Arbetsdomstolen Domar i fulltext AD 1989 nr 120 Blockad mot ett fartyg under bekvämlighetsflagg. Sedan ett på Cypern registrerat fartyg anlöpt Göteborgs hamn kräver Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF) att rederiet skall teckna kollektivavtal, ett s k ITFavtal, och nya anställningsavtal för den filippinska besättningen på fartyget. I kraven ingår att ITFavtalet skall ges retroaktiv giltighet och att rederiet skall till sjöfolksförbundet för besättningens räkning utge ett belopp motsvarande skillnaden mellan ITFavtalets löner och de löner som betalats till besättningen under tiden från det att den omkring tio månader tidigare mönstrade på fartyget. När rederiet vägrar att gå in på sjöfolksförbundets och ITFs krav förklarar sjöfolksförbundet fartyget i blockad. På begäran av förbundet beslutar Svenska Transportarbetareförbundet om sympatiåtgärd med avseende på lossning och lastning av fartyget varjämte sjöfolksförbundet självt som sympatiåtgärd beslutar om blockad med avseende på bogserbåtsassistans m m. I tvist om lovligheten av blockadåtgärderna anför rederiet jämte Sveriges Stuvareförbund och Sveriges Redareförening bl a att besättningens löner och anställningsvillkor i övrigt redan var reglerade i ett gällande kollektivavtal med besättningens fackliga organisation på Filippinerna när sjöfolksförbundets och ITFs krav framställdes. Arbetsdomstolen finner att fackliga stridsåtgärer av en arbetstagarorganisation är olovliga enligt medbestämmandelagen om de syftar till att framtvinga ett undanröjande eller en ändring av ett bestående kollektivavtal mellan en arbetsgivare och en annan arbetstagarorganisation, såväl när stridsåtgärderna riktas direkt mot arbetsgivarparten i det kollektivavtalet (42 § medbestämmandelagen) som när de utgör sympatiåtgärder mot en motpart i den angripande arbetstagarorganisationens eget kollektivavtal (41 § första stycket 4). Vidare finner domstolen att detsamma gäller enligt medbestämmandelagen under jämförbara förhållanden när fackliga stridsåtgärder vidtas i Sverige i syfte att undanröja eller åstadkomma ändring i ett avtal mellan utländska parter för en utländsk arbetsplats och enligt tillämplig utländsk lag fackliga stridsåtgärder i sådant syfte är olovliga i förhållandet mellan avtalsparterna. Undantag skall dock göras för fall där det uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa den utländska lagen på frågan om lovligheten av stridsåtgärder i förhållandet mellan parterna i det utländska avtalet. Med dessa utgångspunkter förklaras blockadåtgärderna mot det bekvämlighetsflaggade fartyget olovliga enligt medbestämmandelagen.

Denna dom är arbetsdomstolens dom i fulltext. Känsliga namn har avidentifierats, jag har lagt till en innehållsförteckning för att det ska vara lättare att läsa domen på webben, texten har formaterats med rubriker och HTMLkodats för att den ska ta mindre plats på hemsidan.

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning. 1

AD 1989 nr 120. 2

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 4

Stuvareförbundet och redareföreningen. 4

Seabronze. 14

Sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet 17

Domskäl 28

Bakgrund. 28

Tvisten i huvuddrag. 29

Vissa utgångspunkter i svensk rätt 33

Vad var syftet med stridsåtgärderna och mot vem riktades de?. 47

Filippinsk rätt 50

Arbetsdomstolens ställningstagande. 52

Övriga påståenden i målen. 54

Förhållandet till domen i det s k Nervionmålet 55

Rättegångskostnaderna. 57

Domslut 58

Blockad mot ett fartyg under bekvämlighetsflagg. Sedan ett på Cypern registrerat fartyg anlöpt Göteborgs hamn kräver Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF) att rederiet skall teckna kollektivavtal, ett s k ITFavtal, och nya anställningsavtal för den filippinska besättningen på fartyget. I kraven ingår att ITFavtalet skall ges retroaktiv giltighet och att rederiet skall till sjöfolksförbundet för besättningens räkning utge ett belopp motsvarande skillnaden mellan ITFavtalets löner och de löner som betalats till besättningen under tiden från det att den omkring tio månader tidigare mönstrade på fartyget. När rederiet vägrar att gå in på sjöfolksförbundets och ITFs krav förklarar sjöfolksförbundet fartyget i blockad. På begäran av förbundet beslutar Svenska Transportarbetareförbundet om sympatiåtgärd med avseende på lossning och lastning av fartyget varjämte sjöfolksförbundet självt som sympatiåtgärd beslutar om blockad med avseende på bogserbåtsassistans m m. I tvist om lovligheten av blockadåtgärderna anför rederiet jämte Sveriges Stuvareförbund och Sveriges Redareförening bl a att besättningens löner och anställningsvillkor i övrigt redan var reglerade i ett gällande kollektivavtal med besättningens fackliga organisation på Filippinerna när sjöfolksförbundets och ITFs krav framställdes. Arbetsdomstolen finner att fackliga stridsåtgärer av en arbetstagarorganisation är olovliga enligt medbestämmandelagen om de syftar till att framtvinga ett undanröjande eller en ändring av ett bestående kollektivavtal mellan en arbetsgivare och en annan arbetstagarorganisation, såväl när stridsåtgärderna riktas direkt mot arbetsgivarparten i det kollektivavtalet (42 § medbestämmandelagen) som när de utgör sympatiåtgärder mot en motpart i den angripande arbetstagarorganisationens eget kollektivavtal (41 § första stycket 4). Vidare finner domstolen att detsamma gäller enligt medbestämmandelagen under jämförbara förhållanden när fackliga stridsåtgärder vidtas i Sverige i syfte att undanröja eller åstadkomma ändring i ett avtal mellan utländska parter för en utländsk arbetsplats och enligt tillämplig utländsk lag fackliga stridsåtgärder i sådant syfte är olovliga i förhållandet mellan avtalsparterna. Undantag skall dock göras för fall där det uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa den utländska lagen på frågan om lovligheten av stridsåtgärder i förhållandet mellan parterna i det utländska avtalet. Med dessa utgångspunkter förklaras blockadåtgärderna mot det bekvämlighetsflaggade fartyget olovliga enligt medbestämmandelagen.

PARTER: Seabronze Shipping Co Ltd på Cypern mot Svenska Sjöfolksförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet och Sveriges Stuvareförbund mot Svenska Transportarbetareförbundet samt Sveriges Redareförening mot Svenska Sjöfolksförbundet.

AD 1989 nr 120

Fartyget M/S JSS Britannia är ett specialbyggt containerfartyg som mäter 17 519 bruttoton. Fartyget ägs av det västtyska rederiet Barbarossa Schiffahrtsgesellschaft mbh & Co K.G. i Elsfleth. Enligt ett långsiktigt certeparti befraktas fartyget av det cypriotiska bolaget Seabronze Shipping Co Ltd med säte i Limassol. Fartyget är infört i det cypriotiska fartygsregistret och för Cyperns flagga.

Britannia tidsbefraktades under år 1988 av Johnson Scan Star hemmahörande i Stockholm. Fartyget gick då i linjetrafik på sträckan Göteborg Felixstowe Panamakanalen Mexico USAs västkust och åter till Europa. Ytterligare fyra fartyg trafikerade denna linje. Detta innebar att en reguljär avgång ägde rum var fjortonde dag från var och en av de hamnar som omfattades av linjetrafiken. Britannia anlöpte Göteborg var sextiotredje dag enligt den tidtabell som gällde för fartyget.

Den 14 juli 1988 omkring kl 17 anlände Britannia till Skandiahamnen i Göteborg för lossning och lastning av containrar. Avgången från Göteborg skulle ske redan påföljande dag, den 15 juli. Fartyget hade 24 mans besättning huvudsakligen av filippinsk nationalitet. Befälhavaren och ytterligare tre officerare var dock västtyskar. Det fanns också en jugoslavisk elektriker samt eventuellt en burmesisk sjöman ombord. De filippinska besättningsmännen var anställda enligt en som kollektivavtal (collective bargaining agreement) betecknad överenskommelse. Denna hade på arbetsgivarsidan tecknats av Hammonia Marine Services Inc, Manila, som i rubriken angavs vara ombud för Barbarossa. Som avtalspart på arbetstagarsidan uppträdde Philippine Seafarers Union ALU TUCP.

När Britannia hade anlöpt Skandiahamnen blev fartygets befälhavare uppsökt av två representanter för Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF). Därvid framförde de båda fackliga representanterna vissa krav som avsåg anställningsvillkoren för besättningen ombord på fartyget. Någon överenskommelse med anledning av dessa krav träffades inte. Sjöfolksförbundet förklarade då fartyget i blockad med verkan från kl 21 den 14 juli 1988. För att understödja denna stridsåtgärd beslutade sjöfolksförbundet om blockad även beträffande visst hamnservicearbete, s k trossföring, och visst arbete ombord på bogserbåtar i Göteborgs hamn. De båda sistnämnda arbetena reglerades av kollektivavtal mellan Sveriges Redareförening och sjöfolksförbundet.

Även Svenska Transportarbetareförbundet utlyste en blockad, nämligen mot arbetet med lossning och lastning av Britannia. Transportarbetareförbundet beslutade om blockad efter begäran av sjöfolksförbundet och i syfte att stödja detta förbunds stridsåtgärder. De transportarbetare som tog del i blockaden var bundna av det s k stuveriavtalet mellan Sveriges Stuvareförbund och transportarbetareförbundet.

Med anledning av de nu angivna stridsåtgärderna har Seabronze, stuvareförbundet och redareföreningen väckt talan vid arbetsdomstolen. Som talan slutligt bestämts framför Seabronze sina yrkanden gentemot sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet medan stuvareförbundet riktar sin talan enbart mot transportarbetareförbundet (mål nr A 134/88). Redareföreningen för talan mot sjöfolksförbundet (mål nr A 136/88).

Arbetsdomstolen har genom beslut den 26 juli 1988 interimistiskt förklarat transportarbetareförbundet skyldigt att omedelbart häva sin blockad. Samtidigt avslog domstolen ett yrkande om interimistiskt beslut rörande sjöfolksförbundets först utlysta blockad.

Britannia avseglade från Göteborg den 28 juli 1988.

Parterna har slutligt bestämt sina ståndpunkter i tvisten enligt följande.

Seabronze har yrkat att arbetsdomstolen slutligt förbjuder sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet att vidta de inledda stridsåtgärderna, vilka i transportarbetareförbundets fall tills vidare är upphävda genom domstolens interimistiska förordnande. För det fall att en sådan fullgörelsetalan inte längre kan föras har Seabronze i andra hand yrkat att domstolen förklarar stridsåtgärderna otillåtna i förhållande till Seabronze. Vidare har Seabronze förbehållit sig rätten att i annat sammanhang framställa skadeståndsanspråk mot förbunden. Seabronzes talan mot sjöfolksförbundet gäller enbart förbundets först utlysta blockad mot fartyget.

Sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet har gjort gällande att arbetsdomstolen skall avvisa det yrkande som Seabronze har fört fram i första hand. Om domstolen inte avvisar yrkandet har arbetstagarförbunden hävdat att det skall avslås. Förbunden har också bestritt Seabronzes andrahandsyrkande. Transportarbetareförbundet har dessutom gjort gällande att talan skall avvisas även i denna del i vad den riktas mot förbundet. Förbunden har vidare anfört att det av Seabronze gjorda förbehållet om framtida anspråk enligt deras mening saknar rättsliga verkningar mot dem.

Stuvareförbundet har yrkat att arbetsdomstolen förklarar att den av transportarbetareförbundet vidtagna blockaden är olovlig.

Transportarbetareförbundet har bestritt detta yrkande.

Redareföreningen har yrkat att domstolen förklarar de av sjöfolksförbundet vidtagna stridsåtgärderna avseende trossföring och arbete på bogserbåtarna i Göteborgs hamn olovliga.

Sjöfolksförbundet har bestritt redareföreningens yrkande.

Parterna har av sina respektive motparter i målen fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Stuvareförbundet och redareföreningen

1.  M/S JSS Britannia ägs av det västtyska rederiet Barbarossa Schiffahrtsgesellschaft mbh & Co K.G. Barbarossa har emellertid inte hand om driften av fartyget. I stället har olika funktioner som befraktning och bemanning delats upp mellan ett antal olika bolag som tillsammans med Barbarossa kan sägas bilda ett företagskonglomerat.

På längre sikt sköts befraktningen av Seabronze Shipping Co Ltd enligt ett bare boatcerteparti. Med uttrycket bare boat avses i detta sammanhang att befraktaren hyr fartyget utan besättning. Befraktaren har även i övrigt att fullgöra samtliga redarfunktioner och svarar exempelvis för underhåll av fartyget.

Seabronze är ett cypriotiskt bolag. Det hör hemma i Limassol och är också infört i det cypriotiska bolagsregistret. Vidare skall i sammanhanget nämnas att Seabronze har låtit registrera Britannia som ett bare boatbefraktat fartyg i det cypriotiska fartygsregistret och att Britannia för Cyperns flagga. Fartyget är emellertid av Barbarossa registrerat även i det västtyska fartygsregistret. En sådan dubbel registrering har möjliggjorts genom ett bilateralt avtal mellan Cypern och Västtyskland.

Det har alltså ankommit på Seabronze som bare boatbefraktare att anskaffa besättning till fartyget. Seabronze har i denna angelägenhet vänt sig till ett särskilt managementföretag, Hanseatic Shipping Co Ltd i Limassol. Detta bolag har också fått ansvaret för proviantering, bunkring och liknande uppgifter med avseende på Britannia.

Hanseatic har dock inte haft möjlighet att anskaffa besättningen helt på egen hand. Huvuddelen av besättningen består nämligen av filippinska sjömän. Därmed har saken komplicerats något. Av filippinsk lag följer nämligen att det enbart är filippinska bemanningsorganisationer som får förmedla arbeten åt filippinska sjömän ombord på andra länders fartyg. Hanseatic har därför lämnat uppdrag att anskaffa en besättning åt sitt dotterbolag Hammonia Marine Services Inc i Manila. Hammonias verksamhet avser just anskaffning av filippinska besättningar och Hanseatic samarbetar med Hammonia i sådana frågor.

I samband med bemanningen av Britannia satte sig Hammonias företrädare i förbindelse med den fackliga organisationen Philippine Seafarers Union ALU TUCP (PSU). Genom denna kontakt fick Hammonia förslag på ett antal sjömän som var beredda att ta anställning ombord på Britannia och Hammonia kunde härigenom rekrytera 18 eller 19 filippinska besättningsmän. Härefter träffade Hammonia och PSU ett kollektivavtal (collective bargaining agreement) för det aktuella arbetet. Hammonia ingick också enskilda anställningsavtal med var och en av sjömännen. Hammonia uppträdde endast som representant för Hanseatic i de enskilda avtalen. I enlighet med filippinsk lag har dock även Hammonia gentemot sjömännen åtagit sig att svara för löner och andra anställningsförmåner.

Arbetsgivarorganisationerna vill i detta sammanhang skjuta in några upplysningar om det filippinska fackföreningsväsendet. Sålunda finns det två fackliga organisationer som i större utsträckning organiserar sjömän, dels AMUSUP, dels PSU. PSU har sammanlagt omkring 10 000 medlemmar. Av dem är huvuddelen sjömän. PSU är i enlighet med filippinsk lag godkänd som en sådan organisation som får företräda sina medlemmar vid avtalsförhandlingar. Bland PSUs uppgifter ingår också att hjälpa arbetslösa medlemmar så att de kan få anställning. Detta sker vanligen på så sätt att PSU efter förfrågan av arbetsgivare rekommenderar ett lämpligt antal medlemmar för anställning. Om arbetsgivaren anser sig kunna lita på rekommendationen blir sjömännen erbjudna arbete.

Förhandlingar om ett kollektivavtal sker vanligen när PSU har fått några medlemmar anställda. Ett kollektivavtal som förhandlas fram på detta sätt blir giltigt först sedan det godkänts av medlemmarna och dessutom förts in i ett offentligt register. Detta register förs när det är fråga om anställning ombord på ett utländskt fartyg av en särskild myndighet, Philippine Overseas Employment Administration (POEA). Där registreras även de enskilda anställningsavtal som sluts till komplettering av kollektivavtalet. POEA har dock inte enbart till uppgift att registrera avtalen. Myndigheten skall också kontrollera att avtalen står i överensstämmelse med filippinsk lagstiftning, t ex när det gäller föreskrifter om lägsta tillåtna lön.

Det nu beskrivna förfarandet har till alla delar fullföljts i Britannias fall. Under den i målet aktuella tiden förelåg alltså kollektivavtal och enskilda anställningsavtal som reglerade de filippinska sjömännens arbete ombord på fartyget.

Det skall slutligen nämnas i detta sammanhang att PSU är medlem i den filippinska Trade Union Congress of the Philippines (TUCP), därigenom anslutet till International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) och godkänd av den Internationella Arbetsorganisationen (ILO).

När det gäller befraktningen av Britannia skall det upprepas att det alltså var Seabronze som hyrde fartyget enligt ett långsiktigt bare boatavtal. Under år 1988 gick fartyget emellertid i linjetrafik mellan Europa och Amerika hos det svenska rederiet Johnson Scan Star. Det skedde i enlighet med ett tidsbegränsat charteravtal, ett s k time charteravtal. Johnson Scan Star hyrde alltså fartyget av Seabronze med besättning för befraktning på Johnson Scan Stars linje. Det var inom ramen för denna trafik som fartyget anlöpte Skandiahamnen i Göteborg den 14 juli 1988.

2.  Arbetsgivarorganisationerna vill lämna följande redogörelse för det händelseförlopp som är av intresse i målet.

Britannia anlöpte hamnen den 14 juli 1988 omkring kl 17 för lossning och lastning av containrar. Avfärden var planerad att äga rum redan nästa dag. Omkring kl 18 blev emellertid fartygets befälhavare, Herwig Vietor, uppsökt av två representanter för Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF). De båda representanterna, Peter Rundqvist och StenOve Niklasson, bad att få se på det kollektivavtal som gällde för arbete ombord på fartyget. De ville också kontrollera de enskilda anställningsavtalen. Herwig Vietor tog fram dessa handlingar, liksom ett s k grönt certifikat som visade att det fanns ett gällande kollektivavtal för fartyget. Peter Rundqvist sade dock, efter en snabb kontroll av handlingarna, att kollektivavtalet inte var giltigt. Med hänvisning härtill framförde han en rad krav till Herwig Vietor.

Sålunda krävde han att Herwig Vietor skulle underteckna ett s k Special Agreement. Detta bestod av ett färdigtryckt formulär som hade upprättats av ITF. Det hänvisade till ett utförligt Collective Agreement som också det ensidigt hade författats av ITF. De båda avtalen skulle vara i kraft under ett år. Enligt Peter Rundqvists krav skulle avtalen dock ges retroaktiv tillämpning och gälla från och med den dag när sjömännen hade mönstrat på fartyget. Eftersom lönetarifferna i ITFavtalet översteg den lön som dittills hade utgått till sjömännen framfördes därför också anspråk på retroaktiv lön, s k backpay. Beträffande innehållet i Special Agreement kan också nämnas, dels att ITF gavs en ensidig rätt att räkna upp lönetarifferna, dels att alla tvister rörande avtalet enligt en särskild lagvalsklausul skulle avgöras enligt svensk rätt.

Innebörden av kraven var alltså att det filippinska kollektivavtalet skulle undanröjas för att bli ersatt av ITFavtalet. Förhållandet skulle också bli detsamma beträffande de enskilda anställningsavtalen som ju hängde samman med kollektivavtalet. Peter Rundqvist krävde också att nya enskilda anställningsavtal skulle ingås. Som har framgått av den tidigare redogörelsen blir kollektivavtal och enskilda anställningsavtal giltiga enligt filippinsk rätt endast under förutsättning att de registreras hos POEA. På sjöfolksförbundets och ITFs sida fordrade man därför att de nya avtalen skulle registreras, också det med retroaktiv verkan. För att säkerställa att registrering verkligen skedde skulle Herwig Vietor ställa en garanti motsvarande 100 000 amerikanska dollars (USD). Garantisumman skulle, liksom för övrigt de retroaktiva lönebeloppen, betalas till sjöfolksförbundet.

Herwig Vietor tillbakavisade kraven och åberopade att det redan fanns såväl kollektivavtal som enskilda anställningsavtal för arbetet ombord på Britannia. De båda ombudsmännen förklarade då att fartyget skulle försättas i blockad från kl 24 samma dag om han inte gjorde dem till viljes. Herwig Vietor lovade därför att ta kontakt med sin uppdragsgivare. Han ringde under kvällen till Hanseatics kontor på Cypern för att rapportera vad som hade hänt. Det besked han då fick var att han inte skulle acceptera något av kraven. Herwig Vietor vidarebefordrade detta besked till Peter Rundqvist och StenOve Niklasson omkring kl 20.45. Ombudsmännen tillkännagav då att blockaden skulle träda i kraft redan kl 21, dvs tre timmar tidigare än som ursprungligen sagts.

Så skedde också. Samtidigt upphörde lossningsarbetet till följd av transportarbetareförbundets sympatiåtgärd och sjöfolksförbundets medlemmar vägrade att utföra arbete med trossföring och bogsering.

Följden av de samlade åtgärderna blev att Britannia fick ligga i hamn flera dagar längre än beräknat. Lastnings och lossningsarbetet kunde inte avslutas och fartyget var inte i sjövärdigt skick, eftersom en stor däckslucka hade lyfts bort. Det kan härvid nämnas att Britannia under den tid som blockaden pågick förhalades från Skandiahamnen till Älvsborgshamnen, också den belägen i Göteborg. Förhalningen krävde särskilt tillstånd av sjöfartsinspektionen, detta med hänsyn till att luckan var avlyft.

Herwig Vietor utsattes under blockaden för olika typer av påtryckningar av sjöfolksförbundets och ITFs representanter. Peter Rundqvist hotade bl a med att leveranserna av vatten och proviant skulle stoppas samt med att fartyget skulle bli föremål för negativ publicitet i massmedia.

Arbetsgivarorganisationerna vill härvid framhålla att blockaden saknade varje förankring hos besättningsmännen ombord på Britannia. Tvärtom upprättade de spontant en protestlista där de förklarade att de inte hade några klagomål att rikta mot sin arbetsgivare och inte heller några utestående fordringar mot denne. De godtog också till fullo det gällande filippinska kollektivavtalet och undanbad sig all inblandning i anställningsförhållandena av sjöfolksförbundet och ITF. De framhöll också att de önskade stå kvar som medlemmar i PSU.

Arbetet med lossning och lastning låg sedan nere till den 26 juli. Arbetsdomstolen meddelade då sitt interimistiska beslut att transportarbetareförbundet skulle häva sin blockad. Sjöfolksförbundet avbröt sin sympatiåtgärd den 27 juli när även denna av förbundet vidtagna åtgärd hade dragits inför domstolen. Britannia avseglade från Göteborg den 28 juli.

Det förtjänar att särskilt framhållas att fördröjningen medförde beaktansvärda nackdelar för de bolag som hade intressen att bevaka i Britannia. Sålunda är det alltid mycket olägligt att ett fartyg som går i linjetrafik enligt en bestämd tidtabell blir uppehållet i hamn på det sätt som nu skedde. Härtill kommer att den förlängda liggetiden i sig själv föranleder extra kostnader på åtminstone 20 000 25 000 USD om dagen.

3.  Sjöfolksförbundets och ITFs handlande beträffande Britannia ingick som ett led i en världsomfattande kampanj mot de bekvämlighetsflaggade fartygen. Det kan därför vara befogat att uppehålla framställningen vid de bekvämlighetsflaggade fartygen och vid ITFkampanjen. Bekvämlighetsflaggade fartyg trafikerade världshaven redan under tiden för andra världskriget. Antalet sådana fartyg var då relativt litet och det var endast mindre nogräknade redare som utnyttjade möjligheterna att hålla dåligt utrustade fartyg i trafik genom att registrera dem i länder som Panama, Liberia och Honduras. Dessa länder medgav registrering även av fartyg som saknade verklig anknytning till det egna landet och några egentliga krav på fartygens sjövärdighet eller på förhållandena ombord upprätthölls inte.

Den nu angivna typen av bekvämlighetsflaggade fartyg accepterades aldrig i seriösa redarkretsar och deras antal är sedan lång tid i kraftigt avtagande. Alltsedan krigsslutet har bilden förändrats markant. Denna förändring hade sin upprinnelse däri att USA efter kriget hade en ofantlig reservflotta. Från amerikanskt håll var man intresserad av att sälja ut en stor del av denna flotta utan att för den skull förlora kontrollen över den. Det arrangemang som visade sig vara mest praktiskt var då att ställa flottan under bekvämlighetsflagg.

Även den tankerflotta som är i tillväxt har i stor utsträckning kommit att segla under bekvämlighetsflagg. Även detta arrangemang har sitt ursprung i amerikanska förhållanden. Amerikanska redare ville nämligen undvika det höga löneläget bland de egna sjömännen. Bekvämlighetsflaggningen utsträcktes då till att omfatta även erkända sjöfartsnationer, däribland Sverige.

Som en följd av den nu skisserade utvecklingen har det blivit allmänt godtaget att använda systemet med bekvämlighetsflagg och i själva verket domineras världshandelsflottan av fartyg som för sådan flagga. Systemet tillämpas numera nästan uteslutande av seriösa redare och det omfattar till en helt övervägande del fartyg av hög internationell klass. Det har också blivit allt vanligare att stora sjöfartsnationer tillåter registrering av fartyg som inte har någon verklig anknytning till det egna landet. Ett sådant förfarande med s k öppna register godkänns exempelvis i Norge.

De bekvämlighetsflaggade fartygen har numera alltså en helt annan karaktär än tidigare. Detta gäller inte minst Britannia. Sålunda har fartyget fått högsta kvalitetsbeteckning vid en klassning utförd av Germanische Lloyd. Det har inte heller inom ramen för denna tvist framförts någon kritik mot Britannias sjöduglighet eller standard i övrigt.

Arbetsgivarorganisationerna vill i detta sammanhang också nämna att det är mycket vanligt och allmänt accepterat att de olika redarfunktionerna för ett fartyg delas upp mellan olika företag på det sätt som har skett i Britannias fall. Arrangemanget är ändamålsenligt och gör det möjligt att anförtro olika funktioner åt dem som är bäst skickade att ha hand om dem. Sålunda är det inte fråga om något försök att förvilla utomstående för att redaren skall komma ifrån sitt ansvar. Det kan härvid finnas anledning att uppmärksamma 1986 års FNkonvention om förutsättningar för registrering av fartyg. Däri finns en ingående reglering av bare boatbefraktarens ställning och ansvar. Denna konvention har visserligen inte trätt i kraft ännu och den har inte heller ratificerats av Sverige. Trots detta kan konventionen ses som ett uttryck för att en uppdelning av redarfunktionerna numera är allmänt godtagen inom den internationella sjöfarten.

Med det anförda vill arbetsgivarorganisationerna visa att det inte finns någon godtagbar grund för ITFs kampanj mot de bekvämlighetsflaggade fartygen, allra minst mot ett fartyg som Britannia. Det verkliga syftet bakom kampanjen är inte heller att förbättra arbetsförhållandena eller anställningsvillkoren för de huvudsakligen asiatiska besättningar som finns ombord på fartygen. I stället är kampanjen att se mot bakgrund av den hårdnande konkurrens som råder i fråga om arbetstillfällen till sjöss. ITFs tillvägagångssätt innebär att man försöker höja lönerna för de asiatiska sjömännen för att på så sätt göra västvärldens sjömän mera konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Det skall här nämnas att ITF helt domineras av medlemmar som hör hemma i västvärlden och från asiatiskt håll har man flera gånger protesterat mot ITFs handlande. Arbetsgivarorganisationerna vill inte påstå att det är i och för sig otillåtet för fackliga organisationer att söka främja sina medlemmars intressen i konkurrensen om arbetstillfällen. Det måste dock ifrågasättas om åtgärderna får användas på det sätt som sker i dessa sammanhang, nämligen till stöd för västvärldens sjömän och på bekostnad av asiatiska sjömän.

I detta sammanhang kan inskjutas att sjömännen på Britannia hade en lön som i väsentlig mån översteg den minimilön som har antagits av Joint Maritime Commission inom ILO.

En ytterligare omständighet kring ITFkampanjen som måste sättas i fråga är kravet på att sjömännens retroaktiva löner skall betalas till ITF eller de nationella fackförbunden i stället för till sjömännen själva. Det har nämligen visat sig att beloppen i anmärkningsvärt stor utsträckning inte når fram till sin slutdestination, den ifrågavarande arbetstagaren.

4.  En grundläggande fråga i den nu aktuella tvisten är om de avtal som sjöfolksförbundet och ITF eftersträvade skulle ha blivit rättsligen giltiga. Om de aktuella stridsåtgärderna vidtogs för att framtvinga avtal som kunde förklaras ogiltiga måste man nämligen utgå från att stridsåtgärderna var otillåtna. Av högsta domstolens dom i det s k Nervionmålet (NJA 1987 s 885) följer att frågan om avtalens giltighet i ett fall som det förevarande skall avgöras med tillämpning av flaggans lag. Som tidigare har nämnts förde Britannia Cyperns flagga och därmed blir cypriotisk rätt av intresse.

4.1            En grundläggande princip enligt cypriotisk rätt är att det råder avtalsfrihet. Principen har ansetts vara av sådan vikt att den har förts in i Cyperns konstitution (art 26.1). Avtalsfriheten är dock inskränkt såtillvida att det i lag skall förhindras att friheten missbrukas av den som förfogar över ekonomisk makt.

Den som ingriper i avtalsfriheten kan åläggas att utge skadestånd. Detta gäller bl a den som gör intrång i ett bestående avtalsförhållande. Regeln är av intresse i denna tvist, eftersom stridsåtgärderna just innebar att sjöfolksförbundet och ITF försökte störa de avtalsförhållanden som gällde ombord på Britannia. Som tidigare har angetts motsatte sig sjömännen ombord på fartyget varje sådant intrång.

Ett annat utslag av avtalsfriheten är att det i konstitutionen finns en bestämmelse (art 21) som skyddar den negativa föreningsrätten. Sålunda anges det att ingen kan tvingas att gå in i en förening eller att förbli medlem i en förening mot sin vilja. ITFkampanjen, som innefattar ett krav på att sjömännen skall bli medlemmar i ITF eller i en till ITF ansluten organisation, strider alltså mot Cyperns konstitution.

Av intresse är vidare den cypriotiska avtalslagen (Contract Law). Däri anges att varje överenskommelse skall betraktas som ett avtal i lagens mening om den har tillkommit genom ett fritt samförstånd mellan parterna. Endast sådana frivilliga överenskommelser blir bindande (art 10). Om överenskommelsen inte har tillkommit som ett resultat av parternas fria vilja blir den ogiltig. Så blir fallet bl a när avtalet har ingåtts under inflytande av rättsstridigt tvång (art 1415). Som tvång räknas i detta sammanhang att någon i strid mot lag undanhåller egendom eller hotar att göra detta. Om ett avtal har tvingats fram kan det sättas åsido av den tvungne (art 19).

De nu åberopade bestämmelserna i Contract Law har direkt bäring på förevarande tvist. Enligt ett utlåtande av den cypriotiske advokaten Christos Mavrellis får man nämligen anta att intressenterna i Britannia inte skulle ha övervägt att ingå nya avtal såvida inte stridsåtgärder tillgripits och enligt hans bedömning innefattade stridsåtgärderna därmed rättsstridigt tvång enligt Contract Law.

Arbetsgivarorganisationerna har vidare uppmärksammat lagen om civila rättskränkningar (Civil Wrongs Law). Enligt denna lag (art 34) begår man en civil rättskränkning om man utan tillräckliga skäl medverkar till eller föranleder att någon annan bryter ett bindande avtal som har träffats med tredje man. En civil rättskränkning föreligger inte om man tillgriper en strejk eller en lockout. En sådan stridsåtgärd förutsätter dock att det föreligger en arbetskonflikt inom det område där de berörda personerna verkar. Christos Mavrellis har också uttalat att stridsåtgärder kan tillgripas enbart vid tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare, något som inte var för handen i Britannias fall. Slutsatsen måste alltså bli att stridsåtgärderna innefattade en civil rättskränkning, något som skulle ha lett till att ett avtal hade blivit ogiltigt.

4.2            Enligt arbetsgivarorganisationernas mening kan man emellertid inte stanna vid detta konstaterande. Man måste nämligen ta ställning också till det existerande filippinska kollektivavtalets giltighet. Efter vad som anges i avtalet skall alla tvister med anknytning till detta hänskjutas till avgörande i Manila. Denna hänvisning får anses innebära att frågan om avtalets giltighet är att bedöma enligt filippinsk rätt.

Filippinsk rätt aktualiseras även på en annan grund. De berörda sjömännen ombord på Britannia i varje fall de flesta av dem var filippinska medborgare. Deras förhållanden är därmed reglerade i ett bilateralt avtal om handelssjöfart som gäller mellan Cypern och Filippinerna. Enligt en föreskrift i den cypriotiska konstitutionen (art 169) skall ett sådant internationellt avtal ha företräde framför inhemsk lagstiftning, konstitutionen undantagen.

Avtalet trädde i kraft den 30 maj 1985. Det innebär bl a att tvister som avser ett anställningsavtal mellan en redare som tillhör den ena fördragsslutande staten och en sjöman som kommer från den andra fördragsslutande staten skall avgöras av domstol i det land där sjömannen är medborgare och där anställningsavtalet blev undertecknat och godkänt (art 10). Sålunda är filippinsk domstol behörig i det nu aktuella fallet och därmed är filippinsk rätt tillämplig. Lagvalet är med andra ord avgjort genom tvingande bestämmelser och av detta skäl saknas lagvalsklausuler i de enskilda anställningsavtal som gäller för sjömännen ombord på Britannia.

Beträffande innehållet i den filippinska rätten kan inledningsvis nämnas att alla anställda har rätt att bli medlemmar i en arbetstagarorganisation och det är inte tillåtet att utöva påtryckningar mot någon för att denne skall avstå från sin rätt, allt enligt den filippinska arbetsrättslagen (The Labor Code of the Philippines, art 243 och 246).

Av betydelse i sammanhanget är vidare ett antal bestämmelser i den filippinska civillagen (Civil Code of the Philippines). Däri finns en allmän bestämmelse om avtalsfrihet (art 1306). Sålunda anges det att parter har rätt att ingå avtal så länge avtalen inte strider mot lag, goda seder eller liknande. Enligt Civil Code gäller vidare att ett avtal bygger på parternas samtycke. Parterna måste också precisera avtalets föremål och de förpliktelser som skall följa av avtalet (art 1318). Om avtalet har tillkommit genom misstag, våld, hot, obehörig påverkan eller bedrägeri är det ogiltigt (art 1330). Som hot räknas i detta sammanhang att en part hyser en välgrundad fruktan för att han eller hans anhöriga skall drabbas av en överhängande och allvarlig skada till person eller egendom (art 1335). Hotet medför alltså att avtalet blir ogiltigt och detta gäller även för det fall att hotet utövas av en tredje part. Obehörig påverkan anses föreligga om någon bereder sig en otillbörlig fördel genom sitt inflytande över en annan persons vilja och därigenom berövar denne en rimlig valfrihet. Härvid beaktar man bl a om någon befinner sig i ekonomiskt trångmål.

Ett avtal är ogiltigt också om det strider mot lag (art 1409). Arbetsgivarorganisationerna åberopar denna bestämmelse, eftersom sjöfolksförbundet och ITF krävde att kollektivavtalet och de enskilda anställningsavtalen skulle registreras med retroaktiv verkan. En sådan registrering strider mot tydliga föreskrifter som har utfärdats av POEA.

När det sedan gäller den arbetsrättsliga lagstiftningen kan arbetsgivarorganisationerna hänvisa till the Labor Code. Den innehåller regler om vad som skall uppfattas som otillåtet uppträdande på arbetsmarknaden (unfair labor practices). En arbetstagarorganisation gör sig skyldig till sådant otillåtet uppträdande om organisationen kränker ett kollektivavtal (art 249). Enligt arbetsgivarorganisationernas uppfattning har sjöfolksförbundet och ITF uppfyllt det angivna rekvisitet genom sitt försök att undanröja de avtal som gällde ombord på Britannia. Av detta skäl skulle de avtal som åsyftades ha blivit ogiltiga.

Av Labor Code följer också att man inte har rätt att frånträda ett kollektivavtal eller att ändra dess villkor under giltighetstiden (art 253). Avtalet kan självfallet sägas upp till giltighetstidens utgång, men i sådant fall råder 60 dagars fredsplikt då parterna skall försöka förhandla sig fram till ett nytt avtal. Lagen innehåller också vissa regler om vem som är uteslutande behörig att företräda arbetstagarsidan vid avtalsförhandlingar (art 255). Sjöfolksförbundet och ITF uppfyller inte dessa krav såvitt gäller besättningen på Britannia.

The Labor Code tillerkänner arbetsmarknadens parter facklig stridsrätt. Stridsrätten omgärdas dock av ett antal bestämmelser. Sålunda får en strejk genomföras endast om den har stöd av en medlemsmajoritet inom den fackföreningsenhet som berörs av åtgärden (art 263). Frågan avgörs genom omröstning bland medlemmarna. Strejk måste föregås av varsel och förhandlingar (art 264). Det kan i sammanhanget också nämnas att det för var och en är förbjudet att genom våld, tvång eller liknande åtgärder försöka förmå arbetstagare att under en pågående konflikt avstå från sina fackliga rättigheter (art 264).

Mot bakgrund av den nu gjorda genomgången påstår arbetsgivarorganisationerna att de åsyftade nya avtalen mellan rederiet och besättningen skulle ha blivit ogiltiga med tillämpning av filippinsk rätt. Varken rederiet eller besättningsmedlemmarna lämnade något frivilligt samtycke till nya avtal. Därmed saknades erforderliga förutsättningar för uppkomsten av giltiga avtal.

Arbetsgivarorganisationerna vill också hänvisa till ett utlåtande av Vicente C Ramirez, som är professor i juridik vid universitetet i Manila och dessutom praktiserande advokat på Filippinerna. Han menar att den av sjöfolksförbundet och ITF initierade blockaden var otillåten enligt the Labor Code (art 253, 255, 263, 265 och 269). Enligt hans uppfattning var det filippinska kollektivavtalet giltigt vid tiden för blockaden och därmed var det förbjudet att försöka undanröja de avtal som reglerade arbetet på Britannia till förmån för nya avtal. Till denna uppfattning ansluter sig arbetsgivarorganisationerna.

Professor Ramirez utlåtande berättigar också till slutsatsen att ett avtal som ingås av en arbetstagare och som i praktiken leder till en modifiering av kollektivavtalet är ogiltigt redan från begynnelsen. Utlåtandet stöder dessutom arbetsgivarorganisationernas påstående om tillämpligheten av filippinsk rätt.

4.3            Enligt arbetsgivarorganisationernas mening skall utländsk rätt tillämpas i den omfattning som framgår av den nu lämnade redogörelsen för cypriotisk och filippinsk rätt. Med hänsyn till att fartyget har en västtysk ägare och dessutom är infört i det västtyska fartygsregistret har motparterna dock ifrågasatt om inte västtysk rätt är tillämplig. Arbetsgivarorganisationerna anser att så inte är fallet, men om domstolen skulle komma fram till en annan slutsats kan det finnas skäl att ha den västtyska rättens innebörd klar för sig. I denna del har arbetsgivarorganisationerna låtit inhämta ett yttrande från dr HansHeinrich Nöll som är jurist hos den västtyska redareföreningen. Av yttrandet framgår bl a följande.

Enligt den västtyska grundlagen finns det en allmän frihet för var och en att bilda föreningar med syfte att bevara och främja arbetsvillkor och ekonomiska förhållanden. Det behöver inte röra sig om fackföreningar i traditionell mening. Grundlagsskyddet tar dock endast sikte på föreningar som är på visst sätt oberoende i förhållande till motparten och det förutsätts att föreningen har åtagit sig att sluta kollektiva löneavtal för sina medlemmar.

Stridsåtgärder får tillgripas i syfte att åstadkomma ett kollektivavtal med motparten. Stridsåtgärder är olagliga om de strider mot lagen om kollektivavtal. Detta kan vara fallet när de vidtas för att uppnå mål som inte kan förverkligas genom löneavtal eller om de inte beslutats av en fackförening eller liknande organisation. Om ett avtal ingås som en följd av en olaglig stridsåtgärd är avtalet ogiltigt. Vidare kan en stridsåtgärd vara otillåten om den vidtas i strid mot fredsplikt som gäller på grund av kollektivavtal. De stridsåtgärder som erkänns enligt västtysk rätt är strejk, bojkott och lockout.

Ett kollektivavtal som skall gälla för besättningsmedlemmar på ett fartyg kan bara träffas av en härtill bemyndigad fackförening. Det måste alltså vara fråga om en organisation som enligt sina stadgar har till uppgift att sluta avtal för sjöfolk. Detta krav torde vara uppfyllt av ITF och även av olika nationella sjöfolksorganisationer. Enligt västtysk rätt kan man dock inte genomföra en stridsåtgärd annat än när de aktuella sjömännen är medlemmar i det förbund som har beslutat om åtgärden. Den får inte heller genomföras om sjömännen har motsatt sig det. Kollektivavtalslagen stadgar att kollektivavtalsparternas medlemmar är bundna av avtalet. En stridsåtgärd som vidtas i den nu beskrivna situationen kan därför inte leda till någon av grundlagen skyddad reglering och ett avtal som blev följden av stridsåtgärden skulle inte erkännas som ett kollektivt löneavtal.

Vidare är det otillåtet att inleda stridsåtgärder under den tid som ett kollektivavtal gäller. Om det alltså finns ett i vederbörlig ordning tillkommet kollektivt löneavtal för ett fartyg är det förbjudet för ett utomstående fackförbund att tillgripa fackliga stridsåtgärder med avseende på fartyget.

Även om en bojkott skulle vara tillåten enligt de nu angivna reglerna måste den fackliga organisationen beakta vad som enligt västtysk rätt går under benämningen proportionalitetsprincipen. Sålunda får man inte hota arbetsgivarens hela existens. På sjöfartens område godtas det inte att man försöker förinta fartygets intressenter genom hot om världsomfattande aktioner med ITFs hjälp.

Som en primäråtgärd räknas exempelvis att en fackförening uppmanar sin arbetsgivare, hamnförvaltningen, att vägra lossning av vissa fartyg. En sympatistrejk föreligger om hamnarbetarna strejkar för att framtvinga ett kollektivt löneavtal mellan andra parter, nämligen redare och fartygsbesättning. Här står hamnarbetarna inte i ett avtalsförhållande till redaren och strejken vidtas inte i syfte att åstadkomma en reglering av de egna arbetsförhållandena. I en sådan situation saknar den drabbade arbetsgivaren möjlighet att genom ett kollektivavtal tillgodose fackföreningens krav. Av detta skäl är sympatiåtgärden otillåten.

När det slutligen gäller frågan om lagvalet innebär västtysk rätt att flaggans lag är tillämplig när utländska besättningsmedlemmar genomför stridsåtgärder som ett led i en arbetskonflikt som rör ett utländskt fartyg och detta även om fartyget ligger i västtysk hamn. Som förutsättning gäller dock att stridsåtgärden kan uppfattas uteslutande som en fartygets inre angelägenhet. Västtysk rätt ger dock utrymme för olika bedömningar i hithörande sammanhang. Skulle det vara fråga om en otillåten stridsåtgärd kan man tänka sig att västtysk rätt tillämpas, eftersom den olovliga åtgärden är vidtagen i Västtyskland (locus delicti).

Av det nu anförda framgår alltså att en tillämpning av västtysk rätt skulle ge samma resultat som en prövning enligt cypriotisk och filippinsk rätt.

4.4            En punkt återstår när det gäller frågan om lagvalet. I det Special Agreement som omfattades av sjöfolksförbundets och ITFs krav fanns nämligen en lagvalsklausul som innebar att alla tvister med anknytning till avtalet skulle avgöras enligt svensk rätt.

Enligt arbetsgivarorganisationernas uppfattning kan klausulen dock inte leda till att frågan om de tilltänkta avtalens giltighet skall avgöras med tillämpning av svenska bestämmelser. Klausulen får ses som ett försök av sjöfolksförbundet och ITF att kringgå gällande regler inom den internationella privaträtten. Det är med andra ord fråga om s k fraude a la loi. Klausulen infördes nämligen när Nervionmålet var under handläggning. Man befarade då på arbetstagarsidan att flaggans lag skulle ges tillämpning och försökte därför gardera sig inför framtiden.

Det finns alltså skäl att bortse från lagvalsklausulen. För övrigt vore det även från andra synpunkter orimligt att i alla lägen tillämpa svensk rätt på ett fartyg som Britannia. Det finns inga anknytningsmoment till den rättsordning som gäller här i riket. Sålunda skapar det inte någon anknytning av betydelse att ett avtal skulle ha tillkommit efter stridsåtgärder genomförda i Sverige.

I varje fall måste flaggans lag tillämpas med avseende på själva lagvalsklausulen. I annat fall skulle ju arbetsgivarsidan gå miste om möjligheterna att påtala det tvång som skulle ha lett till att klausulen togs in i avtalet. En sådan rättstillämpning måste uppfattas som direkt stötande och lagvalsklausulen måste därför kunna försättas ur spel även med stöd av 29 och 36 §§ i den svenska avtalslagen.

Lagvalsklausulen är också oklar till sin innebörd. Enligt sin lydelse tar den bara sikte på tvister som har sin upprinnelse i Special Agreement. Den skulle således inte omfatta de enskilda anställningsavtalen. Dessutom kan hänvisningen till svensk rätt mycket väl avse även den svenska internationella privaträtten och inte bara den materiella svenska lagstiftningen.

5.  Mot bakgrund av det nu anförda åberopar arbetsgivarorganisationerna följande grunder till stöd för sin talan om att de som sympatiåtgärder betecknade stridsåtgärderna var olovliga.

Såväl transportarbetareförbundet som sjöfolksförbundet är bundna av kollektivavtal i förhållande till sina svenska motparter. Avtalen har omfattat arbetet i hamnen.

Stridsåtgärderna har vidtagits i syfte att åstadkomma avtal som skulle ha blivit ogiltiga. Även om avtalen skulle ha blivit giltiga får syftet anses otillbörligt. Åtgärder med något av dessa syften är otillåtna enligt svensk rätt. De vidtagna stridsåtgärderna var därutöver oförenliga med gällande kollektivavtal och de var därför olovliga som stridande mot reglerna om fredsplikt i medbestämmandelagen. För tydlighetens skull skall nämnas att svensk rätt är tillämplig när det gäller att bedöma lovligheten av de stridsåtgärder som omfattas av arbetsgivarorganisationernas talan.

Arbetsnedläggelserna strider i varje fall mot de deltagande arbetstagarnas enskilda anställningsavtal och den arbetsskyldighet som åvilar dem enligt kollektivavtal. Därmed är arbetstagarförbundens beslut om en nedläggning av arbetet oförenliga med kollektivavtalen.

Till stöd för de nu framförda påståendena vill arbetsgivarorganisationerna anföra följande.

Syftet med åtgärderna har varit otillbörligt av flera skäl. Sålunda har syftet varit att åstadkomma ett nytt kollektivavtal och nya anställningsavtal trots att det redan fanns såväl kollektivavtal som anställningsavtal som gällde för det aktuella arbetet ombord på Britannia. De åsyftade avtalen skulle härigenom bli ogiltiga, eftersom de innefattade ett otillåtet intrång i ett bestående avtalsförhållande. Avtalen skulle också komma att strida mot tillämplig lag. Sålunda skulle rederiet tvingas underteckna ett avtal som innebar att alla besättningsmännen var tvungna att ansluta sig till ITF. De sjömän som inte ville bli medlemmar i ITF skulle alltså nödgas lämna sina anställningar. En sådan ordning strider mot både cypriotisk och filippinsk rätt. En stridsåtgärd som syftar till ett resultat av denna natur måste under alla förhållanden bedömas som otillbörlig.

Vidare innebar sjöfolksförbundets och ITFs krav att de nya avtalen skulle registreras med retroaktiv verkan. Kravet som dessutom förenades med ett anspråk på en hög garantisumma strider mot cypriotisk rätt, likaväl som mot filippinsk rätt. Detsamma gäller beträffande kravet på retroaktiva lönebetalningar. Härtill kommer att sjöfolksförbundet skulle uppbära lönebeloppen trots att förbundet saknar medlemmar inom Britannias besättning och utan någon form av fullmakt från sjömännen. De uppburna beloppen kommer inte heller de berättigade sjömännen tillgodo i den utsträckning de borde, något som sjöfolksförbundet har känt till eller åtminstone borde ha känt till.

De tilltänkta avtalen skulle också ge ITF rätt att ensidigt ändra lönenivån under löpande avtalsperiod. Ett sådant avtalsvillkor måste betraktas som otillbörligt även enligt svensk rätt.

Härtill kommer försöket att påtvinga rederiet en lagvalsklausul som angav att alla tvister skulle lösas med tillämpning av svensk rätt och detta utan hinder av att det saknas varje faktisk anknytning till den svenska rättsordningen.

Enligt arbetsgivarorganisationernas mening måste man också beakta att åtgärderna mot Britannia ingår som ett led i en större kampanj som genomförs i ITFs regi. Syftet med kampanjen är att gynna iländernas sjöfolk på bekostnad av sjöfolk från uländerna.

Avslutningsvis kan det finnas skäl att anföra följande. Arbetstagarförbunden synes vilja göra gällande att kraven på nytt kollektivavtal riktade sig inte bara mot Seabronze utan även mot Barbarossa, Hanseatic och Hammonia. Om så var fallet hävdar arbetsgivarorganisationerna att samtliga tilltänkta kollektivavtal skulle ha blivit ogiltiga. Därmed är stridsåtgärderna olovliga enligt svensk rätt. Det är för övrigt tillräckligt att något av avtalen skulle bli ogiltigt; åtgärderna är då olovliga.

Seabronze

Seabronze ansluter sig till den redogörelse som arbetsgivarförbunden har lämnat. Därutöver vill Seabronze till ytterligare utveckling av sin egen talan anföra följande.

1.  Samtliga de stridsåtgärder som sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet har vidtagit bör ses som en enhet. Man kan inte betrakta saken så att det i realiteten har utfärdats en nyanställningsblockad som en primär stridsåtgärd i ordets egentliga bemärkelse. En sådan blockad hade inget självständigt syfte och fick inte några praktiska verkningar i sig själv. Dess enda funktion var att möjliggöra de övriga stridsåtgärderna, vilka fick desto större genomslagskraft. En uppdelning av stridsåtgärderna i primära åtgärder och sympatiåtgärder är således inte adekvat i sammanhanget. I vart fall har en sådan uppdelning inte varit möjlig att iaktta från Seabronzes sida.

Det kan vidare finnas anledning att något komplettera arbetsgivarorganisationernas anförande med avseende på de anställningsvillkor som gällde för Britannias besättning. Sålunda bör nämnas att det filippinska kollektivavtalet innehåller bestämmelser om sjömännens löner. Dessa bestämmelser finns också intagna i de enskilda anställningsavtalen. Kollektivavtalet innehåller även en hänvisning till ILOs regler om minimilöner samt föreskrifter om andra förmåner som rätt till hälsovård m m.

I kollektivavtalet anges med stöd av filippinsk lag att PSU är exklusiv representant för de filippinska besättningsmännen och det är sålunda PSU som har rätt att förhandla för deras räkning. Kollektivavtalet innehåller därutöver en förhandlingsordning, vartill kommer att parterna underkastar sig fredsplikt under den tid som avtalet gäller. Tvister som har sin upprinnelse i kollektivavtalet skall prövas av vederbörande juridiska instans i Manila.

Beträffande de enskilda anställningsavtalen skall nämnas att såväl Hanseatic som Hammonia anges som representanter för arbetsgivaren. Seabronze vill härvid framhålla att Hanseatic har uppträtt som kommissionär för Seabronze i detta sammanhang. Hanseatic har alltså uppträtt i eget namn men för Seabronzes räkning. Hammonia har fungerat som ombud för Hanseatic av skäl som arbetsgivarorganisationerna redan har angett. Det är inte på något sätt anmärkningsvärt att det finns flera representanter för arbetsgivaren. För övrigt är detta förutsatt i det förtryckta formulär som ligger till grund för anställningsavtalen. Som arbetsgivarorganisationerna anfört är detta också allmänt accepterat inom världshandeln, något som framgår av 1986 års FNkonvention.

Såväl kollektivavtalet som de enskilda anställningsavtalen har trätt i kraft i enlighet med den filippinska rättens regler. Genom anställningsavtalen har sjömännen åtagit sig att följa reglerna i kollektivavtalet.

2.  Seabronze vill härefter precisera grunderna för sin talan.

2.1            De omtvistade stridsåtgärderna är otillåtna. Såväl sjöfolksförbundets som transportarbetareförbundets åtgärder är otillåtna enligt allmänna svenska rättsgrundsatser.

Sjöfolksförbundets föregivna nyanställningsblockad strider dessutom mot flaggans lag, dvs cypriotisk rätt inklusive de hänvisningar som där görs till filippinsk rätt.

Stridsåtgärderna är otillåtna, eftersom de är otillbörliga och dessutom saknar sedvanligt fackligt syfte. Härigenom strider de mot allmänna rättsgrundsatser. Det kan till och med vara så att en del av arbetstagarorganisationernas förfarande innebär brott mot straffrättsliga bestämmelser.

I 2 kap 17 § regeringsformen anges visserligen att en förening av arbetstagare äger rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om annat inte följer av lag eller avtal. Bestämmelsen kan dock inte uppfattas på det sättet att en stridsåtgärd i alla lägen skulle vara tillåten när det saknas uttryckligt förbud i lag eller avtal.

Enligt Seabronzes uppfattning måste man i dessa frågor hämta ledning i det handlingssätt som parterna på den svenska arbetsmarknaden har utvecklat. Det kan då konstateras att man inte godtar stridsåtgärder som har till syfte att angripa andra parters kollektivavtal eller enskilda anställningsavtal. I synnerhet gäller detta när ingen av avtalsparterna önskar en sådan inblandning. Det kan inte heller accepteras att en organisation vidtar stridsåtgärder som leder till olagliga handlingar eller ogiltiga rättsliga relationer. Åtgärderna får inte heller ha karaktär av utpressning. En annan grundtanke är att parterna i en arbetskonflikt förutsätts ha ungefär samma förutsättningar för att genomföra en stridsåtgärd eller för att försvara sig mot den. Denna tanke får särskild betydelse på en internationell arbetsmarknad.

2.2            Stridsåtgärderna innehöll ett stort antal olagliga och otillbörliga moment.

Avsikten med stridsåtgärderna var att det filippinska kollektivavtalet och de enskilda anställningsavtalen skulle undanröjas. Detta skulle också ha blivit det faktiska resultatet om sjöfolksförbundet och ITF hade lyckats genomföra de nya avtalen. Åtgärderna vidtogs trots att de befintliga avtalen innefattade en uttömmande reglering av anställningsförhållandena ombord på Britannia. Seabronze vill också framhålla att sjömännen inte stödde konflikten. Än mindre tog de själva del i den och de var för övrigt underkastade fredsplikt.

Om nya avtal hade träffats skulle både rederiet och de enskilda arbetstagarna ha brutit mot lag och avtal. Det åsyftade resultatet med stridsåtgärderna skulle alltså innebära ett lagbrott. Sjömännen riskerade naturligtvis sina framtida möjligheter att få ny anställning, i varje fall genom förmedling av PSU. De nya avtalen skulle också ha berövat sjömännen de tidigare utgående anställningsförmånerna och rederiet hade ådragit sig ökade kostnader i form av avgifter till ITF.

En annan följd av de nya avtalen skulle ha varit att sjömännen blev tvungna att ansluta sig till ITF eller rättare sagt den särskilda avdelning inom ITF som benämns Special Seafarers Department. Om de vägrade skulle Seabronze tvingas säga upp dem för att fullgöra sina åtaganden. Sjöfolksförbundets och ITFs krav är oförenliga med gällande regler om föreningsrätt.

Av betydelse är vidare att Seabronze inte är part på den svenska arbetsmarknaden. Till följd härav saknar Seabronze de skyddsmekanismer som en arbetsgivare normalt kan utnyttja i händelse av konflikt. En av de grundläggande förutsättningarna för arbetsmarknadsstriden, dvs en relativ jämvikt mellan parterna, är således inte för handen.

Arbetstagarorganisationerna har också underlåtit att varsla Seabronze om stridsåtgärderna på det sätt som anges i 45 § medbestämmandelagen. Varselskyldigheten gäller även utanför det kollektivavtalsreglerade området. Ingendera organisationen har heller lämnat varsel till Statens förlikningsmannaexpedition. Enligt Seabronzes mening har det varit fullt möjligt att lämna varsel, i varje fall till Seabronze. Britannia går i linjetrafik och man kan därför beräkna när fartyget anlöper Göteborg. Det finns också en linjeagent där.

Det kan visserligen sägas att uteblivet varsel inte leder till att den aktuella stridsåtgärden blir olovlig. Sjöfolksförbundet och ITF har dock satt förfarandet i system och underlåtenheten att varsla Seabronze utgör därför ett otillbörligt inslag i det förfarande som har ägt rum.

Av det nu anförda framgår att Seabronze har befunnit sig i ett mycket markant underläge i förhållande till de båda arbetstagarförbunden. Härigenom har Seabronze blivit sårbart för otillbörliga och olagliga åtgärder. Vad som i detta sammanhang särskilt läggs motparterna till last är att Seabronze förelades ett stort antal krav vilka i stor utsträckning var olagliga eller otillbörliga. Det fanns ingen möjlighet för Seabronze att förhandla om kraven och de var inte separabla från varandra. Seabronze ställdes alltså inför valet att antingen godta samtliga krav eller underkasta sig en blockad. Seabronze vill precisera sin inställning till kraven enligt följande.

Seabronze skulle genom kollektivavtalet tvingas att acceptera två motparter, dels sjöfolksförbundet, dels ITF. Ett sådant förhållande är förvirrande och det strider mot såväl cypriotisk som filippinsk rätt. De filippinska sjömännen kan enligt gällande stadgar över huvud inte erhålla medlemskap i sjöfolksförbundet.

Det Special Agreement som förelades Seabronze innehöll en lagvalsklausul innefattande en hänvisning till svensk rätt. Härigenom skulle det filippinska avtalets lagvalsklausul försättas ur spel, liksom gällande internationellt privaträttsliga kollisionsnormer, och detta till förmån för en rättsordning som Seabronze och sjömännen stod helt främmande inför.

ITFs kollektivavtal gav denna organisation rätt att utan överenskommelse med Seabronze besluta om en höjning av lönerna.

Vidare avkrävdes Seabronze en omedelbar retroaktiv löneutbetalning. Det rörde sig om ett belopp motsvarande närmare 2 milj kr. Detta belopp skulle betalas till sjöfolksförbundet, något som stred mot såväl Seabronzes som sjömännens egna önskemål.

Sjöfolksförbundet och ITF fordrade vidare att det nya kollektivavtalet och de nya anställningsavtalen skulle registreras med retroaktiv verkan, något som är direkt förbjudet i filippinsk lag. Som säkerhet för detta åtagande skulle Seabronze dessutom deponera ett garantibelopp på 100 000 USD hos sjöfolksförbundet.

Härtill kommer att kraven framfördes på ett osakligt och till och med hotfullt sätt. Sålunda hotade de fackliga representanterna med ofördelaktig publicitet samt också med att stoppa leveranserna av föda och vatten.

Slutligen vill även Seabronze i detta sammanhang framhålla att de nya avtal som kraven avsåg skulle ha blivit ogiltiga enligt tillämplig lag. Stridsåtgärder som syftar till sådana avtal kan inte anses tillåtna. Detta måste gälla även i ett förhållande som inte är reglerat av kollektivavtal.

3.  Seabronze vill också något utveckla sin syn på innebörden av utländsk rätt.

3.1            Seabronze ansluter sig till arbetsgivarorganisationernas slutsats att de åsyftade avtalen hade blivit ogiltiga. När det gäller cypriotisk rätt åberopar Seabronze särskilt den i Contract Law (art 10) angivna principen att ett avtal förutsätter båda parters samtycke. Detta krav är inte uppfyllt i förevarande fall. Tvärtom blev Seabronze utsatt för ett rättsstridigt tvång, något som enligt Contract Law leder till avtals ogiltighet (art 14, 15 och 19). Stridsåtgärderna vidtogs inte inom ramen för förhållandet arbetsgivare arbetstagare och förfarandet kan därför inte godtas enligt reglerna om tillåtna stridsåtgärder (Civil Wrongs Law art 34).

3.2            Filippinsk rätt blir tillämplig som en del av flaggans lag, nämligen med avseende på de filippinska besättningsmännen. Detta följer av det bilaterala avtalet mellan Cypern och Filippinerna. Härvid bör uppmärksammas att de enskilda avtalen hämtar en del av sitt innehåll från kollektivavtalet. Sjöfolksförbundets och ITFs krav på nytt kollektivavtal och nya anställningsavtal måste därför bedömas i ett sammanhang. Förhållandena ombord regleras av de samlade avtalsvillkoren. Dessa regleras av cypriotisk rätt, i förekommande fall med tillämpning av filippinsk rätt.

Även enligt filippinsk rätt krävs båda parters samtycke för att ett avtal skall komma till stånd. Om avtalet har tillkommit genom tvång annulleras avtalsförpliktelserna och det gäller även om tvånget utövas av tredje part (Civil Code art 1318 och 1335). Det finns inte någon arbetsrättslig regel som försätter de grundläggande civilrättsliga stadgandena ur spel. Stridsåtgärder får inte tillgripas när fredsplikt råder (Labor Code art 249) och en tredje part kan över huvud inte åberopa sig på de arbetsrättsliga reglerna. Labor Code (art 247) förbjuder också intrång i ett bestående avtalsförhållande, något som skulle ha blivit resultatet om sjöfolksförbundet och ITF hade fått sin vilja fram.

3.3            Frågan om giltigheten av lagvalsklausulen i Special Agreement skall bedömas enligt de regler som avgör avtalets giltighet i övriga delar. Flaggans lag äger alltså tillämpning.

Sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet

1.  Det är tre stridsåtgärder som är föremål för arbetsdomstolens prövning i dessa mål. För det första gäller målen den primära stridsåtgärd som sjöfolksförbundet vidtog gentemot rederiet, dvs nyanställningsblockaden. Vidare är det fråga om transportarbetareförbundets sympatiåtgärd. Den genomfördes i förhållande till arbetsgivaren Göteborgs Hamn AB och innebar att lossnings och lastningsarbetet avseende Britannia lades ned. Slutligen gäller målen sjöfolksförbundets egen sympatiåtgärd som omfattade trossföring och arbete ombord på bogserbåtarna i Göteborgs hamn. Arbetsgivare i dessa förhållanden var AB Klippans Båtmansstation respektive Röda Bolaget. Redan här kan påpekas att samtliga stridsåtgärder alltså vidtogs i Sverige.

Sjöfolksförbundets syfte med nyanställningsblockaden var att få till stånd kollektivavtal med samtliga intressenter i Britannia. I annat fall riskerade man att avtalet inte fick tillräcklig genomslagskraft. Nyanställningsblockaden riktade sig alltså inte bara mot Seabronze utan även mot Barbarossa och Hammonia. Av dessa tre bolag är det endast Seabronze som har framfört anmärkningar mot blockaden och som dessutom har väckt talan mot arbetstagarförbunden. Stridsåtgärderna mot Barbarossa och Hammonia är därmed inte direkt föremål för prövning i målen. Man torde dock kunna utgå från att åtgärderna var lovliga, eftersom de alltså inte har lett till några protester från de berörda bolagens sida.

2.  Det kan härefter finnas anledning att uppehålla framställningen vid den allmänna bakgrunden till tvisten.

2.1            Motparterna har uppgett att Seabronze har haft ställning som bare boatbefraktare. Innebörden av ett avtal om bare boat charter är, som motparterna också angett, att befraktaren hyr fartyget utan besättning. Det betyder också att ägaren helt har frånhänt sig inflytandet över fartygets drift så länge avtalsförhållandet består. Bare boatbefraktaren tar sålunda över ägarens roll även med avseende på beslutsrätten och ansvaret för fartyget. Det förekommer dock att driften delas upp ytterligare, något som har skett i detta fall. Exempelvis kan ett managementbolag ta över ansvaret för drift och underhåll av fartyget, medan ett bemanningsbolag anskaffar besättningen. Fartyget kan också hyras ut med alla dessa utlagda funktioner och befraktaren behöver då inte sköta om drift, bemanning eller liknande på egen hand. Hyresavtalet brukar då begränsas i tiden och hyresförhållandet benämns följaktligen time charter.

Sjömännen och deras fackliga organisationer är alltså verksamma på en komplicerad och mångfasetterad arbetsmarknad. Detta förhållande har självfallet påverkat deras förfarande när det gäller att ta tillvara arbetstagarsidans intressen.

Den uppdelning som har gällt beträffande driften av Britannia måste betraktas som mycket svåröverskådlig, i varje fall för en utomstående. Utöver bare boatavtalet mellan Barbarossa och Seabronze gällde ju att såväl Hanseatic som Hammonia hade ansvar för bemanningen av fartyget. Härtill kom att Johnson Scan Star hyrde fartyget enligt ett avtal om time charter.

2.2            En stor del av världshandelsflottan består av s k bekvämlighetsflaggade fartyg. Därmed avses enkelt uttryckt att fartyget är registrerat i ett land som det saknar naturlig anknytning till. En närmare begreppsbestämning har utarbetats av den internationella organisationen OECD.

Det första kriteriet är enligt OECD att registreringslandet ger utländska medborgare rätt att äga och kontrollera registerlandets fartyg. Vidare är det kännetecknande att man kan bereda sig tillträde till registret på ett enkelt sätt, t ex via ett konsulat. Skatter och avgifter tas inte ut alls eller endast med symboliska belopp i registerlandet. Registerlandet brukar också vara relativt litet och storleken av det registrerade tonnaget står i uppenbar disproportion till landets egna behov. Manskapet består vanligtvis av utländska sjömän. Enligt OECDs karaktäristik saknar registerlandet också makt och administrativa resurser att hävda sina inhemska föreskrifter avseende sjöfarten.

Enligt arbetstagarförbundens uppfattning motsvarar Cypern denna beskrivning mycket väl. Det tyskägda fartyget Britannia har sålunda fört bekvämlighetsflagg.

2.3            Det kan också finnas skäl att redogöra för ITFs organisation och verksamhet.

ITF är en facklig international. Den är indelad i olika sektioner alltefter de transportmedel som finns. Sålunda finns det sektioner för flygtrafik, järnvägstrafik, sjöfart m m. Svenska Sjöfolksförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet är anslutna till sjöfartssektionen.

ITF arbetar som en traditionell facklig international och bedriver bl a internationella solidaritetsaktioner och kampanjer. Det är dock inte möjligt för ITF att bedriva facklig verksamhet i uttryckets egentliga bemärkelse. I stället ankommer detta på de nationella medlemsförbunden. En internationell kampanj förutsätter således att ett antal nationella förbund bestämmer sig för att agera enhetligt i en viss fråga. I en sådan situation kan ITF bistå med handlingsprogram för kampanjen och dessutom hjälpa till med en samordning av förbundens verksamhet.

Inom ramen för det internationella solidaritetsarbetet har de bekvämlighetsflaggade fartygen ägnats särskild uppmärksamhet. ITF och en stor del av de nationella medlemsförbunden har sålunda försökt upprätthålla den tidigare gällande principen att det skall föreligga en verklig anknytning mellan fartyget och registerlandet. Hittills har kampanjen rönt mycket motstånd och den har endast i begränsad utsträckning lett till något positivt resultat.

Som ett led i denna kampanj försöker ITF få till stånd kollektivavtal för besättningsmännen ombord på de bekvämlighetsflaggade fartygen. Kravet på kollektivavtal riktas mot samtliga intressenter i fartygen. Något alternativ till detta förfarande finns knappast med hänsyn till den uppdelning av redarfunktionerna som numera är allmänt förekommande. Sålunda är det svårt för en utomstående att skaffa sig ordentlig insikt i de ofta komplicerade bolagskonstellationer som står bakom ett fartyg och man måste därför försäkra sig om att samtliga berörda parter blir bundna av avtalet. ITFs och sjöfolksförbundets krav på kollektivavtal med såväl Seabronze som Barbarossa och Hammonia var därför väl förenligt med gängse tillvägagångssätt i sådana sammanhang. Givetvis är det av stor betydelse att kraven på kollektivavtal accepteras på arbetsgivarsidan i största tänkbara utsträckning. Endast om så sker är det möjligt för ITF och medlemsförbunden att åstadkomma en enhetlig och solidarisk reglering av anställningsvillkoren ombord på de bekvämlighetsflaggade fartygen. De nationella förbunden har dessutom ett eget intresse i saken såtillvida att varje bekvämlighetsflaggat fartyg är en tänkbar arbetsplats för medlemmarna.

Solidariteten med sjömännen från tredje världen utgör ett dominerande inslag i ITFs kampanj. Det skall dock inte förnekas att man inom ITF och också inom västvärldens sjöfolksorganisationer har en negativ inställning till förekommande försök att konkurrera om arbetstillfällena med hjälp av otillbörligt låga löner. Kampanjen har därför bedrivits särskilt intensivt i fråga om länder som saknar fackföreningar eller där fackföreningsrörelsen inte tillåts att verka fritt.

Som tidigare nämnts är ITF i sin verksamhet beroende av de nationella förbundens engagemang och möjligheter att arbeta för ITFs mål. De ITFombudsmän som är verksamma i olika länder är anställda hos de nationella förbunden. Vissa kostnadsbidrag utgår dock från ITF. I Sverige finns tre ITFombudsmän som arbetar hos sjöfolksförbundet. De fungerar huvudsakligen som inspektörer åt ITF. För att dessa tre personer skall kunna fullgöra sina uppdrag har de också en organisation av kontaktmän till sin hjälp. Som kontaktmän utnyttjas fackliga ombudsmän m fl som är verksamma i svenska hamnstäder.

I samband med en inspektion av ett bekvämlighetsflaggat fartyg brukar vederbörande ombudsman i första hand kontrollera om fartygets intressenter har träffat ett ITFavtal eller ett godtagbart nationellt kollektivavtal. Om avtal finns vidtar ombudsmannen inte några vidare åtgärder. I motsatt fall framställer han krav på att avtal skall tecknas och eventuellt understöds kravet med fackliga stridsåtgärder.

Det bör betonas att kampanjen tar sikte enbart på bekvämlighetsflaggade fartyg som bemannas av en besättning från ett annat land. Ett filippinskt fartyg med filippinsk besättning omfattas alltså inte av kampanjen. I ett sådant fall är det naturligt att den nationella fackliga organisationen träffar kollektivavtalet.

2.5            Det avtal som ITF vill teckna med fartygsintressenterna har fått benämningen Collective Agreement. Avtalsbestämmelserna tillkom ursprungligen efter nordiskt mönster i början av 1970talet. Sin nu aktuella lydelse har bestämmelserna haft sedan den 1 januari 1987. Avtalsbestämmelserna kan sägas innehålla en internationellt godtagbar standard i fråga om anställningsvillkor för ombordanställda.

Enligt bestämmelserna skall de berörda sjömännen i normalfallet vara medlemmar i den nationella sjöfolksorganisationen. När det saknas fungerande organisationer blir de i stället medlemmar i ITFs Special Seafarers Department.

Vidare åtar sig fartygsintressenterna att erlägga fackföreningsavgifter, liksom även bidrag till en särskild välfärdsfond som förvaltas av ITF. Avgifterna är av relativt blygsam omfattning och det är fråga om cirka 300 USD per anställd och år.

Det centrala avtalsvillkoret avser givetvis sjömännens lönenivå. Enligt den nu gällande lönetariffen uppgår minimilönen till 2 766 USD i månaden, exklusive övertidsersättning. Som en jämförelse kan nämnas att filippinsk rätt garanterar sjömännen en lön motsvarande 1 700 USD, övertidsersättning inkluderad.

ITFs Collective Agreement är ett slags standardavtal som inte undertecknas av parterna. Avtalsbundenheten uppkommer i stället på det sättet att arbetsgivaren ingår ett s k Special Agreement med ITF och det nationella förbundet. Genom detta Special Agreement åtar sig arbetsgivaren att tillämpa Collective Agreement. Avtalskonstruktionen motsvarar vad som gäller när arbetsgivaren tecknar ett hängavtal som i sin tur hänvisar till ett centralt kollektivavtal. En skillnad föreligger dock såtillvida att Collective Agreement är ensidigt antaget av arbetstagarparten.

Genom Special Agreement åtar sig alltså arbetsgivaren eller en annan fartygsintressent att iaktta föreskrifterna i Collective Agreement men också att införa dessa föreskrifter i de enskilda anställningsavtalen.

Special Agreement gäller inledningsvis under tolv månader och förlängs sedan med ett år i taget om det inte sägs upp en månad före utgången av löptiden. Denna möjlighet att säga upp avtalet bör ses i samband med bestämmelsen om att ITF ensidigt kan höja lönetarifferna. Motparterna har ju gjort gällande att den bestämmelsen är otillbörlig. Härvid skall dock beaktas att en höjning måste föregås av underrättelse från ITF minst två månader innan höjningen skall träda i kraft. Arbetsgivaren har följaktligen möjlighet att säga upp avtalet under mellantiden och på så sätt undgå en oönskad löneförhöjning.

Motparterna har ingående uppehållit sig också vid den lagvalsklausul som finns i Special Agreement och som hänvisar till svensk rätt. Enligt arbetstagarförbundens uppfattning kan inte lagvalsklausulen uppfattas som på något sätt anmärkningsvärd. Det främsta motivet bakom klausulen är att kollektivavtal inte är i juridisk mening bindande enligt många utländska rättsordningar. I Sverige gäller som bekant motsatt förhållande och genom hänvisningen till svensk rätt kan man åstadkomma ett bindande kollektivavtal. Med detta blir parterna underkastade fredsplikt. Med tanke på att Svenska Sjöfolksförbundet avsågs bli part i det nu aktuella avtalet kan det även av det skälet anses naturligt att svensk rätt gavs tillämpning. Över huvud har sjöfartsnäringens komplexitet och internationalisering gjort det angeläget med ett uttryckligt klarläggande av lagvalsfrågan.

ITF och de nationella förbunden fordrar normalt att Special Agreement skall träda i kraft från och med den dag när besättningen mönstrade på fartyget, även om det leder till en retroaktiv avtalstillämpning. Man är nämligen angelägen om att avtalet skall omfatta hela anställningstiden ombord på fartyget. Anställningstiden är för övrigt ofta inte längre än åttatio månader. Den retroaktiva lönebetalning som kan bli följden av det tillämpade förfarandet är självfallet varierande till sin storlek. Kravet är dock förhandlingsbart, i varje fall om det är fråga om att ett litet rederi skall betala ett högt belopp.

Det kan i detta sammanhang skjutas in att det även i övrigt finns ett förhandlingsutrymme när det gäller kraven på avtal och dessas innehåll. I stor utsträckning får dock motparten välja mellan att godta avtalen i föreliggande skick eller att avstå från att teckna avtal.

Utöver de kollektiva avtalen skall arbetsgivaren i första hand ett eventuellt bemanningsföretag träffa ett enskilt anställningsavtal med sjömannen, Seaman’s Employment Contract. Detta avtal får fulla juridiska verkningar även enligt utländska rättsordningar. En förutsättning för detta är dock vanligen att avtalet registreras. Så är fallet exempelvis enligt filippinsk rätt. ITF och medlemsförbundet kräver därför att registrering skall ske. Detta kan dock leda till en fördröjning av förhandlingarna mellan parterna och fartygsintressenterna kan därför välja att ställa en penningsummma som säkerhet för att registrering sker. Summan återbetalas givetvis när registreringen är fullbordad. Det är ytterst ovanligt att fartygsintressenterna underlåter registrering och att summan därför förverkas. Såvitt sjöfolksförbundet har sig bekant har det inom förbundets område bara skett vid ett tillfälle.

Genom en hänvisning i anställningsavtalen blir den kollektiva regleringen bindande för de enskilda parterna. Enligt arbetstagarorganisationernas mening omfattar hänvisningen även lagvalsklausulen i Special Agreement. Det medges dock att hänvisningen har fått en oklar utformning på denna punkt.

ITF och medlemsförbunden utövar inte några påtryckningar för att samtliga besättningsmän skall ingå ett enskilt anställningsavtal enligt ITFs rekommendation. Sålunda är det vanligt att fartygets befälhavare önskar avstå från ett sådant avtal och denna inställning blir alltid respekterad.

Det bör slutligen nämnas att de förhandlingar som förs mellan parterna dokumenteras i ett särskilt förhandlingsprotokoll, s k minutes of negotiations. Däri intas bl a de överenskommelser som ligger vid sidan av kollektivavtalen och de enskilda anställningsavtalen. Exempelvis brukar man ta upp frågor som rör utbetalning av retroaktiva löner och av garantibelopp för registrering av avtalen. Arbetstagarförbunden vill i detta sammanhang framhålla att det finns starka skäl för kravet att lönerna skall betalas till sjöfolksförbundet och inte direkt till sjömännen. Det har nämligen visat sig att sjömän som får ut beloppen direkt ofta utsätts för repressalier av arbetsgivaren och då tvingas betala tillbaka den aktuella summan. Ett lämpligt tillvägagångssätt är i stället att pengarna uppbärs av förbundet för vidarebefordran till sjömännen vid den tid och på det sätt som sjömännen själva föreslår. Förbundet uppbär pengarna i egenskap av syssloman och de placeras på ett räntebärande konto. Arbetstagarorganisationerna bestrider att pengarna hamnar i orätta händer.

Det torde över huvud vara svårt att förstå ITFkampanjen om man bedömer den med utgångspunkt i de förhållanden som råder i det svenska samhället. Sålunda kommer sjömännen på de bekvämlighetsflaggade fartygen ofta från länder där diktatur råder och där det saknas förutsättningar för fackligt arbete. I sådana länder är det vanligt att sjömännen svartlistas om de tar del i någon form av facklig aktivitet. Därigenom blir de i praktiken utestängda från arbetsmarknaden.

3.  ITF och medlemsförbunden uppnår ofta sitt syfte att åstadkomma kollektivavtal med fartygsintressenterna utan att behöva vidta någon stridsåtgärd. Ibland inträffar det emellertid att motparten vägrar att ens ingå i förhandlingar. Så var fallet med Britannia.

Förhandlingarna genomförs regelmässigt med fartygets befälhavare som är den enda representant för motparten som förbundet kan få någon kontakt med. Befälhavaren får förutsättas ha kontakt med samtliga parter på redarsidan.

Förhandlingar och stridsåtgärder kommer bara i fråga när fartyget ligger i hamn, för Svenska Sjöfolksförbundets vidkommande i svensk hamn. Förbundet får då handla under mycket stark tidspress. Ofta ligger ett fartyg i hamn under endast tiotolv timmar. Av denna orsak kan förbundet inte iaktta den eljest gällande varselskyldigheten. Den föreliggande tidsbristen får anses utgöra sådant giltigt hinder mot varsel som anges i 45 § medbestämmandelagen. Den stridsåtgärd som aktualiseras i ett sådant sammanhang är en nyanställningsblockad. Från internationellt privaträttsliga utgångspunkter är det fråga om en stridsåtgärd som genomförs i Sverige efter beslut av en svensk facklig organisation. Åtgärden omfattar en arbetsplats som har anknytning till flera främmande länder.

En nyanställningsblockad är ofta i sig själv verkningslös när den riktar sig mot ett bekvämlighetsflaggat fartyg med kort liggetid i hamn. Av detta skäl brukar sjöfolksförbundet hos transportarbetareförbundet hemställa om sympatiåtgärder. Så skedde också i det nu aktuella fallet och sjöfolksförbundet beslutade dessutom om en egen sympatiaktion.

I vad mån stridsåtgärderna sammantagna får några verkningar är naturligtvis beroende av styrkeförhållandet mellan parterna. Seabronze synes vilja göra gällande att fartygsintressenterna alltid befinner sig i underläge. Detta bestrids. Således har sjöfolksförbundet vid flera tillfällen misslyckats i sina ansträngningar att åstadkomma kollektivavtal.

Arbetstagarorganisationerna vill härvid också bemöta ett ytterligare påstående från motparterna. De har sålunda hävdat att nyanställningsblockaden utgjorde en skenåtgärd. Detta påstående är oriktigt. Enligt arbetsdomstolens praxis gäller dessutom att sympatiåtgärder får vidtas utan hinder av att den primära åtgärden har blivit verkningslös.

4.  När det sedan gäller själva det händelseförlopp som är aktuellt i målet kan det finnas skäl att något komplettera motparternas redogörelse.

Sjöfolksförbundet och ITF representerades av de båda ombudsmännen Peter Rundqvist och StenOve Niklasson. De sökte upp Britannias befälhavare Herwig Vietor omkring kl 18 den 14 juli 1988. Sedan tidigare visste de att flera bolag var inblandade på redarsidan. Av detta skäl krävde de att samtliga bolag skulle acceptera ett nytt kollektivavtal enligt ITFs normer. Herwig Vietor vägrade emellertid att ingå i några som helst förhandlingar och av detta skäl beslutade sjöfolksförbundet och transportarbetareförbundet att inleda stridsåtgärder. Herwig Vietor fick underrättelse om detta omkring kl 20. Nyanställningsblockaden riktade sig mot samtliga intressenter i Britannia, nämligen Barbarossa, Seabronze och Hammonia. Sympatiåtgärderna vidtogs till stöd för alla tre blockaderna. Sympatiåtgärderna var därmed tillåtna förutsatt att åtminstone någon av de primära blockaderna var lovlig.

Arbetstagarorganisationerna vill härvid framhålla att man i varje fall hos Hanseatic och Hammonia redan var fullt införstådd med arbetstagarsidans krav. Motsvarande krav hade nämligen framförts i november 1987 med avseende på ett annat fartyg som också bemannades av de båda bolagen. ITF och sjöfolksförbundet fick för övrigt igenom sina krav den gången.

5.  Arbetstagarorganisationerna övergår härefter till att mera direkt precisera sina rättsliga ståndpunkter i tvisten. Först behandlas nyanställningsblockaden.

5.1.1         Syftet med denna primära stridsåtgärd var såvitt gäller Seabronze dels att åstadkomma ett kollektivavtal som skulle binda Seabronze i egenskap av arbetsgivare, varvid det bör noteras att Seabronze inte själv hade ställning av arbetsgivare i förhållande till de anställda på fartyget, dels att få till stånd ett avtal där Seabronze åtog sig att medverka till att övriga fartygsintressenter skulle tillämpa ITFs kollektivavtal.

Beträffande nyanställningsblockaden har Seabronze i första hand yrkat att arbetsdomstolen slutligt förbjuder sjöfolksförbundet att vidta den inledda stridsåtgärden. Enligt sjöfolksförbundets mening skall yrkandet avvisas. För det första innebär yrkandet en otillåten ändring av talan. Seabronze har tidigare under målets handläggning begränsat sin talan till ett fastställelseyrkande. Därmed är man förhindrad att utvidga sin talan till att avse vad Seabronze betecknar som en fullgörelsetalan. Sjöfolksförbundet anser vidare att Seabronzes yrkande inte lagligen kan bifallas. Enligt svensk rätt kan en domstol förbjuda stridsåtgärder endast om beslutet vinner stöd i 15 kap rättegångsbalken. Sådant stöd saknas i detta fall. Härtill kommer att Seabronzes nu aktuella yrkande inte utgör någon verklig fullgörelsetalan; ett bifallande domslut skulle inte vara exigibelt. Dessutom saknar yrkandet innehåll nu när stridsåtgärden har upphört.

5.1.2         Om domstolen finner att yrkandet kan bli föremål för prövning i sak anser sjöfolksförbundet att det skall avslås. Detsamma gäller fastställelseyrkandet att nyanställningsblockaden skall förklaras otillåten i förhållande till Seabronze. Skälen för sjöfolksförbundets bestridande av de båda yrkandena är följande.

Seabronze har hävdat att nyanställningsblockadens lovlighet skall bedömas enligt cypriotisk rätt och att detta leder till att åtgärden är otillåten. Sjöfolksförbundet hävdar i första hand att frågan om blockadens lovlighet när spörsmålet bedöms för sig i enlighet med svensk internationell privaträtt skall prövas enligt lagen i det land där åtgärden genomfördes. Nyanställningsblockaden ägde rum uteslutande i Sverige och därmed blir svensk rätt tillämplig. Vidare menar sjöfolksförbundet att Seabronze inte har kunnat visa att blockaden var otillåten enligt cypriotisk rätt.

5.1.3         Vad först gäller svensk rätt vill sjöfolksförbundet anföra följande.

Sjöfolksförbundet påstår att nyanställningsblockaden var tillåten enligt svensk rätt.

Sjöfolksförbundet hävdar att det i varje fall för en utomstående är oklart vem som är arbetsgivare för den filippinska besättningen på Britannia. Barbarossa är dock uppenbarligen enbart ägare till fartyget. Bolaget har inga anställda ombord och är inte bundet av något avtal som gäller dem. Detsamma gäller Seabronze. Såvitt sjöfolksförbundet kan förstå är det Hammonia som på uppdrag av Hanseatic har anställt sjömännen.

Sjöfolksförbundet hävdar att Hammonia skall uppfattas som arbetsgivare. Till stöd för detta påstående åberopar förbundet det förhållandet att Hammonia står som part i det filippinska kollektivavtalet. I den mån Hammonia därvid har uppträtt som ombud för annan synes detta närmast ha varit för Barbarossas räkning. Detta anges nämligen i ingressen till avtalet. Seabronze figurerar inte i detta sammanhang. Även i de enskilda anställningsavtalen uppträder Hammonia som bemanningsagent, nu som ombud för Hanseatic. Avtalen har för arbetsgivaren undertecknats av verkställande direktören hos Hammonia. Sjöfolksförbundets uppfattning vinner också stöd i den interna skriftväxlingen mellan motparterna i dessa mål.

Av det nu anförda följer att nyanställningsblockaden i vad den riktade sig mot Seabronze var tillåten enligt svensk lag. Blockaden syftade nämligen i denna del till ett kollektivavtal med Seabronze. Ett sådant avtal kunde inte direkt påverka anställningsförhållandet mellan Hammonia och arbetstagarna.

Man måste alltså skilja mellan de olika rättssubjekten på arbetsgivarsidan. Seabronzes påståenden om att de aktuella stridsåtgärderna har varit olagliga bygger i stor utsträckning på en sammanblandning av subjekten. Det kan därför finnas skäl att här bemöta påståendena.

Sjöfolksförbundet bestrider på de nu anförda grunderna att stridsåtgärderna mot Seabronze syftade till en förändring av förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det har såvitt gäller Seabronze inte heller funnits någon avsikt att rubba ett bestående avtalsförhållande. Seabronze var ju inte part i något av de filippinska avtalen. De åsyftade nya avtalen med Seabronze skulle därmed inte strida mot sjömännens nationella lag.

Med hänsyn till att Seabronze inte hade några anställda saknar det också betydelse för frågan om åtgärdernas lovlighet huruvida besättningen uttalade något stöd för åtgärderna. Seabronzes påstående att sjömännen kan få svårt att erhålla ny anställning med hjälp av PSU saknar relevans av enahanda orsak. Inte heller i övrigt har motparterna kunnat påvisa någon omständighet som skulle kunna medföra att stridsåtgärderna mot Seabronze blev olovliga.

Redan det förhållandet att Seabronze inte är arbetsgivare leder alltså till att nyanställningsblockaden gentemot det företaget var tillåten enligt vad som följer av svensk rätt. Åtgärden stämmer dock överens med svenska regler även för det fall att Seabronze skulle uppfattas som arbetsgivare.

Härvid åberopar sjöfolksförbundet i första hand att svenska fackliga organisationer har en i 2 kap 17 § regeringsformen skyddad rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Undantag gäller endast om annat följer av lag eller avtal. Nyanställningsblockaden har haft ett sedvanligt fackligt syfte. Seabronze har inte ens påstått att det i uttrycklig lag eller i avtal fanns något hinder för sjöfolksförbundet att genomföra en blockad mot Seabronze.

Om arbetsdomstolen skulle finna att blockaden har saknat fackligt syfte och av det skälet inte skulle omfattas av grundlagsskyddet i 2 kap 17 § hävdar sjöfolksförbundet att stridsåtgärden är tillåten enligt det allmänna stadgandet om föreningsfrihet i 2 kap 1 § regeringsformen. I varje fall måste detta gälla när det som i förevarande fall inte föreligger någon arbetsskyldighet för förbundets medlemmar i förhållande till Seabronze.

Vidare hävdar sjöfolksförbundet att ett handlande kan olovligförklaras med stöd av allmänna rättsgrundsatser endast under den förutsättningen att grundsatsen slagits fast i lag. Seabronze har inte ens påstått att sådant lagstöd finns.

5.1.4         Sjöfolksförbundet bestrider också att nyanställningsblockaden strider mot cypriotisk rätt. Seabronze har inte kunnat påvisa någon bestämmelse i den cypriotiska lagstiftningen som kan leda till en sådan rättsföljd. Icke ens den anlitade cypriotiske juristen har kunnat göra detta.

Härvid vill sjöfolksförbundet särskilt peka på den bestämmelse i den cypriotiska konstitutionen (art 21:2) vari det anges att var och en har rätt att bilda föreningar med andra. Detta inkluderar en rätt att bilda fackföreningar och att ansluta sig till sådana organisationer. Rättigheterna kan inskränkas endast genom bestämmelse i lag (art 21:3). Cyperns konstitution erkänner också rätten att strejka och även i detta fall måste en begränsning tas in i lag för att gälla. Något förbud mot nyanställningsblockad finns inte.

Sjöfolksförbundet har också låtit inhämta ett sakkunnigutlåtande av den cypriotiske advokaten George Michaelides. Därav framgår att arbetsmarknadens organisationer har enats om något som har fått benämningen Industrial Relations Code. Enligt detta regelverk får stridsåtgärder vidtas först sedan vissa förlikningsförsök har blivit genomförda. Industrial Relations Code binder emellertid bara parterna och deras medlemmar.

För sympatiåtgärder finns inte några motsvarande förutsättningar. Om primäråtgärden är laglig gäller detsamma beträffande sympatiåtgärden.

5.1.5         En annan grund för Seabronzes talan är att de av ITF och sjöfolksförbundet åsyftade avtalen skulle ha blivit ogiltiga. Därmed skulle stridsåtgärderna vara otillåtna. Seabronze har beträffande giltigheten av avtalen hänvisat bl a till cypriotisk rätt.

Sjöfolksförbundet hävdar i första hand att det inte finns något stöd i svensk rätt för att betrakta en stridsåtgärd som otillåten av det angivna skälet. I varje fall gäller det om åtgärden som i detta fall vidtas i fackligt syfte. Seabronze har inte heller visat att avtalen strider mot tvingande lag enligt tillämplig rättsordning. Härvid måste beaktas att stridsåtgärden skall bedömas enligt svensk rätt och att den vid en sådan bedömning är tillåten.

I andra hand gör förbundet gällande att den av Seabronze hävdade rättstillämpningen inte är förenlig med svensk internationell privaträtt som innebär att en stridsåtgärd skall prövas med tillämpning av rättsreglerna i landet där åtgärden kommer till utförande.

I varje fall skall de begärda avtalens giltighet bedömas med ledning av svensk rätt. Till stöd för denna uppfattning åberopar förbundet den lagvalsklausul som finns i Special Agreement. Klausulen hänvisar till svensk rätt, vilket innebär att frågan om giltigheten av avtalet inklusive lagvalsklausulen skall prövas enligt denna rättsordning. Det är dock tänkbart att klausulen skall tas upp till bedömning enligt domstolslandets lag. Även då blir det emellertid fråga om att tillämpa svensk rätt.

Förbundet vill även i detta sammanhang hänvisa till George Michaelides utlåtande. Han anser att en lagvalsklausul godkänns av cypriotisk domstol, såvida den inte har kommit till i syfte att kringgå bestämmelser om ogiltighet enligt den rättsordning som har den närmaste anknytningen till avtalet i fråga. Tydligen är det oklart vilken lag som skall tillämpas när det gäller att ta ställning till lagvalsklausulens egen giltighet.

Det kan möjligen bedömas som osäkert om lagvalsklausulen skulle bli bestående vid en rättslig prövning. Seabronze har emellertid i alla händelser inte kunnat bevisa att den skulle underkännas.

I sista hand påstår sjöfolksförbundet att Seabronze i varje fall inte har kunnat visa att de begärda avtalen skulle kunna bli ogiltigförklarade enligt cypriotisk rätt. Kollektivavtal är där inte juridiskt bindande. Den av motparterna åberopade Contract Law är inte tillämplig och en ogiltigförklaring kan inte bli aktuell.

För Seabronzes del skulle avtalen innebära en moralisk skyldighet att tillämpa avtalen om bolaget i framtiden anställde personal. I övrigt åtog sig Seabronze endast att verka för att avtalen skulle komma till användning när Seabronze anlitade en entreprenör för bemanning av fartyget. Även denna förpliktelse var av moralisk natur. Någon förändring av avtal som må ha gällt för Seabronze var följaktligen inte aktuell. De tillämnade avtalen hade alltså inte kunnat ogiltigförklaras ens om cypriotisk rätt haft det innehåll som motparterna hävdat.

För övrigt befann sig Britannia i ett sjövärdigt skick även under blockaden. Däcksluckan kunde ha återställts på sin plats och något rättsstridigt tvång har inte förekommit.

Motparterna har åberopat Civil Wrongs Law i denna del. Denna lag gäller dock bara kränkningar som äger rum inom Cyperns territorium (art 3).

Sjöfolksförbundet har inte försökt förmå Seabronze att åsidosätta något åtagande mot en tredje part. Seabronze har inte haft sådana åtaganden och saknar dessutom talerätt i hithörande frågor.

5.2 När det sedan gäller transportarbetareförbundets sympatiåtgärd finns följande att säga.

I första hand hävdar transportarbetareförbundet att såväl fullgörelsesom fastställelsetalan skall avvisas. Stridsåtgärden riktade sig enbart mot Göteborgs Hamn AB. Det var fråga om en partiell strejk som innebar att förbundets medlemmar vägrade att utföra arbete som de under normala förhållanden var skyldiga att utföra. Någon sådan arbetsskyldighet grundad på lag eller avtal föreligger inte för förbundets medlemmar gentemot Seabronze. Följaktligen har förbundet inte riktat någon stridsåtgärd mot detta bolag. Seabronzes talan skall avvisas eftersom den innebär ett otillåtet yrkande till förmån för tredje man eller på grund av att Seabronze som tredje man inte kan ha något rättsligt anspråk mot transportarbetareförbundet och då inte heller har något fastställelseintresse enligt 4 kap 6 § arbetstvistlagen.

I vart fall skall Seabronzes förstahandsyrkande avvisas, dvs det yrkande som går ut på att arbetsdomstolen slutligt skall förbjuda transportarbetareförbundet att vidta de påbörjade stridsåtgärderna. Yrkandet utgör en otillåten ändring av talan, eftersom Seabronze tidigare har begränsat sig till en fastställelsetalan. Det saknas också laga stöd för yrkandet; det står inte i överensstämmelse med reglerna i 15 kap rättegångsbalken. Härtill kommer att yrkandet inte kan leda till en exigibel dom. Yrkandet saknar dessutom reellt innehåll med hänsyn till att stridsåtgärderna har hävts. Även Seabronzes fastställelsetalan skall avvisas av ytterligare skäl än de som inledningsvis anfördes. Ett bifall till yrkandet att förbundets stridsåtgärder i dess förhållande till sina motparter på arbetsgivarsidan skall anses otillåtna saknar varje betydelse för eventuella anspråk från Seabronzes sida mot förbundet. Seabronze saknar följaktligen befogat intresse att få sin talan prövad.

I andra hand anser transportarbetareförbundet i fråga om båda yrkandena att de skall avslås. Förbundet hänvisar här till vad som kommer att anföras i förhållande till stuvareförbundet. Redan här kan dock nämnas att det inte framfördes några invändningar mot förbundets stridsåtgärder förrän tvisten kom under domstolens bedömande den 21 juli 1988. Det fanns inte heller någon orsak för förbundets företrädare att räkna med några anmärkningar. Förbundet vill också framhålla att stridsåtgärden vidtogs som stöd för samtliga tre nyanställningsblockader. Om någon av blockaderna är tillåten är sympatiåtgärden lovlig.

5.3.1              Vidare bestrider transportarbetareförbundet den talan som stuvareförbundet för i målen.

I första hand menar förbundet att sympatiåtgärden var tillåten, eftersom den som en sådan saknade självständigt syfte. Den vidtogs enbart till stöd för sjöfolksförbundets nyanställningsblockader gentemot Seabronze, Hammonia och Barbarossa. Dessa primära stridsåtgärder var tillåtna.

Beträffande blockaden mot Seabronze kan förbundet hänvisa till det ovan anförda. När det gäller Hammonia är läget i huvudsak detsamma som i fråga om Seabronze. Detta gäller även blockaden mot Barbarossa.

5.3.2              Enligt förbundets uppfattning kan det dock finnas anledning att utveckla förbundets syn på blockaden mot Hammonia.

Förbundet hävdar att blockaden även i denna del skall bedömas enligt svensk rätt. Arbetsgivarparterna har i varje fall inte kunnat visa att blockaden är otillåten ens med tillämpning av filippinsk rätt.

För det första synes det oklart om den filippinska lagstiftningen över huvud aktualiseras i detta mål. Det kan i och för sig vitsordas att det finns ett gällande bilateralt avtal mellan Cypern och Filippinerna och att avtalet i vissa frågor hänvisar till filippinsk domstol. Därmed är dock inte sagt att den materiella filippinska rätten blir tillämplig. Om så emellertid skulle vara fallet måste man ifrågasätta om inte hänvisningen är begränsad till rättsförhållandet arbetsgivare arbetstagare.

För det fall att arbetsdomstolen kommer fram till att filippinsk rätt är tillämplig vill transportarbetareförbundet anföra följande.

Det skulle i och för sig kunna hävdas att Hammonia hade kunnat försöka utverka en ogiltigförklaring av de tilltänkta avtalen. Rent faktiskt förhåller det sig emellertid på det sättet att Hammonia inte har framfört några invändningar mot sjöfolksförbundets blockad.

Beträffande innehållet i filippinsk rätt vill förbundet hänvisa till ett utlåtande av den i Manila verksamme juristen Pompeyo C Nolasco. Av utlåtandet framgår att filippinska arbetare har rätt att vidta stridsåtgärder. Det finns en allmän rätt för arbetarna att bilda fackföreningar, att förhandla kollektivt och att genomföra stridsåtgärder som strejk eller bojkott för att förbättra sina anställningsvillkor.

Enligt Nolasco skulle vidare sådana villkor som ITF och sjöfolksförbundet försökte genomdriva ha blivit gällande enligt filippinsk rätt. Sålunda skulle Hammonia vara skyldigt att fullgöra sina åtaganden enligt avtalet, utan möjlighet att kräva tillbaka utbetalda penningsummor.

Mot bakgrund av det nu anförda hävdar transportarbetareförbundet att ett kollektivavtal mellan sjöfolksförbundet och Hammonia som arbetsgivare hade blivit giltigt. Även de enskilda anställningsavtal som var aktuella hade blivit gällande utan hinder av att de tillkommit som resultat av en stridsåtgärd.

I sista hand påstår transportarbetareförbundet att det uppenbarligen skulle strida mot grunderna för rättsordningen här i riket att tillämpa filippinsk rätt på det sätt som arbetsgivarparterna hävdar i dessa mål. Det är orimligt att det filippinska kollektivavtalet skulle kunna hindra att en stridsåtgärd vidtas i Sverige. Det filippinska avtalet förtjänar knappast benämningen kollektivavtal och PSU som har uppträtt på arbetstagarsidan motsvarar inte på något sätt en fackförening i den svenska medbestämmandelagens mening. PSU är inte oberoende i förhållande till de filippinska statsmakterna. Organisationen kan inte heller sägas ta tillvara sjömännens intressen. PSU förser bemanningsföretagen med arbetskraft och bevarar genom sina avtal ett utomordentligt lågt löneläge. Några stridsåtgärder har aldrig vidtagits och PSU utesluter medlemmar som inte uppträder lämpligt mot arbetsgivaren och även dem som är arbetslösa.

5.3.3              Transportarbetareförbundet bestrider att sympatiåtgärden hade ett otillåtet syfte av icke traditionellt fackligt slag. Det bestrids också att stuveriavtalet, som gäller på detta område, vid sympatiåtgärder innefattar en längre gående fredsplikt än 41 § medbestämmandelagen.

5.4            Sjöfolksförbundet bestrider att de egna sympatiåtgärderna var otillåtna. Förbundet får i denna del åberopa vad som tidigare har anförts som grund för bestridandet av arbetsgivarparternas yrkanden.

5.5            Slutligen hävdar förbunden till komplettering av det sagda att arbetsgivarparterna inte har förmått styrka att de tilltänkta avtalen skulle ha blivit ogiltiga vid tillämpning av västtysk rätt.

Seabronze

Seabronze tillbakavisar förbundens avvisningsyrkanden.

Seabronze har inte ändrat sin talan på ett otillåtet sätt. Fullgörelseyrkandet vilar på väsentligen samma grund som fastställelseyrkandet. Seabronzes åtgärd är därför förenlig med 13 kap 3 § rättegångsbalken.

Fullgörelseyrkandet kan leda till ett exigibelt domslut. Redan domstolens interimistiska beslut överensstämmer med yrkandet.

Med hänsyn till att fullgörelseyrkandet korresponderar med ett gällande interimistiskt beslut är Seabronze oförhindrat att få sin talan slutligt prövad i denna del. Den omständigheten att stridsåtgärderna må ha upphört saknar rättslig betydelse.

Det är av avsevärd betydelse för Seabronze att få sin mot transportarbetareförbundet riktade fastställelsetalan prövad. Sålunda har Seabronze utsatts för stridsåtgärder. Dessa har vidtagits i syfte att förmå Seabronze eller i varje fall det konglomerat som har intressen i Britannia att teckna ett kollektivavtal. Det följer då av allmänna rättsgrundsatser att Seabronze skall kunna få till stånd en prövning av frågan om stridsåtgärderna är tillåtna i förhållande till Seabronze. Härtill kommer att Seabronze har åsamkats skada till följd av åtgärderna och anspråk mot transportarbetareförbundet med anledning härav kan inte uteslutas. Ovissheten om åtgärdernas lovlighet länder Seabronze till förfång. Det kan påpekas att Seabronze även i framtiden kan komma att trafikera svenska farvatten.

Domskäl

Bakgrund

Tvisten i de båda mål som nu föreligger till arbetsdomstolens prövning har i korthet följande bakgrund.

Fartyget M/S JSS Britannia är ett specialbyggt containerfartyg som ägs av det västtyska rederiet Barbarossa Schiffahrtsgesellschaft mbh & Co K.G. i Elsfleth. Enligt ett långsiktigt certeparti befraktas fartyget av det cypriotiska bolaget Seabronze Shipping Co Ltd med säte i Limassol. Fartyget är infört i det cypriotiska fartygsregistret och för Cyperns flagga. Britannia tidsbefraktades under år 1988 av Johnson Scan Star i Stockholm. Fartyget gick då i linjetrafik på sträckan GöteborgFelixstowePanamakanalenMexicoUSAs västkust och åter till Europa. Det anlöpte enligt tidtabell Göteborg var sextiotredje dag.

Den 14 juli 1988 omkring kl 17 anlände Britannia till Skandiahamnen i Göteborg för lossning och lastning av containrar. Avgången skulle ske redan påföljande dag, den 15 juli. Fartyget hade 24 mans besättning. Huvudsakligen var det fråga om filippinska sjömän. Befälhavaren och ytterligare tre officerare var dock västtyskar. Det fanns också en jugoslavisk elektriker samt eventuellt en burmesisk sjöman ombord. De filippinska besättningsmännen var anställda enligt en som kollektivavtal (collective bargaining agreement) betecknad överenskommelse. Denna hade på arbetsgivarsidan tecknats av Hammonia Marine Services Inc, Manila, som i överenskommelsens ingress angavs vara ombud för Barbarossa. Som avtalspart på arbetstagarsidan uppträdde Philippine Seafarers Union ALU TUCP.

När Britannia hade anlöpt Skandiahamnen blev fartygets befälhavare uppsökt av två representanter för Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF). Dessa båda fackliga representanter framställde vissa krav som avsåg anställningsvillkoren ombord på fartyget. Någon överenskommelse träffades emellertid inte med anledning av kraven. Sjöfolksförbundet förklarade då fartyget i blockad med verkan från kl 21 den 14 juli 1988. För att understödja denna stridsåtgärd beslutade sjöfolksförbundet om blockad även beträffande sådant hamnservicearbete, s k trossföring, och sådant arbete ombord på bogserbåtar som avsåg betjäning av Britannia. För dessa arbeten gällde kollektivavtal mellan Sveriges Redareförening och sjöfolksförbundet.

Även Svenska Transportarbetareförbundet beslutade om blockad, nämligen mot arbetet med lossning och lastning av Britannia. Transportarbetareförbundet fattade sitt beslut efter begäran av sjöfolksförbundet och i syfte att stödja detta förbunds stridsåtgärder. De stuveriarbetare som tog del i blockaden var bundna av det s k stuveriavtalet mellan Sveriges Stuvareförbund och transportarbetareförbundet.

Sedan Seabronze och stuvareförbundet hade väckt talan mot sjöfolks och transportarbetareförbunden och gjort gällande att blockadåtgärderna var olovliga, förklarade arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut den 26 juli 1988 transportarbetareförbundet skyldigt att omedelbart häva sin blockad mot lossning och lastning av Britannia. Samtidigt lämnades ett yrkande om interimistiskt beslut rörande sjöfolksförbundets inledningsvis mot fartyget riktade blockad utan bifall. Fartyget avseglade från Göteborg den 28 juli 1988 sedan lossning och lastning hade slutförts av stuveriarbetarna och blockaden mot hamnservice och bogserbåtsassistans hade hävts.

Efter det interimistiska beslutet väckte Seabronze och redareföreningen talan även i fråga om sjöfolksförbundets sistnämnda blockad.

Här bör tilläggas att denna inledande redogörelse för händelseförloppet och användningen däri av beteckningen blockad inte får uppfattas som ett föregripande av arbetsdomstolens ställningstagande i den tvist som råder mellan parterna om innebörden från rättslig synpunkt av de stridsåtgärder som vidtogs av de båda arbetstagarförbunden och om mot vem eller vilka dessa stridsåtgärder riktades. Beteckningen blockad har här och, när annat inte angetts, i den följande framställningen använts enbart för att i överensstämmelse med parternas eget språkbruk mer översiktligt återge vad som inträffade. Till de antydda tvistefrågorna återkommer domstolen i det följande.

Tvisten i huvuddrag

Som arbetsgivarparterna sedermera har bestämt sin talan inför domstolens slutliga prövning vänder sig Seabronze mot båda arbetstagarförbunden medan stuvareförbundet och redareföreningen för talan mot sina respektive kollektivavtalsmotparter, transportarbetareförbundet och sjöfolksförbundet.

Seabronze gör gentemot sjöfolksförbundet gällande att dess först utlysta blockad mot fartyget, vilken av förbundet har angetts vara en nyanställningsblockad, var olovlig. Samma påstående gör Seabronze gentemot transportarbetareförbundet i fråga om dess blockad mot lossning och lastning av fartyget. Däremot har Seabronze återkallat sin tidigare motsvarande talan mot sjöfolksförbundet med avseende på blockaden mot hamnservice och bogserbåtar, med motiveringen att rättsfrågorna i den tvisten var desamma som i tvisten med transportarbetareförbundet.

Stuvareförbundets talan mot transportarbetareförbundet gäller blockaden mot lossning och lastning av fartyget medan redareföreningen för talan mot sjöfolksförbundet med avseende på dess blockad mot hamnservice och arbete på bogserbåtarna. Härvid är frågan om lovligheten av sjöfolksförbundets först utlysta blockad mot fartyget av betydelse på det sättet, att arbetsgivarförbunden bl a gör gällande att de ytterligare blockadåtgärder som avses med deras talan skall betraktas som olovliga om den första blockaden var det.

Båda arbetstagarförbunden bestrider att de av dem vidtagna blockadåtgärderna var olovliga.

Arbetstagarförbundens syn på tvisten kan översiktligt beskrivas på följande sätt. Det krav som ställdes av sjöfolksförbundets och ITFs båda representanter vid besöket ombord på Britannia i Göteborgs hamn var att ett s k ITFavtal och nya enskilda anställningsavtal skulle tecknas i stället för de befintliga avtalen för fartygets besättning. Löner och andra anställningsvillkor enligt de befintliga avtalen låg nämligen långt under ITFavtalets nivå. Kraven framställdes inom ramen för den kampanj i vilken ITF och nationella medlemsförbund i ITF kräver ITFavtal för bekvämlighetsflaggade fartyg. Något hinder mot fackliga stridsåtgärder i syfte att få de begärda nya avtalen till stånd förelåg enligt arbetstagarförbundens uppfattning inte i filippinsk rätt, eller alltså i den lag som torde ha varit tillämplig på de befintliga avtalen. Oavsett hur det må ha förhållit sig med detta skall man emellertid vid prövningen av lovligheten enligt svensk rätt av de stridsåtgärder som vidtogs av sjöfolks och transportarbetareförbunden bortse från de befintliga avtalen ombord på fartyget, eftersom de fackliga förhållandena på Filippinerna inte är sådana att i detta fall arbetstagarparten i det filippinska kollektivavtalet (collective bargaining agreement) kan betraktas som en facklig organisation eller avtalet som ett kollektivavtal i någon egentlig eller rimlig mening. De fackliga stridsåtgärder som vidtogs av de båda förbunden var en nyanställningsblockad från sjöfolksförbundets sida som primär stridsåtgärd och därtill knutna sympatiåtgärder av båda förbunden med avseende på lossning och lastning respektive hamnservice och bogserbåtsassistans. Den primära blockaden var en fullt behörig facklig stridsåtgärd och enligt svensk rätt lovlig såsom företagen i ett kollektivavtalslöst förhållande, eller alltså i en öppen intressetvist, mellan sjöfolksförbundet och den angripna motparten, dvs rederiet eller snarare de olika företagen på redarsidan. Sympatiåtgärderna var följaktligen också behöriga och lovliga enligt 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen. Det bör tilläggas att ITFkampanjen allmänt sett drivs även i de västeuropeiska, bland dem de svenska, sjömännens eget behöriga fackliga intresse och att det begärda nya kollektivavtalet skulle ha kommit att gälla även för det fall att det blev aktuellt att anställa en ny besättning på Britannia.

Mot detta har arbetsgivarparterna anfört i huvudsak följande. När Britannia angreps med fackliga stridsåtgärder av de båda svenska arbetstagarförbunden fanns det ett bestående, kollektivt reglerat avtalsförhållande mellan Seabronze genom dess filippinska bemanningsföretag och den filippinska besättningen jämte dess fackliga organisation på Filippinerna. Avtalen var behörigen träffade och gällande enligt filippinsk rätt och fick enligt filippinsk arbetsrättslig lag inte bli föremål för fackliga stridsåtgärder under kollektivavtalets giltighetstid. De svenska förbunden var enligt arbetsgivarparternas mening även enligt svenska rättsregler om tillåtligheten av fackliga stridsåtgärder skyldiga att respektera de bestående avtalen och den fredsplikt som åtföljde det filippinska kollektivavtalet. Ett sådant angrepp som nu gjordes mot ett bestående kollektivavtal, närmare bestämt mot arbetsgivarparten i syfte att tvinga till ett undanröjande av gällande avtal, är obehörigt och stridande mot lag och allmänna grundsatser i svensk rätt. Någon grund för att vid tillämpning av svensk rätt på blockaden mot Britannia underkänna det filippinska kollektivavtalet och de filippinska rättsreglerna därom finns inte. Till detta kommer att de nya avtal som begärdes av ITF och sjöfolksförbundet skulle ha blivit att betrakta som ogiltiga såsom från arbetsgivarpartens sida träffade under rättsstridigt tvång, bestående i den blockad som Britannia utsattes för i Göteborgs hamn. Frågan om avtalens giltighet skall på samma sätt som skedde i det av högsta domstolen avgjorda s k Nervionmålet (NJA 1987 s 885) prövas med tillämpning av flaggans lag, i detta fall cypriotisk eller, med hänsyn till en gällande konvention mellan Cypern och Filippinerna, filippinsk rätt. Enligt svensk lag och svenska allmänna rättsgrundsatser är det inte tillåtet att vidta fackliga stridsåtgärder i syfte att tvinga fram avtal som skulle komma att underkännas som rättsligen ogiltiga. Vidare innefattade arbetstagarförbundens blockad mot Britannia, liksom ITFkampanjen gör det i stort, andra otillbörliga och för rättskänslan stötande inslag som bör föranleda att blockaden skall betraktas som olovlig enligt svensk rätt. Slutligen bör framhållas att det saknas grund för att vid tillämpning av den svenska medbestämmandelagens regler om lovlighet av fackliga sympatiåtgärder eller eljest betrakta de vidtagna stridsåtgärderna mot Britannia som bestående av en primär nyanställningsblockad, vidtagen i svensk hamn i ett kollektivavtalslöst förhållande, och i övrigt av sympatiåtgärder riktade mot de företag som är sjöfolks och transportarbetareförbundens kollektivavtalsmotparter. I stället var det fråga om en helhet av stridsåtgärder, en blockad mot fartyget och rederiet, i syfte att på ett rättsstridigt sätt framtvinga nya avtal i stället för de gällande.

Arbetstagarförbunden har på sin sida beträffande giltigheten av de begärda avtalen och denna frågas betydelse för lovligheten av förbundens stridsåtgärder invänt främst följande. Enligt vedertaget synsätt är frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder en rättsfråga som skall avgöras med tillämpning av rättsreglerna i det land där stridsåtgärderna vidtas. Att på det sätt som arbetsgivarparterna har satt i fråga låta de av ITF och sjöfolksförbundet begärda avtalens giltighet bli avgörande för lovligheten av en blockad i svensk hamn skulle strida mot denna princip för lagvalet i en tvist om fackliga stridsåtgärders lovlighet, eftersom det ju därmed indirekt blir avgörande om stridsåtgärderna är lovliga enligt ett annat lands lag. Till detta kommer emellertid att arbetstagarförbunden bestrider att flaggans lag skall tillämpas på frågan om giltigheten av avtalen. Ett av flera skäl till detta är att de begärda avtalen skulle tecknas på ett formulär som innehåller en s k lagvalsklausul, varigenom hänvisas till svensk rätt. Ett annat är att det med hänsyn till de rådande fackliga förhållandena på Filippinerna uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa filippinsk rätt som flaggans lag (ordre public). Slutligen bestrids emellertid också att de begärda avtalen skulle bli att betrakta som ogiltiga, om likväl flaggans lag skall tillämpas på den frågan och, även om sådan ogiltighet skulle anses föreligga, att det finns grund för att av det skälet förklara arbetstagarförbundens stridsåtgärder olovliga.

Inom den här angivna allmänna ramen har parterna skilda uppfattningar på en rad enskilda punkter. Meningsskiljaktigheterna gäller framför allt vad arbetstagarförbunden har anfört om innebörden av svenska rättsregler om fackliga stridsåtgärder och om tillämpningen av dessa regler i detta fall. De avser vilka stridsåtgärder som rättsligt sett skall anses ha vidtagits mot Britannia, och i anslutning därtill också i vad mån utländsk rätt till någon del skall tillämpas på frågan om åtgärdernas lovlighet, och vidare i vilket eller vilka syften som stridsåtgärderna närmare bestämt har vidtagits och mot vem eller vilka de har varit riktade.

En sådan fråga beträffande vilken parternas uppfattningar skiljer sig åt är vad som skall anses ha varit den primära arbetskonflikten vid tillämpning av regeln om fackliga sympatiåtgärder i 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen på sjöfolks och transportarbetareförbundens stridsåtgärder mot lossning och lastning, hamnservice och bogserbåtsassistans. Bör som Seabronze har satt i fråga ITFkampanjen i stort betraktas som den primära konflikten? Är det i stället riktigt att den primära stridsåtgärden bestod i en av sjöfolksförbundet utlyst nyanställningsblockad och vilken betydelse för den frågan har det att denna blockad enligt arbetsgivarparternas uppfattning inte var något annat än ett slags skenåtgärd och i alla händelser saknade egen verkan som påtryckningsåtgärd?

En ytterligare tvistefråga är om nyanställningsblockaden, för den händelse man godtar att en sådan utgjorde den primära stridsåtgärden vid tillämpning av 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen, skall anses vara en i svensk hamn vidtagen stridsåtgärd vars lovlighet skall prövas enligt svensk rätt eller en stridsåtgärd som i fråga om sin lovlighet är underkastad flaggans lag, därför att den skall anses vidtagen ombord på fartyget eller bedömas enligt flaggans lag av något annat skäl. Det bör då anmärkas att parterna har sagt sig vara ense om att lovligheten av de utav arbetstagarförbunden gentemot respektive kollektivavtalsmotparter riktade sympatiåtgärderna skall bedömas enligt svensk rätt.

Till det här avsedda ämnesområdet, vilka stridsåtgärder som vidtogs från sjöfolks och transportarbetareförbundens sida och innebörden av vidtagna åtgärder från rättslig synpunkt, hör även frågan vilka slutsatser som skall dras av arbetsgivarparternas invändning att stridsåtgärderna skall ses som en helhet och som vidtagna i det gemensamma syftet att förmå rederiet att teckna nya avtal i enlighet med framställda krav. Denna fråga har som skall utvecklas i det följande beröring med den rättsliga grunden för Seabronzes talan mot transportarbetareförbundet. Slutligen hör till detta ämnesområde också frågan om det, som arbetsgivarparterna har påstått, vid sidan av stridsåtgärderna i övrigt uttalades hot om att fartygets försörjning med vatten och proviant skulle blockeras och att för rederiet menliga uppgifter skulle lämnas till massmedierna. Denna sistnämnda fråga får självständigt intresse främst i den mån den bör bedömas på särskilt sätt från arbetskonflikträttslig synpunkt.

I fråga om arbetstagarförbundens syften med stridsåtgärderna har det förekommit ett meningsutbyte mellan parterna kring den betydelse som olika framställda krav från ITFs och sjöfolksförbundets sida hade för blockadens vidhållande. Arbetsgivarparterna har betonat att alla framställda krav var en helhet från vilken inte något eller några krav kunde brytas ut och att lovligheten av stridsåtgärderna skall bedömas med utgångspunkt i att det var fråga om en sådan serie av ”ickeseparabla” villkor som alla skulle uppfyllas för att stridsåtgärderna skulle hävas. Mot detta har arbetstagarförbunden anfört att kraven eller i varje fall vissa av dem var förhandlingsbara och att detta skulle ha visat sig om inte kaptenen på Britannia enligt instruktion från rederiet hade vägrat att över huvud träda i förhandling.

I vad slutligen gäller frågan mot vem eller vilka de omtvistade stridsåtgärderna riktades har arbetstagarförbunden hävdat att det var fråga om blockad mot tre företag på redarsidan, nämligen Seabronze, fartygets ägare Barbarossa och den filippinska bemanningsagenten Hammonia. Med bl a den utgångspunkten har förbunden gjort gällande att frågan om stridsåtgärdernas lovlighet i vad åtgärderna riktades mot Seabronze, eller vidtogs till stöd för krav på avtal med Seabronze, skall bedömas med hänsyn till att Seabronze inte hade ställning av arbetsgivare i förhållande till besättningen på Britannia. I stället var något eller några av de båda andra företagen och det cypriotiska managementföretaget Hanseatic besättningens arbetsgivare. Såvitt gäller Seabronze kunde det därmed inte vara fråga om ett angrepp på ett bestående avtalsförhållande. Vidare har förbunden menat att lovligheten enligt 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen av sympatiåtgärderna med avseende på lossning och lastning, hamnservice och bogserbåtsassistans skall ses mot bakgrunden av att de båda övriga angripna företagen, Barbarossa och Hammonia, inte har gjort gällande att de mot dem vidtagna stridsåtgärderna skulle strida mot avtal eller på annan grund inte vara lovliga. Man har enligt arbetstagarförbunden då att utgå från detta och dra slutsatsen att sympatiåtgärderna i vad de avsåg att understödja blockaden mot Barbarossa och Hammonia också var lovliga.

Här har arbetsgivarparterna invänt bl a att Seabronze faktiskt var besättningens arbetsgivare eller att i varje fall Seabronze, Hanseatic och Hammonia i detta sammanhang utgjorde en enhetlig företagsgrupp, ett ”arbetsgivarkonglomerat”, med en helt gemensam ståndpunkt i den rättsliga konflikten med ITF och de båda svenska förbunden. Barbarossa står enligt arbetsgivarparterna helt utanför avtalen och tvisten, sedan Britannia bareboatchartrats av Seabronze. Arbetsgivarparterna har tillagt att man inte ens med arbetstagarförbundens egen utgångspunkt i hithörande frågor kan komma till de rättsliga slutsatser rörande sympatiåtgärdernas lovlighet som förbunden har dragit.

Vissa utgångspunkter i svensk rätt

Arbetsdomstolen avser att i det följande ta upp till prövning vissa av de här senast antydda särskilda tvistefrågorna, i den utsträckning domstolen finner det behövligt för avgörandet av de båda målen. Dessförinnan bör emellertid som en utgångspunkt för den fortsatta prövningen anges vad som enligt domstolens mening är innebörden av svensk rätt på ett par punkter av betydelse för kärnfrågorna i målen.

I svensk arbetsrätt anses det vara tillåtet för en arbetstagarorganisation att av en arbetsgivare begära och med fackliga stridsåtgärder understödja sitt krav på kollektivavtal för en verksamhet eller ett avtalsområde utan hinder av att arbetsgivaren redan har ett kollektivavtal med en annan arbetstagarorganisation för samma område (se beträffande behandlingen i lagstiftningssammanhang av denna fråga SOU 1975:1 s 414 ff, 912 och prop 1975/76:105 bil 1 s 276; jfr även SOU 1988:49 s 82 ff). Kommer ett sådant andra kollektivavtal till stånd blir emellertid arbetsgivaren enligt i rättspraxis utbildade principer för konkurrens mellan kollektivavtal inte skyldig att tillämpa avtalet såvitt gäller delar därav som är oförenliga med det tidigare kollektivavtalet (jfr bl a AD 1974 nr 14, 1977 nr 14, 1978 nr 75, 111 och 112, 1983 nr 73, 1988 nr 98; beträffande vissa speciella fall i vilka oförenlighet inte föreligger jfr även AD 1964 nr 12). Oförenligheten kan däremot under vissa omständigheter föranleda skadeståndsansvar för arbetsgivaren gentemot den arbetstagarorganisation med vilken det senare kollektivavtalet träffats. I enlighet med det sagda betraktas inte heller denna arbetstagarorganisations krav på kollektivavtal och dess stridsåtgärder i syfte att uppnå ett avtal i egentlig mening som ett angrepp på det första kollektivavtalet. Detta fortfar att gälla som tidigare.

Tvister kring lovligheten av fackliga stridsåtgärder i fall av detta slag har i arbetsdomstolens praxis kommit upp på det sättet att sympatiåtgärder har vidtagits för att understödja krav på kollektivavtal gentemot en arbetsgivare som redan har kollektivavtal med en annan arbetstagarpart. Ett exempel från tidigare år har varit att en utomstående arbetstagarpart som har gjort anspråk på ett visst arbete hos en arbetsgivare, till stöd för detta anspråk har förklarat arbetet i blockad och begärt att arbetsgivarens anställda skall respektera blockaden. Om då dessa arbetstagare har varit skyldiga enligt sitt kollektivavtal med arbetsgivaren att utföra arbetet, har arbetsdomstolen ansett att de har gjort sig skyldiga till en olovlig stridsåtgärd om de har respekterat blockaden. Stridsåtgärderna har betraktats som avsedda att tvinga fram ändring i det befintliga kollektivavtalet (AD 1934 nr 59 och 1938 nr 90, jfr vidare Schmidt, Kollektiv arbetsrätt, 5 uppl. 1966, s 226 ff). Den rättsliga bedömningen har utfallit på annat sätt i ett fall där en utomstående arbetstagarorganisation för egen räkning hade begärt kollektivavtal för visst arbete, trots att detta redan omfattades av ett för arbetsgivarens allmänna verksamhet upprättat kollektivavtal (AD 1964 nr 12).

I ett annat fall från senare tid (AD 1972 nr 19) hade en blockad riktats mot en underentreprenör på en byggnadsarbetsplats med krav på kollektivavtal, fastän underentreprenören redan hade kollektivavtal med en annan arbetstagarpart, varefter den angripande arbetstagarorganisationen utlyste en sympatiblockad mot huvudentreprenören till vilken organisationen stod i kollektivavtalsförhållande. Från arbetsgivarsidan gjordes gällande att sympatiblockaden var olovlig såsom i verkligheten syftande till att åstadkomma ändring i kollektivavtalet med huvudentreprenören, närmare bestämt genom att förmena denne rätten att anlita underentreprenörer. Ett av skälen till denna ståndpunkt var att underentreprenören skulle komma att försättas i en omöjlig situation om han tvingades sluta ett ytterligare kollektivavtal som skulle ”läggas ovanpå” det avtal som redan fanns. Arbetsdomstolen fann emellertid, efter en genomgång av rättsläget när två inbördes oförenliga kollektivavtal har upprättats, att man inte av den situation som underentreprenören skulle komma att hamna i kunde dra slutsatsen att sympatiblockaden hade annat syfte än att understödja det krav på kollektivavtal som hade riktats mot honom. Domstolen uttalade särskilt att det alltid torde finnas rättsliga normer för valet mellan avtalen när två oförenliga kollektivavtal har träffats. Vidare förklarade domstolen att i det aktuella fallet anledning saknades att anta att underentreprenören skulle komma att åläggas en så orimlig börda, att det på grund därav kunde slutas att kravet gentemot honom på avtal och den till stöd härför vidtagna primära blockaden utgjorde ett sken och ytterst syftade till att driva bort honom från arbetsplatsen.

När sedermera förslag har väckts om ett förbud genom lagstiftning mot angrepp med krav på kollektivavtal mot områden där kollektivavtal redan gäller, har som ett av argumenten mot sådan lagstiftning åberopats arbetsdomstolens uttalande att det i princip alltid finns en rättslig lösning på de problem som möter en arbetsgivare, vilken har träffat flera kollektivavtal för samma område och tvingas att vid tillämpningen välja mellan dem (SOU 1975:1 s 419).

Rättsläget är sålunda att en arbetstagarorganisation kan vidta stridsåtgärder till stöd för ett anspråk på kollektivavtal för ett tillämpningsområde där kollektivavtal redan gäller mellan arbetsgivaren och en annan arbetstagarpart, trots att det ytterligare kollektivavtalet i viss mening strider mot det redan befintliga. Att avtalen strider mot eller är oförenliga med varandra är ett problem som löses inte genom förbud mot stridsåtgärder i syfte att få det senare avtalet till stånd utan genom rättsregler om konkurrens mellan kollektivavtal, av vilka huvudregeln är att ett senare avtal får vika för ett tidigare. Denna lösning har ansetts från rättslig synpunkt invändningsfri för de fall som förekommer på arbetsmarknaden, där kravet på det ytterligare kollektivavtalet ställs av en arbetstagarorganisation för de egna medlemmarnas räkning och där det från den organisationens synpunkt är ett behörigt intresse att få till stånd ett kollektivavtal även med den begränsade faktiska tillämplighet som regeln om försteg för det äldre kollektivavtalet medger. I sådana fall torde särskilt numera, sedan rättsläget i fråga om konkurrerande kollektivavtal klarlagts genom arbetsdomstolens praxis, parterna regelmässigt underförstå att det ytterligare kollektivavtal som begärs i varje fall tills vidare får enbart begränsade verkningar (jfr AD 1965 nr 6 och 1972 nr 19). Det må framhållas att medbestämmandelagens regler om förhandlingsrätt ger kollektivavtalsbärande organisationer på arbetstagarsidan en sådan förstärkt ställning att enbart denna omständighet kan utgöra motiv för att bli part i ett kollektivavtalsförhållande.

Man kan emellertid ställa frågan vad som skall anses gälla i andra fall än de här senast åsyftade. Hur bör man t ex se på rättsläget i ett fall där en arbetstagarorganisation med en blockad understödjer ett konkret krav som är rättsstridigt, såsom ett krav på en organisationsklausul som föreskriver skyldighet för arbetsgivaren att i strid mot anställningsskydd och föreningsrätt enligt lag och kollektivavtal avskeda redan anställda arbetstagare tillhörande en annan arbetstagarorganisation (jfr AD 1977 nr 38)? Hur ter sig läget i ett fall, där en utomstående arbetstagarorganisation inte enbart för egen räkning ställer krav på ett konkurrerande kollektivavtal i den här tidigare avsedda meningen utan uttryckligen fordrar att arbetsgivaren skall tillämpa det kollektivavtal som organisationen begär även på anställda som är medlemmar i den arbetstagarorganisation som är part i det redan befintliga kollektivavtalet och därmed bundna av det avtalet? Vad gäller om rättsenligheten av en blockad som utlyses av en utomstående arbetstagarorganisation till stöd för ett sådant krav på direkt ingrepp i ett tidigare kollektivavtal, om den utomstående organisationen inte har några egna medlemmar anställda hos arbetsgivaren utan vidtar sin stridsåtgärd i en allmän strävan att påverka löneläget på avtalsområdet? Är även i fall som avses med de här ställda frågorna lösningen att stridsåtgärderna skall betraktas som i och för sig lovliga men att det kollektivavtal som arbetsgivaren kan tvingas påteckna helt eller delvis måste frånkännas rättslig verkan? Hur behandlar man emellertid då det fallet att den angripande arbetstagarorganisationen ställer som villkor för hävande av blockaden att arbetsgivaren i strid mot det befintliga kollektivavtalet omedelbart betalar ett belopp i retroaktivt lönetillägg till de arbetstagare som är bundna av det avtalet? Bör arbetsgivaren få finna sig i detta och hänvisas att söka få pengarna åter sedan stridsåtgärderna hävts?

Att de här ställda frågorna inte har kommit upp och besvarats i arbetsdomstolens praxis har sannolikt sin förklaring i att stridsåtgärder i sådana syften som de angivna inte ingår i det praktiskt tillämpade handlingsmönstret på den svenska arbetsmarknaden. Det finns inte heller nu skäl att utreda dem alla. Frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder som syftar till ett sådant direkt ingrepp även i redan kollektivavtalsbundna arbetstagares rättsliga förhållande till arbetsgivaren, som här har nämnts, träder emellertid i förgrunden i den nu förevarande tvisten på grund av omständigheterna i denna och av de påståenden som arbetsgivarparterna har lagt till grund för sin talan. Arbetsgivarparterna menar att ett sådant angrepp från en utomstående arbetstagarorganisations sida mot ett gällande kollektivavtal som skett i detta fall bör anses olovligt i varje fall enligt allmänna arbetsrättsliga grundsatser.

Om man förändrar frågeställningen och som utgångspunkt antar att initiativ till att söka förmå arbetsgivaren att ersätta det gällande kollektivavtalet med ett nytt tas av den arbetstagarorganisation som är part i det gällande kollektivavtalet, eller av enskilda medlemmar i den organisationen, och vidare tänker sig att den kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen eller de enskilda medlemmarna anordnar eller vidtar stridsåtgärder mot arbetsgivaren i det syftet, är de åtgärderna olovliga enligt den grundregel i 41 § första stycket 2 medbestämmandelagen som föreskriver att den som är bunden av ett kollektivavtal inte får vidta stridsåtgärder för att åstadkomma ändring i avtalet. Skulle då även en utomstående kollektivavtalslös arbetstagarorganisation stödja angreppet genom en stridsåtgärd mot arbetsgivaren, t ex en blockad eller en bojkott, bör emellertid enligt numera gällande lag även denna åtgärd betraktas som olovlig, trots att arbetstagarorganisationen inte står i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren.

Enligt 42 § första stycket medbestämmandelagen gäller nämligen att arbetsgivar och arbetstagarorganisationer inte får anordna eller på annat sätt föranleda och inte heller genom understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd. Denna regel gäller oavsett egen kollektivavtalsbundenhet och, till skillnad från äldre lag, även för arbetsgivar och arbetstagarorganisationer utan organisatoriskt samband med part i det kollektivavtal som angrips med den olovliga stridsåtgärden. I fråga om motiven till regeln kan här återges följande ur arbetsrättskommittens betänkande (SOU 1975:1 s 436 f; jfr prop 1975/76:105 bil 1 s 277, 406).

Kommitten delar på åtskilliga punkter uppfattningen hos de kritiker av nu gällande rätt på hithörande område, som har hävdat att ansvaret för fredsplikten bör utsträckas till att omfatta även andra medverkande än dem som faller under de nyss redovisade reglerna i 4 § KAL. Om man såsom i vårt land bygger det kollektivavtalsrättsliga regelsystemet på principen om lagstadgad fredsplikt i kollektivavtalsförhållanden och på att denna princips upprätthållande skall främjas genom att förfördelad part kan anlita rättsordningen för att utkräva påföljder vid brott mot fredsplikten, finns i princip inte skäl att begränsa de rättsliga sanktionsmöjligheterna på sådant sätt att det kommer att stå vissa enskilda eller sammanslutningar fritt att föranleda eller medverka till kollektivavtalsrättsligt olovliga stridsåtgärder medan ansvar utkrävs av andra. Sådana skillnader i den rättsliga bedömningen av likvärdigt handlande kan, såsom också har visat sig när det gällt den olika behandlingen av organiserade och oorganiserade arbetstagare före HD:s avgöranden i de förut omtalade fallen, av de närmast berörda upplevas såsom orättvisa. Och det måste även hållas i minnet att tillgången till rättsliga påföljder utgör inte enbart ett skydd för den förfördelade parten i det enskilda fallet utan även ett stöd för dem som på de angripandes egen sida lojalt verkar för fredspliktens upprätthållande. Skall därför begränsningar tillåtas vid fastställandet av den för fredsplikten ansvariga kretsen av organisationer och enskilda, bör de bero av hänsyn till väsentliga motstående intressen eller föranledas av de svårigheter som kan föreligga att konstruera verksamma och rättvisa regler.

Vad till en början gäller föreningars ansvar finner kommitten otillfredsställande att det skall vara möjligt för fackliga organisationer att genom ekonomiska bidrag eller på annat sätt understödja olovliga stridsåtgärder av andra organisationer eller deras medlemmar, när den understödjande inte själv bär ansvar för det angripna kollektivavtalet. Såsom framgått i det föregående torde enligt gällande rätt härvidlag inte finnas några hinder vid sidan av dem som kan tänkas följa av allmänna regler om föreningars rättsliga förhållanden, vilkas innehåll på denna punkt är i hög grad osäkert. Understöd exempelvis i form av ekonomiska bidrag är inte sympatiåtgärder i den mening som avses i arbetsfredslagstiftningen och kan alltså inte åtkommas genom tillämpning av förbudsregeln i 4 § första stycket 4 KAL. De värderingar som ligger bakom regeln på sympatiåtgärdernas område, att olovliga primäråtgärder inte får understödjas, äger dock i viss mån tillämpning även här. Av sammanslutningar som tagit till sin uppgift att verka såsom fackliga organisationer på arbetsmarknaden synes också kunna krävas att de lojalt ställer sig bakom de rättsliga grundsatser som där gäller och inte medverkar till fredspliktsbrott av andra, organisationer eller enskilda. Att denna uppfattning torde delas av de flesta organisationerna och att dessa i enlighet därmed även utan lagregler i ämnet avhåller sig från att ge sådant understöd utgör enligt kommittens uppfattning inte något skäl emot att lagstiftarens ståndpunkt kommer till klart uttryck i lagen. Kommitten föreslår därför att det skall vara varje förening, oberoende av det organisatoriska sambandet, otillåtet att anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt lagen inte är lovlig för den som är kollektivavtalsbunden, liksom att genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid sådan stridsåtgärd. Genom denna regel vinnes klarhet också beträffande fall av tidigare nämnd art där visst organisatoriskt samband finns, t ex när det gäller understöd av ett LOförbund till ett annat eller av en lokalavdelning inom ett sådant förbund till en annan.

Det torde ligga i sakens natur att de åtgärder av utomstående facklig organisation som i första hand träffas av det föreslagna förbudet är lämnande av ekonomiskt understöd.

Av lagförarbetena framgår visserligen att de åtgärder av en utomstående arbetsgivareller arbetstagarorganisation som i första hand avsågs komma att träffas av förbudet var lämnande av ekonomiskt understöd till olovliga stridsåtgärder. Med hänsyn till den värdering i fråga om den kollektivavtalsrättsliga fredsplikten och ansvaret för denna som föranledde förbudsregeln, bör likväl enligt arbetsdomstolens mening regeln anses tillämplig även på understöd eller medverkan i form av ett direkt angrepp med fackliga stridsåtgärder mot den kollektivavtalspart som utsätts för en olovlig stridsåtgärd (se även SOU 1975:1 s 851). I varje fall i denna mer begränsade mening innehåller därmed lagen numera ett förbud mot fackliga sympatiåtgärder även av den som inte själv är bunden av kollektivavtal. Att detta fall inte ägnas någon närmare uppmärksamhet i lagmotiven torde ha sin förklaring i att det inte har haft någon motsvarighet i vad som praktiskt har tillämpats på arbetsmarknaden.

Med den nu angivna utgångspunkten skulle man kunna närma sig förhållandena i tvisten kring stridsåtgärderna mot Britannia genom att fråga sig vad rättsläget skall anses vara, om någon olovlig stridsåtgärd faktiskt inte anordnas eller vidtas av den kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen eller av medlemmar däri men den utomstående arbetstagarorganisationen likväl angriper arbetsgivaren med en blockad i syfte att undanröja eller åstadkomma ändring i det gällande kollektivavtalet, t ex på direkt begäran av den avtalsbundna arbetstagarorganisationen eller av enskilda medlemmar i denna eller i varje fall på dess eller deras vägnar. Hur skall i ett sådant fall situationen bedömas om den utomstående arbetstagarorganisationen kräver att själv få teckna ett kollektivavtal i det befintliga avtalets ställe och ställer som villkor för hävande av blockaden att arbetsgivaren skall utfästa sig att tillämpa det nya avtalet på medlemmarna i den kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen?

Som nyss nämndes menar arbetsgivarparterna att ett sådant angrepp utifrån med fackliga stridsåtgärder direkt mot ett gällande kollektivavtal bör anses vara olovligt enligt allmänna rättsgrundsatser. Ser man direkt till förhållandet mellan den angripande arbetstagarorganisationen och den angripne arbetsgivaren talar enligt arbetsdomstolens mening också beaktansvärda skäl för den ståndpunkten. En första fråga som måste ställas är om inte arbetsgivaren med stöd av 29 § avtalslagen skulle kunna utverka ogiltigförklaring helt eller delvis av ett nytt kollektivavtal som han till följd av blockaden funnit sig tvingad att påteckna, likaväl som den frågan kan uppkomma under motsvarande förhållanden vid en olovlig stridsåtgärd helt inom ramen av ett kollektivavtalsförhållande (se beträffande denna fråga t ex SOU 1988:49 s 212 ff, 242 ff, Schmidt, Arbetsrätt I, 1972, s 181 f med hänvisningar och SOU 1975:1 s 454 ff, Sigeman, 36 § avtalslagen och arbetsrätten, Festskrift till Hellner, 1984, s 609 f; jfr i fråga om t ex dansk rätt Jacobsen, Kollektiv arbejdsret, 3 uppl 1982, s 80 f). Arbetsgivarparterna har vidare särskilt med sikte på stridsåtgärderna mot Britannia och de krav bl a på retroaktiv lön som då ställdes mot rederiet gjort gällande att det har varit fråga om en sådan s k utpressningsblockad som har förklarats otillåten i huvudavtalet mellan SAF och LO (ursprungligen kap IV § 6 i avtalet). I den utsträckning denna avtalsbestämmelse skall tolkas med utgångspunkt i sitt ursprung i 1930talets förslag till lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder synes det också arbetsdomstolen, utan att bedömningen redan här går närmare in på förhållandena i fallet Britannia, att en blockad i sådant syfte som arbetsgivarparterna här har i åtanke väl kan tänkas falla in under avtalsbestämmelsen (jfr SOU 1933:36 s 98 f, SOU 1934:16 s 44 ff, prop 1935 nr 31 s 86 ff och L2U 1935 nr 29 s 31 ff, 80 ff).

Att en facklig stridsåtgärd har ett rättsstridigt syfte på det sätt som här har satts i fråga är likväl inte utan vidare liktydigt med att stridsåtgärden skall betraktas som i rättslig mening olovlig även när avtal saknas mellan angriparen och den angripne och utan stöd i lag. Med olovlighet kan då enligt arbetsdomstolens mening i detta sammanhang inte avses annat än att stridsåtgärden medför ansvar för sådan s k ren förmögenhetsskada som genom åtgärden åsamkas den angripne. Att denna fråga är komplicerad och kräver djupgående rättsliga överväganden har bekräftats när arbetsdomstolen vid några tidigare tillfällen har kommit i beröring med den liksom när den har behandlats på olika håll i den arbetsrättsliga och allmänt skadeståndsrättsliga litteraturen (se för en översikt t ex Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, s 19 ff, 201 ff och 267 ff, Sigeman i Schmidt, Facklig arbetsrätt, 1988 års upplaga, s 192 ff). Något vägledande avgörande har ännu inte träffats i rättspraxis sedan frågan om lagstiftning fick falla efter tillkomsten av huvudavtalet år 1938.

Som redan har antytts finns det emellertid enligt arbetsdomstolens mening anledning att vid besvarandet av de här senast ställda rättsfrågorna ta till utgångspunkt vad som nyss konstaterades i fråga om fredspliktsreglerna i 41 och 42 §§ medbestämmandelagen. Även i sådana fall som de här åsyftade utgör den utomstående arbetstagarorganisationens blockad mot den kollektivavtalsbundne arbetsgivaren ett direkt angrepp mot det av fredsplikt skyddade kollektivavtalet. Om blockaden företas på initiativ av eller i samförstånd med den kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen eller enskilda medlemmar i denna, utan någon egen olovlig stridsåtgärd från dess eller deras sida, ter sig förfarandet närmast som ett försök till kringgående av fredspliktsreglerna i 41 och 42 §§ medbestämmandelagen och blockaden bör därför i sådana fall anses omfattad av förbudsregeln i 42 § första stycket i lagen. Enligt domstolens mening finns det emellertid om man beaktar lagens grunder inte anledning att se annorlunda på det fallet att den utomstående arbetstagarorganisationen självständigt beslutar om blockaden till stöd för ett krav på kollektivavtal för egen räkning men ställer det ytterligare kravet att detta skall tillämpas på dem som tillhör den redan kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen och är bundna av dess avtal. Även i detta fall är det ett syfte med blockaden att söka tvinga arbetsgivaren att under löpande avtalsperiod avstå från det gällande kollektivavtalet i det partsförhållande för vilket avtalet har träffats. Det kan vidare inte anses förenligt med den delaktighet i det rättsliga ansvaret för detta kollektivavtals upprätthållande, som åläggs den utomstående arbetstagarorganisationen genom 42 § första stycket medbestämmandelagen, att betrakta ett direkt angrepp mot avtalet under hänvisning till den utomstående arbetstagarorganisationens eget intresse som lovligt.

Till ytterligare belysning av det sagda kan här inskjutas följande om vissa av medbestämmandelagens grundläggande regler. Arbetstagarorganisationerna förutsätts i lagen förhandla (10 §) och träffa kollektivavtal (26 §) för sina medlemmars räkning och de fackliga stridsåtgärderna vidtas för att få till stånd sådana avtal. En organisation är inte behörig att träffa kollektivavtal för andra än egna medlemmar. Att det sedan av ett kollektivavtal i regel följer en skyldighet för arbetsgivaren gentemot kollektivavtalsmotparten att tillämpa avtalet även på utanförstående arbetstagare är en annan sak. I överensstämmelse med detta föreskrivs i 26 § medbestämmandelagen bl a att en arbetstagare som träder in som medlem i en arbetstagarorganisation därmed blir bunden av organisationens kollektivavtal inom dess tillämpningsområde, dock inte i den mån arbetstagaren redan är bunden av ett annat kollektivavtal. Vidare föreskrivs att en medlem som utträder ur en organisation som har slutit ett kollektivavtal inte genom utträdet blir befriad från sin bundenhet av avtalet. Det är tydligt att en arbetstagarorganisations krav på ett kollektivavtal som skall tillämpas på en annan redan kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisations medlemmar strider mot dessa regler i lagen. Kravet kan inte realiseras utan att det tidigare avtalet upphör att gälla. Fackliga stridsåtgärder som vidtas till understödjande av kravet syftar därmed i realiteten till att undanröja det tidigare kollektivavtalet.

Till detta kommer emellertid följande. Det egna intresse som den angripande utomstående arbetstagarorganisationen kan ha är att dess kollektivavtal skall bli det avtal som tillämpas på arbetsplatsen med uteslutande i därmed oförenliga delar av andra avtal. Detta intresse kan emellertid inte tillgodoses genom stridsåtgärder mot den redan kollektivavtalsbundne arbetsgivaren i syfte att genomdriva att det befintliga kollektivavtalet undanröjs, redan av det skälet att en tredje part inte torde kunna med rättslig verkan tvinga två avtalsparter att sinsemellan avstå från ett avtal som de har träffat. En stridsåtgärd helt i den utomståendes intresse är därmed rättsligt sett ändamålslös. Om å andra sidan arbetstagarparten i det befintliga kollektivavtalet finner det förenligt med sitt intresse att avstå från avtalet torde situationen vara i sak densamma som när den utomståendes blockad företas i samförstånd med den avtalsbundna parten.

Mot denna bakgrund kan det enligt arbetsdomstolens mening inte möta några betänkligheter att med utgångspunkt i ändamålet med 42 § första stycket medbestämmandelagen tillämpa lagrummet, direkt eller under åberopande av dess grunder, på varje angrepp med fackliga stridsåtgärder av en utomstående part när syftet är att söka förmå den angripna parten till undanröjande eller ändring av ett bestående kollektivavtal, även om någon olovlig stridsåtgärd faktiskt inte vidtas av den angripnes motpart i kollektivavtalet (jfr i fråga om överordnad organisations fredspliktsansvar enligt äldre rätt t ex AD 1935 nr 48). Att den angripande arbetstagarorganisationen ytterst kan ha ett fullt behörigt fackligt intresse av att påverka löne och anställningsförhållandena på det angripna kollektivavtalets område kan här lika litet som vid tillämpning av fredspliktsreglerna i övrigt tillmätas någon betydelse. Inte heller kan stridsåtgärderna få försvaras med att arbetstagarorganisationen önskar att dess kollektivavtal skall vara ensamt gällande på tillämpningsområdet. Det kan inte vara detta som avses när det i lagförarbetena uttalas att reglerna i 42 § första stycket medbestämmandelagen inte är avsedda att medföra hinder för den utomstående organisationen att ”i egna syften vidtaga självständiga fackliga konfliktåtgärder” (se SOU 1975:1 s 851).

Regeln om fackliga sympatiåtgärder i 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen har utan ändring i sak överförts från den tidigare gällande kollektivavtalslagen. Dess innebörd är enligt vad som framgår av förarbetena (se prop 1928:39 s 89, 92 f; jfr SOU 1975:1 s 407 ff) att det skall vara tillåtet för en part på arbetsmarknaden som är bunden av kollektivavtal att utan hinder av den fredsplikt som följer av avtalet vidta sympatiåtgärder, om det sker till stöd för en annan part som inte själv är hindrad av kollektivavtal att vidta stridsåtgärder. Mot bakgrund av att fredspliktsreglerna har till ändamål att skydda träffade kollektivavtal mot angrepp med fackliga stridsåtgärder måste lagrummet emellertid omvänt förstås så att det undantag från fredsplikten på grund av det egna kollektivavtalet som rätten att vidta sympatiåtgärder utgör inte kan åberopas, om avsikten är att stödja ett angrepp med fackliga stridsåtgärder som har till syfte att undanröja eller åstadkomma ändring i ett bestående kollektivavtal. Att lagen i och för sig tillåter att samma organisation beslutar såväl om den primära stridsåtgärden som om sympatiåtgärden förändrar inte den saken (jfr AD 1947 nr 35 och 1972 nr 19). De rättsliga utgångspunkterna för tolkningen av 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen är enligt arbetsdomstolens mening principiellt desamma som här tidigare har beskrivits med avseende på ett angrepp med stridsåtgärder av en utomstående arbetstagarorganisation direkt mot en kollektivavtalsbunden arbetsgivare.

I anslutning till det sagda och med utgångspunkt i parternas argumentation i den nu förevarande tvisten kan tilläggas följande.

I 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen föreskrivs ett förbud att vidta stridsåtgärder för att ”stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd”. Denna regel täcker även enligt ordalagen också den situationen att någon olovlig primär stridsåtgärd faktiskt inte vidtas (huruvida det omvänt krävs en faktiskt vidtagen lovlig primär åtgärd för lovlighet av en sympatiåtgärd är en annan fråga, jfr SOU 1975:1 s 407 och AD 1981 nr 113). Regelns innebörd är att sympatiåtgärder är lovliga under en viss förutsättning men inte under andra. Frågan huruvida förutsättningen för lovlighet är uppfylld måste följaktligen kunna prövas rättsligt. Därav följer i sin tur att det inte står den som vill åberopa sig på rätten att vidta sympatiåtgärder fritt att efter eget gottfinnande hänvisa till en annan stridsåtgärd och göra gällande att den utgör den lovliga primära stridsåtgärd som gör sympatiåtgärden lovlig (jfr AD 1985 nr 128). Arbetsdomstolen har visserligen antagit att en primär stridsåtgärd inte behöver i sig själv vara effektiv som påtryckningsmedel för att kunna utgöra underlag för sympatiåtgärder (AD 1972 nr 19). Detta är dock inte liktydigt med att även en stridsåtgärd som vidtas för skens skull, eller som ter sig som företagen bara för att uppfylla ett formellt villkor, skall godtas som primäråtgärd vid avgörandet av frågan om sympatiåtgärdernas lovlighet (jfr AD 1965 nr 6). Lösningen torde vara att man som primär åtgärd godtar enbart en stridsåtgärd i det partsförhållande som den primära tvisten sakligt sett gäller. Är syftet att undanröja eller få till stånd en ändring i ett kollektivavtal bör därmed det avgörande vara att primära stridsåtgärder i det syftet inte är lovliga i förhållandet mellan parterna i det kollektivavtalet. Sympatiåtgärden blir inte lovlig enbart därför att den som vidtar den också riktar en stridsåtgärd direkt mot en part i det kollektivavtal som angreppet faktiskt gäller. Den slutsatsen förändras, som nyss utvecklades med avseende på 42 § första stycket medbestämmandelagen, inte av att den utomstående organisationen kan ha ett eget intresse av att kollektivavtalet undanröjes.

Arbetsdomstolens slutsats är att ett angrepp utifrån med fackliga stridsåtgärder mot ett bestående kollektivavtal, i den mening som åsyftas med de tidigare anförda exemplen, är olovligt såsom oförenligt med medbestämmandelagen och att detta gäller såväl i fråga om stridsåtgärder som i det angivna syftet riktas direkt mot den kollektivavtalsbundne arbetsgivaren som i fråga om sympatiåtgärder som vidtas i syfte att understödja angreppet, när sympatiåtgärden riktas mot en motpart i ett kollektivavtalsförhållande. Därmed följer av stridsåtgärderna ett skadeståndsansvar för den eller de angripande arbetstagarorganisationerna enligt 54, 55, 60 och 61 §§ medbestämmandelagen gentemot den eller de arbetsgivare som angrips.

Till det sagda bör göras det påpekandet att arbetsdomstolens resonemang i det föregående har tagit sikte på fall där den utomstående arbetstagarorganisationens krav gäller löne och andra anställningsvillkor i ett befintligt kollektivavtal. Hur rättsläget bör betraktas i andra tänkbara fall av angrepp med fackliga stridsåtgärder mot ett kollektivavtal mellan den angripne arbetsgivaren och en annan arbetstagarorganisation saknar domstolen anledning att gå in på i dessa mål (jfr t ex AD 1978 nr 111).

Arbetsdomstolen vill vidare göra följande ytterligare anmärkningar. Vad som har sagts om angrepp med fackliga stridsåtgärder mot ett bestående kollektivavtal från en utomstående organisations sida utgår från att stridsåtgärderna faktiskt har vidtagits i ett sådant syfte. I det enskilda fallet kan naturligtvis här liksom annars tänkas att det blir tvist om i vilket syfte en stridsåtgärd vidtas. Medbestämmandelagens fredspliktsregler bygger emellertid på att en part som framställer ett visst krav och går till strid till stöd för det kravet, eller med ett annat sätt att beskriva saken ställer ett villkor för att avstå från en stridsåtgärd eller för att häva en vidtagen stridsåtgärd, bryter mot fredsplikten om kravet eller villkoret är avtalsstridigt. Den angripande parten kan inte åberopa att kravet är förhandlingsbart och att parten skulle vara beredd att i större eller mindre utsträckning göra avkall på det om motparten skulle begära det i en förhandling. Den rättsliga regleringen inskränker sig inte heller till att betrakta det under angivna förutsättningar ingångna avtalet som ogiltigt. Läget kan däremot vara ett annat om det från början framgår att kravet inte är avsett att ha den innebörd som t ex en begärd avtalstext ger vid handen (jfr AD 1977 nr 38). Vad som nu har sagts får enligt arbetsdomstolens mening anses gälla även om det undantagsvis förhåller sig så, att den angripande parten inte har någon på lag grundad förhandlingsrätt gentemot den angripne. Vidare gäller i princip att en parts stridsåtgärd inte blir lovlig i den meningen att den inte kan medföra någon rättslig påföljd, om ett avtalsstridigt krav framställs och vidhålls som villkor för hävande av stridsåtgärden men till äventyrs förenas med ett annat krav som inte är avtalsstridigt. Det är likaledes här en annan sak att en stridsåtgärd i syfte att genomdriva ett kollektivavtal bör anses lovlig, om kravet enbart avser ett konkurrerande kollektivavtal i den inledningsvis i detta avsnitt åsyftade meningen.

Fackliga stridsåtgärder i Sverige i syfte att påverka utländska avtalsförhållanden

Vad som har sagts i det föregående avsnittet har tagit sikte på rättsförhållanden på den svenska arbetsmarknaden mellan parter som är underkastade de svenska kollektivavtalsrättsliga reglerna. En ytterligare fråga som föranleds av tvisten i fallet Britannia är emellertid vilken tillämplighet fredspliktsreglerna i 41 och 42 §§ medbestämmandelagen skall anses ha, när fackliga stridsåtgärder vidtas på den svenska arbetsmarknaden med anledning av en arbetskonflikt utomlands. En mer konkret fråga som här är av intresse är om 42 § första stycket medbestämmandelagen bör anses tillämpligt även vid en arbetskonflikt utomlands när stridsåtgärder som vidtas i den konflikten är olovliga enligt tillämplig utländsk lag. Med utgångspunkt i vad som tidigare har sagts om rättsläget på den svenska arbetsmarknaden kan det också finnas anledning att ställa den mer vittgående frågan huruvida fackliga stridsåtgärder som vidtas i Sverige kan vara att betrakta som olovliga enligt medbestämmandelagen därför att de utgör ett angrepp mot ett utländskt kollektivavtal som skyddas av fredsplikt enligt utländsk rätt.

Frågan om tillämpligheten av 42 § första stycket medbestämmandelagen på understöd eller medverkan vid en olovlig stridsåtgärd utomlands har inte berörts i medbestämmandelagens förarbeten och den har sannolikt inte heller uppfattats som särskilt praktisk vid lagens förberedande. Det är inte heller så lätt att finna praktiska fall i vilka frågan kan komma upp. Man kan dock naturligtvis tänka sig fall där en svensk arbetsgivareller arbetstagarorganisation ekonomiskt understödjer en part i en arbetsstrid utomlands i vilken den parten vidtar rättsligen olovliga stridsåtgärder. Ett annat åtminstone principiellt tänkbart fall skulle kunna vara att ett internationellt storföretag är verksamt inom ramen för samma juridiska person både i Sverige och i ett annat land och att en olovlig stridsåtgärd i det andra landet understöds genom en direkt mot företaget riktad facklig stridsåtgärd här. Är den angripande svenska arbetstagarparten bunden av kollektivavtal i förhållande till företaget kommer rättsfrågan då att gälla om stridsåtgärden är lovlig enligt 41 § medbestämmandelagen, i annat fall uppkommer i stället fråga om tillämpligheten av 42 § första stycket i lagen.

Rättsläget i fråga om lovligheten enligt 41 § medbestämmandelagen av fackliga sympatiåtgärder i Sverige med bakgrund i en utländsk arbetskonflikt får likväl anses principiellt sett klart. Regeln att en kollektivavtalsbunden part utan hinder av fredsplikten får vidta sympatiåtgärder till stöd för annan som är inbegripen i en lovlig primär arbetsstrid är tillämplig även när den primära arbetsstriden äger rum i ett annat land. Det krävs då i princip att primäråtgärden är lovlig enligt det främmande landets lag. Vad som närmare ligger i det kravet har arbetsdomstolen berört i rättsfallet AD 1978 nr 160 (jfr från äldre rätt AD 1961 nr 30). Domstolen förklarade där att primäråtgärden torde kunna betraktas som olovlig bara om de sanktioner som kan inträda i det främmande landet till sina verkningar är åtminstone i huvudsak jämförliga med dem som kan följa enligt medbestämmandelagen beträffande en här i landet vidtagen olovlig stridsåtgärd. Häri ligger enligt arbetsdomstolens mening dock inte att rättsreglerna i det främmande landet skall på något särskilt sätt prövas från svensk synpunkt vid tillämpningen av 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen på den svenska sympatiåtgärden, utöver vad som ligger i att sanktionerna mot den utländska stridsåtgärden skall till sin rättsliga karaktär vara i huvudsak jämförliga med medbestämmandelagens. Däremot gäller liksom annars när en svensk domstol står inför att tillämpa utländsk rätt att domstolen kan avstå därifrån, om tillämpningen uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen (jfr prop 1975/76:105 bil 1 s 499 och 534, InU 1975/76:45 s 47). Som har utvecklats i skilda sammanhang befinner man sig här nära frågan om den politiska strejkens lovlighet enligt svensk rätt (jfr även prop 1975/76:105 bil 1 s 275 och AD 1980 nr 15).

Som har framgått i det föregående avsnittet är det arbetsdomstolens mening, såvitt gäller rättsförhållandet mellan parter på den svenska arbetsmarknaden, att det inte är tillåtet för en utomstående arbetstagarorganisation att vidta fackliga stridsåtgärder mot en arbetsgivare för att söka bidra till eller själv tvinga fram ett undanröjande eller en ändring av ett bestående kollektivavtal mellan arbetsgivaren och en annan arbetstagarorganisation. Bakgrunden till detta ställningstagande utgörs bl a av gällande regler om förhållandet mellan flera inbördes oförenliga kollektivavtal för samma tillämpningsområde. Domstolen har inte anledning att i dessa mål gå djupare in på de frågor som kan uppkomma vid konkurrens mellan kollektivavtal när en utländsk arbetsgivare bedriver arbeten i Sverige och har träffat kollektivavtal både med en utländsk facklig motpart för dess medlemmar och med en svensk arbetstagarorganisation eller på frågan om lovligheten av stridsåtgärder i sådana sammanhang (jfr t ex Carlhammar, Till frågan om betydelsen av kollektivavtal vid utlandsarbete, i Arbetsrätten i utveckling, 1977, s 65 ff).

I vad gäller tillämpligheten av 42 § första stycket medbestämmandelagen på fackliga stridsåtgärder i ett sådant fall som nu är föremål för prövning är emellertid grundfrågan vilket lands lag som skall tillämpas av svensk domstol på en facklig stridsåtgärd som företas av en icke avtalsbunden arbetstagarorganisation på svensk arbetsmarknad mot en utländsk arbetsgivarpart i ett avtalsförhållande som gäller för en utländsk arbetsplats och är underkastat utländsk rätt (jfr AD 1981 nr 24). Finner man att lovligheten av fackliga stridsåtgärder som vidtas på den svenska arbetsmarknaden av svenska arbetstagarorganisationer bör bedömas enligt svensk lag, finns det enligt arbetsdomstolens mening inte något bärande skäl att utesluta tillämpning av 42 § första stycket medbestämmandelagen när en sådan stridsåtgärd vidtas till understödjande av en stridsåtgärd som enligt tillämplig utländsk lag är olovlig för den avtalspart som vidtar den. Detsamma bör principiellt sett anses gälla när omständigheterna eljest är sådana att den svenska arbetstagarorganisationens stridsåtgärd skulle ha betraktats som ett olovligt angrepp utifrån om den hade riktats mot en part i ett svenskt kollektivavtal, under förutsättning att den lag som gäller för det utländska avtalsförhållandet innehåller en jämförbar reglering av rätten till stridsåtgärder. Det är att märka att 42 § första stycket medbestämmandelagen i vad gäller hithörande fall är en regel om utomståendes rättsliga ansvar för fackliga stridsåtgärder mot en part som står i avtalsförhållande till annan (jfr dock nyss anförda AD 1981 nr 24).

För den här angivna rättstillämpningen talar även att ett direkt angrepp med fackliga stridsåtgärder av en icke kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisation i Sverige mot en arbetsgivarpart i ett utländskt avtalsförhållande liksom i fallet Britannia kan tänkas bli åtföljt av stridsåtgärder även av arbetstagarorganisationer som är bundna av fredsplikt. Lovligheten av deras sympatiåtgärder blir i enlighet med vad som har utvecklats i det föregående under givna förutsättningar beroende av om stridsåtgärder är lovliga mellan parterna i det utländska avtalsförhållandet enligt tillämplig utländsk lag. Över huvud bör beaktas det nära sambandet med regeln i 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen om lovlighet av sympatiåtgärder i kollektivavtalsförhållanden. Det kan visserligen sägas att denna regel har till främsta ändamål att skydda den sympatistridandes eget kollektivavtal, men häri torde inte ligga något sakligt skäl att göra åtskillnad mellan lagrummen i det här aktuella avseendet. De båda lagrummen har gemensamt att saken ytterst gäller utomståendes stöd med fackliga stridsåtgärder till en part i ett avtalsförhållande. De svårigheter i den praktiska rättstillämpningen som följer av att svensk domstol i sammanhang som detta skall tillämpa utländsk rätt får inte underskattas. Detta kan dock inte få föranleda att den svenska rättsregeln inte skall tillämpas ens när den utländska arbetsrättsliga regleringen är jämförlig med den svenska. Svårigheterna torde ställa sig i det väsentliga på samma sätt vare sig fråga är om den ena eller den andra av de båda här aktuella reglerna i medbestämmandelagen. Att i vissa fall fråga kan tänkas uppkomma om fleras ansvar enligt skilda rättsordningar för samma skada kan inte betraktas som något avgörande skäl emot tillämpning av svensk lag på stridsåtgärden i Sverige, mot bakgrund inte minst av den frihet som 60 och 61 §§ medbestämmandelagen ger domstolen att bedöma varje fall efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Vilka stridsåtgärder vidtogs mot Britannia?

Som har framgått är det arbetstagarförbundens ståndpunkt att de fackliga stridsåtgärder som vidtogs mot Britannia i Göteborgs hamn bestod i en av sjöfolksförbundet som primär stridsåtgärd direkt mot fartygets redare utlyst nyanställningsblockad jämte därtill knutna sympatiåtgärder från förbundets egen och transportarbetareförbundets sida. Sympatiåtgärderna bestod enligt arbetstagarförbunden av blockader, eller med ett mer exakt sätt att beskriva saken partiella arbetsnedläggelser, med avseende på lastning och lossning av Britannia (transportarbetareförbundet) och på hamnservice och arbete på bogserbåtar i hamnen (sjöfolksförbundet). Nyanställningsblockaden var enligt förbundens uppfattning lovlig såsom en stridsåtgärd i ett kollektivavtalslöst förhållande med syfte att få avtal till stånd och stridsåtgärderna i övrigt var enligt deras mening lovliga som sympatiåtgärder i anledning av den primära konflikten.

Transportarbetareförbundet har i anslutning till denna beskrivning av stridsåtgärderna tillagt att Seabronzes talan mot förbundet skall avvisas, eftersom Seabronze som utomstående part (tredje man) inte kan ha något rättsligt anspråk mot transportarbetareförbundet, även om förbundets mot lastnings och lossningsarbetena riktade sympatiåtgärd skulle befinnas olovlig i förhållandet till stuveriföretaget, och eftersom Seabronze därmed inte heller har något sådant intresse av en fastställelsetalan mot transportarbetareförbundet som åsyftas i 4 kap 6 § arbetstvistlagen.

Arbetsgivarparterna har vänt sig mot sjöfolks och transportarbetareförbundens beskrivning av stridsåtgärderna, närmast med sikte på nyanställningsblockaden, och gjort gällande att det är tvivelaktigt om en sådan blockad över huvud utlystes och att i alla händelser en nyanställningsblockad i den rådande situationen måste betraktas som ett slags skenåtgärd utan eget innehåll och utan faktisk verkan. Det var, har arbetsgivarparterna betonat, inte på något sätt aktuellt att anställa ytterligare besättningsmän när Britannia låg i Göteborgs hamn. Enligt arbetsgivarparterna bör därför den föregivna nyanställningsblockaden inte få beaktas vid den rättsliga bedömningen av de övriga stridsåtgärdernas lovlighet. Det var enbart de åtgärderna som hade någon effektivitet som stridsåtgärder och som skapade det tvångsläge och förorsakade rederiet den skada som arbetsgivarparterna nu har vänt sig emot. Mot denna bakgrund har Seabronze också bestritt transportarbetareförbundets avvisningsyrkande.

Parternas meningsskiljaktigheter på denna punkt har uppenbarligen sin grund i medbestämmandelagens regler om lovligheten av sympatiåtgärder när fredsplikt råder i kollektivavtalsreglerade förhållanden. Det är nämligen ostridigt mellan dem att svensk rätt skall tillämpas på frågan om lovligheten av sympatiåtgärderna med avseende på lossnings och lastningsarbetena, hamnservicen och arbetet ombord på bogserbåtarna.

Mot denna bakgrund rymmer tvisten om vilka stridsåtgärder som faktiskt vidtogs mot Britannia flera frågor. Seabronze har sålunda menat bl a att man skall betrakta alla stridsåtgärder mot fartyget när det låg i Göteborgs hamn, oavsett hur de närmare var beskaffade, som sympatiåtgärder till stöd för ITF i en omfattande primär konflikt med bekvämlighetsflaggade fartygs rederier och att detta bör vara utgångspunkten vid den rättsliga prövningen av de stridsåtgärder vilkas lovlighet ostridigt skall bedömas enligt svensk rätt. Om emellertid utgångspunkten för prövningen likväl skall vara att det faktiskt förekom en av sjöfolksförbundet utlyst nyanställningsblockad mot Britannia, har arbetsgivarparterna gjort gällande att denna i varje fall bör betraktas som en ombord på fartyget vidtagen stridsåtgärd och att frågan om dess lovlighet därmed skall avgöras enligt flaggans lag. I den mån nyanställningsblockaden åberopas som en primär stridsåtgärd, till vilken övriga stridsåtgärder mot Britannia anslöt sig som sympatiåtgärder, följer enligt arbetsgivarparterna därav att dessa åtgärder var olovliga, eftersom en nyanställningsblockad under rådande förhållanden var olovlig enligt flaggans lag.

En ytterligare hithörande fråga rör den närmare innebörden av grunden för Seabronzes talan mot transportarbetareförbundet. Enligt transportarbetareförbundet är Seabronze rättsligt sett en utomstående tredje man som inte kan göra gällande något anspråk mot förbundet i anledning av dess enbart mot stuveriföretaget riktade stridsåtgärd. Häremot har Seabronze invänt att det i tvister av det här aktuella slaget är rederiet och inte stuveriföretaget som åsamkas skada och att det inte skulle vara ett godtagbart rättsläge, om rederiet var beroende av stuveriföretaget och dess svenska arbetsgivarorganisation för att kunna resa rättsliga invändningar mot sådana stridsåtgärder som tvisten gäller. Häri kan ligga att rederiet enligt Seabronzes mening bör anses berättigat till ersättning för skada utan hinder av att transportarbetareförbundets stridsåtgärd har vidtagits i förhållande enbart till motparten i kollektivavtalet. Mer närliggande är emellertid att uppfatta Seabronzes talan så att det görs gällande, att transportarbetareförbundet tillsammans med sjöfolksförbundet har riktat en gemensam blockad mot rederiet vilken på grund av sitt syfte skall betraktas som olovlig. Grunden även för talan mot transportarbetareförbundet är då att förbundet har vidtagit en olovlig stridsåtgärd mot Seabronze.

Seabronze har inte närmare utvecklat tanken att stridsåtgärderna mot Britannia skall ses mot bakgrund av en primär konflikt mellan ITF och rederier som har fartyg under bekvämlighetsflagg. Innebörden synes dock vara att denna primära konflikt på det internationella planet med hänsyn till ITFs allmänna syften med sin kampanj skall betraktas som olovlig enligt tillämplig utländsk lag och att därmed även de nu omtvistade stridsåtgärderna i svensk hamn, eller åtminstone de åtgärder som har vidtagits i kollektivavtalsreglerade förhållanden, skall förklaras olovliga, med tillämpning av de i svensk rätt antagna principerna för lovligheten av sympatiåtgärder till stöd för part i utländsk arbetskonflikt. Enligt arbetsdomstolens mening kan dock vad Seabronze har anfört på denna punkt inte anses ägnat att tillföra den rättsliga bedömningen av den nu aktuella tvisten något av egentligt värde. Det har sålunda inte satts i fråga i dessa mål att ITF för egen del skulle ha vidtagit eller ens övervägt eller kunnat vidta fackliga stridsåtgärder och den s k ITFkampanjen kan inte i sig själv betraktas som en sådan utländsk arbetskonflikt, som de åsyftade svenska reglerna om rätt till sympatiåtgärder med utländsk bakgrund tar sikte på.

Parternas meningsskiljaktigheter i fråga om sjöfolksförbundets nyanställningsblockad har tydligen flera dimensioner. En tvistefråga är som har framgått om det över huvud har utlysts en nyanställningsblockad och i alla händelser om med hänsyn till omständigheterna en sådan kan räknas som primär åtgärd vid prövningen av de övriga stridsåtgärdernas lovlighet. Därjämte har emellertid parterna yppat olika meningar i frågan huruvida nyanställningsblockaden, om en sådan skall betraktas som den primära stridsåtgärden i detta fall, skall anses vara en i svensk hamn vidtagen stridsåtgärd vars lovlighet beror av svenska rättsregler eller skall betraktas som en stridsåtgärd ombord på fartyget, eller vilken har avseende på förhållandena där, och som därför är underkastad flaggans lag.

Arbetsdomstolen har i sitt interimistiska avgörande i denna tvist (jfr även AD 1987 nr 118) byggt sin rättsliga bedömning på att lovligheten av den blockad som först utlystes av sjöfolksförbundet skall prövas enligt svensk rätt, utan att ställningstagandet dock ägnades någon närmare motivering från domstolens sida. Frågan har också uppmärksammats på flera håll vid diskussionen om blockader mot fartyg under bekvämlighetsflagg i den svenska och den övriga nordiska arbetsrättsliga litteraturen (se senast Göransson, Kollektivavtalet som fredspliktsinstrument, 1988, s 385 ff med hänvisningar). En av svenska deltagare i diskussionen flera gånger framförd synpunkt är att blockaden i grunden bör ses som en stridsåtgärd i det svenska sjöfolksförbundets och dess medlemmars eget intresse och att den därför bör betraktas som en svensk stridsåtgärd och inte som en ombord på fartyget och därmed på en utländsk arbetsplats vidtagen åtgärd. Det svenska sjöfolksförbundets intresse skulle med detta synsätt ligga i att ”löner och andra anställningsvillkor överallt hålls över en viss miniminivå och att konkurrens med billig arbetskraft på det sättet hindras på den internationella arbetsmarknad där sjömansyrket utövas” (Sigeman i Förhandlingarna vid det 27 nordiska juristmötet i Reykjavik 1975, s 303).

Tydligen förlorar dock detta synsätt åtskilligt i styrka om i det enskilda fallet de krav som ställs av det angripande sjöfolksförbundet direkt tar sikte på anställningsvillkoren för den befintliga utländska besättningen, i Britannias fall den filippinska besättningen, på det bekvämlighetsflaggade fartyget. Om blockaden framställs som vidtagen i den utländska besättningens intresse, och i all synnerhet om besättningen själv deltar i arbetskonflikten genom en arbetsnedläggelse, ter det sig inte lika motiverat, i det senare fallet inte ens möjligt, att betrakta sjöfolksförbundets blockad som en primär stridsåtgärd vars lovlighet skall bedömas enligt svensk rätt och vilken kan öppna vägen för sympatiåtgärder i hamnen med stöd av 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen.

Den närmare innebörden av arbetsgivarparternas ståndpunkt i de här aktuella frågorna synes inte till alla delar klar. Tydligt är att deras synpunkter i fråga om sjöfolksförbundets nyanställningsblockad har framförts som ett led i argumentationen för att de båda arbetstagarförbundens stridsåtgärder mot lossning och lastning av Britannia jämte hamnservice och bogserbåtsassistans skall betraktas som olovliga enligt svensk rätt. Det är å andra sidan ostridigt att de stridsåtgärderna inte hade något annat syfte än att bidra till att utöva påtryckningar på rederiet för att förmå det att uppfylla ITFs och sjöfolksförbundets krav på avtal. Något syfte att få till stånd ändringar i de befintliga kollektivavtalen med stuvareförbundet och redareföreningen jämte medlemsföretag har inte påståtts ligga till grund för stridsåtgärderna, utom i den särskilda bemärkelsen att åtgärderna har sagts utgöra ett olovligt ingrepp i den företags eller affärsledningsrätt som skall anses tillkomma företagen i kraft av dessa avtal. Att nyanställningsblockaden enligt arbetsgivarparternas mening var ett slags skenåtgärd synes därmed i varje fall inte vara avsett att leda till slutsatsen att de övriga stridsåtgärderna hade annat syfte än det från arbetstagarsidan uppgivna (jfr AD 1964 nr 12 och 1972 nr 19). Vidare bör beaktas att Seabronze för talan även med direkt sikte på nyanställningsblockaden i syfte att få den förklarad olovlig.

Mot bakgrund av vad som har sagts i föregående avsnitt om innebörden av medbestämmandelagens fredspliktsregler är emellertid enligt arbetsdomstolens mening grundfrågan huruvida syftet med arbetstagarförbundens stridsåtgärder mot Britannia var att angripa det befintliga kollektivavtalet för den filippinska besättningen ombord, i den meningen att rederiet skulle tvingas att avstå från det avtalet och ersätta det med ett ITFavtal. Om detta var syftet var stridsåtgärderna enligt arbetsdomstolens mening under vissa ytterligare förutsättningar som domstolen har antytt i det föregående och närmare kommer in på i det följande olovliga enligt svensk rätt. Det får då sakligt sett underordnad betydelse om den blockad som trots allt utfärdades av sjöfolksförbundet mot fartyget just med hänsyn till sitt syfte skall anses underkastad flaggans lag. Var å andra sidan ändamålet med stridsåtgärderna inte att i denna mening angripa det befintliga kollektivavtalet saknas skäl att inte tillämpa svensk rätt på frågan om blockadens lovlighet.

Mot denna bakgrund finner arbetsdomstolen mest närliggande i ett fall som detta att utgå från den beskrivning av stridsåtgärderna som sjöfolks och transportarbetareförbunden har lämnat och betrakta åtgärderna som vidtagna i svensk hamn och underkastade svensk rätt enligt den internationelltprivaträttsliga satsen att lovligheten av fackliga stridsåtgärder bör anses vara en rättsfråga som skall avgöras med tillämpning av lagen i det land där de vidtas. För detta talar dessutom det nära faktiska sambandet mellan stridsåtgärderna liksom att lovligheten av de stridsåtgärder som riktades mot de båda arbetstagarförbundens kollektivavtalsmotparter otvivelaktigt skall bedömas enligt svensk rätt.

Det nu anförda har beröring med ytterligare en aspekt på frågan vilka stridsåtgärder som faktiskt vidtogs från arbetstagarförbundens sida mot Britannia. Som tidigare antyddes torde nämligen Seabronzes talan få förstås så att det görs gällande att båda förbunden i realiteten gemensamt, låt vara på initiativ av sjöfolksförbundet, har försatt fartyget i blockad och därigenom orsakat rederiet skada för vilken båda förbunden bör anses skyldiga att utge skadestånd.

Enligt arbetsdomstolens mening har Seabronze fog för denna uppfattning om stridsåtgärdernas natur. Det må visserligen vara riktigt att arbetstagarförbundens stridsåtgärder med avseende på lossning och lastning, hamnservice och arbete ombord på bogserbåtarna kan beskrivas som partiella arbetsnedläggelser i vad stridsåtgärderna riktades mot kollektivavtalsmotparterna. Uppenbarligen innefattade emellertid stridsåtgärderna som andra organiserade arbetsnedläggelser också blockad med avseende på arbetet i fråga. Att arbetsnedläggelser som ett led i den organiserade arbetsstriden regelmässigt innefattar en formellt förklarad eller underförstådd arbetsblockad behöver i allmänhet inte särskilt uppmärksammas i svensk arbetsrätt, eftersom huvudregeln är att fackliga stridsåtgärder får fritt företas utanför kollektivavtalsförhållanden. Därmed har man i praktiken inte heller haft anledning att fråga sig om en blockad kan anses riktad mot annan än den kollektivavtalsmotpart som är föremål för stridsåtgärd redan genom arbetsnedläggelsen (ämnet i stort hade däremot den största betydelse vid 1930talets förarbeten till lagstiftning om skydd för tredje man vid arbetskonflikter, se t ex SOU 1933:36 s 9 ff, SOU 1934:16 s 25 ff och prop 1935:31 s 44 ff). I den mån man emellertid har att räkna med en begränsning av rätten att vidta fackliga stridsåtgärder även när den som vidtar stridsåtgärden inte själv är bunden av kollektivavtal, och en sådan begränsning följer som har utvecklats i det föregående av 42 § första stycket medbestämmandelagen, kan frågan om mot vem en till en arbetsnedläggelse knuten blockad skall anses riktad få rättslig betydelse.

I det fall som arbetsdomstolen nu har att bedöma får enligt domstolens mening anses att nedläggandet av arbetena med lossning och lastning av Britannia, hamnservice och bogserbåtsassistans har förenats med en blockad från de båda arbetstagarförbundens sida och att denna blockad i realiteten har inneburit en mot rederiet riktad facklig stridsåtgärd, eftersom det gemensamma syftet var att rederiet skulle underkasta sig vissa fackliga krav och skadan av åtgärden såvitt utredningen visar i det väsentliga drabbade rederiet. Att blockaden därjämte utgjorde ett led i de mot kollektivavtalsmotparterna riktade sympatiåtgärderna förändrar inte den bedömningen.

Alternativet till detta synsätt skulle vara att betrakta enbart den av sjöfolksförbundet öppet förklarade blockaden mot rederiet som en stridsåtgärd vilken beroende av sitt syfte skulle kunna vara olovlig enligt 42 § första stycket medbestämmandelagen, medan stridsåtgärderna i övrigt skulle betraktas som riktade enbart mot arbetstagarförbundens kollektivavtalsmotparter. Något bärande rättsligt skäl härför kan enligt domstolens uppfattning dock inte anföras (jfr betr t ex norsk rätt Jakhelln, Boikott av skip under bekvemmelighetsflagg, Oslo 1986, s 20 ff). När å andra sidan det rättsliga ansvar gentemot rederiet som sätts i fråga grundas på medbestämmandelagen och dess för arbetskonflikter särskilt utformade skadeståndsregler synes man inte ta ett för långt steg i rättstillämpningen med det sätt att se på stridsåtgärderna som nyss angavs.

Av det sagda följer att transportarbetareförbundet inte har fog för sitt yrkande om avvisning av Seabronzes i andra hand framställda fastställelseyrkande mot förbundet.

I det nu behandlade sammanhanget bör slutligen tillfogas att utredningen i målen rörande de hot som skulle ha framförts mot fartygets försörjning med vatten och proviant enligt domstolens mening inte är tillräcklig för att anta att det har förekommit en stridsåtgärd i form av ett sådant hot. Detsamma gäller enligt domstolens uppfattning i fråga om de uttalanden som skulle ha fällts av innebörd att rederiet skulle kunna komma att utsättas för skadlig publicitet genom meddelanden till massmedierna.

Vad var syftet med stridsåtgärderna och mot vem riktades de?

Arbetsgivarparterna har som framgått fäst särskilt avseende vid vissa av de krav som före den omtvistade blockaden framställdes av ITFs och sjöfolksförbundets båda representanter, eftersom de kraven innebar att gällande avtal mellan rederiet och den filippinska besättningen jämte den filippinska organisationen Philippine Seafarers Union (PSU) skulle undanröjas och ersättas av det ITFavtal och de nya enskilda anställningsavtal som ITF och förbundet begärde. De har sålunda särskilt åberopat att krav ställdes på omedelbar betalning av ett belopp i storleksordningen 2 milj kr motsvarande den samlade löneskillnaden mellan ITFavtalet och de gällande avtalen retroaktivt från det att besättningen omkring tio månader tidigare mönstrade på fartyget (s k back pay). Vidare har de hänvisat till att de båda arbetstagarrepresentanterna krävde att rederiet även skulle åtaga sig att ombesörja registrering av de nya avtalen hos vederbörande filippinska myndighet (Philippine Overseas Employment Administration, POEA) och till säkerhet för fullgörandet av detta åtagande som ett slags avtalsvite hos sjöfolksförbundet deponera ett belopp motsvarande 100 000 USD. På denna punkt har arbetsgivarparterna tillfogat att en sådan registrering med retroaktiv verkan strider mot filippinsk lag. Slutligen har de i detta sammanhang också vänt sig mot den organisationsklausul som förekommer i ITFavtalet och som enligt deras uppfattning var avsedd bl a att förmå den filippinska besättningen att på sin sida medverka genom att påteckna nya anställningsavtal.

Arbetstagarförbunden har vitsordat att krav på nya avtal och retroaktiv lön jämte en deposition till säkerhet för registrering av de nya anställningsavtalen på Filippinerna ingick i vad som begärdes av ITFs och sjöfolksförbundets båda representanter men har invänt, särskilt med avseende på kravet på retroaktiv lön, att framställda krav i större eller mindre utsträckning var förhandlingsbara. Synbarligen vill arbetstagarförbunden med denna invändning hävda att rederiet som ITFs och sjöfolksförbundets motpart bär ansvaret för att förhandlingar inte kom till stånd om sådana avtalskrav som från dess synpunkt inte tedde sig godtagbara, eftersom kaptenen kategoriskt vägrade att förhandla.

Som arbetsdomstolen redan har utvecklat måste emellertid frågan huruvida en part har vidtagit fackliga stridsåtgärder i ett olovligt syfte bedömas med utgångspunkt i de krav som den angripande parten ställer när de fackliga stridsåtgärderna vidtas. En annan sak är att det kan ha uppstått missförstånd om de kravens innebörd. Att parten i och för sig har varit beredd att vika från något eller några av kraven kan däremot principiellt inte tillmätas någon betydelse, liksom inte heller huruvida motparten har visat sig mer eller mindre villig att förhandla. Mot denna bakgrund behöver arbetsdomstolen inte gå djupare in på den här behandlade invändningen från arbetstagarförbundens sida. Det bör likväl tilläggas att utredningen får anses ge vid handen att det faktiskt i det väsentliga var fråga om vad arbetsgivarparterna har beskrivit som en helhet av ickeseparabla krav och att kraven på omedelbar betalning av i varje fall ett betydande belopp i retroaktiv lön och på deposition av ett belopp som vite var något som ITF och sjöfolksförbundet inte var beredda att vika från.

På grund av det anförda skall enligt domstolens mening frågan om lovligheten av de omtvistade stridsåtgärderna bedömas med utgångspunkt i de krav som framställdes till Britannias kapten på kvällen den 14 juli 1988 och som inte återtogs innan blockaden sattes i kraft. Det bör anmärkas att transportarbetareförbundet inte för egen del har invänt att förbundet skulle ha saknat kännedom om vilka krav som ställdes när beslut fattades om stridsåtgärder med avseende på lossning och lastning av fartyget (jfr AD 1952 nr 1).

En ytterligare invändning av arbetstagarförbunden mot motparternas talan är att blockaden i Göteborgs hamn hade till syfte att genomdriva avtal inte bara med Seabronze utan även med Barbarossa och Hammonia. När det i det föregående har talats om ”rederiet” som part i de befintliga avtalen med den filippinska besättningen, och som den part mot vilken blockaden riktades, har denna invändning inte särskilt beaktats. Enligt arbetstagarförbundens uppfattning hade emellertid Seabronze inte ställning som arbetsgivare i förhållande till besättningen avtalen med besättningen och med Philippine Seafarers Union (PSU) hade träffats av Hammonia och det var antingen detta företag eller dess uppdragsgivare Hanseatic eller Barbarossa, och möjligen fler än ett av dessa företag, som rättsligt sett var att uppfatta som besättningens arbetsgivare. Sådana hinder mot blockaden som skulle kunna föranledas av de befintliga avtalen ombord på Britannia kan enligt arbetstagarförbunden därmed inte åberopas av Seabronze. Vidare menar förbunden som tidigare nämndes att lovligheten av stridsåtgärderna i vad de riktades mot Barbarossa och Hammonia inte har satts i fråga från dessa företags sida, liksom dessa inte heller har påstått att de avtal som avkrävdes dem inte skulle bli giltiga, och att man därför har rätt att utgå från att den ursprungliga blockaden i denna del var lovlig, liksom då även sympatiåtgärderna till den del de anknöt därtill.

Mot detta har arbetsgivarparterna anfört, förutom annat, att Barbarossa över huvud inte har haft med de nu aktuella förhållandena att göra, sedan fartyget hade chartrats av Seabronze enligt ett långsiktigt bareboatcerteparti, att kollektivavtal och enskilda anställningsavtal hade tecknats av Hammonia för Seabronzes räkning i enlighet med allmänt tillämpat förfaringssätt inom handelssjöfarten och att det också var Seabronze som bar det direkta ekonomiska ansvaret för anställningarna. I alla händelser skall enligt arbetsgivarparterna Seabronze jämte Hanseatic och Hammonia betraktas som ett ”arbetsgivarkonglomerat” som till alla delar hade samma uppfattning i de nu omtvistade frågorna. Härtill har arbetsgivarparterna bestritt att ITFs och sjöfolksförbundets representanter framställde eller ens avsåg att framställa krav mot vart och ett av flera företag på redarsidan. Kraven framställdes enligt deras uppfattning utan närmare precisering mot rederiet eller fartyget och mot rådande avtalsförhållanden där.

Om man till en början betraktar invändningarna av arbetstagarförbunden från mer formell synpunkt kan konstateras, att det i tvisten mellan Seabronze och förbunden bara är de fackliga stridsåtgärder som har riktats mot Seabronze som kan antas vara föremål för detta företags talan och som därmed ligger under arbetsdomstolens prövning. Dessa stridsåtgärder kan ha varit lovliga eller olovliga och det är för den frågan ovidkommande om det faktiskt har vidtagits fackliga stridsåtgärder även mot Barbarossa och Hammonia och om i sådant fall de stridsåtgärderna var lovliga eller olovliga. Saken hade fått betraktas på samma sätt även om domstolens prövning gällde ett yrkande om åläggande att häva en pågående blockad. Arbetstagarförbunden hade då, om i övrigt förutsättningar förelåg härför, kunnat åläggas att häva en blockad mot Seabronze och likväl kunnat vara oförhindrade att under rättsligt ansvar vidhålla en samtidig blockad mot Barbarossa respektive Hammonia, om det faktiskt hade utfärdats en sådan.

Härtill kommer emellertid att anledning då saknas att se på förekommande sympatiåtgärder på annat sätt. För den händelse stuvareförbundet och redareföreningen i dessa mål inriktar sin talan enbart på sympatiåtgärderna i den utsträckning de har vidtagits till stöd för en blockad mot Seabronze, står de fria att få en sådan talan prövad. Men de kan dessutom hävda att sympatiåtgärderna var olovliga även till den del de hade till ändamål att stödja en blockad mot Barbarossa och Hammonia, om de önskar möta arbetstagarförbundens påstående om syftet med vidtagna stridsåtgärder på det sättet. Det är inte någon förutsättning härför att även Barbarossa och Hammonia för talan i saken, och detta gäller enligt domstolens mening även i den utsträckning grunden för talan är att de avtal som begärdes från arbetstagarförbundens sida skulle komma att bli ogiltiga. Det räcker principiellt för att talan skall kunna prövas att arbetsgivarförbunden för sin del påstår att de primära stridsåtgärderna mot Barbarossa och Hammonia, i den mån sådana faktiskt förekom, var olovliga på den ena eller andra grunden. Slutligen kan emellertid arbetsgivarförbunden också i en tvist om lovligheten av vidtagna stridsåtgärder bestrida arbetstagarförbundens uppgift att åtgärderna har till ändamål att stödja en blockad mot Barbarossa och Hammonia och kräva att nedlagt arbete följaktligen skall återupptas.

Det hittills sagda bygger på att innebörden av vad arbetstagarförbunden har anfört i denna del av tvisten verkligen är att blockadåtgärderna har riktats mot de tre företagen Seabronze, Barbarossa och Hammonia. Arbetstagarförbunden har uttryckt sig på det sättet och har också dragit rättsliga slutsatser som torde utgå från att det förhåller sig så. Likväl vill arbetsdomstolen sätta i fråga om inte detta kan bero på att arbetstagarförbunden inte helt har hållit isär två skilda ting, nämligen att krav på avtal har riktats mot alla tre företagen och att blockadåtgärder har vidtagits mot alla tre. Uppenbarligen är det principiellt mycket väl möjligt att blockad har riktats mot enbart ett av företagen, t ex Seabronze i dess egenskap av bareboatchartrare, men haft till ändamål att förmå alla tre företagen till avtal. Såvitt gäller avtalskraven mot Barbarossa och Hammonia skulle blockaden mot Seabronze då kunna ha karaktär av en stridsåtgärd mot tredje man, låt vara att arbetsgivarparterna i vad gäller Hammonia från en annan synpunkt har bestritt att blockaden rättsligt skall betraktas på det sättet.

I arbetsgivarparternas talan ligger att det bestrids såväl att krav på avtal riktades mot alla tre företagen som att något annat företag på redarsidan än Seabronze skulle ha blivit utsatt för blockad.

Såvitt utredningen ger vid handen kan det sättas i fråga om några anspråk på avtal med Barbarossa och Hammonia faktiskt framställdes innan blockadåtgärderna inleddes eller medan blockaden ännu pågick. Vad som dock gör den frågan svårbedömd är att ITFs och sjöfolksförbundets representanter synes ha begärt avtal för fartyget, utan att närmare precisera sig, och att detta mot bakgrund av hur man har brukat förfara i liknande sammanhang kan ha varit avsett att innefatta krav på avtal med alla tre företagen. Det är inte heller uteslutet att detta mer eller mindre klart har insetts på redarsidan.

Om det kan vara tvivelaktigt hur det förhåller sig på denna punkt är det emellertid svårt att över huvud finna stöd i de faktiska förhållandena för att blockaden mot Britannia sedd som helhet skall kunna betraktas som en facklig stridsåtgärd inte bara mot Seabronze utan även mot Barbarossa och Hammonia. Någon uttrycklig blockadförklaring mot dessa företag har såvitt utredningen visar inte förekommit. Särskilt i vad gäller Barbarossa måste man vidare dra slutsatsen att detta företag över huvud inte har varit i ekonomiskt avseende berört av tvisten eller kunnat lida skada av att fartyget kvarhölls i Göteborgs hamn. Detta torde följa redan av de uppgifter som arbetsgivarparterna har lämnat, och vilkas riktighet arbetsdomstolen inte finner skäl att sätta i fråga, om avtalsförhållandet mellan Barbarossa och Seabronze. Rent faktiskt kan då inte heller blockaden gärna ha varit ägnad att utgöra något slags direkt påtryckning mot Barbarossa. Såvitt kan bedömas på grundval av utredningen har inte heller Hammonia kunnat ekonomiskt drabbas av blockadåtgärderna. Mot denna bakgrund talar enligt domstolens mening de helt övervägande skälen för att tvisten från rättslig synpunkt skall bedömas med utgångspunkt i att blockadåtgärderna riktades bara mot Seabronze, såsom det företag på redarsidan som bar det ekonomiska ansvaret för fartygets drift och som såvitt utredningen ger vid handen omedelbart drabbades av ekonomisk skada om fartyget kvarhölls i hamnen. Att den inledande stridsåtgärden gavs formen av en nyanställningsblockad förändrar inte den slutsatsen.

Den här behandlade frågan har principiellt sett betydelse för tvisten på följande sätt. Om blockad har företagits bara mot Seabronze blir frågan om de krav som kan ha riktats mot Barbarossa och Hammonia en fråga om de syften som blockaden mot Seabronze hade. Var då blockaden olovlig redan på grund av de krav som ställdes mot Seabronze, behöver domstolen i enlighet med vad som har utvecklats i det föregående om betydelsen av att en stridsåtgärd har flera syften i dessa mål inte gå närmare in på kraven mot Barbarossa och Hammonia. Detta gäller även vid ställningstagandet till tvisten om sympatiåtgärdernas lovlighet. Skulle däremot blockaden mot Seabronze befinnas lovlig från synpunkten av de krav som riktades mot det företaget, kan de krav som må ha framställts på avtal med Barbarossa och Hammonia få betydelse. Skulle det å andra sidan förhålla sig så att blockadåtgärder rättsligt sett skall anses ha vidtagits även mot Barbarossa och Hammonia, blir det en av uppgifterna för domstolen att bedöma lovligheten av blockaden mot Seabronze och av sympatiåtgärderna till stöd för den blockaden. I fråga om blockadåtgärderna mot Barbarossa och Hammonia förs inte någon talan i och för sig. Beroende på vad som är innebörden av stuvareförbundets och redareföreningens talan kan domstolen däremot ha att bedöma lovligheten av sympatiåtgärderna även med utgångspunkt i att de var avsedda att understödja blockaden mot de företagen. Domstolen återkommer till ämnet i det följande.

Den invändning som arbetstagarförbunden har gjort om att Seabronze inte hade ställning av arbetsgivare i de befintliga avtalen för den filippinska besättningen är ytterst en fråga om tillämpningen av den svenska rättsregel om lovligheten av blockaden mot Seabronze som domstolen har att lägga till grund för sitt ställningstagande i tvisten. Domstolen återkommer därför även härtill i sin sammanfattande bedömning i det följande.

Filippinsk rätt

Det får anses utrett i målen att de avtal för den filippinska besättningen på Britannia, ett kollektivavtal (collective bargaining agreement) och enskilda anställningsavtal, som fanns när ITFs och sjöfolksförbundets krav på nya avtal framställdes, hade träffats i föreskriven ordning och registrerats hos vederbörande filippinska myndighet i överensstämmelse med filippinska rättsregler. Utredningen får vidare anses ge vid handen att avtalen skulle ha betraktats som gällande såsom kollektivavtal och enskilda anställningsavtal enligt filippinsk rätt, om denna fråga hade kommit upp inför filippinska arbetsmarknadsmyndigheter eller filippinsk domstol. Något annat har inte heller satts i fråga av arbetstagarförbunden.

Enligt arbetsdomstolens mening får det vidare anses klart att en tvist om de här avsedda avtalen enligt svensk internationell privaträtt skulle anses underkastad filippinsk rätt, om tvisten kom upp inför svensk domstol. Detta får anses följa av den anknytning till Filippinerna och filippinsk rätt som avtalsparterna hade och som har kommit till uttryck i skilda bestämmelser i avtalen. Vidare är att beakta den av arbetsgivarparterna i dessa mål åberopade konvention mellan Cypern och Filippinerna, som föreskriver att filippinsk rätt skall tillämpas på avtal av förevarande slag. Denna hänvisning enligt Cyperns lag, som utgör den s k flaggans lag i fråga om anställningsförhållandena ombord på det på Cypern registrerade fartyget Britannia, får antas gälla för såväl de enskilda anställningsavtalen som kollektivavtalet. Till de filippinska rättsregler som blir tillämpliga på avtalen hör de arbetsrättsliga reglerna om lovligheten av fackliga stridsåtgärder. Frågan huruvida en arbetsnedläggelse eller annan facklig stridsåtgärd i partsförhållandet mellan arbetsgivare och besättning ombord på Britannia var lovlig skall enligt arbetsdomstolens mening i svensk domstol anses underkastad filippinsk rätt.

Parterna har åberopat en ganska omfattande utredning rörande olika aspekter på innehållet i filippinsk och annan utländsk rätt. Den huvudsakliga delen av denna utredning tar dock direkt eller indirekt sikte på frågan huruvida det ITFavtal och de nya enskilda anställningsavtal som begärdes av ITFs och sjöfolksförbundets representanter före blockaden mot Britannia skulle ha blivit att betrakta som giltiga om de hade kommit till stånd, eftersom denna fråga har varit ett av huvudämnena i parternas argumentation kring lovligheten av blockaden enligt svensk rätt. I denna fråga om giltigheten av de begärda nya avtalen har parterna på ömse sidor vitt skilda uppfattningar och vardera partssidan finner stöd för sin uppfattning i sitt utredningsmaterial beträffande innehållet i utländsk rätt.

Såvitt gäller frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder i syfte att få till stånd undanröjande eller ändring av ett gällande kollektivavtal under avtalets giltighetstid får dock enligt arbetsdomstolens mening den samlade utredningen om filippinsk rätt anses ge klart besked. Enligt art 247, 249, 253 och 255 i the Labor Code of the Philippines råder ett med rättsliga sanktioner förenat förbud mot fackliga stridsåtgärder i sådant syfte, vare sig stridsåtgärderna vidtas av part i avtalet eller av utomstående. Det får vidare enligt arbetsdomstolens uppfattning anses klart att de hithörande filippinska rättsreglerna är på det sättet jämförliga med de svenska att sådana fackliga stridsåtgärder bör betraktas som olovliga stridsåtgärder i den svenska medbestämmandelagens mening, om fråga kommer upp om lovligheten av stridsåtgärder i Sverige till stöd för part i en arbetskonflikt på Filippinerna.

Arbetstagarförbunden har emellertid gjort gällande att svensk domstol mot bakgrund av omständigheterna i detta fall inte skall tillämpa filippinska rättsregler som en utgångspunkt vid bedömningen av de nu omtvistade svenska fackliga stridsåtgärdernas lovlighet enligt svensk rätt.

Innebörden av denna invändning är likväl inte alldeles klar. Arbetstagarförbunden har nämligen som nyss nämndes i och för sig inte bestritt att det träffade filippinska kollektivavtalet var ett gällande kollektivavtal (collective bargaining agreement) enligt den filippinska arbetsrättsliga lagstiftningen och häri torde ligga att det inte heller bestrids att de nyssnämnda artiklarna i the Labor Code var tillämpliga på avtalet. Likväl har arbetstagarförbunden gjort gällande och genom utredning velat visa att Philippine Seafarers Union (PSU) inte är någon oberoende facklig organisation som tar till vara sina medlemmars intressen som en sådan och att i enlighet härmed kollektivavtalet inte fyller de krav som måste ställas på ett sådant. Argumentationen på dessa punkter har av arbetstagarförbunden närmare utförts genom en jämförelse med svenska arbetsrättsliga regler och svenska fackliga organisationers frihet och oberoende ställning.

En sådan direkt jämförelse av det enskilda fallet med svenska förhållanden och rättsregler kan emellertid arbetsdomstolen inte göra vid sitt ställningstagande i dessa mål. Om det såsom här i och för sig står klart att enligt svensk rätt vissa rättsregler i ett annat land skall tillämpas på en rättsfråga i ett enskilt fall, kan domstolen underlåta detta bara av sådana skäl som brukar hänföras till hänsynen till ordre public, dvs om av hänsyn till den utländska rättsregelns innehåll tillämpningen i det enskilda fallet uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen.

Härvid räcker det inte med att man kan konstatera att det finns djupgående skillnader mellan de fackliga och arbetsrättsliga förhållandena på Filippinerna och motsvarande förhållanden i Sverige. Även om PSU från svenska utgångspunkter inte intar samma självständiga ställning som fackliga organisationer här i landet, ger den utredning som har förebragts i målen inte vid handen att PSU skulle sakna grundläggande förutsättningar att tillvarata sina medlemmars intressen och fungera som en facklig organisation inom ramen för det filippinska rättssystemet.

Vad rättsfrågan i detta sammanhang egentligen gäller är om det bör betraktas som uppenbart oförenligt med den svenska rättsordningen att upprätthålla de nyssnämnda filippinska rättsreglerna om fredsplikt för den filippinska besättningen på Britannia med avseende på det collective bargaining agreement som träffats för besättningen och låta detta utgöra utgångspunkten vid prövningen av lovligheten av de fackliga stridsåtgärder som har vidtagits här i Sverige i syfte att undanröja detta avtal. Enligt domstolens mening kan varken den utredning som arbetstagarförbunden har förebragt om detta enskilda fall eller vad som i övrigt har upplysts om den filippinska arbetsrättsliga lagstiftningen utgöra grund för ett jakande svar på den frågan. Det bör då påpekas att det i sammanhanget väsentliga måste anses vara fredspliktsprincipen som sådan och inte de regler om rättsliga sanktioner vid fredspliktsbrott som i vissa avseenden ter sig främmande för vårt synsätt. Viktigt är också att något omedelbart svenskt rättsskyddsintresse i saken inte kan anses föreligga, något som föranleder särskild varsamhet i fråga om kritik av främmande rättsordningar. Möjligheten att svenska sjömän skulle komma att anställas på Britannia kan redan med hänsyn till de faktiska omständigheterna i detta fall men inte heller i övrigt tillmätas någon avgörande betydelse från ordre publicsynpunkt (jfr NJA 1987 s 885). Hur man i svensk rättstillämpning skulle böra ställa sig till en blockad i syfte att få till stånd kollektivavtal för svenska sjömän ombord på Britannia utan krav på undanröjande av befintliga avtal för den filippinska besättningen, liksom till rättsverkningarna av ett sådant avtal, är frågor som i dessa mål får lämnas öppna.

Arbetsdomstolens ställningstagande

Seabronze har förklarat sig i första hand vilja föra en fullgörelsetalan mot de båda arbetstagarförbunden och har därför yrkat att arbetsdomstolen skall slutligt förbjuda förbunden att vidta de inledda stridsåtgärderna. Dessa har emellertid enligt arbetstagarförbundens uppgift hävts och Seabronze har förklarat sig inte vilja bestrida att det förhåller sig så. En sådan dom som Seabronze åsyftar skulle följaktligen få ta sikte på nya stridsåtgärder som till syfte och beskaffenhet i övrigt stämmer överens med de hävda. Arbetsdomstolen finner därför att Seabronzes påstående att stridsåtgärderna mot Britannia i juli 1988 var olovliga bör prövas inom ramen för det fastställelseyrkande som har framställts i andra hand och, om Seabronze har rätt, leda till domstolens förklaring att de stridsåtgärderna var olovliga.

Vad domstolen har att ta ställning till är Seabronzes talan mot sjöfolksförbundet i fråga om dess först utlysta blockad och mot transportarbetareförbundet beträffande dess därefter följande stridsåtgärd mot lossning och lastning av Britannia jämte stuvareförbundets och redareföreningens talan mot transportarbetareförbundet respektive sjöfolksförbundet i vad avser de av dem vidtagna sympatiåtgärderna.

Det är ostridigt att ITFs och sjöfolksförbundets båda representanter hos kaptenen på Britannia krävde att ett ITFavtal och nya enskilda anställningsavtal skulle tecknas för den filippinska besättningen i de befintliga avtalens ställe och vidare att de nya avtalen skulle ges retroaktiv tillämplighet genom omedelbar utbetalning för besättningens räkning av retroaktiva löner för tiden från påmönstringen. Det skulle vidare åvila rederiet att ombesörja registrering av de nya avtalen, eller i varje fall anställningsavtalen, på Filippinerna och det begärdes omedelbar deposition av 100 000 USD till säkerhet för den förpliktelsens fullgörande. ITFavtalet innehöll en organisationsklausul enligt vilken alla sjömän med beaktande av nationell lagstiftning normalt skulle tillhöra antingen en nationell facklig organisation tillhörande ITF eller the Special Seafarers Department inom ITF. Blockaden mot fartyget i Göteborgs hamn beslutades och sattes i kraft när kaptenen på instruktion av rederiet vägrade att gå in på dessa krav.

Det råder tvist i frågan huruvida ITF och sjöfolksförbundet handlade i överensstämmelse med den filippinska besättningens önskan eller inte. Bedömningen av lovligheten av blockaden bör emellertid enligt arbetsdomstolens mening ske med utgångspunkt i arbetstagarförbundens egen uppgift att ITFs och sjöfolksförbundets krav framställdes i besättningens intresse och domstolen vill tillägga att utredningen i målen enligt dess mening inte ger stöd för annat än att så var fallet och att utverkade retroaktiva löner var avsedda att förmedlas till de enskilda besättningsmännen. Situationen bör då från arbetsrättslig synpunkt betraktas på samma sätt som om besättningen på Britannia uttryckligen hade begärt ITFs och sjöfolksförbundets stöd eller i varje fall som om det var visat att det fackliga initiativet togs i samförstånd med besättningen.

Enligt arbetsdomstolens mening måste en blockad till stöd för krav som under förhållanden som dessa riktas mot ett bestående kollektivavtal, om kraven framställs mot arbetsgivarparten i kollektivavtalet, betraktas som ett sådant angrepp med fackliga stridsåtgärder från en utomstående arbetstagarorganisations sida som är olovligt enligt 42 § första stycket medbestämmandelagen. Situationen kan inte jämföras med sådana fackliga stridsåtgärder i syfte att få till stånd ett konkurrerande kollektivavtal på ett avtalsområde där kollektivavtal redan finns, som förekommer på den svenska arbetsmarknaden och som betraktas som behöriga och lovliga där. Sådana stridsåtgärder vidtas inte i syfte att rubba det befintliga kollektivavtalet mellan de parter som är bundna därav utan för att få till stånd ett kollektivavtal med den begränsade tillämplighet som följer av gällande principer för konkurrens mellan kollektivavtal. Någon sådan begränsning var inte avsedd och kunde inte heller komma i fråga i detta fall. Det saknar då betydelse för stridsåtgärdernas lovlighet huruvida det i och för sig även i detta fall fanns delar av det begärda kollektivavtalet som kan antas inte ha varit oförenliga med det befintliga avtalet och som därför hade kunnat tillämpas vid sidan av detta.

Frågan är då vilken betydelse som i detta sammanhang bör tillmätas arbetstagarförbundens invändning att Seabronze inte hade ställning av arbetsgivarpart i det befintliga filippinska kollektivavtalet eller i de bestående enskilda avtalen för besättningen. Enligt förbunden bör saken ses så att inga andra krav riktades mot Seabronze än ett kollektivavtal för den händelse företaget skulle komma att anställa besättningsmän ombord på Britannia (jfr AD 1987 nr 108) och ett åtagande att verka för att ITFavtalet skulle tillämpas för anställda hos entreprenörer som bemannar fartyget.

Enligt arbetsdomstolens mening återspeglar dock detta sätt att beskriva saken inte de verkliga förhållandena i detta fall. Det kan visserligen konstateras att Seabronze inte har tecknat de ifrågavarande avtalen som arbetsgivarpart och det må vara tveksamt i vilken utsträckning besättningen eller Philippine Seafarers Union skulle kunna vinna framgång, om de ställde rättsliga anspråk direkt mot Seabronze på grundval av dessa avtal. Utredningen belyser inte den frågan närmare. Likväl är det enligt domstolens mening tydligt att avtalen har träffats av Hammonia, genom förmedling av Hanseatic, på Seabronzes uppdrag och för dess räkning. Vidare finns det inte skäl att betvivla arbetsgivarparternas uppgift att Seabronze bar det egentliga ekonomiska ansvaret för avtalen liksom inte heller att Seabronze skulle komma att få bära de ytterligare kostnaderna om ett ITFavtal kom till stånd i enlighet med framställda krav. Mot denna bakgrund har kraven mot Seabronze haft till innebörd att Seabronze skulle i kraft av sitt faktiskt avgörande inflytande som bareboatchartrare besluta att nya avtal skulle träffas för fartygets besättning. Det kan då inte heller komma i fråga att vid tillämpning av de arbetskonfliktsrättsliga reglerna betrakta Seabronze enbart som en i medelbart syfte angripen tredje man i förhållande till Hammonia eller Hanseatic. Lovligheten av blockaden bör bedömas på samma sätt som om Seabronze ostridigt vore arbetsgivarpart i de befintliga avtalen.

Arbetsdomstolens slutsats är att den blockad mot Britannia som är föremål för Seabronzes talan var olovlig enligt 42 § första stycket medbestämmandelagen. Som tidigare har framgått är det domstolens uppfattning att båda arbetstagarförbunden skall anses ha deltagit i denna blockad. Seabronzes fastställelsetalan skall därmed bifallas gentemot båda förbunden. Vidare är med denna utgångspunkt de båda förbundens sympatiåtgärder att betrakta som olovliga enligt 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen i förhållandet till respektive kollektivavtalsmotparter. Stuvareförbundets och redareföreningens talan skall följaktligen också vinna bifall. Som framgår av vad arbetsdomstolen tidigare har anfört skulle detta enligt domstolens mening, till följd av det sistnämnda lagrummets innebörd, ha blivit resultatet även om blockaden mot Britannia inte hade kunnat medföra något rättsligt ansvar i förhållande till Seabronze.

Arbetsdomstolen saknar anledning att i dessa mål gå närmare in på innebörden eller fördelningen av det skadeståndsansvar enligt medbestämmandelagen som kan följa av att de omtvistade stridsåtgärderna skall anses olovliga enligt lagen. Enligt domstolens mening är det tydligt att det oberoende därav har förelegat ett sådant fastställelseintresse i båda målen som avses i 4 kap 6 § arbetstvistlagen. Domstolen har inte heller skäl att vidare yttra sig över arbetstagarförbundens påstående att blockaden riktades eller krav på avtal i varje fall ställdes även gentemot Barbarossa och Hammonia. Som domstolen har framhållit talar de faktiska förhållandena för att blockaden skall anses ha riktats bara mot bareboatbefraktaren Seabronze. De krav på avtal med ytterligare företag på redarsidan som må ha framställts eller åsyftats saknar då med domstolens bedömning av tvisten i övrigt vidare intresse. Detsamma blir förhållandet även om det är riktigt att även Barbarossa och Hammonia skall anses ha blivit utsatta för blockad. Slutligen bör påpekas att arbetsdomstolen, liksom parterna själva, helt har inriktat sig på de arbetsrättsliga förhållandena för den filippinska delen av besättningen. Resultatet av domstolens prövning skulle emellertid inte ha kunnat bli ett annat om även övriga besättningsmedlemmar hade dragits in i bilden.

Övriga påståenden i målen

Arbetsgivarparterna har som tidigare har framgått gjort gällande att de omtvistade stridsåtgärderna bör betraktas som olovliga enligt allmänna grundsatser i svensk rätt även av andra skäl än sådana som arbetsdomstolen hittills har behandlat i denna dom. Domstolen finner likväl inte anledning att gå djupare in på vad som har anförts i dessa avseenden. Följande bör dock anmärkas.

Det kan enligt domstolens mening inte på något sätt anses visat i målen att ITFs och sjöfolksförbundets handlande i hithörande sammanhang skulle vara obehörigt på det sättet, att utverkade penningbelopp i realiteten skulle vara avsedda för andra ändamål än de uppgivna eller att vederbörliga åtgärder inte skulle eftersträvas för att fylla de uppgivna ändamålen.

Vad arbetsgivarparterna har anfört om de övergripande intressen i vilka ITFkampanjen bedrivs och om motsättningar härvidlag mellan de västeuropeiska medlemsförbunden och andra grupper inom ITF kan mer allmänt sett helt säkert vara föremål för delade meningar. Något stöd för att ITFkampanjen från sådana utgångspunkter skulle på något rättsligt betydelsefullt sätt vara obehörig har arbetsgivarparterna enligt domstolens mening emellertid inte visat.

Den kritik som har anförts från arbetsgivarsidan mot vissa ytterligare inslag i det begärda ITFavtalet liksom i fråga om den avsedda partsställningen i avtalet finner sig arbetsdomstolen inte ha anledning att beröra. Kritiken har enligt domstolens mening inte någon självständig betydelse från svensk arbetsrättslig synpunkt vid sidan av de aspekter som redan har behandlats. Enligt domstolens mening gäller detta även om organisationsklausulen. Att blockaden inte föregicks av mer än någon timmes varsel har enligt svensk rätt inte någon betydelse för dess lovlighet.

Arbetsdomstolen går slutligen med hänsyn till bedömningen av tvisten i övrigt inte heller in på vad parterna har anfört om de invändningar som riktades mot blockaden innan den sattes i kraft och medan den pågick och om dessa invändningars rättsliga betydelse som s k fredspliktsinvändning.

Förhållandet till domen i det s k Nervionmålet

Som har framgått har parterna i betydande utsträckning inriktat sin rättsliga argumentation på ett något annat sätt att angripa frågan om de omtvistade fackliga stridsåtgärdernas lovlighet än det som arbetsdomstolen har tillämpat i det föregående, låt vara att även då den omständigheten att stridsåtgärderna ter sig som ett angrepp mot ett bestående avtalsförhållande har varit en huvudaspekt. Diskussionen har gällt frågan huruvida det ITFavtal och de nya enskilda anställningsavtal, som ITF och sjöfolksförbundet krävde, skulle kunna förklaras rättsligen ogiltiga som tillkomna på grund av rättsstridigt tvång och om enligt svensk rätt fackliga stridsåtgärder är lovliga om de vidtas i syfte att få till stånd avtal som skulle komma att betraktas som ogiltiga. Till de grundläggande meningsskiljaktigheterna har då hört skilda uppfattningar om vilket lands lag som skulle böra tillämpas på frågan om de tillämnade avtalens giltighet. Arbetsgivarparterna har på närmare utvecklade skäl hävdat att tillämplig lag skulle vara den s k flaggans lag, medan arbetstagarförbunden har gjort gällande i första hand att svensk rätt skulle vara tillämplig och att det då inte skulle kunna anses att stridsåtgärderna utgjorde rättsstridigt tvång. Bakgrunden utgörs av det s k Nervionmålet och av arbetsdomstolens interimistiska beslut i den nu förevarande tvisten beträffande Britannia.

I Nervionmålet (NJA 1987 s 885) gällde tvisten giltigheten av ett ITFavtal och enskilda anställningsavtal som hade tecknats efter blockad i Norrköpings hamn. Fartyget Nervion var registrerat i Panama med ett i samma land registrerat bolag som ägare och hade polsk besättning. Tvist uppstod sedan redaren hade mött lönekrav från besättningen med invändningen att de nämnda avtalen var ogiltiga såsom tillkomna genom rättsstridigt tvång i form av otillåten stridsåtgärd. Från arbetstagarsidan gjordes gällande att svensk rätt skulle tillämpas på frågan om avtalens giltighet. Till stöd för detta åberopades i huvudsak att Nervion i realiteten ägdes av svenska medborgare som hade skjutit in det i Panama registrerade bolaget som ett osjälvständigt rättssubjekt i syfte att undgå tillämpning av svensk rätt, att rederirörelsen drevs från Sverige, att fartyget under den aktuella tiden hade gått i trafik till och från svenska hamnar, att de i målet aktuella avtalen hade ingåtts i Sverige och att fartyget även i övrigt hade haft en nära anknytning till Sverige. Vidare gjordes från arbetstagarsidan gällande att svensk lag skulle tillämpas vid prövningen av frågan huruvida vidtagna blockader hade utgjort tillåtna stridsåtgärder, även om rättsförhållandet mellan parterna i övrigt skulle bedömas enligt utländsk lag.

I sina domskäl inledde högsta domstolen med att slå fast att frågan om de enskilda anställningsavtalens giltighet i sin helhet borde prövas enligt en och samma rättsordning, om inte speciella skäl föranledde annat. Att i ett visst hänseende, t ex beträffande rättsstridigt tvång, tillämpa annan lag än den som ansetts tillämplig på rättsförhållandet i övrigt kunde inte komma i fråga utan sådana skäl. Härefter erinrade domstolen om att enligt svensk internationell privaträtt lagen i den stat där fartyget är registrerat, flaggans lag, sedan gammalt har ansetts böra tillämpas på rättsförhållandet mellan redare och ombordanställda, och utvecklade de huvudsakliga skäl som har ansetts tala för denna grundsats. Enligt högsta domstolen gäller i princip detsamma även beträffande fartyg under bekvämlighetsflagg och detta oavsett den närmare anledningen till registreringen, låt vara att det i fråga om sådana fartyg får antas finnas större utrymme än i andra fall för att frångå grundsatsen om flaggans lag som det s k obligationsstatutet.

I den aktuella tvisten beträffande fartyget Nervion fann högsta domstolen att vad som hade åberopats från arbetstagarsidan inte utgjorde tillräckliga skäl att frångå flaggans lag som obligationsstatut. Detta gällde enligt domstolen även beträffande frågan huruvida de i svensk hamn vidtagna blockadåtgärderna borde betraktas som rättsstridigt tvång och därmed föranleda ogiltighet av avtalen. I vad gällde det ITFavtal som hade träffats samtidigt med anställningsavtalen med de polska besättningsmännen anförde högsta domstolen, att avtalet hade träffats mellan ett panamanskt rederi och en internationell organisation för ombordanställda som alla var polska medborgare. Med hänsyn härtill borde även frågan om detta kollektivavtals giltighet, oaktat det hade slutits i Sverige, bedömas enligt panamansk rätt såsom flaggans lag.

Härefter fann högsta domstolen på grundval av en genomgång av utredningen om innehållet i panamansk lag att de omtvistade avtalen var att betrakta som ogiltiga enligt panamansk rätt. Blockaden var enligt panamansk rätt att betrakta som rättsstridigt tvång. Slutligen gick domstolen in i prövning av frågan om avtalen likväl, trots att de var ogiltiga enligt panamansk rätt, skulle godtas på den grunden att en tillämpning av panamansk rätt ledande till ogiltighet av avtalen borde anses vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public). Svaret blev nekande.

I fallet Britannia saknas i allt väsentligt motsvarighet till de särskilda förhållanden som i Nervionmålet åberopades av arbetstagarsidan till stöd för tillämpning av svensk rätt. Det har sålunda inte gjorts gällande att det skulle finnas svenska ägarintressen i Britannia eller att rederirörelsen skulle drivas från Sverige. Besättningen är, liksom för övrigt i Nervionfallet, i sin helhet av annan än svensk nationalitet och har dessutom mönstrat på fartyget i utlandet. Fartyget har såvitt upplysts bara den anknytningen till Sverige att det är tidsbefraktat av ett svenskt rederi och går i internationell linjetrafik med anlöp av Göteborg en gång varannan månad. Att de av ITF och sjöfolksförbundet begärda avtalen som ett resultat av blockaden i Göteborg skulle ha kommit att tecknas i svensk hamn, med ett svenskt fackförbund som medpart till ITF på arbetstagarsidan i kollektivavtalet, får i sammanhanget tillmätas underordnad betydelse som anknytningsfaktum.

Slutsatsen torde bli att det med tillämpning av synsättet i högsta domstolens avgörande beträffande Nervion skulle ha funnits än starkare skäl i Britannias fall att tillämpa flaggans lag på frågan om avtalens giltighet, om rederiet genom blockaden hade förmåtts att teckna avtal i enlighet med de krav som ställdes och tvist sedan hade uppstått om giltigheten av avtalen. Om det då med förbigående av andra invändningar från arbetstagarförbundens sida antas, att flaggans lag skulle få anses tillämplig på denna fråga och att de av ITF och sjöfolksförbundet begärda avtalen skulle böra betraktas som ogiltiga enligt den lagen, uppkommer frågan om lovligheten av de fackliga stridsåtgärderna enligt svensk rätt när resultatet skulle bli rättsligen ogiltiga avtal.

Problemet skulle kunna kort beskrivas på följande sätt. Rätten att gå till fackliga stridsåtgärder betraktas i svensk arbetsrätt som ett led i systemet av regler om organisationsväsendet på arbetsmarknaden och om kollektiva förhandlingar och avtal (se bl a NJA 1974 s 36). Från den utgångspunkten synes det allmänt sett svårt att godta ett rättsläge enligt vilket rättsordningen accepterar fackliga stridsåtgärder men underkänner som rättsligen ogiltigt det kollektivavtal som normalt utgör resultatet av fackliga förhandlingar med tillgripande av sådana stridsåtgärder eller, uttryckt på omvänt sätt, underkänner ett kollektivavtal men likväl tillåter fackliga stridsåtgärder i syfte att tvinga motparten att träffa avtalet. Fackliga stridsåtgärder är inte något självändamål och de förorsakar normalt motpart och ibland tredje man och samhället som helhet skada.

Enligt arbetsdomstolens mening saknas fog för invändningar principiellt sett mot rättstillämpningen i Nerviondomen med avseende på lagvalsfrågan i sådana fall som representeras av tvisterna rörande Nervion och Britannia. Att enbart av hänsyn till svenska rättsregler om fackliga stridsåtgärder generellt och utan beaktande av omständigheterna i övrigt betrakta svensk rätt, i stället för flaggans lag eller annan utländsk lag, som obligationsstatut i sådana fall torde inte komma i fråga. Utgör flaggans lag obligationsstatut måste emellertid rimligen också frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder ombord på fartyget eller i dess hemmahamn och om sådana åtgärders karaktär av rättsstridigt tvång bedömas enligt flaggans lag. Att då under oförändrade förhållanden i övrigt vid prövning av träffade avtals giltighet i stället tillämpa svensk rätt på denna fråga om fartyget utsätts för blockad i svensk hamn, i syfte att direkt påverka befintliga kollektivavtal och enskilda anställningsavtal ombord, synes man inte utom möjligen i speciella fall ha någon grund för. Läget är ett annat om av skäl som i övrigt beaktas i svensk internationell privaträtt obligationsstatutet bör vara svensk rätt.

Arbetsdomstolen saknar anledning att här gå djupare in på detta ämne. Det bör emellertid anmärkas att den rättstillämpning på vilken domstolen bygger sitt avgörande i denna tvist synes allmänt sett väl harmoniera med domen i Nervionmålet. Den rättstillämpning som arbetsdomstolen här har gett uttryck för synes översiktligt kunna sammanfattas så, att domstolen finner medbestämmandelagen innebära att organisationer på den svenska arbetsmarknaden även utan egen bundenhet av ett träffat kollektivavtal är skyldiga att respektera den fredsplikt, som följer av avtalet, och att domstolen vidare finner att samma princip gäller när ett kollektivavtal eller ett enskilt anställningsförhållande utanför den svenska arbetsmarknaden är underkastat ett annat lands rättsregler om lovligheten av fackliga stridsåtgärder. Därmed gäller i en tvist inför svensk domstol i fall som det här aktuella samma princip i fråga om utländsk rätts betydelse vare sig tvisten direkt gäller lovligheten av fackliga stridsåtgärder eller denna fråga kommer upp i en tvist om det resulterande avtalets giltighet. Att den praktiska tillämpningen dock kan förorsaka svårigheter i åtskilliga fall har redan påpekats.

I anslutning härtill vill arbetsdomstolen slutligen tillägga följande. Man skulle kunna sätta i fråga att tvisten om lovligheten av blockaden mot Britannia borde avgöras från utgångspunkten att blockaden har vidtagits helt i det svenska sjöfolksförbundets av ITF understödda intresse av att framtvinga godtagbara löne och andra anställningsvillkor inom den internationella handelssjöfarten, och därmed att försvara sysselsättningsmöjligheterna för förbundets medlemmar, och göra gällande att blockaden med den utgångspunkten bör betraktas som lovlig enligt svensk rätt såsom vidtagen i en öppen intressekonflikt. Ett sådant synsätt skulle emellertid innebära att man, med frångående av den rättsuppfattning som råder på den svenska arbetsmarknaden, i internationella förhållanden av hänsyn till ett fackligt intresse skulle godta en i princip obegränsad facklig stridsrätt. Synsättet skulle konsekvent tillämpat i fall som Britannias kräva att svensk domstol bortser från avtal mellan utländska parter som gäller enligt tillämplig utländsk lag och att så sker både vid prövning av fackliga stridsåtgärders lovlighet i och för sig och vid tvist om bundenhet av avtal som träffas under trycket av sådana åtgärder. Något rättsligt stöd härför kan arbetsdomstolen inte finna (jfr NJA 1987 s 885 och AD 1978 nr 160) och arbetstagarförbunden har inte heller motiverat sin talan på detta sätt i dessa mål.

Rättegångskostnaderna

Enligt arbetsdomstolens mening är förhållandena i denna tvist sådana, att arbetstagarförbunden måste anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad och att varje part därför i enlighet med 5 kap 2 § arbetstvistlagen bör få stå sin egen rättegångskostnad.

Domslut

Arbetsdomstolen bifaller på det sättet arbetsgivarparternas talan att domstolen förklarar, att såväl den av sjöfolks och transportarbetareförbunden företagna blockaden mot Seabronze som de sympatiåtgärder som förbunden i anslutning därtill vidtog med avseende på lossning och lastning av fartyget jämte hamnservice och bogserbåtsassistans var olovliga.

Parterna skall på ömse sidor själva svara för sina rättegångskostnader.

Dom 19891101, målnummer A1341988 och A1361988

Ledamöter: Olof Bergqvist, Micha l Koch, SvenHugo Ryman, Torkel Unge, Hans Horn af Rantzien, Nils Lang (skiljaktig) och Torkel Westling (skiljaktig).

Sekreterare: Gudmund Toijer

Ledamöterna Nils Langs och Torkel Westlings skiljaktiga mening

Vi kan inte dela vad majoriteten anfört om utgångspunkterna för svensk rätt. Arbetstagarorganisationers, arbetsgivares och arbetsgivarorganisationers rätt att vidta fackliga stridsåtgärder åtnjuter ett särskilt skydd i regeringsformen 2 kap 17 §. Detta innebär enligt vår mening att arbetsdomstolen måste iaktta särskild försiktighet när det gäller att utan uttryckligt stöd i lag inskränka denna rätt.

Medbestämmandelagen är enligt 1 § tillämplig på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I 41 § anges i vilka fall fredsplikt gäller. Enligt sin ordalydelse är denna bestämmelse enbart tillämplig på arbetstagare och arbetsgivare som är bundna av kollektivavtal. Fredsplikt kan därför enligt den bestämmelsen aldrig gälla för arbetstagare, arbetsgivare eller förening av arbetsgivare eller arbetstagare som inte är bundna av kollektivavtal.

Enligt 42 § är även arbetsgivar och arbetstagarorganisationer som inte själva är bundna av fredsplikt förbjudna att anordna eller på annat sätt föranleda olovlig stridsåtgärd, dvs åtgärd som strider mot 41 § eller längre gående fredsplikt enligt kollektivavtal. Syftet med denna bestämmelse är att förbud att understödja otillåtna stridsåtgärder från enskilda arbetstagares sida skall gälla såväl för utomstående organisationer som för den organisation som dessa tillhör. Tanken är att en konkurrerande organisation inte vid en så kallad ”vild strejk” skall kunna utnyttja det faktum att arbetstagarnas egen organisation enligt lag är skyldig att ta avstånd från den otillåtna strejken. Såsom framgår av förarbetena till medbestämmandelagen är regeln i 42 § således inte avsedd att medföra hinder för utomstående organisationer att ”i egna syften vidta självständiga fackliga stridsåtgärder”. Avgörande för om en sådan åtgärd skall anses tillåten eller ej är således syftet med åtgärden.

Om syftet med den utomstående organisationens åtgärd är att åstadkomma ett kollektivavtal för egen del kan åtgärden inte bli otillåten med stöd av 42 §. Detta gäller även om avtalet skulle vara oförenligt med ett kollektivavtal som arbetsgivaren tidigare slutit med en annan arbetstagarorganisation. Skulle arbetsgivaren till följd av stridsåtgärderna sluta två oförenliga avtal blir arbetsgivaren i dessa delar inte skyldig att följa det sist träffade avtalet. Om arbetsgivaren i samband med stridsåtgärderna tvingas att göra utbetalningar i enlighet med det sist träffade avtalet kan han således för det fall förutsättningar enligt avtalslagen föreligger därför i särskild ordning återkräva det utgivna beloppet. Sådana krav från den fackliga organisationens sida medför dock inte automatiskt att stridsåtgärden anses otillåten enligt 42 §. För att åtgärden skall anses strida mot denna bestämmelse krävs enligt vår mening såsom framgår ovan att det kan visas att syftet med åtgärden varit att kringgå förbudet att understödja arbetstagare som vidtagit stridsåtgärd i strid med något av förbuden i 41 § medbestämmandelagen eller längre gående fredsplikt enligt avtal. Under alla förhållanden kan fredsplikt på de grunder som majoriteten anfört endast råda när det först träffade avtalet är ett kollektivavtal i enlighet med 23 § medbestämmandelagen. Det vill säga när avtalet på arbetstagarsidan är slutet av en organisation som enligt 6 § medbestämmandelagen är att anse som en arbetstagarorganisation, dvs ”en sammanslutning av arbetstagare som enligt sina stadgar skall tillvarata arbetstagarnas intressen i förhållande till arbetsgivarsidan”. I annat fall kan en arbetsgivare genom att själv organisera en s k facklig organisation och sluta avtal med denna effektivt förhindra varje form av stridsåtgärder. En sådan rättstillämpning skulle stå i strid med de mest grundläggande delarna av det svenska arbetsrättsliga systemet.

Vi har överröstats i denna del men som majoriteten påpekat är det emellertid ytterligare en fråga huruvida fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen kan tillämpas på samma sätt i internationella förhållanden. Om så anses vara fallet medför detta enligt majoritetens mening i de nu föreliggande målen att sjöfolks och transportarbetareförbundens stridsåtgärder är olovliga av det skälet att arbetet ombord på Britannia omfattas av det collective bargaining agreement som har träffats mellan Hammonia och PSU. Enligt vår uppfattning möter starka betänkligheter mot ett sådant betraktelsesätt.

Vi vill till att börja med framhålla att de av Svenska Sjöfolksförbundet vidtagna åtgärderna vidtagits i det svenska sjöfolksförbundets och dess medlemmars eget intresse att förhindra att konkurrensen mellan deras presumtiva arbetsgivare sker genom att sjömän bjuder under varandra beträffande löne och anställningsvillkor. Syftet har varit att åstadkomma en tillfredsställande avtalsreglering i ett ur svensk synpunkt kollektivavtalslöst förhållande (jfr prop 1968:142 sid 111). Såväl Svenska Sjöfolksförbundets som Svenska Transportarbetareförbundets stridsåtgärder har vidare företagits på uppmaning av deras fackliga international (jfr prop 1975/76:105 bil 1 sid 275) och som ett led i en av denna organiserad kampanj mot bekvämlighetsflaggade fartyg.

I det aktuella fallet vill vi framhålla att den filippinska arbetsrättsliga lagstiftningen i en rad avseenden skiljer sig från den svenska. Det gäller inslag som är helt främmande för den svenska arbetsrätten och som enligt vår mening visar på de skilda synsätt som präglar den arbetsrättsliga lagstiftningen i de båda länderna. Kollektivavtal har exempelvis ingen omedelbar verkan på det enskilda anställningsförhållandet utan måste ”ratificeras” med ett enskilt anställningsavtal för att få sådan verkan. Vidare är påföljderna för fredspliktsbrott böter eller fängelse och således inte på något sätt jämförbara med motsvarande svenska bestämmelser.

Skillnaderna framträder än mer påtagligt vid en jämförelse mellan PSU och vad som i Sverige betecknas som fackliga organisationer (jfr 6 § medbestämmandelagen). Sålunda framstår det som i hög grad tvivelaktigt om PSU intar en i förhållande till de filippinska statsmakterna oberoende ställning. Av utredningen i målet framgår att PSU inte heller i någon normal mening är facklig motpart till arbetsgivarna. Tvärtom ger utredningen belägg för slutsatsen att PSU samarbetar med filippinska bemanningsföretag vid anställning av sjömän på ett sätt som inte är förenligt med de grundläggande kraven på en arbetstagarorganisation.

Mot bakgrund av vad som nu anförts anser vi att det vid bedömningen av sjöfolks och transportarbetareförbundens stridsåtgärder inte kan fästas någon avgörande vikt vid att det i målet aktuella collective bargaining agreement må anses giltigt enligt filippinsk rätt. Tvärtom får det anses uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att till skydd för detta avtal inskränka svenska fackliga organisationers grundlagsskyddade rätt att vidta stridsåtgärder i fackligt syfte.

Vid bedömningen av Svenska Sjöfolksförbundets och Svenska Transportarbetareförbundets rätt att vidta stridsåtgärder enligt svensk rätt finner vi därför att det collective bargaining agreement som Hammonia och PSU träffat inte skall anses utgöra ett kollektivavtal.

Med hänsyn till det anförda anser vi att Svenska Sjöfolks och Svenska Transportarbetareförbundens stridsåtgärder varit lovliga och att arbetsgivarparternas respektive käromål därför skall avslås. Vi har vid detta ställningstagande inte anledning att ta ställning till övriga frågor i målet. Vi är dock överröstade i denna del och ansluter oss till majoritetens bedömning när det gäller fördelningen av rättegångskostnaderna.