänna Gruppen och SIF angående anställnings­villkoren för samma arbetstagarkategorier. Det fjärde avtalet i serien gällde för tiden den 1 april 1964-den 31 mars 1966.

Sveriges Radio Aktiebolag anslöts till Allmänna Gruppen i maj (Angivna i en vid domen fogad bilaga.) 1965. Efter förhandlingar mellan Allmänna Gruppen och SIF rörande anställningsvillkoren för tjänstemannapersonalen hos Sveriges

Radio - vilka tidigare hade varit fastställda i ett särskilt utfärdat reglemente - träffades den 22 juli 1965 en överenskommelse om att det nyss berörda kollektivavtalet för åren 1964-1966 skulle gälla även för Sveriges Radios del. Enligt överenskommelsen skulle kollek­tivavtalet kompletteras med ett särskilt supplement för Sveriges Ra­dio. Supplementet skulle innehålla vissa avvikelser från reglerna i det allmänna avtalet mellan Allmänna Gruppen och SIF. Bland dessa avvikelser kan nämnas, att avtalet skulle gälla för tjänstemän­nen vid Sveriges Radio utan begränsning till dem som tillhörde SIF. Vidare kom supplementet att innehålla bland annat vissa bestämmel­ser under rubriken ”Allmänna förhållningsregler”, vilka betingades av de särskilda förhållandena i Sveriges Radios verksamhet och som i skilda hänseenden avvek från motsvarande bestämmelser i det allmänna avtalet, vissa särskilda bestämmelser om semester, speciella regler om arbetstid och kompensation för övertidsarbete samt vissa särskilda regler om. uppsägningstid och om disciplinpåföljder vid fel eller försummelse i tjänsten. I överenskommelsen den 22 juli 1965 antecknades vidare, att parterna var ense om att låta trycka en sär­skild upplaga av avtalet om allmänna anställningsvillkor med supple­mentets bestämmelser inryckta i texten och med uteslutande av så­dana delar av det allmänna avtalets text, som ”icke gäller eller har tillämpning på förhållandena vid Sveriges Radio”.

Sommaren 1966 träffade Allmänna Gruppen och SIF - i enlighet med rekommendation av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och SIF den 14 juli 1966 - nytt kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor för tiden till och med den 31 mars 1968 samt om löner för avtalsåren 1966-1968. Avtalet tillkom denna gång genom att Allmänna Gruppen förklarade sig antaga rekommendationsavtalet mellan de centrala parterna som kollektivavtal med SIF. Även under den med detta avtal avsedda avtalsperioden gällde specialbestämmelser för Sveriges Radio. Dessa tillkom genom en överenskommelse i juli 1966 mellan Allmänna Gruppen och SIF, varigenom det dittills gällande supplementet prolongerades med vissa ändringar och tillägg.

Den 18 januari 1969 slöt SAF och SIF en rekommendations överenskommelse bland annat beträffande löner för år 1969 samt om prolongation intill utgången av mars 1970 av då gällande avtal om allmänna anställningsvillkor med vissa i rekommendationen angivna ändringar och tillägg. Ur protokollet från förhandlingarna den 18 januari mellan SAF och SIF återges här följande bestämmelse.

§ 8.

Fortsatta överläggningar.

Parterna är ense om att fortsätta förhandlingarna i syfte att under våren 1969 söka lösa frågan om löner och allmänna anställningsvillkor för en längre period. Parterna är eniga om att därvid upptaga de önske­mål om förändringar av de allmänna anställningsvillkoren som framförts under förhandlingarna om denna överenskommelse.

Allmänna Gruppen förklarade sig den 23 januari 1969 antaga re­kommendationen i bland annat nu berörda delar som kollektivavtal med SIF. I enlighet med föreskrift därom i den sålunda antagna rekommendationsöverenskommelsen skulle avtalet om allmänna an­ställningsvillkor prolongeras för ett år åt gången, om det inte från någondera sidan hade uppsagts senast tre månader före giltighets­tidens utgång, d.v.s. senast vid utgången av år 1969.

Liksom efter tidigare avtalsuppgörelser utredigerades och trycktes dels en upplaga av det allmänna avtalet mellan Allmänna Gruppen och SIF och dels en särskild upplaga, i vilken bestämmelserna i det särskilda supplementet för Sveriges Radio - senast fastställt i juli 1966 - ersatte motsvarande bestämmelser i det allmänna avtalet.

Efter förberedelser i skilda expert- och arbetsgrupper, vilka i vissa fall påbörjade sin verksamhet redan under hösten 1968 men som i huvudsak arbetade under våren och sommaren 1969, upptog SAF, å ena sidan, samt SIF, Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) och Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), å den andra, på hösten sist­nämnda år förhandlingar angående ett flerårigt avtal om löner och anställningsvillkor för tjänstemän. Den 14 november 1969 inledde vidare Allmänna Gruppen och SIF överläggningar om ändringar och tillägg i supplementet med specialbestämmelser för Sveriges Radio.

Förhandlingarna mellan SAF och dess nyssnämnda motparter led­de den 14 december 1969 till en rekommendationsöverenskommelse angående bland annat löner för åren 1970--1974 och allmänna an­ställningsvillkor för tiden den 1 april 1970-den 31 mars 1975. Rekommendationen, som intogs i ett samma dag daterat förhand­lingsprotokoll jämte bilagor, innehöll bland annat följande.

§ 2.Överenskommelse om ramen för löneutvecklingen.

1.      Allmänna förutsättningar.

Parterna har gemensamt studerat utvecklingen av de ekonomiska faktorer, som de anser vara avgörande för bedömningen av förutsätt­ningarna för överenskommelsen.

Parterna har varit ense om att löneutvecklingen bör anknytas till ut­vecklingen av det faktiska utrymmet för inkomstförbättringar dvs värdet av produktionsresultatet i förhållande till insatta resurser. Som statistiskt mått på produktionsresultatet har parterna använt sektorprodukten per arbetstimme för industri och byggnadsverksamhet enligt de officiella nationalräkenskaperna. (Bilaga 1)

I de allmänna förutsättningarna ingår även att parterna eftersträvar att begränsa kostnadsinflationen.

2.      Löneutvecklingen åren 1970-1974.

Mot bakgrund av den trendmässiga utvecklingen av sektorprodukten per arbetstimme för åren 1962-1968 har parterna kommit överens om en arbetskostnadsutveckling för år 1970 om 7 procent. Även för 1971 och 1972 har parterna enats om en total arbetskostnadsutveckling om 7 procent per år. Parterna åsyftar en total arbetskostnadsutveckling om 7 procent per år också för 1973 och 1974.

För år 1970 anges i bilaga 2 hur utrymmet skall fördelas på företags­planet.

Av § 4 samt bilaga 3 och 4 framgår hur avräkningen och fördelningen skall ske för år 1971 respektive 1972.

Riktlinjer för avräkning och fördelning 1972-1974 framgår av bila­ga 4.

3.       Eventuell justering av löneökningstalen för åren 1973 och 1974.

Innan parterna definitivt fastställer löneökningstalen för åren 1973 och 1974, skall de beakta utvecklingen av sektorprodukten och dess komponenter under åren 1971 och 1971 Detta kan ske under senare hälften av 1972, då parterna kan beräkna utvecklingen av sektorpro­dukten och dess komponenter för dessa två år och ställa den i relation till parternas intentioner med detta avtal.

Skulle därvid framkomma, att utvecklingen av sektorprodukten eller dess komponenter över- eller understiger vad parterna åsyftat, skall juste­ring av det ovan angivna talet ske för åren 1973 och 1974 i syfte att förverkliga avtalets grundtankar. ---------------------­

5.      Bestämmelser om skiljedom.

Skulle parterna icke enas om tillämpningen av vad som sågs under punkterna 2, 3 och 4 ovan skall frågan hänskjutas för bindande avgö­rande till särskild skiljenämnd.

§3.

överenskommelse angående löner för 1970: bilaga 2.

a)       Parterna träffade överenskommelse i rubr fråga i enlighet med bi­laga 2.

§ 4.

överenskommelse angående löner för 1971 och 1972: bilaga 3 och 4. ---------------------­

§ 5.

Riktlinjer för fördelning av löneökningsutrymmet på företagsplanet åren 1972-1974: bilaga 5. ---------------------­

§ 8.

Överenskommelse angående allmänna anställningsvillkor: bilaga 6 och 7. Parterna träffade överenskommelse i rubricerade fråga i enlighet med bilaga 6.

---------------------­c) Parterna träffade överenskommelse angående den årliga justeringen av lönegränser i avtalet: bilaga 7.

§ 12.

Avtal angående rätten till arbetstagares uppfinningar: bilaga 9.

a)      Parterna träffade överenskommelse i rubricerade fråga i enlighet med bilaga 9.

------- -------------­ § 13. Överenskommelser angående begränsning av användningsområdet för och

innehållet i s k konkurrensklausuler i tjänsteavtal: bilaga 10.

a)        Parterna träffade överenskommelse i rubricerade fråga i enlighet med bilaga 10.

§ 14.

överenskommelse om premielön: bilaga 11.

a)         Parterna enades om vissa tillämpningsfrågor vid premielön i enlighet med bilaga 11.

§ 15.

Överenskommelser om sjukersättning (TGS-systemet) och avgångsersätt­ning (AGE-systemet): bilaga 12 och 13.

I anslutning till överenskommelser som tidigare slutits mellan organi­sationerna träffades avtal dels om nytt sjukersättningssystem (bilaga 12) dels om system för avgångsersättningar (bilaga 13). - - - - - -

Bilagorna 2-4 angående lönerna för åren 1970, 1971 och 1972 innehöll var och en i sin ingress följande avsnitt.

SAF uppmanar berörda arbetsgivarförbund att antaga lönerekom­mendationen. I och med att ett arbetsgivarförbund förklarat sig antaga denna gäller den som avtal mellan förbundet samt SIF/SALF/CF för nämnda organisationers medlemmar.

Bilaga 2 innehöll därjämte bland annat följande bestämmelser. 1. Lönehöjningar.

1.1.          Nivåpåverkande.

1.1.1. Lönerna skall höjas generellt med 3 % räknat på den enskilde tjänstemannens fasta kontanta lön dagen före företagets ordinarie lönerevisionsdatum.

Den generella lönehöjningen skall utges from företagets ordinarie lönerevisionsdatum. Om detta emellertid infaller senare än den 1 februari skall den generella lönehöjningen utges fr o m den 1 februari; i sådant fall skall den generella lönehöjningen beräknas på tjänstemannens fasta kontanta lön den 31 januari.

Företaget har rätt att vänta med att utbetala den generella lönehöj­ningen till dess de individuella lönehöjningarna enligt punkterna 1.1.2-5 och 1.2 börjar utbetalas. ---------------------­I följande punkter under rubriken lönehöjningar upptogs en rad, regler om avsättande av potter för individuella lönehöjningar samt om skilda former av individuella tillägg. Individuella lönehöjningar skulle enligt stadganden därom i de olika punkterna utges fr.o.m. respektive företags ordinarie lönerevisionsdatum. Vidare stadgades, att de nya lönerna skulle gälla för en tid av ett år räknat fr.o.m. företagets ordinarie lönerevisionsdatum.

Bilaga 6 till förhandlingsprotokollet innehöll bland annat följande inledande bestämmelser.

Uppgörelse om allmänna anställningsvillkor 1970-1974 mellan SAF samt SIF, SALF och CF.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) samt Svenska Industritjänste­mannaförbundet (SIF), Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) och Sve­riges Civilingenjörsförbund (CF) har träffat följande överenskommelse angående de under 1970 utlöpande avtal om allmänna anställningsvillkor, som gäller mellan SAF: s förbund å ena samt berörda tjänstemannaorganisationer å andra sidan.

SAF rekommenderar de arbetsgivarförbund, vilkas tjänstemannaavtal överensstämmer med Sveriges Verkstadsförenings nuvarande tjänsteman­naavtal, att antaga det avtal med SIF, SALF och CF som framgår av nedanstående text.

SAF rekommenderar arbetsgivarförbunden att inte framställa yrkan­den om andra ändringar. I sådana avtal som avviker från verkstads­föreningens syftar SAF samt SIF, SALF och CF till att rekommenda­tionen i de delar den innebär materiella ändringar i verkstadsföreningens avtal skall följas i för resp avtalsområde tillämpliga delar. - - - -

SIF, SALF och CF rekommenderar att, där parterna på förbunds­planet finner detta lämpligt, ett gemensamt SIF/SALF/CF-avtal för resp arbetsgivarförbunds område genomförs. Om detta ej kan ske, tillämpas rekommendationen så, att arbetsgivarförbundet träffar ett avtal med SIF/CF och ett med SALF.

Har av denna överenskommelse berört arbetsgivarförbund förklarat sig följa rekommendationen och antaga avtalet, är avtal därmed träffat för vederbörande avtalsområde att gälla fem år fr o m resp nuvarande avtals utlöpningsdag.

Bilaga 6 innehöll i fortsättningen texten till avtal om allmänna anställningsvillkor för tjänstemän, som var anställda vid företag an­slutna till Sveriges Verkstadsförening. Avtalet upptog under skilda rubriker bestämmelser om avtalets omfattning, allmänna förhållnings­regler samt regler om semester, sjukersättning m.m., övertidskompensation, restidsersättning, permission, tjänstledighet och annan ledig­het, lön för del av löneperiod, tjänstemans åligganden och rättigheter vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, uppsägning, avgångs­ersättning, förhandlingsordning - vari hänvisades till vissa mellan parterna träffade huvudavtal - och giltighetstid. Enligt denna sista bestämmelse skulle avtalet gälla för tiden den 1 april 1970-den 31 mars 1975 varjämte stadgades, att avtalet skulle prolongeras för fem år åt gången om det inte uppsagts från någondera sidan senast tre månader före giltighetstidens utgång.

Bilaga 9 - avtal angående rätten till arbetstagares uppfinningar - och bilaga 10 - överenskommelse angående begränsning av an­vändningsområdet för och innehållet i s.k. konkurrensklausuler i tjänsteavtal innehöll båda följande avsnitt.

SAF rekommenderar anslutna arbetsgivareförbund att godkänna av­talet såsom kollektivavtal med SIF/SALF/CF gemensamt. Har arbets­givareförbund förklarat sig berett att göra detta, förbinder sig SIF/ SALF/CF att sluta sådant avtal.

Enligt reglerna om ikraftträdande i sistnämnda båda bilagor skulle avtalet om rätt till arbetstagares uppfinningar träda i kraft den 1 april 1970, medan överenskommelsen om konkurrensklausuler skulle äga giltighet från och med den 1 januari 1971.

Bilaga 11 innehöll en överenskommelse om allmänna villkor och lönerevisionsfrågor vid premielön och upptog bland annat följande bestämmelser.

A.  Allmänna villkor.

SAF rekommenderar sina förbund att antaga avsnitt A av överens­kommelsen. Har så skett gäller den såsom kollektivavtal mellan förbun­det samt SIF/SALF/CF med samma giltighetstid som avtalet om all­männa anställningsvillkor. ---------------------­

B.   Lönerevisionsfrågor.

SAF samt SIF/SALF/CF har träffat följande överenskommelse vilken gäller under samma tid som löneuppgörelsen 1970-74.

---------------------Bilaga 12 innehöll bestämmelser om sjukersättning genom för­säkring och upptog bland annat följande regler.

I~ anslutning till tidigare överenskommelser mellan organisationerna om ersättningar vid avgång ur tjänst och vid sjukdom har SAF med SIF, SALF och CF överenskommit följande angående ersättning vid sjuk­dom m.m.

1.   Bestämmelserna om sjukersättning m m i avtalen om allmänna anställningsvillkor erhåller fr o m den 1 april 1970 ny lydelse.

\2. Sjukförsäkringen utformas i enlighet med de bestämmelser som intagits i underbilaga 1. De fullständiga försäkringsvillkoren utarbetas av försäkringsgivaren i samråd med den av parterna tidigare utsedda gemensamma arbetsgruppen för tjänstemännens trygghetsfrågor och fast­ställs, sedan jämväl Försäkringsinspektionens godkännande inhämtats, av den av parterna utsedda fondstyrelsen.

Det i bilaga 13 intagna avtalet om avgångsersättning innehöll bland annat följande.

I anslutning till tidigare överenskommelser mellan organisationerna om ersättningar vid avgång ur tjänst och vid sjukdom har SAF med SIF, SALF och CF överenskommit följande angående avgångsersättning.

1.   Regler beträffande avgångsersättning (AGE) fastställs i enlighet med underbilaga 1.

I brev från Allmänna Gruppen och två andra arbetsgivarorganisa­tioner till SIF den 22 december 1969 förklarade sig arbetsgivarorga­nisationerna följa uppgörelsen den 14 december 1969 mellan SAF och SIF/SALF/CF. Brevet - som kom SIF tillhanda den 23 de­cember-innehåller därefter följande text.

Detta innebär således att förbunden

·         antager lönerekommendationerna för 1970, 1971 och 1972 samt konstaterar, att dessa därmed gäller som kollektivavtal mellan förbunden och SIF/SALF/CF för nämnda organisationers medlemmar,

·         förklarar sig ämna likaledes antaga lönerekommendationerna för 1973 och 1974,

·         antager rekommendationen om allmänna anställningsvillkor i den omfattning som anges i ingressen till uppgörelsen och konstaterar, att avtal därmed träffats för förbundens avtalsområden att gälla fem år fr.o.m. nuvarande avtals utlöpningsdag,

·         godkänner avtalet angående rätten till arbetstagares uppfinningar såsom kollektivavtal mellan förbunden och SIF/SALF/CF,

·         godkänner överenskommelsen angående begränsning av användnings­området för och innehållet i s.k. konkurrensklausuler i tjänsteavtal så­som kollektivavtal mellan förbunden och SIF/SALF/CF,

·         antager avsnitt A av överenskommelsen om allmänna villkor och lönerevisionsfrågor vid premielön och konstaterar, att avsnittet därmed gäller som kollektivavtal mellan förbunden och SIF/SALF/CF med samma giltighetstid som avtalet om allmänna anställningsvillkor samt - konstaterar, att överenskommelserna rörande avgångsersättnings- och sjukersättningssystem tidigare antagits på förbundens områden.

Förbunden emotser SIF:s bekräftelse på att avtal beträffande arbets­tagares uppfinningar och konkurrensklausuler slutits med i respektive handling angiven giltighetstid liksom på att genom ovannämnda vilje­förklaring från förbundens sida fredsplikt under den tid avtalen respek­tive överenskommelserna avser gäller mellan förbunden samt dess med­lemmar å ena sidan och SIF/SALF/CF å andra sidan.

Arbetsgivarorganisationernas skrivelse besvarades genom brev från SIF till var och en av motparterna den 2 februari 1970. 1 dessa brev lämnade SIF de i sista stycket av skrivelsen begärda bekräftel­serna.

De tidigare nämnda förhandlingarna mellan Allmänna Gruppen och SIF angående specialbestämmelser för Sveriges Radio fortsattes under november och december 1969 samt under januari 1970. De avslutades med att organisationerna den 30 januari 1970 träffade en överenskommelse om vissa ”ändringar och tillägg i supplementet be­träffande Sveriges Radio AB till avtalet om allmänna anställnings­villkor, att gälla från och med den 1 april 1970”. Dessa ändringar och tillägg bestod i dels en uppjustering av lönegränserna för be­räkning av semester i en särskild överenskommelse för Sveriges Radio, som träffats den 30 maj 1962 och som redan enligt det äldre supplementet hade giltighet för tjänstemän som anställts hos Sveriges Radio senast den 31 december 1966, dels vissa justeringar i särbestämmelser angående arbetstid och kompensation för övertidsarbete                                        Nr 17 m.m. samt i en särskild vaktlisteöverenskommelse. Sistnämnda ändringar och tillägg innefattade en utvidgning av regler i supplementet om vissa ersättningar på helgdagsaftnar, fastställande av en genom­snittlig arbetstid per sjudagarsperiod av 38 timmar 30 minuter för personal som tjänstgör enligt vaktlista - tidigare hade avtalet i denna del enbart hänvisat till vaktlistebestämmelserna - samt änd­ring av vissa arbetstidsbegränsningar vid annan tjänstgöring inom Sverige än den ordinarie och vissa förbättringar för personalen i fråga om normerna för beräkning av övertidsersättning. Ändringarna i vaktlisteöverenskommelsen avsåg likaledes vissa tidsbestämmelser samt upptog vidare protokollsanteckningar av innehåll, dels att före­taget förklarade sig inte avse att utnyttja viss spilltid för utfyllnads­arbeten, dels att vederbörande chef skulle tillse att dubbelledighet liknade en kontorsanställds weekendledighet så mycket som produk­tionen medgav. I övriga delar - d.v.s. de allmänna förhållnings­reglerna, övriga särskilda regler om semester (främst att löpande år skall vara kvalifikationsår) samt om arbetstid och kompensation för övertidsarbete m.m., en specialbestämmelse om havandeskapslön i visst fall samt reglerna om uppsägning och om disciplinpåföljder jämte en hänvisning till en särskild överenskommelse den 22 juli 1965 om förhandlingsordning för Sveriges Radio - lämnades supp­lementet däremot oförändrat.

Under våren 1970 förekom vissa förhandlingar mellan SAF och SIF samt visst annat förberedelsearbete i syfte att genomföra det system för tjänstegruppsjukförsäkring, varom regler hade intagits i den centrala uppgörelsen den 14 december 1969. Sedan begäran om koncession för det särskilda försäkringsinstitut, som skulle in­rättas för denna försäkring, hade avslagits, kom de centrala parterna - och i anslutning därtill även Allmänna Gruppen och SIF - i maj eller juni 1970 överens om att tidigare gällande regler om sjuk­lön m.m. skulle fortfara att gälla. Förhandlingarna och övrigt arbete med sjukförsäkringssystemet hade - enligt vad som upplysts i målet - föranlett uppskov med utgivningen i tryck av avtalet om allmänna anställningsvillkor. Efter redigering och tryckning undertecknades emellertid den 28 eller den 29 juni 1970 av bland andra Allmänna Gruppen en utgåva av avtalet om allmänna anställningsvillkor för tjänstemän. Avtalet är i denna version dagtecknat den 22 december 1969 och utgåvan innehåller vid sidan av reglerna om allmänna anställningsvillkor viss annan avtalstext. Som arbetsgivarparter i avtalet om allmänna anställningsvillkor har angivits Allmänna Gruppen samt de två tidigare nämnda arbetsgivarorganisationer, vilka tillsammans med Allmänna Gruppen hade undertecknat skrivelsen den 22 de­cember 1969 till SIF, och på arbetstagarsidan har såsom parter upp­tagits SIF, SALF och CF. Därjämte har avtalet försetts med SAF: s godkännande. Enligt uppgift i målet skedde det sista undertecknan­det av den tryckta utgåvan av avtalet den 14 augusti 1970.

Reglerna i den nu nämnda tryckta utgåvan av avtalet om allmänna anställningsvillkor överensstämmer i huvudsak med det avtal för Sveriges Verkstadsförening, som intagits i bilaga 6 till rekommenda­tionsöverenskommelsen den 14 december 1969. De skiljaktigheter som förekommer mellan de två texterna hänför sig främst till § 4 - där rekommendationsöverenskommelsens regler om sjukersättning m.m. i den tryckta utgåvan av skäl som redan angivits har utbytts mot äldre regler om sjuklön m.m. – och vissa andra avtalsbestäm­melser, som hänvisar till eller eljest sammanhänger med denna para­graf. Vidare skiljer sig de två avtalstexterna något åt i fråga om be­stämmelserna under rubriken ”allmänna förhållningsregler”, vissa övergångsbestämmelser i semesterreglerna vilka synes ha till syfte att tillförsäkra tjänstemannaparten inflytande över frågor om ändring av ännu gällande regler om semester i vissa reglementen, vissa spe­cialregler om övertidskompensation till arbetsledare, reglerna om beräkning av lön för del av löneperiod samt vissa detaljer i uppsäg­ningsreglerna. Skillnaderna har - enligt vad som upplysts i målet - sin grund i att motsvarande skiljaktigheter förelåg mellan Sveriges Verkstadsförenings tjänstemannaavtal och de inom Allmänna Grup­pens avtalsområde gällande avtalen om allmänna anställningsvillkor redan före tillkomsten av rekommendationsuppgörelsen den 14 de­cember 1969 (jfr hänvisningen till avvikelser av detta slag i tredje stycket i ingressen till bilaga 6 till uppgörelsen).

Under hösten 1970 redigerades och trycktes en utgåva av avtalet om allmänna anställningsvillkor med de i supplementet för Sveriges Radio intagna specialbestämmelserna och med uteslutande av sådana delar av texten i det allmänna avtalet mellan Allmänna Gruppen och SIF, som inte skulle gälla för Sveriges Radios del. Specialbestämmel­serna i detta avtalstryck omfattar de ändringar och tillägg, som hade upptagits i överenskommelsen den 30 januari 1970, men överens­stämmer i övrigt med innehållet i det äldre supplementet.

Rekommendationsöverenskommelsen den 14 december 1969 innehöll, som redan anmärkts, i bilaga 6 en hänvisning till gällande hu­vudavtal. Därmed avsågs - såvitt nu är av intresse - huvudavtal

mellan SAF och SIF av år 1957 med däri år 1964 vidtagna änd­ringar, vilket avtal genom särskild överenskommelse antagits såsom kollektivavtal mellan Allmänna Gruppen och SIF. Motsvarande hän­visning har intagits såväl i avtalstrycket från juni 1970 som i den särskilda utgåvan av avtalet med supplementet för Sveriges Radio. I sistnämnda version har hänvisningen följande lydelse.

§ 12.

Huvudavtal och förhandlingsordning.

Huvudavtalet mellan SAF och SIF av den 11 december 1957 med däri den 8 maj 1964 vidtagna ändringar skall tillämpas mellan arbetsgivare­förbunden och SIF/CF med i huvudavtalet angiven giltighetstid.

Allmänna Gruppen och SIF har den 22 juli 1965 träffat en komplet­terande överenskommelse (se bilaga). ---------------------­

Huvudavtalet innehåller följande bestämmelser om giltighetstid.

§ 17.

Detta avtal gäller i den lydelse som ovan angivits from den 1 juli 1964 tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av 6 månader.

Som en förutsättning vid huvudavtalets antagande som kollektivavtal mellan arbetsgivarförbund och SIF/SALF/CF skall gälla, att huvud­avtalet, sedan det antagits, äger giltighet mellan arbetsgivarförbundet och SIF/SALF/CF med i föregående stycke angiven giltighetstid, obe­roende av huruvida eljest gällande avtal angående anställningsvillkor mellan parterna utlöpt.

Därest avtal om anställningsvillkor är gällande vid tidpunkt, då huvud­avtalet med iakttagande av uppsägningstid skulle utlöpa, förlänges huvud­avtalets giltighetstid till dess avtalet om anställningsvillkor utlöper.

Den särskilda överenskommelsen den 22 juli 1965 angående för­handlingsordning vid Sveriges Radio gäller tills vidare med en ömse­sidig uppsägningstid av tre månader.

Enligt anteckning i avtalstrycket för Sveriges Radio gäller enligt särskilda överenskommelser även vissa ytterligare avtal mellan ve­derbörande arbetsgivareförbund och tjänstemannaförbund - såvitt nu är av intresse Allmänna Gruppen och SIF - med i varje avtal angiven giltighetstid. De i anteckningen upptagna avtalen är ett avtal om företagsnämnder mellan SAF och Tjänstemännens Centralorga­nisation (TCO) den 29 april 1966, ett avtal om tjänstegrupplivförsäkring mellan Allmänna Gruppen och SIF den 15 juli 1966 och ett avtal om kompletterande pensionsförmåner (ITP), vilket antagits av SAF och - bland andra arbetstagarorganisationer - SIF som re­kommendationsöverenskommelse den 14 juli 1966 och sedermera godkänts såsom kollektivavtal mellan Allmänna Gruppen och SIF samt vidare ett avtal om rationalisering den 29 april 1969, som gäller såväl mellan SAF och SIF/SALF som mellan SIF/SALF och arbets­givareförbund, vilket antagit avtalet, tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader, och slutligen de avtal om rätt till arbetstagares uppfinningar, angående konkurrensklausuler samt om allmänna villkor vid premielön, vilka enligt vad som redan framgått ingick i den centrala uppgörelsen den 14 december 1969.

I båda de tidigare nämnda tryckta utgåvorna av avtalet om all­männa anställningsvillkor har § 11 följande lydelse.

§ 11. Avgångsersättning.

Arbetsgivaren skall vara ansluten till systemet för avgångsersättning (AGFrsystemet) enligt avtalet härom den 14 december 1969 mellan SAF och SIF/SALF/CF.

De 16 kärandena i detta mål är alla anställda som ljudtekniker hos Sveriges Radio och har i egenskap av medlemmar i SIF varit bundna av den tidigare nämnda löneuppgörelsen för år 1969 samt av det i januari 1969 träffade avtalet om allmänna anställningsvillkor, vilket gällde intill utgången av mars 1970. Därjämte har de i samma egen­skap kommit att omfattas av huvudavtalet i dess sedan år 1964 gäl­lande lydelse, den särskilda överenskommelsen den 22 juli 1965 angående förhandlingsordning vid Sveriges Radio, avtalen om före­tagsnämnder, om tjänstegrupplivförsäkring och om kompletterande pensionsförmåner samt 1969 års avtal om rationalisering. De 16 kärandena har på grund av sina medlemskap i SIF tillhört den till förbundet anslutna tjänstemannaklubben vid Sveriges Radio (SRT).

I likalydande skrivelser till SIF - vilka dagtecknades olika dagar under tiden den 17-den 22 december 1969 men som avsändes ge­mensamt den 24 och kom SIF: s Stockholmsavdelning tillhanda den 30 december - förklarade sig de 16 kärandena anmäla sitt utträde ur SIF för övergång till Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) med verkan från och med respektive skrivelses datum. Anmälning­arna innehöll vidare uppsägningar av SIF:s fullmakt att utkvittera kontingentmedel från kärandenas sparlönekonton hos Sveriges Kreditbank samt en begäran om att SIF skulle utfärda kvitto för styrkande av kvalifikationstid i förbundets arbetslöshetskassa. Kärandena avsände samtidigt meddelanden till Sveriges Kreditbank om åter­kallelse av SIF:s fullmakt att utkvittera kontingentmedel, varjämte de befullmäktigade Stockholms Lokala Samorganisation av SAC att i stället kvittera ut gällande kontingenter. I samband med att de var för sin del undertecknade de nu nämnda handlingarna skrev var och en av kärandena - jämte ett antal av deras arbetskamrater vilka inte berörs av detta mål - dessutom under en gemensam skrivelse av följande innehåll.

Sveriges Radio STOCKHOLM

Ang. uppsägning av avtal.

Undertecknad personal vid Sveriges Radio, TKST, uppsäger härmed det mellan Sveriges Radio och Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF, tecknade avtalet och varje annan uppgörelse vilken nu äger giltighet eller ligger till grund för de löne- och arbetsvillkor som reglerar vår anställning.

Förslag till nytt avtal kommer vid en senare tidpunkt att tillställas Eder genom vår nuvarande organisation SAC och till den ansluten lokal­organisation.

Skrivelsen, som var dagtecknad i Stockholm den 23 december 1969, sändes påföljande dag till Allmänna Gruppen och Sveriges Radio och mottogs av adressaterna den 29 december.

En av de 16 kärandena - Lennart Karlsson - har dessutom för egen del redan den 14 november 1969 sänt en skrivelse till SIF, i vilken han förklarade sig ansöka om utträde ur förbundet och ur SRT. Som skäl för sin ansökan angav han bland annat, att förbundets representanter - i första hand ledamöterna i SRT:s styrelse - ofta hade en negativ inställning till hans önskemål om avtalsändringar eller förhandlingar med Sveriges Radio om arbetsförhållanden, över­tid m.m. I skrivelsen framhölls vidare, att reglerna om gottgörelse för övertidsarbete och företagets anlitande av personalen för övertids­arbete var föremål för särskilt missnöje bland ljudteknikerna, och Karlsson uttryckte i skrivelsen som sin mening, att SRT:s företrädare inte hade behandlat dessa frågor på ett tillfredsställande sätt. Vidare förklarade han sig anse det oriktigt, att SIF representerade såväl arbetsledare som dem som ”utför arbetet”, och tillade, att han själv tillhörde den senare gruppen. SIF översände Karlssons skrivelse till sin avdelning i Stockholm. Utträdesansökningen behandlades vid ett sammanträde med styrelsen för SRT den 3 december och styrelsen beslöt därvid att inte tillstyrka Karlssons ansökan. Denna föranledde därefter - enligt vad som upplysts i målet - inte något beslut av förbundsavdelningen eller av någon annan instans inom SIF.

Stadgarna för SIF innehåller följande bestämmelser om utträde ur förbundet.

§ 5. Utträde.

Mom 1 Medlem, som önskar utträda ur förbundet, skall inlämna motiverad ansökan härom till avdelningsstyrelsen, vilken med eget ytt­rande vidarebefordrar den till förbundsstyrelsen för avgörande.

Mom 2 Medlem, som för viss månad inte inom två månader därefter betalat avgift eller anmält anledning till avgiftsbefrielse, utesluts ur för­bundet.

Medlem, som under längre tid utan giltig orsak löpande resterar med en eller två månadsavgifter, kan efter beslut av förbundsstyrelsen ute­slutas.

Mom 3 Medlem, som uppenbarligen kränker förbundets anseende, motverkar dess syften eller grovt bryter mot dess stadgar, kan på förslag av avdelningsstyrelsen eller efter dess hörande uteslutas av förbunds­styrelsen.

Mom 4 Medlem, som övergår till verksamhet utanför förbundets orga­nisationsområde, har ej rätt att kvarstå i förbundet. På förslag av avdel­ningsstyrelsen eller efter dess hörande kan dock undantag medges av förbundsstyrelsen.

Mom 5 Medlem, som utträder eller uteslutes ur förbundet, förlorar därmed alla sina rättigheter i förbundet.

Samtliga kärande ansökte de dagar under tiden den 17-den 22 december 1969, då de hade undertecknat sina anmälningar om ut­träde ur SIF, om inträde i Stockholms Lokala Samorganisation av SAC och beviljades inträde med verkan från ansökningsdagen. Vi­dare anslöts de - i vissa fall den 13 och i andra den 14 januari 1970

till den av SAC inrättade Sveriges Arbetares Erkända Arbetslös­hetskassa. Även ett antal av kärandenas arbetskamrater vann vid samma tid inträde i samorganisationen och i arbetslöshetskassan. I brev den 12 februari 1970 till SRT förklarade de SAC-anslutna tek­nikerna, att de inte önskade att klubben skulle förhandla på deras vägnar.

Under senare hälften av maj 1970 mottog var och en av kärandena skriftligt meddelande från SIF av innehåll, att förbundet hade avregistrerat hans medlemskap i förbundet och i förbundets erkända arbetslöshetskassa på grund av bristande avgiftsbetalning. I målet

har upplysts, att avregistreringsbeslutet beträffande en av teknikerna - Bertil Thernlund - hade fattats den 14 maj, men det är inte bekant huruvida även övriga beslut om avregistrering fattades samma dag. Däremot är det ostridigt i målet, att inte någon av kärandena hade fått något meddelande från SIF i fråga om sitt medlemskap - vare sig med anledning av utträdesansökningarna eller av något annat skäl - före mottagandet av de nu åsyftade skrivelserna under senare delen av maj.

Under sommaren och förhösten 1970 bedrevs förhandlingar dels lokalt mellan Sveriges Radio och de SAC-organiserade teknikerna, dels centralt mellan Allmänna Gruppen och Sveriges Radio, å ena sidan, och SAC, å den andra, angående teknikergruppens anställ­ningsvillkor och löner. Teknikerna gjorde under dessa förhandlingar gällande, att de var obundna av kollektivavtal med arbetsgivarpar­terna. De förklarade sig önska träffa avtal om löner för tiden den 1 april 1970-den 31 mars 1971. Därjämte önskade de - genom ett separat avtal för samma avtalstid - binda sig för innehållet i ”det mellan Sveriges Radio AB och Svenska Industritjänstemannaförbun­det den 27.1.70 upprättade avtalet om allmänna anställningsvillkor för tjänstemän jämte specialbestämmelser avseende Sveriges Radio AB” samt för gällande överenskommelse om vaktlistor med kom­mentarer. Arbetsgivarparterna intog för sin del ståndpunkten, att de tekniker, som hade utträtt ur SIF, på grund av sitt tidigare medlem­skap i SIF fortfor att vara bundna av de avtal, som träffats av detta förbund, och att det därför kunde bli fråga enbart om sådana löne­fördelningsförhandlingar; som förutsatts i den av Allmänna Grup­pen och SIF träffade löneuppgörelsen för det ifrågavarande avtals­året. Efter förhandlingar inför förlikningsman träffades i början av oktober - utan att någondera parten hade vikit från sin uppfattning ifråga om teknikernas bundenhet av de utav S1F träffade kollektiv­avtalen - överenskommelse om generella lönehöjningar från och med den 1 februari och om individuella höjningar från och med den 1 april 1970.

De 16 ljudteknikerna har - efter stämning på arbetsgivarparterna och såsom deras talan slutligen bestämts - yrkat arbetsdomstolens förklaring, att de inte är och inte heller har varit bundna av det mellan Allmänna Gruppen och SIF gällande femårsavtalet eller av därtill hörande avtal. Med beteckningen femårsavtalet har de förklarat sig avse samtliga de i det föregående berörda avtal, som har omfattats av rekommendationsöverenskommelsen den 14 december 1969 och som därefter har antagits som kollektivavtal mellan Allmänna Grup­pen och SIF, jämte den särskilda överenskommelsen den 30 januari 1970; därutöver avser deras talan alla de nu redovisade avtal, som gäller på grund av särskilda överenskommelser mellan samma parter. Såsom grund för sin talan har kärandena åberopat, att de måste anses ha befriat sig från bundenhet av avtalen genom sitt utträde ur SIF och genom avtalsuppsägningen i skrivelsen den 23 december 1969 till Allmänna Gruppen och Sveriges Radio.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet. Till grund för bestridandet har de sammanfattningsvis åberopat, att kärandena har blivit bundna av femårsavtalet i sin egenskap av medlemmar i SIF den 23 december 1969 - då SIF mottog Allmänna Gruppens skrivelse om antagande av rekommendationsöverenskommelsen den 14 december 1969 - samt att de inte har ägt att därefter, genom åtgärder för egen del, frigöra sig från avtalsbundenheten.

Arbetsgivarparterna har förklarat sig inte vilja göra gällande annat än att kärandena med sin skrivelse den 23 december 1969 har avsett att förklara, att de inte önskade vara bundna gentemot arbetsgivar­parterna av något kollektivavtal - vare sig en förlängning av äldre avtal eller nytt avtal - efter utgången den 31 mars 1970 av giltig­hetsperioden för det då gällande avtalet om allmänna anställnings­villkor, och att skrivelsen - om den skulle komma att tillmätas rätts­lig verkan såsom uppsägning av kollektivavtal - har haft sådan verkan mot både Sveriges Radio och Allmänna Gruppen. Mellan parterna är vidare ostridigt, att kärandena har ett sådant intresse av att få sin fastställelsetalan prövad, som avses i 12 § lagen om arbets­domstol, samt att arbetsdomstolen äger behörighet att utan verkan utanför detta mål - pröva frågorna om kärandenas rätt att vinna utträde ur SIF och om villkoren för sådant utträde. I sistnämnda frå­gor har SIF beretts tillfälle att yttra sig i målet.

Kärandena och Allmänna Gruppen har yrkat ersättning för rätte­gångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Ljudteknikerna:

Vid Sveriges Radios ljudradioavdelning finns anställda omkring 85 tekniker, av vilka flertalet ännu under hösten 1969 tillhörde SIF och dess tjänstemannaklubb vid företaget, SRT. Bland teknikerna rådde emellertid ett utbrett missnöje med förbundets och klubbens sätt att omhänderha deras fackliga angelägenheter. Missnöjet gällde såväl handhavandet av konkreta fackliga frågor med anknytning till teknikernas arbetsförhållanden -i synnerhet utgjorde det omfattande övertidsarbetet och svårigheterna att för sådant arbete utverka gott­görelse i form av ledighet en källa till irritation - som förbundets och klubbens bristande förmåga och vilja att informera medlemmarna om sitt arbete. Dessa och andra anmärkningar mot SIF och SRT var skälet till att Lennart Karlsson i november ansökte om utträde ur organisationerna. I mitten av december fick ljudteknikerna genom en artikel i decembernumret av SIF:s informationsblad kännedom om rekommendationsöverenskommelsen av den 14 december. Tekniker­na ansåg sig ha anledning till allvarliga anmärkningar mot denna överenskommelse och mot förbundet för dess uppträdande vid tillkomsten av överenskommelsen och för dess underlåtenhet att hålla medlemmarna informerade om förhandlingarna därom; uppgörelsen den 14 december kom som en fullständig överraskning för dem. Det var för övrigt inte bara teknikergruppen utan även andra personal­kategorier, som var missnöjda. Vid årsmöte med tjänstemannaklub­bens representantskap den 18 december 1969 antogs ett uttalande, vilket innehöll anmärkningar mot rekommendationsöverenskommel­sen och mot det sätt på vilket den hade tillkommit. I synnerhet fann representantskapet det allvarligt, att överenskommelsen avsåg en så lång period som fem år, trots att de medverkande ledamöterna i SIF:s styrelse hade återstående mandattider på enbart ett eller två år, samt att förbundets förhandlingsdelegerade hade medverkat till överens­kommelsen utan att hålla sig underrättade om opinionen bland med­lemmarna eller överväga möjligheten av att göra överenskommelsens slutliga antagande beroende av omröstning bland dessa.

Mot den nu angivna bakgrunden vidtog kärandena - som inte längre ansåg sig kunna ha förtroende för SIF och tjänstemannaklub­ben - sina i målet redovisade åtgärder i syfte att lämna SIF och övergå till SAC samt att frigöra sig från bundenhet av de avtal, som träffats av SIF; de önskade få tillfälle att själva förhandla om sina

löner och övriga anställningsvillkor under medverkan av SAC. Enligt kärandenas ståndpunkt har deras åtgärder varit tillräckliga för att medföra befrielse från bundenhet av det mellan Allmänna Gruppen och SIF på grundval av rekommendationsöverenskommelsen träf­fade femårsavtalet och därmed sammanhängande avtal.

Kärandena hävdar, att de har varit behöriga att genom uppsägning för egen del befria sig från avtalsbundenhet oavsett om de skall anses ha vunnit utträde ur SIF först efter femårsavtalets tillkomst och ikraftträdande; som skall framgå i det följande gör kärandena i och för sig gällande, att deras utträde har föregått avtalet, men härifrån kan tillsvidare bortses. Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden fastslagit, att medlem som utträtt ur kollektivavtalsbunden organisa­tion äger att med iakttagande av avtalets bestämmelser om uppsäg­ningstid lösgöra sig från bundenhet av avtalet från tid, då detta kan löpa ut, oavsett att avtalet på grund av bristande uppsägning från organisationens sida kommer att beträffande en ny avtalsperiod gälla för organisationen och dess kvarstående medlemmar. Denna rätt - och skyldighet - för utträdande medlem, som önskar befria sig från avtalsbundenhet, att för egen del säga upp avtal har enligt domstolens praxis gällt för enskilda arbetsgivare och för grupper av arbetstagare, som lämnat sin organisation; däremot har samma skyldighet inte ålagts enskilda arbetstagare, utan sådana har ansetts under vissa för­utsättningar kunna bli fria från avtalsbundenhet utan egen uppsägning. I förevarande fall har en grupp arbetstagare lämnat sin organisation i syfte att gå över till en annan och arbetsdomstolens nu åsyftade praxis bör därför vara tillämplig. I domen 1932 nr 196 har domsto­len haft att bedöma det fallet, att en arbetsgivare, som varit i färd med att lämna sin organisation för övergång till en annan, inte har hunnit vinna utträde förrän efter utgången av fristen för uppsägning av det kollektivavtal, som gällde vid tidpunkten för hans beslut att lämna organisationen. Domstolen uttalade bland annat följande.

I och för sig måste det anses otillfredsställande, om rätten för en ut­trädande medlem att frigöra sig från bundenhet av kollektivavtalet för tiden efter nästa möjliga utlöpningsdag skall vara beroende av huruvida utträdet skall anses hava skett före eller efter den dag, då uppsägning måste ske. Det rättsliga förhållandet mellan organisationen och med­lemmen kan icke heller anses lägga hinder i vägen för den senare att uppsäga avtalet till tid, som inträffar samtidigt med eller efter hans eget utträde ur organisationen.

Arbetsdomstolen måste med dessa uttalanden anses ha bundit sig för uppfattningen, att tidpunkten för utträdet i princip saknar betydelse för rätten att för egen del säga upp kollektivavtal i samband med att medlem önskar utträda ur sin organisation. Rättsfallet avsåg en situation, i vilken den utträdande medlemmen inte önskade bli bunden för en ny avtalsperiod genom att organisationen underlät att säga upp det gällande avtalet i stadgad tid. Någon anledning att här­ifrån skilja fall, i vilka organisationen för sin del genom särskild överenskommelse binder sig för en förlängning av avtalet eller - som i förevarande fall - träffar ett nytt avtal, kan inte anses före­ligga. En arbetstagargrupp, som ännu är bibehållen vid sin rätt att befria sig från en förlängning av gällande kollektivavtal genom att för egen del säga upp detta, bör inte få sin rättsställning försämrad genom att organisationen träffar ett nytt avtal före uppsägningsfris­tens utgång.

I sammanhanget vill kärandena fästa uppmärksamheten på att det på grund av bestämmelserna om uppsägningstid i fråga om de enskil­da anställningsavtalen i det intill den 1 april 1970 gällande avtalet om allmänna anställningsvillkor hade stått dem fritt att före utgången av december 1969 säga upp sina anställningar hos Sveriges Radio till månadsskiftet mars-april 1970 och därigenom befria sig från bundenhet av de kollektivavtal, som därefter kunde komma att gälla för Sveriges Radios personal. Denna omständighet får anses i sin mån tala för skäligheten av den ståndpunkt angående bundenhet av femårsavtalet, som kärandena intager i detta mål.

För den händelse arbetsdomstolen emellertid skulle finna, att tid­punkten för kärandenas utträde ur SIF - i förhållande till femårs­avtalets tillkomst och ikraftträdande - bör tillmätas betydelse för frågan, huruvida de är bundna av femårsavtalet, vill kårandena an­föra följande.

Till en början bör observeras, att avtalet om allmänna anställ­ningsvillkor mellan Allmänna Gruppen och två andra arbetsgivar­organisationer, å ena sidan, samt SIF, SALF och CF, å den andra, undertecknades i sin slutligt redigerade och tryckta form först den 28 eller den 29 juni 1970. Det särskilda avtalstryck, som innehåller supplementet med specialbestämmelser för Sveriges Radio, förelåg till yttermera visso inte förrän någon gång under hösten 1970. Kä­randena vill mot denna bakgrund och under hänvisning till arbets­domstolens uttalanden i domen 1943 m 7 - av innebörd att kollektivavtal inte kan anses ha slutits förrän det godkänts av avtalsparter­na i utredigerat skick - göra gällande, att femårsavtalet mellan All­männa Gruppen och SIF, vilket enligt vad arbetsgivarparterna själva betonat utgör en odelbar helhet, inte har tillkommit med bindande verkan för organisationerna förrän tidigast nyssnämnda dagar i slutet av juni 1970. I varje fall har avtalet inte slutits med sådan verkan förrän tidigast den 30 januari 1970, då den särskilda överenskom­melsen om ändringar och tillägg i supplementet för Sveriges Radio träffades mellan Allmänna Gruppen och SIF. I fråga om den för femårsavtalet bestämda giltighetsperioden kan i och för sig vitsordas, att avtalet innehåller regler, enligt vilka de allmänna anställnings­villkoren skall tillämpas från och med den 1 april 1970 och löne­uppgörelsen skall gälla för Sveriges Radios del från och med den 1 februari såvitt gäller de generella lönehöjningarna och den 1 april i fråga om de individuella höjningarna. Kärandena ifrågasätter inte heller annat än att avtalet har blivit bindande för SIF och de kvar­stående medlemmarna och att det har trätt i kraft för dem angivna dagar. I enlighet med kärandenas nyss återgivna förstahandsstånd­punkt om datum för avtalets tillkomst göres emellertid gällande, att avtalet i överensstämmelse med vad som är brukligt i hithörande sammanhang har givits retroaktiv giltighet och att ett sådant retro­aktivt ikraftträdande inte under några förhållanden kan tillmätas be­tydelse för bedömningen av den i detta mål föreliggande tvistefrågan. Tidpunkten för ikraftträdandet kan över huvud taget inte tillmätas självständig betydelse i fråga om utträdande medlems rätt att befria sig från avtal, försåvitt den inte ligger i tiden efter avtalets tillkomst. I detta mål göres dock inte gällande, att den omständigheten, att vissa delar av femårsavtalet har trätt i kraft först avsevärd tid efter avtalet i övrigt, skall tillmätas betydelse för kärandenas bundenhet av dessa delar av avtalet; som redan framhållits bör femårsavtalet i detta hänseende betraktas som en odelbar helhet.

Mot denna bakgrund vill kärandena hävda, att de har vunnit ut­träde ur SIF före femårsavtalets tillkomst och - i den mån det har självständig betydelse - även före avtalets ikraftträdande. Härvid­lag gör kärandena i första hand gällande, att de i princip har haft fri rätt att lämna SIF med omedelbar verkan. Av praktiska skäl bör en medlem anses ha lämnat sin organisation vid utgången av den kalen­dermånad, under vilken han har anmält sitt utträde och för vilken han har erlagt sin sista medlemsavgift. I enlighet därmed hävdas i detta mål, att Lennart Karlsson har tillhört SIF till utgången av november 1969 och att de övriga kärandena skall anses ha utträtt

vid årsskiftet 1969-1970. Av denna ståndpunkt följer, att kärande­na anser sig ha lämnat SIF före tillkomsten av femårsavtalet, vare sig detta skall anses träffat i slutet av juni 1970 eller det har tillkom­mit så tidigt som den 30 januari samma år; dessutom har utträdet skett före ikraftträdandet av någon del av avtalet. För den händelse domstolen skulle underkänna uppfattningen, att kärandena har haft rätt till omedelbart utträde, påstås i andra hand att de i varje fall har haft rätt till utträde med viss skälig uppsägningstid och att denna inte bör anses längre än att utträdet får anses ha skett före den 30 januari 1970. Under inga förhållanden kan uppsägningstiden antagas vara längre än den tid som föreskrivits i det vid uppsägningstillfället ännu gällande kollektivavtalet i fråga om uppsägning av enskilda an­ställningsavtal, d.v.s. högst tre månader. Detta innebär, att utträdet i varje fall har skett före tillkomsten av femårsavtalet, om detta inte skall anses upprättat förrän i juni 1970, och att kärandena i alla händelser har lämnat SIF före ikraftträdandet den 1 april 1970 av avtalet om allmänna anställningsvillkor. Först i sista hand vill kä­randena åberopa, att de har lämnat SIF på grund av att de blivit uteslutna till följd av bristande avgiftsbetalning. Härvidlag påstås, att avregistreringen har haft rättslig verkan i det hänseende som nu är av intresse redan från årsskiftet 1969-1970, och först om denna ståndpunkt inte skulle vinna domstolens gillande, att uteslutningen för bristande avgiftsbetalning har haft verkan senast vid den tidpunkt då SIF i senare hälften av maj 1970 underrättade kärandena om avregistreringen.

En rad omständigheter talar enligt kärandenas mening för riktig­heten av deras förstahandsståndpunkt om fri rätt till omedelbart ut­träde ur SIF. Flera av dessa omständigheter måste för övrigt i andra hand tillmätas betydelse för bedömningen av hur lång uppsägningstid som skäligen kan åläggas en medlem, som vill lämna sin fackliga organisation.

En arbetstagare har enligt allmänna föreningsrättsliga grundsatser rätt att själv välja vilken facklig organisation han skall tillhöra och han har också full frihet att, om han så önskar, förbli oorganiserad. Av dessa allmänna principer måste anses följa, att arbetstagaren ock­så skall äga att fritt bestämma om han - t.ex. av ideologiska skäl eller på grund av att han mist förtroendet för den organisation han tillhör eller i princip av vilket annat skäl som helst - skall lämna sin organisation för att gå över till en annan eller för att i fortsätt­ningen vara oorganiserad. Arbetsdomstolens dom 1948 m 21 är ett uttryck för detta synsätt. Friheten att ansluta sig till den fackliga organisation den enskilde själv önskar bör inte få beskäras genom inskränkningar i rätten till utträde ur den organisation, som den en­skilde tillhör men som inte längre har hans gillande - vare sig dessa hinder återfinns i stadgebestämmelser eller är av annan art. Sådana hinder skulle nämligen - vid sidan av att de måste anses stå i strid mot de nyss angivna grundsatserna - i praktiken innebära ett tvång för den enskilde att samtidigt tillhöra två organisationer och dubbel organisationstillhörighet är redan av ekonomiska skäl en omöjlighet för de flesta arbetstagare. SAC tillämpar för sin del fri och omedelbar utträdesrätt, vilket framgår bland annat av följande avsnitt ur de Lokala Samorganisationernas grundstadgar.

§ 2. Inträde och medlemskap. ---------------------­

Mom. 4. Medlem, som låtit utskriva sin bok för övergång till annan LS men ej inom två månader låtit inskriva den i någon LS, anses ha frivilligt lämnat SAC. Detta gäller även för dem som innehar frikort eller frimedlemsbok.

Enligt kärandenas mening bör samma allmänna princip gälla för övriga arbetstagarorganisationer. Under alla förhållanden bör arbets­tagarens rätt att lösgöra sig från bundenhet av kollektivavtal genom att för egen del säga upp detta inte lida inskränkning genom att den organisation, som arbetstagaren vill lämna, lägger hinder i vägen; och detta gäller vare sig hindret består i att organisationen inte beviljar utträde eller i att den inte i vederbörlig ordning tager upp begäran om utträde till prövning.

Ett ytterligare skäl för att principen om fri och omedelbar över­gång från en organisation till en annan skall gälla och för att käran­dena i detta fall skall anses ha gått över till SAC med verkan från årsskiftet 1969-1970 - Lennart Karlsson dock redan från månads­skiftet november-december 1969 - är gällande bestämmelser om fri övergång mellan de erkända arbetslöshetskassorna. Arbetstagare kan inte samtidigt tillhöra två arbetslöshetskassor. I regel följer med­lemskap i arbetslöshetskassa automatiskt med tillhörigheten till den

organisation, som har inrättat kassan. Härav får anses följa, att övergång från en arbetslöshetskassa till en annan - vilket i kärandenas

fall har inträffat per årsskiftet 1969-1970 - medför att övergången mellan organisationerna skall anses ha skett samtidigt.

Slutligen bör nämnas - även om kärandena i och för sig inte vill göra gällande, att SIF skall anses bundet av uttalanden som fälls av företrädare för dess underorganisationer - att ordföranden i styrel­sen för SRT vid möten med klubben klart har givit uttryck för upp­fattningen, att teknikergruppen lämnade SIF och klubben vid års­skiftet. Samma ståndpunkt kan utläsas ur en artikel i personaltid­ningen Antennen, vari klubbstyrelsens uppfattning om teknikernas övergång till SAC refererades.

Arbetsgivarparterna:

Arbetsgivarparterna bestrider kärandenas påstående, att det avtal som är föremål för tvist i detta mål skulle ha träffats senare än den 23 december 1969. Avtalet har slutits med bindande verkan för All­männa Gruppen och SIF genom att Allmänna Gruppens brev den 22 december kom förbundet tillhanda påföljande dag. Samtidigt har avtalet blivit bindande för Sveriges Radio och för SIF:s medlemmar bland tjänstemännen hos Sveriges Radio. Den omständigheten, att en särskild överenskommelse om ändringar och tillägg i supplementet beträffande Sveriges Radio har träffats den 30 januari 1970, kan uppenbarligen inte innebära, att avtalets huvuddel skall anses ha till­kommit först vid denna senare tidpunkt. Enligt arbetsgivarparternas mening bör tvärtom överenskommelsen om supplementet vid avgö­randet av tvisten i detta mål behandlas som en del av det den 23 december 1969 slutna avtalet, trots att överenskommelsen träffats i sin slutliga form först den 30 januari 1970. Förhandlingarna om supplementet hade pågått sedan november 1969 och vissa prelimi­nära resultat hade nåtts redan i början av december. Allmänna Grup­pen och SIF avsåg, att uppgörelsen i december om allmänna anställ­ningsvillkor skulle kompletteras genom ändringar i det då ännu gäl­lande supplementet. Om parterna inte hade kunnat uppnå någon överenskommelse om ändringar och tillägg till supplementet, skulle de allmänna bestämmelserna i avtalet mellan Allmänna Gruppen och SIF jämte de äldre supplementsbestämmelserna ha utgjort innehållet i det nya avtal som trädde i kraft den 1 april 1970.

Utredigeringen av den tryckta utgåvan av avtalet om allmänna anställningsvillkor mellan Allmänna Gruppen och SIF blev försenad på grund av att visst arbete återstod i fråga om den planerade tjänste­gruppsjukförsäkringen. Undertecknandet av den tryckta versionen av avtalet under sommaren 1970 har emellertid saknat betydelse för frågan om tidpunkten för avtalets tillkomst. Bortsett från att § 4 om sjukersättning m.m. byttes ut mot de äldre reglerna om sjuklön inne­håller den tryckta versionen inte några ändringar i förhållande till motsvarande delar av det mellan Allmänna Gruppen och SIF i december 1969 träffade femårsavtalet. Att parterna i avtalet har varit ense om att detta tillkom med bindande verkan i december framgår för övrigt med all tydlighet av att den tryckta versionen har dagteck­nats den 22 december 1969. Inte heller har utgivningen under hösten 1970 av den avtalstext, som gällde för Sveriges Radios del, haft nå­gon betydelse för frågan om avtalets tillkomst som sådant; denna utgåva av avtalet synes för övrigt inte ha undertecknats av avtalspar­terna. Kärandenas åberopande av arbetsdomstolens dom 1943 nr 7 torde sakna betydelse för bedömningen av frågan. Arbetsgivarpar­terna vill å sin sida hänvisa till domen 1956 nr 29. Arbetsdomstolen har i denna dom fastslagit, att en sedermera utförd redigering av ett redan träffat kollektivavtal inte kan tillmätas någon betydelse för frågan när avtalet har blivit bindande.

I detta sammanhang vill arbetsgivarparterna även fästa uppmärk­samheten vid den av kärandena obestridda omständigheten, att fem­årsavtalet som sådant inte får sägas upp under sin giltighetstid, samt vid de likaledes ostridiga tidpunkterna för avtalets ikraftträdande. I princip skall löneuppgörelsen anses gälla från årsskiftet 1969-1970, men de för Sveriges Radio väsentliga dagarna är den 1 februari, från vilken dag de i avtalet bestämda generella lönehöjningarna skulle utgå, samt den 1 april, som utgjorde utgångspunkten vid bestämman­det av individuella löneökningar. Avtalet om allmänna anställnings­villkor trädde i kraft den 1 april. Som kärandena själva har betygat skall femårsavtalet betraktas som en odelbar helhet, vilket innebär - i de hänseenden som nu är av intresse - att senare ikraftträdandedagar för vissa delar av avtalet inte har någon betydelse för frågan om kärandenas bundenhet därav.

Vad härefter beträffar vad kärandena anfört om arbetsdomstolens praxis i fråga om rätten för enskild medlem i kollektivavtalsbunden organisation att befria sig från bundenhet av avtal genom att träda ut ur organisationen och för egen del säga upp avtalet, vill arbetsgivarparterna anföra följande. De avgöranden av domstolen, som hittills föreligger, innebär inte mera än att utträdande medlemmar - arbetsgivare eller grupper av arbetstagare - har rätt att genom upp­sägning för egen del befria sig från verkan av en förlängning av gällande avtal; enskild arbetstagare som lämnar sin organisation har ansetts inte ens böra åläggas skyldighet att vidtaga uppsägningsåt­gärd. Vid sidan av denna domstolspraxis torde innebörden av gäl­lande rätt få fastställas på grundval av en tolkning av 2 § lagen om kollektivavtal och mot bakgrunden av allmänna grundsatser. Enligt arbetsgivarparternas mening torde rättsläget kunna beskrivas på föl­jande sätt. Den som är ansluten till en organisation vid den tidpunkt, då ett av organisationen träffat kollektivavtal träder i kraft, blir alltid bunden av avtalet under dess giltighetsperiod. Detta gäller oav­sett om medlemmen före ikraftträdandet har sökt - men ännu inte beviljats - utträde ur organisationen och oavsett om han meddelat motparten i avtalet, att han inte önskar bli bunden av detta. Den som är medlem i en organisation längst till och med ett avtals utlöpnings­dag äger, med iakttagande av avtalets uppsägningstid, befria sig från verkan av en prolongation av avtalet. Detta gäller vare sig prolonga­tionen inträder på grund av en förlängningsklausul i avtalet eller på grund av en särskild prolongationsöverenskommelse, som träffas av organisationen. Motsvarande får anses gälla om ’det inte rör sig om en prolongation utan om en överenskommelse om ett nytt avtal, vilken träffas av organisationen i anslutning till - före eller efter - det tidigare avtalets utlöpningsdag. I sådana fall synes dock något krav på uppsägning inte kunna ställas. Emellertid måste den begräns­ningen göras, att en enskild medlem aldrig kan medges rätt att genom utträde ur sin organisation - eventuellt i förening med en uppsäg­ningsåtgärd - befria sig från ett redan träffat avtal, vilket är avsett att träda i tillämpning vid utgången av den löpande avtalsperioden och med vilket medlemmen är missnöjd. Åtminstone gäller detta, när såsom i förevarande fall det inte kan påstås, att organisationen genom att träffa avtalet har överskridit sin behörighet eller eljest otillbörligen åsidosatt sina medlemmars intressen. Något påstående av denna innebörd har inte framställts i målet och skulle inte heller vara befogat. Längden av giltighetstiden för avtalet är inte en om­ständighet av nu åsyftad art och har heller inte föranlett några an­märkningar av kärandena, låt vara att vissa kritiska synpunkter fram­förts därpå tidigare. För övrigt bör det framhållas, att avsikten att

träffa ett långsiktigt avtal har varit känd bland SIF: s medlemmar långt före december 1969. Den har vunnit uttryck redan i § 8 av förhandlingsprotokollet den 18 januari 1969 och har också kommit till medlemmarnas kännedom genom förbundets interna informa­tionsverksamhet under år 1969.

En fri möjlighet för enskild medlem att, efter en värdering i efter­hand av ett av hans organisation träffat avtal, i händelse av missnöje befria sig från avtalet skulle strida mot de grundläggande förutsätt­ningarna för det nu tillämpade systemet för förhandlingar och träf­fande av avtal på arbetsmarknaden. Detta system bygger på att fasta organisationsförhållanden råder och på att de fackliga organisatio­nerna skall äga att med rättsligt bindande verkan företräda sina medlemmar vid förhandlingar och i avtal. För att enskild medlem inte skall bli bunden av ett nytt avtal, som träffas av hans organisa­tion före utgången av löpande avtalsperiod - bör därför krävas, att medlemmen träder ut ur organisationen och att uppsägningsåtgärden vidtages innan det nya avtalet träffas, eller åtminstone att medlem­men begär sitt utträde före träffandet av det nya avtalet - och i så god tid att han vinner utträde innan avtalet träder i kraft - samt att han därjämte, likaledes före den nya uppgörelsens tillkomst, säger upp det gällande avtalet eller förklarar för kollektivavtalsmotparten att han inte önskar bli bunden av något nytt avtal efter sitt ut­träde.

Av de nu beskrivna reglerna skulle följa, att ljudteknikerna inte kan anses ha befriat sig från bundenhet av femårsavtalet mellan All­männa Gruppen och SIF eftersom de varken har begärt utträde eller klargjort sin ståndpunkt för kollektivavtalsmotparten förrän avtalet redan hade träffats. I målet har för övrigt med all tydlighet framgått, att det var teknikernas missnöje med det nya avtalet, som föranledde deras handlande, och därmed föreligger i detta fall ett försök att lös­göra sig från avtalsbundenhet under just sådana förhållanden och på sådana grunder, som enligt arbetsgivarparternas i det föregående ut­vecklade mening inte under några omständigheter kan godtagas. Nå­gon anledning att härvidlag bedöma Lennart Karlssons situation annorlunda än de övriga teknikernas föreligger inte. Han har visser­ligen begärt sitt utträde före femårsavtalets tillkomst men han har inte förrän samtidigt med kamraterna för arbetsgivarparterna antytt något om att han inte önskade bli bunden av något nytt avtal; hans enda åtgärd härvidlag är, att han liksom de övriga kärandena har

undertecknat den gemensamma uppsägningsskrivelsen den 23 december 1969.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna, att femårsavtalet helt eller delvis har tillkommit först vid en senare tidpunkt än den 23 december 1969 - det datum, som mot bakgrunden av kärande­nas ståndpunkt och vad i det föregående anförts i första hand kan komma i fråga, synes vara den 30 januari 1970 - kan i och för sig vitsordas, att teknikerna dessförinnan har såväl begärt sitt utträde ur SIF som sagt upp gällande avtal och förklarat sig inte vilja bli bundna av något avtal efter månadsskiftet mars-april 1970. De har emeller­tid enligt arbetsgivarparternas mening inte desto mindre blivit bundna av femårsavtalet, eftersom de inte kan anses ha vunnit utträde ur SIF förrän efter avtalets ikraftträdande. Arbetsgivarparterna bestrider nämligen teknikernas påstående, att de skulle ha haft fri rätt att läm­na SIF med omedelbar verkan. Visserligen torde de i och för sig ha haft en möjlighet att träda ut ur SIF - efter vederbörlig ansökan därom och efter stadgeenlig prövning av ansökningen hos förbundet - men de måste därvid i varje fall anses ha varit bundna av en skä­lig uppsägningstid, vilken inte kan antagas vara kortare än sex må­nader. Med hänsyn härtill bör teknikerna - såvitt är av intresse i detta mål - anses ha lämnat SIF först i samband med att de i mitten eller senare delen av maj 1970 avregistrerades på grund av bristande avgiftsbetalning.

Kärandenas ståndpunkt, att arbetstagare har rätt att med omedel­bar verkan lämna sin fackliga organisation för den händelse han har mist förtroendet för denna eller anser sig ha någon annan anledning till utträde, kan uppenbarligen inte vara riktig och följer heller inte av de allmänna grundsatser om fritt val av organisation, som oveder­sägligen gäller. De skäl som talar emot kärandenas uppfattning här­vidlag överensstämmer i stort sett med dem som i det föregående har åberopats till stöd för arbetsgivarparternas mening, att enskilda organisationsmedlemmar inte äger genom egna åtgärder befria sig från bundenhet av redan slutna kollektivavtal med vilka de inte är nöjda. Systemet för ingående av kollektivavtal efter förhandlingar mellan organisationer, som företräder sina medlemmar och som handlar på deras vägnar inom ramen för sin behörighet, bygger på att medlemmarna blir omedelbart och slutgiltigt bundna av organisa­tionernas handlande. En fri rätt för medlemmarna att omedelbart lämna sin fackliga organisation vid missnöje med dennas uppträdande i ett eller annat hänseende skulle rycka undan grunden för orga­nisationernas verksamhet vid avtalsförhandlingarna och skulle även i övrigt åsidosätta det väsentliga intresset av stadga i organisations­väsendet. I den mån medlemmar i fackliga organisationer över huvud taget skall anses ha rätt att lämna sin organisation utan stöd av ut­tryckliga bestämmelser därom i stadgarna, får det anses följa av all­männa rättsgrundsatser att skälig uppsägningstid skall iakttagas. SIF: s stadgar innehåller i fråga om utträde på medlems egen begäran en­dast regeln, att medlemmen skall inlämna motiverad ansökan till av­delningsstyrelsen, vilken med eget yttrande vidarebefordrar den till förbundsstyrelsen för avgörande. Härutöver innehåller stadgarna i princip enbart bestämmelser om uteslutning i vissa närmare angivna fall. Mot bakgrund av vad SIF själv upplyst i detta mål om de regler, som tillämpas i organisationens praxis vid enskilda medlemmars begäran om utträde, bör en uppsägningstid av minst sex månader anses gälla. En sådan uppsägningstid kan inte på något sätt anses oskälig och torde inte heller skilja sig från vad som är vanligt inom andra jämförbara organisationer. Förbundets praxis bör därför anses ha varit bindande i detta fall. Vad teknikerna anfört om rätten till övergång från en erkänd arbetslöshetskassa till en annan och om innehållet i grundstadgarna för de lokala samorganisationerna torde sakna intresse för bedömningen av den nu diskuterade frågan. Ar­betslöshetskassorna är helt fristående juridiska personer och därtill bör ihågkommas, att kassorna är öppna även för oorganiserade ar­betstagare och för arbetstagare, som tillhör en annan organisation än den som inrättat kassan. De slutsatser, som teknikerna drar av skyldigheten enligt gällande stadgar för SAC att tillhöra arbetslös­hetskassa, torde för övrigt vara ohållbara redan på logiska grunder. Inte heller kan det åberopade avsnittet i grundstadgarna ges den tolkning som hävdas av teknikerna. Den ifrågavarande bestämmelsen avser enbart det fallet, att den enskilde medlemmen avser att gå över från en lokal samorganisation till en annan, och för övrigt skall enligt bestämmelsen den omständigheten, att medlemmen inte full­följer övergången, först efter två månader anses innebära, att han frivilligt har lämnat SAC. Slutligen saknar de uttalanden som må ha fällts av företrädare för tjänstemannaklubben - och vilka för övrigt inte har blivit belagda genom utredningen i målet - liksom inne­hållet i personaltidningen Antennen betydelse för frågan om villkoren för teknikernas utträde ur SIF; teknikerna har för övrigt visat sig

vara medvetna därom genom att vitsorda, att SIF inte är bundet av uttalanden av denna art.

Mot bakgrunden av det anförda kan konstateras, att de 16 käran­dena inte skulle ha kunnat vinna utträde ur SIF - på grund av sina ansökningar därom i slutet av år 1969 - med verkan före uteslut­ningen i maj 1970. Den omständigheten, att teknikerna för övrigt av allt att döma inte skulle ha beviljats begärt utträde, torde i belys­ning härav sakna betydelse för bedömningen av tvistefrågan i målet

men bör ändå ihågkommas. På samma sätt torde det sakna själv­ständig betydelse, att ansökningarna till följd av förbiseenden av funktionärer hos SIF:s avdelning i Stockholm inte kom att behandlas i stadgeenlig ordning, förrän teknikerna ändock vann utträde genom avregistreringen; de nu anförda omständigheterna torde ha intresse endast för den händelse en kortare uppsägningstid än sex månader skulle anses gälla.

Företrädare för SIF har vid huvudförhandlingen i målet upplyst bland annat följande angående innebörden av förbundets stadgar i fråga om utträde och om förbundets praxis härvidlag. Ansökningar om utträde enligt § 5 mom. 1 i SIF: s stadgar behandlas - efter delegation av förbundsstyrelsen - på förbundets kansli. I förevaran­de fall har kansliet inte fattat något beslut med anledning av de 16 ljudteknikernas ansökningar om utträde. Att så inte har skett beror på att handlingarna inte har överlämnats till kansliet förrän så sent, att ärendena hade blivit inaktuella genom att beslut om avregistrering på grund av bristande avgiftsbetalning redan hade hunnit fattas. An­ledningen till dröjsmålet synes ha varit dels att man inom tjänste­mannaklubben och förbundets avdelning i Stockholm räknade med att kunna tala teknikerna till rätta och att ansökningshandlingarna därför inte vidarebefordrades, dels att ett förbiseende har skett i sam­band med personbyte på en funktionärspost. Att avregistreringsbe­sluten inte fattades förrän i mitten av maj 1970, trots att uteslutnings­anledning enligt § 5 mom. 2 i stadgarna förelåg redan den 1 april, kan däremot inte anses anmärkningsvärt; viss tid förflyter alltid innan uteslutningsärenden av detta slag hunnit utredas och prövas. I ute­slutningsärenden anses medlemmen tillhöra förbundet intill dess be­slut om uteslutning fattats. En annan sak är att avregistrering på grund av bristande avgiftsbetalning noteras per den dag, då betal­ningen inställts. Detta sammanhänger bland annat med reglerna om återinträde. Enligt förbundets uppfattning har medlem inte någon fri rätt att vid sidan av uteslutning på grund av underlåtenhet att betala avgift s.k. utstraffning eller utklassning lämna förbundet. Inte heller utstraffningen innebär för övrigt en obetingad rätt för medlemmen att lämna organisationen, eftersom denna i varje fall förbehåller sig att pröva frågan om uteslutning. Ansökningar om ut­träde beviljas i vissa typfall. Dit hör övergång till sysselsättning, som inte faller inom SIF:s verksamhetsområde, och vidare tillämpas fri övergång till det med SIF samarbetande SALF. I fråga om CF gäller i princip, att övergång inte skall ske mellan SIF och denna organisa­tion, men sådan övergång beviljas ändå regelmässigt om vederböran­de medlem insisterar härpå. I sådana fall liksom i vissa andra - t.ex. när en medlem anför samvetsbetänkligheter som skäl mot fort­satt organisationstillhörighet eller när medlemmen utgör ett gränsfall intill den s.k. frikretsen - tillämpas emellertid en uppsägningstid för utträdet av sex månader. Anledningen till att SIF är restriktivt vid behandlingen av utträdesansökningar är att SIF, liksom andra fack­liga organisationer, av uppenbara skäl är beroende av stabilitet i förhållandet till sina medlemmar; en fri rätt att lämna organisationen på grund av mer eller mindre tillfälligt missnöje med dess verksamhet skulle på ett allvarligt sätt försämra förbundets möjligheter att full­göra sina uppgifter. De skäl som må ha kunnat åberopas för de 16 ljudteknikernas önskan att lämna SIF skulle troligen inte ha varit tillräckliga för bifall till deras ansökningar om utträde, om dessa hade kommit under prövning.

Arbetsdomstolen har övervägt vad sålunda och i övrigt förekom­mit.

De sexton kärandena har - såsom de slutligen bestämt sin talan - yrkat arbetsdomstolens förklaring, att de inte är och inte heller har varit bundna av det mellan Allmänna Gruppen och SIF gällande s.k. femårsavtalet eller av därtill hörande avtal. Med beteckningen femårsavtalet avser de i första hand den mellan SAF och bland andra SIF den 14 december 1969 i form av en rekommendationsöverens­kommelse träffade och sedermera såsom kollektivavtal mellan All­männa Gruppen och S1F antagna löneuppgörelsen för avtalsåren 1970-1974 jämte det avtal om allmänna anställningsvillkor, som har antagits att gälla såsom kollektivavtal mellan Allmänna Gruppen och SIF under fem år från och med den 1 april 1970 och som likaledes grundar sig på rekommendationsöverenskommelsen. Det är till dessa delar av de utav kärandenas tidigare organisation SIF träffade kollektivavtalen som kärandena har knutit sitt huvudsakliga intresse

under sina förhandlingar med arbetsgivarparterna sommaren och hösten 1970, och det är också dessa delar av avtalen, som måste an­tagas utgöra det väsentliga föremålet för deras talan inför arbets­domstolen.

Talan har emellertid en vidare omfattning än så. Uppgörelsen den 14 december 1969 omfattade - såsom framgår av de i inledningen till denna dom återgivna avsnitten ur förhandlingsprotokollet och de därtill hörande bilagorna - rekommendationer till SAF: s med­lemsförbund att antaga avtal i ett flertal ytterligare ämnen. Sådana avtal har ostridigt också träffats mellan Allmänna Gruppen och SIF. Alla dessa delar av rekommendationsöverenskommelsen innefattas, enligt vad kärandena angivit i målet, under samlingsbeteckningen femårsavtalet och omfattas därmed av deras talan. Därjämte skall enligt kärandenas ståndpunkt den särskilda överenskommelse ”om ändringar och tillägg i supplementet beträffande Sveriges Radio till avtalet om allmänna anställningsvillkor”, som dagtecknats den 30 januari 1970, räknas in under femårsavtalet och bli föremål för dom­stolens bedömning

Som framgått i målet föreligger en tryckt utgåva av avtalet om allmänna anställningsvillkor mellan Allmänna Gruppen och två andra arbetsgivarorganisationer, å ena sidan, samt SIF, SALF och CF, å den andra. Det sålunda sammanställda avtalstrycket har enligt upp­gift undertecknats av berörda parter med början den 28 eller 29 juni 1970. Vidare finns sedan hösten 1970 av samma avtal en sär­skild likaledes tryckt utgåva med de specialbestämmelser, som gäller för Sveriges Radio. I båda dessa avtalstryck har utanför avtalstexten intagits förteckningar över avtal, som angivits gälla enligt särskilda överenskommelser mellan, såvitt nu är av intresse, Allmänna Grup­pen och SIF med de giltighetstider, som fastställts i varje särskilt avtal. Vidare innehåller själva avtalstexten liknande hänvisningar till vissa avtal. Några av de nu åsyftade avtalen - om avgångsersätt­ning, om rätt till arbetstagares uppfinningar, om begränsning av an­vändningsområdet för och innehållet i s.k. konkurrensklausuler i tjänsteavtal och om allmänna villkor och lönerevisionsfrågor vid premielön - tillhör den centrala rekommendationsöverenskommel­sen den 14 december 1969 och har däri bestämda giltighetstider. De omfattas därmed av kärandenas talan såsom delar av femårsavtalet. I avtalstrycken har emellertid därjämte upptagits vissa avtal, som inte har någon formell anknytning till överenskommelsen den 14 december 1969 eller som i varje fall inte har anknutits till denna på samma sätt som de nyss berörda avtalen. Hit hör till en början 1957 års huvudavtal mellan SAF och SIF med däri år 1964 vidtagna änd­ringar. Huvudavtalet tillhör femårsavtalet såtillvida, som avtalet om allmänna anställningsvillkor innehåller en bestämmelse, enligt vilken huvudavtalet skall tillämpas med den giltighetstid, som anges i hu­vudavtalet; och enligt § 17 tredje stycket däri är denna giltighetstid beroende av den avtalsperiod, som gäller för avtal om anställnings­villkor, på så vis att huvudavtalets giltighetstid förlängs intill dess avtalet om anställningsvillkor löper ut. Vid bedömningen av tvisten i detta mål får huvudavtalet på grund härav anses ingå i femårs­avtalet

Den kompletterande överenskommelse om förhandlingsordning för Sveriges Radio, som träffats den 22 juli 1965 och till vilken har hän­visats i § 12 av avtalet om allmänna anställningsvillkor i det särskilda avtalstrycket för Sveriges Radio, löper däremot tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av tre månader och har inte på nyss angiv­na sätt anknutits till giltighetstiden för avtal mellan parterna om allmänna anställningsvillkor. De i förteckningarna i avtalstrycken omnämnda 1969 års rationaliseringsavtal - vilket gäller tills vidare med sex månaders uppsägningstid - samt 1966 års avtal om före­tagsnämnder, om kompletterande pensionsförmåner (ITP) och om tjänstegrupplivförsäkring - vilka gäller på grund av särskilda över­enskommelser under av allt att döma självständiga giltighetstider och om vilka parterna inte har lämnat några närmare upplysningar i målet - har i än mindre grad någon anknytning i formellt hänse­ende till femårsavtalet

Kärandena har visserligen vid huvudförhandlingen uppgivit, att de med beteckningen ”till femårsavtalet hörande avtal” avsett även de senast behandlade avtalen. Deras fastställelsetalan omfattar därför också dessa avtal. Av kärandenas ståndpunkt i målet torde emellertid följa, att de själva anser sig ha varit bundna av avtalen - vilka har träffats så tidigt som åren 1965 och 1966 samt i april 1969 - i varje fall intill dess de beslöt att lämna SIF för övergång till SAC. De grunder, som kärandena har åberopat till stöd för sin uppfattning att de är obundna av femårsavtalet, äger inte utan vidare tillämplig-

het vid bedömning av frågan, huruvida de även skall anses ha befriat sig från bundenhet av de nu avsedda fristående avtalen. Och kärandena har inte uttryckligen uttalat sig om den betydelse för denna fråga, som skall tillmätas deras såsom grund för talan i övrigt i målet åberopade åtgärder i slutet av december 1969. De synes vid utförandet av sin talan ha betraktat inte bara femårsavtalet utan samtliga de av talan omfattade avtalen som en odelbar helhet. Inte heller arbetsgivarparterna har till stöd för sitt bestridande av bifall till käromålet uttalat sig särskilt om de fristående avtalen.

Att de fristående avtalen har kommit i skymundan, när parterna bar utfört sin talan, finner sin naturliga förklaring i att dessa får antagas ha riktat sitt huvudsakliga intresse på de delar av femårs­avtalet, som har omedelbar betydelse för kärandena i deras anställ­ningar hos Sveriges Radio. Beträffande avsevärda delar av de fri­stående avtalen torde gälla, att de på grund av sitt innehåll rör enbart arbetsgivarparterna och den avtalsslutande arbetstagarorganisationen och att frågan om enskild medlems bundenhet av avtalen eller om hans rätt att för egen del säga upp dessa därför saknar intresse.

Arbetsdomstolen finner, med hänsyn till den ofullständiga utred­ningen i den nu behandlade delen av målet och på grund av vad i övrigt har anförts i det föregående, att dess prövning bör begränsas till frågan om kärandenas bundenhet av de avtal, som enligt vad tidi­gare angivits skall anses tillhöra femårsavtalet för den händelse tvist skulle uppstå mellan parterna i fråga om de avtal, som därmed utesluts från arbetsdomstolens bedömning, står det parterna fritt att senare draga sådan tvist under domstolens prövning. I det följande behandlar arbetsdomstolen sålunda frågan om kärandenas bundenhet av det mellan Allmänna Gruppen och SIF gällande femårsavtalet, vilket omfattar innehållet i de delar av rekommendationsöverens­kommelsen den 14 december 1969 som har antagits såsom kollektiv­avtal av Allmänna Gruppen och SIF - och därmed även huvud­avtalet mellan SAF och SIF - samt den särskilda överenskommel­sen den 30 januari 1970. De avtal, som däremot utesluts från dom­stolens prövning, är sålunda avtalen år 1966 om företagsnämnder, om kompletterande pensionsförmåner och om tjänstegrupplivförsäkring samt 1969 års avtal om rationalisering. Vidare avstår domstolen från att avgöra frågan om kärandenas bundenhet av 1965 års särskilda överenskommelse om förhandlingsordning för Sveriges Radio.

Mellan parterna råder till en början tvist om när femårsavtalet skall anses ha slutits med bindande verkan för Allmänna Gruppen och SIF. Enligt kärandena har avtalet inte tillkommit med sådan verkan förrän i slutet av juni 1970, då företrädare för Allmänna Gruppen undertecknade den tidigare omtalade tryckta utgåvan av avtalet om allmänna anställningsvillkor mellan Allmänna Gruppen och två andra arbetsgivarorganisationer, å ena sidan, samt SIF, SALF och CF, å den andra. Kärandena har - under hänvisning till arbetsdomstolens dom 1943 nr 7 - gjort gällande, att ett kollektiv­avtal inte får bindande verkan förrän det undertecknats av parterna i slutredigerat skick; och kärandena anser, att detta inte har skett i förevarande fall förrän vid den nyss berörda tidpunkten. Arbets­givarparterna hävdar häremot, att femårsavtalet skall anses träffat med bindande verkan den 23 december 1969, då SIF enligt vad som är ostridigt i målet mottog Allmänna Gruppens brev av föregående dag, i vilket arbetsgivarorganisationen förklarade sig följa den cen­trala rekommendationen av den 14 december 1969.

Arbetsdomstolen vill inledningsvis slå fast, att Allmänna Grup­pens nyssnämnda brev har upprättats i enlighet med anvisningarna i den centrala rekommendationsöverenskommelsen och utgör exem­pel på ett förfarande vid slutande av kollektivavtal, som är vanligt och allmänt godtaget på de avtalsområden det här gäller. Brevet upp­fyller det i 1 § lagen om kollektivavtal uppställda skriftlighetskravet. Med ett undantag - bestämmelserna om sjukersättning i § 4 av de allmänna anställningsvillkoren - har enligt arbetsgivarparternas uppgift, vars riktighet arbetsdomstolen saknar anledning att sätta i fråga, några ytterligare avtalsförhandlingar rörande avtalet om all­männa anställningsvillkor inte förekommit mellan den 22 december 1969 och undertecknandet av avtalstrycket i slutet av juni 1970. De skillnader i vissa detaljer, som föreligger mellan bilaga 6 till re­kommendationsöverenskommelsen och det nu behandlade avtalet om allmänna anställningsvillkor, härleder sig enligt vad som upplysts av arbetsgivarparterna från skiljaktigheter mellan äldre avtal på Sveriges Verkstadsförenings och Allmänna Gruppens områden. Anledning saknas sålunda till antagande, att avtalet om allmänna anställnings­villkor - med det ovan berörda undantaget - skulle ha undergått andra än redaktionella ändringar efter det att SIF mottog Allmänna Gruppens brev av den 22 december 1969. För övrigt är att märka, att vissa i brevet omnämnda delar av femårsavtalet - i första hand löneuppgörelsen - inte återfinns i det av kärandena åberopade avtalstrycket och att dessa delar således i varje fall inte kan anses till- komna i samband med att trycket undertecknades.

I målet är upplyst, att - sedan det hade visat sig nödvändigt att uppskjuta genomförandet av det särskilda sjukförsäkringssystem, varom § 4 i bilaga 6 till rekommendationsöverenskommelsen den 14 december 1969 innehöll bestämmelser - avtalsparterna i maj eller juni 1970 kom överens om fortsatt giltighet av äldre sjuklönebestäm­melser. Företrädare för Allmänna Gruppen har vid huvudförhand­lingen inför arbetsdomstolen förklarat, att avtalsparterna i december 1969 över huvud taget inte räknade med möjligheten, att de nya sjukförsäkringsreglerna inte skulle kunna träda i tillämpning såsom avsett, och att någon överenskommelse därför inte heller träffades om hur parterna skulle förfara i en sådan situation. Beslutet att tills vidare återgå till äldre regler fattades först då hindret mot den nya regleringen uppstod på försommaren 1970. I och för sig skulle det möjligen kunna göras gällande, att i varje fall den del av det nu gäl­lande avtalet om allmänna anställningsvillkor, som omfattar de äldre sjuklönebestämmelserna, har tillkommit först sedan nämnda beslut fattats och att frågan om kärandenas bundenhet av dessa bestämmel­ser skall bedömas utifrån denna utgångspunkt. Det skulle till och med kunna påstås, att sjuklönebestämmelserna inte hör till femårsavtalet sådant detta begrepp har bestämts i målet. Kärandena har emellertid inte intagit denna ståndpunkt eller i övrigt uttalat sig om de kompli­kationer, som föranleds av ändringarna i § 4. Närmast till hands ligger att anse även denna fråga vara omfattad av deras allmänna uttalande, att femårsavtalet i denna tvist skall betraktas som en odel­bar helhet. Starka skäl får för övrigt anses tala för en sådan stånd­punkt. En näraliggande tolkning av rekommendationsöverenskom­melsen för den situation, som uppstod då den begärda koncessionen för sjukförsäkringen inte beviljades, får anses vara, att parterna skulle fortsätta att tillämpa det äldre systemet, i varje fall till dess förhand­lingar om nya riktlinjer för sjukersättningarna hade hunnit hållas. På grund av det anförda finner arbetsdomstolen inte skäl att vid fastställandet av tillkomstdatum för femårsavtalet skilja § 4 i de all­männa anställningsvillkoren från huvuddelen av avtalet.

Arbetsdomstolen - som inte finner omständigheterna i förevaran­de fall jämförbara med dem som förelåg i domen 1943 nr 7 - kan inte godkänna kärandenas uppfattning om tillkomsten av femårs­avtalets huvuddel. På grund av de i det föregående angivna skälen måste avtalet anses ha slutits i och med att SIF den 23 december 1969 mottog Allmänna Gruppens brev. Den omständigheten, att överenskommelse träffades först den 30 januari 1970 om vissa änd­ringar av supplementet för Sveriges Radio - ändringar av sådan omfattning, att de framstår som enbart detaljer i jämförelse med avtalets huvuddel - kan uppenbarligen inte medföra, att avtalet som helhet skall anses träffat först sistnämnda dag. Däremot skulle möjligen kunna påstås, att frågan om kärandenas bundenhet av inne­hållet i denna specialöverenskommelse skall bedömas med utgångs­punkt från att den tillkommit den 30 januari 1970. Möjligen skulle också kunna hävdas, att de delar av femårsavtalet, som omfattas av SIF: s i målet omtalade bekräftelsebrev den 2 februari 1970, skall anses ha tillkommit först när Allmänna Gruppen mottog detta brev. På grund av de överväganden arbetsdomstolen gör i det följande - rörande kärandenas rätt till utträde ur SIF och villkoren för sådan utträdesrätt samt enskild organisationsmedlems rätt att befria sig från avtalsbundenhet genom egna åtgärder - saknar domstolen emellertid anledning att gå närmare in på dessa spörsmål. Inte heller finner domstolen skäl att ingå i prövning av de särskilda frågor, som skulle kunna uppstå - men som inte rests av parterna - i fråga om bundenheten av löneuppgörelserna för åren 1973 och 1974; arbets­domstolen åsyftar i detta sammanhang den omständigheten, att något slutligt avtal ännu inte har träffats om ramen för arbetskostnadsut­vecklingen dessa år, utan att detta skall ske först efter sådana sär­skilda förhandlingar som har förutsatts i rekommendationsöverens­kommelsen. Härvidlag inskränker sig domstolen till att erinra om innehållet i § 2 punkt 5 i förhandlingsprotokollet den 14 december 1969, enligt vilken bestämmelse de senast åsyftade förhandlingarna föres under fredsplikt och vilken därjämte stadgar skiljeförfarande för den händelse enighet inte skulle nås under förhandlingarna.

Arbetsdomstolen övergår med dessa anmärkningar till den mellan parterna tvistiga huvudfrågan, huruvida kärandena - med undantag tills vidare för Lennart Karlsson, till vilken domstolen återkommer i det följande - skall anses på grund av sina åtgärder i förhållande till SIF och till arbetsgivarparterna vara befriade från bundenhet av den huvuddel av femårsavtalet, som i enlighet med vad domstolen uttalat i det föregående har träffats den 23 december 1969 och som ostridigt skall - såvitt är av intresse för denna tvist - anses ha trätt i tillämpning i vissa delar den 1 februari och beträffande de allmänna

anställningsvillkoren den 1 april 1970. Avgörandet av denna fråga beror av tolkningen av 2 § lagen om kollektivavtal.

Enligt detta lagrum är kollektivavtal som slutits av förening - med ett undantag som saknar intresse i detta sammanhang - bin­dande för medlem av föreningen beträffande yrkesgrupper och om­råde som avses i avtalet, vare sig medlemmen har inträtt i föreningen före eller efter avtalet. Vidare stadgas, att medlem som utträder ur förening inte på den grunden upphör att vara bunden av avtalet. Ge­nom denna senare regel har lagstiftaren - såsom också klart fram­går av förarbetena (se i synnerhet prop. 1928 nr 39 sid. 70 f.) - velat fastslå, att en medlem i en avtalsbunden organisation inte skall äga att enbart genom utträde ur organisationen befria sig från bun­denhet av avtalet. Vilka ytterligare villkor, som borde gälla för rätt till befrielse från avtalsbundenhet, ansågs inte böra bli föremål för lagstiftning i samband med tillkomsten av lagen om kollektivavtal. Den frågan uppsköts i avvaktan bland annat på erfarenheter från rättstillämpningen. I denna har också sedermera utvecklats vissa i huvudsak på uttalanden i förarbetena grundade regler. Dessa utgår från att medlems bundenhet av avtal fortfar intill dess avtalet löper ut, även om medlemmen dessförinnan har lämnat sin organisation. När fråga är om arbetsgivare eller grupper av arbetstagare gäller r detta i princip också då avtalet förlängs, vare sig det ser i e et med en i avtalet intagen prolongationsklausul vid underlåten upp­sågning eller avtalsparterna träffar särskild överenskommelse om It förlänga avtalets giltighetstid. I dessa fall anses dock de utträdande medlemmarna kunna under vissa förutsättningar genom egna åt är der befria sig från verkan av att avtalet prolongeras.

Kärandena har hänvisat till denna arbetsdomstolens praxis i fråga om förlängning av avtal och gjort gällande, att de intill utgången av december 1969 var bibehållna vid rätten att befria sig från verkan av en förlängning av det då löpande 1969 års avtal. Mot denna bak­grund har de hävdat, att deras rättsställning skulle på ett obehörigt sätt försämras om de inte tillerkändes rätt att genom samma slag av åtgärder i slutet av december 1969 uppnå frihet från avtalsbundenhet efter den 1 april 1970, trots att deras organisation träffat ett nytt avtal för tiden efter denna dag i stället för att låta det äldre avtalet fortsätta att gälla.

Arbetsdomstolen lämnar i detta sammanhang därhän, huruvida kärandena verkligen skulle ha kunnat befria sig från en förlängning av det äldre avtalet genom de åtgärder som de vidtog i slutet av de­cember 1969; på denna fråga inverkar bland annat de i målet tvistiga spörsmålen om rätten till utträde och villkoren härför samt tidpunk­ten för utträde i förhållande till den nya avtalsperiodens början. Den fråga som domstolen nu har att taga ställning till är, vilken vikt som bör tillmätas kärandenas nyss återgivna argument vid avgörandet av tvisten om deras bundenhet av femårsavtalets huvuddel. Innebörden av kärandenas uppfattning härvidlag synes bli klarare, om frågeställ­ningen angripes från en annan utgångspunkt än den de själva har valt. Det torde nämligen få sättas i fråga, om det är riktigt att dra slutsatser om enskild medlems bundenhet av ett utav hans organisa­tion träffat nytt avtal - och därom är ostridigt fråga i förevarande fall - från reglerna om utträdande medlems frihet från verkan av att ett förutvarande avtal förlänges.

Reglerna om utträdande medlems bundenhet av de kollektivavtal, som har slutits av hans organisation, innebär i och för sig inte några avsteg från de allmänna principer, som gäller i fråga om bundenhet av rättshandlingar som företages genom ställföreträdare; i princip samma regler gäller för rättshandlingar genom fullmäktig. Det rätt­mätiga intresse den enskilde medlemmen kan anses ha i dessa sam­manhang är inte att han skall kunna befria sig från verkningarna av organisationens åtgärder före hans utträde, men väl att han inte skall bli bunden av dess förfoganden efter det att han i behörig ordning har lämnat organisationen. För att medlem inte skall bli bunden av organisationens handlande efter utträdet kan tvärtom i vissa sam­manhang ytterligare krävas, att medlemmen vidtager åtgärder för att upplysa tredje man om att han inte länge tillhör organisationen och att han därför inte heller önskar bli bunden av dess rättshandlingar i förhållande till tredje man. Ett exempel härpå är de i det föregående berörda reglerna om skyldighet för medlem - arbetsdomstolen åsyf­tar här arbetsgivare och grupper av arbetstagare - som har utträtt ur organisationen, att för egen del säga upp kollektivavtal för att inte bli bunden av en förlängning därav. Arbetsdomstolens dom 1932 m 196 innebär, att en utträdande organisationsmedlem under vissa sär­skilda förhållanden har tillagts rätt att vidtaga uppsägningsåtgärder i förhållande till kollektivavtalsmotparten utan hinder av att han ännu inte slutligt har vunnit utträde ur organisationen. Denna rätt har emellertid tillagts medlemmen i huvudsak av praktiska skäl och inne­bär inte, att medlemmar i en kollektivavtalsslutande organisation allmänt skulle ha rätt att förfoga över avtalet under tid, då de ännu kvarstår i organisationen.

Mot den nu angivna bakgrunden är det av vikt att fastställa, om den i målet ifrågasatta bundenheten för kärandena av femårsavtalets huvuddel grundar sig på åtgärder som vidtagits före deras utträde ur SIF eller om den har sin grund i vad som har skett därefter. I före­varande sammanhang synes denna fråga kunna besvaras oavsett vad som i och för sig må ha gällt om rätten till utträde och villkoren härför.

I princip gäller att ett kollektivavtal - liksom andra slag av avtal - blir bindande för parterna når det slutes, försåvitt avtalet inte innehåller något villkor av annan innebörd. De tidigare återgivna bestämmelserna i 2 § lagen om kollektivavtal måste vidare anses bygga på uppfattningen, att den som är medlem i en organisation, när denna sluter ett kollektivavtal, blir bunden av avtalet samtidigt med organisationen. Att det i princip är tidpunkten för avtalets slu­tande, som är avgörande för medlemmens bundenhet, får anses framgå av lagrummets ordalydelse och vinner för övrigt också stöd i förarbetena och i arbetsdomstolens praxis. I enlighet härmed saknar den omständigheten, att ett avtal träder i tillämpning vid annan tid­punkt än då det slutes, i och för sig betydelse för bundenheten av avtalet, om detta inte innehåller villkor av annat innehåll.

Med tillämpning av dessa allmänna grundsatser skall femårsavta­lets huvuddel anses ha tillkommit med bindande verkan för såväl organisationerna som deras medlemmar när SIF mottog Allmänna Gruppens brev av den 22 december 1969. Kärandena har emellertid gjort gällande, att deras utträde ur SIF och deras avtalsuppsägning i förhållande till arbetsgivarparterna - vilka åtgärder ostridigt har vidtagits först efter den 23 december - skulle ha medfört att de inte skall anses bundna av femårsavtalet. De har därvid inte påstått, att avtalet på grund av sitt innehåll skulle sakna verkan som ett rättsligen giltigt kollektivavtal för organisationerna och deras medlemmar - vare sig alla eller någon grupp av dem - eller att avtalsperiodens längd skulle i och för sig göra avtalet ogiltigt. Inte heller har käran­dena hävdat, att SIF skulle genom att sluta femårsavtalet i december 1969 ha åsidosatt just deras intressen på ett sådant sätt, att avtalet inte skulle kunna bli bindande för dem. De påstår sålunda inte, att organisationen har åsidosatt sin principiella skyldighet att behandla alla sina medlemmar lika eller på något annat sätt överskridit sin behörighet att vidtaga rättshandlingar på deras vägnar. Arbetsdom­stolen gör dessa konstateranden inte för att antyda, att kärandena i och för sig skulle ha haft skäl för invändningar av detta slag, utan endast för att fastslå innebörden av deras ståndpunkt i målet.

Såsom grund för sin talan har kärandena i stället - som redan konstaterats - åberopat, att de har varit bibehållna vid sin rätt att före utgången av december 1969 träda ut ur SIF samt att säga upp då löpande avtal och därigenom befria sig från bundenhet av en för­längning därav efter månadsskiftet mars-april 1970. Kärandena har ansett, att denna rätt grundas på en allmän princip om att orga­nisationsmedlemmar skall kunna förutse effekterna av sitt handlande i förhållande till den egna organisationen; medlemmar, som har bör­jat känna missnöje med sin organisation och som planerat att lämna denna och befria sig från kollektivavtalsbundenhet från utgången av den löpande avtalsperioden, skall inte behöva bli överraskade av att organisationen träffar ett nytt avtal, innan medlemmarna ännu har försuttit sin rätt att vidtaga de nämnda åtgärderna.

Till en början må framhållas, att kärandenas nu antydda argument synes ha mindre bärkraft i ett fall såsom det förevarande, där det har framgått och synes vara ostridigt, att kärandenas beslut att lämna SIF till stor del har berott just på deras missnöje med femårsavtalet. Arbetsgivarparternas uppfattning, att enskilda medlemmar i avtals­slutande organisationer inte har rätt att själva - efter en värdering i efterhand av träffade avtal - i händelse av missnöje befria sig från bundenhet av avtalen genom att lämna sin organisation, är utan tvivel i princip riktig. Och i och för sig är det svårt att se, varför kärandena skulle ha denna rätt i förevarande fall.

Viktigare för bedömningen av tvisten synes emellertid vara, att kärandenas ståndpunkt innebär - låt vara att de själva inte uttryck­ligen har dragit denna slutsats - att en organisation över huvud taget inte skall ha rätt att med bindande verkan för sina medlemmar träffa kollektivavtal för en efterföljande avtalsperiod, innan den i löpande avtal fastställda uppsägningsfristen har gått till ända; om kärandena har haft rätt att i detta fall åberopa uppsägningsfristen, måste nämligen även övriga medlemmar i SIF ha haft samma rätt. Fråga är alltså, om gällande rätt innefattar en sådan begränsning av organisationernas behörighet att träffa avtal på sina medlemmars vägnar. Finns det med andra ord stöd för att principen om medlems bundenhet av organisationens handlande skall - av hänsyn till medlemmens intresse av förutsebarhet i fråga om sina handlingsmöjlig- heter - lida den allmänna inskränkningen, att organisationen inte

kan binda sina medlemmar förrän de själva har godtagit detta genom att underlåta att lämna organisationen och säga upp löpande avtal inom den däri stadgade fristen? Vid besvarandet av denna fråga skall ihågkommas, att en inskränkning av detta slag i organisationernas handlingsmöjligheter rimligen måste få tillämpning även på andra fall än det som har dragits under arbetsdomstolens prövning i detta mål. Ett exempel härpå är, att en organisation inte skulle under lö­pande avtalsperiod kunna avtala med motparten om ändringar i avtalet och i samband därmed om förlängning av avtalsperioden.

Enligt arbetsdomstolens mening saknas stöd för att antaga för­handenvaron av en begränsning av det nu angivna slaget i organisa­tionernas möjligheter att med bindande verkan träffa avtal för sina medlemmar vid den tidpunkt och med det val av giltighetsperiod för avtalet, som må finnas lämpliga. Någon anledning att grunda en så­dan allmän begränsning på de särskilda reglerna i fråga om prolonga­tion av avtal föreligger inte. Inte heller i övrigt finns vare sig rättslig eller saklig grund för en sådan allmän princip, utan utgångspunkten måste i det nu förevarande fallet liksom i andra vara, att medlem­marna blir bundna av kollektivavtal när dessa träffas av deras orga­nisation.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen, att de skäl som har åberopats av de femton kärandena inte utgör tillräcklig grund för att de inte skulle anses bundna av femårsavtalets huvud­del, trots att de vid avtalets tillkomst den 23 december 1969 ännu tillhörde SIF. På grund härav och då kärandena inte har åberopat någon annan omständighet för rätt till befrielse från avtalets huvud­del skall deras talan i denna del av målet ogillas.

Det nu sagda innebär emellertid inte med nödvändighet, att princi­pen att medlem i organisation blir bunden av avtal, som träffas av organisationen medan han ännu tillhör denna, skall äga alldeles oin­skränkt tillämplighet. Domstolens överväganden i det föregående har gjorts mot bakgrunden av de skäl, som av kärandena i detta mål har åberopats för befrielse från bundenhet av femårsavtalets huvuddel, och har avsett den situation som de har befunnit sig i, nämligen att de över huvud taget inte har vidtagit några åtgärder för att lämna organisationen förrän efter det att det nya avtalet redan träffats. Det skulle - som arbetsgivarparterna antytt i målet - möjligen kunna göras gällande, att bedömningen i varje fall under vissa förutsätt­ningar bör bli en annan om medlemmarna har begärt sitt utträde och till äventyrs även sagt upp löpande avtal före tillkomsten av det nya avtalet.

I den mån kärandenas bundenhet av specialöverenskommelsen den 30 januari 1970 och av de delar av femårsavtalet, som avses med SIF: s bekräftelsebrev den 2 februari 1970, skall bedömas självstän­digt utifrån förutsättningen, att fråga är om separata avtal som har tillkommit först vid dessa tidpunkter - något som i och för sig är tvistigt i målet - skulle en situation av det senast åsyftade slaget kunna anses föreligga. Det är nämligen ostridigt, att kärandena dess­förinnan har såväl begärt sitt utträde ur SIF som avlåtit sin uppsäg­ningsskrivelse till arbetsgivarparterna. Vidare är att märka, att Len­nart Karlsson har befunnit sig i ett annat läge än sina femton kamra­ter i så måtto, att han har ansökt om utträde ur SIF före den 23 december. Däremot har han - liksom kamraterna - inte förrän efter detta datum förklarat för arbetsgivarparterna, att han inte öns­kade bli bunden av något kollektivavtal efter den 1 april 1970.

Arbetsdomstolen lämnar tills vidare frågorna, i vilken mån dessa särskilda omständigheter kan vara tillräcklig grund för inskränk­ningar i den tidigare behandlade allmänna principen om bundenhet av kollektivavtal, för att återkomma härtill i det följande. För att fullständigt kunna bedöma Lennart Karlssons fall har domstolen nämligen även att taga ställning till de likaledes tvistiga frågorna om dennes rätt till utträde ur SIF och - för den händelse en sådan rätt skulle anses föreligga - om villkoren härför. Lennart Karlssons förstahandsståndpunkt är nämligen, att hån har haft en ovillkorlig rätt att lämna organisationen med omedelbar verkan samt att han i enlighet därmed skall anses ha lämnat SIF före tillkomsten av någon del av femårsavtalet. Om denna ståndpunkt är riktig, får anses gälla att Lennart Karlsson - vilken har begärt sitt utträde i egenskap av enskild medlem i SIF och inte såsom tillhörande en grupp av med­lemmar, som i samråd lämnat organisationen - skulle ha genom sitt utträde befriat sig från varje bundenhet av organisationens avtal efter utgången av den vid utträdet löpande avtalsperioden. Domstolen föranledes att gå in på hithörande spörsmål även därigenom, att de övriga kärandena anser sig ha haft rätt till omedelbart utträde - i deras fall vid årsskiftet 1969-1970 - och att de under hänvisning härtill kan göra gällande, att de i varje fall inte har blivit bundna av sådana delar av femårsavtalet som må ha tillkommit först därefter. I fråga om medlems utträde ur förbundet innehåller SIF:s stadgar

i § 5 mom. 1 en bestämmelse av innehåll, att medlem som önskar utträde skall lämna in en motiverad ansökan därom till avdelnings­styrelsen. Denna har därefter att med eget yttrande vidarebefordra ansökningen till förbundsstyrelsen för avgörande. Vid sidan av reg­lerna i § 5 mom. 2-3 om uteslutning i vissa fall finns inte några uttryckliga bestämmelser om de förutsättningar, under vilka utträde kan beviljas. Inte heller anger stadgarna, huruvida medlem som önskar lämna förbundet har att iakttaga viss uppsägningstid. Bestäm­melsen i § 5 mom. 1 torde dock närmast få ges den tolkningen, att medlem inte anses ha en obetingad rätt till utträde och att han i varje fall inte anses kunna göra anspråk på att få träda ut med omedelbar verkan. I målet har upplysts, att SIF i sin praxis behandlar utträdes­ansökningar med viss restriktivitet och att förbundet regelmässigt tillämpar en uppsägningstid av sex månader i fall, där medlem be­viljas utträde på grund av personliga skäl.

Kärandena har gjort gällande, att medlem i en facklig organisa­tion enligt allmänna rättsgrundsatser äger rätt till omedelbart ut­träde, oavsett vad organisationens stadgar må innehålla härom. Enligt deras mening följer en sådan rätt redan av den allmänna principen, att den enskilde arbetstagaren skall ha full frihet att själv välja vilken organisation han vill tillhöra. Ett krav, att medlemmen skall iakttaga viss uppsägningstid för utträde, skulle enligt detta betraktelsesätt innebära en obehörig inskränkning av denna frihet; och det skulle på ett mot allmänna föreningsrättsliga grundsatser stridande sätt tvinga den enskilde att i varje fall under en övergångstid tillhöra två organisationer med den merbelastning, som detta skulle innebära från ekonomisk synpunkt. Arbetsgivarparterna har för sin del lämnat frågan öppen, huruvida enskild medlem har en obetingad rätt att efter ansökan därom lämna sin organisation. De anser emellertid, att han i varje fall måste underkasta sig viss uppsägningstid och att den av SIF tillämpade sexmånaderstiden inte kan anses vara alltför lång.

Som arbetsdomstolen har framhållit i tidigare sammanhang (se domen 1966 nr 11) bygger det system för förhandlingar och upp­rättande av kollektivavtal, som har utvecklats på den svenska arbets­marknaden, på att organisationerna har en vidsträckt rätt att före­träda sina medlemmar gentemot motparterna i arbetsförhållandet och att binda medlemmarna genom avtal med dessa. Det rådande systemet förutsätter ett betydande mått av stadga i organisationsförhål­landena. En ovillkorlig rätt för medlem i facklig organisation att med omedelbar verkan träda ut ur organisationen skulle starkt begränsa organisationernas handlingsfrihet och deras möjligheter att uppträda med auktoritet i avtalsförhandlingar. Enskild medlems anspråk på att inte tvingas kvarstå i en organisation, för vilken han inte längre har förtroende, kan mot bakgrund härav inte anses i och för sig utgöra tillräckligt skäl för att tillerkänna honom rätt till omedelbart utträde. Arbetsdomstolen kan inte heller finna, att ur allmänna rätts­grundsatser - vare sig av föreningsrättslig eller annan natur - skulle kunna härledas en sådan rätt. Enligt domstolens mening måste det i stället antagas, att gällande rätt innebär att en avvägning skall göras mellan å ena sidan det nyss berörda intresset av stadga i organisa­tionsväsendet och å andra sidan de enskilda medlemmarnas anspråk på frihet i valet av den organisation de önskar tillhöra. Arbetsdom­stolen saknar anledning att i detta sammanhang ingå på någon när­mare sådan avvägning. För avgörandet av detta mål är det nämligen tillräckligt att fastslå att, i den mån kärandena har varit berättigade till utträde ur SIF, de i varje fall måste anses ha varit bundna av viss minsta uppsägningstid. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser där­om i SIF: s stadgar måste denna uppsägningstid bestämmas efter en förhållandevis fri bedömning av vad som kan anses skäligt. Av intresse i detta mål är emellertid - mot bakgrunden av de resultat arbetsdomstolen har kommit till i det föregående - i första hand, huruvida uppsägningstiden har varit så kort att någon av eller alla kärandena kan antagas ha lämnat organisationen före början av feb­ruari 1970, då SIF i brev till Allmänna Gruppen bekräftade att bindande överenskommelse hade slutits om vissa delar av femårs­avtalet. På grund av vad som blivit upplyst om SIF: s praxis i utträ­desärenden och övriga omständigheter i målet anser arbetsdomstolen det inte kunna antagas, att kärandena haft rätt till utträde redan vid denna tid. Det må tilläggas, att SIF:s beslut i maj 1970 att utesluta kärandena ur organisationen inte kan ges betydelse i förevarande sammanhang förrän från tiden för besluten; och kärandenas anslut­ning i januari samma år till Sveriges Arbetares Erkända Arbetslös­hetskassa har i och för sig inte medfört upphörande av deras med­lemskap i SIF.

Arbetsdomstolen finner sålunda, att alla de sexton kärandena skall anses ha kvarstått i SIF i varje fall under så lång tid, att de har varit medlemmar i organisationen ännu i början av februari 1970, då Allmänna Gruppen får antagas ha mottagit SIF:s bekräftelsebrev av den

2 februari.

Återstår då frågorna, om den omständigheten att Lennart Karls­son har begärt sitt utträde ur SIF före tillkomsten av femårsavtalets huvuddel samt att både han och hans femton arbetskamrater har så­väl begärt utträde som sagt upp löpande kollektivavtal före slutet av januari 1970 - då den tidigare nämnda specialöverenskommelsen tillkom - bör föranleda inskränkning i den allmänna principen, att medlem blir bunden av de kollektivavtal som slutes av hans fackliga organisation medan han ännu är medlem däri.

Enligt arbetsdomstolens mening kan avsteg från denna allmänna princip i varje fall inte tänkas annat än i rena undantagsfall. Skälen härtill sammanhänger nära med vad tidigare har uttalats om intresset av stadga i det fackliga organisationsväsendet och en förhållandevis vidsträckt frihet för organisationerna att förhandla och sluta avtal på sina medlemmars vägnar. En allmän frihet för medlem att genom blott och bart en anmälan om utträde ur sin organisation - möjligen i förening med en viljeförklaring till motparten - tillvinna sig hand­lingsfrihet i fråga om bundenhet av kollektivavtal, som träffas av organisationen under den uppsägningstid som må gälla för medlem­mens utträde ur organisationen, kan inte godtas. Den skulle uppen­barligen kunna leda till missbruk. Till en början får antagas gälla, att medlemmen måste anmäla sitt utträde i så god tid, att det kan beviljas före den nya avtalsperiodens början. Detta har antagits gälla i fråga om förlängning av avtal (se arbetsdomstolens dom 1932 nr 196) och bör av samma skäl gälla, när ett nytt avtal träffas. Vidare måste i varje fall krävas av den utträdande medlemmen, att han an­tingen själv eller genom sin organisation klargör för motparten före tillkomsten av det nya avtalet, att han är i färd med att lämna orga­nisationen och att han därför inte önskar bli bunden av något nytt avtal efter utgången av den löpande avtalsperioden. Det kan sättas i fråga, om inte därutöver bör krävas att såväl den egna organisatio­nen som motparten i kollektivavtalsförhållandet medger medlemmen frihet från bundenhet av det nya kollektivavtalet. Under alla förhål­landen måste särskilda skäl av stor tyngd föreligga för att medlem­men skall kunna befrias från avtalsbundenhet utan medgivande av parterna i avtalet. Och sådana skäl kan inte anses ha förelegat i detta fall, vare sig för Lennart Karlsson med avseende på femårsavtalets huvuddel eller för samtliga kärande i fråga om delar av avtalet, som må ha tillkommit senare. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att Lennart Karlsson inte har riktat någon viljeförklaring till arbets­givarparterna förrän efter tillkomsten av femårsavtalets huvuddel och att de särskilda delar av avtalet, som skulle kunna påstås träffade efter den 23 december 1969, inte utgör annat än mindre detaljer i det större avtalskomplexet.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen, att de sexton kärandena har blivit bundna av femårsavtalet och att de inte till följd av sina i målet ifrågavarande åtgärder är befriade från bunden­heten. Deras talan skall därför ogillas i de delar, som har upptagits till bedömning.

Arbetsdomstolen låter bero vid sina i det föregående gjorda ut­talanden i fråga om kärandenas bundenhet av den särskilda förhand­lingsordningen för Sveriges Radio samt av avtalen om företagsnämn­der, om kompletterande pensionsförmåner (ITP) och om tjänste­grupplivförsäkring liksom av rationaliseringsavtalet.

Kärandenas yrkande om domstolens förklaring, att de inte är och inte har varit bundna av femårsavtalet mellan Allmänna Gruppen och SIF ogillas.

Kärandena skall var och en ersätta Allmänna Gruppen för rätte­gångskostnader med etthundratjugofem kronor.

Närvarande i domstolen vid beslutets fattande: Herrar Hult, ordfö­rande, Knutsson’), Hellner, Lindström, Sandell, Lindholm och Wänman. Domen var enhällig.

’) Departementsrådet Anders Knutsson hade tillkallats såsom tillfällig er­sättare jämlikt 7 $ lagen om arbetsdomstol.