Arbetsdomstolens domar i fulltext AD 1991 nr 77 Verkstadsavtalet innehåller följande bestämmelser. § 4 mom 1. Den löneform bör tillämpas som med hänsyn till arbetets art och arbetsorganisationen bäst beaktar kraven på produktivitet, arbetstillfredsställelse och lönetrygghet. Vid verkstäder med verkstadsklubb eller motsvarande bör lokal överenskommelse träffas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas. Kan enighet ej nås, tillämpas rent ackord där detta är möjligt. I övriga fall tillämpas timlön. Tvist om regeln om tillämpning av rent ackord i avtalsmomentets tredje stycke i ett fall, där en sådan lokal överenskommelse som avses i andra stycket har sagts upp av arbetatagarparten och upphört att gälla

Innehållsförteckning

Denna innehållsförteckning är ingen del av orginaldomen utan har lagts till för att det skall vara lättare att orientera sig i domen på Webben. I övrigt är det orginaltext med den skillnaden, att känsliga namn har bytts ut, texten har HTML-kodats, och vissa rubriker har formaterats för att det skall vara möjligt att bygga upp en innehållsförteckning.

R3 M:AD D:RF Arbetsdomsto

Innehållsförteckning. 1

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande. 4

Metallindustriarbetareförbundet 4

Arbetsgivarparterna. 7

Domskäl 11

Domslut 17

Verkstadsavtalet innehåller följande bestämmelser. § 4 mom 1. Den löneform bör tillämpas som med hänsyn till arbetets art och arbetsorganisationen bäst beaktar kraven på produktivitet, arbetstillfredsställelse och lönetrygghet. Vid verkstäder med verkstadsklubb eller motsvarande bör lokal överenskommelse träffas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas. Kan enighet ej nås, tillämpas rent ackord där detta är möjligt. I övriga fall tillämpas timlön. Tvist om regeln om tillämpning av rent ackord i avtalsmomentets tredje stycke i ett fall, där en sådan lokal överenskommelse som avses i andra stycket har sagts upp av arbetatagarparten och upphört att gälla.

PARTER: Svenska Metallindustriarbetareförbundet mot Sveriges Verkstadsförening och Saab/4/Scania Aktiebolag i Södertälje.

MÅLNR: A-72-1990 

Arbetsdomstolens domar 1991 nr 77

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metall- industriarbetareförbundet (förbundet) har alltsedan år 1905 gällt varandra avlösande kollektivavtal för verkstadsindustrin (verkstadsavtalet). Under den tid som är aktuell i målet gällde 1989/90 års verkstadsavtal, innehållande bl a följande bestämmelser.

§ 3. Timlöner

Mom 1. Vid verkstäder anslutna till Sveriges Verkstadsförening skall varje arbetare erhålla en timlön som lägst skall uppgå till följande örestal.

Lägsta timlöner

För arbetare som uppnått 18 års ålder och hänföres till

1989 1990 lönegrupp 1 4507 4832 lönegrupp 2 4808 5154 lönegrupp 3 5126 5495 lönegrupp 4 5464 5857

För arbetare som

uppnått 17 års ålder 3991 4278 uppnått 16 års ålder 3419 3665

Inplacering i timlönegrupp skall ske i enlighet med grupperingsanvisningarna i § 4 mom 5 a).

Allt efter flit, skicklighet och arbetets svårighetsgrad erhåller arbetaren högre lön, och skall dugliga arbetare, som arbetat ett flertal år inom metallindustrin, åtnjuta högre lön än lägsta timlön. ---------------------------------------------------------

§ 4. Ackordsarbete

Mom 1. Den löneform bör tillämpas som - med hänsyn till arbetets art och arbetsorganisationen - bäst beaktar kraven på produktivitet, arbetstillfredsställelse och lönetrygghet.

Vid verkstäder med verkstadsklubb eller motsvarande bör lokal överenskommelse träffas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas.

Kan enighet ej nås, tillämpas rent ackord där detta är möjligt. I övriga fall tillämpas timlön.

Anteckning till förhandlingsprotokollet: Parterna har i anslutning till 1983-84 års förhandlingar förklarat sig beredda att vid enskilda verkstäder och i mån av behov medverka till erforderliga åtgärder för att åstadkomma löneformer, lönesystem och regler i anslutning härtill som tillgodoser såväl kraven på produktivitet och flexibilitet som på lönetrygghet och arbetstillfredsställelse och god arbetsmiljö.

Mom 2. Vid verkstad, där fabriksmässig tillverkning äger rum, bör fastställas ackordsprislistor, vilka skall gälla under en viss tid, i regel ett år, och med minst en månads uppsägningstid; ----------------- -----------------------------------------------------

Mom 3. Rörande allt ackordsarbete, som icke på sätt ovan sägs blivit bestämt genom fasta ackordsprislistor, träffas överenskommelse genom fri förhandling i varje fall mellan arbetsgivaren eller dennes representant och den eller de arbetare, åt vilka ackordsarbete erbjuds, och skall uppgörelse därom ske före arbetets påbörjande. ----------------------------------------- -----------------------------------------------------

Mom 4. Vid s k premie- och blandackord skall, innan detsamma införes, grunderna därför fastställas och överenskommelse därom träffas i vederbörlig ordning.

Mom 5 a). Beräkningen av ackord i samband med arbetsstudier skall i princip ske efter formeln

x = t x u x (1 + s ) x p -- -- 100 60

där x = ackordet i öre,

t = uttagen verktid i minuter, u = utjämningsfaktor, s = spilltidstillägg i % och p = penningfaktor i öre/tim enligt ovanstående formel. Uttagen verktid uträknas enligt ”medelvärdemetoden”. Utjämningsfaktorn bestämmes med hänsyn till arbetarens prestation under arbetsstudien (u = 1 för normal prestation av en medelgod van arbetare, större än 1 om prestationen är högre och mindre än 1 om den är lägre). Spilltidstillägget beräknas med hänsyn till de nödvändiga spilltiderna för respektive arbeten.

Penningfaktorer

Parterna är ense om att gruppering och penningfaktorer kan fastställas på grundval av huvudorganisationernas arbetsvärderingssystem efter lokal överenskommelse.

Anmärkningar:

1.  Arbetsvärderingen skall utföras i en kommitte med lika antal representanter för företaget och arbetarna.

I de fall då arbetsvärdering ej tillämpas skall följande gälla.

Olika arbetsuppgifter inplaceras i fyra lönegrupper med ledning av följande grupperingsanvisningar och tillhörande referensarbeten. Arbetaren skall hänföras till den lönegrupp i vilken det arbete han huvudsakligen utför är inplacerat.

Mom 5 b). När arbetet icke arbetsstuderas tillämpas vid ackordsättningen ovanstående penningfaktorer som riktpunkter vid normal arbetsprestation av en medelgod van arbetare.

Mom 6. Vid gemensamhetsackord erhåller arbetaren del i överskottet i förhållande till avtalets lägsta timlön i den grupp han tillhör och det antal arbetstimmar han deltagit i ackordet, för så vitt ej annan särskild överenskommelse därom träffats.

Mom 7. Vid ackordsarbete skall lägsta timlön i den grupp arbetaren tillhör vara garanterad, såvida inte fasta ackordsprislistor föreligger.

Mom 8. Vid varje verkstad skall anteckningar föras över alla gällande ackord med tydligt angivande av arbetets art och pris eller - vid premie- och blandackord - beräkningssättet. ------------------------- -----------------------------------------------------

Saab-Scania AB (bolaget), Scaniadivisionen, tillverkar tunga lastfordon i verkstäder i Södertälje. I dessa verkstäder har bolaget ca 5 300 arbetare anställda. Produktionen sker med egna tillverkade detaljer och inköpt material och är förlagd bl a till södra och östra växellådeverkstäderna, motorverkstäderna och ram- och chassiverkstäderna. Produktionen är kundorderstyrd, vilket innebär att kunderna i hög grad kan få fordonen anpassade efter egna önskemål.

Bolaget tillhör VF och är därmed bundet av verkstadsavtalet.

Mellan bolaget och verkstadsklubben vid verkstäderna i Södertälje träffades i januari 1988 i enlighet med § 4 mom 1 i verkstadsavtalet en överenskommelse om löneformer för verkstadspersonalen. Överenskommelsen innebar i huvudsak att tidigare tillämpade löneformer skulle ersättas av ett system med fyra löneformer, nämligen fast tvåveckorslön, fast tvåveckorslön med premie, produktionslön och tabellön. Övergången till de nya löneformerna synes ha skett på sådant sätt att de befann sig i praktisk tillämp- ning överallt eller på de flesta håll i verkstäderna i varje fall från sommaren eller början av hösten 1988.

Verkstadsklubben förklarade sig i en skrivelse till bolaget den 14 november 1989 säga upp den mellan bolaget och klubben träffade överenskommelsen beträffande produktionslön. Det är mellan parterna i detta mål ostridigt att i anledning härav hela överenskommelsen om de fyra löneformerna upphörde att gälla den 14 februari 1990.

Lokala förhandlingar om 1990 års löner inleddes vid verkstäderna i Södertälje i december 1989. Eftersom någon överenskommelse inte kunde nås upptogs även centrala förhandlingar om lönerna. Dessa strandades av arbetsgivarsidan den 6 mars 1990. Bolaget förklarade härefter i ett meddelande den 22 mars 1990 till de anställda att lön fortsättningsvis skulle utbetalas i enlighet med dess slutbud i förhandlingarna. Vidare angav bolaget i meddelandet att fortsatta förhandlingar efter den 6 mars hade gällt endast löneformerna, att någon lokal överenskommelse om dessa dock ännu inte hade kunnat träffas och att bolaget tills vidare skulle komma att tillämpa de ”nuvarande löneformerna”, vilket innebar att de anställdas löner skulle komma att beräknas på samma sätt som tidigare.

Från verkstadsklubbens sida framställdes krav på att bolaget, sedan 1988 års överenskommelse om löneformer hade upphört att gälla, skulle övergå till att tillämpa verkstadsavtalets regler i §§ 3 och 4 om timlöner och ackordsarbete.

I en ansökan om stämning som kom in till arbetsdomstolen den 9 april 1990 anförde metallindustriarbetareförbundet att bolaget gjorde sig skyldigt till brott mot verkstadsavtalet genom att, trots att någon lokal överenskommelse om lönesystem inte gällde, underlåta att företa en sådan s k fyrgruppering som avses i § 3 mom 1 i avtalet och tillämpa regeln i § 4 mom 1 st 3, enligt vilken bolaget har att när enighet inte nås om annat tillämpa rent ackord, där detta är möjligt, och i övriga fall timlön. I ansökningen yrkade förbundet att arbetsdomstolen skulle förklara bolaget skyldigt att tillämpa § 4 mom 1 st 3 i verkstadsavtalet och förplikta bolaget att för sin underlåtenhet att göra detta betala 1 000 000 kr i allmänt skadestånd till förbundet. Förbundet begärde vidare att domstolen skulle meddela interimistiskt beslut i frågan om bolagets skyldighet att tillämpa de åberopade avtalsbestämmelserna.

Sedan arbetsgivarparterna i ett skriftligt svaromål hade vitsordat, att bolaget omfattades av § 4 mom 1 i verkstadsavtalet och att st 3 i och för sig skulle tillämpas vid bristande enighet samt bl a mot den bakgrunden motsatt sig interimistisk prövning och bestritt att förutsättningar förelåg för att ta upp förbundets fastställelsetalan till prövning, återkallade förbundet sitt interimistiska yrkande och sedermera också sin fastställelsetalan.

Tvisten företogs till central förhandling den 7 juni 1990 men någon uppgörelse kom då inte till stånd.

Den 22 augusti 1990 träffade bolaget och verkstadsklubben en överenskommelse om fyrgruppering enligt § 3 mom 1 i verkstadsavtalet. Sedan bolaget den 3 september 1990 hade lämnat förslag på timlöner, fastställde bolaget sådana timlöner med verkan fr o m den 24 september och med första utbetalning den 18 oktober 1990.

Förbundet har härefter slutligt bestämt sin talan så att det yrkar förpliktande för bolaget att utge 1 000 000 kr i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker. Kollektivavtalsbrottet består enligt förbundet i att bolaget fr o m den 23 mars 1990 har åsidosatt sin skyldighet enligt § 4 mom 1 st 3 i verkstadsavtalet att tillämpa rent ackord där detta har varit möj- ligt.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till förbundets talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Metallindustriarbetareförbundet

På verkstadsavtalets område har ackord traditionellt varit den viktigaste och i praktiken dominerande löneformen. Under lång tid och fram till 1984 års avtal var huvudregeln härom i avtalet att ”ackordsarbete bör användas i alla sådana fall, där detsamma är möjligt att genomföra”. Vad som då har åsyftats har i första hand varit s k rena ackord, dvs ackord i vilka arbetsförtjänsten i sin helhet är proportionell mot utfört arbete. Premieeller bland- ackord har kunnat förekomma om dessförinnan överenskommelse träffats om grunderna för sådana ackord.

Mot bakgrund bl a av de krav som från arbetstagarsidan i växande utsträckning ställdes på fastare löneformer gick under 1970-talet och i början av 1980-talet utvecklingen mot ett vidgat bruk av premie- eller blandackord i skilda former. Efter ett partsgemensamt förberedelsearbete infördes härefter i 1983-84 års förhandlingar de nya grundläggande regler om ackordsarbete som nu återfinns i § 4 mom 1. En huvudtanke är här att lokala överenskommelser skall träffas mellan arbetsgivare och verkstadsklubb om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas. Till ledning innehåller § 4 mom 1 en rekommendationsbestämmelse, enligt vilken den löneform bör tillämpas som, med hänsyn till arbetets art och arbetsorganisationen, bäst beaktar kraven på produktivitet, arbetstillfredsställelse och lönetrygghet. Härtill har fogats en protokollsanteckning i vilken verkstadsavtalets parter har förklarat sig beredda att vid enskilda verkstäder och i mån av behov medverka till erforderliga åtgärder för att åstadkomma löneformer, lönesystem och regler i anslutning härtill som tillgodoser kraven såväl på produktivitet och flexibilitet som på lönetrygghet, arbetstillfredsställelse och god arbetsmiljö.

För den händelse enighet inte kan uppnås om en lokal över- enskommelse på det sätt som rekommenderas i § 4 mom 1 innehåller momentet avslutningsvis en s k stupstocksregel. Enligt denna skall i det angivna fallet tillämpas rent ackord, där detta är möjligt, och i övriga fall timlön.

Beträffande den närmare innebörden av denna stupstocksregel bör anmärkas följande. Parternas utgångspunkt vid regelns tillkomst var den äldre avtalstexten, enligt vilken ackordsarbete utgjorde verkstadsavtalets huvudregel. Någon avsikt att ändra innebörden av villkoret att ackord skall tillämpas när ”det är möjligt” hade parterna inte. Det förekom sålunda inte någon diskussion t ex om att införande av nya arbetsmetoder eller en ny arbetsorganisation, nya löneadministrativa system eller annat liknande skulle kunna få betydelse för under vilka förutsättningar ackordsarbete skall betraktas som möjligt i avtalets mening. Däremot var avsikten att stupstocksregeln verkligen skulle bli ett incitament till lokala överenskommelser om löneformer och lönesystem. Att regelns huvudalternativ uttryckligen angavs vara rent ackord skall ses bl a mot den bakgrunden. På verkstadsföreningens sida önskade man att blandackord i stället skulle vara stupstocksregelns förstahandsalternativ, men detta motsatte sig förbundet. Rent ackord kan från arbetsgivarens synpunkt inte sällan te sig som en besvärlig löneform att tillämpa. Därmed främjar regeln tillkomsten av lokala överenskommelser i enlighet med avtalets rekommendation. Vid tolkningen av stupstocksregeln måste dessutom liksom tidigare beaktas arbetstagarens intresse av att få arbeta på ackord i stället för mot timlön, för att därigenom beredas möjlighet att öka sin för- tjänst.

Det lönesystem, om vilket bolaget och verkstadsklubben i detta fall träffade en lokal överenskommelse i januari 1988, utformades i syfte att ersätta en äldre komplicerad och svårtillämpad ordning, med ett jämförelsevis stort antal löneformer, och införa ett mer enhetligt och ändamålsenligt system. Detta omfattade i princip enbart fyra löneformer med ett begränsat antal, delvis gemensamma komponenter. Av de fyra löneformerna utgjorde, räknat i antalet arbetstagare som omfattades därav, produktionslönen den viktigaste. Den kom efter att ha införts i full omfattning att tillämpas på ca 3 500 arbetstagare i produktionsverkstäderna, på reservdelslagret och i den särskilda renoveringsverkstaden i Nykvarn. Den kan med en viss förenkling sägas vara ett slags blandackord, eftersom den vid sidan av vissa lönetillägg innefattar grundlön och en rörlig produktionspremie. Vid sidan av produktionslönen ingick i det överenskomna lönesystemet som ytterligare löneformer fast tvåveckorslön och fast tvåveckorslön med premie jämte tabellön. De båda tvåveckorslöneformerna tillämpades på tillsammans ca 1 400 arbetstagare medan tabellönen gällde för ca 200 arbetstagare.

Verkstadsklubben sade den 14 november 1989 upp överenskommelsen med bolaget såvitt gällde produktionslöneformen. Bakgrunden var att klubben i vissa avseenden var missnöjd med den praktiska tillämpningen. Parterna enades senare om att 1988 års överenskommelse skulle betraktas som uppsagd i sin helhet och att den skulle anses ha upphört att gälla den 14 februari 1990. Därmed inträdde skyldighet för bolaget att i stället tillämpa verkstadsavtalets regler i §§ 3 och 4 om timlön och ackordsarbete.

Diskussioner hade emellertid förekommit om en revision av 1988 års överenskommelse och dessa torde inte böra anses ha blivit avslutade förrän i samband med att samtidigt bedrivna lokala och centrala förhandlingar om 1990 års löner strandades av arbetsgivarsidan den 6 mars 1990. Bolaget förklarade sig härefter avse att ensidigt fortsätta att tillämpa löneformerna enligt den inte längre gällande lokala överenskommelsen och att betala löner i enlighet med sitt slutbud i löneförhandlingarna. Verkstadsklubben reagerade på sin sida mot detta och påfordrade uttryckligen en övergång utan dröjsmål till verkstadsavtalets löneformer. En sådan övergång skulle enligt klubbens mening inledas omedelbart och borde i varje fall i väsentlig utsträckning kunna ske med verkan fr o m den 23 mars 1990.

Bolaget borde sålunda omgående ha vidtagit åtgärder för att få till stånd en s k fyrgruppering enligt § 3 mom 1 i verkstadsavtalet och för att fastställa timlöner för arbetstagarna. Verkstadsklubben framförde också förslag om hur detta skulle kunna göras och krävde vidare att övergång snarast skulle ske till arbete på rent ackord där detta var möjligt. Om bolaget hade medverkat från början skulle enligt förbundets mening förändringarna ha kunnat genomföras på kort tid och erbjudanden om rent ackord nästan omgående ha kunnat ges i fråga om en betydande mängd arbeten.

Bolaget har emellertid förhållit sig passivt och försummat att göra den förändring som det har varit skyldigt att genomföra enligt verkstadsavtalet. I denna tvist har arbetsgivarparterna under förebärande av olika hinder och svårigheter gjort gällande att det inte har varit möjligt att ens i någon mindre utsträckning gå över till arbete på rent ackord och att en omställning till arbete mot timlön har krävt en så lång omställningstid, att denna förändring inte har kunnat ske förrän i början av hösten 1990. En överenskommelse om fyrgruppering har slutligen träffats i överensstämmelse med det förslag som klubben lade fram på ett tidigt stadium, men detta skedde först den 22 augusti 1990. Först därefter har bolaget fastställt timlöner och börjat utbetala lön i den formen. Några erbjudanden om arbete på rent ackord har över huvud inte lämnats. Det är bolagets försummelse på denna sistnämnda punkt som nu utgör föremål för förbundets talan.

Vad som närmast är aktuellt i detta sammanhang är erbjudanden från arbetsgivaren om s k tillfälliga ackord enligt § 4 mom 3 i verkstadsavtalet. Fasta ackord enligt § 4 mom 2 förekommer enbart i liten utsträckning inom verkstadsindustrin. För att ett erbjudande om ackord skall kunna ges krävs i princip inte mer än att man känner till de tekniska förutsättningarna för arbetets utförande och att tidsåtgången kan beräknas.

Ackordsarbete, däri inräknat arbete på rent ackord, har varit och är fortfarande rikligt förekommande inom verkstadsindustrin och det finns därmed stor erfarenhet och ett stort kunnande på det området hos båda partssidorna i verkstadsavtalet. Inte minst gäller detta för den verksamhet hos bolaget i Södertäljeverkstäderna som är föremål för tvisten i detta mål. Produktionen där är allmänt sett förhållandevis homogen och mycket väl ägnad för arbete på ackord. Ackordsarbete har också förekommit i betydande utsträckning och spelade en viktig roll ännu under tiden närmast före 1988 års lokala överenskommelse. Bolaget har sedan lång tid legat långt framme i fråga bl a om metoder för arbetsstudier och arbetsvärdering. För övrigt är som tidigare nämnts också produktionslönen enligt den lokala överenskommelsen en form av ackordslön.

Enligt förbundets mening står det mot denna bakgrund klart att det har funnits synnerligen goda möjligheter för bolaget att även kort tid efter att den lokala överenskommelsen upphörde att gälla på många håll i verkstäderna övergå till att erbjuda arbete på rent ackord. Åtskilliga tidsunderlag för sådana erbjudanden finns kvar från den tid före 1988 då arbete fortfarande bedrevs på rent ackord. Detta underlag hade med god vilja från bolagets sida kunnat komma till användning, eftersom arbetet i vid utsträckning bedrivs under samma förutsättningar och på samma sätt som tidigare. Till detta kommer, som förbundet också har kunnat visa genom ett material som har företetts i målet, att tidsunderlagen för arbete som har bedrivits mot produktionslön enligt den lokala överenskommelsen också har kunnat användas som underlag för erbjudanden om rena ackord. I och för sig är det obestridligt att noggrannhetskraven beträffande ett tidsunderlag inte behöver sättas lika högt, när underlaget skall användas för produktionslön med en jämförelsevis mindre prestationsberoende lönedel, som vid arbete på rent ackord. Denna synpunkt har dock i praktiken inte någon avgörande betydelse i detta fall. Den rubbar inte bedömningen att de här åsyftade underlagen är väl ägnade att läggas till grund även för erbjudanden om arbete på rent ackord i enlighet med § 4 i verkstadsavtalet.

Förbundets ståndpunkt är sålunda att arbetsgivarparterna inte har fog för de invändningar som de har rest mot verkstadsklubbens och förbundets krav på övergång till ackordsarbete. Det är enligt förbundets mening över huvud inte ett trovärdigt påstående att det i en verksamhet av den art och omfattning som här är i fråga inte skulle vara möjligt att erbjuda ackordsarbete. Denna slutsats förändras inte av de invändningar som har framförts av arbetsgivar- parterna med hänsyftning på de särskilda förutsättningarna för bolagets produktion och den därav betingade arbetsorganisationen i verkstäderna. Det kan visserligen vitsordas att stupstocksregeln i § 4 mom 1 st 3 i verkstadsavtalet i princip inte medför skyldighet för arbetsgivaren att ändra arbetsorganisationen och produktionens uppläggning i syfte att skapa förutsättningar för ackordsarbete. Även med beaktande härav har det dock funnits goda möjligheter till sådant arbete i bolagets verksamhet sedan 1988 års överenskommelse upphörde att gälla.

Arbetsgivarparternas påstående att det finns förutsättningar enbart för arbete mot timlön bör följaktligen underkännas av arbetsdomstolen. Härtill bör särskilt påpekas att det med den avtalsreglering som här är i fråga måste anses åvila den arbetsgivarpart, som vill göra gällande att det inte är möjligt att bedriva arbete på ackord, att visa fog för sitt påstående. Detta har arbetsgivarparterna inte förmått göra i detta mål.

Bolaget bör enligt förbundets mening åläggas att för sitt kollektivavtalsbrott erlägga ett betydande belopp i allmänt skadestånd. Detta gäller i all synnerhet som det är fråga om åsidosättande av en avtalsbestämmelse av central betydelse från arbetstagarnas synpunkt och som saken berör ett mycket stort antal arbetstagare.

Arbetsgivarparterna

Som förbundet har antytt har arbete på ackord varit en huvudregel i verkstadsavtalet sedan lång tid, egentligen redan från det första avtalets tillkomst år 1905. Ursprungligen bestämdes ackorden med ledning av erfarenhet från arbetet och på grundval enbart av en enkel uppskattning av tidsåtgången. Med den fortgående utvecklingen har dessa förhållanden förändrats och strängare krav ställts på nog- grannhet och tillförlitlighet vid framställande av underlag för ackordserbjudanden. Man kan därmed inte längre ta äldre tiders s k verkmästarackord och enkla förhållanden i övrigt till utgångspunkt vid bedömningen av under vilka förutsättningar arbete på ackord skall kunna komma i fråga. Numera förekommer i praktiken inte arbete på ackord utan ett omsorgsfullt utarbetat underlag i genomförda arbets- studier.

Metallindustriarbetareförbundet har alltsedan 1970-talet strävat efter att förändra och begränsa ackordsarbetet enligt verkstadsavtalet. I det syftet har förbundet arbetat på att i vidgad utsträckning skapa lönetrygghet vid ackordsarbete men också strävat efter en övergång till fasta löneformer. Förbundets strävanden på detta område utgör bakgrunden till den förändring av avtalets regler om ackordsarbete som gjordes efter förberedelser i en partsgemensam arbetsgrupp vid 1983-84 års förhandlingar. En grundläggande tanke som var vägledande för arbetsgruppen var att arbete på ackord inte längre borde förekomma enligt äldre regler och praxis, utan att en modernisering borde åstadkommas i syfte bl a att skapa bättre lönetrygghet för arbetstagarna. Därför ville man på förbundets sida bereda ett vidgat utrymme för andra särskilt fastställda löneformer än ackord och ytterligare lönetrygghetsregler i syfte att motverka ackordsarbete. Arbete på ackord skulle inte längre vara avtalets huvudregel. Parterna enades emellertid om att inte göra något djupare ingrepp i avtalets hithörande regler än det som representeras av de nu gällande reglerna i § 4 mom 1. Den ledande tanken är här att man mellan de lokala parterna på varje verkstad skall träffa överenskommelse om sådana löneformer som är lämpliga och väl anpassade till verksamheten där. Verkstadsavtalets regler om ackordsarbete och arbete mot timlön skall därmed inte vara något mer än reservregler för fall där de lokala parterna inte kan nå enighet om annat.

Den reserveller stupstocksregel som intogs i § 4 mom 1 st 3 utformades på förslag av arbetstagarparten och ursprungligen mot arbetsgivarsidans invändningar. Arbetsgivarsidan valde dock slutligen att finna sig i motpartens förslag på denna punkt, framför att parterna skulle nödgas vid detta tillfälle fortsätta arbetet och överväga djupare ingrepp i § 4. Det bestrids emellertid att parterna, på det sätt som förbundet synes vilja göra gällande, skulle ha avsett att ge regeln om rent ackord en sådan innebörd att den i särskild grad skulle vara ägnad att förmå den lokala arbetsgivarparten till en överenskommelse om lönesystem och löneformer. Meningen var inte heller att man vid bedömningen av i vilka fall det skulle betraktas som möjligt att tillämpa rent ackord skulle falla tillbaka på äldre tiders arbets- och produktionsförhållanden och med ackord åsyfta verkmästarackord på ett osäkert underlag. Tvärtom skall tolkningen av regeln göras med utgångspunkt i moderna förhållanden i fråga om produktionens uppläggning och anpassning till rådande affärsmässiga villkor, modern arbetsorganisation och arbetstagarnas nutida krav på tillförlitlighet och trygghet vid lönesättning och löneberäkning. Det lönesystem som man kom överens om 1988 är integrerat med produktions- och arbetsorganisationen och kan inte utan vidare brytas loss därifrån och ändras i syfte att öppna möjligheter till ackordsarbete.

Det bör särskilt framhållas att enighet råder mellan av- talsparterna, liksom för övrigt i detta mål, om att arbetsgivaren inte är skyldig enligt verkstadsavtalet att ändra arbetsorganisationen eller produktionsförhållandena för att skapa möjligheter att erbjuda arbete på rent ackord.

Vid tillämpningen av § 4 mom 1 st 3 i avtalet bör slutligen också beaktas att regeln om ackordsarbete numera inte längre är avtalets huvudregel utan en reservregel, som är avsedd som underlag snarare för ett provisorium än för en mer varaktig lösning. Detta får särskilt stor betydelse i ett fall som det här aktuella, där mycket arbete och stora kostnader har lagts ned på den lokala överenskommelse om vilken parterna enades i januari 1988. När arbetstagarparten sedermera efter mindre än två år har sagt upp överenskommelsen, kan avsikten inte vara att för längre tid över- gå till tillämpning av verkstadsavtalets regler om rent ackord och timlön. Detta skulle direkt strida mot en lång tids fackliga strävanden. Härifrån kan man inte bortse när man skall ta ställning till de krav som i denna situation bör ställas på bolaget som arbetsgivarpart. Det måste sålunda anses behörigt att bolaget så länge det ter sig realistiskt inriktar sig på att få till stånd en ny överenskommelse med verkstadsklubben och att bolaget under den tiden inte lägger ned ett omfattande arbete och stora kostnader på en omställning till verkstadsavtalets regler, som bolaget har fog för att räkna med att det inte skall behöva sätta i verket.

Beträffande händelseförloppet i detta fall vill arbetsgivarparterna särskilt framhålla följande. Uppsägningen i november 1989 av den lokala överenskommelsen i vad den avsåg produktionslöneformen synes ha haft sin bakgrund i vissa tillämpningstvister under hösten samma år. Bolaget uppfattade med rätta uppsägningen som avsedd enbart att få till stånd en omreglering av överenskommelsen. Parterna utgick också på ömse sidor från att det skulle bli möjligt att komma fram till en sådan i samband med förhandlingarna om 1990 års löner. I dessa förhandlingar ställdes emellertid från arbetstagarsidan ultimativa krav på lönehöjningar utöver dem som följde av övergångsreglerna för 1990 i verkstadsavtalet. Förhandlingarna ledde inte till resultat. Det förekom olovliga arbetsnedläggelser från vissa arbetstagargruppers sida i syfte att utöva påtryckningar mot bolaget (jfr AD 1990 nr 78). Att någon ny överenskommelse om lönesystem inte kom till stånd har sin grund i motsättningarna i löneförhandlingarna, och inte minst i interna motsättningar på arbetstagarsidan, och beror inte i någon mån på att arbetstagarparten önskar överge det tidigare överenskomna lönesystemet som sådant i syfte att gå tillbaka till arbete på rent ackord. Förhandlingar om en uppgörelse beträffande lönesystemet fortsattes under våren 1990. Möjligheterna att komma till en uppgörelse kunde inte bedömas som uttömda förrän efter förhandlingar i början och mitten av juni. Även därefter förekom emellertid underhandskontakter i varje fall till midsommar.

Bolaget påbörjade redan den 12 mars 1990 förberedelser för en övergång till §§ 3 och 4 i verkstadsavtalet. Ett antal arbetsgrupper fick i uppgift att undersöka konsekvenserna och behovet av personella insatser för att övergå till att sätta individuella timlöner och individuella rena ackord. Arbetet i fråga om timlönerna gällde att fastställa sådana löner för ca 5 000 arbetstagare enligt det arbets- och kvalifikationssystem som bolaget tillämpar. Detta var ett mycket omfattande arbete som ledde till en övergång till timlöner i september-oktober 1990.

Jämsides med detta fortsattes projektarbetet på att undersöka möjligheterna att erbjuda rena ackord enligt § 4 i verkstadsavtalet.

Bakgrunden är här att bolaget har ett integrerat tillverknings- och administrationssystem i vilket det finns ett intimt samband mellan olika styrsystem vad gäller utveckling, produktion och marknad. Det är fråga om modern, resurssnål, kundorderstyrd produktion där förändringarna har haft genomslag i hela företagets organisation och sätt att lägga upp verksamheten.

Tillverkningen bedrivs i s k flödesgrupper och liner och arbetsorganisationen har anpassats härtill. Detta innebär att detaljer färdigställs och att alla arbetsuppgifter utförs där, såsom svetsning, borrning, fräsning, instruktion, kontroll, förebyggande underhåll, transporter och framställning av underlag för planering och uppföljning av kostnader. Produktionsvolymen anpassas efter behovet och antalet arbetare kan vara lika vid variationer i volym på 30 procent. Arbetsuppgifterna är fördelade på arbetslag och samtliga arbetare i lagen kan utvecklas till att kunna fullgöra alla arbetsuppgifter inom arbetsområdet.

Löneformerna enligt 1988 års överenskommelse är konstruerade för och anpassade till denna uppläggning av tillverkningen. Bolaget och verkstadsklubben var vid överenskommelsens tillkomst överens om att rena ackord inte kunde tillämpas när produktionen var upplagd på det här beskrivna sättet.

Ett grundkrav för att rent ackord skall kunna tillämpas är att tillverkning och materialflöde ger möjlighet att specificera arbetsinnehåll och hjälpmedel i detalj för varje ackord. Förekommande störningar måste vara kartlagda och det måste finnas kontinuerlig tillgång till material. Detta kräver bl a att man håller buffertlager av material och bearbetade produkter. Arbetsuppgifterna måste delas upp i direkt arbete, som kan utföras på rent ackord, och skilda slag av servicearbete och annat indirekt arbete som betalas med andra löneformer.

I bolagets nuvarande produktionsuppläggning är direkt och indirekt arbete helt integrerat. De tidsunderlag som har använts avser direkt tid (produktionstid) och indirekt tid (instruktion, kontroll, verktygsarbete, underhåll, transport m m). Den direkta tiden har emellertid inte justerats på många år och är därför otillförlitlig. Den indirekta tiden, motsvarande 30-40 procent av den totala tiden, bygger på erfarenhet och uppskattningar. En del av det hithörande underlagsmaterialet är även på annat sätt inaktuellt, beroende på fortgående förändringar av produktionsuppläggning och arbetsorganisation. Dessa förhållanden har kunnat accepteras med produktionslöneformen, eftersom den rörliga lönedelen där är 10 procent, men tidsunderlagen brister alltför mycket i noggrannhet för att kunna användas för erbjudanden om arbete på rent ackord, där hela lönen är rörlig. De skulle inte motsvara berättigade krav på en jämn förtjänst och på att det enskilda ackordserbjudandet skall kunna uppfattas som riktigt och rättvist. Det bör tilläggas att enighet åtminstone tidigare torde ha rått mellan avtalsparterna om att befintligt MTM-underlag inte får användas till nysättning av konventionella ackord (jfr AD 1976 nr 84).

En övergång till att i någon omfattning erbjuda rent ackordsarbete skulle i bolagets nuvarande verksamhet kräva en omfattande ändring av arbetsorganisationen, med en förändrad uppdelning i direkt och indirekt arbete, och en mycket betydande insats för anpassning till de administrativa och ekonomiska styrsystemen. Ett synnerligen omfattande arbete skulle få läggas ned på översyn av operatörstiderna, ändring av arbetsorganisationen och utarbetande av instruktioner för uppskattningsvis 50 000 arbetsoperationer. Bolaget har inte tillgång till det stora antal produktionstekniker som skulle behövas för att genomföra en genomgång av arbetsoperationerna inom en tid av t ex ett år.

Det bör påpekas att s k raka ackord tillämpades i förhållandevis ringa utsträckning (6,8 procent) före övergången till 1988 års lönesystem. Sådant ackordsarbete hade sålunda inte alls den omfattning som förbundet synes vilja göra gällande. Åren 1977 och 1978 var motsvarande frekvens strax under 20 procent. Raka ackord var för övrigt en ackordsform med delvis fasta tillägg och sålunda i realiteten ett slags blandackord.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt är mot denna bakgrund att det inte har varit möjligt att genomföra en övergång till arbete på rent ackord med den uppläggning av bolagets produktion och arbetsorganisation som bolaget har utvecklat och som det är beroende av. I alla händelser finns det inte från tiden före 1988 eller från den lokala överenskommelsens tid tidsunderlag som kan användas som grund för erbjudanden om arbete på rent ackord. Att framställa ett sådant underlag för en mer omfattande övergång till rent ackord skulle vara synnerligen kostnadskrävande och dessutom ta i anspråk personella resurser som bolaget inte förfogar över. Det kan visserligen inte uteslutas att bolaget på enstaka punkter i produktionen skulle kunna erbjuda individuella rena ackord. Vad förbundet har inriktat sig på är emellertid inte detta utan vad saken synes gälla är en övergång i större omfattning till rena ackord i form av lageller gruppackord, som ersättning för den produk- tionslön som tidigare har tillämpats. Av redan utvecklade skäl finns det emellertid inte några förutsättningar härför och sådana ackord torde för övrigt knappast förekomma inom verkstadsindustrin. Slutligen kan det skäligen inte begäras av bolaget att det skall dra på sig betydande kostnader för administrativa förändringar enbart för att punktvis och i enskilda fall kunna erbjuda arbete på rent ackord. Förbundet har dessutom inte pekat på något sådant enskilt fall i vilket detta enligt förbundets uppfattning borde ha skett.

Arbetsgivarens skyldigheter enligt § 4 mom 1 st 3 i verk- stadsavtalet, när en lokal överenskommelse om lönesystem inte kan uppnås, har sammanfattningsvis följande rättsliga innebörd. Arbetsgivaren fattar ensidigt beslut om vilken löneform som skall tillämpas i varje enskilt fall. Av avtalet följer emellertid en skyldighet att sträva efter att erbjuda ackord, när tekniska och ekonomiska förutsättningar för tillämpning av denna löneform föreligger. Arbetets beredning och uppläggning liksom förhållandena i övrigt skall då vara sådana att tillförlitliga tidsunderlag och andra erforderliga uppgifter kan tas fram utan oskäliga kostnader. Kravet på tillförlitlighet är här av grundläggande betydelse. Arbetsgivaren är inte skyldig att förändra produktionens förhållanden så att ackord lättare kan erbjudas. Avtalet medför en skyldighet för arbetsgivaren att utreda förutsättningarna för att erbjuda ackord. Detta har bolaget också gjort i vederbörlig ordning, med det resultat som har framgått i det föregående.

I det rådande läget har bolaget förfarit avtalsenligt genom att inom den tid som har varit rimlig och praktiskt erforderlig gå över till att fastställa och tillämpa ett timlönesystem. Bolaget har här eftersträvat att upprätthålla den uppnådda lönenivån.

Arbetsgivarparterna vill sätta i fråga huruvida arbetsdomstolen i ett fall som detta över huvud bör gå in i en med nödvändighet osäker överprövning av den tekniska och ekonomiska bedömning av möjligheterna att erbjuda ackord som bolaget har gjort. Liksom i vissa andra fall, t ex när det gäller huruvida en arbetsgivares uppsägning av en arbetstagare från anställningen faktiskt har sin grund i arbetsbrist eller när tvisten rör i vilken mån möjlighet finns till omplacering i stället för uppsägning av en arbetstagare, synes domstolen böra begränsa sig till att pröva huruvida bolaget har gjort en tillräckligt samvetsgrann och seriös utredning och en allmänt sett rimlig bedömning av den här aktuella frågan.

I alla händelser begränsar sig arbetsdomstolens uppgift i detta mål till att avgöra om bolaget under den hittills förflutna tiden fram till huvudförhandlingen i målet har gjort sig skyldigt till ett kollektivavtalsbrott som bör medföra skadeståndsansvar. Arbetsgivarparternas ståndpunkt är i sista hand att varje sådant ansvar bör jämkas, så att bolaget helt befrias från skyldighet att betala skadestånd. Någon bedömning av vilka möjligheter som kan föreligga för bolaget att i framtiden erbjuda arbete på ackord, och vilka åtgärder i det avseendet som bolaget kan böra vidta, har domstolen inte att göra i detta mål.

För den händelse arbetsdomstolen trots vad arbetsgivarparterna nu har anfört skulle komma till resultatet att bolaget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott bör det skadestånd som metallindustriarbetareförbundet har krävt jämkas, i första hand så att bolaget helt befrias från skadeståndsskyldighet. Till stöd härför vill arbetsgivarparterna åberopa att den bedömning som bolaget har gjort av möjligheterna att erbjuda arbete på rent ackord i alla händelser har synnerligen starka skäl för sig. Enligt arbetsgivarparternas mening bör även beaktas den tidigare berörda bakgrunden till att verkstadsklubben inte har medverkat till en ny överenskommelse om lönesystem och löneformer.

Domskäl

Metallindustriarbetareförbundet för i detta mål en talan om allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Detta består enligt förbundet i att Saab-Scania AB under den tid som avses med förbundets talan har underlåtit att i verkstäderna i Södertälje tillämpa rent ackord där detta har varit möjligt.

Till stöd för sin talan har förbundet anfört sammanfattningsvis följande. Sedan en lokal överenskommelse om löneformerna i verkstäderna hade sagts upp av verkstadsklubben och upphört att gälla den 14 februari 1990, har bolaget varit skyldigt att tillämpa reglerna i §§ 3 och 4 i verkstadsavtalet om timlöner och om ackordsarbete. Enligt en s k stupstocksregel i § 4 mom 1 tredje stycket skall, för den händelse arbetsgivare och verkstadsklubb inte kan enas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas, ar- betsgivaren erbjuda arbete på rent ackord där detta är möjligt och i övriga fall tillämpa timlön. Bolaget har i september-oktober 1990 gått över till att tillämpa timlön i verkstäderna. I och för sig är det förbundets mening att detta har skett alltför lång tid efter det att den lokala överenskommelsen upphörde att gälla. Bolaget skulle ha kunnat genomföra denna förändring betydligt tidigare, om verkstadsklubbens förslag bl a om övergång från det tidigare arbetsvärderingssystemet till s k fyrgruppering enligt § 3 i verkstadsavtalet hade godtagits när det lades fram. Vad som nu läggs till grund för förbundets skadeståndstalan är emellertid enbart att bolaget inte har tillämpat stupstocksregelns förstahandsalternativ rent ackord. Enligt förbundets uppfattning har det i verkstads- avtalets mening varit möjligt att göra detta i betydande utsträckning. Förbundet anser vidare att en övergång till arbete på rent ackord skulle ha kunnat påbörjas redan den 23 mars 1990, då verkstadsklubben framställde krav på en sådan förändring.

Vad som mot denna bakgrund är föremål för arbetsdomstolens prövning är sålunda ett påstående att bolaget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott på det nyss beskrivna sättet under perioden den 23 mars 1990 - mitten av januari 1991 då domstolen höll huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt att det under den tid som avses med förbundets skadeståndstalan har varit möjligt att tillämpa rent ackord som löneform i bolagets verkstäder i Södertälje och har under hänvisning härtill yrkat att denna talan skall avslås.

Parterna har skilda meningar om hur § 4 mom 1 i verkstadsavtalet, och särskilt momentets tredje stycke, principiellt sett skall tolkas.

Metallindustriarbetareförbundets ståndpunkt är att stupstocksregeln i § 4 mom 1 tredje stycket skall ges en enkel och bokstavlig tolkning rent ackord är i avtalets mening möjligt att tillämpa om de tekniska förutsättningarna för arbetet är kända och om tidsåtgången kan fastställas. I princip skall man falla tillbaka på synsättet från tiden före 1984 års verkstadsavtal, då avtalets huvudregel var ackordsarbete ”i alla sådana fall, där detsamma är möjligt att genomföra”. Dessutom skall enligt förbundet beaktas att stupstocksregeln i det nu gällande avtalet har tillkommit i direkt avsikt att främja tillkomsten av lokala överenskommelser om lönesystem och löneformer. Rent ackord skall därför betraktas som möjligt att tillämpa även om det i och för sig kan te sig olämpligt och förenat med svårigheter.

Häremot står arbetsgivarparternas uppfattning att stupstocksregeln skall betraktas som en del av den helhet som § 4 mom 1 med den därtill fogade protokollsanteckningen utgör. Enligt detta synsätt skall utgångspunkt tas i huvudregeln att de lokala parterna skall komma överens om lönesystem och löneformer efter en sådan avvägning mellan olika intressen som beskrivs i första stycket och i protokollsanteckningen. Stupstocksregeln skall enligt arbetsgivarparterna ses som en reservregel, vars innebörd och tillämpning skall fastställas med beaktande av parternas allmänna målsättningar vid tillkomsten av de hithörande avtalsbestäm- melserna. I anslutning härtill har arbetsgivarparterna påpekat att regeln om ackordsarbete före 1984 års avtal var avfattad som en rekommendation (en ”bör”-regel) och gjort gällande att någon ändring på den punkten inte har varit avsedd med den reformering av avtalet i hithörande delar som gjordes 1984.

Vidare skall enligt arbetsgivarparterna hänsyn tas till den fortgående utvecklingen i fråga om produktionens uppläggning och dess beroende av rådande affärsmässiga villkor, i fråga om modern arbetsorganisation och anknytningen till ekonomiska och administrativa förhållanden, liksom med avseende på de krav som ställs av arbetstagarna på trygghet och tillförlitlighet i lönesättning och löneberäkning. Någon skyldighet för arbetsgivaren att göra ingrepp i tillämpad produktionsuppläggning och arbetsorganisation för att vidga möjligheterna att erbjuda ackordsarbete finns inte. Dessutom gäller här liksom eljest att arbetsgivaren inte är skyldig att göra en oskäligt omfattande och dyrbar insats för att framskaffa ett godtagbart underlag för beräk- ning av ackord. Slutligen skall enligt arbetsgivarparterna också beaktas den situation i vilken tillämpning av avtalets stupstocksregel kommer i fråga. Om man har träffat en lokal överenskommelse om ett lönesystem som inte innefattar arbete på rent ackord och denna överenskommelse blir uppsagd, måste hänsyn tas till de särskilda svårigheter som kan uppkomma för arbetsgivaren att gå tillbaka till rent ackord som löneform och det behov av en omställningstid som då kan uppstå.

Parterna har också olika uppfattningar om de faktiska förhållanden som har rått i verkstäderna i Södertälje och som har betydelse för möjligheterna att övergå till att tillämpa rent ackord som löneform. Metallindustriarbetareförbundet har på sin sida gjort en beskrivning av hur arbetet bedrivs i verkstäderna, med särskild inriktning på ett antal utvalda avdelningar, och har dessutom överlämnat ett skriftligt material som väsentligen gäller tillämp- ningen av den s k produktionslöneformen på vissa av dessa avdelningar. I detta material ingår dokument med tidsuppgifter för ett antal arbetsmoment och förbundets ståndpunkt är att detta material skulle, i vissa fall med justeringar eller kompletteringar, kunna användas som underlag för beräkning av och erbjudanden om rena ackord. Vidare har på förbundets begäran företrädare för verkstadsklubben och förbundet hörts inför domstolen om sin uppfattning rörande möjligheterna att bedriva arbete på rent ackord i verkstäderna. Från arbetsgivarparternas sida har förebringats skriftlig och muntlig bevisning i syfte att belysa principerna för den uppläggning av produktionen som bolaget har utvecklat och för arbetsorganisationen och administrationen av lönesystemen. Avsikten har varit att ställa dessa förhållanden i relation till de krav som enligt arbetsgivarparternas ståndpunkt måste vara uppfyllda för att arbete skall kunna bedrivas på rent ackord. De har vidare från sina utgångspunkter belyst frågan huruvida de av motparten åberopade tidsunderlagen från produktionslöneformen kan användas som underlag för erbjudanden om rent ackord.

Vad parterna på ömse sidor har anfört om bakgrunden till 1984 års ändringar i verkstadsavtalets regler om ackordsarbete, och i synnerhet om avsikterna med stupstocksregeln i § 4 mom 1 tredje stycket, ger enligt arbetsdomstolens mening anledning till följande allmänna synpunkter på stupstocksregeln och dess tillämpning i detta fall.

Domstolen ser i och för sig inte något skäl att sätta i fråga att metallindustriarbetareförbundets förhandlare hade den avsikten med stupstocksregeln, att den skulle bli ett verkligt incitament till lokala överenskommelser om särskilt anpassade löneformer och lönesystem. Härav följer dock inte att det också skulle ha varit deras mening att regeln skulle s a s slå blint och tillämpas utan beaktande av förhållandena i varje enskilt fall, där de lokala parterna konstaterar att de inte kan nå fram till enighet om ett för deras förhållanden särskilt anpassat lönesystem. I alla händelser framgår det inte av utredningen att parterna vid förhandlingarna skulle ha diskuterat en så långtgående innebörd av stupstocksregeln eller över huvud att parterna då behandlade den verkan regeln borde kunna få i olika praktiska fall.

Uppenbarligen kan de faktiska förutsättningarna för tillämpning av stupstocksregeln vara olika i olika fall. Om man i en verkstad arbetar under okomplicerade förhållanden och faktiskt bedriver ackordsarbete i väsentlig utsträckning, när lokala förhandlingar om införande av ett annat lönesystem misslyckas, är situationen en annan än den som våren 1990 förelåg i bolagets verkstäder i Södertälje, där man sedan lång tid hade arbetat i övervägande grad och slutligen helt med ett särskilt överenskommet lönesystem, i vilket rent ackord som löneform inte ingick, och där produktionen, arbetsorganisationen och förhållandena i övrigt hade inrättats i enlighet därmed.

Enligt arbetsdomstolens mening bör avtalet i brist på stöd för att avtalsparterna skulle ha avsett något annat principiellt uppfattas så, att man vid tillämpningen av stupstocksregeln i § 4 mom 1 tredje stycket skall ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet och till de särskilda svårigheter som kan uppstå vid övergång från ett lönesystem till ett annat. Alldeles särskilt motiverat får detta anses vara när övergången skall ske från ett lönesystem som de lokala parterna har träffat överenskommelse om och satt i tillämpning med stöd av avtalsmomentets huvudregel. Att avtalet skall uppfattas på det sättet får anses ligga i linje med den allmänna inriktningen av reglerna i § 4 mom 1 med tillhörande protokollsanteckning och vinner stöd av att dessa regler har tillkommit som ett led i den utveckling bort från arbete på ackord i verkstadsavtalets former, som har pågått sedan avsevärd tid och som i hög grad har varit ett fackligt mål. Parterna har ett ömsesidigt intresse av att lokalt anpassade lönesystem kommer till stånd och måste därmed antas ha påtagit sig ett gemensamt ansvar för en från båda parters synpunkter rimlig tillämpning även av § 4 mom 1 tredje stycket. Med ett mer konkret sätt att uttrycka saken skulle stupstocksregeln kunna sägas motverka sitt av arbetstagarförbundet angivna syfte, om den antogs ha den innebörden att en arbetsgivar- part som har träffat en lokal överenskommelse om lönesystem och löneformer och anpassat sin verksamhet därtill kan riskera att försättas i en svår tvångssituation genom att överenskommelsen sägs upp av den lokala arbetstagarparten. Denna synpunkt synes böra tillmätas särskild betydelse om orsaken till uppsägningen är en annan än att arbetstagarparten vill varaktigt överge det befintliga lokala lönesystemet.

I anledning av vad arbetsgivarparterna har anfört i målet bör på denna punkt inskjutas att det enligt domstolens mening inte kan antas ha varit avsett av avtalsparterna, att en uppsägning av en lokal överenskommelse om lönesystem och en åtföljande tillämplighet av stupstocksregeln skall kunna utnyttjas som påtryckningsmedel i de för varje avtalsperiod återkommande löneförhandlingarna inom verkstadsavtalets ram. Detta får anses följa redan av de rättsliga förutsättningarna för dessa förhandlingar. Domstolen anser sig emellertid kunna lämna denna aspekt på den nu aktuella tvisten med detta konstaterande.

Slutsatsen av det sagda bör enligt arbetsdomstolens mening vara att § 4 mom 1 tredje stycket i avtalet visserligen är att betrakta som en stupstocksregel, med den påtryckningseffekt som en sådan regel kan ha i skilda situationer, men att man likväl i tillämpningen bör ta hänsyn till den situation som arbetsgivaren i det särskilda fallet befinner sig i, i all synnerhet om denna betingas av en redan träffad lokal överenskommelse om lönesystem och löneformer.

I det här aktuella fallet får det enligt arbetsdomstolens mening genom utredningen i målet anses klarlagt att avsevärt förberedelsearbete och betydande kostnader har lagts ned på det lokala lönesystem, om vilket bolaget och verkstadsklubben träffade överenskommelse i januari 1988 och vilket successivt sattes i tillämpning från slutet av 1987 till hösten 1988. Det är också utrett att lönesystemet, och i synnerhet den däri ingående produktionslöneformen, anknöts nära till produktionsuppläggning och arbetsorganisation, liksom att det krävdes ömsesidiga anpassningar av teknik, arbetsorganisation och lönesystem för att resultatet skulle bli en väl fungerande helhet.

Vidare är upplyst att verkstadsklubben den 14 november 1989 sade upp den lokala överenskommelsen såvitt avsåg produktionslöneformen och att parterna sedermera enades om att hela överenskommelsen skulle anses ha upphört att gälla den 14 februari 1990. Överenskommelsen löpte med tre månaders uppsägningstid. Parterna i målet är ense om att överläggningar om en revision av överenskommelsen bedrevs jämsides med de lokala och centrala löneförhandlingar som fördes på grundval av verkstadsavtalets övergångsregler för 1990. Dessa förhandlingar strandades av arbetsgivarsidan den 6 mars 1990.

Mot denna bakgrund kan bolaget inte lastas för att någon övergång till verkstadsavtalets löneformer inte skedde omedelbart efter den 14 februari 1990. Detta har metallindustriarbetareförbundet inte heller gjort gällande. Enligt arbetsdomstolens mening bör emellertid samma bedömning göras även med avseende på en inte obetydlig tid efter den 6 mars 1990. Arbetstagarförbundet har visserligen förklarat att några möjligheter att nå fram till en ny lokal överenskommelse inte längre förelåg efter strandningen av de centralt förda löneförhandlingarna och att bolagets skyldighet att gå över till att tillämpa §§ 3 och 4 i verkstadsavtalet följaktligen inträdde då eller senast den 23 mars, då verkstadsklubben krävde en sådan övergång. Av utredningen får likväl anses framgå att fortsatta partskontakter förekom även efter detta datum, både i fråga om 1990 års löner och med avseende på en revision av den lokala lönesystemöverenskommelsen. Det skulle enligt domstolens mening med hänsyn härtill inte skäligen ha kunnat lastas bolaget om det ytter- ligare en tid efter mars 1990 inriktade sig på att få till stånd en ny lokal överenskommelse och i avvaktan därpå lät mer omfattande åtgärder för att gå över till verkstadsavtalets regler anstå.

Härtill kommer emellertid följande. Det har framgått i målet att 1988 års överenskommelse omfattade mer än 5 000 arbetstagare. Produktionslön tillämpades för 3 500 arbetstagare. Det får antas vara metallindustriarbetareförbundets ståndpunkt i målet att en övergång till arbete på rent ackord kunde komma i fråga i första hand för de arbetstagare som hade produktionslön. Enligt arbetsdomstolens mening måste arbetsgivarparterna antas ha goda skäl för sin uppgift, att en mer omfattande övergång till verkstadsavtalets löneformer i en verksamhet med ett så stort antal arbetstagare även oavsett omständigheterna i övrigt måste kräva en betydande omställningstid. Med hänsyn till vad som förekom i parternas förhandlingar kan bolaget inte anses ha haft någon egentlig anledning att förbereda några omställningsåtgärder redan under den tre månader långa uppsägningstid för den lokala överenskommelsen som började löpa den 14 november 1989. Av utredningen i målet framgår däremot att ett förberedelsearbete för en övergång i stor skala till verkstadsavtalets löneformer inleddes av bolaget den 12 mars 1990.

Mot den här angivna bakgrunden knyter sig det huvudsakliga intresset i målet till frågan huruvida bolaget kan anses ha gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom underlåtenhet att gå över till arbete på rent ackord under andra halvåret eller senare delen av år 1990. Även enligt arbetsgivarparternas mening fick situationen efter midsommar 1990 bedömas så att det tills vidare inte fanns skäl att räkna med någon möjlighet att få till stånd en ny lokal överenskommelse om ett särskilt anpassat lönesystem.

Arbetsdomstolen finner anledning att här anlägga ytterligare en synpunkt av mer allmän räckvidd inför bedömningen av tvisten. Metallindustriarbetareförbundet har framhållit att det i tvister huruvida det i ett kollektivavtals mening är möjligt att erbjuda arbete på ackord principiellt sett bör anses åvila arbetsgivarparten att visa stöd för sin ståndpunkt att så inte är fallet. Enligt domstolens mening finns det emellertid anledning att även på denna punkt anpassa tillämpningen till den faktiskt rådande situationen. Att i överensstämmelse med förbundets ståndpunkt ålägga arbetsgivaren bevisbördan synes kunna vara motiverat när fråga är om en i praktiken tillämpad huvudregel i ett kollektivavtal (jfr t ex AD 1978 nr 34). En annan eller åtminstone en mer nyanserad bedömning kan vara på sin plats när, som i det nu aktuella fallet, den praktiska tillämp- ningen har varit en annan och tvisten gäller huruvida och under vilka förutsättningar det kan anses åligga arbetsgivaren att gå över från löneformer med en förhållandevis ringa rörlig del till rena ackord.

Den utredning som har lagts fram i målet med avseende på frågan vilka faktiska möjligheter som bolaget har haft att anordna arbete på rent ackord ägnar sig enligt arbetsdomstolens mening inte som underlag för mer än en översiktlig bedömning från domstolens sida. Visserligen finns ett skriftligt material rörande de förhållanden under vilka produktion och arbete har bedrivits och därjämte ett förhållandevis omfattande material av tidsunderlag från arbete med tillämpning av produktionslöneformen. I det väsentliga består emellertid utredningen i övrigt av allmänt hållna uppskattningar och omdömen om möjligheterna till arbete på rent ackord och om betydelsen för den frågan av de förhållanden under vilka produktionen nu bedrivs. I dessa frågor har på arbetstagarförbundets begäran hörts avtalssekreteraren Göte Larsson och förbundsombudsmannen Bernt Ståhl samt verkstadsklubbens vice ordförande Sven Hansson, klubbens sekreterare Gösta Carlsson och förhandlaren Göte Wikström. På arbetsgivarsidan har hörts direktören Kai Holmelius och överingenjörerna Rune Carmstad och Lars Björck. Dessutom har arbetsgivarparterna åberopat ett utlåtande och en muntlig utsaga inför domstolen av professor Sven-Erik Andersson vid Institutet för verkstadsteknisk forskning.

Till utgångspunkterna hör att arbetsgivarparterna i och för sig inte synes bestrida att det har varit möjligt för bolaget att i ett mindre antal enskilda fall göra erbjudanden om individuella, tillfälliga ackord, låt vara att arbetsgivarparterna har invänt att en begränsad tillämpning av ackordsarbete av denna natur skulle medföra bl a administrativa komplikationer och därav föranledda kostnader som bolaget skäligen inte bör anses skyldigt att ta på sig. Från synpunkten om bolaget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott som bör medföra skadeståndsansvar är enligt domstolens mening detta dock inte ett förhållande som bör tillmätas självständig betydelse, så mycket mindre som arbetstagarförbundet inte har anvisat några konkreta fall i vilka det enligt dess mening borde ha lämnats erbjudanden om individuella ackord. Som förbundets talan i målet får uppfattas tar den sikte på en mer omfattande övergång till arbete på rent ackord i form av gruppeller lagackord inom de delar av verkstäderna där produktionslöneformen tidigare tillämpades.

Vid sitt ställningstagande till denna tvistefråga ser sig domstolen, som redan har berörts, på grund av utredningsmaterialets karaktär hänvisad till att göra en prövning som närmast inriktas på huruvida de argument och invändningar som arbetsgivarparterna har anfört allmänt sett ter sig befogade.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt synes kunna sammanfattas på följande sätt. Produktionslönesystemet har byggt på ett organiserat grupp- och lagarbete och produktionspremien har varit knuten till produktionsgrupperna, normalt sett ett arbetsledarområde. Stor vikt har lagts vid de enskilda gruppmedlemmarnas personliga utveckling i arbetet och vid att deras arbetsåtaganden och ansvar efter hand vidgas. Betydande frihet har gällt vid uppläggningen och genomförandet av arbetet inom gruppen. Verkstadsavtalets regel i § 4 mom 1 tredje stycket medför principiellt inte någon skyldighet för arbetsgivaren att ändra produktionsuppläggning och arbetsorganisation för att kunna erbjuda arbete på ackord. En övergång till arbete på rent ackord skulle emellertid kräva omorganisation och tekniska förändringar, bl a så att arbetet delas upp på direkt och indirekt arbete och att förändringar görs av arbetsfördelningen inom flödes- grupperna och de grupper som arbetar vid liner. Den hittills tillämpade kundorderstyrda produktionsuppläggningen skulle inte kunna bibehållas oförändrad, utan det skulle åtminstone i viss utsträckning bli nödvändigt att gå över till en äldre inriktning av produktionen med tillverkning på prognos. I alla händelser kan befintliga tidsunderlag inte användas för arbete på rent ackord, redan av det skälet att de inte är nog tillförlitliga för tillämpning av en löneform där hela lönen är direkt beroende av arbetsinsatsen. I produktionslönesystemet är den prestationsberoende lönedelen inte mer än 10 procent och kraven på noggrannhet i underlaget är därför i motsvarande mån mindre. Bolaget har under den i målet aktuella tiden inte haft resurser till att framskaffa nya tidsunderlag i den stora omfattning som skulle behövas. En övergång till arbete på rent ackord skulle slutligen också kräva en tids- och kostnadskrävande omläggning av administrativa styrsystem och rutiner.

Enligt arbetsdomstolens mening får det på det föreliggande materialet lämnas öppet huruvida det på längre sikt är möjligt för bolaget att med bibehållande i det väsentliga av nuvarande produktionsuppläggning och arbetsorganisation införa rent ackord som ett slags gruppackord i flödesgrupper och vid liner. Till de frågor som kommer upp i det sammanhanget hör även frågan i vad mån, trots den i målet ostridiga utgångspunkten att en omläggning i princip inte skall behöva göras av produktionsuppläggning och arbetsorganisation, vissa jämkningar i rådande förhållanden likväl skäligen skall kunna krävas av bolaget. Däremot måste enligt domstolens bedömning arbetsgivarparterna antas ha fog för sin ståndpunkt såvitt avser bolagets möjligheter att i någon omfattning av betydelse införa arbete på rent ackord under den tid som omfattas av metallindustriarbetareförbundets talan i målet. Domstolen fäster vid den bedömningen avseende inte minst vid vad arbetsgivarparterna har anfört om behovet av en förberedelse- och omställningsperiod inför en sådan förändring som här har satts i fråga och om att befintliga tidsunderlag inte kan användas som underlag för erbjudanden om rena ackord.

Resultatet av denna bedömning är att metallindustriarbetare- förbundet inte kan anses ha visat fog för sitt anspråk på allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott under den tid som avses med talan i målet. I den mån det får antas att bolaget i någon utsträckning har haft möjlighet att erbjuda individuella rena ackord, kan arbetstagarförbundet som redan berörts inte anses ha utfört sin talan på sådant sätt att detta bör föranleda skadeståndsskyldighet för bolaget. Tilläggas bör att domstolen på det tillgängliga materialet inte kan utesluta att det också har varit möjligt för bolaget att förbereda och införa arbete på rent ackord även gemensamt för en eller flera enstaka grupper av arbetstagare. Enligt domstolens mening bör det dock inte komma i fråga att ålägga bolaget skadeståndsskyldighet för kollektivavtalsbrott enbart på grundval av ett antagande i det avseendet. Situationen hade kunnat vara en annan om verkstadsklubben eller förbundet i förhandlingar hade framställt ett konkret krav av den innebörden, med avseende på någon bestämd del av arbetet i verkstäderna, och med utgångspunkt däri belyst saken i tvisten inför domstolen.

Metallindustriarbetareförbundets talan skall av nu anförda skäl lämnas utan bifall. Förbundet får dock anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad och parterna bör därför på vardera sidan själva stå för sina rättegångskostnader.

Domslut

Metallindustriarbetareförbundets talan om skadestånd avslås.

Parterna skall själva svara för sina rättegångskostnader.

Dom 1991-06-19, målnummer A-72-1990

Ledamöter: Olof Bergqvist, Karl-Ingvar Rundqvist, Annika Baude, Carl Erik Vos, Mats Holmgren (direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Barbro Karlsson (ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Per Molin