ARBETSDOMSTOLEN Domar i fulltext AD 1991 nr 17 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, har inte ansetts tillämplig på en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal. Även frågor om en sådan uppsägning i ett visst fall är ogiltig enligt 33 § avtalslagen och om den skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen

 

 

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av domen. Den har tillfogats för att det ska vara enklare att läsa domen. Domstolens rubriker har formaterats med bevarande av nivåer, så att det skall vara möjligt att upprätta förteckningen. Namn som kan vara integritetskänsliga har avidentifierats. Det gäller i regel inte namn på domare, ombud, och fackliga och arbetsgivareföreträdare på centrala funktioner, eftersom sådan uppgifter kan vara väsentliga för förståelsen av dom, domslut, och prejudikatsvärde. I övrigt är det AD:s orginaldom.

Innehållsförteckning. 1

Till stöd för sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 3

SIF. 3

Arbetsgivarparterna. 4

SIF. 5

Domskäl 5

Domslut 7

1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, har inte ansetts tillämplig på en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal. Även frågor om en sådan uppsägning i ett visst fall är ogiltig enligt 33 § avtalslagen och om den skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen

 

 

19910220

AD 17/1991

Målnummer:

A221990

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet mot Sveriges Skogsindustriförbund och Mälarskog ekonomisk förening i Uppsala.

 

Mälarskog ekonomisk förening är medlem i Sveriges Skogs industriförbund. Mellan förbundet och SIF gäller kollektivavtal. Bror L är medlem i SIF.

Bror L har varit anställd i föreningen sedan 1970. Hans arbetsuppgifter har främst rört koncernens redovisning och skatter. Stationeringsort har varit Uppsala. Bror L lider sedan 1979 av insulinkrävande diabetes och har sedan början av 1980talet periodiskt missbrukat alkohol. Hösten 1988 övergick han från långtidsverkande till snabbverkande insulin. I mitten av december 1988 påbörjade Bror L en period av överkonsumtion av alkohol, vilken pågick till den 16 januari 1989. Han fick ett återfall i alkoholmissbruk den 16 februari 1989. Efter trettondagshelgen uppstod en allvarlig osämja mellan Bror L och hans hustru. Osämjan kulminerade i att Bror L den 16 februari anhölls och sedan häktades misstänkt för misshandel. Han släpptes ur häktet den 27 februari

1989. På kvällen den 27 februari och den 28 februari hade Bror L och den 27 februari även Bror Ls hustru telefonkontakt med Håkan W på Mälarskog ekonomisk förening. Vid dessa samtal förklarade Bror L att han ville lämna sin anställning medan Håkan W uppmanade honom att tänka över sin situation och meddelade att föreningen inte accepterade en uppsägning per telefon. I en den 2 mars 1989 daterad uppsägningshandling sade Bror L upp sig. Han skrev också att han hade fått klart besked om att hans närvaro på Mälarskog inte längre var önskvärd. Han meddelade också i uppsägningen att han var sjukskriven och att han skulle förbli så på obestämd tid samt att han avvaktade föreningens besked om eventuell närvaroplikt under uppsägningstiden. Föreningen bekräftade i skrift den 7 mars 1989 mottagandet av uppsägningen och angav att Bror Ls sista anställningsdag var den 2 juni 1989. Föreningen uppgav vidare att man inte hade några krav på arbete under uppsägningstiden om Bror L skulle bli friskskriven under den tiden. Rättegången med anledning av den misshandel Bror L varit häktad för hölls den 12 maj 1990. I det målet hade tingsrätten förordnat om personundersökning samt inhämtande av s k § 7intyg som utfärdades av överläkaren Hans Kåreland vid statens rättspsykiatriska klinik den 23 maj 1989. Dom i målet meddelades i juni 1989. Påföljden bestämdes till fortsatt skyddstillsyn med en föreskrift om att Bror L skulle underkasta sig den nykterhetsvård skyddskonsulenten kunde komma att föreskriva.

Bror L kontaktade SIFs avdelning i Uppsala den 6 juni 1989. Avdelningen tillskrev den 10 juni SIFklubben vid föreningen och den 15 juni tillställde klubben föreningen en förhandlingsframställan och en ogiltigförklaring. Förhandlingar har därefter förts lokalt och centralt utan att parterna har kunnat enas. Bror L har varit arbets sökande under tiden den 30 juni till den 7 november 1989. Från den 14 november 1989 till den 4 februari 1990 har Bror L varit sjukskriven för reaktiv depression. Bror L häktades på nytt den 24 augusti 1990 för hustrumisshandel och olaga hot och dömdes den 9 september 1990 för de nya brotten till nio månaders fängelse.

SIF har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att Bror Ls uppsägning är ogiltig och att hans anställning hos föreningen skall bestå.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till stöd för sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

Bror L har allvarliga alkoholproblem. Han har dömts fyra gånger för brottslighet inom hemmet innefattande bl a hustrumisshandel. För sitt alkoholmissbruk har han sökt hjälp och genomgått öppenvårdsbehandling och erhållit antabus. Sedan ett par år intar han även antidepressiv medicin. Han har under senare tid haft problem inom äktenskapet. Omställningen hösten 1988 från långtidsverkande till snabbverkande insulin medförde stora problem. Hösten 1988 blev stormig och problematisk med handgripliga bråk, överkonsumtion av alkohol och frånvaro från arbetet. På grund av ekonomiska problem hade han också åtagit sig extra arbete med bokföring. Han har en bokföringsbyrå. Under deklarationstiden, den 15 januari till och med den 15 februari, levde han ett nyktert liv. Den 16 februari fick han ett återfall i alkoholmissbruk, vilket ledde till bråk med hustrun Aashild. Bråket kulminerade i misshandel och han anhölls och häktades. Under häktningstiden befann sig Bror L i en mycket svår krissituation framkallad av frihetsberövandet, ångesten för misshandeln, problemen i äktenskapet, oron över sin arbetsplats, deklarationer, ekonomiska problem, alkoholproblem, oron inför ett eventuellt fängelsestraff och vetskapen om att han inte skulle få behålla arbetet om påföljden bestämdes till fängelse.

Håkan W var Bror Ls närmaste chef. De hade känt varandra i 19 år. Håkan W var väl förtrogen med Bror Ls alkoholproblem och hade vid tidigare tillfälle varit Bror L behjälplig i samband med antabusbehandling.

Den 27 februari 1989 släpptes Bror L från häktet. Detta innebar dock inte att den kris han befann sig i upphörde. Under häktningstiden hade Bror L talat med Håkan W vid några tillfällen och då fått reda på att hans arbetsuppgifter överlåtits på andra och att han skulle vara arbetsbefriad. Den 27 februari ringde Håkan W omkring kl 23 till Bror Ls bostad. Vid det tillfället var Bror L inte nykter. Under samtalets gång fick han emellertid klart för sig att han inte längre var önskvärd på arbetsplatsen. Håkan W framhöll också att Bror L behövde tid för att ordna upp sitt privatliv fram till rättegången i brottmålet. Bror L förklarade att han ville säga upp sin anställning. Håkan W framhöll därvid att Bror L skulle tänka över sin situation och att de skulle tala med varandra påföljande dag. Vid samtalet den 28 februari gick Bror L återigen igenom sin situation och framhöll på nytt att han ansåg att det var lika bra att han sade upp sig. Håkan W förklarade att så här kunde det inte gå till. Bror L skrev ut uppsägningen den 2 mars, skickade den till företaget och erhöll som svar på den bolagets bekräftelse daterad den 7 mars.

Den 27 februari, samma dag som Bror L frigavs, genomförde hustrun ett par lägenhetsaffärer. Bror L deltog dock inte i dessa, som sköttes av en mäklare. Bror L orkade på grund av depressionen inte ta itu med sin situation. Det var anledningen till att han först den 6 juni kontaktade SIFavdelningen.

Som grund för talan åberopar SIF i första hand att Bror Ls uppsägning tillkommit under ett sådant psykiskt abnormtillstånd som avses i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Uppsägningen är därför ogiltig. I andra hand gör SIF gällande att omständigheterna vid rättshandlingens till komst var sådana att uppsägningen skall anses ogiltig enligt 33 § avtalslagen Bror L befann sig i en djup kris vid uppsägningstillfället och detta ägde föreningen vetskap om. Slutligen hävdar SIF att omständigheterna är så ömmande att det enligt 36 § avtalslagen skulle vara oskäligt att kräva att Bror L skulle vara bunden av sin uppsägning.

Arbetsgivarparterna

Det är riktigt att Bror L haft en mångårig anställning i föreningen. Hans arbetsuppgifter bestod av bokföring och extern redovisning. Han var också sysselsatt med bokslutsarbetet inom koncernen; ett arbete som kunde ta sin början först sedan det interna bokslutet var klart. Vissa personer på företaget hade vetskap om Bror Ls alkoholproblem. Håkan W hade vid något tillfälle varit Bror L behjälplig vid antabusbehandling. Att Bror L även intog antidepressiv medicin kände man däremot inte till.

Mellan den 6 och den 15 februari hade Bror L semester från föreningen, eftersom han skulle arbeta med deklarationer i den egna rörelsen. Årsbokslut för koncernen skulle läggas fram för styrelserna den 28 februari och 1 mars 1989. Bror L skulle delta i detta arbete. När han den 16 februari inte återkom till arbetet ringde Håkan W den 17 februari och fick då veta att Bror L var häktad. Eftersom boksluten skulle vara klara till styrelsesammanträdena ansåg sig Håkan W föranlåten att företa en omorganisation.

Måndagen den 27 februari 1989 hade Aashild L och Håkan W kontakt med varandra varvid Aashild L meddelade att hennes man var upptagen i affärer. Håkan W ringde på nytt vid 23tiden för att diskutera den uppkomna situationen. Han framhöll vid det samtalet för Bror L att det inte skulle vara lämpligt att denne återkom till arbetet då, eftersom andra personer tagit över arbetsuppgifterna. Man befann sig ju i slutskedet av arbetet med årsbokslutet. Håkan W föreslog Bror L att han skulle vara ledig en tid för att ordna upp sin situation. Bror L frågade då vilka personer som kände till att han var frånvarande. Han ville säga upp sig vid detta telefonsamtal. Håkan W, som märkte att Bror L inte var helt nykter, bad honom tänka igenom sin situation och att man sedan skulle ha förnyade kontakter. Påföljande dag, den 28 februari 1989, vidhöll Bror L att han skulle säga upp sig, varvid Håkan W framhöll vikten av att noga tänka igenom situationen. Någon uppsägning kunde inte accepteras per telefon. Sedan kom den skriftliga uppsägningen, som föreningen bekräftade den 7 mars 1989.

Arbetsgivarparterna gör gällande att SIF förlorat sin talerätt på grund av preskription något som svarandeparterna framhållit i såväl lokala som centrala förhandlingar. Möjligheterna att få en arbetstagares uppsägning prövad är begränsade i tiden. Reglerna i 4042 §§ i LAS är i vart fall analogt tillämpliga på en egen uppsägning. Av dessa regler framgår att rätten att väcka talan är begränsad. För det fall de nämnda paragraferna i LAS inte skulle anses vara tillämpliga föreligger preskription även med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser. Det är obilligt att få en uppsägning rättsligt prövad efter tre månader.

Vad därefter gäller SIFs förstahandsgrund gör arbetsgivarparterna gällande att 1924 års lag inte är tillämplig, eftersom Bror Ls uppsägning inte innebar att han därmed iklädde sig några förpliktelser eller någon form av åtagande, vilket är en förutsättning för att lagen skall vara tillämplig beträffande andra rättshandlingar än avtal. Om lagen skulle anses tillämplig bestrider arbetsgivarparterna att Bror L vidtog sin uppsägning under inflytande av sådan rubbad själsverksamhet som avses i lagen. Den 27 februari 1989 deltog Bror L i fastighetsaffärer. Av intyget från Hans Kåreland och innehållet i personundersökningen framgår också att Bror Ls psykiska tillstånd inte varit av den art som avses i 1924 års lag. Arbetsgivarparterna hävdar vidare att inget av rekvisiten för tillämpning av 33 och 36 §§ avtalslagen är uppfyllda. 36 § avtals lagen förutsätter för sin tillämpning att det är fråga om konkreta avtalsvillkor. Arbetsgivarparterna hävdar att föreningen försökt hjälpa Bror L i största möjliga utsträckning.

SIF

SIF vitsordar att preskriptionsinvändning framställts men bestrider att anställningsskyddslagens preskriptionsregler skulle vara tillämpliga, direkt eller analogt.

Domskäl

SIFs medlem Bror L sade genom en den 2 mars 1989 daterad handling upp sin anställning hos Mälarskog ekonomisk förening. SIF har nu yrkat att denna uppsägning skall förklaras ogiltig och till stöd för detta har SIF åberopat bestämmelser i 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet och i avtalslagen Arbetsgivarparterna har i första hand gjort gällande att rätten till talan gått förlorad på grund av preskrip tionsreglerna i anställningsskyddslagen eller på grund av allmänna rättsgrundsatser. Och arbetsdomstolen går först in på frågan om denna invändning har fog för sig.

Arbetsgivarparterna menar alltså att anställningsskyddslagens preskriptionsregler är tillämpliga, åtminstone analogt, även i ett fall som det föreliggande och som alltså rör ogiltigförklaring av en uppsägning från en arbetstagares sida. Preskriptionsbestämmelserna i anställningsskyddslagen gäller emellertid preskription av talan när en arbetstagare för talan med anledning av en uppsägning eller ett avskedande från en arbetsgivares sida. Bestämmelserna hänger intimt samman med övriga regler i anställningsskyddslagen och de kan inte utan lagstöd göras tillämpliga i den helt artskilda situation som det är fråga om i detta mål (AD 1976 nr 93). Arbetsdomstolen, som inte heller kan finna att SIFs talerätt i detta mål skulle gått förlorad på grund av några allmänna rättsgrundsatser, lämnar därför arbetsgivarparternas preskriptionsinvändning utan avseende.

SIF har i första hand gjort gällande att Bror Ls uppsägning är ogiltig enligt 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. SIF har därvid anfört, förutom att Bror L befann sig i ett abnormtillstånd, att den lagen är tillämplig även på ensidiga rättshandlingar. SIF anser också att uppsägningen innefattar en förpliktelse att inte kräva lön och synes därmed mena att uppsägningen inte utgör någon i verklig mening ensidig rättshandling. Arbetsgivarparternas uppfattning är däremot att 1924 års lag inte är tillämplig med hänsyn till att uppsägningen är en ensidig rättshandling.

Ordalydelsen i 1924 års lag talar otvivelaktigt för ståndpunkten att den inte är tillämplig på ensidiga rättshandlingar. I lagens förarbeten (NJA II 1924 s 593 ff) ges inte heller någon antydan om att lagen skulle vara tillämplig på annat än avtal. Däremot uttalas bl a att lagens bestämmelser nära ansluter sig till stadgandena om verkan av omyndigs rättshandlingar, som företagits utan erforder ligt samtycke. Med hänsyn till vissa skiljaktigheter ansåg man sig dock inte kunna nöja sig med en hänvisning till de sistnämnda bestämmelserna. De skillnader som därvid berördes avsåg varaktigheten av rubbningen av själsverksamheten och orsakssammanhanget mellan rubbningen och rättshandlingen. Däremot gavs ingen antydan om att det skulle föreligga några skillnader mellan de olika lagarna med avseende på vilka rättshandlingar som åsyftades.

Mot bakgrund av det nu anförda är det av intresse att se även till de bestämmelser om omyndigas rättshandlingar som fanns i 5 kap 8 och 9 §§ lagen (1924:320) om förmyndarskap och förarbetena till dessa bestämmelser. Även i dessa bestämmelser beskrevs rättshandlingen som ingående av avtal. I lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I, Förslag till lag om förmyndarskap, s 268 f, sägs att "nu förevarande paragraf har allenast avseende på det fall, att omyndig utan erforderligt samtycke slutit avtal, och är sålunda ej tillämpligt, om han på egen hand företagit uppsägning, förklarat sig häva ett avtal eller företagit annan ensidig rättshandling, ehuru åtgärden i fråga rätteligen ankommit på förmyndaren". Skälen för denna ståndpunkt utvecklades också varvid det bl a framhölls att verkan av en uppsägning eller annan sådan ensidig rättshandling är oberoende av mottagarens vilja.

Den slutsats arbetsdomstolen kommer till med hänsyn till det nu anförda är att en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal är en sådan ensidig rättshandling som inte omfattas av 1924 års lag. SIFs talan kan alltså inte vinna bifall på den grunden.

Vid denna bedömning har arbetsdomstolen inte någon omedelbar anledning att gå in på arten och graden av det kristillstånd som Bror L enligt SIFs uppfattning befann sig i.

SIF har emellertid också gjort gällande att Bror Ls uppsägning är ogiltig enligt 33 § avtalslagen eller att den skall lämnas utan avseende enligt 36 § samma lag. Såvitt gäller påståendet om ogiltighet enligt 33 § avtalslagen har SIF påstått att Bror L vid uppsägningstillfället befann sig i en djup kris och att föreningens företrädare måste antas ha ägt vetskap om detta. Enligt SIFs mening strider det därför mot tro och heder att åberopa uppsägningen. SIF menar slutligen att omständigheterna är så ömmande att uppsägningen enligt 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende, om den inte är ogiltig enligt 33 § avtalslagen

Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är alltså om Bror L befann sig i en djup kris och om företrädare för föreningen måste antas ha ägt vetskap om detta.

Vad som förekom i samband med uppsägningen är i huvudsak ostridigt. Bror L släpptes ur häktet den 27 februari 1989 och hade sent på kvällen den dagen ett första telefonsamtal med Håkan W, som ägde kännedom om bl a Bror Ls alkoholproblem. Vid det samtalet var Bror L inte helt nykter. Vid samtalet berördes Bror Ls närvaro på arbetsplatsen under i vart fall den närmaste tiden. Håkan W har uppgett att han då gav uttryck åt att Bror L behövde tid för att ordna upp sin situation och att det inte var lämpligt att Bror L återkom just i slutskedet av bokslutsarbetet, som redan hade om organiserats med anledning av att Bror L suttit häktad. Bror Ls uppgifter om vad som förekom vid detta tillfälle är mer osäkra. Det är emellertid klarlagt att Bror L framförde att han skulle säga upp sig samt att Håkan W då uppmanade Bror L att tänka över detta. Nästa telefonsamtal mellan Bror L och Håkan W ägde rum påföljande dag, den 28 februari 1989. Även vid detta samtal berördes Bror Ls fortsatta anställning. Bror L talade också vid detta tillfälle om att säga upp sig. Håkan W uppmanade återigen Bror L att tänka över detta. Bror L har uppgett att han uppfattade detta som att han hade att välja mellan att säga upp sig eller att bli uppsagd. Han beslutade sedan att säga upp sig och ett par dagar senare skrev han uppsägningshandlingen. Han hade då samrått med sin hustru som stödde hans beslut att säga upp sig.

Bror L och hans hustru har också uppgett följande. Sedan Bror L försatts på fri fot den 27 februari 1989 började han dricka och han var berusad vid det första telefonsamtalet med Håkan W och inte heller helt nykter vid deras andra telefonsamtal. Att Bror L inte fick ett klart besked om att han fick återkomma till arbetet uppfattade han som att han hade att välja mellan att säga upp sig själv eller att bli uppsagd. Bror L var bedrövad, "gick ner sig" och hade svårt att tänka klart. Han drack, blev passiv och kunde inte företa sig något. Den 6 mars 1989 följde Bror Ls hustru honom till sjukhuset och han sjukskrevs då för en reaktiv depression.

Håkan W har också uppgett att Bror L vid deras första telefonsamtal frågade vilka personer på företaget som kände till vad som skett, att Bror L hade dåligt samvete och skämdes för vad han gjort samt att det var i anslutning till denna del av samtalet som Bror L förklarade att han ville säga upp sig.

Enligt arbetsdomstolen finns det i och för sig inte anledning att betvivla att Bror L under häktningstiden och närmast därefter var nedstämd och att han, särskilt som han då konsumerade en del alkohol, hade svårt att se klart på sin situation. Det har säkerligen även Håkan W insett. Håkan W har också vid två tillfällen vägrat att godta muntliga uppsägningar från Bror L och i stället uppmanat denne att tänka sig för innan han sade upp sig. Ett par dagar förflöt sedan innan Bror L skrev en uppsägningshandling och skickade den till föreningen. Beaktas måste också att det för Håkan W framstod som att Bror L ville säga upp sig av den anled ningen att han skämdes över vad han gjort. För Håkan W måste Bror Ls beslut att säga upp sig ha framstått som övertänkt. Hänsyn måste också tas till att Bror L under de dagar som förflöt från det att Håkan W senast uppmanade honom att tänka sig för till dess Bror L skrev uppsägningshandlingen och skickade den till föreningen rådgjorde med sin hustru, som stödde hans beslut att säga upp sig. Vid en bedömning enligt 36 § avtalslagen måste även beaktas att föreningen enligt vad som upplysts under de tre månader som förflöt från det att Bror L sade upp sig till dess det gjordes gällande att hans uppsägning skulle vara ogiltig har inrättat sig efter att Bror L slutat och bl a utbildat och omplacerat annan personal.

Genom den utredning som förebringats i målet har det enligt arbetsdomstolens mening i vart fall inte gjorts antagligt att föreningens företrädare ägt vetskap om att Bror L vid uppsägningstillfället befann sig i något sådant kristillstånd som skulle kunna motivera att uppsägningen anses som ogiltig enligt 33 § avtalslagen Arbetsdomstolen kan inte heller finna att omständigheterna är så ömmande att det inte skäligen kan krävas att uppsägningen skall gälla. Det finns alltså inte heller förutsättningar för att med stöd av 36 § avtalslagen lämna uppsägningen utan avseende.

Sammanfattningsvis föreligger det i målet inte några sådana förhållanden som utgör skäl för att inte tillämpa uppsägningen mot Bror L. Käromålet kan därför inte vinna bifall.

Vid angiven utgång i målet skall SIF ersätta arbetsgivarparterna dess rättegångskostnader. Omständigheterna är inte sådana att det finns skäl att frångå huvudregeln om tappande parts skyldighet att utge ersättning för motparts rättegångskostnader.

Domslut

1. Käromålet avslås.

2. Sekretessen skall bestå beträffande aktbilagorna 1416 i arbetsdomstolens akt A 22/90.

3. Svenska Industritjänstemannaförbundet skall ersätta Sveriges Skogsindustriförbund och Mälarskog ekonomisk förening för rättegångskostnader med trettiotusentvåhundratjugo (30 220) kr, varav 30 000 kr utgör ombudsarvode. På det förstnämnda beloppet skall utgå ränta med sex (6) procent från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 19910220, målnummer A221990

Ledamöter: Hans Tocklin, Dag Ekman, Lena Cavallius, Christian Tyden, Hans Horn af Rantzien, Nils Lang och Kerstin Gustafsson. Enhälligt.

Sekreterare: Margret Inger