Arbetsdomstolens domar AD 1978 nr 89 En arbetstagare var anställd som sulfitoperatör hos ett företag inom processindustrin. Arbetsuppgifterna bestod bl a i att övervaka en ångpanna. Sedan arbetstagaren under arbetstid påträffats medan han badade bastu, omplacerades han till okvalificerade arbetsuppgifter. Detta medförde ändrad arbetstid och sänkta löne förmåner. I målet uppkom bl a följande frågor. Var omplace ringen av arbetstagaren att betrakta som ett avske dande? Hade omplaceringen av arbetstagaren skett i syfte att förmå honom att själv lämna anställningen? Utgjorde omplaceringen en disciplinär bestraffning i strid med 62 § medbestämmandelagen? Krävdes enligt kollektivavtalet godtagbara skäl för att omplacera arbetstagaren och förelåg i detta fall sådana skäl? Hade arbetsgivaren i samband med omplaceringen åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestäm mandelagen?

Avgörande:19780614

RUBRIK:

En arbetstagare var anställd som sulfitoperatör hos ett företag inom processindustrin. Arbetsuppgifterna bestod bl a i att övervaka en ångpanna. Sedan arbetstagaren under arbetstid påträffats medan han badade bastu, omplacerades han till okvalificerade arbetsuppgifter. Detta medförde ändrad arbetstid och sänkta löne förmåner. I målet uppkom bl a följande frågor. Var omplace ringen av arbetstagaren att betrakta som ett avske dande? Hade omplaceringen av arbetstagaren skett i syfte att förmå honom att själv lämna anställningen? Utgjorde omplaceringen en disciplinär bestraffning i strid med 62 § medbestämmandelagen? Krävdes enligt kollektivavtalet godtagbara skäl för att omplacera arbetstagaren och förelåg i detta fall sådana skäl? Hade arbetsgivaren i samband med omplaceringen åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestäm mandelagen?

PARTER:

Svenska Pappersindustriarbetareförbundet mot Sveriges Skogsindustriförbund och Svenska Cellulosa Aktiebolaget SCA i Sundsvall.

ÄMNESORD: Avskedande  Disciplinär_påföljd  Förhandlingsskyldighet Omplacering  Primär_förhandling LAGRUM:

62 § lagen (SFS_1976:580) om medbestämmande i arbetslivet LR:

 1976:580_62

MÅLNR:

 A351978 DOKTYP:

Rättsfall KÄLLA:

 Arbetsdomstolens_domar NR:

 AD_89/1978

TEXT: Mellan Sveriges Skogsindustriförbund och Svenska Pappersindustri arbetareförbundet gällde för tiden fr o m den 1 februari 1977 t o m i första hand den 31 januari 1978 ett i juni 1977 dagtecknat kollektivavtal för pappersmasse och pappersindustrin.

Kollektivavtalet innehåller bl a följande bestämmelser.

§ 5 Arbetarnas indelning i lönegrader

Arbetare över 18 år indelas med hänsyn till utbildning, yrkes skicklighet, ansvar samt miljö och arbetsförhållanden i löne grader, vilkas antal fastställes i lokalavtalen. Spännvidden i gradindelningen ävensom de olika yrkenas inplacering i grade ringsplanen fastställes också i lokalavtalen.

Protokollsanteckning

Arbetare, som enligt arbetstidsschema stadigvarande har att utföra arbete i högre befattning än sin ordinarie, eller arbetare, som av arbetsledningen eljest utnämnts att vara ordinarie ersättare i högre befattning, erhåller vid arbete i sin ordinarie befattning ett tillägg motsvarande skillnaden till närmaste högre grad.

I kollektivavtalet finns vidare intaget såsom en bilaga en särskild överenskommelse mellan avtalsparterna om betalning vid omplace ring och omflyttning av arbetare. Där anges bl a följande.

Mom 2. Omplacering

Med omplacering avses varaktig förflyttning till annan befattning eller annat arbete. Avsikten är att förändringen skall bli stadig varande.

Fr o m dagen för omplaceringen betalas den för den nya befatt ningen/det nya arbetet fastställda lönen.

Sker omplacering till befattning/arbete med lägre lön, betalas till arbetare med minst 2 års obruten anställning vid företaget förutom eventuella upplärningstillägg och inkörningstillägg ett personligt tillägg (omplaceringstillägg) motsvarande skill naden mellan arbetarens medeltimförtjänst på tidlön och ackord senaste kvartal eller motsvarande lokalt överenskommen period och den genomsnittliga medeltimförtjänsten för den nya befatt ningen/det nya arbetet under motsvarande tid.

Sker efter omplaceringen en höjning av lönesatsen för den nya befattningen/det nya arbetet, reduceras tillägget i motsvarande grad. För arbetare som fyllt 45 år skall dock generella tidlöne eller ackordslönehöjningar som fastställts av de centrala parterna ej medföra reducering av tillägget.

Anmärkning

Arbetare som på grund av olycksfall eller yrkesskada omplaceras skall, i den mån inkomstskydd ej erhålls genom försäkring enligt lag eller avtal, jämställas med avseende på rätten till omplace ringstillägg med arbetare som fyllt 45 år.

Vid omplacering som sker på arbetares egen begäran och där en omplacering ej är sakligt motiverad av exempelvis ålderseller hälsoskäl föreligger ej skyldighet att utbetala omplacerings tillägg.

Anmärkning

Omplacering som föranleds av arbetarens eget förvållande berättigar ej till omplaceringstillägg, såvida ej annat lokalt överens kommes.

Svenska Cellulosa Aktiebolaget SCA, som är medlem i Skogsindustri förbundet, har i Ortviken en enhet för tillverkning bl a av tidningspapper, Ortvikens Pappersbruk. Vid pappersbruket finns cirka 700 anställda, varav drygt 400 arbetar i kontinuerligt femskift.

Pappersindustriarbetareförbundets medlem Mats Å, som är född år 1951, anställdes vid pappersbruket i december 1976. I december 1977 var Mats placerad som operatör vid en syraberedningsanläggning.

Mats arbetade den 21 december 1977 vid syraberedningsanlägg ningen. Hans skift hade börjat kl 14.00 och skiftbyte skulle ske kl 21.00. Under pågående arbetstid begav sig Mats till personal utrymmena i anslutning till arbetsplatsen och tog ett bastubad. Vid 19.45tiden sökte driftsingenjören Blixt Mats och anträffade honom i bastun. Blixt ansåg att Mats gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse och anmälde saken till personalavdel ningen för vidare åtgärd.

Den 29 december 1977 underrättade SCA Mats skriftligen om att Mats skulle omplaceras. Samtidigt fick han en varning. Den 2 januari 1978, som var Mats’ första arbetsdag efter den 21 december, fick han börja arbeta dagtid i renseriet.

Pappersindustriarbetareförbundet har väckt talan mot Skogsindustri förbundet och SCA under påstående att omplaceringen av Mats varit felaktig och i anledning därav yrkat att arbetsdomstolen skall

i första hand, på den grunden att SCA avskedat Mats,

1. förklara att avskedandet är ogiltigt,

2. förplikta SCA att utge allmänt skadestånd till Mats med 15 000 kr och till förbundet med 7 500 kr för brott mot 7 §, 18 §, 19 § första och tredje styckena samt 31 § andra stycket anställningsskydds lagen,

3. förplikta SCA att utge allmänt skadestånd till förbundet med 5 000 kr för brott mot 29 § anställningsskyddslagen, och

4. förplikta SCA att utge lön till Mats med 1 100 kr i månaden fr o m den 2 januari 1978 till dagen för huvudförhandling i målet,

i andra hand, på den grunden att SCA omplacerat Mats i syfte att förmå honom lämna anställningen vid SCA,

1. förklara förfarandet, som är likställt med en uppsägning, ogiltigt,

2. förplikta SCA att utge allmänt skadestånd till Mats med 12 500 kr och till förbundet med 7 500 kr för brott mot anställningsskydds lagen, och

3. förplikta SCA att utge lön till Mats med 1 100 kr i månaden fr o m den 2 januari 1978 till dagen för huvudförhandling i målet, samt

i sista hand, på den grunden att SCA genom omplaceringen brutit mot 62 § medbestämmandelagen, kollektivavtalet och det enskilda tjänsteavtalet,

1. förordna att Mats återinsätts i befattningen som syraberedare,

2. förplikta SCA att utge allmänt skadestånd med 10 000 kr till Mats och 7 500 kr till förbundet för kollektivavtalsbrott, och

3. förplikta SCA att utge lön till Mats med 1 100 kr i månaden fr o m den 2 januari 1978 till dagen för huvudförhandling i målet.

Pappersindustriarbetareförbundet har vidare yrkat förbehåll för Mats att i ny rättegång föra talan om ersättning för skada som kan uppkomma efter huvudförhandlingen i målet.

Pappersindustriarbetareförbundet har slutligen gjort gällande att SCA i samband med omplaceringen av Mats åsidosatt sin förhandlings skyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen samt i anledning därav yrkat att arbetsdomstolen förpliktar SCA att utge allmänt skade stånd till förbundet med 15 000 kr för denna förseelse.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Pappersindustriarbetareförbundet

Ortvikens Pappersbruk består av ett sliperi, en sulfitfabrik, ett renseri och ett tidningspappersbruk.

Mats arbetade skift hela tiden fram till omplaceringen. Han började arbeta i sulfitfabriken, närmare bestämt i det s k kokeriet. På egen begäran förflyttades han i april 1977 till syraberednings avdelningen och påbörjade en intern utbildning till sulfit operatör.

Syraberedningsavdelningen är inrymd i samma lokal som en anläggning för massabehandling och en sulfittvätt. I byggnaden finns två kontrollrum, ett i syraberedningen och ett i massabehandlingen. Under kontrollrummet i massabehandlingen finns personal utrymmen, tvättrum och bastu.

I syraberedningen tillverkas bisulfitsyra genom svavelbränning. Den värme som bildas tas till vara genom en ångpanna. Ångan används i företagets ångnät. Ångpannan är en s k vattenrörspanna. Svavel dioxid passerar rörknippen fyllda med cirkulerande vatten. Rören är förbundna med en behållare i vilken samlas ånga och s k matar vatten. Ångpannan fungerar automatiskt. Om trycket blir för högt eller för lågt, träder ett ljudlarm i funktion. Skulle larmet inte fungera, finns ett säkerhetssystem. Detta består dels av ett torr kokningsskydd och dels av en säkerhetsventil vid för högt tryck.

Vid start av svavelugnen används olja. När ugnen uppnått viss temperatur och visst tryck kopplar man över till svavelförbrän ningen. Därefter krävs en viss tids tillsyn för olika justeringar. Sedan sker en stabilisering och anläggningen sköter sig själv.

Justeringar av anläggningen sker från kontrollrummet i syra beredningsavdelningen. Dessutom finns en kontrollpanel i kontrollrummet i massabehandlingsavdelningen.

Syraberedningen, massabehandlingen och sulfittvätten övervakas av två sulfitoperatörer. Den ene kallas syraberedare och den andre massabehandlare. Mats utbildades till syraberedare. Opera törernas arbetsuppgifter finns fastställda i en skriftlig instruktion, som emellertid Mats inte fått del av före omplace ringen. Syraberedaren och massabehandlaren har var för sig vissa speciella arbetsuppgifter men de skall vid behov hjälpa varandra. Arbetsuppgifterna består främst i att övervaka proces serna genom att avläsa mätare och instrument, ta och analysera syraprover samt avge skriftliga rapporter. Operatörerna ansvarar gemensamt för sulfittvätten där driftsstörningar kan inträffa. I sådana fall kan ibland båda operatörerna vara tvungna att gå till tvätten och vara borta under en längre tid. Dit hörs inte larmsignalerna. Härutöver har operatörerna städuppgifter. Operatörerna kan därför inte alltid uppehålla sig i något av kontrollrummen. Det finns inte heller vare sig någon skriftlig eller muntlig instruktion att operatörerna ständigt måste vara i något av kontrollrummen, inte ens under startskedet av anlägg ningen. Från företagsledningens sida har man överlämnat åt sulfit operatörerna att under eget ansvar sköta övervakningen av anlägg ningarna på lämpligt sätt. Arbetsledningen består av en drifts ingenjör som arbetar dagtid. Dessutom finns förmän på varje skift.

För de blivande sulfitoperatörerna finns en utbildningsplan upprättad, som bl a innebär att de under åtta veckor skall hand ledas av en ordinarie operatör. Mats fick emellertid bara hand ledning under fyra veckor. När han inte fick något utbildnings material, begärde han själv att få del av det material som kunde finnas. Han fick då ett kompendium från år 1965. På eget initiativ läste Mats igenom kompendiet i de delar som var aktuella för honom. Under utbildningstiden stiger löneläget i fem steg. Mats blev sulfitoperatör i augusti 1977 och hade i december det året lön i steg fyra.

Före den 21 december 1977 hade Mats varit med om två eller tre starter av anläggningen. Enligt vad han hade fått lära sig måste man vid starten vara närvarande vid anläggningen mesta delen av tiden. I och med att svavelförbränningen började behövde man göra vissa justeringar och inom en halvtimme därefter var anlägg ningen i drift. Sedan svavelförbränningen hade börjat skulle man lämna anläggningen för att ta syraprov. Dessa prov tas i kokeriets bottenplan, som ligger utanför byggnaden och därmed utom hörhåll från larmsignalerna. Mats hade inte fått några instruk tioner om att man efter starten skulle ha anläggningen under särskild tillsyn. Han hade inte heller uppmärksammats på att ång pannan kunde kräva särskild tillsyn eller att några särskilda risker förelåg med denna.

Mats utgick från att anläggningen skulle skötas på vanligt sätt när den startades den 21 december 1977. Uppvärmningen av ugnen med olja påbörjades då omkring kl 14.30 och svavelförbränningen cirka kl 16.15. Därefter skulle syraprov tas och eventuella justeringar göras. Dessa åtgärder tog ungefär en halvtimme. Därmed var anlägg ningen i drift. Klockan var då cirka 17.00. Enligt vad Mats hade lärt sig av de andra syraberedarna skulle därefter sedvanlig konti nuerlig övervakning ske. Mats ombesörjde sina vanliga arbets uppgifter och vistades efter klockan 17.00 största delen av tiden i massabehandlingens kontrollrum. Vid 19.40tiden gick Mats och den andre sulfitoperatören, Hörnfeldt, och badade bastu. När de hade varit cirka fem minuter i bastun kom driftsingenjören Blixt dit och beordrade ut dem till arbete igen.

Bastubad har varit vanligt förekommande på avdelningen. Andra operatörer och t o m förmän har badat bastu på samma sätt som Mats och Hörnfeldt. Det har också varit ytterst vanligt att operatörerna duschat under skiftets gång. Arbetsledningen kände till detta.

Blixt sade inte något särskilt till Mats i samband med händelsen. Omedelbart efter händelsen hade Mats ett samtal med en förman som upplyste Mats om att Blixt hade beordrat förmannen att se till att Mats skulle få löneavdrag för en timme. Förmannen bagatelli serade själv händelsen.

Några dagar senare kallades Mats till förhör. Han förklarade då att han inte skulle göra något liknande i framtiden. Den 29 december 1977 fick han besked om att han skulle omplaceras. Samtidigt tilldelades han en varning.

Omplaceringen skedde sedan i all hast. Genast efter helguppehållet förflyttades Mats till det s k renseriet. Han fick nu arbeta dagtid och utomhus. Arbetsuppgiften bestod i att böka undan spill från det virke som med truck transporterades in i renseriet. Det var vid denna tid mycket kallt ute och Mats var dåligt förberedd för detta arbete. Eftersom arbetet skedde på dagtid fick han också problem med barnpassningen. Lönen blev 1 100 kr mindre i månaden än vad han hade haft tidigare. Arbetsuppgifterna var mycket okvalificerade. Arbetet som sulfitoperatör var högt kvalificerat och ansvars fullt samt därtill det näst högst betalda arbetet på fabriken. De som arbetar i renseriet är sådana som inte klarar av skiftarbete. Om Mats i stället hade placerats om till annat skiftarbete, vilket det fanns möjligheter till, hade lönesänkningen bara blivit cirka 300 kr i månaden. Flera nyanställningar gjordes på företaget i januari månad 1978. Bland andra anställdes omkring den 10 januari en hjälprullare på tidningspappersbruket. Fr o m april 1978 skulle Mats som sulfitoperatör ha fått löneökning med 1 kr per timme.

Som skäl för omplaceringen har SCA åberopat att Mats’ handlande vid det aktuella tillfället inneburit fara samt att Mats skulle ha utgjort en säkerhetsrisk om han fått fortsätta som syra beredare. Pappersindustriarbetareförbundet förnekar att någon som helst fara uppkommit eller kunnat uppkomma genom att Mats befunnit sig i personalutrymmena. Eftersom larmsignalen hördes till bastun, hade Mats kunnat ingripa om något hade inträffat. Det kan i detta sammanhang också tilläggas att de skiftarbetare på företaget som övervakar kontinuerliga processer får ta sina raster, äta, besöka toaletten etc under arbetstid, vilket anses kunna ske utan att produktionen äventyras. Mats har följt gällande arbets instruktioner på arbetsplatsen och har inte brutit mot några säkerhetsföreskrifter. Vad han möjligen kan ha brutit mot är en ordningsföreskrift som inte tillåter bastubad. I praktiken har det emellertid, som framhållits tidigare, varit tillåtet att bada bastu. Mats’ handlande får således ses mot bakgrund av att han inte fått tillräckliga instruktioner av arbetsledningen. Omplace ringen är vidare helt obehövlig med hänsyn till att bolagets före trädare vid förhöret den 23 december måste ha fått klart för sig att Mats, som tidigare skött sig utan anmärkning, inte skulle göra om något liknande. Det måste i detta sammanhang betraktas som märkligt att Hörnfeldt, som var en äldre erfaren arbetare, bara fick en varning för sin förseelse. Det är också anmärkningsvärt att SCA, som ju åberopar säkerhetsskäl för omplaceringen av Mats, även påpekat att Mats kommit för sent samma dag som bastubadet ägde rum samt lämnat arbetsplatsen för tidigt dagen före.

Förbundet gör i första hand gällande att Mats blivit avskedad under sådana omständigheter att inte ens saklig grund för uppsägning förelegat. Mats’ anställningsvillkor har ändrats på ett sådant drastiskt sätt att man inte längre kan tala om samma anställning. Arbetstiden har förändrats från skiftarbete till dagtid. Lönen minskades med 1 100 kr i månaden. Kvalificerat inomhusarbete har ersatts av ett okvalificerat utomhusarbete. Till stöd för denna uppfattning åberopas arbetsdomstolens dom 1955 nr 44. Avske dandet skall förklaras ogiltigt och skadestånd utgå. Bolaget har även åsidosatt reglerna i anställningsskyddslagen om besvärs hänvisning, underrättelse till Mats om den ifrågasatta åtgärden och varsel till förbundet.

I andra hand påstås att SCA vidtagit den drastiska omplaceringen i syfte att förmå Mats att lämna sin anställning. Anledningen till detta är att Mats var aktiv i en otillåten strejk som inträffade under november 1977. Företagets agerande är således en hämndaktion mot honom. Ett sådant förfarande är att likställa med en uppsägning, som inte är sakligt grundad. Förfarandet strider mot grunderna för 6 § tredje stycket och 7 § anställningsskydds lagen.

Om arbetsdomstolen skulle finna att anställningsskyddslagen inte är tillämplig i förevarande situation, gör pappers industriarbetareförbundet gällande att åtgärden är att anse som ett brott mot kollektivavtalet och det enskilda tjänsteavtalet. Därvid hävdas för det första att omplaceringen utgjort en discipli när bestraffning. En sådan bestraffningsform förutsätter emellertid i ett fall som det förevarande enligt 62 § medbestäm mandelagen att kollektivavtalet innehåller regler därom. I ifrågavarande kollektivavtal saknas regler om disciplinär bestraffning. Omplaceringen står därmed även i strid med medbestämmandelagen. Mats skall därför återinsättas i sin tjänst och skadeståndsskyldighet för SCA föreligger.

Vidare påstås att beslut om omplacering förutsätter att saklig grund för åtgärden finns. Detta framgår av kollektivavtalet och det enskilda tjänsteavtalet. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar pappersindustriarbetareförbundet praxis inom avtalsområdet som utvisar att omplaceringar inte förekommer annat än vid rationaliseringar, sjukdom och liknande. Detta framgår också av bestämmelserna om omplacering i kollektivavtalet, vilka ger ett löneskydd vid omplaceringar och omflyttningar. Syftet med dessa regler är att ge löneskydd vid omplaceringar som givetvis förut sätts vara sakligt motiverade. Detta framgår också av texten. Att krav på saklig grund måste finnas vid omplaceringar framgår vidare av anställningsskyddslagen. Om man inte upprätthåller ett sådant krav, kan nämligen omplaceringar göras i stället för uppsäg ningar och på så sätt skulle lagens regler kunna kringgås.

En omplacering måste också följa principen att man skall omplaceras till så att säga näst bästa befattning. I det här aktuella fallet har motsatsen skett.

Omplaceringen av Mats har inte föregåtts av primär förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. Bolaget har därför gjort sig skyldigt till ett brott mot medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna

Den beskrivning av anläggningen som lämnats av pappersindustri arbetareförbundet är i allt väsentligt riktig.

I fråga om de risker som är förknippade med verksamheten och då särskilt i samband med starten av anläggningen och uppvärmningen av den är förbundets redogörelse däremot i väsentliga avseenden felaktig. Det är under själva uppkörningsskedet särskilt viktigt med en noggrann kontroll av utrustningen, eftersom risken för fel är störst just då. Med hänsyn till att i syraberedningen ingående processer fortgår under högt tryck och vid hög temperatur och dessutom sker med hjälp av giftiga ämnen är det av lättförklarliga skäl ytterst viktigt med ständig övervakning vid det känsliga uppkörningsskedet för att förebygga olyckshändelser. De larm system och säkerhetssystem som finns är inte helt tillförlitliga. Under uppkörningsskedet är det nödvändigt med manuella avstäm ningsingrepp till dess att anläggningen är i balans. Det är olika från gång till gång hur lång tid det tar innan anläggningen kommit i sådan balans. Det kan variera mellan två och fem timmar. Om anlägg ningen kokade torrt, skulle en snabb överhettning ske av rören. Det skulle gå hål på pannväggen och inom 10 till 15 minuter skulle het gas strömma in i lokalen. En sådan olycka skulle medföra stora skador.

Det är riktigt att Mats i april 1977 började utbildas till syra beredare. Bolaget har i samråd med papperindustriarbetare förbundet utarbetat en utbildningsplan för operatörerna. Utbildningen pågår under tolv månader och i fem steg. Redan i steg två får operatörerna arbeta utan handledare. Mats befann sig i december 1977 i steg fyra och var i stort sett betrodd att handha syraberedningen på eget ansvar. Utbildningen går till så att man under åtta veckor handleds av en äldre arbetstagare. Dessutom får man skriftliga instruktioner som också finns vid manöver panelerna. Genom såväl muntliga som skriftliga instruktioner var således Mats insatt i hur anläggningen fungerar.

Den 20 december 1977 lämnade Mats arbetet för tidigt och den 21 december 1977 kom han till arbetet för sent. Han blev då uppmanad att rätta sig efter arbetstiderna. Mats’ beteende senare under dagen framstår därigenom som ännu mer anmärkningsvärt. Under Mats’ skift den 21 december 1977 startades syraberedningsanlägg ningen och ångpannan började ge ånga omkring klockan 16.40. Som framgått av det tidigare anförda är bevakning av anläggningen särskilt viktig under uppvärmningsskedet. Med anledning härav var driftsingenjören Blixt, vars ordinarie arbetstid upphörde klockan 17.00, närvarande ända till klockan 18.00 för att kontrollera inställningen av reglerutrustningen. Blixt som visste att Mats inte var så rutinerad övervakade uppvärmningsskedet från en bakgrundsposition och gav honom också instruktioner. Vid 18.00tiden var de flesta handgreppen klara. Därefter återstod kontroll och infasning.

Sedan Blixt kommit hem fick han emellertid en känsla av att han kunde behövas på platsen med hänsyn till Mats’ oerfarenhet. Han gick därför tillbaka till fabriken och kom dit vid 19.30tiden. Han fann då att anläggningen var lämnad utan tillsyn och detta trots att ångmaskinen ännu inte hade uppnått stabilt läge. Detta skedde inte förrän vid 21.00tiden.

Blixt fann Mats i bastun vid 19.45tiden. I bastun var också Hörn feldt som arbetade i massabehandlingen. Denna enhet var vid tillfället ur drift, vilket påverkat den olikartade bedömning av de båda arbetarnas handlande som skett. Blixt uppmanade arbets tagarna att gå tillbaka i arbete och det är riktigt att han gav förmannen i uppdrag att tillse att de fick löneavdrag för en timme. Detta var emellertid inte något disciplinärt ingripande utan en följd av att de inte hade arbetat och därför inte skulle ha lön för frånvarotiden.

Det är absolut inte tillåtet för de anställda att bada bastu under arbetstid. Ibland kan operatörerna dock behöva tvätta sig under arbetstid därför att de har smutsat ned sig i samband med någon arbetsuppgift.

Blixt blev förvånad och orolig över Mats’ agerande och anmälde saken till personalavdelningen för vidare åtgärder. Själv ansåg han att Mats inte kunde få stanna kvar på avdelningen. Denna uppfattning kom platschefen för fabriken, Svenningsson, att dela.

Anledningen till att bolaget sett så allvarligt på förseelsen är emellertid inte bastubadet som sådant utan den omständigheten att Mats lämnade pannanläggningen utan tillsyn. Saken hade kommit i ett annat läge om Mats bett sin arbetskamrat i massabehand lingen att övervaka anläggningen medan han var borta. I stället gick de tillsammans in i bastun. Detta måste lastas Mats som var ensam ansvarig för syraberedningen.

Genom sitt handlande visade Mats prov på stor ansvarslöshet. Företaget ansåg det inte förenligt med sitt ansvar för arbets platsen att ha kvar Mats i denna krävande befattning. Man ifråga satte först om han över huvud taget skulle få stanna kvar vid företaget. Den olovliga frånvaron påverkade därvid inte företagets bedömning.

Avdelningsordföranden i pappersindustriarbetareförbundet, Hassel blad, informerades om händelsen den 22 december och förklarade sig införstådd med hur allvarligt företaget såg på det inträffade. Mats upplystes om företagets inställning den 23 december, då han av naturliga skäl erkände att han handlat fel.

För att få rådrum i ett beslut i ärendet enades företaget och Hassel blad om ett sammanträffande den 29 december då man skulle ta ställning till hur man skulle förfara med Mats. Till följd av friskift och viss inplanerad utbildning visste man att Mats inte skulle återuppta sitt ordinarie arbete förrän den 2 januari 1978.

Vid sammanträffandet med Hasselblad den 29 december 1977 rådde full enighet om att Mats’ handlande präglats av sådan omdömeslöshet och ansvarslöshet att han borde omplaceras till ett annat arbete. Företaget klargjorde också till vilket arbete omplacering skulle ske. Från bolagets sida kunde man inte ta på sitt ansvar att placera om Mats till ett arbete där han hade att handha maskinell utrustning och renseriet var därför enda utvägen. Där skulle nämligen en arbetare gå i pension. Hasselblad hade inget att erinra mot detta men begärde en mindre justering av Mats’ betalning för det nya arbetet med 41 öre per timme. Något beslut om omplacering av Mats hade inte fattats före sammanträffandet med Hasselblad.

Efter överläggningen meddelades Mats att han med anledning av det inträffade omplacerats till ett arbete i renseriet och att han tilldelats en varning. Omplaceringen trädde ikraft den 2 januari 1978 då Mats återgick i tjänst efter helgledigheten. Hörnfeldt fick en varning.

Den 3 januari 1978 kontaktade Hasselblad företaget och bekräftade att avdelningen accepterat omplaceringen. Han vidhöll emellertid kravet på ett lönetillägg.

Med anledning av uttalanden i massmedia rörande omplaceringen av Mats träffades representanter från företagsledningen och Hassel blad ånyo den 4 januari 1978. Hasselblad uppgav nu att han ändrat uppfattning i frågan och krävde primär förhandling enligt medbestämmandelagen. Samtidigt uppgav han emellertid att företaget följt medbestämmandelagens regler i ärendet. Detta har också bekräftats av Hasselblad i en insändare i SCAtidningen.

Förhandling kom till stånd samma dag. Ånyo bekräftades att enighet tidigare rått om omplaceringen. Det konstaterades också att avdelningen nu ändrat uppfattning i frågan och menade att inkomst minskningen för Mats skulle bli alltför kännbar till följd av övergången från skiftarbete till dagtid.

Företaget stod vid förhandlingen fast vid omplaceringsbeslutet av de skäl som tidigare redovisats. I protokollet kom att antecknas att bolaget fattat beslutet om omplacering under åberopande av ’synnerliga skäl’. Företaget har emellertid inte åberopat och har heller inte behövt åberopa sådana skäl för beslutet om omplacering, eftersom detta fattats efter överenskommelse med Hasselblad. Det var avdelningen som i samband med förhandlingen i efterhand föreslog att företaget skulle åberopa dessa skäl. Företaget gick med på att en sådan formulering intogs i protokollet då man förmodade att detta skulle underlätta avdelningens handlande i den numera infekterade situationen. Båda parter visste emellertid att denna formulering inte hade någon reell innebörd, eftersom beslutet redan fattats och verkställts efter överenskommelse mellan parterna.

Arbetsgivarparterna förnekar att det varit fråga om ett avskedande. Anställningsförhållandet består. Det går inte att resonera om olika anställningar vid bolaget inom ett och samma avtalsområde. Omplaceringen har skett till en annan befattning inom avtals området och full avtalsenlig lön utgår för det nya arbetet.

Det förnekas också att omplaceringen skett i syfte att förmå Mats att säga upp sig. Företaget har inte haft något skäl till detta. Man har inte känt till att Mats haft någon ledande position i samband med den otillåtna strejken. Bakgrunden till omplaceringen är i stället att Mats enligt företagets bedömning har misskött sig.

Begreppet saklig grund, som exempelvis finns i anställnings skyddslagen som rekvisit för uppsägning, saknas i uttalad form vad gäller omplaceringar. Anställningsskyddslagen är ej tillämplig i dessa fall, eftersom anställningsförhållandet består. Det ligger emellertid i sakens natur att ett företag inte får genomföra en omplacering utan att ha ett objektivt skäl för åtgärden.

I förevarande fall har företaget haft ett mycket starkt skäl grundat på säkerhetsaspekten. Man måste i detta sammanhang noga hålla i minnet att det är arbetsgivaren som enligt arbetarskyddslag stiftningen i sista hand är ansvarig för säkerheten på arbets platsen.

Det är vidare så att lagstiftaren i förarbetena till anställnings skyddslagen förordar att en arbetsgivare i många fall innan en uppsägning kommer i fråga bör pröva mildare metoder för att komma tillrätta med en arbetstagare som misskött sig. Som en sådan metod omnämns just omplacering. Detta betyder i Mats’ fall, när han bedömts inte vara lämplig att ha ett ansvarsfyllt arbete, att man såsom företaget gjort i första hand bör söka finna en uppgift för vilken han är mera lämpad, innan man överväger en uppsägning.

Påståendet att omplaceringen skett som bestraffning är helt fel aktigt och bestrids. Åtgärden har vidtagits enbart därför att Mats inte bedömts lämplig att vara syraberedare.

Omplaceringen av Mats innebär således inte något brott mot vare sig kollektivavtalet eller det enskilda tjänsteavtalet. Kollektiv avtalet innehåller också regler om betalningen vid olika typer av omplaceringar. Mats har i enlighet med dessa regler inte fått någon löneutfyllnad i förevarande fall. Han har nämligen själv vållat omplaceringen. Det bör också framhållas att inte ens när löne utfyllnad skall utgå vid omplacering finns något inkomstskydd för bortfallande obtillägg.

Det förnekas att företaget brutit mot 11 § medbestämmandelagen. Förhandlingar har skett enligt medbestämmandelagen på sådant sätt som sådana kontakter brukar ske vid företaget. Vid informella kontakter brukar man nämligen se om man kan komma överens. Enighet har i detta fall uppnåtts. I annat fall hade man övergått till en formaliserad förhandling.

Pappersindustriarbetareförbundet

Det är inte riktigt att förhandlingar enligt 11 § medbestämmande lagen brukar ske på ett informellt sätt. Inför medbestämmande lagens ikraftträdande den 1 januari 1977 gjordes vid en förhand ling den 27 december 1976 klart för företaget, att avdelningen är den lokala fackliga organisation som avses i nyss nämnda lag och att avdelningen företräds av sin styrelse vid bl a primära förhand lingar. Senare har ett avsteg gjorts från denna representation när det gäller förhandlingar om anlitande av entreprenör, men inte vid förhandlingar enligt 11 § i lagen. I förevarande fall företedde personalmannen Söderberg vid det informella sammanträffandet med Hasselblad den 29 december 1977 ett av Svenningsson under tecknat besked till Mats om att denne skulle omplaceras. Beslutet om omplacering var då redan fattat och sammanträffandet får ses mer som en information från företagets sida. Hasselblad godkände inte heller vid tillfället omplaceringen. Tvärtom ville ju Hasselblad ha förhandling i lönefrågan. Att en primär förhandling sedan kom till men för sent visar att företaget insett att man åsido satt sin förhandlingsskyldighet.

Domskäl

Inledning

Pappersindustriarbetareförbundets medlem Mats anställdes vid Ortvikens pappersbruk inom SCA i december 1976. Från anställ ningens början erhöll Mats skiftarbete. I april 1977 påbörjade han en företagsintern utbildning till syraberedare och flyttades samtidigt till syraberedningen vid pappersbruket. Sedan augusti 1977 var Mats placerad som operatör vid syraberedningsanlägg ningen. Under pågående skift den 21 december 1977 begav sig Mats till personalutrymmena i anslutning till arbetsplatsen och tog ett bastubad. Driftsingenjören Blixt sökte under tiden Mats på dennes arbetsställe. Blixt påträffade Mats i bastun. Enligt Blixts uppfattning hade Mats gjort sig skyldig till en allvarlig försum melse genom att lämna syraberedningsanläggningen utan tillsyn. Blixt anmälde det inträffade till personalavdelningen för vidare åtgärd. Saken ledde till att Mats fr o m den 2 januari 1978 omplacerades till okvalificerat dagtidsarbete vid pappers brukets renseri.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om SCA handlade i strid med lag eller avtal genom att omplacera Mats. Tvisten angår såväl innebörden av tillämpliga rättsregler som graden av den försummelse Mats kan läggas till last.

Pappersindustriarbetareförbundet har angripit omplaceringen av Mats från tre skilda rättsliga utgångspunkter. I första hand har förbundet gjort gällande att åtgärden är att betrakta som ett avske dande och därmed stridande mot anställningsskyddslagens bestäm melser. Även andrahandsgrunden har anknytning till anställ ningsskyddslagen. Förbundet menar nämligen i andra hand att SCA omplacerade Mats för att förmå honom att lämna sin anställning hos företaget och att åtgärden därför är att likställa i rättsligt hänseende med en uppsägning. Enligt förbundets mening har inte förelegat saklig grund för en sådan åtgärd. I sista hand har förbundet påstått att omplaceringsåtgärden såsom sådan var oriktig antingen därför att den utgjorde en disciplinär åtgärd utan stöd i kollektivavtal och därigenom var stridande mot 62 § medbestämmandelagen eller därför att åtgärden inte var tillåten enligt kollektivavtal eller anställningsavtal utan godtagbara skäl. Förbundet anser att sådana skäl inte förelegat.

Var omplaceringen av Mats att betrakta som ett avskedande?

För att omplaceringen av Mats skall kunna betraktas som ett avske dande i anställningsskyddslagens mening fordras att Mats före omplaceringen innehade en särskild anställning som han lämnade i och med omplaceringen. Förbundet har under målets handläggning bekräftat att förstahandsgrunden vilar på ett sådant synsätt.

Traditionellt gäller emellertid på SAF/LOområdet att arbets tagaren anställs för utförande av sådana arbetsuppgifter som ryms inom det tillämpliga kollektivavtalets giltighetsområde. I enlighet härmed är det normalt sett främmande för denna sektor av arbetsmarknaden att tala om skilda befattningar för olika slag av arbetsuppgifter. En annan sak är att arbetstagarens individu ella arbetsskyldighet inte behöver vara lika vidsträckt som följer av den allmänna arbetsskyldigheten enligt kollektiv avtalet. För arbetsskyldighetens omfattning i det enskilda fallet kan exempelvis arbetstagarens yrkeskvalifikationer ha betydelse. Anställningsavtalet kan också innehålla begränsning av arbetsskyldigheten.

Det nu anförda innebär att man på SAF/LOområdet normalt sett inte har att räkna med att en arbetstagares anställning påverkas av den omständigheten att han på arbetsplatsen omplaceras till andra arbetsuppgifter inom kollektivavtalets ram. Detta gäller i allmänhet även om de ändrade arbetsuppgifterna faller utom området för arbetstagarens individuella arbetsskyldighet. I detta senare fall gör sig arbetsgivaren visserligen skyldig till avtalsbrott genom att ålägga arbetstagaren de ändrade uppgif terna men arbetstagarens anställningsförhållande ändras inte.

I målet synes pappersindustriarbetareförbundet mena att Mats innehade en befattning som syraberedare eller möjligen som sulfitoperatör och att Mats skildes från denna befattning genom omplaceringen. Från arbetsgivarsidan har bestritts att kollektivavtalet för pappersmasse och pappersindustrin skulle ha den innebörden att viss bestämd arbetsuppgift på detta sätt skulle kunna utgöra grund för en särskild befattning.

Av § 5 kollektivavtalet framgår att arbetstagarna indelas i löne grader med hänsyn till utbildning, yrkesskicklighet, ansvar samt miljö och arbetsförhållanden. I en protokollsanteckning till denna paragraf liksom i den inledningsvis omnämnda omplace ringsöverenskommelsen talas om särskilda befattningar. Därtill kommer att som redan nämnts Mats var fast placerad som operatör vid syraberedningsanläggningen.

Enligt arbetsdomstolens mening har emellertid inte på minsta sätt blivit visat i målet att avtalsparterna med de nämnda uttrycks sätten har åsyftat att arbetstagarna skulle anses inneha skilda befattningar i den mening som avses i anställningsskydds sammanhang. I målet har heller inte redovisats vilka särskilda befattningar som skulle finnas vid Ortvikens pappersbruk. Det har inte framkommit att Mats’ anställningsavtal skulle ha något särskilt innehåll av betydelse i sammanhanget.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att Mats inte såvitt visats innehaft någon särskild befattning från vilken han skildes genom omplaceringen. Åtgärden kan därför inte betraktas som ett avskedande. Pappersindustriarbetareförbundets första handsyrkande kan därför inte bifallas.

Omplacerade SCA Mats i syfte att förmå honom att lämna anställ ningen?

Enligt anställningsskyddslagen kan arbetsgivaren skilja en arbets tagare från anställningen antingen genom uppsägning med iakt tagande av uppsägningstid eller genom avskedande varigenom anställningen upphör i princip omedelbart. Det befogade i att säga upp eller avskeda kan sedan på begäran av arbetstagaren prövas av domstol. Som framgår av lagens förarbeten (SOU 1973:7 s 145 och prop 1973:129 s 128; jfr arbetsdomstolens domar 1975 nr 35 och 74 samt 1976 nr 103) kan en domstolsprövning komma till stånd även i vissa andra situationer, när arbetstagaren formellt på eget initiativ lämnat sin anställning. Situationen kan vara den att arbetstagaren föranletts av arbetsgivaren genom trakasseri eller på annat otillbörligt sätt att själv säga upp sig eller gå med på en överenskommelse om anställningens upphörande. I linje med detta synsätt ligger att en trakasseriåtgärd bör kunna angripas med rättsliga medel även om arbetstagaren inte lämnat anställningen. Omplacerar exempelvis arbetsgivaren en arbets tagare i det direkta syftet att arbetstagaren skall förmås att själv säga upp sig, bör en talan vid domstol kunna föras med anledning av omplaceringen under åberopande av grunderna för anställningsskyddslagen, fastän arbetsgivarens trakasseri åtgärd vid tiden för domstolsprövningen ännu inte givit resultat.

I förevarande fall inställer sig alltså frågan om syftet från SCAs sida med omplaceringen av Mats kan antas ha varit att denne skulle förmås att på eget initiativ lämna sin anställning.

Några omständigheter som påtagligt och direkt tyder på att SCA ville helt få bort Mats från arbetsplatsen har inte framkommit i målet. Något till Mats framfört önskemål från företagets sida att Mats själv borde säga upp sig har exempelvis inte förekommit. Tvärtom meddelade företaget vid tvisteförhandling i omplacerings frågan den 7 februari 1978 att det skulle vara fullt möjligt för Mats att i framtiden ånyo bli förflyttad till mer ansvarsfulla uppgifter. Av utredningen framgår vidare att arbetsledningen vid pappersbruket redan från början uppfattade Mats’ beteende som ett allvarligt åsidosättande av säkerhetsföreskrifterna och ansåg att Mats visat prov på sådan omdömeslöshet att han inte kunde få ha kvar sina ansvarsfyllda arbetsuppgifter som sulfitoperatör. Något som pekar på att andra skäl också spelat en roll, såsom Mats’ aktiva deltagande i en olovlig strejk vid pappersbruket i november 1977, har inte påvisats i målet. Från arbetsgivarsidan har även lämnats en tillfredsställande förklaring till att den andre arbetstagare som deltog i bastubadet inte blev omplacerad. Den lämnade förklaringen till att Mats ej placerades på arbets uppgifter som skulle ha medfört en mindre radikal förändring av Mats’ situation än som blev fallet kan heller inte lämnas utan avseende. Enligt arbetsdomstolens mening bör särskild vikt fästas vid att varken Mats eller de fackliga företrädarna till en börjam uppfattade omplaceringen som någon form av trakasseriåtgärd. I varje fall framfördes denna synpunkt först i samband med talans väckande.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att det inte kan antas att SCA omplacerade Mats i syfte att förmå honom att lämna sin anställning hos företaget. Ej heller andrahandsyrkandet kan därför bifallas.

Utgjorde omplaceringen en disciplinär bestraffning?

Medbestämmandelagen innehåller i 62 § bestämmelser av innebörd att det krävs stöd i författning eller i kollektivavtal för att disciplinär påföljd skall kunna åläggas arbetstagare i fall när skadestånd kan följa enligt medbestämmandelagen, såsom vid arbetstagares kollektivavtalsbrott. Om skadestånd kan följa enligt medbestämmandelagen på åtgärd eller underlåtenhet av arbetstagare, får sålunda enligt paragrafens första mening annan påföljd inte åläggas arbetstagaren utan stöd i författning eller kollektivavtal.

Pappersindustriarbetareförbundet har som nämnts gjort gällande att omplaceringen av Mats utgjorde en enligt 62 § medbestämmande lagen otillåten disciplinär bestraffning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande i denna fråga. För arbets marknaden torde vara främmande att använda omplacering som disciplinär påföljd. Av medbestämmandelagens förarbeten (prop 1975/76 bilaga 1 s 425) framgår emellertid att med lagtextens uttryck ’annan påföljd’ avses inte bara disciplinåtgärd i veder tagen mening, exempelvis avstängning eller löneavdrag, utan även annan åtgärd från arbetsgivarens sida som på ett eller annat sätt är ett men för arbetstagaren. En omplaceringsåtgärd som vidtas i bestraffningssyfte bör därför omfattas av regeln i 62 § medbestämmandelagen.

Beträffande det aktuella fallet saknas emellertid såsom arbets domstolen nyss har utvecklat anledning att anta att omplaceringen av Mats företogs av annat skäl än det från arbetsgivarsidan uppgivna, nämligen att Mats allvarligt åsidosatt säkerhets föreskrifterna och därigenom visat prov på sådan omdömeslöshet att han inte kunde få ha kvar sina uppgifter som sulfitoperatör. Enligt arbetsdomstolens mening kan därför inte antas att omplace ringen vidtogs i bestraffningssyfte. Åtgärden står därmed inte i strid med 62 § medbestämmandelagen.

Krävdes godtagbara skäl för omplaceringen av Mats?

Omplacering av arbetstagare, d v s varaktig väsentlig förändring av arbetstagarens arbetsuppgifter eller av hans arbetssituation i övrigt, är en i rättspraxis förhållandevis sällan behandlad företeelse (se från arbetsdomstolens praxis under de senaste år tiondena domarna 1955 nr 44, 1961 nr 3, 1963 nr 17, 1965 nr 25, 1968 nr 33, 1973 nr 11 och 32, 1974 nr 7 samt 1976 nr 99). I littera turen har frågan knappast alls berörts (se Schmidt, Tjänsteavtalet 1968, s 109).

Några slutsatser av betydelse för den i målet aktuella frågan huruvida och i så fall under vilka förutsättningar en arbets givare måste kunna åberopa godtagbart stöd för omplacering kan inte dras av dessa rättskällor.

Arbetsgivares rätt att omplacera arbetstagare utgör ett moment i rätten att leda och fördela arbetet och hänger nära samman med arbetstagarens arbetsskyldighet enligt kollektivavtal. Med den vidsträckta arbetsskyldighet som anses föreligga enligt kollektivavtal på SAF/LOområdet följer en skyldighet att även acceptera omplacering.

Frågor om inkomsttrygghet vid omplacering av arbetstagare inom ett företag fick särskild aktualitet inom SAF/LOområdet i slutet av 1960talet. I samband med centrala avtalsförhandlingar år 1971 mellan SAF och LO kom en överenskommelse till stånd angående lön vid omplacering (rörande bakgrunden till denna överenskommelse se arbetsdomstolens dom 1974 nr 7). Överenskommelsen kom till en början att avse verkstadsindustrin där omplaceringsproblemen hade särskild betydelse. Numera gäller dock i stort sett lika lydande överenskommelser rörande omplacering för en stor del av SAF/LOområdet. Även mellan parterna i det kollektivavtal som detta mål angår gäller en sådan överenskommelse. Enligt denna kan en arbetstagare som omplaceras och orsakas löneminskning få löne utfyllnad enligt särskilda regler. I överenskommelsen förekommer inte regler om förutsättningarna för att omplacering skall kunna genomföras.

Det nu anförda innebär sammanfattningsvis följande. Rätten att leda och fördela arbetet har traditionellt inom SAF/LOområdet ansetts innefatta en vidsträckt rätt för arbetsgivaren att omplacera arbetstagare. På kollektivavtalsområdet har arbetsmarknadens parter sökt motverka de anpassningsproblem för arbetstagarna som kan följa med omplacering genom att införa regler om löne utfyllnad. Frågan om krav på godtagbara skäl för omplacering har därvid inte särskilt uppmärksammats.

Även om det alltså i tidigare rättsutveckling på arbetsmarknaden finns stöd för att anse att omplaceringsfrågor i princip helt ligger inom området för arbetets ledning och fördelning och därmed är förbehållna arbetsgivarens ensidiga bestämmanderätt har dock under senare tid skett förändringar i arbetsrättsligt hänseende som kan göra det motiverat att numera se saken på ett annat sätt.

Först bör anmärkas att den arbetsrättsliga lagstiftningen innehåller ett ganska stort antal regler till arbetstagarens skydd som kan bli tillämpliga i omplaceringssituationer. Främst bör nämnas reglerna om föreningsrättskränkning (numera 8 § medbestäm mandelagen). Likartade bestämmelser finns exempelvis i förtroendemannalagen (4 §, arbetsmiljölagen (6 kap 10 §) och lagen om rätt till föräldraledighet (13 §). Gemensamt för dessa lagregler är att viss mot arbetstagaren riktad åtgärd från arbetsgivarens sida är otillåten och kan underkastas rättslig prövning därför att syftet med åtgärden står i strid med ett lagskyddat intresse. En jämförbar lagbestämmelse är den redan berörda regeln i 62 § medbestämmandelagen om disciplinära påföljder. Såsom disciplinär bestraffning kan omplacerings åtgärd vara lagstridig, om den saknar stöd i kollektivavtal.

Av särskild betydelse i sammanhanget är det starka anställnings skydd som numera gäller enligt anställningsskyddslagen. För att uppsägning skall kunna ske fordras saklig grund och arbetstagaren är under alla förhållanden tillförsäkrad lön under uppsäg ningstid som kan uppgå till sex månader. Lagen innehåller också regler om permitteringslön. I anslutning till dessa regler bör framhållas att arbetsdomstolen i en dom från senaste tid har slagit fast att saklig grund måste finnas för permittering (arbets domstolens dom 1978 nr 65). I rättspraxis har vidare uttalats att permitteringsåtgärd kan underkastas rättslig prövning även i andra hänseenden (arbetsdomstolens domar 1958 nr 4, 1976 nr 2 och 1978 nr 76).

En omplacering kan innebära stora förändringar i skilda hänseenden i en arbetstagares förhållanden. Inlärda arbetsuppgifter utbyts mot nya oprövade. Utrymmet för att utnyttja den yrkesskicklighet som förvärvats genom utbildning och erfarenhet går förlorat. Ett byte av arbetsställe inom ett företag betyder att samvaron med gamla arbetskamrater försvinner. Arbetstid, lön och andra anställ ningsvillkor förändras. Ibland kan en arbetstagare uppleva nack delarna med en omplacering som så betydande att åtgärden inte i något väsentligt hänseende skiljer sig från en uppsägning, även om arbetsgivaren aldrig avsett något sådant. Effekten kan bli att arbetstagaren nödgas söka annan anställning.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts står enligt arbetsdomstolens mening klart att det föreligger starka sakliga skäl att numera anse att vissa slag av särskilt ingripande omplaceringar bör kunna underkastas rättslig prövning på ett sätt som påminner om vad som gäller vid uppsägning. Tar man denna ståndpunkt, uppstår inte otillfredsställande luckor i rättsskyddet för den enskilda arbetstagaren. I rättstillämpningen undgår man också den risk som ligger i att berörda lagregler, exempelvis anställnings skyddslagens bestämmelser och reglerna i medbestämmandelagen om disciplinära påföljder, ges en utsträckt tillämpning utanför deras naturliga giltighetsområde. Det bör tilläggas att kollektivavtalen numera i allmänhet är slutna med anställnings skyddslagens regelsystem och synsätt som bakgrund, varför det kan vara naturligt att såsom ett utflöde av anställningsskyddet i avtalen intolka en prövningsrätt beträffande sådana omplace ringar som till sina verkningar för den enskilda arbetstagaren är jämförliga med uppsägning.

Vad som nu har anförts tar sikte på omplacering på grund av skäl som är hänförliga till den enskilda arbetstagaren personligen och som får särskilt ingripande verkningar såväl med hänsyn till arbetsuppgifter som anställningsförmåner och anställnings förhållanden i övrigt.

Det är naturligt att omplacering med särskilt ingripande verkningar för den enskilde inte företas utan att sakliga skäl bedöms föreligga för åtgärden. Parterna i målet har också omvittnat att ett sådant synsätt har varit gällande på avtalsområdet sedan gammalt. Det står också klart att omplaceringar av arbetstagare är helt ofrån komliga inom ett företag både på grund av utvecklingen inom företaget och med hänsyn till arbetstagarnas personliga förhål landen. Genom omplacering kan ofta uppsägning undvikas (jfr 7 § andra stycket anställningsskyddslagen). I att uppställa krav på godtagbara skäl för omplacering ligger principiellt inte att någon begränsning införs av möjligheterna att genomföra sådana åtgärder, om man jämför med hur omplaceringsfrågor i allmänhet handläggs inom företagen. Det nya består i att skälen för en omplacering kan granskas i rättslig väg.

Det finns inte anledning och är knappast heller möjligt i dagens läge att ange några riktlinjer för vad som skall accepteras som godtagbara skäl för en särskilt ingripande omplacering. Det bör dock anmärkas att någon ledning som regel knappast står att finna i tillämpningen av bestämmelsen i 7 § första stycket anställ ningsskyddslagen att uppsägning skall vara sakligt grundad. Förutsättningarna för uppsägning och omplacering kan i allmän het inte anses jämförbara.

Omplaceringen av Mats innebar bl a följande förändringar för denne. Han fråntogs det mycket ansvarsfulla arbetet som sulfitoperatör och placerades på okvalificerade arbetsuppgifter i pappers brukets renseri. Skiftarbetet ersattes med dagtidsarbete. Arbets tiden förlängdes härigenom med fyra timmar i veckan. Lönen minskades med omkring 1 100 kr i månaden, vilket väsentligen berodde på att tillägg för obekväm arbetstid föll bort.

De anförda förändringarna är otvivelaktigt av sådan särskilt ingripande natur att frågan om godtagbara skäl för omplaceringen förelegat bör kunna underkastas rättslig prövning.

Arbetsdomstolen finner följaktligen att Mats inte har kunnat om placeras annat än om godtagbara skäl förelegat för åtgärden.

Har godtagbara skäl förelegat för omplaceringen av Mats?

SCA har som skäl för bolagets beslut att låta omplacera Mats samman fattningsvis anfört följande. Det ålåg Mats att bevaka syrabered ningsanläggningen och den ångpanna som finns där. Ångpannan kräver särskild tillsyn i uppvärmningsskedet efter start innan den kommer i driftbalans. Detta kände Mats väl till. Trots detta lämnade Mats ångpannan utan tillsyn i samband med bastubadet, innan pannan ännu kommit i balans. Härigenom visade Mats prov på sådan omdömeslöshet och ansvarslöshet att bolaget inte kunde ta på sitt ansvar att låta honom fortsätta med så kvalificerade arbetsuppgifter. Det allvarliga i Mats’ handlande är alltså enligt bolaget inte bastubadet som sådant utan den omständigheten att ångpannan lämnades utan tillsyn efter igångkörning, innan pannan kommit i driftbalans.

Pappersindustriarbetareförbundet å sin sida har gjort gällande att Mats inte gjorde sig skyldig till något felaktigt förfarande då han lämnade ångpannan utan tillsyn. Tvärtom har arbetareförbundet menat att Mats handlade i enlighet med de instruktioner han fått. Möjligen kan bastubadet som sådant enligt arbetareförbundets uppfattning vara en ordningsförseelse men knappast ens det, eftersom det var praxis på avdelningen att man med hänsyn till de särskilda förhållanden under vilka skiftarbete vid en process industri av detta slag bedrivs duschade och även badade bastu under arbetstid.

I målet har upptagits omfattande muntlig bevisning om vilka risker som kan vara förenade med att lämna ångpannan utan tillsyn och vilka instruktioner som förelegat. Från bolagets sida har bl a Blixt hörts och arbetareförbundet har förutom Mats hört tre ordinarie sulfitoperatörer, nämligen KarlErik Ek, Åke Johansson och Lennart Andersson samt skyddsingenjören Ulf Lavenius vid LOförbundens Rättsskydd AB. Av dessa är Ek skyddsombud och Andersson huvudskyddsombud.

Innan arbetsdomstolen bedömer denna bevisning bör det framhållas att enighet råder mellan parterna om bl a följande. Ångpannan är utrustad med ett ljudlarm och ett katastrofskydd. Larmet är till för att fästa syraberedarens uppmärksamhet på att ett manuellt ingrepp behöver vidtas. Ingriper syraberedaren inte i ett sådant fall och kan en automatisk justering inte ske, är det meningen att säkerhetssystemet skall förhindra att en olycka inträffar.

Blixt har uppgivit i huvudsak följande. Anläggningen är enligt ång pannenormerna klassad för ständig övervakning. Det finns skrift liga instruktioner om hur anläggningen skall skötas såväl under drift som i det känsliga startskedet. Mats har fått del av dessa och han har likaså fått muntliga instruktioner av arbets kamraterna. Ångpannan är särskilt farlig under startskedet. Beroende på hur länge den varit ur drift kan det från starten ta två till fem timmar innan den kommit i driftbalans. Under denna tid måste anläggningen ofta justeras för hand, varför syraberedaren får vara borta från den i högst fem till tio minuter. Det finns risk för att det ljudlarm och det säkerhetssystem som finns inte fungerar. Även under kontinuerlig drift skall ångpannan själv fallet bevakas. Syraberedaren får då vara frånvarande i högst en halv timme. Det är ytterst ovanligt att både syraberedaren och massabehandlaren behöver lämna avdelningen samtidigt. Detta får aldrig ske innan ångpannan är i driftbalans. Sådan balans hade inte inträtt när Mats lämnade anläggningen utan tillsyn den aktuella dagen.

Genom vad Mats, Ek, Johansson och Andersson uppgivit har framkommit bl a följande. De har inte blivit instruerade och har heller inte på annat sätt fått kännedom om att driftbalans inträder först efter två till fem timmar. Anläggningen är, som de har uppfattat saken, i drift 3060 minuter efter det att svavelförbränningen har börjat. Fram till denna tidpunkt bör ångpannan övervakas kontinuerligt. Någon instruktion om att särskilt övervaka anläggningen efter denna tidpunkt har inte lämnats. Inte heller har de fått besked om att ångpannan skulle vara särskilt farlig. Det finns inte någon särskild föreskrift om var de skall vistas under arbetstiden. Det är inte ovanligt att ångpannan lämnas utan tillsyn under längre tid på grund av exempelvis andra arbetsuppgifter. När Mats gick till bastun den 21 december var ångpannan enligt deras mening i drift.

Arbetsdomstolen vill först understryka att det, såsom arbetsgivar sidan har anfört, är företagsledningen som har det yttersta ansvaret för säkerheten på arbetsplatsen. Det är därmed också företagsledningen som bestämmer bl a från risksynpunkt hur anläggningen skall skötas och övervakas. Bolagets syn på dessa frågor har arbetsdomstolen nyss redovisat. Det finns inte någon anledning för domstolen att ifrågasätta företagets bedömningar i dessa hänseenden. Utgångspunkten vid prövningen av Mats’ handlingssätt måste därför vara att ångpannan kräver särskild tillsyn innan driftbalans inträtt och att det inte är tillräck ligt för att driftbalans skall anses föreligga att kontroll instrumenten har börjat ge helt normala utslag. Ytterligare viss tid bör gå för att operatören skall vara förvissad om att stabil drift har uppnåtts.

Frågan är emellertid, om Mats förstod eller borde ha förstått att särskild tillsyn över ångpannan alltjämt krävdes vid den tidpunkt då han lämnade arbetsstället.

I målet har framkommit att ångpannenormerna som uppgivits innehålla föreskrifter rörande övervakning av ångpannor inte fanns till gängliga på arbetsplatsen. De skriftliga instruktioner för syraberedare som finns utfärdade innehåller inga anvisningar om när driftbalans skall anses ha inträtt och att en speciell övervak ning krävs till dess. Det har inte heller framgått i målet att perso nalen på annat sätt blivit instruerad härom. Tvärtom har perso nalen enligt vad som framgår av vittnesförhören med operatörerna trott att anläggningen varit i stabil drift kort tid efter det att svavelförbränningen börjat. Det har heller inte i målet framkommit sådana omständigheter som ger vid handen att syra beredarna hade bort förstå hur bolaget ville att anläggningen skulle övervakas. Vid förhöret med Blixt angående de kontrollremsor som finns har också framgått att det kan vara vanskligt att avgöra när driftbalans har inträtt. Blixt har själv haft svårt att klar göra hur man skall se på den saken och det står utom allt tvivel att särskild instruktion krävs för att arbetstagare på ett korrekt sätt skall kunna bedöma saken.

De uttalanden som arbetsdomstolen nu gjort och som tar sikte på syra beredarna i allmänhet gäller givetvis i än högre grad på Mats som ännu inte är helt färdigutbildad. Arbetsdomstolen finner således att Mats varken blivit instruerad eller eljest borde ha förstått att ångpannan skulle särskilt övervakas på sätt bolaget gjort gällande. I själva verket ger utredningen visst stöd för att ångpannan, enligt vad Mats kunde utgå från, var i drift när han den 21 december 1977 lämnade anläggningen utan direkt tillsyn. Mats kan därför inte sägas ha åsidosatt någon särskild övervaknings skyldighet under uppvärmningsskedet som bolaget gjort gällande.

Även om Mats således kunde utgå från att ångpannan var i drift är därmed inte sagt att han ägt lämna den utan tillsyn och gå och bada bastu på sätt som skett. Bolaget har emellertid som redan nämnts framhållit att bedömningen att Mats var en säkerhetsrisk hade sin grund just i att han lämnat en ångpanna under uppvärmning utan tillsyn. Det har framkommit i målet att övervakningen av anlägg ningen i kontinuerlig drift inte behöver ske lika intensivt som när den är under uppvärmning. Operatörerna är också ibland tvungna att lämna den utan direkt tillsyn under en något längre tid. Bolaget har vidare uppgivit i målet att man inte motsätter sig att opera törerna duschar på arbetstid, om de smutsat ned sig mer än vanligt. Det har även framkommit att bastubad förekommit i ej obetydlig utsträckning på avdelningen. Bolaget har framhållit att bastu badet som sådant väsentligen är att anse som en ordnings förseelse. Som framgått tidigare tilldelades Mats’ arbetskamrat endast en varning för sitt deltagande i bastubadet.

Arbetsdomstolen kommer fram till att Mats visserligen handlade felaktigt när han lämnade ångpannan utan tillsyn för att ta ett bastubad men att han inte, som bolaget påstått, särskilt kan lastas för att han lämnade ångpannan under uppvärmningsskedet.

Sammanfattningsvis anser arbetsdomstolen att bolaget ej haft godtag bara skäl för att omplacera Mats. Denne har därmed rätt att få sina gamla arbetsuppgifter tillbaka. Med hänsyn till att endast skade ståndspåföljd kan komma ifråga om bolaget underlåter att åter insätta Mats i de tidigare arbetsuppgifterna, bör dock förbundets yrkande rörande omplaceringen bifallas på det sättet att åtgärden förklaras ha utgjort ett kollektivavtalsbrott. Han har också rätt till ersättning för den löneförlust han gjort under den tid han varit omplacerad. Beloppet är ostridigt mellan parterna. Bolaget är även skadeståndsskyldigt för kollektivavtalsbrott. Vid bedömningen av skadeståndsfrågan bör särskilt framhållas följande. Arbetsdomstolens ställningstagande innebär att bolaget gjort en felbedömning av Mats’ handlande. Om bolaget hade gjort en mer noggrann undersökning och hört exempelvis de ordinarie operatörerna, skulle bolaget ha fått en mer nyanserad bild av Mats’ handlande. Å andra sidan bör beaktas att avdelningens företrädare handlat på sådant sätt som kunnat ge bolaget uppfattningen, att avdelningen inte hade något att invända mot omplaceringen. Detta bör påverka skadeståndsbedömningen såvitt avser pappers industriarbetareförbundet. Hänsyn bör också tas till att rättsläget i fråga om omplacering var oklart när åtgärden vidtogs. Nu anförda förhållanden bör leda till att allmänt skadestånd inte skall utgå till pappersindustriarbetareförbundet. Skade ståndet för Mats’ räkning bör bestämmas till 4 000 kr.

Förhandlingsfrågan

Tvisten mellan parterna i denna del av målet gäller om bolaget fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestäm mandelagen innan beslutet fattades om att omplacera Mats.

Rörande bakgrunden till denna fråga har bl a följande framkommit. Vid ett kortare sammanträffande den 22 december 1977 mellan personalmannen vid bolaget Söderberg och avdelningsordföranden Hasselblad informerades Hasselblad om Mats’ förseelse och att bolaget såg allvarligt på händelsen. Vid ett nytt sammanträffande mellan dessa två personer den 29 december 1977 företedde Söderberg för Hasselblad ett av Svenningsson undertecknat brev till Mats, enligt vilket Mats fick en varning och besked om att han skulle omplaceras. Sedan omplaceringen av Mats verkställts den 2 januari 1978, förekom ytterligare kontakter mellan bolaget och Hasselblad. Dessa ledde till en primär förhandling som hölls den 4 januari 1978.

Mellan parterna är ostridigt att kontakten mellan Söderberg och Hasselblad den 22 december 1977 bara avsåg en första information till Hasselblad om vad som hade hänt. Den förhandling som ägde rum den 4 januari 1978 hölls efter det att beslutet om att omplacera Mats var fattat och verkställt. Avgörande för bedömningen om bolaget åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt medbestämmande lagen blir då vad som förekom vid sammanträffandet mellan Söderberg och Hasselblad den 29 december 1977. Arbetsgivarsidan har vits ordat att detta sammanträffande inte var någon formell förhand ling i lagens mening men ändå menat att någon förseelse mot lagen inte skett. Enligt arbetsgivarsidan skulle nämligen praxis vid företaget vara att förhandlingsfrågor om möjligt klaras upp vid informella kontakter mellan företrädare för personalavdelningen och Hasselblad. Först om detta inte lyckas inleds förhandlingar i lagens mening. I detta fall skulle enligt arbetsgivarsidan enighet ha uppnåtts mellan Söderberg och Hasselblad om omplace ringen. Pappersindustriarbetareförbundet å sin sida har förnekat dessa påståenden och vidare hävdat att beslutet om omplace ringen var fattat före sammanträffandet den 29 december.

Som arbetsdomstolen har uttalat i en tidigare dom (1978 nr 65) kan det många gånger vara på sin plats att etablera en enklare ordning än den lagen förutsätter för att genomföra förhandlingsverksam heten enligt medbestämmandelagen. Sådana förenklade rutiner kräver emellertid att båda parter kommit överens om dem.

Utredningen i målet visar att bolaget och avdelningen i samband med medbestämmandelagens ikraftträdande bestämde sig för förenklade rutiner när det gäller förhandlingar om anlitande av entreprenör. Något motsvarande förenklat förfarande såvitt avser förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen har inte överenskommits. I målet har framkommit att förhandlingar av detta slag skulle ske med avdelningens styrelse. Eftersom parterna inte heller i efterhand enats om att betrakta sammanträffandet den 29 december 1977 som ett förhandlingssammanträde, kan inte sammanträf fandet anses vara en förhandling i medbestämmandelagens mening.

Detta ställningstagande av arbetsdomstolen är emellertid inte avgörande för tvistefrågans lösning. Arbetsgivarsidans stånd punkt är att en överenskommelse träffades mellan parterna i omplaceringsfrågan. Reglerna om primär förhandlingsskyldig het syftar till att parterna genom att diskutera en fråga skall försöka komma överens om en lösning. Därav följer också att om det visar sig att arbetsgivaren och den berörda arbetstagar organisationen före förhandlingen enas om vilket beslut som skall fattas, så behöver i normala fall någon förhandling inte äga rum. Avgörande för tvistefrågans lösning i denna del är således om enighet uppnåddes mellan Söderberg och Hasselblad i omplacerings frågan den 29 december 1977.

I denna del av målet har Söderberg och Hasselblad hörts.

Söderberg har uppgivit att han uppfattade Hasselblad på det sättet att denne godkände omplaceringen. Av Söderbergs utsaga framgår dock att han inte direkt tillfrågade Hasselblad om saken. Hasselblad har för sin del bekräftat att han inte blev tillfrågad om han godkände omplaceringen. Han har berättat att han bl a med hänsyn till att han vid tillfället fick ta del av det redan utskrivna och av pappersbrukets platschef undertecknade brevet till Mats uppfattade situationen så att beslutet om omplaceringen redan var fattat. Hasselblad har uppgivit att han varken godkände omplace ringen eller direkt motsatte sig denna. Söderberg och Hasselblad har vidare samstämmigt berättat att man diskuterade vilken lön Mats skulle få efter omplaceringen och att man inte kunde enas på den punkten.

Enligt arbetsdomstolens mening är tveksamt hur händelseförloppet bör uppfattas. Frågan är om det inträffade skall betraktas på det sättet att Söderberg hade fog för att anse att det förhållandet att Hasselblad inte riktade någon invändning mot omplaceringen betydde att denne godkände åtgärden eller om vad som hände i stället skall uppfattas på det sättet att Hasselblad endast informerades om omplaceringen och därvid inte fann anledning att rikta kritik mot den åtgärd bolaget tänkte företa.

För att uppfatta händelsförloppet så att Hasselblad skall anses ha godkänt omplaceringen talar främst vissa uttalanden från Hassel blads sida som gjordes strax efter sammanträdet den 29 december 1977. Dessa uttalanden ger onekligen stöd för att Hasselblad själv ansåg sig ha gått med på omplaceringen. Mot detta kan invändas att det av Söderbergs och Hasselblads utsagor klart framgår att Hasselblad aldrig avkrävdes något uttryckligt besked angående avdelningens inställning till omplaceringen. Särskilt med hänsyn till att brevet till Mats redan förelåg upprättat och underskrivet kan vara förståeligt att Hasselblad uppfattade saken så att beslutet redan var fattat och att det därför inte krävdes av honom att ge uttryck åt någon bestämd uppfattning i omplaceringsfrågan. Detta förhållande gör att Söderberg egent ligen inte hade någon särskild anledning att tillmäta Hasselblads tystnad den betydelsen att denne godkände omplaceringen. Snarare ålåg det med hänsyn till omständigheterna Söderberg att direkt föra på tal frågan om förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen borde äga rum eller om Hasselblad för avdelningens räkning godkände omplaceringen.

Enligt medbestämmandelagens förhandlingsregler åvilar det i ett fall som det förevarande arbetsgivaren att ta initiativ till en regelrätt förhandling i saken. Det är däremot inte arbetstagar organisationens sak att ta något initiativ för att få förhandling till stånd. Med hänsyn härtill är bolaget otvivelaktigt bevis skyldigt för att parterna nått sådan enighet i förhandlingsfrågan som leder till att förhandling inte skulle vara meningsfull. Relativt stränga krav torde böra ställas på bevisningen för att sådan överenskommelse träffats i saken.

Arbetsdomstolen finner övervägande skäl tala för att den nu anförda bevisskyldigheten inte är uppfylld i förevarande fall. Detta innebär att bolaget inte kan anses ha fullgjort sin förhandlings skyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen.

Vid ställningstagandet till pappersindustriarbetareförbundets skadeståndsyrkande bör tillmätas avsevärd betydelse att Hassel blad uppträdde på sådant sätt att det var förklarligt att bolaget uppfattade situationen på det sättet att avdelningen inte hade något att invända mot omplaceringen. Skadeståndsskyldigheten bör dock inte helt bortfalla med hänsyn främst till att hand läggningen från bolagets sida allmänt sett av omplaceringsfrågan inte står i god överensstämmelse med medbestämmandelagens regler och att detta förhållande får antas ha medverkat till att ärendet blev onödigt komplicerat till nackdel för båda parter. Skadestånd bör utgå med 3 000 kr.

Domslut

Arbetsdomstolen bifaller pappersindustriarbetareförbundets talan på följande sätt.

1. Arbetsdomstolen förklarar att omplaceringen av Mats utgjort ett brott mot kollektivavtalet för pappersmasse och pappers industrin.

2. SCA åläggs att utge till Mats lön fr o m den 2 januari 1978 till den 25 april 1978 med fyratusenetthundraåttioen (4 181) kr 15 öre och allmänt skadestånd med fyratusen (4 000) kr samt till pappers industriarbetareförbundet allmänt skadestånd med tretusen (3 000) kr.

Mats förbehålls rätt att i mån av befogenhet i ny rättegång föra talan om ersättning för skada som kan uppkomma efter huvud förhandlingen i målet.

Arbetsgivarparterna skall med hälften vardera ersätta pappers industriarbetareförbundets rättegångskostnad med fordrade tjugotvåtusenniohundrafemtio (22 950) kr 35 öre, varav 12 000 kr utgör arvode, jämte sex (6) procent ränta på förstnämnda belopp från denna dag till dess betalning sker.

Dom 19780614, målnummer A351978

Ledamöter: Hans Stark, Edward Nilsson, Håkan Torén (avdelnings direktör i arbetsdomstolen; tillfällig ersättare), Erik Söderbäck (direktör i Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp; tillfällig ersättare; skiljaktig), Hans Forselius (skiljaktig), Åke Wänman och Styrbjörn von Feilitzen.

Sekreterare: Bo Bylund

Ledamöterna Erik Söderbäcks och Hans Forselius’ skiljaktiga mening

I fråga om omplaceringen av Mats biträder vi majoritetens uppfatt ning beträffande pappersindustriarbetareförbundets i första hand och i andra hand framställda yrkanden. Vi delar också majori tetens uppfattning i frågan huruvida omplaceringen utgjorde en disciplinär bestraffning. Däremot kan vi inte biträda vad majori teten i övrigt har anfört rörande omplaceringen.

På svensk arbetsmarknad gäller inom SAF/LOsektorn sedan gammalt som ett utflöde av arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet att denna kan omplacera arbetstagare inom den ram som uppställs genom kollektivavtal. Denna omplaceringsrätt, som motsvaras av den vidsträckta arbetsskyldighet för arbetstagarna, som enligt stadgad rättspraxis gäller alla arbeten som faller under kollektiv avtalen på SAF/LOområdet, har sina praktiska motiv i industri företagens behov att av driftsskäl kunna organisera arbetet på ett flexibelt sätt.

Som berörs i domskälen har under senare år frågan om omplacering ägnats betydande uppmärksamhet. Resultatet har blivit att kollektivavtalen inom SAF/LOområdet numera i allmänhet har tillförts bestämmelser om betalning vid omplacering. Därvid har parterna förutsatt att omplaceringar skall kunna genomföras enligt arbetsgivarens bedömande och beslut. I stället har man sökt motverka de omställningsproblem som kan uppstå för arbets tagare som följd av omplacering genom att införa viss rätt till löneutfyllnad. Kollektivavtalsutvecklingen ger alltså inte något stöd för att rätten att omplacera arbetstagare nu skulle vara mera begränsad än tidigare. Det är viktigt att framhålla att varken det i målet aktuella kollektivavtalets parter eller SAF/LOområdets parter i övrigt över huvud taget övervägt frågan om möjlighet till rättslig prövning av omplaceringsfall.

Majoriteten söker framför allt stöd för sin uppfattning i tillkomsten av anställningsskyddslagen. Det bör med anledning härav understrykas att varken lagen eller dess förarbeten behandlar frågan om arbetsgivarens omplaceringsrätt. Enligt vår mening utgör tillkomsten av de senaste årens arbetsrättsliga lag stiftning inte något skäl för att anse att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet nu skulle vara mera begränsad än tidigare. Även lagstiftaren får anses ha utgått från arbetsgivarens omplaceringsrätt, nämligen när man i medbestämmandelagen anvisade utvidgad förhandlingsrätt och medbestämmandeavtal som medel att uppnå ökat inflytande för arbetstagarna beträffande arbetsledningsfrågor.

Sammanfattningsvis anser vi felaktigt att utan stöd i lag eller avtal taga det allvarliga och långtgående steget att genom rätts tillämpning reglera detta område.

Inom företagen uppkommer ständigt behov av att kunna förändra arbets tagares placering. Orsakerna till omplacering kan vara mång skiftande och ha samband med produktionens krav eller med arbets tagarnas personliga förutsättningar, intressen och förhållanden i övrigt. Enligt vår mening kan det inte vara ändamålsenligt att öppna möjlighet till rättslig prövning av alla de mångskiftande fall som kan förekomma. Risken är uppenbar för att en sådan ordning skulle verka hämmande på företagsamheten. Särskilt bör beaktas att det ofta måste bereda arbetsgivaren stora svårigheter att i efterhand kunna prestera bevisning för alla de skilda omstän digheter som inverkar vid personalplaneringen i ett företag.

Vad nu framhållits utesluter inte att ett utrymme för rättslig prövning av omplacering skulle kunna tänkas i särpräglade situa tioner där arbetstagarparten kan visa att verkningarna för den enskilde står i uppenbart missförhållande till vad som kan läggas arbetstagaren till last.

En sådan situation föreligger enligt vår mening inte när det gäller omplaceringen av Mats. Sålunda bör framhållas att Mats var relativt nyanställd. Den minskning av lönen som inträdde på grund av omplaceringen var nästan helt hänförlig till att skifttillägg och andra lönetillägg för obekväm arbetstid bortföll på grund av att arbetet i renseriet var förlagt till dagtid. Därtill kommer att arbetsledningen enligt vår mening hade fog för sin uppfatt ning att Mats visat bristande ansvarskänsla i arbetet. För arbets ledningen är av stor vikt att känna förtroende för den personal som sätts att övervaka komplicerade och riskfyllda industri processer och anläggningar. Noggrannhet och pålitlighet är de grundläggande kraven i denna typ av befattningar. Mot denna bakgrund saknas enligt vår uppfattning anledning anse att omplace ringen av Mats var opåkallad.

Vi anser alltså att även det i sista hand framställda yrkandet rörande omplaceringen av Mats bort lämnas utan bifall.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

******