Arbetsdomstolens domar i fulltext AD 1980 nr 167 Enligt en överenskommelse inom byggnadsbranschen skall i personalutrymmen på arbetsplatser finnas låsbara fack för gångkläder. Är facken låsbara i avtalets mening redan om de är försedda med beslag för hänglås? Eller måste arbetsgivaren också tillhandahålla själva hänglåsen? I tvisten blir av särskild betydelse i tolkningshänseende att avtalsparterna vid en central tvisteförhandling enats om att lösa en likartad tvist i enlighet med ena partens uppfattning i tolkningsfrågan.

 

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av orginaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att orintera sig i domen på Webben. I örigt är det orginaltext med den skillnaden, att känsliga namn har bytts ut, texten har HTML-kodats, och vissa rubriker har formaterats för att det skall vara möjligt att bygga upp en innehållsförteckning.

Arbetsdomstolens doma

Arbetsdomstolens domar i fulltext AD 1980 nr 167. 1

Innehållsförteckning. 1

Arbetsdomstolens doma. 1

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 2

Byggnadsarbetareförbundet 2

Förhandlingsresultat 4

Arbetsgivarparterna. 5

Byggnadsarbetareförbundet 6

Domskäl 7

Domslut 12

 AD_167/1980 Avgörande:1980-12-17

Enligt en överenskommelse inom byggnadsbranschen skall i personalutrymmen på arbetsplatser finnas låsbara fack för gångkläder. Är facken låsbara i avtalets mening redan om de är försedda med beslag för hänglås? Eller måste arbetsgivaren också tillhandahålla själva hänglåsen? I tvisten blir av särskild betydelse i tolkningshänseende att avtalsparterna vid en central tvisteförhandling enats om att lösa en likartad tvist i enlighet med ena partens uppfattning i tolkningsfrågan.

PARTER: Svenska Byggnadsarbetareförbundet mot Byggförbundet och Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet i Danderyd.

ÄMNESORD: Lås Hänglås Personalutrymme Tolkning_av_kollektivavtal LAGRUM: Ej angivet

MÅLNR: A-109-1980 DOKTYP: Rättsfall KÄLLA: Arbetsdomstolens_domar NR: AD_167/1980

TEXT: Mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet gäller varandra avlösande kollektivavtal för byggnadsindustrin, det s k byggnadsavtalet. Ett den 17 april 1978 träffat byggnadsavtal gällde för tiden fr o m den 1 april 1978 t o m den 31 oktober 1979 (1978 års avtal). Avtalet innehåller bl a följande bestämmelser.

§ 13 Ordningsregler

c) Personalutrymmen

Beträffande personalutrymmen (tvättrum, klädrum, matrum) och övriga hygieniska anordningar vid byggnadsindustrins arbetsplatser gäller vad därom föreskrivits i bygganvisningarna och i överenskommelse av den 17 mars 1976 om personalutrymmen på arbetsplatser.

Den angivna överenskommelsen av den 17 mars 1976 om perso- nalutrymmen på arbetsplatser innehåller bl a följande.

1.  Som ny standard för personalutrymmen antas det underlag för produktutveckling (enligt bil 1 och 2), som utarbetats av en särskild av parterna tillsatt arbetsgrupp.

För i bruk varande personalutrymme, som ej motsvarar i 1 ovan angiven standard, upprättar varje företag en plan för en successiv övergång till den nya standarden så att denna fullständigt uppnåtts den 31 december 1980. Vid planens upprättande skall samråd ske med företrädare för de anställda (t ex styrelseledamot, skyddsombud, arbetsplatsombud eller annan facklig förtroendeman).

Bilaga 1 till överenskommelsen innehåller en teknisk beskrivning av en större personalbod och bilaga 2 en sådan beskrivning av en mindre bod. I var och en av bilagorna anges bl a följande.

Dubbelfack för gång- och arbetskläder. Ca 600 x 550 x 1 800 mm. Fack för gångkläder utföres låsbart och kan även användas som värdefack. Fast sittbänk 300 mm bred framför facken. Under facken, som har erforderliga ventilationsöppningar, placeras termostatreglerad el- radiator. Låsbar termostat.

Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet är medlem i Byggförbundet. Bolaget hade under hösten 1979 en arbetsplats i Malmö och sysselsatte där bland andra medlemmarna i byggnadsarbetareförbundet Karl Erik Nilsson, Stig Nilsson, Evert Andersson och Bengt Evander. Dessa arbetstagare blev den 19 oktober 1979 bestulna på sammanlagt 1 475 kr i kontanter. Pengarna hade förvarats i olåsta skåp.

Mellan parterna har uppstått tvist huruvida bolaget har gjort sig skyldigt till avtalsbrott genom att inte tillhandahålla lås till de aktuella skåpen utan endast beslag för hänglås. Parterna har förhandlat lokalt och centralt i frågan utan att kunna enas.

Byggnadsarbetareförbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen mot bolaget och Byggförbundet. Byggnadsarbetareförbundet har därvid yrkat att arbetsdomstolen förpliktar bolaget att till förbundet utge dels 1 475 kr för de bestulna arbetstagarnas räkning, dels allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 10 000 kr. Vidare har förbundet yrkat allmänt skadestånd av Byggförbundet med 5 000 kr. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Byggnadsarbetareförbundet

Stölderna på bolagets arbetsplats i Malmö gjordes i olåsta klädskåp. Skåpen var inte försedda med något lås men däremot med beslag för hänglås. Förbundets talan om allmänt skadestånd grundas på att bolaget gjort sig skyldigt till brott mot kollektivavtalet genom att skåpen inte var låsbara i avtalets mening. Även yrkandet om ersättning för de stulna kontanterna grundas på kollektivavtalsbrottet och det åberopas i den delen ingen allmän skadeståndsrättslig grund.

Förbundet gör i målet alltså gällande att kollektivavtalets regel om låsbart skåp innebär att skåpen skall vara försedda med cylinderlås eller med hänglås jämte beslag. Det är inte tillräckligt att skåpet, som i det aktuella fallet, endast är försett med beslag för hänglås. För att närmare belysa innebörden av det omtvistade uttrycket finns anledning att något redogöra för bakgrunden till 1976 års överenskommelse om personlutrymmen.

På 1950-talet och även under 1960-talet var personalutrymmena av påtagligt låg standard. Personalbodarna var dock inte helt obevakade på den tiden. Det förekom att exempelvis äldre byggnadsarbetare eldade, städade och bevakade bodarna. Numera saknas sådan bevakning och byggarbetsplatserna är mycket utsatta för stölder.

När det gäller personalbodarnas standard har en mycket snabb utveckling skett under 1970-talet. Det kan anmärkas att byggnadsindustrin i detta hänseende hade släpat efter jämfört med förhållandena inom den fasta industrin. Exempelvis 1971 års byggnadsavtal hänvisade beträffande personalutrymmen endast till gällande bygganvisningar som utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen. I dessa angavs beträffande klädrum bl a följande:

Det är önskvärt att varje arbetare för förvaring av värdesaker erhåller ett mindre fack, försett med beslag för hänglås. Bredden bör vara ca 30 cm, höjden ca 25 cm och djupet ca 20 cm.

År 1975 tillsatte Byggnadsindustrins Arbetarskyddskommitte’ en arbetsgrupp för att utreda frågan om personalutrymmen på byggarbetsplatser. Kommitte’n lade under sommaren 1975 fram ett förslag i frågan. Enligt förslaget skulle finnas ett 30 cm brett ”låsbart skåp för gångkläder och ett 30 cm öppet fack för arbetskläder”. Till kommitte’ns förslag fanns i form av bilagor även fogade ritningar och teknisk beskrivning över en större och en mindre bod. Ritningarna och beskrivningen hade utarbetats av en arkitekt, som kommitte’n anlitat. Enligt dessa beskrivningar skulle facket för gångkläder utföras låsbart och det skulle även kunna användas som värdefack. Innebörden av uttrycket låsbart diskutera- des inte inom arbetsgruppen.

Sedan arbetsgruppen framlagt sitt förslag fördes förhandlingar mellan parterna om en överenskommelse i frågan. Inte heller då förekom några diskussioner om innebörden av uttrycket ”låsbart skåp”. Att så inte skedde var helt naturligt eftersom den frågan var av liten betydelse i förhållande till reformen som helhet. Överenskommelsen träffades den 17 mars 1976 och bilagorna till arbetsgruppens förslag lades som bilagor även till överenskom- melsen.

Enligt byggnadsarbetareförbundets mening innebär ordet låsbart i och för sig endast att utrymmet i fråga skall kunna låsas på något sätt och förbundet vill inte göra gällande att uttrycket enligt allmänt språkbruk ger företräde åt förbundets uppfattning i målet. Förbundet anser emellertid att det måste beaktas att uttrycket vid tiden för arbetsgruppens förslag återfinns i andra liknande sammanhang där det tillagts den betydelse som förbundet påstår.

Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar (nr 23) rörande personalrum utfärdades år 1958 och har senare utkommit i reviderade upplagor. Dessa anvisningar gäller inte byggnadsindustrin utan bara den fasta industrin. I anvisningarna anges bl a följande:

18. Där annan anordning än klädskåp användes för klädernas upphängning och förvaring, skola, i den mån så erfordras, låsbara fack finnas för förvaring av personliga värdesaker. -----

Arbetarskyddsstyrelsen har år 1979 i ett yttrande om innebörden härav angett att skåpet skall vara försett med infälld låscylinder i dörren, med hänglåsbleck och hänglås eller med annan likvärdig anordning. Det bör anmärkas att detta yttrande avgavs av avdelningsdirektören Gunnar Lundborg, som var ledamot i den av Byggnadsindustrins Arbetarskyddskommitte’ tillsatta arbetsgruppen.

Arbetarskyddsstyrelsen har också år 1968 utfärdat anvisningar (nr 23:2) för personalrum i sjukvårdsanläggningar. Där anges det bl a att det skall finnas låsbara utrymmen för förvaring av personliga värdesaker.

Uttrycket låsbart förekommer också i ett liknande sammanhang i byggnadsarbetareförbundets avtal med Rörledningsfirmornas Arbetsgivareförbund, det s k isoleringsavtalet. Parterna i det avtalet är ense om att uttrycket skall tolkas så att arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla hänglås i en situation som den förevarande.

För byggnadsarbetareförbundets representanter i arbetsgruppen var det självklart vilken innebörd uttrycket låsbart hade i förslaget. Även för övriga ledamöter i arbetsgruppen måste innebörden ha stått klar med hänsyn till arbetsgruppens allmänna målsättning att personalutrymmena skulle få samma standard som i den fasta industrin. Om arbetsgivarsidans representanter hade haft en annan uppfatt- ning borde de ha frågat av vilket skäl avtalets formulering ändrades på denna punkt. Någon sådan fråga ställdes inte.

År 1979 uppstod en tvist mellan parterna där de faktiska omständigheterna var praktiskt taget desamma som i den nu aktuella tvisten. Central förhandling ägde rum i juni 1979. Byggförbundets västra distrikt representerades vid förhandlingen av dess ordförande Karl Blomgren och byggnadsarbetareförbundet av ombudsmannen Bo Andersson. Byggnadsarbetareförbundet åberopade då det nyssnämnda yttrandet från arbetarskyddsstyrelsen. Yttrandet hade avgetts efter förfrågan av förbundet. I protokollet från den centrala förhandlingen anges bl a följande:

Förhandlingsresultat

Efter ytterligare diskussioner och kontakter mellan parterna har arbetsgivarsidan med hänsyn till Arbetarskyddsstyrelsens tolkning av begreppet låsbart klädskåp accepterat att arbetsgivaren i detta speciella fall står för de kostnader som åsamkats arbetstagarna vid inbrottet, därest någon individuell försäkring ej täcker förlusten.

Enligt byggnadsarbetareförbundets mening är det av särskilt intresse att studera den motivering som lämnades i parternas lösning av tvisten. Arbetsgivarsidan hade mycket väl kunnat gå med på att ersätta arbetstagarna utan att lämna denna motivering. Hänvisningen till arbetarskyddsstyrelsens yttrande utvisar att byggförbundet då delade den uppfattning som byggnadsarbetareförbundet gör gällande i målet. Först sedan en artikel om tvisten och dess lösning publi- cerats i tidningen Byggnadsarbetaren reagerade byggförbundet och förde fram sin nuvarande uppfattning i frågan.

Byggnadsarbetareförbundet vill sammanfattningsvis betona att 1976 års överenskommelse innebar att avtalstexten ändrades och att den innebörd av uttrycket låsbart skåp som byggnadsarbetareförbundet gör gällande låg i linje med parternas allmänna strävan att höja personalbodarnas standard till en nivå jämförbar med den inom den fasta industrin. Byggnadsarbetareförbundet anser för övrigt mot bakgrund av hela reformens storleksordning att det är an- märkningsvärt att arbetsgivarsidan inte velat godta bygg- nadsarbetareförbundets uppfattning i en så förhållandevis liten fråga.

Bolaget bröt alltså mot avtalet genom att underlåta att tillhandahålla lås till de berörda arbetstagarna. Bolaget bör därför åläggas att utge yrkat allmänt och ekonomiskt skadestånd. Byggförbundet har stött bolagets avtalstillämpning och bör av det skälet åläggas att utge allmänt skadestånd till byggnadsarbetareförbundet.

Arbetsgivarparterna

De faktiska uppgifter som lämnats av byggnadsarbetareförbundet vitsordas. Det bör betonas att det är ostridigt i målet att arbetsgivarna före 1976 års överenskommelse inte hade någon skyldighet att tillhandahålla hänglås.

Som byggnadsarbetareförbundet anfört har uttrycket låsbart skåp i allmänt språkbruk inte någon sådan särskild betydelse som byggnadsarbetareförbundet påstår i målet. I arbetsgruppen förekom inga diskussioner om innebörden av begreppet. Inte heller under de förhandlingar som sedan resulterade i 1976 års överenskommelse förekom några sådana diskussioner. Från arbetsgivarsidan skulle man omedelbart ha reagerat om det från byggnadsarbetareförbundets sida hade påståtts att de nya bestämmelserna innebar att arbetsgivaren skulle tillhandahålla och bekosta låsanordning. En sådan skyldighet för arbetsgivaren skulle nämligen ha inneburit en genomgripande förändring jämfört med vad som dittills gällt inom byggnadsbranschen och skulle ha medfört en avsevärd kostnadsökning samt administrativ belastning för arbetsgivarna.

Byggnadsarbetareförbundet har åberopat arbetarskyddsstyrelsens yttrande år 1979 om innebörden av styrelsens anvisningar om personalrum. Dessa anvisningar är emellertid inte tillämpliga på byggnadsindustrin. Yttrandet är av det skälet helt betydelselöst för tolkningen av parternas överenskommelse. Det vore för övrigt inte rimligt om ett yttrande från arbetarskyddsstyrelsen skulle vara vägledande för tolkningen av parternas avtal. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av att uttryckets innebörd inte diskuterades alls mellan parterna inför överenskommelsens tillkomst. Det hade ålegat byggnadsarbetareförbundet att vid förhandlingarna inför överenskommelsen klargöra sin ståndpunkt i frågan.

Som redan framhållits är det ostridigt mellan parterna att arbetsgivarna före 1976 års överenskommelse inte var skyldiga att tillhandahålla hänglås. Med hänsyn till byggnadsarbetareförbundets ståndpunkt att en sådan skyldighet uppkom genom överenskommelsen är det av stort intresse att konstatera hur frågan därefter har lösts i praktiken. Byggförbundet har av det skälet under år 1980 gjort en relativt stort upplagd enkät bland sina medlemmar. Enkäten riktades dels till samtliga lokalföreningar/byggmästareföreningar, dels till ett statistiskt urval av arbetsplatser bland medlemsföretagen och dels till svarandebolagets olika förvaltningskontor. Av svaren kan dras den slutsatsen att avtalet tillämpas enligt byggförbundets uppfattning. Endast i enstaka undantagsfall förekommer att arbetsgivaren tillhandahåller hänglås.

Arbetsgivarna tillämpade 1976 års överenskommelse i flera år utan att några tvister uppstod. Frågan aktualiserades första gången av byggnadsarbetareförbundet genom den tvisteförhandling som ägde rum i juni 1979. Som framgår av protokollet från den förhandlingen innebar parternas överenskommelse att arbetsgivarparterna gick med på att i det speciella fallet ersätta arbetstagarnas förluster. Byggnadsarbetareförbundets ombudsman Bo Andersson försökte i samband med protokollsjusteringen få tillagt att arbetstagarparten vid den centrala förhandlingen yrkade att arbetsgivaren fortsättningsvis skulle tillhandahålla lås till skåpen. Andersson föreslog även att förhandlingsresultatet skulle formuleras enligt följande:

Efter ytterligare diskussioner meddelade arbetsgivarparten att man accepterar att arbetsgivaren står för de kostnader som åsamkats arbetstagarna vid inbrottet.

Vidare enades parterna om att arbetsgivaren fortsättningsvis skall tillhandahålla lås till samtliga klädskåp.

Anderssons justeringsförslag avvisades av Blomgren. Denne formulerade då det förslag som senare godtogs av Andersson. Blomgren gick alltså inte med på att arbetsgivaren skulle tillhandahålla lås. Medgivandet gällde enbart att i det speciella fallet ersätta de bestulna arbetstagarna.

Med anledning av utgången i den nu nämnda tvisten förklarade byggnadsarbetareförbundet i en cirkulärskrivelse till avdelningarna att arbetsgivarna skulle tillhandahålla lås - infälld låscylinder, hänglåsbleck med hänglås eller liknande - till klädskåpen. I november 1979 publicerades en artikel i tidningen Byggnadsarbetaren av liknande innehåll. Byggförbundet reagerade omedelbart genom att i brev till lokalföreningarna och i cirkulär till samtliga medlemmar klargöra att byggförbundet inte delade byggnadsarbetareförbundets uppfattning och att krav på ersättning för hänglås skulle avvisas.

Arbetsgivarparterna anser mot denna bakgrund att det av byggnadsarbetareförbundet åberopade förhandlingsresultatet inte kan tillmätas någon betydelse i målet. Uttrycket låsbart skåp har därför inte den av byggnadsarbetareförbundet påstådda innebörden och bolaget har inte brutit mot kollektivavtalet.

Om arbetsdomstolen skulle ge byggnadsarbetareförbundet rätt i tolkningsfrågan bör yrkade allmänna skadestånd jämkas till noll eftersom arbetsgivarparterna haft fog för sin ståndpunkt i tvisten. Ersättning till de bestulna arbetstagarna i form av ekonomiskt skadestånd kan inte utgå av det skälet att det inte finns någon avtalsbestämmelse som föreskriver sådan ersättningsskyldighet. Om medbestämmandelagens regler om ekonomiskt skadestånd skulle anses tillämpliga beträffande sådan ersättning bör jämkning ske till noll p g a arbetstagarnas medvållande. Det måste enligt arbetsgivarparternas uppfattning anses som mycket lättsinnigt att kvarlämna kontanter i olåsta klädskåp på en utsatt arbetsplats.

Byggnadsarbetareförbundet

Byggnadsarbetareförbundet ifrågasätter inte att enkäten bland byggförbundets medlemmar på ett riktigt sätt speglar verkligheten. Det måste dock beaktas att äldre personalbodar skall ha uppnått den nya standarden först vid utgången av år 1980. Att arbetsgivarna inte tillhandahåller hänglås beror dessutom på de anvisningar som utfärdats av byggförbundet. Praxis på arbetsplatserna saknar emellertid betydelse för tolkningen av den i målet aktuella frågan. Av avgörande intresse är i stället den avtalstillämpning som sker med båda organisationernas vetskap. 1979 års förhandlings- överenskommelse utgör ett exempel på denna typ av praxis. Avtalet tillämpades därvid i enlighet med byggnadsarbetareförbundets uppfattning.

Domskäl

I byggnadsavtalets bestämmelser om personalutrymmen (§ 13 mom c) hänvisas bl a till en överenskommelse den 17 mars 1976 mellan byggnadsindustrins avtalsparter. I överenskommelsen anges beträffande klädskåp att skåpet för gångkläder ”utföres låsbart”.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller hur ordet ”låsbart” skall tolkas för det fall att ett klädskåp är försett med beslag för hänglås. Krävs att arbetsgivaren tillhandahåller hänglåset för att skåpet skall anses låsbart? Byggnadsarbetareförbundets ståndpunkt i målet är att arbetsgivarna har avtalsenlig skyldighet att tillhandahålla hänglås. Arbetsgivarparterna har bestritt att sådan skyldighet föreligger.

Tvistefrågan skall ses mot följande bakgrund. Före tillkomsten av 1976 års överenskommelse fanns inte någon skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla låsbart utrymme för förvaring av personliga värdesaker. I byggnadsavtalet hänvisades tidigare endast till gällande bygganvisningar. Enligt dessa angavs som önskvärt att varje arbetare erhöll ett mindre fack, försett med hänglås, för förvaring av värdesaker. Det var inte brukligt att arbetsgivare till- handahöll hänglås för sådant fack. Överenskommelsen innebar att det särskilda facket för värdesaker slopades och att det låsbara klädskåpet för gångkläder som infördes genom överenskommelsen skulle kunna utnyttjas även för förvaring av värdesaker.

Ordet låsbart torde inte i det allmänna språkbruket ha någon sådan preciserad innebörd som följer av byggnadsarbetareförbundets ståndpunkt i målet. Det torde inte vara främmande för vanligt språkbruk att beteckna sådana skåp, fack och liknande utrymmen som är aktuella i målet såsom låsbara redan av det skälet att de är försedda med beslag för hänglås.

Byggnadsarbetareförbundet har inte heller gjort gällande att överenskommelsens ordalydelse enligt allmänt språkbruk skulle ge något stöd åt förbundets ståndpunkt. Förbundet grundar i stället sin talan på att parterna använt ordet låsbart i en särskild betydelse i 1976 års överenskommelse. Arbetsgivarparterna har bestritt att parterna skulle ha givit ordet någon från det allmänna språkbruket avvikande innebörd som ger stöd åt förbundets ståndpunkt.

Mellan parterna är ostridigt att frågan om innebörden av ordet ”låsbart” inte berördes vare sig i den arbetsgrupp som utarbetade det förslag som låg till grund för överenskommelsen eller under de förhandlingar som föregick denna. Parterna har över huvud taget inte kunnat ge någon belysning åt tillkomsten av avtalstexten i det nu aktuella hänseendet. Det bör i anslutning till detta konstaterande anmärkas att förhållandet i och för sig inte på något sätt är egendomligt. Frågan om byggarbetsplatsernas personalutrymmen var ett mycket komplicerat och betydelsefullt ärende och den förändring som kom till stånd genom överenskommelsen var långtgående. Det är givet att det nu aktualiserade problemet var en förhållandevis obetydlig detalj i sammanhanget.

Som framgår av det anförda kom inte till uttryck mellan parterna vid tillkomsten av överenskommelsen att i ordet låsbart skulle ligga någon särskild innebörd. Byggnadsarbetareförbundet har anfört att det likväl förelåg en samstämmig uppfattning hos parterna när överenskommelsen träffades som stämmer överens med förbundets ståndpunkt i målet. Förbundet har åberopat flera omständigheter till stöd för att det fanns en sådan samstämmig uppfattning.

Som redan berörts innebar den tidigare gällande rekommendationen i bygganvisningarna att det angavs som önskvärt att utrymmet för förvaring av värdesaker skulle vara försett med beslag för hänglås. Detta ersattes i överenskommelsen med en skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla låsbart skåp. Enligt förbundets mening följer redan av det ändrade uttryckssättet att parterna verkligen åsyftade att möjligheterna att låsa in värdesaker skulle förbättras. Detta gäller enligt förbundets uppfattning i så mycket högre grad som hela reformen i fråga om personalutrymmena var inriktad på att de tidigare bristfälliga förhållandena skulle kraftigt förbättras.

Beträffande först själva det ändrade uttryckssättet i fråga om möjligheten att låsa in värdesaker bör enligt arbetsdomstolens mening beaktas att det i och för sig var naturligt att det tidigare uttryckssättet inte bibehölls. Det bör sålunda ha legat nära till hands att beakta att även andra typer av låsanordningar än sådana som förutsätter att hänglås används, i första hand cylinderlås, kunde bli aktuella i fortsättningen och inte borde uteslutas. En mera generell skrivning än den tidigare var sålunda behövlig. Vidare förefaller inte möjligt att dra några slutsatser med utgångspunkt från att reformen beträffande personalutrymmen innebar genomgripande förbättringar. Detta följer redan därav att även med arbetsgivarparternas tolkning kom möjligheterna att låsa in egna tillhörigheter att förbättras. Därtill kommer att det inte förefaller möjligt att av reformens allmänna inriktning dra några slutsatser beträffande en så förhållandevis obetydlig fråga som rörande vem som skall tillhandahålla hänglås till klädskåp.

Ett argument som förbundet har tillmätt stor betydelse är att i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om personalrum (nr 23) sedan länge använts uttrycket låsbar i fråga om utrymmen för förvaring av personliga värdesaker samt att styrelsen i ett utlåtande den 22 maj 1979 rörande tolkning av begreppet ”låsbart klädskåp” uttalat att anvisningarnas innebörd är att skåpet skall vara försett med infälld låscylinder i dörren, med hänglåsbleck och hänglås eller med annan likvärdig anordning. Förbundet har särskilt framhållit att den tjänsteman inom arbetarskyddsstyrelsen som avgivit utlåtandet på styrelsens vägnar ingick i den arbetsgrupp som utarbetade det förslag som låg till grund för 1976 års överenskommelse.

Arbetsdomstolen bedömer denna omständighet på följande sätt. Först bör framhållas att arbetarskyddsstyrelsens ifrågavarande anvisningar om personalrum inte är tillämplig i fråga om personalbodar på byggarbetsplatser. För dessa bodar gäller i stället, som redan nämnts, enligt bygganvisningarna (nr 32) att det är önskvärt att varje arbetare för förvaring av värdesaker erhåller ett mindre fack som är försett med beslag för hänglås. Detta har emellertid ingen avgörande betydelse. Viktigare är att styrelsens utlåtande avgavs först flera år efter tillkomsten av 1976 års överenskommelse. Och det har inte framkommit i målet att det före utlåtandet skulle ha förelegat någon mera bestämd uppfattning eller praxis inom industrin rörande tillhandahållande av hänglås. Det finns vidare inget stöd för att de personer som deltog i det arbete som ledde till 1976 års överenskommelse hade någon uppfattning om innebörden av uttrycket låsbar i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Det kan inte heller med fog påstås att uttrycket hämtades från dessa anvisningar, eftersom uttrycket hör till det allmänna språkbruket. Det åberopade utlåtandet kan mot bakgrund av det anförda inte tillmätas någon större betydelse i målet. I utlåtandet uttrycks endast vilken innebörd uttrycket lås- bart klädskåp numera har i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Arbetsdomstolen kan heller inte finna att innehållet i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om personalrum i sjukvårdsanläggningar ger något stöd för byggnadsarbetareförbundets ståndpunkt i målet. Detsamma gäller vad som har anförts om isoleringsavtalet.

Det hittills anförda innebär sammanfattningsvis följande. Innebörden av det omtvistade uttrycket har inte någon gång berörts i diskussionerna inför överenskommelsens tillkomst. Uttrycket kan inte anses ha en klar och entydig betydelse. Inte heller kan vägledning i tolkningsfrågan hämtas ur arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Med hänsyn härtill och då det ostridigt före överenskommelsens tillkomst inte ålåg arbetsgivarna att tillhandahålla lås kan enbart det förhållandet att överenskommelsen innehåller att ”fack för gångkläder utföres låsbart....” inte föranleda att en sådan förpliktelse har uppkommit som arbetstagarsidan gör gällande.

Det hittills anförda talar klart till arbetsgivarsidans förmån i tolkningsfrågan. Ytterligare finns anledning att granska praxis vid tillämpningen av den omtvistade bestämmelsen. Praxis kan givetvis vara av betydelse som ett tolkningsdatum i fråga om parternas avsikt vid överenskommelsens tillkomst. Först bör emellertid behandlas vad som förekom vid en central tvisteförhandling mellan avtalsparterna som inleddes den 11 juni 1979 och avslutades i september samma år (protokoll V. A 14/79). Tvisten gällde fråga om skyldighet för arbetsgivare att ersätta förlust på grund av stöld ur olåst klädskåp. Situationen var principiellt densamma som i detta mål och parterna är ense om att detta är det första tillfälle då tolkningsfrågan kom upp. Förhandlingsresultatet framgår av följande från protokollet återgivna uttalande: ”Efter ytterligare diskussioner och kontakter mellan parterna har arbetsgivarsidan med hänsyn till Arbetarskyddsstyrelsens tolkning av begreppet låsbart klädskåp accepterat att arbetsgivaren i detta speciella fall står för de kostnader som åsamkats arbetstagarna vid inbrottet, därest någon individuell försäkring ej täcker förlusten.”

Protokollets formulering är motsägelsefull och ger inte något klart besked huruvida parterna verkligen var eniga i tolkningsfrågan. Att sådan enighet förelåg antyds av hänvisningen till arbetarskyddsstyrelsens tidigare omnämnda yttrande, vilket byggnadsarbetareförbundet vid förhandlingen åberopade till stöd för sin ståndpunkt. Samtidigt markeras att arbetsgivarsidan ”i detta speciella fall” accepterade att utbetala ersättning. Det inskjutna uttrycket kan uppfattas så att parterna enades om att lösa den föreliggande tvisten utan att arbetsgivarsidan övergav sin ståndpunkt i den grundläggande tolkningsfrågan. Mot denna slutsats kan dock invändas att det inskjutna uttrycket även kan förklaras med att arbetsgivarsidan inte ville acceptera som princip att ett åsidosättande av skyldighet att tillhandahålla hänglås för med sig ansvar för ekonomisk förlust vid stöld ur olåst skåp.

Rörande de närmare omständigheterna vid förhandlings- överenskommelsens tillkomst är följande upplyst. Byggförbundet representerades vid förhandlingen av ordföranden i dess västra distrikt Karl Blomgren, som också förde protokollet. Ombudsmannen Bo Andersson företrädde byggnadsarbetareförbundet. Endast Andersson har hörts i målet. Han har därvid berättat att han vid protokollsjusteringen föreslog att förhandlingsresultatet skulle formuleras så att det framgick att arbetsgivaren fortsättningsvis skulle tillhandahålla lås till samtliga klädskåp. Blomgren godtog dock inte Anderssons formulering utan föreslog själv den skrivning som båda parter enades om. Andersson har berättat att han accepterade Blomgrens förslag eftersom han ansåg att det hade samma innebörd som hans eget.

Inte heller de nu redovisade omständigheterna kring den aktuella tvisteförhandlingen är ägnade att helt klargöra hur förhandlingsresultatet skall uppfattas. Förspelet till förhandlingsöverenskommelsen tyder på att arbetsgivarparten inte delade arbetarpartens uppfattning om innebörden av uttrycket låsbart medan överenskommelsens text närmast ger stöd för att enighet förelåg i tolkningsfrågan. Som framgår av vad som anförs i det följande är emellertid inte behövligt för ställningstagandet i målet att ta någon bestämd ståndpunkt till vilken uppfattning byggförbundet hade i den omtvistade tolkningsfrågan.

Den situation som uppkom genom förhandlingsuppgörelsen ger anledning till följande reflexioner. Utgångspunkten för resonemanget är denna. En konkret tvistefråga har förts till förhandling mellan parter som har slutit kollektivavtal. Parternas skilda uppfattningar i tvisten beror på oenighet om hur en bestämmelse i kollektivavtalet skall tolkas. Tvisten löses genom en förhandlingsuppgörelse.

Den träffade förhandlingsuppgörelsen kan principiellt sett tänkas gå ut på tre skilda saker. Enligt det första alternativet har parterna enats om att lösa tvisten utan att någondera parten överger sin principiella inställning i tolkningsfrågan. Ett andra alternativ innebär att parterna blir ense om hur avtalet skall tolkas och löser tvisten i enlighet med denna uppfattning. Det tredje alternativet är att parterna, vilka i egenskap av kollektivavtalsparter råder över avtalet, träffar överenskommelse i kollektivavtalets form om hur avtalet skall tolkas och lägger denna tolkning till grund för uppgörelsen i tvisten.

Frågan är nu vilken betydelse dessa skilda sätt att lösa tvistefrågan får för framtiden. (Här lämnas alltså därhän vilken betydelse förhandlingsuppgörelsen kan ha för förfluten tid eller innan den blir känd).

Lättast att ta ställning till är det tredje alternativet. Parterna har i det fallet träffat vad som kan kallas ett tolkningsavtal och eftersom avtalet är träffat i kollektivavtalets form är det bindande i det omtvistade hänseendet såsom kollektivavtal. Avtalet kan åberopas i en framtida tvist.

Det första alternativet bereder inte heller några komplikationer, om tvistelösningen betraktas som en isolerad företeelse. Oenigheten mellan avtalsparterna kvarstår och tvistelösningen kan inte åberopas i en framtida tvist. En annan sak är att förhandlingsuppgörelsen kan komma att ingå som ett led i en praxis eller utgöra ett bevis för att en praxis har utbildats samt att denna praxis kan komma att utgöra ett tolkningsdatum vid en framtida tolkning av kollektivavtalet.

Mellanalternativet kännetecknas av att avtalsparterna har givit uttryck åt en gemensam uppfattning om hur avtalet skall tolkas men de har inte genom avtal bundit sig för denna tolkning. En förhandlingsuppgörelse av detta slag blir ett mycket viktigt tolkningsdatum och arbetsdomstolens rättstillämpning ger talrika exempel på att en sådan omständighet har fått utslagsgivande verkan. Det är emellertid viktigt att hålla fast vid att förhandlingsuppgörelsen endast är en omständighet som skall beaktas vid tolkningsoperationen. Andra omständigheter kan i det enskilda fallet föranleda att tolkningen leder till ett annat resultat än som skulle följa om enbart förhandlingsuppgörelsen beaktats. En förhandlingsuppgörelse är alltså inte i rättslig mening bindande på det sätt som kännetecknar vad som i det föregående har kallats tolkningsavtal.

Frågan är nu hur den i målet aktuella förhandlingsuppgörelsen från år 1979 skall betraktas mot bakgrund av de nu anförda synpunkterna. Kom ett tolkningsavtal till stånd som ett resultat av förhandlingsuppgörelsen? Följande omständigheter har betydelse för ställningstagandet till detta spörsmål. Förhandlingsresultatet sådant det har återgivits i protokollet är otvetydigt i det hänseendet att det endast gäller arbetsgivarens betalningsskyldighet i det omtvistade fallet. Formuleringen tar inte sikte på den aktuella arbetsgivarens skyldighet i framtiden att tillhandahålla hänglås. Än mindre innefattar uppgörelsen någon överenskommelse om vad som skall gälla i detta hänseende kollektivavtalsenligt mellan avtalsparterna. Utredningen ger ett entydigt stöd för att något sådant heller inte har varit avsett. Något tolkningsavtal har alltså inte kommit till stånd.

Däremot är möjligt att inte bara byggnadsarbetareförbundet utan även byggförbundet utgick från att avtalet betydde att arbetsgivaren var skyldig att hålla lås (det andra alternativet ovan). Det kan också vara så att byggförbundet inte övergav sin principiella inställning i tolkningsfrågan utan avsåg att endast lösa den föreliggande tvisten (det första alternativet ovan). Hur härmed än förhåller sig behöver inte förhandlingsuppgörelsen bli direkt avgörande för tolkningen. Även andra omständigheter kan vinna beaktande.

I den föreliggande situationen blir av betydande intresse vilken praxis som har gällt vid tillämpningen av kollektivavtalet under den tid som förflutit från tillkomsten av 1976 års överenskommelse. Från arbetsgivarparternas sida har åberopats en relativt omfattande och såsom det vill synas omsorgsfullt utförd statistisk undersökning om avtalstillämpningen. Undersökningen ger vid handen att ar- betsgivarna så gott som undantagslöst tillämpar avtalet i enlighet med arbetsgivarparternas ståndpunkt. Det har inte förekommit något i målet som tyder på att någon avgörande förändring i avtalstillämpningen skulle ha skett under den aktuella tiden. Från byggnadsarbetareförbundets sida har riktats vissa invändningar mot undersökningen och framförallt mot de slutsatser som byggförbundet har velat dra av undersökningen. Dessa invändningar är måhända befogade på det sättet att byggnadsarbetareförbundet har rätt i att någon sådan praxis inte kan anses föreligga som bör tillmätas självständig betydelse till stöd för arbetsgivarsidans uppfattning i tolkningsfrågan. Undersökningen bör dock ges den betydelsen att det får anses styrkt i målet att 1976 års överenskommelse inte ledde till att arbetsgivare mera allmänt började tillhandahålla hänglås till förvaringsutrymmen för värdesaker. Detta förhållande bör ses i sammanhang med att några tvister om tillhandahållande av hänglås såvitt bekant inte förekommit före 1979 års förhandlingsuppgörelse. Vidare är av intresse att byggförbundet omedelbart reagerade med anledning av den information som byggnadsarbetareförbundet lämnade efter det att 1979 års förhandlingsuppgörelse träffades. Byggförbundet förklarade för sin del att förbundet ansåg att arbetsgivarna inte hade avtalsenlig skyldighet att hålla hänglås till låsbleckförsedda klädskåp eller andra förvaringsutrymmen för värdesaker.

Det senast anförda kan sammanfattas på följande sätt. Det finns ingenting som tyder på att enskilda arbetsgivare vare sig före eller efter 1979 års förhandlingsuppgörelse tillämpade avtalet i enlighet med motsidans ståndpunkt.

Inte heller föreligger något stöd för att byggförbundet före eller efter uppgörelsen haft den uppfattning i tolkningsfrågan som ligger till grund för byggnadsarbetareförbundets talan i målet.

Mot den nu anförda bakgrunden skall prövas vilken betydelse i tolkningshänseende som skall tillmätas det förhållandet att arbetsgivarsidan måhända vid träffandet av 1979 års avtalsuppgörelse utgick från samma uppfattning i tolkningsfrågan som byggnadsarbetareförbundet. Denna prövning bör enligt arbetsdomstolens mening med hänsyn till de i det föregående berörda omständigheterna utfalla på det sättet att uppgörelsen inte tillmäts någon avgörande betydelse.

Det bör tilläggas att detta inte betyder att part som vid en tvisteförhandling givit uttryck åt viss uppfattning i en tolkningsfråga utan vidare kan frånfalla den sålunda intagna ståndpunkten vid senare tillfälle. Tvärt om visar arbetsdomstolens rättstillämpning att ståndpunktstaganden i tolkningsfrågor i förhandlingssammanhang ofta får avgörande betydelse för avtalstolkningen. Detta torde också vara det förhärskande synsättet på arbetsmarknaden. Vad som är speciellt för detta fall är att det tolkningsdatum till förmån för arbetarsidans uppfattning som 1979 års avtalsuppgörelse kan anses innebära inte stöds av några andra omständigheter av betydelse för tolkningen. I stället är det så att den föreliggande utredningen såsom har framhållits i det föregående talar starkt för arbetsgivarsidans uppfattning. Om 1979 års avtalsuppgörelse tillmättes avgörande betydelse i tolkningshänseende, skulle detta i själva verket innebära att uppgörelsen ges verkan av kollektivavtal rörande tolkningsfrågan.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att uttrycket ”låsbar” i 1976 års överenskommelse inte innebär att arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla hänglås när klädskåp är försedda med beslag härför. Byggnadsarbetareförbundets talan skall alltså avslås.

Byggnadsarbetareförbundet får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Vardera partssidan bör därför bära sina rättegångskostnader.

Domslut

Byggnadsarbetareförbundets talan avslås.

Vardera partssidan skall bära sina rättegångskostnader.

Dom 1980-12-17, målnummer A-109-1980

Ledamöter: Hans Stark, Erik Lempert (hovrättsassessor i Göta hovrätt; tillfällig ersättare), Stig Swanstein, Lennart Hörnlund, Per Holmgren, Åke Berggren (förre ordföranden i Svenska Livsmedelsarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Tage Fransson (förre andre ordföranden i Svenska Träindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Michael Koch