ARBETSDOMSTOLEN Domar i fulltext AD 1976 nr 33 Bolaget har genom hängavtal med Svenska Beklädnadsarbetareförbundet ansetts bundet av tid efter annan gällande riksavtal för konfektionsindustrin vilka slutits mellan Sveriges Konfektionsindustriförbund och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet. Fråga om bolagets bundenhet av hängavtalet för tid efter det att Svenska Beklädnadsarbetareförbundet uppgick i Beklädnadsarbetarnas förbund och därvid upplöstes. Tillika fråga om bl a avvikelse från kollektivavtal, kollektivavtals efterverkan på enskilt anställningsavtal, saklig grund för uppsägning under tiden före anställningsskyddslagens ikraftträdande och föreningsrättskränkning.

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av domen. Den har tillfogats för att det ska vara enklare att läsa domen. Domstolens rubriker har formaterats med bevarande av nivåer, så att det skall vara möjligt att upprätta förteckningen. Namn som kan vara integritetskänsliga har avidentifierats. Det gäller i regel inte namn på domare, ombud, och fackliga och arbetsgivareföreträdare på centrala funktioner, eftersom sådana uppgifter kan vara väsentliga för förståelsen av dom, domslut, och prejudikatsvärde. I övrigt är det AD:s orginaldom.

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 5

I. Frågan om bolagets bundenhet av kollektivavtal 5

Förbundet 5

Bolaget 5

Förbundet 6

II. Anspråken på kollektivavtalsenliga löneförmåner för tiden fram till dess Elsas, Kristinas och Thelmas anställningar upphörde. 6

Förbundet 6

Bolaget 6

III. Frågan om påstått avskedande av Thelma. 7

Förbundet 7

Bolaget 7

IV. Frågan om föreningsrättskränkning avseende Elsa och Kristina. 8

Förbundet 8

Bolaget 9

Förbundet 9

Domskäl 9

I. Frågan om bolagets bundenhet av kollektivavtal 9

II. Anspråken på kollektivavtalsenliga löneförmåner för tiden fram till dess Elsas, Kristinas och Thelmas anställningar upphörde. 10

III. Frågan om påstått avskedande av Thelma. 11

IV. Frågan om föreningsrättskränkning avseende Elsa och Kristina. 13

Domslut 14

Gunnar Lindströms skiljaktiga mening. 15

Sammanfattning

Bolaget har genom hängavtal med Svenska Beklädnadsarbetareförbundet ansetts bundet av tid efter annan gällande riksavtal för konfektionsindustrin vilka slutits mellan Sveriges Konfektionsindustriförbund och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet. Fråga om bolagets bundenhet av hängavtalet för tid efter det att Svenska Beklädnadsarbetareförbundet uppgick i Beklädnadsarbetarnas förbund och därvid upplöstes. Tillika fråga om bl a avvikelse från kollektivavtal, kollektivavtals efterverkan på enskilt anställningsavtal, saklig grund för uppsägning under tiden före anställningsskyddslagens ikraftträdande och föreningsrättskränkning.

AD 33/1976

19760331

Målnummer:

A1111974

Beklädnadsarbetarnas Förbund mot Herrljunga Syfabrik Aktiebolag i Herrljunga.

Herrljunga Syfabrik Aktiebolag (bolaget) bedriver konfektions industriverksamhet i Herrljunga med 15 20 anställda. Verk mästaren Carl Johansson är ende ledamot i bolagets styrelse och tecknar ensam bolagets firma. Bolaget är inte medlem i någon arbets givarorganisation.

Mellan bolaget och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet träffades den 15 september 1956 en överenskommelse av kollektivavtals natur angående löne och arbetsvillkor (ett s k hängavtal). Mellan parterna är tvistigt huruvida överenskommelsen kan göras gällande mot bolaget. Överenskommelsen innebar att bolaget utfäste sig att tillämpa mellan Sveriges Konfektionsindustriförbund och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet gällande riksavtal för konfek tionsindustrin med tillhörande protokollsanteckningar. Överenskommelsen skulle gälla i första hand fr o m den 15 september 1956 t o m den 31 december 1956. Om överenskommelsen ej uppsades senast den 30 november 1956, skulle den ha fortsatt giltighet för ett kalenderår åt gången med ömsesidig rätt till uppsägning senast en månad före varje årsskifte.

Svenska Beklädnadsarbetareförbundet uppgick den 1 januari 1972 i det gemensamt med Svenska Textilarbetareförbundet samt Sko och Läderarbetarnas förbund nybildade Beklädnadsarbetarnas Förbund, TextilKonfektionLäder (förbundet). Därvid upplöstes Svenska Beklädnadsarbetareförbundet och dess medlemmar blev medlemmar i det nybildade förbundet.

Mellan Sveriges Konfektionsindustriförbund och Svenska Beklädnads arbetareförbundet träffades den 3 september 1971 kollektivavtal för konfektionsindustrin avseende tiden den 2 augusti 1971 den 31 januari 1974. Genom särskild överenskommelse den 2 december 1971 mellan avtalsparterna och det nybildade förbundet övertog detta samtliga de rättigheter och förpliktelser som Svenska Bekläd nadsarbetareförbundet hade såsom part i riksavtalet för konfek tionsindustrin. Något motsvarande avtal med bolaget som part kom inte till stånd. För tiden den 1 februari 1974 den 31 januari 1975 slöts ett nytt kollektivavtal för konfektionsindustrin.

Medlemmarna i förbundet Elsa A., född 1930, Kristina L., född 1914, och Thelma K., född 1925, anställdes hos bolaget, Elsa den 31 augusti 1971, Kristina den 7 september 1971 och Thelma den 15 november 1972. De var medlemmar i Svenska Beklädnadsarbetareförbundet när förbundet uppgick i Beklädnadsarbetarnas förbund. Deras anställ ningar hos bolaget upphörde under tiden maj juni 1974.

Under påstående bl a att giltigt kollektivavtal träffades genom överenskommelsen den 15 september 1956 och att bolaget även efter organisationsförändringen den 1 januari 1972 var bundet att följa från tid till annan gällande riksavtalsöverenskommelser för konfektionsindustrin i förhållande till Elsa, Kristina och Thelma samt att dessa skilts från sina anställningar under på olika sätt felaktiga förhållanden har förbundet efter stämning på bolaget, såsom talan slutligen bestämts, yrkat att arbetsdomstolen

1. i första hand förklarar att bolaget skall anses bundet att följa från tid till annan gällande riksavtalsöverenskommelser inom konfektionsindustrin intill utgången av år 1974 i förhållande till Elsa, Kristina och Thelma,

2. i andra hand meddelar sådan förklaring avseende tiden intill den 31 januari 1974,

3. i tredje hand meddelar sådan förklaring avseende tiden intill utgången av år 1972,

4. i första hand förklarar att bolagets avskedande av Thelma den 10 maj 1974 varit stridande mot kollektivavtalets bestämmelser om saklig grund och mot det tjänsteavtal som gällt mellan Thelma och bolaget,

5. i andra hand förklarar att avskedandet av Thelma i vart fall varit stridande mot god sed på arbetsmarknaden,

6. förpliktar bolaget att till Thelma för

a) år 1972 utge 339 kr 21 öre, varav 311 kr 20 öre avser skillnaden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön och 28 kr 1 öre avser semesterlön på skillnadsbeloppet,

b) år 1973 utge 5 114 kr 42 öre, varav 2 480 kr 30 öre avser skillnaden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 769 kr 23 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön och 1 864 kr 89 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtalsenliga löneförmåner och med beaktande av fem dagars privilegierad frånvaro,

c) åren 1974 1975 utge 17 404 kr 88 öre, varav 943 kr 64 öre avser skillnaden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 366 kr 66 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 14 132 kr 80 öre avser utebliven lön för tiden den 10 maj 1974 den 16 mars 1975 och 1 961 kr 78 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtalsenliga löneförmåner och med beaktande av åtta dagars privilegierad frånvaro,

7. förpliktar bolaget att till Thelma utge allmänt skadestånd med 5 000 kr för det lidande bolaget tillfogat henne genom att i strid mot kollektivavtal företa ett ej sakligt grundat avskedande där ej ens grund för uppsägning förelegat, eller i vart fall företa ett avskedande i strid mot god sed på arbetsmarknaden samt för underlåtenhet att dels iaktta kollektivavtalsenlig uppsäg ningstid, dels erlägga semesterlön och semesterersättning enligt semesterlagen och kollektivavtal, dels betala tim och helgdagslöner enligt kollektivavtal,

8. förklarar att bolagets åtgärder att den 20 maj 1974 permittera och den 13 juni 1974 säga upp Elsa och Kristina utgjort en kränkning av deras och förbundets föreningsrätt,

9. förpliktar bolaget att till Elsa för

a) år 1972 utge 1 219 kr 36 öre, varav 459 kr 42 öre avser skillnaden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 271 kr 46 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 387 kr 80 öre avser kollektivavtalsenlig permitteringslön och 100 kr 68 öre avser semesterlön beräknad på kollektivavtalsenliga löne förmåner,

b) år 1973 utge 3 740 kr 44 öre, varav 1 540 kr 3 öre avser skill naden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 584 kr 56 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 376 kr 60 öre avser kollektivavtalsenlig permitteringslön och 1 239 kr 25 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtals enliga löneförmåner och med beaktande av nio dagars privilegierad frånvaro,

c) år 1974 utge 10 407 kr 15 öre, varav 807 kr 82 öre avser skill naden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 134 kr 40 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 8 421 kr 60 öre avser utebliven lön för tiden den 21 maj den 22 september 1974 och 1 043 kr 33 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtalsenliga löneförmåner och med beaktande av fem dagars privilegierad frånvaro,

d) år 1974, om föreningsrättskränkning enligt yrkandet under 8. inte anses föreligga, utge 2 372 kr 95 öre varav 807 kr 82 öre avser skillnaden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 134 kr 40 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 354 kr avser kollektivavtalsenlig permitteringslön, 726 kr avser kollektivavtalsenlig uppsägningslön för 14 dagars uppsägningstid och 350 kr 73 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtalsenliga löneförmåner och med beaktande av fem dagars privilegierad frånvaro,

10. förpliktar bolaget att till Kristina för

a) år 1972 utge 712 kr 26 öre, varav 286 kr 65 öre avser skillnaden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 54 kr 9 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 272 kr 25 öre avser kollektivavtalsenlig permitteringslön och 99 kr 27 öre avser semesterlön beräknad på kollektivavtalsenliga löne förmåner och med beaktande av nio dagars privilegierad frånvaro,

b) år 1973 utge 2 226 kr 49 öre, varav 1 052 kr 55 öre avser skill naden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 377 kr 79 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön och 796 kr 15 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtals enliga löneförmåner och med beaktande av åtta dagars privi legierad frånvaro,

c) år 1974 utge 10 740 kr 28 öre, varav 818 kr 31 öre avser skill naden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 136 kr 8 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 8 519 kr 4 öre avser utebliven lön för tiden den 21 maj den 22 september 1974 och 1 266 kr 85 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtalsenliga löneförmåner och med beaktande av 36 dagars privilegierad frånvaro,

d) år 1974, om föreningsrättskränkning enligt yrkandet under 8. inte anses föreligga, utge 9 366 kr, varav 818 kr 31 öre avser skill naden mellan uppburen timlön och kollektivavtalsenlig timlön, 136 kr 8 öre avser kollektivavtalsenlig helgdagslön, 6 872 kr 32 öre avser utebliven lön för tiden den 21 maj den 22 sep tember 1974 beräknad enligt bestämmelserna i lagen om anställ ningsskydd för vissa arbetstagare (äldrelagen) och 1 086 kr 41 öre avser semesterersättning beräknad på kollektivavtals enliga löneförmåner och med beaktande av 36 dagars privilegierad frånvaro (anm: De angivna delbeloppen överensstämmer inte med det totalt yrkade beloppet),

11. förpliktar bolaget att till envar av Elsa och Kristina utge allmänt skadestånd med 5 000 kr för det lidande bolaget tillfogat dem genom de föreningsrättskränkande åtgärderna samt för under låtenhet att dels erlägga semesterlön och semesterersättning enligt semesterlagen och kollektivavtal, dels betala tim, helg dags och permitteringslön enligt kollektivavtal, dels såvitt avser Kristina i vart fall iaktta äldrelagens bestämmelser,

12. förpliktar bolaget att till förbundet utge allmänt skadestånd med 15 000 kr avseende de föreningsrättskränkande åtgärderna att permittera och säga upp Elsa och Kristina.

Vidare har förbundet yrkat ränta med sex procent på de yrkade beloppen under 6, 9 och 10 samt med fem procent på beloppen under 7, 11 och 12, allt från dagen för stämningens delgivning med bolaget den 20 december 1974 tills betalning sker.

Bolaget har bestritt bifall till yrkandena.

Vardera parten har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

I. Frågan om bolagets bundenhet av kollektivavtal

Förbundet

Genom överenskommelsen den 15 september 1956 förband sig bolaget gentemot Svenska Beklädnadsarbetareförbundet att tillämpa de tid efter annan gällande riksavtalen för konfektionsindustrin. Organisationsförändringen den 1 januari 1972, då Svenska Beklädnadsarbetareförbundet slogs samman med ytterligare två förbund och uppgick i det nybildade Beklädnadsarbetarnas förbund, innebar den förändringen att bolaget därefter var bundet av riksavtalen för konfektionsindustrin i förhållande till de förutvarande medlemmarna i Svenska Beklädnadsarbetare förbundet. Bolaget sade upp överenskommelsen först den 4 juni 1974 då förbundet erhöll en den 25 januari 1972 daterad uppsägnings skrivelse från bolaget. På grund av bestämmelserna om giltighets tid i överenskommelsen kvarstod bolagets bundenhet intill ut gången av år 1974. Åtminstone upphörde inte bundenheten tidigare än den 31 januari 1974 då det riksavtal för konfektions industrin som ingåtts av Svenska Beklädnadsarbetareförbundet upphörde att gälla. Om detta riksavtals giltighet i förhållande till bolaget skulle anses ha påverkats av organisationsföränd ringen den 1 januari 1972 på annat sätt än det nu angivna, menar förbundet att bolaget i varje fall var bundet av riksavtalet intill utgången av år 1972. Detta följer av att bolaget inte sagt upp överenskommelsen i enlighet med överenskommelsens giltighets regler senast den 30 november 1971.

Bolaget

Då bolaget undertecknade överenskommelsen den 15 september 1956 skedde detta med förbehåll att den skulle gälla endast om samt liga anställda vid bolaget organiserade sig i Svenska Beklädnads arbetareförbundet. Denna förutsättning blev inte uppfylld. För bundets företrädare när överenskommelsen träffades, ombuds mannen Algot Persson, lovade vid samtal med verkmästare Carl Johansson hos bolaget att överenskommelsehandlingen skulle återsändas till Johansson eller makuleras. Enär handlingen inte återsändes, utgick Johansson från att överenskommelsen hade maku lerats. Under tiden 19561971 lät Svenska Beklädnadsarbetare förbundet inte höra av sig vid något tillfälle. Detta styrkte Johansson i uppfattningen att bolaget inte var bundet av överens kommelsen. År 1971 sände Svenska Beklädnadsarbetareförbundet Johansson det nya riksavtalet och sökte förmå honom att under teckna en överenskommelse om att det nybildade Beklädnads arbetarnas förbund skulle inträda som part i 1956 års överens kommelse. Johansson skrev den 25 januari 1972 till förbundet och förklarade att han inte hade för avsikt att underteckna den nya överenskommelsen och att den tidigare överenskommelsen hade upphört att gälla den 31 december 1971 då det gamla förbundet upplöstes. Hans avsikt med brevet var att annullera överens kommelsen av den 15 september 1956 vilken han tidigare trott vara makulerad. Av misstag kom skrivelsen av den 25 januari 1972 inte att avsändas förrän i början av juni månad 1974.

Med hänvisning till det anförda anser bolaget att 1956 års överens kommelse inte blivit gällande för bolaget. I varje fall har någon bundenhet av överenskommelsen inte kvarstått efter det att Svenska Beklädnadsarbetareförbundet upplöstes.

Förbundet

Förbundet bestrider att något förbehåll gjorts vid överens kommelsens undertecknande den 15 september 1956. Johansson har heller inte framfört denna invändning förrän efter ombudsmannen Algot Perssons frånfälle i juli 1974. Bolaget har i likhet med andra arbetsgivare som tecknat kollektivavtal fortlöpande genom såväl Svenska Beklädnadsarbetareförbundets som det nybildade förbundets försorg tillsänts nya riksavtal och information om avtalen.

II. Anspråken på kollektivavtalsenliga löneförmåner för tiden fram till dess Elsas, Kristinas och Thelmas anställningar upphörde

Förbundet

När Elsa, Kristina och Thelma anställdes hos bolaget, träffade de avtal med bolaget att lön m m skulle utgå enligt gällande kollektiv avtal. Bolaget blev i samband därmed upplyst om att de var organi serade. I vart fall fick bolaget sådan kännedom när de begärde helg dagslön i samband med de helger som inträffade närmast efter det att de anställdes. Bolaget måste i vart fall ha förstått att Elsa och Kristina var organiserade, när bolaget undertecknade arbets givarintyg i samband med att de permitterades. Elsa, Kristina och Thelma var kunniga inom sitt yrke och hade arbetat inom detta i minst tio år. Bolaget avlönade dem emellertid med en timlön som i vart fall för år 1972 och därefter understeg den kollektivavtals enliga. Bolaget iakttog inte heller kollektivavtalens bestäm melser om helgdagslön, permitteringslön samt semesterlön och semesterersättning och följde inte heller semesterlagens bestämmelser.

Enligt förbundets mening har bolaget varit skyldigt att utge kollektivavtalsenliga förmåner även om bolaget skulle anses inte vara bundet av riksavtalen för någon del av den tid för vilken kollektivavtalsenliga förmåner krävs. Detta följer av att anställningsavtalen innebar att det inom branschen gällande kollektivavtalet skulle följas. Skulle förbundets ståndpunkt rörande anställningsavtalens innehåll inte godtas, bör de tre arbetstagarna likväl anses berättigade att uppbära kollektiv avtalsenliga förmåner. Detta följer av att kollektivavtalet inom ett visst fack har en rättsbildande effekt även för de inom avtals området verksamma arbetsgivare som inte är bundna av kollektiv avtal.

Bolaget

Ingen av de tre arbetstagarna uppgav vid anställningstillfället att de var medlemmar i fackförening. Johansson kunde inte heller sluta sig till att Elsa och Kristina var organiserade därigenom att han påtecknade arbetsgivarintyg för dem. Han kände nämligen inte till att det fanns ett samband mellan arbetslöshetskassan och den fackliga organisationen. Först den 20 maj 1974 fick Johansson av Elsa och Kristina höra att dessa två var medlemmar i förbundet. Han kunde således inte tillämpa något kollektivavtal gentemot dem före den dagen.

Då Elsa, Kristina och Thelma anställdes hos bolaget träffades inte överenskommelse om kollektivavtalsenlig lön. Samtliga betrak tades av Johansson som mindre goda arbetskrafter. Kristina var klen och svag. De båda andra var inte heller kompetenta. Detta avspeg lades också i deras begynnelselöner, 7 kr 50 öre i timmen för Elsa och Kristina och 8 kr 50 öre för Thelma. Efter diskussioner med arbetstagarna kom lönerna sedermera att höjas. Det var emel lertid aldrig tal om kollektivavtalsenliga löner eller förmåner.

III. Frågan om påstått avskedande av Thelma

Förbundet

Thelma avskedades genom ett brev den 10 maj 1974 från bolaget. Enligt brevet skulle Thelmas anställning upphöra med omedelbar verkan p g a otillåten frånvaro under tiden den 29 april den 3 maj 1974. Thelma arbetade emellertid under den angivna tiden men var borta från arbetet under tiden den 5 maj den 10 maj 1974. Orsaken till denna frånvaro var sjukdom.

Det var brukligt vid bolaget att de anställda själva på stämpel korten gjorde uträkningar och lämnade specifikationer. Detta skedde därför att det hade visat sig att bolagets uträkningar ofta var felaktiga. Någon gång under den vecka som föregick Thelmas sjukfrånvaro hade hon tagit hem sitt tidstämpelkort. Thelma räknade på kortet ut den henne tillkommande lönen. När Thelma presenterade sina anspråk för Johansson tog denne mycket illa upp. Thelma blev i sin tur mycket illa berörd av Johanssons uppförande och utsattes för stora påfrestningar, vilket föranledde hennes sjukdom. Söndagen den 4 maj 1974 ringde Thelmas make Tore till såväl Johansson som till en fru Calmus som hade ställning av förman vid bolaget och sjukanmälde sin hustru. Thelma blev därefter den 10 maj 1974 sjukskriven av en läkare. Sjukskrivningen varade till utgången av augusti 1974. Thelma kunde erhålla nytt arbete först den 17 mars 1975.

Genom att avskeda Thelma i anledning av bortovaro som föran letts av sjukdom har bolaget brutit mot kollektivavtalets bestäm melser om saklig grund för uppsägning på grund av enskild arbetares förhållanden. Skulle bolaget inte anses bundet av kollektivavtal när Thelma avskedades, anser förbundet att bolaget ändå var skyldigt att tillämpa kollektivavtalets bestämmelser om saklig grund för uppsägning. Dessa fick nämligen anses ingå i anställ ningsavtalet. Avskedandet måste i vart fall anses stridande mot god sed på arbetsmarknaden. På grund härav är Thelma berättigad till dels allmänt skadestånd, dels ekonomiskt skadestånd mot svarande förlorad arbetsförtjänst för tiden fram till dess hon erhöll ny anställning.

Bolaget

Bolaget bestrider att Thelma avskedades. Hon slutade sin anställ ning på egen begäran i anledning av meningsskiljaktigheter som uppstått mellan henne och Johansson på grund av hennes för farande med tidstämpelkorten. Thelma hade trots tillsägelse från Johansson under ett par månaders tid regelbundet tagit hem sina stämpelkort, företagit ändringar på korten samt underlåtit att stämpla in raster; till följd härav blev den redovisade arbets tiden för lång. Hon hade vidare vägrat återlämna korten förrän lönen hade utbetalats. Då Johansson förde dessa förhållanden på tal, blev Thelma arg. Johansson yttrade att hon fick sluta om hon inte i fortsättningen lämnade tidkorten till honom. Thelma sade då att hon skulle sluta omedelbart. Därefter gick hon och återkom inte senare. Detta skedde under första veckan i maj 1974. Då Thelma inte hade återkommit den 10 maj 1974, skrev Johansson den dagen ett brev till Thelma och meddelade att hennes anställning hade upphört samma dag på grund av olovlig utevaro under tiden den 29 april den 3 maj 1974. Tidsangivelsen var emellertid fel och avsåg i själva verket tiden den 6 maj den 10 maj 1974. Brevet var bara en bekräftelse på att Thelma själv slutat sin anställning. Det var vidare befogat att säga upp henne på grund av hennes för farande med stämpelkorten och den olovliga bortovaron.

IV. Frågan om föreningsrättskränkning avseende Elsa och Kristina

Förbundet

Elsa och Kristina bodde under den tid de var anställda hos bolaget i Sollebrunn, som ligger tre till fyra mil från Herrljunga. I början av anställningstiden körde Johansson dem till och från arbetet men efter augusti 1973 körde Kristina själv med Elsa som passagerare. Kristina bröt armen den 12 mars 1974 och blev sjuk skriven t o m den 1 maj 1974. Elsa kunde då inte ta sig till arbetet och permitterades under Kristinas sjukdomstid. Några dagar före månadsskiftet april/maj 1974 ringde Kristina till Johansson och meddelade att hon och Elsa kunde återgå i arbetet den 2 maj 1974. Johansson upplyste då att det för tillfället rådde arbetsbrist, varför även Kristina permitterades.

Några dagar före den 20 maj 1974 meddelade Johansson att Elsa och Kristina kunde återgå i arbete. Dessförinnan hade de tagit kontakt med ombudsmannen i förbundets avdelning nr 9, Kjell Nilsson, och begärt förbundets bistånd i fråga om lön m m. De kom överens med Nilsson om att denne skulle ringa bolaget den dag Elsa och Kristina återgick i arbete. Den 20 maj 1974, dagen då Elsa och Kristina åter började arbeta, ringde Nilsson till Johansson och begärde förhandlingar dels angående lönerevision såvitt avsåg Elsa och Kristina, dels angående avskedandet av Thelma. Johansson yttrade då att han omedelbart skulle permittera de båda arbets tagarna.

Efter telefonsamtalet med Nilsson talade Johansson med Elsa och Kristina och erbjöd dem fortsatt arbete om de godtog en tim penning av 10 kr och förmådde förbundet att gå med på detta. Elsa och Kristina avböjde Johanssons förslag och krävde kollektiv avtalsenliga löner. De blev permitterade fr o m påföljande dag. Det var endast dessa två som till skillnad från övriga då anställda var medlemmar i förbundet som permitterades. Hade det rått arbetsbrist, borde andra anställda, vilka påbörjat sina anställ ningar efter det att Elsa och Kristina började sina, ha permit terats först. Att arbetsbrist inte rådde framgår även av att bolaget redan den 28 maj 1974 annonserade efter ny personal.

Den 13 juni 1974 sades Elsa och Kristina upp med verkan från och med den 30 juni 1974. I uppsägningshandlingarna angavs att uppsäg ningarna skedde på grund av stor bortovaro från arbetsplatsen under år 1974. Elsa och Kristina hade emellertid inte varit borta från arbetsplatsen av annan anledning än sjukdom såvitt gäller Elsa endast 5 dagar och permittering. Vid tidpunkten för uppsägningarna annonserade bolaget alltjämt efter ny arbets kraft.

Vid angivna förhållanden måste permitteringarna och uppsäg ningarna ses som en följd av att Elsa och Kristina utnyttjat sitt medlemskap i förbundet för att tillvarata sina rättigheter. Därigenom har deras och förbundets föreningsrätt blivit kränkt. Förutom allmänt skadestånd till Elsa och Kristina samt till förbundet är bolaget skyldigt att ersätta arbetstagarna för den arbetsförtjänst de förlorat genom de föreningsrätts kränkande åtgärderna för tiden fram till den 23 september 1974 då de erhöll nytt arbete.

Om föreningsrättskränkning inte skulle anses föreligga, är Elsa i vart fall berättigad till 14 dagars uppsägningslön och Kristina till uppsägningsförmåner enligt äldrelagen. Kristina var vid permitterings och uppsägningstillfällena 59 år gammal och hade varit anställd hos bolaget mer än 24 månader under de tre åren som föregick hennes skiljande från anställningen.

Bolaget

Sedan Kristina brutit armen och Elsa permitterats till följd av svårigheter att komma till arbetsplatsen, ringde Johansson till dem i månadsskiftet april/maj 1974 och bad dem att återgå i arbete den 2 maj 1974. De upplyste då att de inte ville göra detta utan föredrog att stanna hemma för att ägna sig åt vårstädning. Vid det tillfället fanns det gott om arbete hos bolaget. Elsa och Kristina återkom till arbetet den 20 maj 1974 utan anmodan från Johanssons sida. Johansson kritiserade dem för att de varit borta från arbetet i tre veckor utan lov. Vidare hade vårsäsongens arbete avslutats och Johansson hade därför inget arbete åt dem. Det var på grund av dessa förhållanden som Johansson permitterade dem med verkan fr o m den 21 maj 1974. Det var emellertid redan då klart att de inte skulle få fortsatt arbete och uppsägningarna den 13 juni 1974 var en bekräftelse på detta. Det fanns även andra orsaker för att säga upp dem. Dels presterade de ett dåligt arbetsresul tat, dels förekom det att Elsa olovligen tog eller försökte ta tyger. Detta hade inträffat under mars månad 1973. Vidare hade Elsa olovligen kopierat olika beställares mönster. Att dessa Elsas åtgärder inte föranlett hennes avsked berodde på att Johansson inte ville 'bråka ' om saken utan nöjde sig med påpekanden.

Johansson samtalade inte med ombudsmannen Nilsson den 20 maj 1974. Den första kontakten med förbundet i saken skedde den 23 maj 1974, då Johansson erhöll en skriftlig begäran om lokal förhandling. Han lovade inte heller Elsa och Kristina en timlön om 10 kr därest de förmådde förbundet att gå med på detta. Lönerna vid bolaget hade nämligen med verkan från den 1 april 1974 höjts till detta belopp. Med den av förbundet angivna annonseringen avsåg Johansson att rekrytera personal för att kunna uppfylla en stor beställning som han lämnat anbud på. Han fick emellertid inte beställningen.

Förbundet

Förbundet bestrider bestämt att Elsa skulle ha gjort sig skyldig till några oegentligheter.

Domskäl

I. Frågan om bolagets bundenhet av kollektivavtal

I målet är ostridigt att överenskommelsen den 15 september 1956, varigenom bolaget förband sig att tillämpa de tid efter annan gällande riksavtalen för konfektionsindustrin, undertecknades av verkmästare Carl Johansson som behörig ställföreträdare för bolaget. I överenskommelsehandlingen intogs inte någon bestäm melse av innebörd att överenskommelsen för sin giltighet skulle vara beroende av att samtliga anställda hos bolaget anslöt sig till Svenska Beklädnadsarbetareförbundet. Därför kan arbets domstolen mot Beklädnadsarbetarnas förbunds bestridande inte finna styrkt att något förbehåll med detta innehåll gjordes när överenskommelsen träffades. Bolaget får därför anses ha blivit bundet av överenskommelsen. Arbetsdomstolen finner vidare att denna bundenhet kvarstod oförändrad vid utgången av år 1971, då Svenska Beklädnadsarbetareförbundet upplöstes.

Vid upplösningen av Svenska Beklädnadsarbetareförbundet upphörde överenskommelsen den 15 september 1956 att gälla mellan bolaget och detta förbund. Det nybildade förbundet inträdde heller inte som part i överenskommelsen. Beklädnadsarbetarnas förbund har emel lertid gjort gällande att bolaget likväl har varit bundet av överens kommelsen efter utgången av år 1971, men då endast i förhållande till det upplösta förbundets medlemmar.

I 2 § kollektivavtalslagen finns bestämmelser om medlems bundenhet av kollektivavtal som slutits av hans organisation. Bl a behand las det fallet att en av kollektivavtal bunden medlem utträder ur sin organisation. I paragrafens andra punkt anges att medlemmens bundenhet av avtalet inte upphör på grund av utträdet. Enligt arbetsdomstolens mening bör denna regel anses analogivis tillämplig på den situationen att den kollektivavtalsslutande organisationen upplöses (jfr arbetsdomstolens dom 1932 nr 180). Arbetsdomstolen anser därför att bundenheten av överenskommelsen den 15 september 1956 för å ena sidan bolaget samt å andra sidan Elsa, Thelma och Kristina såsom förutvarande medlemmar av Svenska Beklädnadsarbetareförbundet inte upphörde på grund av att detta förbund upplöstes. Varken bolaget eller Svenska Beklädnads arbetareförbundet hade uppsagt överenskommelsen före utgången av november 1971. Vid utgången av detta år, då förbundet upplöstes, gällde därför överenskommelsen under det följande kalenderåret. Med hänsyn till att Svenska Beklädnadsarbetareförbundet ej längre existerade vid utgången av november 1972, då överens kommelsen senast skulle ha sagts upp för att inte förlängas ytter ligare ett år, och det således inte fanns någon motpart till vilken uppsägning kunnat riktas, upphörde överenskommelsen att gälla med utgången av år 1972.

Det nu anförda leder till att yrkandet under 3 om förklaring att bolaget skall anses bundet i förhållande till Elsa, Kristina och Thelma att följa riksavtalen inom branschen intill utgången av år 1972 skall bifallas medan yrkandena under 1 och 2 skall ogillas.

II. Anspråken på kollektivavtalsenliga löneförmåner för tiden fram till dess Elsas, Kristinas och Thelmas anställningar upphörde

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att bolaget har varit bundet att följa riksavtalens bestämmelser intill utgången av år 1972 i förhållande till Elsa, Kristina och Thelma. Som följd av denna bundenhet har bolaget varit skyldigt att utge kollektiv avtalsenliga förmåner till arbetstagarna oavsett vad bolaget träffade överenskommelse om med arbetstagarna själva och oberoende av om bolaget blivit underrättat om eller på annat sätt känt till att arbetstagarna var organiserade. Bolaget har inte riktat någon invändning mot de uträkningar som ligger till grund för kraven om kollektivavtalsenliga löneförmåner för år 1972 till de tre arbetstagarna. Yrkandena under 6 a), 9 a) och 10 a) skall följaktligen bifallas.

Arbetsdomstolen går härefter in på vilka normer för arbetstagarnas löneförmåner som är tillämpliga för tiden efter utgången av år

1972. Förbundet har, för det fall att bolaget skulle anses inte ha varit bundet av kollektivavtal, gjort gällande att kollektiv avtalsenliga förmåner likväl skall utgå, med hänsyn till att enligt förbundets mening en överenskommelse med detta innehåll träffades när var och en av de tre arbetstagarna anställdes hos bolaget. Genom förhör med Elsa, Kristina och Johansson har emel lertid blivit styrkt i målet att bolaget träffade särskilda överenskommelser med var och en av de tre arbetstagarna om löne förmåner utan anknytning till vad som gällde enligt riksavtalet inom branschen. Härav följer att arbetstagarna inte med fog kan göra anspråk på löneförmåner enligt kollektivavtal bara med hän visning till vad som överenskoms när arbetstagarna anställdes.

Ett kollektivavtal som ej längre gäller kan emellertid på ett annat sätt få betydelse för anställningsavtalens innehåll. Kollektiv avtalet anses nämligen, sedan det upphört att gälla, ha en efter verkan på anställningsavtalen, innebärande att kollektiv avtalets anställningsvillkor alltjämt gäller mellan det enskilda anställningsavtalets parter intill dess nytt kollektivavtal träder i kraft eller i annat fall anställningsavtalet ges ändrat innehåll genom överenskommelse mellan dess parter. I detta fall är emellertid situationen speciell. Johansson har obestritt uppgivit att kollektivavtalsenliga förmåner ej någonsin tilläm pats på arbetsplatsen. Tydligtvis saknade såväl bolagets före trädare som arbetstagarna själva kännedom, när anställnings avtalen träffades, om att överenskommelsen den 15 september 1956 gällde och att parterna på grund därav var bundna av riksavtalet. Under anställningstiden synes utgående löner ha höjts efter diskussion mellan bolaget och arbetstagarna utan att innehållet i riksavtalet särskilt beaktades. I målet har inte framkommit någon omständighet som tyder på att de löneförmåner som utgått under åren 1973 och 1974 stred mot vad parterna varit ense om. Arbetsdomstolen finner med hänsyn till det anförda att riks avtalet inte kan anses ha varit normerande i fråga om timlönen efter det att överenskommelsen den 15 september 1956 upphörde att gälla med utgången av år 1972.

Enligt riksavtalet och därmed även enligt överenskommelsen den 15 september 1956 utgick visserligen helglön och permitteringslön på grund av särskilda bestämmelser därom i riksavtalet. Enligt arbetsdomstolens mening talar dock övervägande skäl för att anställningsavtalen även i dessa hänseenden hade ett själv ständigt innehåll, som innebar att helglön och permitteringslön inte skulle utgå.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen att yrkandena under 6 b) och c), 9 b) och c) samt 10 b) och c) såvitt avser timlön, helgdagslön och permitteringslön jämte semesterersättning avseende dessa lönebelopp skall lämnas utan bifall.

Förbundet har vidare yrkat semesterersättning för Elsa, Kristina och Thelma avseende åren 1973 och 1974. Bolaget har inte ens påstått att semesterlön eller semesterersättning utbetalats avseende den aktuella tiden. Därför är Elsa, Kristina och Thelma berättigade till lagenlig semesterersättning för åren 1973 och 1974. Beloppen bör bestämmas med ledning av förbundets uppgifter om den lön som utbetalats till de tre arbetstagarna under den aktuella tiden och med beaktande av förbundets uppgifter om antalet dagar med privilegierad frånvaro. Arbetsdomstolen beräknar beloppen till sammanlagt 1 170 kr för Elsa, 990 kr för Kristina och 2 115 kr för Thelma.

Bolaget bör inte vid sidan om skyldigheten att betala semester ersättning jämte ränta förpliktas att utge allmänt skadestånd för att semesterersättning inte utbetalades i samband med att de tre arbetstagarnas anställningar upphörde.

III. Frågan om påstått avskedande av Thelma

I målet har framkommit att bolaget tillställde Thelma ett brev, dagtecknat den 10 maj 1974, vari hon underrättades om att hennes anställning hos bolaget upphörde från och med nämnda dag. Som grund för åtgärden angavs i brevet Thelmas bortovaro från arbetsplatsen den 29 april den 3 maj 1974. Mellan parterna är emellertid ostridigt att Thelma var i arbete den angivna tiden men att hon fr o m den 6 maj 1974 inte har utfört arbete åt bolaget. Bolaget har anfört att frånvarotiden genom ett misstag blev felaktigt angiven och i stället skulle vara den 6 maj den 10 maj 1974. Bolaget har vidare uppgivit att brevet inte innebar att Thelma uppsades från sin anställning utan endast utgjorde en bekräf telse på att hon själv slutat anställningen. Bolaget har tillagt att bolaget dock varit berättigat att säga upp Thelmas anställ ning på grund av hennes förfarande med stämpelkorten och hennes olovliga bortovaro från arbetsplatsen.

Påståendet att Thelma själv slutat sin anställning har bestritts av förbundet och är också oförenligt med innehållet i det nyss berörda brevet. Arbetsdomstolen lämnar därför påståendet utan av seende. I stället har domstolen att utgå från att Thelma skildes från anställningen genom mottagandet av brevet. Eftersom anställ ningen skulle upphöra omedelbart, blev Thelma i själva verket av skedad. Arbetsdomstolen går emellertid inte in på frågan om rätt för Thelma att åtnjuta uppsägningstid. För ställnings tagandet till förbundets fastställelse och skadestånds yrkanden med anledning av avskedandet är nämligen av avgörande betydelse huruvida bolaget över huvud taget haft rätt att skilja Thelma från hennes anställning.

Som har framgått i det föregående var bolaget inte bundet av kollektivavtal i förhållande till Thelma när hon avskedades. Någon på kollektivavtal grundad begränsning i bolagets rätt att uppsäga Thelmas anställning har därför inte förelegat. Det finns heller inget stöd för att grunda någon sådan begränsning på inne hållet i Thelmas anställningsavtal. Yrkandet under punkt 4 skall därför lämnas utan bifall. Frågan blir i stället om någon annan omständighet hindrat bolaget från att uppsäga Thelma från hennes anställning.

Avskedandet skedde före anställningsskyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1974. I ett fall som det förevarande ansågs då gälla en i princip fri rätt för arbetsgivare att uppsäga arbetstagares anställningsavtal. Denna uppsägningsrätt var emellertid underkastad begränsningar. I vissa lagar fanns förbud mot uppsäg ningar under där angivna omständigheter. Ytterligare gällde att den fria uppsägningsrätten inte heller annars fick användas i ett syfte som stred mot lag och goda seder. Snäva gränser hade emel lertid uppdragits i rättspraxis vid tillämpningen av denna inskränkning i uppsägningsrätten. Som arbetsdomstolen fram höll i domen 1967 nr 26 var denna gränsdragning emellertid inte en gång för alla given utan kunde påverkas vid förändringar av rättsuppfattningen på arbetsmarknaden rörande uppsägningars tillbörlighet i vissa situationer. Utan att närmare gå in på frågan finner arbetsdomstolen anledning uttala att rättsläget på detta område vid den tid som är aktuell i målet inte kan ha lämnats opåverkat av den lagstiftning rörande anställnings skyddet som då redan hade beslutats av statsmakterna och som inom kort skulle träda i kraft (jfr även uttalandet i förarbetena till den s k äldrelagen rörande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt, prop 1971:107 s 6263).

I målet har inte blivit fullt klarlagt vilken den verkliga orsaken var till att bolaget skilde Thelma från hennes anställning. Det har emellertid framkommit att Thelmas förfarande med tidstämpel korten föranledde att Johansson som företrädare för bolaget blev förargad. Detta ledde i sin tur till ett meningsutbyte mellan Johansson och Thelma som slutade med att Thelma lämnade arbets platsen. Tydligen uppstod i detta sammanhang även misshällig heter mellan Johansson och Thelmas make Tore. Det måste emellertid betvivlas att det var själva förfarandet med tidkorten som föran ledde bolaget att avskeda Thelma. Genom vittnesförhör med Tore och även genom Johanssons egen utsaga har nämligen framkommit att också andra arbetstagare hos bolaget förfor på likartat sätt med tid korten. Betydande vikt måste också läggas vid det förhållandet att förfarandet med tidkorten över huvud taget inte omnämndes i brevet den 10 maj 1974 fastän frågan om grunden för avskedandet behandlades i detta. Däremot finns anledning anta att Johans sons förargelse över att makarna K. hyste en från Johanssons egen uppfattning avvikande mening om hur veckoarbetstiden borde uträknas hade stor betydelse för händelseutvecklingen.

Det har framkommit i målet att Thelma betraktade sig som från varande från arbetet på grund av sjukdom fr o m den 6 maj 1974, att hon fr o m den 5 maj 1974 uppbar sjukpenning från allmän försäk ringskassa samt att hon blev sjukskriven av läkare fr o m den 10 maj 1974. Det får även anses utrett att sjukanmälan gjordes till bolaget någon av sjukperiodens första dagar. Det kan dock inte anses fullt styrkt att Johansson kände till denna sjukanmälan när han skrev brevet den 10 maj 1974.

Enligt arbetsdomstolens mening hade det under alla förhållanden ålegat bolaget att innan åtgärder vidtogs i anledning av Thelmas frånvaro från arbetsplatsen söka utreda vilken anledningen var till att Thelma inte inställde sig till arbete. En kontakt med henne själv eller någon annan i hennes familj hade klargjort att borto varon föranleddes av sjukdom.

Arbetsdomstolen anser att bolaget under förhandenvarande omstän digheter inte kan anses ha varit berättigat att skilja Thelma från hennes anställning.

Genom att oberättigat skilja Thelma från hennes anställning har bolaget blivit skyldigt att ersätta henne den ekonomiska skada som har vållats härigenom. Av utredningen i målet framgår att Thelma varit utan arbete t o m den 16 mars 1975. Förbundet har dock bestämt sin talan till att avse löneförmåner under tiden den 1 september 1974 den 16 mars 1975, eftersom Thelma varit sjuk skriven under tiden den 10 maj den 31 augusti 1974. Det får enligt arbetsdomstolens mening antas att lönebortfallet för den tid som yrkandet avser föranletts av det oberättigade avskedandet. Yrkandet om förlorad arbetsförtjänst har beräknats med utgångs punkt från att Thelma varit berättigad till kollektivavtals enliga förmåner. Bolaget har emellertid som förut anförts inte varit skyldigt att betala lön enligt kollektivavtal för den aktuella tiden. Viss osäkerhet råder om vilken lön Thelma skulle ha varit berättigad till om hon arbetat hos bolaget den 1 september 1974 den 16 mars 1975. Bolaget har emellertid i ett annat samman hang uppgivit att lönerna för samtliga anställda hade höjts till 10 kr i timmen med verkan fr o m den 1 april 1974. Arbetsdomstolen finner skäligt att lägga denna uppgift till grund för beräkningen av den förlorade arbetsförtjänsten. Då det under den aktuella tiden fanns 136 helgfria arbetsdagar och Thelma hade anställts för heltidstjänstgöring innebärande en arbetsdag om åtta timmar, är hon berättigad till ett skadestånd motsvarande 10 880 kr jämte semesterersättning beräknad efter nio procent på det angivna beloppet eller totalt 11 859 kr 20 öre.

Förbundet har även för Thelmas räkning yrkat allmänt skadestånd för att bolaget skilt henne från anställningen i strid med god sed på arbetsmarknaden. För att skyldighet skall föreligga att utge även allmänt skadestånd krävs emellertid vid kontraktsbrott av förevarande slag att det uttryckligen avtalats därom eller att detta eljest följer av lag. Då det inte visats att sådana omstän digheter föreligger i detta mål skall förbundets talan om allmänt skadestånd i berört hänseende lämnas utan bifall.

IV. Frågan om föreningsrättskränkning avseende Elsa och Kristina

Enligt 3 § tredje stycket lagen om förenings och förhandlings rätt föreligger kränkning av föreningsrätten såvitt är av intresse i detta mål om arbetsgivare vidtar åtgärd mot arbets tagare för att förmå honom att inte utnyttja medlemskap i förening eller för att arbetstagaren utnyttjar sådant medlem skap. I målet råder tvist huruvida bolaget gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning mot Elsa och Kristina och därmed kränkt även förbundets föreningsrätt genom att först permittera och sedan säga upp arbetstagarna.

Parternas redogörelser för det händelseförlopp som ledde till att Elsa och Kristina permitterades den 20 maj 1974 och för anled ningen till att åtgärden vidtogs skiljer sig helt från varandra i avgörande hänseenden.

Förbundet har lämnat följande berättelse. Elsa och Kristina var permitterade på grund av arbetsbrist under en period fram till den 20 maj 1974. Några dagar dessförinnan meddelade bolaget de båda arbetstagarna att de kunde återgå i arbete den 20 maj 1974. Tidigare hade de varit i kontakt med ombudsmannen i förbundets avdelning nr 9 Kjell Nilsson och begärt förbundets bistånd i fråga om lön m m. Arbetstagarna överenskom med Nilsson att denne skulle ringa till bolaget samma dag som Elsa och Kristina återvände till arbetet. Den 20 maj 1974 började de båda åter att arbeta och Nilsson ringde till bolaget och begärde förhandlingar angående bl a lönerevision såvitt avsåg Elsa och Kristina. Efter samtalet med Nilsson sökte Johansson upp Elsa och Kristina och uppgav att de kunde få fortsatt arbete om de godtog en timpenning av 10 kr och förmådde förbundet att gå med på detta. Elsa och Kristina avböjde Johanssons förslag och krävde kollektivavtalsenlig lön. De blev då permitterade med verkan fr o m den påföljande dagen. Den 13 juni 1974 sades de upp skriftligen med verkan från och med den 30 juni 1974.

Bolaget har för sin del uppgivit bl a följande. Under perioden före den 20 maj 1974 avhöll sig Elsa och Kristina från arbete utan till stånd från bolaget och var alltså inte permitterade. När de infann sig på arbetsplatsen den 20 maj 1974 fick de besked av bolaget att något arbete inte fanns att utföra. Det var också arbetsbrist som föranledde att de permitterades och senare sades upp från sina anställningar. Något telefonsamtal förekom inte mellan Johansson och Nilsson den aktuella dagen. Den första kontakten med förbundet skedde den 23 maj 1974 då Johansson erhöll en skriftlig begäran om lokal förhandling.

Genom den bevisning som har förebragts i målet har blivit klarlagt att bolagets redogörelse för händelseförloppet är felaktig på av görande punkter. Sålunda har styrkts i målet genom utsagor av Elsa, Kristina och Nilsson att ett telefonsamtal förekom den 20 maj 1974 mellan Nilsson och Johansson samt att Nilsson under samtalet krävde kollektivavtalsenliga förmåner för Elsa och Kristina. Vidare har framkommit att bolaget annonserade i tidningspressen efter personal redan den 28 maj 1974 och att annonseringen fort satte den 8 juni och den 3 augusti 1974. Därtill kommer att bolaget i uppsägningshandlingarna angav att uppsägningarna skedde på grund av arbetstagarnas stora bortovaro från arbetsplatsen under år 1974. Påståendet att arbetstagarna permitterades och sedermera sades upp från sina anställningar på grund av arbets brist förtjänar med hänsyn till det anförda inte tilltro.

Enligt arbetsdomstolens mening måste antagas att det verkliga skälet till att Elsa och Kristina permitterades och senare sades upp var att de påkallat bistånd från avdelningen i lönefrågan och att Johansson ansåg sig kunna undgå kravet på högre lön genom att skilja arbetstagarna från deras anställningar. Arbetsdomstolen finner att arbetstagarna har blivit permitterade och uppsagda på grund av att de utnyttjat sitt medlemskap i förbundet. Permit teringarna och uppsägningarna har därför inneburit kränkning av Elsas och Kristinas föreningsrätt och ett intrång i förbundets verksamhet.

Bolaget är skyldigt att ersätta Elsa och Kristina den ekonomiska skada som har vållats dem genom att deras anställningar hos bolaget upphörde. I målet är utrett att de båda arbetstagarna varit utan arbete under tiden den 21 maj 1974 t o m den 22 september 1974. Beträffande de ersättningsgilla beloppen bör samma beräk ningsgrunder tillämpas som beträffande det ekonomiska skade ståndet till Thelma. Med beaktande av att det under den ifråga varande tiden fanns 86 helgfria arbetsdagar är var och en av arbetstagarna berättigad att erhålla 6 880 kr motsvarande lön under den angivna tiden samt ett ytterligare belopp på 609 kr 20 öre motsvarande semesterersättning beräknad efter nio procent på lönebeloppet eller sammanlagt 7 489 kr 20 öre.

Bolaget har även ådragit sig skyldighet att utge allmänt skade stånd till Elsa och Kristina för den kränkning som skett genom permitteringarna och uppsägningarna. Skadeståndet härför bestämmes till 5 000 kr för var och en av Elsa och Kristina.

Den kränkning av föreningsrätten som skett genom att Elsa och Kristina har permitterats och sagts upp har inneburit ett allvar ligt intrång i förbundets verksamhet. Förbundet bör tiller kännas allmänt skadestånd för kränkningen med 10 000 kr.

_________

Förbundets ränteyrkanden har inte föranlett någon erinran.

Domslut

Arbetsdomstolen bifaller på så sätt förbundets talan att domstolen

1. förklarar att bolaget på grund av överenskommelsen den 15 september 1956 varit skyldigt att tillämpa från tid till annan gällande riksavtalsöverenskommelser inom konfektions industrin intill utgången av år 1972 i förhållande till Elsa, Kristina och Thelma,

2. förklarar att bolaget inte varit berättigat att avskeda Thelma den 10 maj 1974,

3. förklarar att bolagets åtgärder att den 20 maj 1974 permittera och den 13 juni 1974 säga upp Elsa och Kristina utgjort en kränk ning av arbetstagarnas och förbundets föreningsrätt,

4. förpliktar bolaget att till Thelma utge dels lön och semester ersättning med tvåtusenfyrahundrafemtiofyra (2 454) kr 20 öre jämte sex (6) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med elvatusen åttahundrafemtionio (11 859) kr 20 öre jämte sex (6) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker,

5. förpliktar bolaget att till Elsa utge dels lön och semester ersättning med tvåtusentrehundraåttionio (2 389) kr 40 öre jämte sex (6) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med sjutusen fyrahundranittionio (7 499) kr 20 öre jämte sex (6) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker dels allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr jämte fem (5) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker,

6. förpliktar bolaget att till Kristina utge dels lön och semester ersättning med ettusensjuhundratvå (1 702) kr 30 öre jämte sex (6) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med sjutusenfyrahundra nittionio (7 499) kr 20 öre jämte sex (6) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker, dels allmänt skade stånd med femtusen (5 000) kr jämte fem (5) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker,

7. förpliktar bolaget att till förbundet utge allmänt skadestånd med tiotusen (10 000) kr jämte fem (5) procent ränta från och med den 20 december 1974 tills betalning sker samt

8. förpliktar bolaget att till förbundet utge ersättning för rätte gångskostnader med tiotusentrehundratjugoåtta (10 328) kr 80 öre, varav sjutusentvåhundraåttiosju (7 287) kr 50 öre avser ombudsarvode jämte sex (6) procent ränta på 10 328 kr 80 öre från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 19760331, målnummer A1111974.

Ledamöter: Hans Stark, ClaesGöran Källner, Olof Petersson, Gunnar Lindström (skiljaktig), Eric Törngren, Göran Karlsson och Toivo Öhman (förste förbundsjurist hos Svenska Industritjänstemanna förbundet; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Erik Lempert.

Gunnar Lindströms skiljaktiga mening

Jag är ense med majoriteten utom såvitt gäller avskedandet av Thelma. Detta avskedande skedde genom brev den 10 maj 1974 och således före anställningsskyddslagens ikraftträdande den 1 juli samma år. Då gällde en i princip fri uppsägningsrätt. Denna var emellertid underkastad begränsningar och bl a fick den ej användas i ett syfte som stred mot lag och goda seder. Såsom majori teten framhållit hade emellertid snäva gränser uppdragits i rättspraxis vid tillämpningen av denna inskränkning i uppsäg ningsrätten. Det förhållandet att statsmakterna, då av skedandet skedde, hade beslutat om lagstiftningen rörande anställningsskydd kan enligt min mening ej i nämnvärd utsträck ning påverka avgörandet i förevarande fall.

Rörande de orsaker som legat bakom Thelmas skiljande från anställ ningen delar jag i allt väsentligt majoritetens uppfattning. Jag kan emellertid ej dela majoritetens slutsats. Även om man kan ifrågasätta lämpligheten av Johanssons handlingssätt, anser jag att Johansson som ju ej var bunden av huvudavtalet mellan SAF och LO med hänsyn till rättsläget vid tidpunkten för avskedandet ej varit förhindrad att skilja Thelma från hennes anställning. Detta kunde dock ej ske med omedelbar verkan. Johansson borde ha iakttagit den i riksavtalet för konfek tionsindustrin då gällande uppsägningstiden av 14 kalender dagar.