ARBETSDOMSTOLEN Domar i fulltext AD 1986 Nr 78 Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på ett avtalsvillkor avseende lön i ett enskilt anställningsavtal.

Kurt Junesjös kommentar

Detta är en av klassikerna när det gäller AD:s föga kända praxis att tillämpa 36 § avtalslagen på oskäliga anställningsvillkor och därvid, om villkoren anses oskäliga fylla ut dem upp till kollektivavtalsenlig nivå.

Egentligen är detta Sveriges motsvarighet till minimilönelagstiftning, men  EG-domstolens utslag i Laval målet medför sannolikt att  denna praxis inte kan tillämpas mot utländska arbetstagare anställda på företag från en annan EU-stat som tillfälligt arbetar här annat än när det gäller vissa minimivillkor i  branschavtalen.

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av orginaldomen. Den har lagts till för att göra det enklare att läsa domen. Domstolens rubriker har formaterats med bevarande av nivåer, så att det skall vara möjligt att upprätta förteckningen. Namn som kan vara integritetskänsliga har avidentifierats. Det gäller i regel inte namn på domare, ombud, centrala fackliga och arbetsgivarfunktionärer etc, eftersom sådana uppgifter kan vara väsentliga för förståelsen av dom, domslut och prejudikatsvärde. I övrigt är det domstolens orginaldom.

Innehållsförteckning

Kurt Junesjös kommentar 1

Innehållsförteckning. 1

Till utveckling av sin talan. 2

K.. 2

L.. 2

Domskäl 3

Domslut 6

Tingsrättens dom.. 6

BAKGRUND.. 6

YRKANDEN M M... 7

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN.. 7

DOMSKÄL.. 8

DOMSLUT. 10

YRKAD LÖN.. 10

PARTER: Sven K i Mariestad mot Lars L i Mariestad samt Lars L i Mariestad mot Sven K i Mariestad.

ÖVERKLAG: Mariestads tingsrätts dom 1985-11-06, DT 173 MÅLNR: B-91-1985 Arbetsdomstolens domar NR: AD_78/1986

: Tingsrättens dom, se bilaga.

K har yrkat fullt bifall till sin vid tingsrätten förda talan och har vidare yrkat att L förpliktas ersätta honom och statsverket för rättshjälpskostnaderna i tingsrätten och arbetsdomstolen.

L har efter anslutningsvad yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom förpliktar honom att till K utge endast 14 576 kr jämte ränta fr o m den 1 januari 1984 tills betalning sker enligt 6 § räntelagen i dess lydelse före den 1 juli 1984. L har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har förnyade förhör ägt rum med K, L, Ulla Lundin-Osbäck och Vallin.

Till utveckling av sin talan

 i arbetsdomstolen har parterna anfört huvudsakligen detsamma som antecknats i tingsrättens dom med följande ändringar, förtydliganden och tillägg.

K

Han har intagit en underlägsen ställning i förhållande till L. Som exempel på detta kan följande nämnas. Han har fått en hård uppfostran och blev under uppväxten ofta tillsagd av sin fader att han aldrig skulle kräva högre lön än vad arbetsgivaren var villig att betala honom. 1969, 1971 och när tvisten uppkom 1983 drabbades han av depression, vilket medförde sjukskrivning och medicinering med psykofarmaka. Han saknar utbildning och har varit beroende av Ls hjälp för administrativa göromål som upprättande av självdeklaration m m. När han anställdes av Ingrid L 1955 hade han fått sluta sin tidigare anställning p g a arbetsbrist och befann sig således i en utsatt position. Bytet av arbetsgivare från Ingrid L till Lars L skedde på arbetsgivarens initiativ. Arbetstiden dikterades av L. K var ensamstående och hade p g a de långa arbetstiderna och förhållandena på gården svårt att få något umgänge. Hans ålder gjorde det svårt för honom att få annan anställning. Att lönen delvis betalades i form av naturaförmåner förstärkte beroendeförhållandet till L. - Tingsrättens dom är felaktig i följande hänseenden. Tingsrätten har rättvist funnit att 36 § avtalslagen är tillämplig på det ifrågavarande avtalsförhållandet. Vid sådant förhållande saknas lagliga möjligheter att begränsa Ls betalningsskyldighet till viss tid av avtalsförhållandet. En sådan tillämpning strider mot 36 § avtalslagen och innebär i praktiken att fordran för tiden 1976 - 1981 - i strid mot preskriptionslagens bestämmelser om tioårig preskription - förklaras preskriberad. Om det likväl är lagligen möjligt att begränsa betalningsskyldigheten till viss tid borde det inte ha gjorts. Det är visserligen riktigt att K under avtalstiden inte vidtagit några åtgärder för att få till stånd en ändring av missförhållandena. Denna passivitet har emellertid sin förklaring i att K intagit en underlägsen ställning i förhållande till L, en omständighet som tingsrätten ej synes ha beaktat.

L

Han godtar tingsrättens bedömning att K varit anställd på heltid och arbetat de tider som han påstått. Vidare godtar han tingsrättens bedömning av Ks arbetsförmåga. Han medger numera att till K utge 14 576 kr jämte ränta. Medgivandet grundas på en tillämpning av lantarbetaravtalets särskilda preskriptionsregel om fyra månader. Han bestrider att K intagit en underlägsen ställning i förhållande till honom och vill i det sammanhanget särskilt påpeka att han endast var 24 år gammal när han övertog driften av gården och anställde K. Tingsrättens dom är felaktig i följande hänseenden. Ks lönefordran utöver det medgivna beloppet bör betraktas som preskriberad enligt § 19 mom 2 i lantarbetaravtalet. Om man accepterar lantarbetaravtalets minimilöner såsom skälig lön är det nämligen följdriktigt att också tillämpa samma avtals preskriptionsbestämmelse. Under alla omständigheter är det märkligt att som tingsrätten gjort begränsa betalningsskyldigheten till de två senaste aktuella kalenderåren. Om betalningsskyldigheten i stället hade begränsats till de två senaste aktuella arbetsåren räknat från begäran om förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen i december 1983, skulle L ha förpliktats att till K utge ytterligare 5 653 kr jämte ränta eller sammanlagt 128 832 kr jämte ränta.

Domskäl

Grunden för Sven Ks talan i detta mål är att det har rått ett uppenbart missförhållande mellan det arbete som han har åtagit sig enligt anställningsavtalet, och faktiskt utfört åt Lars L, och den lön som skall anses ha blivit avtalad och som motsvarar den lön som han under årens lopp har fått av L. K har också åberopat att han med hänsyn till omständigheterna bör anses ha haft en underlägsen ställning i avtalsförhållandet till L. På grund av dessa förhållanden skall enligt K med stöd av 36 § avtalslagen avtalets villkor om lönen jämkas och K för den tid som omfattas av hans talan tillerkännas skälig lön, motsvarande vad han skulle ha haft rätt till om kollektivavtalet för lantarbetare hade varit tillämpligt. K har mot denna bakgrund yrkat att L skall åläggas betala honom skillnaden mellan lön enligt kollektivavtalet och den lön han faktiskt har fått, för hela tiden av sju år och nio månader sammanlagt 466 047 kr.

Tingsrätten fann i sin dom att K borde tillerkännas lön beräknad på det av honom angivna sättet för år 1982 och den del av år 1983 innan Ks anställningsavtal ändrades som omfattas av hans talan. Det belopp som L förpliktades betala blev med denna utgångspunkt 123 179 kr. Mot denna dom har K invänt att den i realiteten innebär, att hans fordran på skälig lön för tiden före år 1982 har betraktats som preskriberad, trots att det i 36 § avtalslagen saknas stöd för ett sådant tillämpningssätt och trots att resultatet direkt strider mot den regel om allmän tioårspreskription som numera finns i 2 § preskriptionslagen (1981:130). Enligt Ks ståndpunkt skall 36 § avtalslagen i ett fall som detta tillämpas så, att domstolen först avgör om ett lönevillkor på grund av sådana omständigheter som anges i lagrummet är oskäligt och där- efter, om domstolen finner att så är fallet, jämkar villkoret så att det blir skäligt. Vid jämkningen bör ledning sökas i kollektivavtalen och i ett fall som detta får riksavtalet för jordbruket (lantarbetaravtalet) anses ge uttryck för vad som är skälig lön. Sedan domstolen på detta sätt har jämkat avtalets lönevillkor är enligt K dess tillämpning av 36 § avtalslagen fullgjord. Arbetstagaren har rätt till lön enligt det jämkade villkoret. Något utrymme för att reducera arbetsgivarens betalnings- skyldighet för förfluten tid finns inte, med reservation för att arbetstagarens betalningsanspråk är föremål för vanlig tioårspreskription.

L har på sin sida medgett att en viss begränsad jämkning av avtalets lönevillkor görs. Han har förklarat sig i arbetsdomstolen inte vilja göra gällande annat än att K har arbetat på heltid och med fullgod arbetsförmåga under de ifrågavarande åren eller med andra ord att K skulle ha haft rätt till de med ledning av lantarbetaravtalet bestämda lönebelopp som har angetts i målet, för den händelse avtalet hade gällt i förhållandet mellan K och L. L har också vitsordat att kollektivavtalets lönebestämmelser bör kunna ses som uttryck för vad som vid en villkorsjämkning med stöd av 36 § avtalslagen utgör skälig lön, dock endast under förutsättning att man betraktar kollektivavtalets lönebestämmelser som en helhet och dit räknar även den regel i § 19 mom 2 om preskription som föreskriver att anspråk på lön eller andra förmåner enligt avtalet skall, för att vinna beaktande, göras gällande senast fyra månader efter förfallotiden. Med den utgångspunkten har L medgett att betala ett på närmare angivet sätt beräknat belopp av 14 576 kr.

Som en andrahandsståndpunkt har L gjort gällande, att en jämkning med ledning av kollektivavtalets lönebestämmelser i alla händelser inte bör komma i fråga utan att man beaktar den yttersta preskriptionstid av två år som föreskrivs i reglerna om förhandlingsordning m m i det av parterna i lantarbetaravtalet antagna huvudavtalet mellan SAF och LO.

Enligt arbetsdomstolens mening saknar Ks nyss återgivna kritik mot tingsrättens dom rättslig grund. Det mönster för tillämpningen av 36 § avtalslagen som K anger torde i och för sig vara tillämpligt i många fall (jfr AD 1982 nr 142 och 1983 nr 101). Det synes emellertid inte riktigt att beskriva innebörden av tingsrättens dom så att en del av Ks fordran på skälig lön har betraktats som preskriberad. Det är fråga om tillämpning av regeln om villkorsjämkning i 36 § avtalslagen. Vid denna kan särskilda synpunkter på vad som bör betraktas som skäligt göra sig gällande när som i detta mål en av parterna i ett avtal begär jämkning av ett villkor med avseende på en lång tid i det förflutna. Varken lagtexten i 36 § eller lagens förarbeten ger stöd för att det allmänt sett skulle vara uteslutet att vid ställningstagande till jämkningsyrkandet beakta sådana omständigheter som hänger samman med att avtalet redan har varit i tillämpning under en viss tid.

L gör för sin del gällande att man vid en jämkning med ledning av kollektivavtalets lönebestämmelser också skall beakta avtalets preskriptionsregler, i detta fall främst regeln i § 19 mom 2 lantarbetaravtalet men även huvudavtalets tvåårsregel. Han har också nämnt det i huvudavtalets förhandlingsordning förekommande kravet på förhandlingsinitiativ inom fyra månader och pekat på de motsvarande reglerna i 64 - 66 §§ medbestämmandelagen.

Enligt L bör det redan från allmän skälighetssynpunkt inte komma i fråga att låta ett kollektivavtals lönebestämmelser inverka vid jämkningen utan att även avtalade preskriptionsregler vägs in. Han har också utfört tanken så, att hänsyn skall tas till att K inte under alla år har gjort någon anmärkning mot den lön som har varit avtalad och som han har fått. Om K hade organiserat sig tidigare skulle parterna inte ha råkat i den situation som nu råder. En arbetstagare som på detta sätt förblir oorganiserad bör inte ha någon fördel av det, i jämförelse med den organiserade och kollektivavtalsbundne arbetstagaren som är underkastad avtalade preskriptionsregler. L hänvisar i sammanhanget till ett uttalande i ämnet i den rättsvetenskapliga litteraturen (Sigeman, 36 § avtalslagen och arbetsrätten, i festskrift till Hellner, 1984, s 587 ff, särskilt s 621). Författaren väcker där tanken, med den antagna utgångspunkten att man accepterar värderingen att arbetstagare vid tillämpning av 36 § avtalslagen inte bör ges någon fördel av att de inte är organiserade (jfr AD 1978 nr 83), att en arbetstagares underlåtenhet att organisera sig kan böra beaktas när ett oskäligt avtal har tillämpats lång tid och att passiviteten då kan motverkas genom att ogiltighetsverkan medges endast för begränsad tid, kortare än preskriptionstiden enligt 1981 års preskriptionslag. Enligt författaren ligger det nära till hands att rekommendera en tidsbegränsning i linje med preskriptionsreglerna i kollektivavtalen (som vanligen innefattar en yttersta preskriptionstid om två år såvitt gäller krav på fullgörelse, se även 64 § medbestämmande- lagen); accepterar man de dominerande kollektivavtalen som måttstock för skälighetsbedömningen kan det vara följdriktigt att dessa också får ge ledning vid bedömning av passivitetsverkan.

L har tillfogat den anmärkningen mot tingsrättens dom att tingsrätten inte borde ha gjort en skönsmässig begränsning av Ls betalningsskyldighet utan, på det sätt som anvisas i lagförarbetena, sökt ledning i rättsliga principer i lagar och avtal och utnyttjat möjligheterna till analog tillämpning av regler där. Från den synpunkten borde enligt L valet ha stått mellan de av honom åbe- ropade preskriptionsreglerna och den allmänna tioårspreskriptionen.

Enligt arbetsdomstolens mening kan mot de här återgivna synpunkterna av L göras åtminstone ett par invändningar av betydelse för målets avgörande.

Till en början kan det inte anses råda ett sådant direkt samband som L synes göra gällande mellan kollektivavtalets lönebestämmelser och dess preskriptionsregler, att redan av det skälet hänsyn skall tas till preskriptionsreglerna vid tillämpningen av 36 § avtalslagen. En sådan regel som fyramånadersregeln i § 19 mom 2 lantarbetaravtalet bör enligt domstolens mening över huvud inte föras in i de överväganden som domstolen här har att göra. Därtill är regeln alltför nära knuten till arten av de tvister som den är avsedd för, nämligen sådana som gäller anspråk på grund av bestämmelser i kollektivavtalet och i vilka arbetstagarparten har anledning att ta ett initiativ sedan arbetsgivaren lämnat en sådan specificerad uppställning över intjänt lön som avtalet föreskriver. Såvitt gäller de kortare preskriptionstiderna i kollektivavtalen måste också beaktas att de har en anknytning till förhandlingsord- ningarna som får anses utesluta att de tillmäts betydelse i det sammanhang som nu är aktuellt.

Det finns enligt arbetsdomstolens mening goda skäl för att man, när en arbetstagare åberopar 36 § avtalslagen och begär jämkning av ett avtals lönevillkor för förfluten tid, i tillbörlig mån bör beakta att arbetstagaren inte tidigare har riktat någon anmärkning mot sin lön. Detta är emellertid inte liktydigt med att man, som L synes vara inne på i sin kritik mot tingsrättens dom, som en mer eller mindre allmän regel bör i kollektivavtalen välja ut en preskriptionstid, närmast den allmänt förekommande yttersta preskriptionstiden av två år från det förhållande till vilket ett anspråk hänför sig, och tillerkänna arbetstagaren en med ledning av kollektivavtalets löneregler bestämd skälig lön för den tiden. En så långtgående tillämpning torde inte heller ha avsetts på det ställe i litteraturen som L har hänvisat till.

Att arbetstagaren är passiv i den meningen att han eller hon under viss tid inte gör någon anmärkning mot en oskälig lön, eller organiserar sig fackligt för att få en ändring till stånd, bör i linje med det synsätt som präglar 36 § avtalslagen tillmätas betydelse bara mot bakgrund av skälen till och omständigheterna i övrigt kring passiviteten. Menar man i ett enskilt fall att arbetstagaren redan på ett tidigt stadium borde ha tagit ett initiativ, kan det rentav sättas i fråga om förutsättningar för jämkning alls föreligger när talan därom väcks vid en kanske betydligt senare tidpunkt. I ett annat fall kan det, som K också har betonat i målet, te sig främmande att över huvud tillmäta passiviteten någon betydelse. Arbetstagaren kan, med Ks sätt att beskriva saken, tänkas under anställningstiden fortlöpande ha befunnit sig i en sådan underlägsen ställning i förhållande till arbetsgivaren, att det motiverar jämkning med stöd av 36 § utan hänsynstagande till passiviteten.

Enligt arbetsdomstolens mening bör en arbetstagares passivitet i den mening som här avses allt efter de rådande förhållandena kunna tillmätas betydelse som ett led i den helhetsbedömning som domstolen har att göra enligt 36 § avtalslagen. Avseende bör fästas vid verkningarna av passiviteten och dess betydelse för den andra avtalsparten, med tanke på den partens förutsättningar för avtalet, hans betalningsförmåga m m. Däremot synes den omständigheten att arbetstagaren har varit passiv, t ex genom att inte organisera sig fackligt, inte i och för sig föranleda att man skall dra in i bilden de preskriptionsregler som gäller för organiserade och kollektivavtalsbundna arbetstagare. Det synes inte heller finnas något hållbart stöd för att vid tillämpning av 36 § avtalslagen göra detta, åtminstone inte generellt, på den grunden att oorganiserade arbetstagare inte bör ha några fördelar framför organiserade.

Enligt arbetsdomstolens mening står det, särskilt sedan frågorna om Ks arbetstider och arbetsförmåga blivit ostridiga, helt klart att det har rått ett uppenbart missförhållande mellan Ks arbete och den lön som han har fått av L. K måste, både när anställningen började och senare, anses ha haft en underlägsen ställning i avtalsförhållandet till L. Vid ställningstagande till Ks yrkande om jämkning av avtalets lönevillkor för den långa tid som har förflutit bör enligt domstolens mening inte desto mindre hänsyn tas till att K inte har invänt något mot lönen tidigare. Det kan visserligen inte bestämt påstås att så borde ha skett vid något visst tillfälle eller efter någon viss tid. Likväl bör K, som inte har varit så starkt underlägsen i förhållandet till L som t ex en förståndshandikappad person hade kunnat bli, bära en del av ansvaret för att avtalsförhållandet har fått fortgå under så lång tid med följd att hans löneanspråk, om det beräknas som skillnaden mellan kollektivavtalsenlig lön och faktiskt mottagen lön, blivit så stort som det har blivit. Detta bör vägas in som en viktig omständighet tillsammans med att ett förpliktande för L att betala en på angivet sätt beräknad lön för hela tiden måste antas bli ekonomiskt förödande för honom. Vidare får det, vid en sådan bedömning i efterhand som det här är fråga om, tillmätas betydelse att gårdens ekonomi inte torde ha kunnat bära kostnaden för en på normala villkor heltidsanställd lantarbetare och att därför, om saken hade kommit upp tidigare, en sådan förändring som nu skedde den 1 oktober 1983 med all sannolikhet skulle ha aktualiserats redan då.

Arbetsdomstolen finner vid ett bedömande av tvisten i enlighet med vad som nu har sagts att det inte finns skäl att ändra det avgörande som tingsrätten har träffat i jämkningsfrågan.

Enligt arbetsdomstolens mening bör vid den angivna utgången rättegångskostnadsansvaret fördelas mellan parterna på det sätt som tingsrätten har gjort och ett förordnande av samma innebörd meddelas i fråga om kostnaderna i arbetsdomstolen.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen

a)  ersättning åt Villner för det biträde han lämnat K i arbetsdomstolen med skäliga ansedda femtontusenåttahundrafemtiofem (15 855) kr, varav 12 225 kr för arbete, 2 600 kr för tidsspillan och 1 030 kr för utlägg.

b)  Ks rättshjälpsavgift till 510 kr och tilläggsavgift till 2 550 kr.

Vardera parten skall stå för sina egna rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Dom 1986-06-18, målnummer B-91-1985

Ledamöter: Olof Bergqvist, Dag Ekman, Annika Baude, Gunnar Lindström, Olle Bergström, Bert Lundin och Hans Hellers. Enhälligt.

Sekreterare: Gunnar Krantz

Tingsrättens dom

(ledamöter: Lennart Böhme, Lars Nilsson och Carl-Gustav Ohlson

BAKGRUND

K är en 53-årig ensamstående lantarbetare. Han har gått i 6 årig folkskola. Någon annan skolutbildning har han inte. Under åren 1952 och 1953 fullgjorde han sin värnplikt vid K 3 i Skövde som hästskötare. År 1956 anställdes han av Lars Ls mor Ingrid L som lantarbetare på Ramsekärrs gård. Gården håller 90 ha, varav 40 ha under plog, 9 ha vall, 8 ha hagmark och 32 ha skog. Ks kon- tanta lön under tiden hos Ingrid L var från början 300 kr i månaden jämte fri bostad och fri kost. Anställningsavtalet dememellan var muntligt. Lars L övertog gården den 1 januari 1976. I samband därmed övergick K i Lars Ls tjänst. Det anställningsavtal som uppkom i och med detta erhöll heller inte skriftlig form. Parterna är ense om att anställningsavtalet mellan Lars L och K hade den innebörden vad gäller lönen att det som K har erhållit i lön skall vara lika med avtalad lön. De årliga lönebelopp som K erhöll framgår av domsbilaga nr 1. Däremot är parterna inte ense om avtalets innehåll vad gäller arbetstider och arbetsuppgifter. Ks huvudsakliga arbetsuppgift har dock ostridigt varit att sköta ladugården, där det i regel hållits 22 mjölkkor och 14 ungdjur. Hösten 1983 började lantarbetareförbundet att intressera sig för Ks fall. K, som tidigare hade varit oorganiserad, gick med i förbundet. Han är nu sedan den 1 oktober 1983 anställd av Lars L på halvtid mot kollektivavtalsenlig lön.

YRKANDEN M M

K har nu gjort gällande att det ursprungliga an- ställningsavtalet mellan honom och Lars L är oskäligt, såvitt gäller lönevillkoret, på grund av följande. 1. Lönevillkoret har stått i uppenbart missförhållande till parternas prestationer å ömse sidor och strider mot god sed på arbetsmarknaden. Lönen, som till stor del har bestått i naturaförmåner, har bestämts utan beaktande av att han vid anställningens början redan hade arbetat 19 år på gården. 2. Han har intagit en underlägsen ställning i förhållande till Lars L redan i och med att han inte var medlem i fackförbund. Lönevillkoret har ensidigt dikterats av Lars L. Arbetstiden har varit onormalt lång. Beroendeförhållandet har förstärkts av att han bodde hos Lars L.

På grund av det anförda har K under åberopande av 36 § avtalslagen - såsom han slutligen har bestämt sin talan - yrkat, att anställningsavtalet mellan honom och Lars L, såvitt gäller lönevillkoret, jämkas så att hans lön för tiden den 1 januari 1976 - den 30 september 1983 skall motsvara lönen enligt det för varje tid gällande kollektivavtalet vid jordbruket och att Lars L för- pliktas att till honom utge skillnaden mellan faktiskt erhållen lön och kollektivavtalsenlig lön i enlighet med domsbilaga nr 1 eller sammanlagt 466 047 kr jämte ränta på sätt framgår av domsbilaga nr 2.

Lars L har bestritt käromålet på den grunden att K har erhållit lön enligt överenskommelse och att lönevillkoren ej har varit oskäliga i de hänseenden som anges i 36 § avtalslagen. Lars L har vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat kapitalbelopp och ränta.

Lars L har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

K: Alltifrån sin anställning hos Ingrid L har han skött en stor del av de sysslor som förekommer i ett jordbruk. Hans arbetsdag har varit mycket lång. Under den omstämda tidsperioden arbetade han med undantag för semestrarna varje vecka måndag - fredag mellan kl 6.00 och 17.30 med raster kl 7.30 - 7.45, 9.00 - 9.15, 12.00 - 13.00 och 15.45 - 16.00. Han arbetade vidare varje lördag kl 6.00 - 9.00, varannan lördag kl 15.00 - 17.30 samt varannan söndag kl 6.00 - 9.00 och kl 15.00 - 17.30. I vart och ett av dessa arbetspass ingick en rast om 15 min. Han hade således haft en övertid om 1 tim 45 min varje arbetsdag måndag - fredag. Allt arbete under lördagar och söndagar var övertidsarbete. Under månaderna maj, juni, september och oktober hade han fulla arbetsdagar även under veckosluten. - Han blev mycket beroende av sin arbetsgivare. Han hade dålig ekonomi och hade exempelvis inte råd att skaffa sig TV. Kvällarna tillbringade han hos Ls. Semestrarna tillbringade han i sitt föräldrahem. Han fick eget rum hos Ls först år 1965. Rum med egen ingång och tvättmöjligheter fick han år 1971. - Han borde ha haft lön som traktorförare, alternativt djurskötare, enligt kollektivavtalet. Hans lön borde egentligen t.o.m. ha överstigit minimilönen enligt detta avtal med hänsyn till hans långa yrkeserfarenhet.

Lars L: Ks löneyrkande motsvarar gårdens omsättning under två år om hänsyn tas till arbetsgivaravgifterna. När Lars L övertog gården, frågade K, om han skulle bli tvungen att sluta. Lars L svarade, att K inte kunde räkna med heltidsarbete och inte heller påräkna full lön. Något uttryckligt blev dock inte sagt vare sig om arbetsvillkor eller lön. I arbetet på gården deltog Lars L, hans hustru och K. Ar- betsfördelningen dememellan var sådan att K huvudsakligen arbetade i ladugården med mjölkning, mockning och ströning. K skötte endast mjölkkorna. Ungdjuren hade Lars L och hans hustru hand om. - Lars L skötte själv allt arbete av mer teknisk eller kvalificerad natur. K saknade förmåga att utföra arbeten av mera teknisk-maskinell art. - Förutom sitt arbete i ladugården deltog K i utearbete under ungefär 24 dagar om året. K arbetade i genomsnitt fem timmar en vanlig arbetsdag. Denna började med ett arbetspass mellan kl 6.00 och 9.30 med två halvtimmesraster. Mellan kl 9.30 och 12.00 arbetade K endast om det fanns meningsfulla arbetsuppgifter. Detsamma gällde tiden mellan kl 13.00 och 14.30. Han arbetade därefter mellan kl 14.30 och 17.00 med en halvtimmesrast. Varje lördag arbetade K kl 6.00 7.30 och kl 8.00 - 9.00. Till detta kom varannan lördag två arbetspass mellan kl 14.30 och 15.00 och mellan kl 15.30 och 17.00. Varannan söndag arbetade han som på en full lördag. - K har inte varit missnöjd. Han har aldrig klagat på lönen eller anställningsvillkoren i övrigt. Han har överlämnat åt arbetsgivaren att reglera lönen. Om kollektivavtalet appliceras på K faller han under beteckningen djurskötare. De flesta lantbrukare betalar endast minimilöner, dvs kollektivavtalslöner. Löneglidningen är mycket liten på detta område. Enligt kollektivavtalet gäller inte minimilöneprincipen arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. K lider av nedsatt arbetsförmåga, som är psykiskt betingad. Han är långsam och omständlig i arbetet. Han klarar inte arbeten av teknisk natur. Han saknar utbildning. Lars L har erbjudit K att få deltaga i kurser men denne har vägrat. En arbetsgivare har rätt att förvänta sig att en arbetstagare håller sig a jour med utvecklingen och klarar sitt arbete. Om kollektivavtalet överhuvudtaget skall utgöra norm för skälighetsbedömningen av lönenivån skall även avtalets regler om preskription av lönefordran beaktas.

K: Han bestrider att det år 1976 skulle ha träffats avtal om deltidsarbete. Han var fullt sysselsatt året runt. Han bestrider också att hans arbetsförmåga skulle vara nedsatt. Han fullgjorde sina arbetsuppgifter på ett normalt sätt. Skötseln av mjölkkorna jämte merparten av ungdjuren utfördes enligt schema och enligt Lars Ls direktiv. - I målet gäller de vanliga reglerna om tioårig preskription.

Parterna har vidare uppehållit sig mycket vid frågan om arbetsbehovet vid kreatursskötsel och mjölkproduktion, särskilt vad gäller arbetsminuter per ko och dag under vissa angivna betingelser.

DOMSKÄL

I målet har K och Lars L hörts under sanningsförsäkran. Vidare har tingsrätten hört ett stort antal vittnen. Viss skriftlig bevisning har också förebringats. Tingsrätten avser att i det följande endast redovisa den bevisning som har varit av direkt betydelse för tingsrättens bedömning.

I målet är till en början främst två frågor av intresse, nämligen dels frågan om vad som har avtalats i fråga om arbetstidens längd och dels frågan om Ks arbetsförmåga.

Vad gäller den första frågan antecknar tingsrätten följande.

Lars L har under sanningsförsäkran uppgivit, att han i december 1975 på fråga av K svarat, att det fortsättningsvis inte kunde bli fråga om full arbetstid för Ks del. Uppgiften förefaller i och för sig rimlig med hänsyn till behovet av arbetskraft på en gård av Ramsekärrs storlek. Mot detta står emellertid Ks likaledes under sanningsförsäkran lämnade uppgift, att det varken talades om lön eller arbetstid utan att han fick den uppfattningen att han skulle arbeta på samma sätt som under Ingrid Ls tid. I detta läge är det inte mot Ks bestridande visat att avtalet mellan Lars L och honom inneburit en deltidsanställning.

Lars L har emellertid också gjort gällande, att K faktiskt inte har arbetat full tid utan att dennes arbetstid normalt inte omfattat mer än i genomsnitt fem timmar om dagen. Ks ståndpunkt är den att hans arbetsdag måndag - fredag omfattat 9 tim 45 min. Även här står alltså uppgift mot uppgift. Vad K har uppgivit om sin långa arbetsdag vinner visst stöd av vad vittnena Elsa Lundin, Ulla Lundin-Osbäck, Arne Milton och Hugo Fréden har uppgivit. Men även om det skulle ha förekommit en viss spilltid visar utredningen i målet inget annat än att K har stått till Lars Ls förfogande också under sådan tid och att han därvid har kunnat sättas i det arbete som Lars L har funnit lämpligt. Vad K uppgivit om sina arbetstider bör därför godtagas.

K skall därför enligt tingsrättens mening betraktas som om han har varit heltidsanställd lantarbetare på Ramsekärrs gård med de arbetstider som han har uppgivit. Normal lön för ett på normalt sätt utfört sådant arbete får anses vara lägst minimilönen för djurskötare enligt kollektivavtalet.

På grund av Lars Ls inställning kommer tingsrätten härefter in på frågan om Ks arbetsförmåga.

Från Lars Ls sida har gjorts gällande att K har nedsatt arbetsförmåga, betingad av psykiska orsaker, som framför allt yttrar sig i långsamhet, omständlighet och oförmåga att handha arbetsuppgifter av mera tekniskmaskinell art. Lars L har under sanningsförsäkran bekräftat riktigheten av dessa sakframställningsvis gjorda påståenden. Från båda sidor har åberopats bevisning på denna punkt. Vittnena Richard Andersson och Rolf Nordqvist har låtit förstå, att K arbetar bra, när han håller på med invanda sysslor, men att det brister i hans förmåga utanför rutinerna. Andra vittnen såsom Milton och Arne Seger har uppfattat K som en helt normal lantarbetare. Vidare har det från Lars Ls sida framlagts en mera tekniskt inriktad bevisning rörande arbetsbehovet för skötsel vid mjölkproduktion. De siffror som har framkommit i det sammanhanget är visserligen i och för sig in- tressanta, men de säger ingenting vare sig direkt eller indirekt om Ks arbetsförmåga. Utredningen rörande denna fråga kan möjligen visa att K inte har varit någon initiativrik eller ”framåt” arbetstagare. Däremot är alls inte visat att hans arbetsförmåga skulle vara nedsatt i någon beaktansvärd mån.

K skall därför i detta sammanhang betraktas som en i stort sett fullgod arbetstagare, vilken i och för sig skulle ha varit berättigad till den normala lön som tingsrätten tidigare har uppehållit sig vid.

Som tingsrätten redan har redovisat är parterna ense om att anställningsavtalet, såvitt gäller lönevillkoret, har den innebörden att erhållen lön är lika med avtalad lön. Det är enligt tingsrättens mening alldeles uppenbart att detta lönevillkor i belysning av vad som har framkommit i målet är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna vid avtalets tillkomst. Villkoret bör därför jämkas med stöd av 36 § avtalslagen och K berättigas till skälig lön för sitt arbete. Såsom framgår av vad tingsrätten tidigare anfört anser tingsrätten att en i och för sig skälig lön för Ks arbete motsvarar minimilönen för djurskötare enligt kollektivavtalet. Om storleken av den vid varje tidpunkt utgående minimilönen är parterna ense.

När det gäller att bestämma den betalningsskyldighet som på grund av det anförda åvilar Lars L gör sig emellertid även andra synpunkter gällande. Det kan nämligen inte vara rimligt med hänsyn främst till Ks fullständiga passivitet att ålägga Lars L att betala skillnaden mellan den lön som K erhållit och kollektivavtalsenlig lön för en hel tioårsperiod. Lars Ls betalningsskyldighet bör därför begränsas på ett skäligt sätt. Från Lars Ls sida har i detta sammanhang hänvisats till kollektivavtalets preskriptionstid på fyra månader och tvåårsregeln i huvudavtalet. Ingendera konstruktionen är direkt avpassad för den föreliggande situationen, men begränsar Lars Ls betalningsskyldighet till de två senaste aktuella kalenderåren anser tingsrätten att det har gjorts en rimlig avvägning mellan Ks och Lars Ls intressen. På grund av det anförda bör Lars L åläggas att till K utge 123 179 kr jämte ränta.

Vid denna bedömning bör vardera parten själv bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1.  Tingsrätten förpliktar Lars L att genast till K utge etthundratjugotretusenetthundrasjuttionio (123 179) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen i dess lydelse före 1984-07-01 å sextioåttatusenniohundratjugofem (68 925) kr från 1983-01-01 och å femtiofyratusentvåhundrafemtiofyra (54 254) kr från 1984-01-01, allt tills betalning sker

2.  Tingsrätten fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen åt Villner till trettioniotusenfyrahundratjugofyra (39 424) kr, varav 30 660 kr för arbete, 5 220 kr för tidsspillan och 3 544 kr för utlägg

3.  Tingsrätten fastställer rättshjälpsavgiften för K till femhundratio (510) kr och tilläggsavgiften till tvåtusenfemhundrafemtio (2 550) kr

Bilaga 1.

YRKAD LÖN

År Kollektivavtals- Erhållen lön Lönefordran enlig lön

1976 60 368 kr 15 018 kr 45 350 kr 1977 66 820 kr 15 779 kr 51 041 kr 1978 70 798 kr 16 136 kr 54 662 kr 1979 76 375 kr 19 959 kr 56 416 kr 1980 87 240 kr 19 232 kr 68 008 kr 1981 89 274 kr 21 883 kr 67 391 kr 1982 94 512 kr 25 587 kr 68 925 kr 1983 77 066 kr 22 812 kr 54 254 kr ------- ----------- ---------- Summa 622 453 kr 156 406 kr 466 047 kr

Bilaga 2

RÄNTEYRKANDEN

K yrkar ränta enligt 6 § räntelagen i dess lydelse före 1.7.1984.

å 45 350 kr fr o m 1977-01-01 ” 51 041 ” ” 1978-01-01 ” 54 662 ” ” 1979-01-01 ” 56 416 ” ” 1980-01-01 ” 68 008 ” ” 1981-01-01 ” 67 391 ” ” 1982-01-01 ” 68 925 ” ” 1983-01-01 ” 54 254 ” ” 1984-01-01

allt till dess betalning sker.