NJA 1935 sid 300 Fråga om stuvarfackförening och stuveribolag genom tillkännagivanden om blockad av fartyg, som för stavning anlitade oorganiserad arbets­kraft, ådragit sig skadeståndsskyldighet mot en person, vilken plägat å orten självständigt betjäna mindre fartyg med stuvning men genom blockadförklaringen gått miste om arbetsförtjänst

Denna dom är inskannad från den tryckta domboken. Det medför med nödvändighet, mitt program är inte så lysande, det gillar bl.a. inte å och ä, att kvalitén blir lidande. Vill Du vara alldeles säker på texten måste du nog låta ditt bibliotek beställa hem den årgång domar du vill ha. I regel finns så här gamla domböcker endast på universitetsbiblioteken.

Anledningen att jag lägger in dessa domar är alltså att de är svåra att få tag på. De finns framför allt inte på nätet, inte ens som betalbas.

Urvalet är subjektivt. Men inom arbetsrätten är många av även de i dag gällande rättsreglerna grundade just på dessa domar, trots att de ofta är mellan 50 till nästan 75 år gamla, och verkligen speglar den tidens nu omoderna värderingar. Än värre är att de domare som satt och dömde i dessa mål gjorde det utifrån värderingar som går till baka på det sena 1800-talet, när anställningsavtalet var uppbyggt på den lydnads- och lojalitetsplikt tjänstehjonet var skyldigt att visa sin husbonde. Det förtryck och de omoderna värderingar som då sattes på pränt kamoufleras i dag av många rättsteoretiker som självklara även i ett samhälle där arbetstagarnas initiativförmåga och självständighet är viktigare än deras vilja att i varje läge underkasta sig den nästintill militär lydnadsplikt och den rätt till godtycke som då var högsta gällande ordning. Det är verkligen dags att göra sig av med denna nu helt omoderna ordning med arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, eller hans fria rätt att vara orättvis, som man mer korrekt kan kalla det.

NJA 1935   102,

Fråga om stuvarfackförening och stuveribolag genom tillkännagivanden om blockad av fartyg, som för stavning anlitade oorganiserad arbets­kraft, ådragit sig skadeståndsskyldighet mot en person, vilken plägat

å orten självständigt betjäna mindre fartyg med stuvning men genom blockadförklaringen gått miste om arbetsförtjänst.

(Jfr 1912 s. 97, .1925 s. 85, 1926 B 344, 1932 B 151 och 1935 B 157.)

K. O. Andersson instämde Ångermanälvens stuveriaktiebolag och Svenska transportarbetarförbundets avdelning n:r 40 till Ånger­manlands södra domsagas H.R. samt anförde: Andersson hade sedan 12 år tillbaka varit bosatt i Lugnviksstrand vid Ångermanälven och där försörjt sig med stuvning av, segelfartyg och motorseglare, s.k. skutstuvning. Utövarna av detta. näringsfång hade icke varit an­slutna till någon fackförening, och något kollektivavtal hade ej heller förelegat för reglerandet av det med skutstuvningen förenade arbetet, varför skutskepparna varit oförhindrade att för detsamma an­lita vilken de funne lämplig. Under hösten 1930 hade emellertid bland de skutstuvare, som arbetade vid Ångermanälven, bildats en skutstuvarsektion, som anslutit sig till avdelningen. Bolaget, som tidigare. bedrivit stuvning av fartyg i Härnösandsdistriktet. och med avdelningen träffat kollektivavtal i fråga om stuvningsarbete inom bolagets verksamhetsområde, hade sedermera under år 1931 utfärdat bestämmelser, enligt vilka för de i bolagets. tjänst med skutstuvning sysselsatta arbetarna skulle med vissa undantag gälla enahanda be­stämmelser som funnes intagna i nyssberörda kollektivavtal. Redan under hösten 1930 hade skutstuvarsektionen låtit i tidningen Väster­norrlands Allehanda införa en annons, i -vilken allt stuveriarbete å segel- och motorfartyg förklarades i blockad, därest arbetet ut­fördes av stuvare stående utom sektionen. Genom en den 24 sept. 1932 i. tidningen Nya Norrland införd annons hade skutstuvarsektionen meddelat, att arbetet å vissa i annonsen närmare angivna fartyg, å vilka oorganiserade arbetare använts vid stuveriarbete, förklarades i blockad. Samtidigt med att skutstuvarsektionen sålunda låtit in­föra blockadannonser hade bolagets inspektör G. Sjödin besökt befäl­havarna å anlöpande båtar samt under påstående att. Andersson vore blockerad sökt förmå dem att icke anlita Andersson vid- stuvnings­arbete. Genom dessa samverkande åtgärder från bolagets och, av­delningens sida hade Andersson,. som under hösten 1930 förgäves sökt inträde i skutstuvarsektionen och efter hänvändelse i april 1931 till bolaget jämväl förvägrats anställning bland dess arbetare, i ett flertal fall under hösten 1930 samt. åren 1931 och 1932 tvingats att antingen avsäga sig erbjudet stuvningsarbete eller upphöra med ar­bete som redan påbörjats. Då ifrågavarande åtgärder måste anses hava innefattat rättsstridigt tvång och i vart fall utgjort ett obefogat ingrepp i Anderssons rätt att utföra arbete, vore Andersson berättigad till skadestånd av bolaget och avdelningen för det av­bräck i inkomst han, genom samma åtgärder lidit. På grund av vad sålunda anförts yrkade Andersson åläggande för bolaget och av­delningen att, vilkendera gälda gitte, till Andersson utgiva ersätt­ning för förlorad arbetsinkomst under tiden från hösten 1930 till hösten 1932 efter den genomsnittsinkomst för år, som under samma tid varit förenad med: skutstuvningsarbete.

Bolaget och avdelningen bestredo bifall till Anderssons talan. Avdelningen framhöll bl. a.: Enligt svensk rätt måste för att skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska fall skulle inträda den skadegörande handlingen vara rättsstridig. Såsom rättsstridiga ansåges sådana handlingar som gällande rätt förbjuder. Enligt svensk doktrin vore emellertid hot med blockad icke straffbart. Detta där­för att en blockad utgjorde en i och för sig tillåten åtgärd. Rätts­praxis hade intagit samma ståndpunkt.

Andersson genmälde: Blockadförklaringar mot enskilda och utom organisationerna stående måste betecknas såsom tillkomna utan laga rätt, och på detta sätt måste man betrakta också de blockader, som riktats mot Andersson. Även om brott mot principen om ar­betets frihet i ett visst fall ej skulle kunna träffas av straff, uteslöte denna omständighet ingalunda, att ingreppet mot principen kunde medföra skadeståndsskyldighet. Tvärtom torde. varje obefogat ingrepp i annans rätt att utföra arbete giva denne ett anspråk på ersättning för skada, som uppkommit genom ingreppet. Det tvång, som kommit till användning mot Andersson, hade i en del fall visser­ligen varit riktat mot skepparna på de skutor som skulle lastas, d: v. s. Anderssons arbetsgivare, men denna omständighet kunde icke inverka på bedömandet av läget, i det att avsikten varit och effekten i varje fall blivit, att Andersson helt eller delvis gått för­lustig den förtjänst, som det erbjudna arbetet skulle givit honom. Utredning förebragtes.

H.R:n yttrade i utslag d. 8 juni 1933: 1 målet vore utrett, att under tiden intill hösten 1930 stuveriarbetet vid Ångermanälven utförts, beträffande. större fartyg av bolaget genom organiserade, till transportarbetarförbundet anslutna arbetare och beträffande mindre fartyg av dels bolaget genom sagda arbetare och dels, .företrädesvis, . av andra, icke organiserade arbetare, däribland Andersson, att. under hösten 1930 de utom förenämnds. arbetarorganisation stående stuveri­arbetarna bildat en sammanslutning, kallad skutstuvarsektionen, un­der transportarbetarförbundet, i vilken. sammanslutning Andersson -sökt men icke erhållit medlemskap, att efter sektionens bildande den­samma såsom underavdelning av förbundets avdelning n:r 40.offent­liggjort meddelanden av innehåll att stuveriarbetet dels å vissa närmare angivna fartyg, å vilka icke organiserade arbetare -använts i stuveriarbetet, förklarades i blockad och dels å fartyg överhuvud­taget, å vilka till sektionen icke anslutna arbetare användes, komme att blockeras, att bolaget genom sin inspektör till befälhavarna å de fartyg, vilkas last icke ombesörjdes av bolaget, låtit meddela,’ att

befälhavarna löpte risk att lasten bleve blockerad, samt att Anders­son, sedan han år 1932, erhållit arbete dels den11 maj å »Elisex» dels d. 13 juni ’å »Stella» dels någon dag 23 sept., nödgats på grund av sektionens och bolagets nu nämnda åtgöranden. lämna arbetet:

Med anledning därav, och då såväl bolaget som avdelningen måste hava insett, att de genom de av dem vidtagna åtgärderna åsam­kade Andersson avbräck i hans lovliga näringsutövning;

prövade H.R:n rättvist döma bolaget och avdelningen att, vilken­dera. bäst gälda. gitte, till Andersson. utgiva ersättning gör liden förlust med skäliga ansedda 3,500,kr

Bolaget och avdelningen sökte ändring.

Svea HovR. (hrr Himmelstrand, Sjögren, Grunden och Fristedt, referent,) utlät sig i dom d. 6 febr. 1934: HovR:n funne väl av utredningen i målet framgå, att Andersson. vid upprepade till­fällen under den i målet avsedda tiden till följd av vissa i målet närmare. angivna åtgärder, för: vilka bolaget och avdelningen finge anses bära ansvaret, blivit. hindrad att erhålla stuveriarbete eller nödgats att upphöra med redan påbörjat sådant arbete;

-            men enär nämnda åtgärder icke vidtagits i rättsstridigt syfte,

-            samt av handlingarna i målet icke framginge, att rättsstridiga medel därvid kommit. till användning,               _

-            prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av HR:ns utslag, ogilla Anderssons talan.

Andersson sökte revision: Syftet med en blockad är alltid rätts­stridigt så, snart den icke användes såsom kampmedel organisationerna emellan.

Det, mot den enskilde företagaren -riktade ekonomiska hotet är det mest effektiva vapnet i kampen för tillvaron, därför att det leder till samma resultat, som en misshandel med dödlig utgång fast utan att efterlämna några komprometterande blåmärken: – Varför skall det ekonomiska hotet få utövas straffritt un­der det att våldet bestraffas och medför: skadeståndsplikt? Svaret kan icke. bliva annat än att lagstiftningen icke är tillfredsställande. Möj­lighet föreligger dock att skapa ett korrektiv med hjälp av antingen 15 kap. 22 och 23 §§ eller 16 kap. 5 §. strafflagen:

N. Rev. (hrr Odencrants, Ljunggren-, föredragande, och Zuhr) hemställde i betänkande, att g. M. måtte pröva rättvist _fastställa HOVR:ns dom.

Målet, föredrogs d. 24 maj i H. D., vars flesta ledamöter (JustR:n Svedelius, Alexanderson, von Steyern och Guldberg) förenade sig om följande; av den sistnämnde avgivna yttrande: »På sätt HovR:n yttrat har väl Andersson vid upprepade tillfällen genom åtgärder, som vidtagits på tillskyndan av bolaget eller avdelningen, blivit hindrad att erhålla stuveriarbete eller nödgats att upphöra med redan påbörjat stuveriarbete;

men enär dessa åtgärder icke- kunna anses stridande mot gällande lag,

varder det slut, vartill -HovR:n i målet kommit, av mig fastställt.

JustR. von Setlo gillade betänkandet.

HD:s dom utgavs d. 6 juni 1935.