Arbetsdomstolen domar i fulltext AD 1984 nr 034 I installationsavtalet finns bestämmelser om att kost och logi skall vara av tillfredsställande beskaffenhet. I målet råder tvist om betydelsen av detta uttryck och om arbetstagarna i ett visst fall kunnat erhålla kost och logi av tillräckligt hög standard.

 

 

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av orginaldomen. Den har lagts till för att det skall vara enklare att läsa domen. Domstolens rubriker har formaterats med bevarande av nivåer, så att det skall vara möjligt att upprätta förteckningen. Namn som kan vara integritetskänsliga har avidentifierats. Det gäller i regel inte namn på domare, ombud centrala fackliga och arbetsgivarfunktionärer etc, eftersom sådana uppgifter kan vara väsentliga för förståelsen av dom, domslut och prejudikatsvärde. I övrigt är det domstolens orginaldom.

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning. 1

Sammanfattning. 1

Parter 1

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 3

EA.. 3

SEF. 4

EA.. 7

SEF. 8

Domskäl 8

Domslut 13

Ledamöterna Bengt Blomdahls och Bo Adolfssons skiljaktiga mening. 13

 

Sammanfattning

I installationsavtalet finns bestämmelser om att kost och logi skall vara av tillfredsställande beskaffenhet. I målet råder tvist om betydelsen av detta uttryck och om arbetstagarna i ett visst fall kunnat erhålla kost och logi av tillräckligt hög standard.

 

1984-03-14

Målnummer:

A-119-1983

Parter

Elektriska Arbetsgivareföreningen mot Svenska Elektrikerförbundet.

 

Mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA) och Svenska Elektrikerförbundet (SEF) gäller fr o m den 1 januari 1983 t o m i första hand den 31 december 1983 ett den 19 mars 1983 träffat kollektivavtal avseende elektriska installationsarbeten (installationsavtalet).

Installationsavtalet innehåller i 11 kap bl a följande bestämmelser om arbete utanför hemorten.

1 § Allmänt

Vid arbete utanför hemorten erhåller arbetstagaren under nedan angivna förutsättningar resekostnadsersättning, restidsersättning och traktamente.

Anmärkning

Då arbetsplats utanför hemorten är så belägen, att arbetstagare ej kan erhålla kost och logi inom en cirkel med arbetsplatsen som medelpunkt och med 2 km radie, erhåller han - om resa verkligen företagits - ersättning dels för resekostnad, dels för den gång- eller restid som åtgått utanför 2 km-området. ---------------------------------------------------

4 § Traktamente

---------------------------------------------------

Anmärkningar

---------------------------------------------------

3. Vid arbete på fartyg under gång bör arbetsgivaren medverka till att arbetstagaren erhåller kost och logi av samma beskaffenhet som maskinbefälet. Härvid betalas inte traktamenten.

4. I sådana fall då nattraktamentet under de första 15 dygnen av ett arbete på en och samma ort inte täcker kostnaderna för logi av tillfredsställande beskaffenhet, erhåller arbetstagaren ersättning för styrkta kostnader för logi. Parterna förutsätter härvid skälig kostnad.

5. Skulle dygnstraktamentet, 126 kr, då arbetet medför fler än 15 övernattningar på en och samma ort, icke vara tillräckligt för täckande av kostnaderna för kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet, erhåller arbetstagaren motsvarande höjning av trakta- mentet. Anmälan om sådant förhållande bör arbetstagaren göra till arbetsledningen snarast möjligt och senast en vecka efter arbetets påbörjande. -----------------------------------------------------

Montörer, tillhörande SEF och anställda hos ASEA Svenska Försäljning AB (Bergslagsregionen), Västerås, (ASEA), utförde elinstallationsarbeten vid en utanför hemorten belägen anläggning i Västsverige. Montörerna hade möjlighet att bo i baracker, som fanns uppställda på arbetsplatsen. På arbetsplatsen hade också anordnats servering av mat.

SEF har begärt att ASEA på grund av bestämmelsen i anmärkningen till 11 kap 1 § installationsavtalet skall utge resekostnads- och restidsersättning jämte semesterören i motsvarande utsträckning till fem av de montörer som arbetat på den aktuella arbetsplatsen.

EA har väckt talan mot SEF och yrkat att arbetsdomstolen fastställer att ASEA inte är skyldigt att utge den ersättning varom krav framställts. Grunden för yrkandet är i första hand att montörerna kunnat erhålla kost och logi på arbetsplatsen.

SEF har bestritt yrkandet. Till stöd för bestridandet har SEF anfört följande. Den kost och det logi som montörerna anvisades på arbetsplatsen höll inte avtalsenlig standard. Fem av montörerna accepterade inte förläggningen utan bodde på annat håll. Eftersom kost och logi av avtalsenlig standard inte funnits inom ett avstånd av två kilometer från arbetsplatsen, är montörerna på grund av bestämmelsen i anmärkningen till 11 kap 1 § berättigade till ersättning för resorna till och från arbetsplatsen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har beslutat att genom mellandom avgöra huruvida den kost och det logi montörerna kunnat erhålla på arbetsplatsen varit av avtalsenlig beskaffenhet.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

EA

Byggnadsarbetena påbörjades år 1979. Arbetena pågår fortfarande och beräknas hålla på ytterligare ett par år.

Arbetsplatsen är avsides belägen, varför övernattningsmöjligheter för arbetarna ordnades i baracker som ställdes upp på området. Montörerna hade tillgång till två baracker. Numera finns bara en av dessa baracker kvar. De var utrustade på ungefär samma sätt. Vardera baracken innehöll tolv bostadsrum. Rummen var möblerade med säng, byrå och bord med stolar. Montörerna kunde välja mellan enkelrum och dubbelrum. Hyran för ett enkelrum var 350 kr per månad och person. Motsvarande hyra för ett dubbelrum var 200 kr. I varje barack fanns ett tvättrum med fyra handfat och fyra toaletter, duschrum och kök med bänkspis och kylskåp. I köket hade varje hyresgäst ett eget skåp för specerivaror. Vatten kom från en vattenledning, som dragits från en brunn intill barackerna. I vardera baracken fanns ett dagrum, det ena med TV, soffa, stolar och bord och det andra med ett bordtennisbord. Den ena baracken var vidare utrustad med bastu. Telefonhytt fanns i en av barackerna. Det var dessutom möjligt att ringa personliga samtal från kontorsbyggnaden.

För omklädning och tvättning före och efter arbetet fanns särskilda utrymmen.

Det förelåg inte någon möjlighet att laga mat i större skala. Färdiglagad mat transporterades två gånger om dagen från en restaurang i en stad på ca 2 1/2 mils avstånd från arbetsplatsen. Maten bestod av en s k dagens rätt, d v s husmanskost. Utspisning ägde rum i en särskild byggnad. Kl 9 serverades en rätt och kl 16 en annan. Morgonens mat hölls varm under förmiddagen och det var möjligt att få denna rätt till omkring kl 13. Dessutom kunde man under dagen få kaffe och smörgåsar. Någon frukost serverades visserligen inte. Möjlighet fanns dock för montörerna att själva laga frukost i barackernas kök.

På området fanns en kiosk med försäljning av tobaksvaror, choklad, läskedrycker och tidningar.

Arbetsplatsen ligger inom militärt skyddsområde. Tillträde för utomstående var förbjudet, vilket medförde bl a att de anställda inte kunde ta emot besök av familjemedlemmar. Det bör emellertid påpekas att montörerna i allmänhet inte bodde på arbetsplatsen hela veckan, eftersom arbetet till följd av inarbetning av den dagliga arbetstiden bedrevs från måndag till torsdag.

Arbetsplatsen är visserligen avsides belägen. Relativt nära - på ett avstånd av omkring sex kilometer - ligger dock ett litet samhälle, där det finns en kiosk. På något längre avstånd, ca 16 kilometer, ligger ett större samhälle med tillgång till affärer. Flertalet anställda åkte i egen bil till arbetsplatsen, varför det inte torde ha mött några hinder mot att ta sig från arbetsplatsen på fritiden. Åtminstone tidigare fanns möjlighet att beställa taxi från den närmast belägna orten.

Det kan i och för sig medges att barackboende generellt sett är förenat med vissa olägenheter, såsom trångboddhet och sämre ljudisolering än i en vanlig lägenhet. Det är emellertid vedertaget på arbetsplatser av detta slag att de anställda får bo i baracker. De baracker som anvisades elektrikerna avvek i varje fall inte på något negativt sätt från allmän standard. Även andra arbetare än elektrikerna bodde i barackerna. Några klagomål från dessa har inte framförts. Enligt EAs uppfattning finns det inte heller anledning att anmärka på den mat som serverades.

SEF anser att montörerna genom avtalet är tillförsäkrade en bestämd standard. EA bestrider detta.

Anmärkningen till 11 kap 1 § innehåller överhuvudtaget inte något moment som ger uttryck för att något slags kvalitetskrav skulle gälla.

I anmärkning 5 till 11 kap 4 §, som avser traktamente, förekommer uttrycket "kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet". Ett liknande uttryckssätt finns i anmärkning 4.

Motsvarande kvalitetskrav gäller för anmärkningen till 1 §, även om detta inte är angivet i texten. Finns inom det angivna avståndet kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet, föreligger inte rätt till ersättning.

Uttrycket "tillfredsställande beskaffenhet" är opreciserat och är inte heller avsett att fixera någon bestämd standard. Vad som ligger i uttrycket torde skifta från tid till annan. Av betydelse är omständigheterna i det särskilda fallet, såsom arbetsplatsens belägenhet, hur länge arbetena skall pågå m m. Att någon särskilt hög standard skulle gälla kan inte utläsas. Enligt EAs uppfattning har i detta fall såväl barackerna som maten varit av tillfredsställande beskaffenhet och följaktligen också uppfyllt avtalets kvalitetskrav.

SEF

SEF delar arbetsgivarsidans uppfattning att anmärkningen till 1 § förutsätter kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet. I motsats till arbetsgivarsidan anser SEF emellertid att med uttrycket avses en bestämd standard, nämligen en standard motsvarande den som finns på OK eller Esso motorhotell.

Redan i 1907 års avtal förekom uttrycket "tillfredsställande beskaffenhet". I mom 3 till § 6 föreskrevs, att elektriker vid arbete utanför hemorten skulle erhålla antingen fri kost och logi av tillfredsställande beskaffen-

het eller lönetillägg. Någon liknande bestämmelse fanns inte i något annat avtal inom anläggningsområdet, vilket visar att elektrikerna intog en särställning och var berättigade till en högre standard än andra anläggningsarbetare.

År 1941 tillfördes traktamentsbestämmelserna ett nytt moment, varigenom kvalitetskravet framträdde än tydligare. I mom 4 till § 11 föreskrevs bl a följande. Erhåller arbetaren fri kost och logi i beställarens hushåll eller å hotell, pensionat, matservering eller dyl, som vanligen utnyttjas för inkvartering av arbetare, sysselsatta med arbete för beställarens räkning, utbetalas intet dag- traktamente. Kost och logi skola vara av tillfredsställande beskaffenhet.

Genom hänvisningen till hotell och liknande fastlades den standard som skulle gälla för att kost och logi skulle anses vara av tillfredsställande beskaffenhet.

En motsvarighet till den nu gällande anmärkningen till 11 kap 1 § infördes i avtalet år 1944. Bestämmelsen hade då en något annorlunda lydelse. Ersättning skulle utges, om arbetaren på grund av arbetsplatsens belägenhet inte på rimligt sätt kunde erhålla kost och logi. Uttrycket "på rimligt sätt" betyder detsamma som "tillfredsställande beskaffenhet".

Vid samma tillfälle tillfördes avtalet en s k nattventil, en bestämmelse som tillförsäkrade arbetstagaren en höjning av traktamentet vid arbete utanför hemorten i fall när det ordinarie traktamentet inte var tillräckligt för att täcka kostnaderna för kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet.

År 1946 tillfördes avtalet den bestämmelse som numera återfinns under anmärkning 3 till 4 §. Också denna bestämmelse ger uttryck för att elektriker är berättigade till en särskild standard. I bestämmelsen föreskrivs nämligen att arbetstagarna vid arbete på fartyg under gång bör erhålla kost och logi av samma beskaffenhet som maskinbefälet. Med maskinbefäl avses maskinchefen. Arbetstagaren är med andra ord berättigad till en jämförelsevis hög standard.

År 1962 borttogs uttrycket "på rimligt sätt" ur den omtvistade bestämmelsen. Därigenom var dock inte avsett att åstadkomma någon saklig ändring.

I samband med 1981 års avtalsförhandlingar försvann den tidigare återgivna bestämmelsen, som avsåg inkvartering i beställarens hushåll. Bestämmelsen ansågs föråldrad, eftersom inkvartering på detta sätt i praktiken hade upphört sedan länge.

Under avtalsförhandlingarna år 1981 ville SEF införa regler motsvarande de statliga traktamentsbestämmelserna. Förhandlingarna fick till resultat, att den förut omnämnda nattventilen fick en ändrad lydelse. Samma regel hade tidigare gällt oavsett hur länge arbetet varade. Bestämmelsen delades nu i två, varav den ena avsåg de första femton dagarna och den andra arbeten för längre tid. I det förra fallet skulle arbetstagaren, om det ordinarie traktamentet inte täckte kostnaderna för logi av tillfredsställande beskaffenhet, erhålla ersättning för styrkta kostnader för logi, under förutsättning att kostnaderna var skäliga. Bestämmelserna återfinns i anmärkningarna 4 och 5 till 4 §.

I fråga om vad som skulle anses vara skäliga kostnader enades parterna om att därmed avsågs kostnaderna för övernattning på hotell motsvarande OK eller Esso motorhotell.

Under årens lopp hade den standard som montörerna kunnat göra anspråk på stegrats såväl på grund av höjningen av levnadsstandarden i allmänhet som på grund av den särbehandling de enligt avtalet var berättigade till. Enligt SEFs uppfattning kunde montörerna redan före 1981 års överenskommelse göra anspråk på en standard motsvarande OK eller Esso motorhotell. Genom överenskommelsen kodifierades parternas gemensamma syn på vilken standard som ligger i uttrycket "tillfredsställande beskaffenhet" även om överenskommelsen uttryckligen tar sikte endast på korttidsförrättningar.

I det aktuella fallet var den kost och logi arbetsgivaren erbjöd av bristfällig kvalitet och uppfyllde på intet sätt avtalets krav.

Barackerna var byggda i sektioner och vilade på bjälkar, vilket gav ett visst svaj. Rummen var mindre än tio m2 och mycket spartanskt möblerade. Köken saknade ugn och frys. Matplatsen rymde endast fyra personer. Det bör påpekas att i den ena baracken användes även ett trettonde rum som bostadsrum. Vid vissa tider var samtliga rum i baracken upptagna. Med hänsyn härtill måste de gemensamma utrymmena anses klart otillräckliga. Rent allmänt måste barackerna betecknas som torftiga och nedslitna. De byggdes år 1966 och torde trots flitig användning inte ha genomgått någon mer omfattande reparation.

Också den yttre miljön var torftig. Ville man sitta ute, fanns endast ett träbord, som stod alldeles intill soptunnorna. Området intill förläggningen var nedskräpat och ovårdat.

Som särskilt påtagliga brister vill SEF peka på följande.

Rummen låg längs en korridor. Ljudisoleringen mellan rummen var mycket dålig. Den bristfälliga isoleringen var särskilt besvärande eftersom vissa arbetare som bodde i barackerna hade sådan skiftgång att de började eller slutade sitt arbete på natten. I november 1983 gjordes en bullermätning i den ena baracken. Därvid bekräftades att isoleringen var helt otillfredsställande och att ljudnivån, i det fall baracken kunde anses som fast bostad, låg klart högre än som är tillåtet enligt gällande normer. Enligt SEFs uppfattning måste förläggningen betecknas som fast bostad eftersom den är avsedd för långtidsboende.

Vattnet var av bristfällig kvalitet. Det luktade illa och var brunfärgat. I utlåtande över ett vattenprov, som togs den 8 november 1982, bedömdes vattnet vara endast med tvekan tjänligt som dricks- och hushållsvatten. Trots provresultatet vidtogs inte några särskilda åtgärder från arbetsgivarens sida. Vid andra provtagningstillfällen har vattnet visserligen betecknats som tjänligt. Det kan emellertid sättas ifråga om dessa prov givit ett korrekt resultat. Proven har haft som utgångspunkt att vattnet var avsett för hushållsbruk. Det är tveksamt om denna beteckning är riktig. För användning i större omfattning gäller helt andra normer. Under hösten 1983 uppstod vattenbrist på grund av torka. Dricksvatten fick under denna tid transporteras i dunkar till förläggningen medan vatten för annat bruk hämtades från en tjärn i närheten.

Enligt SEFs uppfattning uppfyllde bostadsstandarden inte kraven i gällande lagstiftning. SEF vill särskilt peka på följande bestämmelser.

Av 46 § byggnadsstadgan följer att byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostadseller arbetsrum, skall anordnas och inredas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. I p 1 till denna bestämmelse föreskrivs att byggnader skall bereda erforderlig värme och ljudisolering.

I 12 kap 9 § jordabalken föreskrivs att hyresvärden skall tillhandahålla lägenheten i sådant skick att den enligt allmän uppfattning i orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet.

Det standardkrav som kommer till uttryck i de nämnda bestämmelserna kan inte anses vara uppfyllt särskilt med hänsyn till den dåliga ljudisoleringen.

Enligt 2 b § bostadssaneringslagen gäller som minsta godtagbara standard att en bostad skall ha tillgång till varmt och kallt vatten för hushåll och god hygien. Detta krav var i varje fall inte uppfyllt under den tid då vatten fick transporteras till förläggningen.

Som nämnts var området intill barackerna nedskräpat och ovårdat. Härigenom åsidosattes bestämmelsen i 53 § byggnadsstadgan, vari föreskrivs att tomt skall hållas i vårdat skick.

Inte heller matfrågan var anordnad på ett acceptabelt sätt. Lagad mat serverades kl 9 och kl 16. Mattiderna var anpassade efter de arbetare som hade skiftgång och passade inte montörerna, som i allmänhet hade en arbetsdag från kl 6.45 till kl 16. Eftersom middagen serverades ungefär samtidigt som montörerna slutade sin arbetsdag, hade de inte tid att duscha eller vila före middagen. Varken frukost eller kvällsmat serverades. Som tidigare påpekats var köken i barackerna helt otillräckliga. Den kiosk som fanns på området hade ett mycket begränsat utbud bestående i tobaksvaror, läskedrycker och dylikt.

Maten som serverades var ensidig och hade en från näringssynpunkt dålig kvalitet. Den bestod av hackat kött eller fisk. Potatisen var ofta kladdig. Grönsaker serverades någon enstaka gång, däremot aldrig råkost. Den maträtt som montörerna kunde få vid sin ordinarie lunchtid omkring kl 13 hade transporterats till arbetsplatsen redan vid niotiden och hade hållits varm under hela förmiddagen. Det är inte förenligt med livsmedelsverkets normer att servera mat som hållits varm så länge. Färdiglagad mat som hållits varm längre än två timmar förlorar viktiga näringsämnen och får sämre smak.

Bristerna i förläggningen blev särskilt påtagliga på grund av områdets otillgängliga läge. Det var förbjudet att ta emot besök av utomstående. Några allmänna kommunikationer fanns inte. De enda fritidsförströelserna inom området var att titta på TV eller spela bordtennis.

Arbetena har pågått under fyra år och kommer att pågå ytterligare ett par år. Visserligen har montörerna arbetat på området olika lång tid. Någon har dock varit där sedan arbetena började. Den genomsnittliga vistelsetiden är så lång som omkring ett år. Med hänsyn härtill framstår arbetsgivarens sätt att ordna förläggningsfrågan som än mer otillfredsställande.

Det kan tilläggas att en av elektrikerna inte stod ut utan anhöll om att bli förflyttad.

Med hänsyn till det standardkrav som enligt SEFs mening ligger i uttrycket "tillfredsställande beskaffenhet" i installationsavtalet kan det sättas ifråga om det alls är förenligt med avtalet att arbetstagarna hänvisas till att bo i baracker. Det kan någon enstaka gång anses acceptabelt, om det överhuvudtaget inte finns möjlighet att ordna boendefrågan på annat sätt. I detta fall är det emellertid uppenbart att den kost och det logi som montörerna anvisades inte hållit avtalsenlig standard.

EA

Bestämmelsen om att kost och logi skulle vara av tillfredsställande beskaffenhet, som tillfördes avtalet år 1907, måste ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde då. Vid den tiden pågick elektrifieringen av landsbygden och det var vanligt att elektrikerna övernattade på den gård där installationen utfördes. Gårdarna var av skiftande beskaffenhet. Bestämmelsen tillkom närmast för att förhindra att elektrikerna inkvarterades i statarbostäder, torpstugor och liknande.

Bruket med inkvartering hos beställaren har upphört sedan länge och därmed har också bestämmelsen om kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet berövats sitt egentliga innehåll.

Som SEF påpekat har uttrycket "på rimligt sätt" tagits bort ur den omtvistade bestämmelsen. Detta talar snarast för arbetsgivarsidans uppfattning att någon bestämd standard inte är avtalad.

Den särskilda bestämmelsen om fartygselektriker tar uteslutande sikte på landanställda elektriker, som medföljer fartyg till sjöss. Elektrikern tillhör egentligen manskapet. Eftersom han utför sitt dagliga arbete tillsammans med maskinisterna, har det ansetts naturligt att han skall erhålla samma standard som de. Det bör understrykas att med maskinbefäl avses maskinisterna, definitivt inte maskinchefen, som har en ställning motsvarande förste styrmans.

Den vid 1981 års avtalsförhandlingar träffade uppgörelsen avser uteslutande korttidsförrättningar. Vid arbeten för kortare tid kan det vara svårt att ordna logi på annat sätt än på hotell. Numera täcker det ordinarie traktamentet i allmänhet inte hotellkostnaderna. Arbetsgivarsidan gick därför med på att arbetstagaren i dessa fall skulle få ersättning för sina utlägg. För att fastställa en högsta nivå avtalades att med skäliga kostnader skulle avses maximalt kostnaderna för övernattning på hotell av samma klass som OK eller Esso motorhotell.

Arbetsgivarsidan deklarerade uttryckligen genom brev den 9 april 1981 till SEF att överenskommelsen inte fick medföra någon förändring av dittillsvarande praxis vid val av logi. Förbundsordföranden i SEF Stanley Jämtsved bekräftade skriftligen att SEF delade EAs uppfattning.

Det är felaktigt att elektrikerna skulle inta någon särställning bland anläggningsarbetare. Alla anläggningsarbetare har rätt till samma standard. Det skulle väcka missämja på arbetsplatserna om någon kategori behandlades mer förmånligt än andra.

Som tidigare framhållits var kost och logi i det aktuella fallet ordnad på ett sätt som är vanligt på arbetsplatser av liknande slag.

Det bestrids att barackerna var slitna eller i dåligt skick på annat sätt. Den bullermätning SEF hänvisat till är utförd på ett slarvigt sätt och är inte tillförlitlig. Ljudisoleringen var god och uppfyllde gällande normer.

Det medges att vattnet vid något tillfälle betecknades som med tvekan tjänligt. Det bör dock påpekas att enda anledningen var att antalet termostabila coliforma bakterier per 100 ml vatten var en mot tillåtna noll. I övrigt var det inte något fel på vattnet. Vid såväl tidigare som senare provtillfällen har vattnet bedömts vara tjänligt som dricks- och hushållsvatten. Vid det tillfälle då det rådde vattenbrist träffades överenskommelse om att elektrikerna så länge vattenbristen varade fick bo på hotell och att ersättning skulle utgå för resorna till och från arbetsplatsen.

SEF har påstått att platsen utanför barackerna var nedskräpad. Anledningen till det var att den ena baracken rivits och att byggnadsmateriel låg kvar en tid efteråt.

För baracker av detta slag finns inte några speciella föreskrifter. De lagbestämmelser SEF hänvisat till är inte tillämpliga. EA anser dock att de krav som uppställts i bestämmelserna var uppfyllda.

EA vill slutligen påpeka att den montör som avbröt arbetet, gjorde det på grund av personliga skäl och inte på grund av förläggningens beskaffenhet.

SEF

Det är felaktigt att montörerna fick ersättning för resor under den tid det var vattenbrist. Den överenskommelse som träffades avsåg i stället en tid då serveringen av mat var indragen.

Domskäl

Den huvudsakliga tvistefrågan mellan parterna gäller om montörer hos ASEA under arbete utanför hemorten vid en anläggning i Västsverige har kunnat erhålla kost och logi i arbetsplatsens närhet av sådan beskaffenhet att rätt till ersättning för resekostnad och restid avseende färd till och från annan plats inte föreligger.

Enligt en anmärkning till 11 kap 1 § installationsavtalet föreligger rätt till ersättning för resekostnad och restid i ett fall som detta endast om arbetsplatsen "är så belägen, att arbetstagare ej kan erhålla kost och logi inom en cirkel med arbetsplatsen som medelpunkt och med 2 km radie -----". Regeln innehåller inte uttryckligen någon bestämning av hur kost och logi skall vara beskaffade för att rätten till ersättning skall utebli. Parterna har emellertid med hänvisning till formuleringar rörande kost och logi i andra avtalsbestämmelser (jfr 11 kap 4 § anmärkningarna 4 och 5) förklarat sig vara ense om att den nu ifrågavarande avtalsregeln betyder att kost och logi skall vara av tillfredsställande beskaffenhet.

I det aktuella fallet har varit möjligt för montörerna att erhålla kost och logi vid själva arbetsplatsen genom förläggning i en bostadsbarack som tillhandahållits av beställaren. Mellan parterna är tvistigt om detta innebär att montörerna kunnat erhålla kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet i avtalets mening.

Meningsskiljaktigheten gäller inte bara hur den kost och det logi som funnits tillgängligt skall närmare värderas utan även hur den aktuella avtalsregeln skall tolkas rent principiellt. Domstolen behandlar först denna senare frågeställning.

SEFs inställning i tolkningsfrågan låter sig sammanfattas på följande sätt. Traditionellt har elektriker varit tillförsäkrade en högre boendestandard vid arbete utanför hemorten än andra anläggningsarbetare. Detta har kommit till uttryck i installationsavtalet genom formuleringar av typen "kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet". I praxis har utvecklingen på senare tid gått därhän att detta uttryck kommit att avse den standard som finns på Esso och OK motorhotell. I samband med 1981 års avtalsförhandlingar bekräftades skriftligen mellan parterna att denna praxis skulle gälla i fortsättningen.

EA har sammanfattningsvis anfört följande. Montörerna är avtalsenligt inte tillförsäkrade någon viss standard i fråga om kost och logi. Vad som skall anses utgöra kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det föreligger inte någon praxis som innebär att den standard som förekommer på Esso och OK motorhotell skulle vara vägledande. I samband med 1981 års avtalsförhandlingar enades parterna om vilken högsta kostnad för logi som skulle anses som skälig vid tillämpning av bestämmelsen i 11 kap 4 § anmärkning 4 om nattraktamente i vissa fall. Enligt EAs mening saknar emellertid vad som förekom då

varje betydelse för tolkningen av den nu aktuella avtalsregeln.

Arbetsdomstolen bedömer tolkningsfrågan på följande sätt. Uttrycket "kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet" har sedan gammalt förekommit i installationsavtalet i en numera upphävd bestämmelse om undantag från rätten till traktamente då arbetstagaren erhåller fri kost och fritt logi genom beställarens försorg. Arbetstagarsidan har i denna bestämmelse velat se ett uttryck för elektrikernas rätt till kost och logi av viss högre kvalitet. Det är av naturliga skäl svårt att numera med någon säkerhet avgöra vilken innebörd avtalsparterna inlade i bestämmelsen vid dess tillkomst. Det är emellertid upplyst att bestämmelsen hade särskild aktualitet vid elektrifieringen av landsbygden. Det var vid den tiden vanligt att montörerna inkvarterades hos den som beställt arbetet. Det är antag- ligt att bestämmelsen ursprungligen avsåg att garantera att montören erhöll en efter den tidens levnadsförhållanden acceptabel inkvartering i beställarens hushåll. Det finns enligt domstolens mening ingenting som tyder på att avtalsparterna avsett att tillförsäkra montörerna kost och logi av en standard på någon viss nivå. Det bör tilläggas att det inte finns fog språkligt sett för att tillmäta bestämningen "av tillfredsställande beskaffenhet" den betydelsen att kosten och logiet skulle vara av någon viss högre kvalitet. I stället har uttrycket i det allmänna språkbruket en innebörd som är föga förpliktande.

Installationsavtalets traktamentsbestämmelser har under årens lopp ändrats på olika sätt. Uttrycket "kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet" har därvid bibehållits i avtalet långt efter det att bruket med inkvartering i beställarens hushåll upphört. Utredningen ger inte anledning anta att avtalsparterna i något sammanhang avsett att genom uttrycket fixera någon viss bestämd lägsta standard.

SEF har till stöd för sin uppfattning i tolkningsfrågan

även hänvisat till anmärkning 3 vid 11 kap 4 § installationsavtalet som avser arbete på fartyg under gång. SEF har också i denna bestämmelse velat se ett uttryck för att montörerna har varit tillförsäkrade en högre boendestandard än andra. Enligt domstolens mening har emellertid blivit klarlagt i målet att anmärkningen har utformats uteslutande med tanke på de speciella förhållanden som råder inom handelsflottan. Det saknas därför grund för att dra några slutsatser från denna bestämmelse av betydelse för tolkningen av den regel som är tvistig i målet.

Arbetsdomstolen kommer på grundval av vad som hittills har anförts till den uppfattningen att uttrycket "kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet" närmast får ses som en så kallad generalklausul varigenom montörerna vid arbete utanför hemorten tillförsäkras en boendestandard som ter sig acceptabel under de föreliggande omständigheterna vid en bedömning med utgångspunkt från varje tids förhållanden.

I tolkningsfrågan återstår emellertid att ta ställning till betydelsen av vad som förekom mellan avtalsparterna rörande kost och logi i samband med att installationsavtalet vid 1981 års avtalsförhandlingar tillfördes en bestämmelse om rätt till ersättning för kostnader avseende logi i vissa fall (11 kap 4 § anmärkning 4).

I en skrivelse till SEF anfördes från EAs sida följande: I anslutning till dagens överenskommelse om nya traktamentsregler i installationsavtalet bekräftar vi härmed att EA med "skälig kostnad" i anmärkning 4 till § 11 mom 3 c i normalfallet maximalt avser kostnaden för en logistandard liknande den som hålls av de större motellkedjorna (Esso och OK).

EA förutsätter vidare att hittillsvarande praxis vid val av logi ej förändras på grund av de nu överenskomna traktamentsreglerna. Skrivelsen har av företrädare för SEF försetts med påskriften "Biträder ovanstående".

Enligt SEFs mening skall skrivelsens innehåll ses mot bakgrund av att praxis redan tidigare var att montörerna vid arbete utanför hemorten skulle ha en boendestandard på den nivå som erbjuds av Esso och OK motorhotell. Detta har emellertid bestritts av EA.

Enligt domstolens uppfattning ger utredningen i målet inte något stöd för att praxis skulle vara den av SEF uppgivna. Av förhör med verkställande direktören i EA Nils Fredriksson och ordföranden i SEF Stanley Jämtsved framgår dessutom att det vid avtalsförhandlingarna år 1981 inte fördes någon diskussion som gick ut på att montörerna allmänt sett skulle tillförsäkras någon viss lägsta boendestandard vid arbete utanför hemorten. Den åberopade skrivelsens lydelse ger heller inget stöd för att parterna avsett att fixera någon viss lägsta standard på kost och logi för en sådan situation som är aktuell i målet.

Det anförda innebär att domstolen inte kan finna att vad som förekom i samband med 1981 års avtalsförhandlingar utgör något stöd för SEFs uppfattning i tolkningsfrågan.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av vad som hittills har anförts. Det har inte framkommit något som visar att uttrycket kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet skulle motsvara den boendestandard som erbjuds vid Esso och OK motorhotell eller att uttrycket eljest skulle innefatta någon garanti för någon viss högre boendestandard. Detta betyder att domstolen i det väsentliga biträder arbetsgivarsidans ståndpunkt i själva tolkningsfrågan.

Det nu anförda innebär att frågan huruvida den kost och det logi som fanns tillgängliga vid arbetsplatsen har varit av tillfredsställande beskaffenhet får avgöras med utgångs-

punkt från mera allmänna skälighetssynpunkter. Därvid har domstolen att utgå från vad som enligt nutida uppfattning utgör tillfredsställande kost och logi.

Vissa ostridiga fakta rörande det boendealternativ som stod till buds kan sammanfattas enligt följande. Beställaren har mot månatlig ersättning tillhandahållit övernattningsrum i bostadsbaracker som funnits uppställda i arbetsplatsens omedelbara närhet. Till en början fanns två baracker om vardera tolv bostadsrum. I ett senare skede har endast en barack funnits kvar. Möjlighet har förelegat att välja mellan enkelrum och dubbelrum. I barackerna har vid sidan av bostadsrummen funnits tvättrum, duschrum, toaletter, kök och dagrum. Barackerna har utnyttjats av såväl huvudentreprenörens tvåskiftsarbetande anläggningsarbetare som andra entreprenörers anställda. För omklädnad och tvättning i anslutning till arbetet har funnits särskilda utrymmen. Utspisning av mat har förekommit i en särskild byggnad. Arbetsplatsen är avsides belägen inom militärt skyddsområde.

I målet har från mera principiella utgångspunkter diskuterats i vad mån förläggning i barack överhuvudtaget kan anses uppfylla vad som i installationsavtalet avses med kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet. Vardera parten har i denna fråga redovisat en uppfattning som står i samklang med partens allmänna inställning till innebörden av detta uttryck. EA har framhållit att förläggning i barack traditionellt har varit ett accepterat alternativ för tillfälligt boende inom anläggningsverksamhet och att någon förändring i detta avseende inte har ägt rum på senare år. SEF har för sin del anfört att barackboende kan godtas endast i speciella situationer, såsom vid vattenkraftutbyggnad i ödemarken när andra möjligheter är praktiskt sett uteslutna.

Arbetsdomstolen bedömer denna fråga på följande sätt. Den kritik som från arbetstagarsidan har riktats mot det boendealternativ som stått till förfogande i detta fall har i mångt och mycket tagit sikte på sådana olägenheter som i allmänhet är förenade med förläggning i barack och som följer av att många människor har att samsas inom be- gränsade utrymmen. Olägenheterna härav är visserligen påtagliga och upplevs säkert av vissa människor som mycket besvärande. Det är emellertid väl känt att förläggning i barack även i dagens läge är en allmänt utnyttjad och godtagen boendeform bl a vid större anläggningsarbeten. Domstolen har inte blivit övertygad om att installationsavtalet innebär att elektriker skulle vara tillförsäkrade en förmånligare ställning i det aktuella hänseendet än andra arbetstagargrupper inom anläggningsverksamheten. Det finns därför enligt domstolens mening inte anledning att vid tillämpning av den omtvistade avtalsregeln generellt avvisa förläggning i barack såsom ej avtalsenlig. Domstolen kan alltså inte biträda SEFs principiella inställning till förläggning i barack.

Det bör i sammanhanget understrykas att domstolen med det anförda inte har velat uttrycka uppfattningen att förläggning i barack skulle vara godtagbar under alla förhållanden. Otvivelaktigt finns utrymme för att i takt med att synen förändras på vad som allmänt är en god boendestandard också ställa strängare krav på de bostadsbaracker som kommer till användning vid barackförläggning. Målet ger emellertid inte anledning för domstolen att gå in på fråge- ställningar av det slaget.

Det finns anledning att ställa frågan vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att den aktuella arbetsplatsen var avsides belägen inom militärt skyddsområde. Detta medförde att utomstående normalt inte kunde få tillträde till förläggningen. Vidare kunde det vara förenat med svårigheter för arbetstagarna att utnyttja fritiden för att besöka någon tätort. Vid prövningen av vilken reell be-

tydelse arbetsplatsens belägenhet haft måste emellertid beaktas dels att montörerna får antas disponera egen bil under arbetsveckan, dels att de normalt återvänt till hemorten under lördag och söndag. Domstolen anser att de nu diskuterade olägenheterna inte praktiskt sett har varit av sådan betydelse att de skall påverka bedömningen av om den kost och det logi som kunnat erhållas på arbetsplatsen varit av tillfredsställande beskaffenhet i avtalets mening.

Frågan huruvida förläggningen varit godtagbar har till avsevärd del gällt de aktuella barackernas konstruktion, inredning och utrustning.

SEF har på denna punkt hänvisat till skilda lagbestämmelser på byggnads- och bostadslagstiftningens område rörande standarden på bostadslägenheter. Såvitt domstolen har kunnat finna är dessa bestämmelser dock inte direkt tillämpliga i fråga om bostadsbaracker som utnyttjas på det sätt som är aktuellt i målet. Bestämmelserna är likväl av intresse eftersom de klargör vilket synsätt som numera råder på bostadsområdet. I första hand måste dock prövningen i målet mera direkt ske med utgångspunkt från vad som kan anses vara vedertaget på arbetsplatser av detta slag.

I detta hänseende föreligger inte någon entydig utredning. SEF har hänvisat till barackerna vid Forsmark. Det står också klart att dessa baracker på flera punkter har en åtskilligt högre standard än de i målet aktuella. Det är samtidigt upplyst att barackerna vid Forsmark är avsedda att användas under flera årtionden framåt. De måste därför antas vara särskilt välutrustade. En jämförelse skulle följaktligen bli orättvis och bör därför inte ligga till grund för bedömningen. SEF har vidare hänvisat till ett par andra fall där enligt SEFs uppfattning förläggningarna var av ungefär samma standard som de aktuella barackerna och

där också arbetsgivarsidan skulle ha medgivit att standarden inte var acceptabel. Utredningen i fråga om dessa fall är emellertid ofullständig och medger inte några slutsatser av betydelse för tvisten.

På arbetsgivarsidans begäran har vittnesförhör hållits med byggnadsingenjören Yngve Norberg, som sedan början av 1950talet sysslat med förläggningsfrågor hos Statens Vattenfallsverk. Enligt Norberg skulle baracker av det aktuella slaget vara vanliga och snarast bättre än andra typer av bostadsbaracker som också är allmänt förekommande.

Enligt arbetsdomstolens mening finns i och för sig anledning att bedöma Norbergs uppgifter med viss försiktighet med hänsyn till hans anknytning till vattenfallsverket, som i stor omfattning i egenskap av arbetsgivare använder bostadsbaracker i sin anläggningsverksamhet. Norberg har dock gjort intryck av att vara mycket sakkunnig på området och utredningen i övrigt i målet har inte givit anledning att ifrågasätta Norbergs uppgifter. Arbetsdomstolen kommer till den uppfattningen att de aktuella barackerna, trots att vissa brister har kunnat påvisas särskilt i fråga om ljudisolering, får anses ha hållit en i det stora hela godtagbar standard när det gäller konstruktion, inredning och utrustning.

I målet har frågan om kvaliteten på det vatten som funnits tillgängligt i baracken tilldragit sig avsevärd uppmärksamhet. Utredningen visar i detta hänseende att avsevärda problem har förelegat under sommaren 1983 som följd av den rådande torkan. Det har dock framkommit att åtgärder vidtagits för att minska olägenheterna i en utsträckning som rimligen kunnat begäras. Problemen har också tydligtvis varit av övergående karaktär. När det gäller kvaliteten på vattnet i övrigt har denna såvitt framkommit varit acceptabel.

Från SEFs sida har också framförts anmärkningar mot det sätt på vilket matfrågan varit ordnad. Kosthållet kan måhända ha varit ensidigt men utredningen ger inte någon egentlig grund för kritik mot matens kvalitet. Mer befogad ter sig då anmärkningen mot att elektrikerna inte kunnat få lagad mat på tider som passade deras arbetsschema. Med hänsyn till omständigheterna, bl a arbetsplatsens otillgängliga läge, framstår ändå arbetsgivarens sätt att ordna utspisningen som godtagbart.

Arbetsdomstolen gör följande sammanfattande bedömning på grundval av den genomgång av omständigheterna som har gjorts i det föregående. Domstolen har konstaterat att den kost och det logi som funnits tillgängligt på arbetsplatsen ej har kunnat underkännas enbart av det skälet att det varit fråga om förläggning i bostadsbaracker. Detta gäller även vid beaktande av att arbetsplatsen har varit avsides belägen inom militärt skyddsområde. De aktuella barackerna har trots vissa brister bedömts hålla en godtagbar standard i fråga om konstruktion, inredning och utrustning. Några anmärkningar i övrigt med särskild tyngd har såvitt utredningen visar inte med fog kunnat riktas mot den aktuella förläggningen. Det kan visserligen rent allmänt sägas att standarden har varit ganska låg i påfallande många hänseenden. Domstolen kan dock inte finna att detta medfört att det boendealternativ som kunnat erhållas ej har uppfyllt vad som får anses ligga i det föga förpliktande uttrycket kost och logi av tillfredsställande beskaffenhet.

Med hänsyn till vad som sålunda har anförts finner arbetsdomstolen att den kost och det logi montörerna kunnat erhålla på arbetsplatsen varit av avtalsenlig beskaffenhet.

Med denna utgång vid prövningen av mellandomsfrågan är tvisten i sin helhet avgjord till arbetsgivarsidans förmån. Parterna har samtyckt till att domstolen för den händelse prövningen i mellandomsfrågan skulle bli den angivna

skiljer målet ifrån sig slutligt genom att EAs talan bifalles och rättegångskostnadsfrågan avgörs.

Domslut

Arbetsdomstolen finner att den kost och det logi montörerna kunnat erhålla på arbetsplatsen i det fall som tvisten gäller varit av avtalsenlig beskaffenhet.

Arbetsdomstolen fastställer som följd härav med bifall till EAs talan i målet att ASEA inte är skyldigt att utge resekostnads- och restidsersättning jämte semesterören i motsvarande utsträckning till fem namngivna montörer avseende arbete vid berörd anläggning i Västsverige.

SEF skall ersätta EA för rättegångskostnader med tjugofyra- tusentvåhundranittio (24 290) kr, varav 15 000 kr i ombudsarvode, jämte sex (6) procent ränta på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Sekretessen enligt 2 kap 2 § sekretesslagen (1980:100) för uppgifterna i aktbil 42 - 62, 67 - 80 och 85 - 88, vilka har förebringats vid förhandling inom stängda dörrar, skall bestå.

Dom 1984-03-14, målnummer A-119-1983

Ledamöter: Hans Stark, Ingegerd Westlander, Gerhard Wikrén, Lennart Hörnlund, Göran Ljungström, Bengt Blomdahl (skiljaktig) och Bo Adolfsson (skiljaktig).

Sekreterare: Nils Rekke

Protokollsbilaga till aktbil 81 i mål A 119/83

Ledamöterna Bengt Blomdahls och Bo Adolfssons skiljaktiga mening

Vi ansluter oss till majoritetens uppfattning i fråga om den principiella innebörden av den aktuella regeln i kollektivavtalet. Däremot anser vi att frågan huruvida den kost och det logi som fanns tillgängliga vid arbetsplatsen har varit av tillfredsställande beskaffenhet skall avgöras från mera allmänna skälighetssynpunkter, varvid får beaktas vad som enligt nutida uppfattning utgör tillfredsställande kost och logi.

Förläggning i barack är ofrånkomligen förenad med betydande olägenheter. I det föreliggande fallet har dessutom särskilda problem förelegat. Förläggningen vid arbetsplatsen har varit avsides belägen inom militärt skyddsområde med en isolering dessa förhållanden fört med sig. Till detta kommer den enligt vår mening betydelsefulla omständigheten att såväl boendeförhållandena som mathållningen var inrättade för att tillgodose behoven för beställarens anläggningsarbetare. Elektrikernas intressen synes i väsentliga avseenden ha kommit i andra hand.

De baracker som kom till användning har hållit en låg standard. Vattnet har varit mindre tillfredsställande. Tillgången på gemensamma utrymmen var dålig. Detta måste tillmätas avsevärd betydelse med hänsyn till förläggningens isolerade belägenhet. Beträffande kosten framstår som otillfredsställande att elektrikerna inte serverades lagad mat på tider anpassade till deras arbetstider och att någon frukost eller kvällsmat inte tillhandahölls.

Sammanfattningsvis anser vi att den kost och det logi som kunnat erhållas vid arbetsplatsen inte kan anses ha varit av avtalsenlig beskaffenhet.

Överröstade i sakfrågan är vi i övrigt ense med majoriteten.