Arbetsdomstolen Domar i fulltext AD 1983 nr 003 En 16-åring med skört psyke och utan tidigare erfarenhet av arbetslivet har sagt upp sig med motiveringen att hon fått arbete på annat håll. Detta var emellertid inte sant. Den verkliga anledningen var misshälligheter mellan henne och hennes förman, vilket hon inte vågade tala om vid uppsägningstillfället. Arbetsgivaren fick vetskap om detta först när uppsägningen en vecka (tre arbetsdagar) senare återtogs såsom förhastad. Var arbetsgivaren då skyldig att låta arbetstagaren ta tillbaka sin uppsägning och fortsätta anställningen? Vidare uppkommer frågan huruvida anspråk på allmänt skadestånd är preskriberat enligt anställningsskyddslagen.

Avgörandedatum:

19830112

Målnummer:

A221982

Lagrum:

7 § och 40 § lagen (1974:12) om anställningsskydd

Ämnesord:

Uppsägning; Preskription; Återtagande av uppsägning

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet mot AB Svenska Häftstiftsfabriken i Örebro.

Mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundet och dess avdelning 59 Södra Närke, å ena sidan, och AB Svenska Häftstiftsfabriken, å andra sidan, gäller kollektivavtal. Detta hänvisar till det avtal som vid varje tidpunkt gäller mellan förbundet och Sveriges Verkstadsförening. Bolaget är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation.

Bolaget driver rörelse i Pålsboda. Företaget har omkring 25 anställda. Förbundets medlem Yvonne T anställdes vid företaget den 23 mars 1981. Yvonne T är född den 1 oktober 1964 och var alltså vid anställningstillfället 16 år. Hon sade upp sin anställning den 26 maj 1981. Anställningen upphörde i juni 1981.

Förbundet har väckt talan mot bolaget och i första hand yrkat att arbetsdomstolen

förklarar att Yvonne Ts uppsägning den 26 maj 1981 är ogil tig och att anställningen består fr.o.m. den 26 juni 1981, alternativt den 18 juni 1981,

förpliktar bolaget att till förbundet för Yvonne Ts räkning utge allmänt skadestånd med 15 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 7 500 kr från dagen för delgivning av stämningsansökan den 15 februari 1982 och på 7 500 kr från den 16 april 1982, samt

förpliktar bolaget att till förbundet för Yvonne Ts räkning utge ekonomiskt skadestånd med 41 024 kr för tiden den 3 augusti 1981 den 30 april 1982, varav 36 629 kr utgör ersättning för utebliven lön och 4 395 kr utgör semesterersättning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet månadslönebelopp från den sista i varje månad med början den 31 augusti 1981 enligt följande uppställning:

Förfallet

månadsbelopp

31.8.1981

3449:

30.9.1981

3613:30

31.10.1981

4215:20

30.11.1981

4023:60

31.12.1981

4342:10

31.1.1982

4246:40

28.2.1982

4088:

31.3.1982

4576:20

30.4.1982

4075:20

Förbundet har i andra hand yrkat att arbetsdomstolen

förklarar att anställningen består fr.o.m. den 15 septem ber 1981 och att bolagets skiljande av Yvonne T från anställningen är ogiltigt,

förpliktar bolaget att till förbundet för Yvonne Ts räkning utge allmänt skadestånd med 15 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 7 500 kr från dagen för delgivning av stämningsansökan den 15 februari 1982 och på 7 500 kr från den 16 april 1982, samt

förpliktar bolaget att till förbundet för Yvonne Ts räkning utge ekonomiskt skadestånd med 35 321 kr 80 öre för tiden den 15 september 1981 den 30 april 1982, varav 31 537 kr 80 öre utgör ersättning för utebliven lön och 3 784 kr utgör semesterersättning, jämte ränta enligt 6 § ränte lagen på varje förfallet månadslönebelopp från den sista i varje månad med början den 30 september 1981 enligt den uppställning som har angetts under förstahandsyrkandet med det undantaget att beloppet för september 1981 uppgår till endast 1 970 kr.

Bolaget har bestritt förbundets yrkanden. Det ekonomiska skadeståndet och ränteyrkandena vitsordas dock såsom i och för sig skäliga. När det gäller yrkandet om allmänt skadestånd har bolaget hemställt att det under alla för hållanden avvisas såsom för sent framställt enligt 40 § anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 april 1982.

Förbundet har bestritt bolagets avvisningsyrkande.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till stöd för sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget har sitt huvudkontor i Örebro, där arbetsledning en utövas. Tillverkningen är förlagd till Pålsboda. Verksamheten är fördelad på två avdelningar, tillverk ningsavdelningen och paketeringsavdelningen. Fram till den 28 februari 1981 tjänstgjorde en person vid namn Svärd som platschef vid fabriken. Svärd var också förman för tillverkningsavdelningen. Ellert Lindvall var, och är alltjämt, förman för paketeringsavdelningen. När Svärd slutade efterträddes han av Roland Olsson. Det var alltså denne som vid tiden för de inträffade händelserna hade hand om personalfrågorna vid företaget.

Vid företaget sysselsätts 20 anställda på tillverknings avdelningen och 6 anställda på paketeringsavdelningen. Den 23 mars 1981 anställdes Yvonne T vid paketerings avdelningen med Lindvall som förman. Yvonne T var vid an ställningstillfället 16 år. Hon hade slutat skolan våren dessförinnan och hade därefter varit arbetslös till dess att hon blev anställd vid bolaget.

Endast en kort tid efter det att Yvonne T anställdes började Lindvall bråka med henne för att hon ibland gjorde fel. Dessa fel berodde emellertid på bristande information. Lindvall uttryckte sig förklenande om henne och sade bl.a. att hon var oduglig. Han jämförde hennes arbets prestation med hennes arbetskamraters och var irriterad över att hon arbetade långsammare. Han försvårade arbetet för Yvonne T och fortsatte att hacka på henne, även sedan hon hade lärt sig arbetet. Lindvall kritiserade henne på ett sätt som var obehagligt. Yvonne T blev nedbruten av Lindvalls beteende och grät ofta på arbetet. Hennes fritid blev också problemfylld av samma anledning, och hon var rädd för att gå till arbetet. Samtidigt visste hon hur svårt det var att få arbete och försökte därför härda ut. Hon var sjuk många dagar, vilket berodde på Lindvall och hans sätt att behandla henne. Hon måste vara hemma emellanåt för att orka fortsätta sitt arbete.

Tisdagen den 26 maj 1981 på förmiddagen kom Lindvall fram till Yvonne T och skrek: ”Vad i helvete sysslar du med på dagarna?” ”Jag arbetar”, svarade Yvonne T. Lindvall sade då till Yvonne T att om hon inte hann paketera 3 000 askar gem om dagen kunde hon se sig om efter annat arbete, för i så fall fanns det ingen plats för henne vid fabriken. Då brast något för Yvonne T. Hon kände att hon skulle gå under, om ingen förändring kom till stånd. Det var då hon fick ingivelsen att säga upp sig. Sedan Lindvall efter en stund avlägsnat sig för att hämta posten, gick Yvonne T till Olsson och sade upp sig. Olsson frågade vad anledningen till uppsägningen var. Yvonne T svarade att hon hade fått arbete på annat håll. Detta var inte sant, utan den verkliga anledningen var Lindvalls sätt att behandla henne på. Yvonne T vågade helt enkelt inte tala om detta för Olsson. Olsson lät sig nöja med uppgiften att Yvonne T hade fått nytt arbete och sade att hon skulle sluta sitt arbete den 18 juni. Resten av dagen arbetade hon. När hon kom hem efter arbetsdagens slut berättade hon för sina föräldrar vad som hade hänt. Redan samma dag började hon ångra att hon hade sagt upp sig, eftersom hon visste hur svårt det var att få arbete.

Påföljande dag, onsdagen den 27 maj, gick Yvonne T motvil ligt till arbetet. Hon talade med några arbetskamrater om föregående dags händelser. Hon kände sig deprimerad och hade svårt att överblicka sin belägenhet.

Torsdagen den 28 maj var Kristi Himmelfärdsdag. Fredagen den 29 maj var också arbetsfri. Under dessa dagar och påföljande lördag och söndag funderade Yvonne T över vad som hänt och talade med sina föräldrar.

Måndagen den 1 juni talade Yvonne T med Christer Filipsson, som var ordförande vid fackklubben vid bolaget. Hon berättade om händelserna den 26 maj och sade att hon ångrade att hon hade sagt upp sig och att hon ville ha tillbaka sitt arbete. Ett fackligt möte hölls i frågan samma dag. Påföljande dag, den 2 juni, besökte Filipsson tillsammans med Roland Larsson och Gösta Eriksson, vilka var styrelseledamöter i fackklubben, Olsson på hans kon tor. De berättade om bakgrunden till Yvonne Ts uppsägning och förklarade att klubben återtog den. Olsson ställde sig positiv till detta och sade att han skulle lämna besked senare till klubben.

Samma dag, den 2 juni, skrev Filipsson ned Yvonne Ts berät telse om de händelser som hade utlöst Yvonne Ts uppsägning. Yvonne T undertecknade berättelsen den 3 juni. Av denna be rättelse framgår att Lindvall redan från började hade visat en avog inställning mot Yvonne T och skällt ut henne vid olika tillfällen för att hon arbetade för sakta. En ligt berättelsen hade Lindvall vidare vid ett tillfälle hotat Yvonne T med att hon fick sluta om hon inte hann pake tera 3 000 askar om dagen, vilket medförde att Yvonne T inte såg någon annan möjlighet än att säga upp sig. Berättelsen avslutas med uppgiften att uppsägningen var tillbakadra gen, då Yvonne T hoppades på en bättring av förhållandena.

Under tiden den 10 12 juni förekom en hel del möten mellan Filipsson, Yvonne T och Olsson om det inträffade. Man diskuterade då på nytt om Yvonne T skulle få vara kvar vid fabriken och redogjorde åter för hela bakgrunden till uppsägningen.

Trots alla ansträngningar från fackklubbens sida gick bolaget inte med på att Yvonne T skulle få stanna kvar vid företaget. Den sista dag Yvonne T var i arbete var den 12 juni. Hon var sjukskriven på grund av psykiska besvär under tiden den 17 juni den 5 juli. Dessa besvär hade sin grund i det som hänt. Uppsägningstiden löpte ut den 26 juni.

Den 6 augusti ägde lokala förhandlingar rum. Vid dessa deltog för företaget direktörerna Gunnar och Christer Bermark samt för förbundets avdelning 59 avdelnings ombudsmannen Harry Högberg och Filipsson. Avdelningen krävde att bolaget skulle återta Yvonne T i tjänst och att hon skulle få lön för den tid hon inte hade tjänstgjort. Bolagsledningen ställde sig i det skedet positiv till förslaget. Under förhandlingarna nämndes att det kanske fanns möjlighet för bolaget att erhålla lönebidrag för Yvonne T. Högberg ringde under pågående förhandlingar till Marianne Eriksson vid arbetsförmedlingen i Hallsberg och hörde sig för om möjligheterna till detta. Högberg fick beskedet att förutsättningar för lönebidrag fanns, var efter parterna vid förhandlingarna träffade överenskom melse om att Yvonne T skulle återanställas med lönebidrag den 15 september. Innan parterna skildes bestämdes att Filipsson skulle kontakta Yvonne T och berätta vad som hade överenskommits för att höra hennes åsikt om detta. Det gjorde också Filipsson.

Den 28 augusti ringde Gunnar Bermark till Eriksson och bad att få sig tillsänd en blankett för ansökan om lönebidrag. Blanketten fylldes sedermera i av Gunnar Bermark och Högberg. Enligt ansökningshandlingen skulle Yvonne T återanställas den 15 september. Ansökningen bifölls den 14 september.

Bolaget erbjöd emellertid aldrig Yvonne T att komma till baka. Det har inte blivit klarlagt varför bolaget ändrade inställning och ej ville återanställa Yvonne T. Det troliga är att Lindvall hotat att säga upp sig om Yvonne T kom tillbaka.

Högberg kontaktade Gunnar Bermark för att få veta varför Yvonne T inte hade kommit åter i tjänst. Gunnar Bermark be gärde då att ett större möte skulle hållas på Hotell Stinsen i Hallsberg den 13 oktober. Vid det mötet var Gunnar och Christer Bermark, Lindvall, Högberg, Filipsson, Eriksson, Yvonne T, en SYOkonsulent och repre sentanter för socialnämnden närvarande. Från avdelningens sida trodde man att avsikten med mötet var att man skulle diskutera varför Yvonne T inte fått börja arbeta. Det visade sig att Gunnar Bermark ville få fastslaget att Yvonne T var psykiskt handikappad och att det därför inte fanns något lämpligt arbete åt henne vid företaget. Vid mötet framkom dock inget som tydde på att detta var riktigt. Protokol let från mötet har inte justerats av Gunnar och Christer Bermark och inte heller av Lindvall men däremot av samt liga övriga närvarande. Det blev vid mötet beslutat att Eriksson och socialinspektören Rune Boskär skulle titta på fabriken och sedan göra hembesök hos Yvonne T. Besöket på fabriken skedde den 20 oktober, och Eriksson och Boskär träffade då både Lindvall och Olsson. Hembesöket var bestämt till den 13 november men kom aldrig till stånd. Den 23 oktober ringde nämligen Lindvall till Eriksson och omtalade att Gunnar Bermark hade sagt att det ej fanns någon anledning att göra hembesöket.

De lokala förhandlingarna fortsatte den 13 november. Cen trala förhandlingar ägde rum den 21 januari 1982. Någon uppgörelse kunde dock inte träffas vid dessa förhand lingar.

Som grund för förbundets i första hand framställda yrkanden åberopas att de trakasserier som bolaget genom Lindvall har utsatt Yvonne T för är att betrakta som en uppsägning från bolagets sida. Saklig grund för uppsägning har ej förelegat. Förfarandet strider därför mot 7 § anställningsskyddslagen.

För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att bolagets åtgärder inte kan betraktas som en uppsägning från bolagets sida gör förbundet gällande att Yvonne Ts uppsägning den 26 maj 1981 inte är bindande för henne, eftersom hon den 2 juni 1981 har återtagit sin uppsägning och också haft rätt att göra detta med hänsyn dels till att så kort tid förflutit mellan uppsägningen och återtagandet, dels till Yvonne Ts ungdom och bristande erfarenhet inom arbetslivet. Uppsägningen skedde sålunda i hastigt mod, och bolaget måste ha insett att den inte var allvarligt menad. Bolaget var därför skyldigt att godtaga hennes återtagande av uppsägningen. Bolagets vägran att göra detta är att anse som en uppsägning från bolagets sida. Saklig grund för uppsägningen har inte förelegat, och förfarandet strider därför mot 7 § anställningsskyddslagen.

I vart fall skulle det enligt förbundets mening med hänsyn till de anförda omständigheterna strida mot tro och heder att åberopa uppsägningen mot Yvonne T. Bolaget har insett eller bort inse att Yvonne T inte menade att säga upp sig. I den delen åberopas 33 och 36 §§ avtalslagen. Genom att bolaget mot bättre vetande har åberopat uppsägningen måste bolaget anses ha sagt upp Yvonne T. Saklig grund för uppsägning har inte förelegat, och förfarandet strider därför mot 7 § anställningsskyddslagen.

Som grund för förbundets i andra hand framställda yrkanden åberopas att avtal om återanställning träffades den 6 augusti 1981 av innebörd att Yvonne T skulle få börja arbeta den 15 september 1981, under förutsättning att lönebidrag beviljades. Det villkoret uppfylldes den 14 september 1981. Därigenom har ett bindande anställ ningsavtal träffats mellan bolaget och Yvonne T. Bolagets vägran att låta Yvonne T återgå i tjänst den 15 september är enligt förbundet att jämställa med en uppsägning från bolagets sida. Inte heller i detta fall har saklig grund för uppsägningen förelegat. Förfarandet strider därför mot 7 § anställningskyddslagen.

Bolaget

Företaget tillverkar häftstift och en del andra kontors utensilier, såsom gem. Omsättningen är 89 milj kr om året. Tillverkningen sker vid fabriken i Pålsboda, medan bolagsledningen är placerad i Örebro. Antalet anställda i Pålsboda är 25 30 personer. Dessutom är ett antal per soner som utför hemarbete knutna till bolaget, som också har några kontorsanställda i Örebro. Direktören Gunnar Bermark äger företaget. Hans far drev det före honom. Gunnar Bermark är jurist och har tidigare bl.a. varit verksam vid Sveriges Yngre Läkares Förbund. Bolagets styrelse består av direktören Bo Risberg, som tidigare var verkställande direktör för Hasselfors bruk.

Fabriken är uppdelad i två avdelningar, tillverkningsav delningen och förpackningsavdelningen. Vid tiden för de händelser som målet rör var Ellert Lindvall verkmästare på förpackningsavdelningen och Roland Olsson verkmästare på tillverkningsavdelningen. Olssons företrädare Svärd hade varit platschef för hela fabriken. När Svärd slutade blev de två verkmästarna jämställda. Någon platschef har därefter inte funnits.

Yvonne T anställdes vid fabriken den 23 mars 1981 genom en överenskommelse mellan Yvonne T och Lindvall. Yvonne T hade slutat skolan i juni 1980 och därefter varit arbets lös. Yvonne T kom till fabriken tillsammans med sin mor för att söka arbete och talade med Lindvall. Yvonne T har två halvsystrar som tidigare hade arbetat på fabriken under Lindvall. Systrarna hade varit duktiga och skötsamma. Lindvall uppgav att det för tillfället inte fanns något arbete ledigt men att han skulle höra av sig om något dök upp.

Efter en tid skulle Eva Hellström på förpackningsavdel ningen bli barnledig. Lindvall tyckte att Yvonne T kunde vara lämplig som vikarie för henne. Det blev därför bestämt att Yvonne T skulle få börja vid företaget i mars 1981 och få introduktion i arbetet tills Hellströms barn ledighet inleddes i augusti 1981. Inlärningstiden beräk nades, liksom i andra fall, till sex månader.

Lindvall märkte snart att Yvonne T hade svårigheter att utföra arbetet, och han fick därför ge henne anvisningar och hjälpa henne. Bolaget bestrider att Lindvall under inlärningen trakasserade eller uppträdde olämpligt mot Yvonne T. Lindvall har inte varit anledningen till Yvonne Ts sjukskrivningar eller till att hon känt sig deprimerad.

Den 26 maj kom Yvonne T in till Olsson verkmästaren på tillverkningsavdelningen och sade upp sig. Det var på tisdagen i den vecka Kristi Himmelfärdsdag inföll.

Lindvall hade semester den veckan och fanns då ej vid fabriken. Den 21 maj var den sista dagen före Kristi Himmelfärdsdag som Yvonne T och Lindvall hade varit i tjänst tillsammans. Den 22 maj var Yvonne T sjukskriven, och påföljande arbetsdag, måndagen den 25 maj, var Lindvall alltså ej där. Yvonne T sade sålunda upp sig på den femte dagen efter sitt sista möte med Lindvall.

Olsson frågade Yvonne T om anledningen till att hon sade upp sig. Yvonne T svarade att hon fått annan anställning. Yvonne T arbetade den 27 maj, och sedan var fabriken stängd till påföljande måndag, den 1 juni. Den dagen arbetade Yvonne T. Därefter var hon sjukskriven samtliga dagar i den veckan. Den därpå följande veckan arbetade hon tisdag till fredag och var sedan sjukskriven hela veckan före midsommarhel gen.

Yvonne Ts egentliga uppsägningstid löpte från den 26 maj till den 26 juni. När Yvonne T sade upp sig den 26 maj bad hon Olsson att få sluta till midsommaren. Hon uppgav som skäl till detta att hon skulle börja sitt nya arbete efter midsommaren. Olsson gick med på hennes begäran, och slutdagen för hennes anställning bestämdes därför till den 18 juni.

Den 2 juni fick Olsson besök av fackklubbens ordförande Christer Filipsson och ytterligare några företrädare för fackklubben, vilka förklarade att Yvonne T återtog sin upp sägning. Olsson svarade att han inte kunde göra något åt saken, varefter de skildes utan att ha enats. Vid ett senare tillfälle, när Filipsson var inne hos Olsson, kallade denne på Yvonne T för att hon inför Filipsson skulle bekräfta de uppgifter hon hade lämnat när hon sade upp sig hos Olsson. Det gjorde Yvonne T. Detta var det enda tillfälle som Yvonne T talade om uppsägningen med Olsson.

Yvonne T tog kontakt med lönekontoret vid fabriken och bad att få sin slutlön uträknad per den 18 juni, då hon en ligt vad hon uppgav skulle sluta vid företaget. Denna kontakt togs antagligen någon vecka före den 18 juni. Detta datum upphörde anställningen, och då reglerades Yvonne Ts slutlön.

Avdelningen varken begärde förhandling eller tog kontakt med Lindvall med anledning av Yvonne Ts uppsägning. Bolags ledningen i Örebro var ovetande om uppsägningen och därav föranledda diskussioner ända till den 7 juli. Då fick Gunnar Bermark ett brev från Filipsson i ärendet som var dagtecknat den 29 juni. Den 3 augusti besvarade Gunnar Bermark Filipssons brev och förklarade att Yvonne T hade sagt upp sig i laga ordning och därmed slutat sin anställning.

Vid lokala förhandlingar den 6 augusti vidhöll bola get den uppfattning som hade redovisats i brevet den 3 augusti. Avdelningen ville att bolaget skulle återan ställa Yvonne T, men bolaget satte sig emot detta. Klubbord föranden Filipsson och avdelningsombudsmannen Harry Hög berg lämnade vid förhandlingarna uppgifter som gav vid handen att Yvonne T kunde betraktas som psykiskt handikappad och att bolaget därför kunde erhålla lönebidrag för henne om hon anställdes.

Bolaget åtog sig vid förhandlingarna den 6 augusti att undersöka möjligheterna att erhålla lönebidrag för Yvonne T och, om sådant kunde erhållas, utröna om möjligheter fanns att återanställa Yvonne T. Någon överenskommelse om återanställning träffades dock ej. Den 15 september är ett datum som över huvud taget aldrig nämndes vid dessa förhandlingar. Ingen utredning fanns om huruvida någon arbetsplats på förpackningsavdelningen var disponibel. Sedan Yvonne T slutat hade en annan person, Marianne Jansson, anställts i hennes ställe med fackföreningens godkännande.

Alla anställningar vid fabriken beslutas av arbetsled ningen i Pålsboda. Det hade aldrig hänt att sådana beslut fattades i Örebro, och Gunnar Bermark ansåg sig inte behörig därtill. Om Yvonne T skulle återanställas var det i så fall Lindvall som skulle fatta det beslutet.

Omkring den 1 november mottog bolaget från arbetstagar sidan ett protokoll över de lokala förhandlingarna den 6 augusti. Protokollet, som var daterat i augusti, ger inte någon upplysning eller något besked om att avtal om återanställning av Yvonne T hade träffats. Om en sådan över enskommelse hade ingåtts, skulle Högberg som erfaren fackföreningsman på ett entydigt sätt ha fastslagit detta i protokollet. Bolaget fann protokollet gravt missvisan de, och Gunnar Bermark skrev ett eget protokoll över förhandlingarna som undertecknades av honom och Christer Bermark.

Gunnar Bermark tog initiativ till det möte som ägde rum den 13 oktober på Hotell Stinsen i Hallsberg. Anledningen till mötet var att Gunnar Bermark ville ha klarhet i frågan om det fanns något lämpligt arbete för Yvonne T vid fabriken. Man beslöt att representanter för arbets förmedlingen och socialnämnden skulle besöka företaget för att utröna detta. Ett sådant besök kom också till stånd. De besökande hörde emellertid aldrig av sig till företagsledningen eller fackföreningen efter besöket, och någon rapport kom inte heller från dem till det samman träde den 13 november då de lokala förhandlingarna fort satte. Av detta drog företagsledningen den slutsatsen att representanterna inte hade funnit någon lämplig sysselsättning för Yvonne T vid fabriken.

Vid sammanträdet den 13 oktober träffades ingen överens kommelse om att protokoll skulle föras. Först omkring ett halvt år efter sammanträdet efter det att rättegången hade inletts mottog Gunnar Bermark den 24 mars 1982 ett protokoll över detta sammanträde. Protokollet är dag tecknat den 13 oktober 1981 och har justerats av samtliga närvarande utom Gunnar och Christer Bermark och Ellert Lindvall.

Gunnar Bermark skrev ett brev till Högberg med anledning av protokollet över sammanträdet den 13 oktober 1981 och framförde synpunkter på protokollet. Avslutningsvis fram höll han att protokollet varken formellt eller inne hållsmässigt kunde godkännas av bolaget.

Vid de fortsatta lokala förhandlingarna den 13 november var Gunnar och Christer Bermark samt advokaten HansErik Mattson närvarande för bolaget, medan Högberg och Filips son var närvarande för avdelningen. Det konstaterades att ingendera parten kunde justera det av motparten upp rättade protokollet från de tidigare lokala förhand lingarna den 6 augusti. Av den anledningen utsågs Mattsson till protokollförare vid de pågående förhand lingarna. Trots detta undertecknades protokollet över dessa förhandlingar bara av Gunnar och Christer Bermark, medan arbetstagarparten också den gången upprättade ett eget protokoll.

Förbundet begärde sedan centrala förhandlingar, som ägde rum den 21 januari 1982. Gunnar och Christer Bermark samt Mattsson var närvarande för bolaget, medan ombudsmannen Elis Sjökvist samt Högberg och Filipsson var närvarande för förbundet. Mattsson ledde förhandlingarna. Till justeringsmän utsågs Gunnar Bermark och Sjökvist. Gunnar Bermark har justerat protokollet utan anmärkningar, medan Sjökvist har gjort ett tillägg till protokollet.

Inte i något av de olika protokoll som nu nämnts eller i de tillägg som gjorts till dem har angetts att arbetsta garsidan har begärt allmänt skadestånd av bolaget för Yvonne Ts del.

Bolagets inställning till käromålet är att Yvonne T har sagt upp sig själv och att det inte har framkommit något som kan betaga uppsägningen dess verkan. En arbetstagare har inte rätt att utan skäl återta en gjord uppsägning. Det bestrids att Yvonne T har varit utsatt för någon som helst provokation i samband med uppsägningen. Yvonne T har vidare från det att hon senast såg Lindvall till dess att hon sade upp sig haft gott om tid att överväga sin situation. Hon bör, trots sin ungdom, ha varit klart medveten om innebörden av uppsägningen.

Bolaget har uppfattat Yvonne Ts uppsägning som allvarligt menad. Uppsägningen har inte därefter återtagits av Yvonne T personligen. Om uppsägningen över huvud taget hade kunnat lagligen återtas borde detta ha skett inför Lindvall, som var förman på den avdelning där Yvonne T arbetade, och inte inför Olsson. Och de samtal som Filipsson har fört med Olsson kan inte betraktas som något för Yvonne Ts räkning gjort återtagande av uppsägningen.

Bolaget bestrider under alla förhållanden att en vägran att låta Yvonne T återta uppsägningen är att anse som en uppsägning från bolagets sida.

Vidare bestrids att en överenskommelse har träffats den 6 augusti 1981 om återanställning av Yvonne T. Bolaget bestri der under alla förhållanden att dess vägran att därefter låta Yvonne T återgå i arbete skulle vara att betrakta som en uppsägning från bolagets sida.

Bolaget hävdar att Yvonne T i vart fall saknar rätt till allmänt skadestånd, eftersom detta anspråk inte har fram ställts inom den tid av fyra månader som föreskrivs i 40 § anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 april 1982. Under de lokala och centrala förhandlingarna har det inte varit tal om sådant skadestånd utan bara om återanställning och ersättning för utebliven lön. Anspråket på allmänt skadestånd har därmed preskri berats.

Beträffande skäligheten i och för sig av det yrkade all männa skadeståndet menar bolaget att, om arbetsdomstolen skulle finna att bolaget har gjort sig skyldigt till någon försummelse som kan grunda rätt för Yvonne T till sådant skadestånd, detta bör jämkas till noll på grund av att Yvonne T själv har försatt sig i den situation som hon hamnat i.

Förbundet

Vid de lokala och centrala förhandlingarna den 6 augusti och 13 november 1981 resp. den 21 januari 1982 behand lades frågan om Yvonne Ts anställnings bestånd, liksom frågan om hennes rätt till lön. Krav på kompensation i form av lön med anledning av anställningsfrågan har alltså framställts inom den fyramånadersfrist enligt 40 § anställningsskyddslagen som utgick tidigast den 18 oktober. Detta är enligt arbetsdomstolens praxis till räckligt för att yrkande om allmänt skadestånd skall kunna framställas i rättegången. Preskriptionsavbrott har därför skett i behörig ordning.

Beträffande påståendet från arbetsgivarsidan att Gunnar Bermark inte var behörig att anställa personal bör framhållas att de fackliga representanterna har utgått från att Gunnar Bermark som ägare av företaget och tillhörig dess högsta ledning hade sådan behörighet. Gunnar Bermark är den som har haft hand om de fackliga förhandlingarna och i samband därmed har beslutat i förhandlingsfrågor. Med hänsyn till detta och till Gunnar Bermarks tidigare uppträdande i personalfrågor har de fackliga företrädarna haft skälig anledning tro att han var behörig att träffa anställningsavtal. Om Gunnar Bermark saknade sådan behörighet, hade det varit hans skyldighet att upplysa om detta. Det har han dock inte gjort.

Domskäl

Yvonne T anställdes den 23 mars 1981 vid AB Svenska Häftstiftsfabriken och placerades på förpackningsavdel ningen. Hon var då 16 år. Drygt två månader senare, den 26 maj 1981, sade hon upp sig hos verkmästaren vid till verkningsavdelningen Roland Olsson. Som orsak till upp sägningen angav hon att hon hade fått arbete på annat håll. Några dagar senare, den 2 juni 1981, uppsöktes Olsson av företrädare för fackklubben vid företaget, vilka omtalade att den verkliga anledningen till att Yvonne T hade sagt upp sig var att hon hade trakasserats av förmannen vid förpackningsavdelningen Ellert Lindvall men att hon inte hade vågat tala om detta för Olsson. Sedan hon kort därefter ångrat att hon hade sagt upp sig, ville fackklubben återta hennes uppsägning. Bolaget lät dock inte Yvonne T ta tillbaka sin uppsägning. Sista dagen som hon var i arbete vid företaget var den 12 juni 1981.

Yvonne T har under sanningsförsäkran uppgett att hon redan från början hade känt sig påpassad av Lindvall, som vid flera tillfällen bråkat med henne på olika sätt, och att hon efter en tid hade tagit så illa vid sig av detta att hon knappt vågade gå till arbetet på morgnarna. Att hon upplevt sin arbetssituation på detta sätt bestyrks bl.a. av vad hennes far, KarlErik Yvonne T, har omvittnat i målet.

Lindvall, som har hörts som vittne i målet, har å sin sida förnekat att han trakasserat eller skrämt Yvonne T. Han har dock förklarat att han var missnöjd med hennes arbetsprestation, vilken från att i början ha varit nor mal för en nybörjare efter en tid hade sjunkit betänk ligt; hon hann endast med att paketera 1 2001 500 askar gem om dagen när hennes produktion borde ha varit ca 2 000 askar om dagen. Yvonne T föreföll inte så intresserad av arbetet och lämpade sig inte för tempo och ackords arbete. Lindvall såg sig därför tvungen att skärpa över vakningen av henne och hjälpa henne i arbetet, på samma sätt som han alltid gjorde när en anställd sackade efter i arbetet eller annars inte klarade sitt arbete. Yvonne T verkade aldrig upprörd när han tillrättavisade henne.

Beträffande det händelseförlopp som föregick Yvonne Ts upp sägning den 26 maj har hon själv uppgett: Lindvall kom den dagen till hennes arbetsbänk och frågade: ”Vad fan gör du på dagarna?” När Yvonne T svarade att hon arbetade, förklarade Lindvall att om hon inte hann med de 3 000 askar om dagen som krävdes för att komma upp i ackordet så kunde hon sluta. Yvonne T visste med sig att hon hann med högst 2 000 askar om dagen. Då var det som om något brast för henne. När Lindvall försvann för att hämta posten, passade hon på att gå in till Olsson och säga upp sig. Hon vågade inte tala om den verkliga anledningen utan uppgav som orsak att hon hade fått annat arbete. Det var en stundens ingivelse, och hon ångrade sig redan när hon lämnade Olsson.

Lindvall har i sin tur berättat: Han hade inte vid något tillfälle sagt till Yvonne T att det fanns risk för att hon skulle förlora sitt arbete. Däremot är det möjligt att han nämnt att hon nog inte skulle komma upp i ackordet 3 000 askar om dagen med hennes sätt att arbeta. Detta kan han dock inte ha sagt den 26 maj. Han hade nämligen semester hela den veckan och befann sig troligen i Dalar na den 26 maj. Först den 1 juni fick han av Olsson höra att Yvonne T hade sagt upp sig i laga ordning.

Också Olsson har omvittnat att Lindvall hade semester den aktuella veckan, vilket medförde att Olsson då hade arbe tat tre i stället för som normalt två dagar vid fabriken i Pålsboda. Olsson har tillagt att om Lindvall hade varit i tjänst den 26 maj så skulle Olsson inte ha tagit emot Yvonne Ts uppsägning, eftersom det var Lindvall som var hennes närmaste chef.

Arbetsdomstolen sätter tilltro till vad Yvonne T har uppgett om att Lindvall vid något tillfälle sagt till henne att hon måste paketera 3 000 askar gem om dagen för att komma upp i ackordet och att hon uppfattat detta som att hon annars riskerade att förlora sitt arbete. Mot Lindvalls förnekande kan det dock inte anses styrkt att han någon gång hotat henne med att hon kunde få sluta. Med hänsyn till vad Lindvall och Olsson har uppgett om att Lindvall haft semester den 26 maj är det inte heller sannolikt att Yvonne Ts uppsägning har utlösts av något handlande från Lindvalls sida denna dag. En troligare förklaring är att något inträffat den dagen som fått Yvonne T att erinra sig Lindvalls tidigare handlande och därför sagt upp sig samt att hon därefter har blandat ihop dessa saker.

Enligt arbetsdomstolen står det dock utom tvekan att Yvonne Ts uppsägning den 26 maj föranletts av att hon ansett sig ha trakasserats av Lindvall under en längre tid. Frå gan är då om Lindvall har betett sig på ett sådant sätt att hon haft grund för denna uppfattning.

Lindvalls uppgift om att Yvonne Ts arbetsprestation efter en inledande period sjönk och låg under den som kunde begä ras av en nybörjare har inte vederlagts. I en sådan situation får det anses åligga en arbetsledare att för söka utröna vad prestationsminskningen beror på och få en förändring till stånd. Det är givet att en arbets tagare i det läget får finna sig i arbetsledarens tillrättavisningar och synpunkter på hur arbetet skall utföras. Det är dock lika givet att arbetsledaren därvid bör uppträda korrekt och i syfte att hjälpa och bistå arbetstagaren med hänsyn tagen till dennes speciella förutsättningar och svårigheter.

I sistnämnda hänsende är att beakta att Yvonne T var en ung flicka utan tidigare erfarenhet av arbetslivet och att hon, enligt vad som framkommit i målet, var mycket käns lig och psykiskt skör. Arbetsdomstolen har fått det in trycket att Lindvall inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till dessa förhållanden och inte behandlat Yvonne T med den varsamhet och psykologiska takt som med hänsyn till om ständigheterna var påkallad. Därifrån är steget emellertid långt till att påstå att Lindvall har utsatt henne för regelrätta trakasseriåtgärder, och än mindre att han medvetet provocerat henne att säga upp sig. Utredningen i målet ger inte belägg för att så har varit fallet.

Arbetsdomstolen finner alltså inte utrett att bolaget, företrätt av Lindvall, före Yvonne Ts uppsägning den 26 maj har handlat på ett sätt som strider mot god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbör ligt.

Det har vidare inte framkommit att bolaget den 26 maj, denna gång företrätt av Olsson, förstod att Yvonne Ts uppsägning var förhastad och att den verkliga anledningen till uppsägningen var en annan än den hon uppgav, dvs. att hon hade fått arbete på annat håll. Det fanns därför inte någon anledning för bolaget att ge Yvonne T rådrum för att tänka över sin situation och even tuellt kontakta sin fackliga organisation. Bolaget kan alltså inte heller vid detta tillfälle anses ha handlat i strid mot god sed på arbetsmarknaden eller annars på ett otillbörligt sätt när bolaget utan vidare godtog hennes uppsägning.

Läget var dock ett annat när bolaget den 2 juni, fortfa rande företrätt av Olsson, genom företagets verkstads klubb underrättades om att Yvonne Ts uppsägning i själva verket berodde på misshälligheter mellan henne och Lindvall och att hon hade ångrat sin uppsägning och ville ta tillbaka den.

Olsson har omvittnat att han vid detta tillfälle inte sade något om att Yvonne T skulle få återgå i tjänsten utan endast förklarade att han ej kunde ta ställning i frågan. Olssons uppfattning var att Yvonne T hade sagt upp sig i vanlig ordning och att det inte fanns någon anledning att låta henne ta tillbaka uppsägningen. Han var emeller tid angelägen om att facklubben skulle veta att Yvonne T vid uppsägningstillfället den 26 maj som skäl för upp sägningen verkligen nämnde att hon hade fått en annan anställning. Han kallade därför till sig Yvonne T och fackklubbens ordförande Christer Filipsson. Vid detta tillfälle bekräftade Yvonne T att hon hade nämnt detta. Olsson förklarade då att det var synd att hon inte hade berättat att uppsägningen i själva verket berodde på misshälligheter mellan henne och Lindvall, eftersom saken i så fall hade kunnat redas ut. Olsson hade emellertid inte heller vid detta tillfälle någon tanke på att stryka ett streck över Yvonne Ts uppsägning.

Av utredningen framgår att Yvonne T tillhör en svag grupp på arbetsmarknaden med ett särskilt skyddsintresse. Som tidigare nämnts var hon 16 år när hon anställdes och saknade då tidigare erfarenhet av arbetslivet. Redan i början av anställningen under en inlärningstid som var avsedd att pågå sex månader upplevde hon på grund av Lindvall sin arbetssituation som så svåruthärdlig att hon inte såg någon annan utväg än att säga upp sig. Uppsäg ningen var emellertid förhastad, och hon ångrade sig nästan genast. Att bolaget fick veta detta först efter ungefär en vecka på tredje arbetsdagen efter uppsäg ningen berodde på att hon dessförinnan inte hade vågat tala om detta.

När Yvonne T ville återta sin uppsägning hade bolaget genom Lindvall och Olsson kännedom om de särskilda omständig heter som enligt vad som nu angetts förelåg i detta fall. Bolaget hade då inte hunnit vidta någon åtgärd med anled ning av Yvonne Ts uppsägning. Med hänsyn härtill handlade bolaget enligt arbetsdomstolens mening i strid mot god sed på arbetsmarknaden när bolaget inte medgav Yvonne T att ta tillbaka sin uppsägning. Bolagets vägran att låta henne fortsätta anställningen utan hinder av den gjorda uppsägningen är därför liktydig med en uppsägning från bolagets sida. Bolaget har inte ens påstått att det fanna saklig grund för en sådan uppsägning. Uppsägningen skall alltså förklaras ogiltig.

Vid denna utgång skall bolaget utge ekonomiskt skadestånd till Yvonne T i enlighet med förbundets förstahandsyrkande. Bolaget har vitsordat skäligheten i och för sig av det yrkade beloppet. Detta belopp skall alltså dömas ut.

När det gäller förbundets yrkande om allmänt skadestånd för Yvonne Ts del har bolaget invänt att anspråket inte har framställts inom den tid av fyra månader som för detta fall föreskrivs i 40 § anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 april 1982, varför anspråket enligt bolaget är preskriberat. Förbundet har för sin del hävdat att preskriptionsavbrott har skett i behörig ordning.

Den angivna paragrafen innehåller, liksom 41 § i den nuvarande anställningsskyddslagen, bestämmelser om pre skription av talan om skadestånd. Enligt dessa bestämmel ser skall den som vill fordra skadestånd underrätta mot parten om detta inom fyra månader från det skadan inträf fat. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutats.

Lokala förhandlingar med anledning av Yvonne Ts uppsägning den 26 maj 1981 inleddes den 6 augusti 1981, alltså inom fyra månader från det att Yvonne T tvingades lämna sin anställning. Vid dessa förhandlingar, liksom vid fort satta lokala förhandlingar i november samma år och vid centrala förhandlingar i januari 1982, behandlades frågan om återanställning av Yvonne T och om betalning till henne för den tid som hon varit utan arbete. Såvitt framgår av protokollen över förhandlingarna har något anspråk på allmänt skadestånd till Yvonne T inte uttryckligen fram ställts.

I domen 1976 nr 19 uttalade arbetsdomstolen att 40 § an ställningsskyddslagen är förhållandevis generellt utfor mad och att ordalydelsen medger den tolkningen att även ganska allmänt hållna krav verkar preskriptionsavbrytan de. Mot den bakgrunden ansåg domstolen att man inte kunde ställa betydande krav på precision i fråga om förhand lingsframställningar för att undvika att preskription inträdde enligt paragrafens bestämmelse om underrättelse till motparten inom fyra månader från det skadan inträf fat. Samma synsätt har arbetsdomstolen anlagt i domen 1978 nr 1 när det gäller tillämpningen av paragrafens bestämmelse om att talan skall väckas inom viss tid efter det att förhandlingarna avslutats. I den domen uttalade domstolen att en part, som inom föreskriven tid har väckt talan med yrkande om skadestånd på grund av en uppsägning eller ett avskedande, inte enligt den nämnda bestämmelsen är förhindrad att senare under rättegången väcka nya skadeståndsyrkanden som grundar sig på samma påstådda uppsägning eller avskedande.

Arbetsdomstolen finner det ligga väl i linje med dessa avgöranden att ett anspråk på allmänt skadestånd inte anses preskriberat enligt 40 § anställningsskyddslagen, om motparten inom fyra månader från det skadan inträffat har krävts på ekonomisk gottgörelse för denna skada. Och som tidigare nämnts har ett sådant krav framställts redan vid de lokala förhandlingarna den 6 augusti 1981. Bola gets invändning om att rätten att föra talan om allmänt skadestånd i detta mål är förlorad kan alltså inte vinna bifall.

Bolaget kan inte heller på någon annan grund undgå skyl dighet att utge allmänt skadestånd till Yvonne T för den kränkning som den obehöriga uppsägningen har inneburit för henne. Domstolen bestämmer detta skadestånd till 7 500 kr.

Vid denna utgång av målet skall bolaget ersätta förbundet dess rättegångskostnader.

Domslut

Arbetsdomstolen bifaller på det sättet förbundets talan att bolagets uppsägning bestående i dess vägran att med anledning av Yvonne Ts uppsägning den 26 maj 1981 låta henne fortsätta sin anställning förklaras ogiltig.

Domstolen förpliktar bolaget att till förbundet för Yvonne Ts räkning utge

allmänt skadestånd med sjutusenfemhundra (7 500) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 februari 1982, samt

ekonomiskt skadestånd, avseende lön och semesterersätt ning, med tillsammans fyrtioettusentjugofyra (41 024) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet må nadslönebelopp från den sista i varje månad med början den 31 augusti 1981 enligt den uppställning som har an getts under förbundets förstahandsyrkande.

Bolaget skall ersätta förbundet dess rättegångskostnader i målet med trettiofyratusentrehundrafyra (34 304) kr 65 öre, varav 24 875 kr i ombudsarvode. På det förstnämnda beloppet skall utgå ränta med sex (6) procent från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 19830112, målnummer A221982

Ledamöter: Edvard Nilsson (särskilt yttrande), Björn Sjöberg, Börje Ahlqvist, Erik Söderbäck (skiljaktig mening), Hans Forselius (skiljaktig mening), Tage Fransson (förre andre förbundsordförande i Svenska Träindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Kerstin Gustafsson (förbundsjurist i Tjänstemännens Centralorganisation; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Filippa Täckholm

Ordföranden Edvard Nilssons särskilda yttrande

I målet aktualiseras huvudsakligen två rättsfrågor. Den ena är om trakasserier från arbetsgivarens sida kan ges samma rättsverkningar som en uppsägning eller ett avske dande som har vidtagits av honom. Den andra rättsfrågan är i vad mån en arbetstagare som har sagt upp sig själv senare kan återta sin uppsägning.

Jag har ansett det lämpligt att som en bakgrund till majoritetens mening närmare utveckla det regelsystem som enligt min uppfattning är tillämpligt på dessa rätts frågor.

Trakasserier från arbetsgivarens sida

Om en arbetsgivare utsätter en arbetstagare för olika trakasseriåtgärder i syfte att förmå arbetstagaren att lämna anställningen, kan dessa åtgärder under vissa för hållanden angripas med rättsliga medel även om arbets tagaren inte har lämnat anställningen. Sålunda uttalade arbetsdomstolen i domen 1978 nr 89 att om arbetsgivaren exempelvis omplacerar en arbetstagare i det direkta syf tet att arbetstagaren skall förmås att själv säga upp sig, så bör en talan vid domstol kunna föras med anled ning av omplaceringen under åberopande av grunderna för anställningsskyddslagen, fastän arbetsgivarens trakas seriåtgärd vid tiden för domstolsprövningen ännu inte har gett resultat.

För att en trakasseriåtgärd skall kunna förklaras ogil tig på denna grund krävs uppenbarligen att åtgärden i sig själv är av sådan rättslig natur att den kan bringas åter (som fallet är med t.ex. en omplacering). Allmänna tra kasseriåtgärder i form av otrevligt uppträdande e.d. kan inte i rättslig ordning förklaras ogiltiga, även om syf tet är att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning. Däremot kan de grunda rätt för arbetstagaren att omedel bart frånträda anställningen, om arbetsgivaren genom sitt uppträdande kan anses i väsentlig grad ha åsidosatt sina åligganden enligt anställningsavtalet (se 6 § tredje stycket i 1974 års anställningsskyddslag och 4 § tredje stycket i 1982 års anställningsskyddslag). I ett sådant fall kan arbetstagaren liksom då han annars har lämnat anställningen på grund av trakasseriåtgärder från ar betsgivarens sida ha rätt till både ekonomiskt och allmänt skadestånd, om han har förmåtts lämna anställ ningen under omständigheter som är att likställa med en uppsägning eller ett avskedande från bolagets sida (se AD 1977 nr 205; jfr AD 1982 nr 99).

Om arbetstagaren på grund av trakasseriåtgärder från arbetsgivarens sida säger upp sig men därefter ångrar sig och vill få tillbaka sin anställning, föreligger en annan situation. Frågan gäller här i första hand i vad mån arbetstagaren är bunden av sin uppsägning. Är om ständigheterna sådana att arbetstagaren anses ha rätt att återta sin uppsägning, kan en vägran av arbetsgivaren att låta honom fortsätta anställningen bli att betrakta som en uppsägning eller ett avskedande som kan angripas enligt anställningsskyddslagen (se bl.a. AD 1982 nr 117).

Uppsägning från arbetstagarens sida

Som arbetsdomstolen har uttalat i domen 1977 nr 200 är en uppsägning en rättshandling som i princip blir omedelbart bindande för den som har gjort uppsägningen. Huvudregeln är alltså att en arbetstagare som har sagt upp sig själv inte därefter har rätt att få tillbaka sin anställning. En förutsättning är dock givetvis att det föreligger en verklig uppsägning. Om arbetstagaren yttrar sig på ett sätt som arbetsgivaren utan fog uppfattar som en upp sägning, föreligger över huvud taget inte någon rätts handling som kan bringas att återgå (se t.ex. AD 1976 nr 93). Det blir i detta fall ytterst fråga om en tillämp ning av 32 § avtalslagen.

Även när det föreligger en verklig och otvetydig uppsäg ning kan omständigheterna ibland vara sådana att arbets tagaren enligt allmänna avtalsrättsliga principer inte är bunden av uppsägningen. Det gäller för det första när uppsägningen har framkallats genom tvång, svek eller ocker (se 28 31 §§ avtalslagen). Ett praktiskt vikti gare fall är att uppsägningen har tillkommit under sådana omständigheter att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa uppsägningen och arbets givaren måste antas ha ägt sådan vetskap (se 33 § avtals lagen).

I arbetsdomstolens praxis finns flera exempel på fall då en arbetstagare har provocerats av arbetsgivaren att säga upp sig men därefter ångrat sig och velat få tillbaka sin anställning. Enligt domstolens praxis kan arbetstagaren i dessa fall inte anses bunden av sin uppsägning, om den har föranletts av arbetsgivaren och denne därvid har handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbör ligt (se AD 1975 nr 35 och 74 samt 1976 nr 103; jfr AD 1976 nr 117 och 1982 nr 99 samt prop. 1973:129 s. 128 f).

Även i några andra situationer kan omständigheterna när en arbetstagare säger upp sig vara sådana att det måste anses strida mot tro och heder att åberopa uppsägningen mot honom. Gemensamt för dessa situationer är att upp sägningen i själva verket inte har varit allvarligt menad och att arbetsgivaren har insett detta. Som exempel kan nämnas ett fall som arbetsdomstolen har berört i domen 1977 nr 200, nämligen att arbetstagaren har sagt upp sig i uppenbart hastigt mod under ett upprört meningsutbyte med arbetsgivaren. Ett annat fall, som har behandlats av arbetsdomstolen i domen 1982 nr 117, är att arbetstagaren var ur balans när han sade upp sig. Ytterligare exempel är att arbetstagaren på grund av kroppslig eller psykisk sjukdom, ålderdomssvaghet, berusning eller andra orsaker inte var i stånd att klart bedöma uppsägningens innebörd och följder (jfr AlménEklund, Lagen om avtal etc, 1968, s. 129). Som arbetsdomstolen har uttalat i domen 1977 nr 200 kan det ibland också vara av betydelse om arbetstagaren är ung och oerfaren vid arbetslivet.

För att arbetstagaren skall ha rätt att återta sin upp sägning i en sådan situation som nu har nämnts torde det normalt krävas att arbetsgivaren redan när uppsägningen gjordes kände till de omständigheter som medför att det skulle strida mot tro och heder att åberopa uppsägningen mot arbetstagaren. I särskilda fall kan det dock vara tillräckligt att arbetsgivaren fick vetskap om dessa omständigheter innan uppsägningen ”inverkat bestämmande på hans handlingssätt” (se 39 § avtals lagen; jfr AD 1977 nr 178 och 1982 nr 117 samt prop. 1981/82:71 s. 82).

Slutligen kan nämnas att det torde finnas visst utrymme för en rättstillämpning som innebär att arbetstagaren får ta tillbaka sin uppsägning även i andra situationer än dem som nu har berörts. En förutsättning är då att omständigheterna är så ömmande att det skulle vara oskäligt att kräva att arbetstagaren var bunden av uppsägningen (se 36 § tredje stycket avtalslagen). Även vid den avvägning mellan parternas intressen som får göras vid denna skälighetsbedömning bör hänsyn givetvis tas till om arbetsgivaren har vidtagit åtgärder med anledning av arbetstagarens uppsägning och om åter tagandet av uppsägningen därför skulle medföra betydande ohägn för honom.

Ledamöterna Erik Söderbäcks och Hans Forselius’ skiljaktiga mening

Till skillnad från majoriteten finner vi det inte utrett att Lindvall behandlat Yvonne T på ett ovarsamt sätt vid utövande av sin arbetsledning. Även om så varit fallet, har bolaget, när Yvonne T sade upp sig med hänvisning till att hon fått ett nytt arbete, haft rätt att ta fasta på uppsägningen. Det har för bolaget framstått som en normal uppsägningssituation även på grund av att man enligt Olssons utsaga tillmötesgått Yvonne Ts begäran om en något kortare uppsägningstid med hänsyn till tillträdandet av den uppgivna nya anställningen. Den senare uppgivna an ledningen till uppsägningen, nämligen misshälligheter mellan Lindvall och Yvonne T, har oavsett hur det förhål lit sig med dessa framställts efter en alltför lång tidsperiod, sju dagar, låt vara att alla inte varit arbetsdagar.

Enligt vår uppfattning talar allt för att Yvonne T var så trött på ackordsarbetet och arbetsförhållandena, att hon faktiskt ville sluta vid fabriken utan att ha annat arbete ordnat. Likaså att hon först under helgen kom på andra tankar efter påtryckningar av föräldrar och arbets kamrater och då insåg vidden av sin belägenhet och att detta fick henne att återta uppsägningen.

Bolaget har enligt vår mening inte handlat i strid mot god sed på arbetsmarknaden eller annars på ett otillbör ligt sätt när bolaget vägrade Yvonne T att ta tillbaka sin uppsägning och fortsätta sin anställning.

Inte heller med majoritetens synsätt i sakfrågan som grund anser vi att något allmänt skadestånd skall utges till Yvonne T. Yvonne T har själv försatt sig i den situation som uppstått genom att säga upp sig och därvid åberopa en annan grund än den som lagts till grund för rättegången. Hade hon redan från början omnämnt misshälligheter hade som framgått av Olssons utsaga saken måhända aldrig ställts på sin spets. Härtill kommer att rättsläget i fråga om rätten att återtaga uppsägning, som ej förorsa kats av provokativt handlande eller dylikt från arbets givarens sida, är ovisst.

Överröstade i ovanstående delar är vi i övrigt ense med majoriteten