5. Formalia, kollektivavtals rättsverkan, kvittning mm

Här finner du domar enligt rubriken. Domarna finns också under andra ämnesområde. Det finns också nyinlagda domar som jag jag lagt in under de senaste månaderna. De har nu blivit så många att jag delat upp dem, men Här finns alla refererade domar i datumordning på den här sidan längst tillbaka till 1997. Du kan också söka domarna med sökmotorn som ligger på förstasidan; länk här(fungerar inte i Firefox), sökhjälp Här.

Kort egen kommentar,

snabb men inte alltid färdiggenomtänkt

  Klicka på domsnummer så får Du domen i fulltext
 

Domstolens sammanfattning

Klicka på domsnummer så får Du domen i fulltext

AD 2010 Nr 89

Allmänt skadestånd utgår inom arbetsrätten som ett slags straff om en part inte följer lag eller kollektivavtal, och om det finns bestämmelser i lag som föreskriver att allmänt skadestånd kan utgå vid brott mot lagens eller kollektivavtalets bestämmelser. Det innebär att allmänt skadestånd i regel inte kan utgå om arbetsgivaren bryter mot ett personligt anställningsavtal, om det inte samtidigt är brott mot kollektivavtal eller en lag där brott är sanktionerat med allmänt skadestånd.

Här ansåg tingsrätten att något allmänt skadestånd inte skulle utgå trots att arbetsgivaren i strid mot semesterlagen i anställningsavtalet hade fört in en bestämmelse om att semesterlönen skulle utbetalas löpande och på arbetstagarens begäran kunde betalas ut en gång om året, eftersom arbetstagaren enligt tingsrättens bedömning”inte lidit någon skada.” Tingsrätten hade alltså vare sig uppfattat semesterlagens karaktär av skyddslagstiftning eller det allmänna skadeståndets allmänpreventiva syfte. AD ansåg naturligt tvärtom att allmänt skadestånd skulle utgå, men eftersom företaget redan gått i konkurs, medförde det nog ingen skillnad för arbetstagaren eftersom allmänt skadestånd inte är prioriterad fordran i konkurs och därför inte omfattas av den statliga lönegarantin. Själv skulle jag nog även satsat på att det varit ett skenavtal att betala ut semesterlönen löpande och att hela det utbetalade beloppet därför endast varit månadslön och att någon semesterlön i själva verket inte utgått, eftersom lön inklusive semesterlön var satt till låga 15.000 för heltidarbete, dvs. 13.400 kr/månad, vilket mer ser ut som ett baklängesbelopp är en månadslön. AD:s skrivning ”Samtidigt  måste beaktas att H.S. inte har gjort gällande att han fått lägre semesterlön än han varit berättigad till” pekar kanske åt det hållet också.

AD 2010 Nr 89 Skadestånd för brott mot semesterlagen En arbetsgivare har till en arbetstagare betalat ut semesterlön löpande tillsammans med månadslönen i stället för i samband med semesterledigheten. Fråga om arbetsgivaren har brutit mot semesterlagen och ådragit sig skyldighet att till arbetstagaren betala allmänt skadestånd.
AD 2010 Nr 83 Här rör vi oss i processrättens övre sfär, och då gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Enligt 34 § LAS kan en arbetsgivare i förväg avbryta en anställning efter det uppsägningstiden gått ut vid ogiltigförklaring om han visar sannolika skäl för sin talan. I detta fall gäller emellertid tvisten om LAS är tillämplig eller ej eftersom en VDn anses inta en sådan företagsledande ställning att lagen enligt LAS undantagsbestämmelser påstås inte vara tillämplig på honom. I en sådan situation anses arbetstagare ha en rätt att få den frågan prövad enligt en bestämmelse i rättegångsbalken om interimistisk prövning i avvaktan på slutlig dom.  Arbetsgivaren anses inte ha motsvarande rätt, i detta fall motiverar domstolen det med att 15 kap 3 förutsätter att någon har ett fordringsanspråk som skall tillgodoses genom en dom, och det har ju inte arbetsgivaren, det har bara arbetstagaren när domstol prövar en uppsägning enligt LAS. Hade arbetsgivaren i stället valt att avskeda den verkställande direktören, hade arbetsgivaren visserligen kunnat drabbas av ett lite högre skadestånd - ungefär 20.000 kronor - om avskedandet inte var sakligt grundat, om det skulle vara saklig grund för uppsägning, men det skulle sannolikt varit mycket billigare än att betala lön under hela tiden till dess dom föreligger. Det är väldigt vanligt att arbetsgivare nu för tiden gör så, även i fall när det är uppenbarat att avskedandeanledning inte föreligger. AD 2010 Nr 83 Interimistiskt förordnande om anställnings upphörande.  En verkställande direktör har sagts upp från sin anställning och bl.a. yrkat att uppsägningen ska ogiltigförklaras varefter tvist bl.a. har uppstått om anställningsskyddslagen varit tillämplig på anställningen. Arbetsgivaren har framställt yrkande om interimistiskt förordnande om att anställningen ska upphöra. Fråga om tillämpligheten av 34 § anställningsskyddslagen och 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

AD 2010 Nr  78 Detta är en inte refererad dom som innehåller flera piffiga detaljer.

Arbetstagarparterna begär att talan som framförs genstämningsvis avseende  skadeståndskrav skall avvisas eftersom förhandlingskravet enligt arbetstvistlagen 4:7 inte är uppfyllt. Arbetsgivaren åberopar då ett brev som han begärt skall fogas till förhandlingsprotokollet efter det den centrala förhandlingen avslutats. I brevet fanns skadeståndskravet angivet. Ett sådant brev har samma verkan som en protokollsanmärkning som förs in i protokollet efter det förhandlingen avslutats, alltså noll värde när det gäller frågan om förhandlingskravet är uppfyllt. Genkäromålet avvisas därför av AD. Om brevet lyfts in i själva protokolls texten kunde utgången ha  blivit annorlunda eftersom AD tillmäter förhandlingsprotokoll stort bevisvärde.

Domen som avse avskedande respektive uppsägning av två byggnadsarbetare innehåller intressant problematik som gäller rätten att vägra övertid vid ledighet för vård av barn och bevisbördan för att krav framförts om ledighet. Enligt föräldraledighetslagen finns tidsfrister för detta men de behandlas inte av domstolen eftersom arbetstagarparten inte angett vilken typ av föräldraledighet det är fråga om. Av domen framgår emellertid att en arbetsvägran för att ta hand om barn vid beordrad övertid inte är uppsägningsanledning. Samma gäller om tidsfristerna för anmälan om föräldraledighet inte hållits.

Arbetsgivarens ombud agerar slugger och yrkar  bl.a. att domstolen skall begära förhandsavgörande om sin egen behörighet hos EU-domstolen. Arbetsdomstolen anser inte att denna reglering är en specifik EU-reglering och hänvisar i övrigt till ”att Europadomstolen i domen AB Kurt Kellerman mot Sverige uttalat sig i frågan om huruvida Arbetsdomstolen uppfyllde kravet på att vara en opartisk domstol och fann att så var fallet”.

AD 2010 Nr  78 skadestånd på grund av avskedande och uppsägning m.m Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2010 Nr 68Enligt rättegångsbalken ska en ansökan om stämning i tvistemål innehålla bl.a. ett bestämt yrkande, en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet samt uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis. Om stämningsansökan inte uppfyller dessa föreskrifter eller i övrigt är ofullständig ska rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen. Om ansökan trots detta är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång, ska ansökan ska avvisas.

I detta fall innehöll ansökan 2 yrkanden som kunde läggas till grund för talan, men var i övrigt så ofullständig när det gällde omständigheterna som dessa yrkanden avsåg, att ansökan avvisades.

AD 2010 Nr 68 Fråga om avvisning av stämningsansökan
AD 2010 Nr 67 Fråga om viket lands lag skall tillämpas på tre  tyska chaufförer som bott i Tyskland, fått lön i euro, betalat skatt i Tyskland, haft sina socialförsäkringar där, men som  arbetat på ett svenskt företag, anställts i Sverige och till stor del kört lastbilstransporter i Sverige men även i Tyskland och resten av Europa. Frågan avgörs enligt bestämmelserna i romkonventionen eftersom den gällde då anställningsavtalen ingicks. För senare avtal gäller en annan lag den s.k. Rom I-förordningen, som innehåller starkare skyddsbestämmelser än Romkonventionen mot att skyddslagstiftning i arbetslandet avtalas bort genom lagval. AD 2010 Nr 67 tillämplig lag Fråga om lagval och tillämpning av artikel 6.2 i Romkonventionen. Tre tyska lastbilschaufförer har varit anställda hos ett svenskt bolag med verksamhetsställe i Malmö. De har utfört sitt arbete som lastbilschaufförer i ett flertal länder i Europa. Arbetstagarna sades upp från sina anställningar och frågan är om svensk eller tysk rätt ska tillämpas i anställningstvisterna.
AD 2010 Nr 56 Det här är en orefererad dom men den innehåller en mycket intressant problematik som AD helt undviker att beröra.

För att sjuklön ska utgå enligt sjuklönelagen krävs att arbetstagaren skall göra en anmälan om sjukdom till arbetsgivaren, senast i början av den sjuklöneperiod för vilken hon begär sjuklön. Det är självklart att bevisbördan för denna anmälan ligger på arbetstagaren. Arbetsgivaren kan ju normalt inte bevisa att sjukanmälan inte skett. Samtidigt har de flesta arbetsgivare ett formlöst förfarande för sjukanmälan, ett telefonsamtal till arbetsledaren eller lönekontoret är sannolikt det vanligaste, som sedan ev. bekräftas med en skriftlig anmälan när arbetstagaren återkommer i jobb. Och spelar man inte in detta samtal, eller har ett vittne med högtalartelefon som hör på anmälan är det ju även omöjligt för arbetstagaren att styrka att anmälan skett. Och vilken normalt sjuk arbetstagare tänker i sådana banor?

Av dessa problem syn inget i AD:s dom, utan man går på ett strikt bevisbörderesonemang, där man inte ens hört de vittnen som tingsrätten lagt till grund för sitt avgörande huvudsakligen till arbetstagarens förmån, utan utgår från de videoupptagningar som skett i tingsrätten. Denna ändring av en dom  pga. av s.k. tilltrosbevisning utan förnyad bevisupptagning är möjlig efter en ändring av rättegångsbalkens s.k. tilltrosparagraf RB 51:23 från den 1 november 2008, där just möjligheten till videoupptagningen användes som motivering för att en dom fick ändras pga. av annan bevisvärdering även om vittnena inte ånyo hördes i den högre instansen. Det  innebär att domstolen i stället för domstol blir något slags biotittare som kan döma utan att själva ha någon som helst möjlighet att genom frågor eller på annat sätt komplettera bevisupptagningen. I ett fall när bevisbördeläget axiomatiskt är så taskigt för arbetstagarsidan kan man inte se ändringen, utan att bevisbördeproblematiken vid sjuklöneanmälan överhuvudtaget berörs, annat än som att AD fortsätter på sin nybyråkratiska linje som alltid gynnar arbetsgivaren. Att arbetstagarledamöterna glatt hänger på är förståss ingen överraskning.

AD 2010 Nr 56 Sjuklön Domen kommer inte refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2010 Nr 35 En lärorik dom när det gäller samordning av preskriptionsfrister i arbetsrättslig förmånslagstiftning med motsvarande i kollektivavtalet. Kommunens invändning att arbetsgivaren hade  rätt att avgöra om en anställd skulle vara rätt att vara ledig för vård av sjukt barn i stället för semester förefaller inte så tung, då skulle ju lagens karaktär av skyddslagstiftning falla bort, men det var antagligen preskriptionsinvändningen som kommunen trodde sig ha vinstchanser på.

AD 2010 Nr 35 En arbetstagares barn var sjukt fyra dagar under arbetstagarens semesterledighet och arbetstagaren hade då rätt till ledighet med tillfällig föräldrapenning enligt föräldraledighetslagen. Arbetsgivaren nekade arbetstagaren att få avräkna dessa dagar från semesterledigheten. Fråga om kommunen därigenom gjort sig skyldig till brott mot semesterlagen alternativt kollektivavtalsbrott. Även fråga om preskriptionsregleringen i semesterlagen eller den mellan parterna gällande förhandlingsordningen är tillämplig på tvisten.
AD 2010 Nr 11 Det här är ett bevismål när det gäller avskedande av sedvanligt slag. Men det finns tre saker att lägga märke till

1.      Den första är att AD höjer normalskadeståndet för avskedande till 125.000 kronor, från 100.000 kronor. Visserligen har domstolen i målet AD 2005 nr 115 dömt ut 150.000 kronor för avskedande, men där hade arbetsgivaren förfarit så grymt och orättvist att ett onormalt högt allmänt skadestånd dömdes ut.
125.000 kronor är fortfarande för lågt om man jämför med normalskadeskadeståndet för uppsägning 80.000 kronor (vilket väl också bör indexuppräknas sannolikt till 100.000 kronor.). Detta eftersom avskedande försätter arbetstagaren i en omöjlig ekonomisk situation, helt utan försörjning, vilket ofta medför att arbetsgivaren kan tvinga fram  en ”billig” förhandlingsuppgörelse, och dessutom som i det här fallet slipper punga ut med uppsägningslön. Avskedande istf. uppsägning vid personliga skäl är alltså, oberoende av den sakliga grunden, i regel en ren vinstaffär, vilket många duktiga advokater som biträder arbetsgivare insett.

2.      Det andra är att AD vidhåller sin stenhårda inställning till skadestånd som avser mellanskillnad mellan lön och sjukersättning, när sjukdomen orsakats av den orättvisa uppsägningen. Inställningen är oförklarlig, och innebar att arbetsgivare som avskedar kommer väldigt billigt undan, eftersom sjukskrivning ofta är arbetstagarens enda möjlighet att försörja sig.

3.      Det tredje är AD nya inställning till jämkning av rättegångskostnader. Om man vunnit ett avskedandemål, har man normalt vunnit huvudsaken. Tidigare dömde AD då alltid ut ojämkad rättgångskostnad av motparten, även om man missat några tilläggsyrkanden. I det här fallet förlorade arbetstagaren yrkandet om ekonomisk kompensation enligt p 2 ovan, en punkt som inte dragit mer  utredningskostnader än kostnaderna för ett läkarintyg, kanske 500 kronor och arvode för beräkningen av ersättningen kanske 30 minuter. Ytterligare ett led i AD:s alltmer avoga inställning till arbetstagarsidan, för det är nästan alltid den som framställer yrkanden.

AD 2010 Nr 11 Fråga om det förelegat grund för avskedande eller uppsägning av en synpedagog. Påståenden bl.a. om att denne kränkt en brukare, hotat en chef, ägnat sig åt privat verksamhet under arbetstid samt brustit i ärendehanteringen
AD 2010 Nr 5 Detta mål som inte kommer  refereras, innehåller en hel del praktisk vardagsjuridik, som preskription då part har gått in i förhandlingar utan att göra preskriptionsinvändning, preskription när part begärt anstånd att inge svaromål till tingsrätten och först sedan utvecklat talan, mm. AD 2010 Nr 5 Fordran på lön preskription mm Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2009 Nr 89 Ja så kom då AD:s dom i det famösa Vaxholmsmålet där möjligheten att diskriminera utländska arbetstagare genom lägre löner genom EG-domstolens dom ges rättsligt stöd. I AD gällde nu frågan endast om Byggnads och Elektrikerna gjorde fel och därför skulle betala skadestånd och rättegångskostnader när de följde både svensk lagstiftning och AD:s beslut om att stridsåtgärden var tillåten. Allmänt skadestånd har (till skillnad från ekonomiskt ett skadestånd som ska kompensera för ekonomiska förluster) tillskapats för att det liksom ett straff ska avskräcka från lagbrott. Det lagbrott som Byggnads och Elektrikerna gjorde sig skyldiga till fanns inte vid tidpunkten för stridsåtgärden eftersom denna var helt enligt gällande svensk rätt. Att därför utdöma ett skadestånd för att avskräcka från ett lagbrott som inte fanns vid tidpunkten för stridsåtgärden förefaller något udda.
Men när man vet att domaren i detta mål är Inga Åkerlund så är kanske inte utgången så överraskande, för hon dömer enligt en utredning som LO-TCO Rättsskydd lär ha låtit göra men som de håller hemlig endast till arbetstagarnas förmån i ca 10 % av alla mål.

Men läs gärna Sören Ömans sansade avvikande mening och Lennart Olofssons goda motivering till varför rättegångskostnader ska kvittas. Betänk samtidigt att SACO utser arbetstagarledamöter som i AD anser att man ska inskränka den svenska stridsrätten, för att inte tala om förre LO-TCO Rättskyddsjuristen Kurt Erikssons votum som innebär att man ska utvidga möjligheterna att utdöma skadestånd enligt MBL. Världen är verkligen upp och ner.

När man läser denna dom och regeringens proposition till förändring i MBL i anledning av Vaxholmsmålet, så undrar man verkligen vad LO och socialdemokratiska partiet sysslade med hösten 2008 när man inte liksom Tjeckien lade in veto mot Lissabonfördraget tills man fått garantier för den Svenska modellen. Att LO mer agerade som stödtrupp till en sjuk politisk sak än som facklig organisation, kan väl knappast mot bakgrund av denna dom och propositionen ifågasättas. Dags för en ny svekdebatt?

Så här ser domen ut i korthet:

1. Att AD konstaterar att Byggnads och Elektrikerna handlat enligt gällande svensk rätt så som den som såg ut enligt AD:s beslut när stridsåtgärden i Vaxholm utlöses.

2. Att Laval inte lyckats visa att det fanns någon ekonomisk skada.

3. Att AD trots det dömde ut ett av de största allmänna skadestånden som AD någonsin dömt ut för brott mot MBL 550.000 kronor.

4. Att AD trots att rättsläget var synnerligen oklart när stridsåtgärderna utlöstes, vilket normalt brukar vara en anledning till att vardera parten ska stå sina rättegångskostnader dömer Elektrikerna och Byggnads till att betala dem, mer än 2 miljoner. Det blir än snedare när AD som ett särskilt skäl anger att Laval inte är företrädda av någon arbetsgivareorganisation, när vi vet att Svenskt N äringsliv enligt egna uppgifter har finansierat hela processen som ett sätt att krossa den svenska fackföreningsrörelsen. AD subventionerar alltså Svenskt Näringslivs attacker mot den Svenska modellen.

Vill du läsa EG-domstolens dom gå till min länksida (länk i panelen ovan) tryck på länken till EG-domstolen under rubriken Internationella domstolar. När du kommer till EG-domstolens sökmotor skriver du domsnumret, C-341/05 under den rubriken, så får du upp den i fulltext. Du kan också försöka klicka på domsnumret ovan, men sådana länkar brukar snabbt bli obrukbara

AD 2009 Nr 89 Ett lettiskt bolag, som utstationerade arbetskraft från Lettland för arbete vid byggnadsentreprenader i Sverige, utsattes för stridsåtgärder från svenska fackliga organisationer. Stridsåtgärderna, som syftade till att förmå det let­tiska bolaget att teckna s.k. hängavtal till byggnadsavtalet, medförde att arbetena avbröts i förtid och att de lettiska arbetstagarna lämnade Sverige. Vid prövning av frågan om stridsåtgärdernas tillåtlighet fann Arbetsdomsto­len att det fanns skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen och vilandeförklarade målet. EG-domstolen fann i sin dom med förhandsavgö­rande bl.a. att stridsåtgärderna stod i strid mot EG-fördraget eftersom de innebar en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som inte ansågs motiverad. Arbetsdomstolen har nu prövat de skadeståndsyrkanden som bolaget framställt i målet och funnit att de fackliga organisationerna är ska­deståndsskyldiga gentemot bolaget för de brott mot EG-rätten som stridsåt­gärderna innebar. Beträffande det yrkade ekonomiska skadeståndet har Arbetsdomstolen ansett att det visserligen får anses klart att bolaget drabbats av ekonomisk skada till följd av stridsåtgärderna, men bolaget har inte kunnat visa att det lidit ekonomisk skada med yrkat belopp. Yrkandet har avslagits. Arbetsdomstolen har ålagt de fackliga organisationerna att betala allmänt skadestånd till bolaget och att stå för merparten av bolagets rätte­gångskostnader. – Även fråga om tillåtligheten av bolagets fastställelsetalan.C-341/05

AD 2009 Nr 76 Arbetsgivarorganisationen Teknikföretagens förre VD Karl-Olof Stenqvist har sedan länge mot IF Metall drivit linjen att  deras arbetsgivare inte ska betala allmänna skadestånd vid kollektivavtals- eller MBL-brott. AD:s praxis är åtminstone före denna dom och Lavaldomen glasklar, första gången man fastslår en princip av en lag eller avtalsbestämmelse som inte kan förutses dömer man inte ut allmänt skadestånd i övrigt påverkas inte den allmänna skadeståndsskyldigheten men väl beloppet av arbetsgivarens eventuella vårdslöshet. Däremot utdöms vid styrkta avsiktliga brott mot lag eller avtalsbestämmelse kännbara allmänna skadestånd, som minst motsvarar den vinst arbetsgivaren gjort genom brottet. Denna linje innebär att respekten för lag och avtal kan upprätthållas, eftersom det oftast är helt omöjligt för facket att visa att arbetsgivaren avsiktligt åsidosätter avtals- eller lagregler.

I denna dom försöker Stenqvist få Teknikarbetsgivarna linje att även blir AD:s men lyckas inte helt. Facket vinner visserligen i principfrågan, men skadestånden är fjuttiga om man ser till vad AD numer dömer ut mot arbetstagare som anses ha varit illojala mot arbetsgivaren. Men när AD  kommer till rättegångskostnaderna säger man så här:  ”När det är fråga om att skönsmässigt bestämma ett skadeståndsbelopp, t.ex. ett allmänt skadestånd, brukar normalt inte det faktum att talan inte belopps­mässigt bifalls fullt ut påverka rättegångskostnadernas fördelning. Den som får sig tilldömt ett sådant allmänt skadestånd betraktas som huvudregel ändå som vinnande part.” Av arbetsgivarparternas inställning  till yrkandena som den redovisas framgår inte att man medgivit att betala något som helst skadestånd vare sig för kollektivavtals- eller MBL-brottet. Trots det döms facket att betala rättegångskostnader när de enligt denna princip vunnit målet och domstolen påstår att det är för att man krävt för högt allmänt skadestånd. Denna dom får därför ses som en framgång för arbetsgivarens linje eftersom de utdömda rättegångskostnaderna vida överstiger skadeståndets storlek. Det är bara att konstatera att AD:s vandring mot höger går med stadiga steg, även om det är  med myrsteg i detta mål och inte med milkliv som i Lavaldomen där facken dömdes till mycket höga skadestånd trots att det var en helt ny princip som fastlades av AD.

AD 2009 Nr 76 Mellan parterna är det ostridigt att arbetsgivaren dels brutit mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet när en hos arbetsgivaren anställd pilot fick påbörja sin tjänstgöring ca en och en halv timme för tidigt, dels brutit mot tvåveckorsfristen i 16 § andra stycket medbestämmandelagen. Fråga om några allmänna skadestånd ska utgå och i så fall om skadeståndens storlek.

AD 2009 Nr 74 Detta är en dom som inte kommer att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar. Att AD gör ett sådant ställningstagande är inte ointressant. Jag tycker inte att målet är prejudikatmässigt ointressant eftersom det behandlar verkningarna av oklara övergångsbestämmelser till en ny lagstiftning. Vad jag vet finns inget sådant referat tidigare i AD:s praxis. Men  genom att inte redovisa domen väljer AD att inte visa de allvarliga försämringar som den borgerliga regeringen genomförde i LAS som ett av sina första beslut på det arbetsrättsliga området. Jag kan därför inte se beslutet att inte refera detta mål annat än som  ett politiskt ställningstagande.

Det här är ett mål som AD nog är den sämsta möjliga domstolen att gå till för att driva. Den duktige och innovative Dennis Töllborg har kommit på att den borgerliga regeringen gjorde helt undermåliga övergångsbestämmelser till de försämringar i LAS man genomförde som en av sina första åtgärder i regeringsställning. Och så får han Hamnarbetareförbundet att driva ett helt döfött mål eftersom AD är en av de mest pragmatiska domstolarna i Sverige som aldrig går emot maktens villkor. I en tingsrätt och möjligen i en hovrätt hade Dennis kanske vunnit detta mål men aldrig i AD.

AD 2009 Nr 74 Anställningsform. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2009 Nr 30 När en av Sveriges mest kända spioner  1983 mot sitt nekande dömdes till sex års fängelse för grovt spioneri glömde staten att inom den månadsfrist som då gällde inleda förfarande om att skilja honom från anställningen genom att underrätta om detta, vilket innebar att han fick behålla anställningen. Ett annat känt fall när en anställd pga en kommuns försummelse fick behålla sitt jobb enligt denna spärregel var när en klädfetischist som samtidigt var hemvårdare som en del av sin sjukdom plockade på sig smycken hos sina klienter. Som en följd av dessa i pressen uppmärksammade fall förlängdes månadsfristen inom vilka arbetsgivaren måste underrätta till 2 månader och dessutom ännu längre tid om det finns synnerliga skäl. Annars saknar denna regel som framgår av detta mål i stort betydelse eftersom AD är väldigt generösa med att anse att en underrättelse skett inom spärrtiden. AD 2009 Nr 30 Fråga om en arbetsgivare enligt 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen har försuttit in rätt att åberopa de händelser arbetsgivaren lagt en arbetstagare till last. Vid bedömningen tar Arbetsdomstolen ställning till om de omständigheter som arbetsgivaren har åberopat till grund för uppsägningen utgör ett s.k. bestående tillstånd. Vidare bedömer domstolen vilken betydelse det kan ha för tillämpningen av den s.k. tvåmånadersregeln att det har gått lång tid från det att arbetstagaren underrättades om att arbetsgivaren ville säga upp henne till dess uppsägningen skedde.

AD 2009 Nr 14 Endast mål som är arbetstvist enligt arbetstvistlagen ska enligt Lagen om rättegång i arbetstvister, LRA ska avgöras av AD. Här hade tingrätten felaktigt givit en besvärshänvisning till AD istället för till hovrätten.

Bakgrunden härtill var att svaranden till grund för bestridandet åberopat att han arbetat av skulden enligt de skuldebrev som låg till grund för kravet som anställd. Men som framgår av ett antal mål i AD så är det käranden som bestämmer talan, och om käranden inte åberopar någon grund för talan som tar avstamp i förhållandet arbetsgivare arbetstagare skall tvisten inte klassas som arbetstvist, även om svaranden bestrider talan med skäl som har sin grund i förhållandet arbetsgivare arbetstagare.

AD 2009 Nr 14 Fråga om viss tvist är att anse som arbetstvist

AD 2009 Nr 12 En helt vanlig uppsägning, egentligen pga. av illojalitet men det vågar arbetsgivaren inte använda för då skulle agerandet framstå i allt för uppenbar dager. Här är det uppenbarligen en läkemedelsmarknadsförare som gripits av samvetsförebråelser eftersom han inte helt delat arbetsgivaren läkemedelsbolagets uppfattning om man ska kränga så många dagenefterpiller som möjligt. Det marknadsfördes så at Norlevo skulle tas så snart som möjligt och inom 72 timmar (3 dygn) efter oskyddat samlag. Ju tidigare tabletten togs efter det oskyddade samlaget desto bättre effekt gav behandlingen. Risken att bli gravid trots att man tagit Norlevo var: 0,4% om behandlingen togs under första dygnet efter det oskyddade samlaget 1,2% under andra dygnet 2,7% under tredje dygnet. I samband med en information om prishöjning deklarerade läkemedelsmarknadsföraren därför att avsikten inte varit att dagenefterpillret skulle användas som preventivmedel. Sannolikt ett klart fall av samvetsinformation. Ur företagets utgångspunkt var detta klar olämpligt eftersom man självklart ville maximera vinsten genom att sälja så många dagenefterpiller som möjligt, även om de användes som preventivmedel. Som vanligt i sådan här fall försöker arbetsgivaren kamouflera sin verkliga uppsägningsorsak genom att kasta in en massa andra oväsentliga anledningar som inte godkännes av AD.

Domen innehåller en preskriptionsinvändning när det gäller tvåmåndersregeln efter upptäckt, som på sedvanligt sätt sågas av AD eftersom arbetsgivaren lyckas peta in några smärre tidigare förseelser inom tvåmånadersgränsen.

AD 2009 Nr 12 Ogiltigförklaring av avskedande m.m. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2008 Nr 102 Ett mål som rör formalia utan allmänintresse. AD 2008 Nr 102 En arbetstagarorganisation återkallar sin talan sedan Arbetsdomstolen meddelat en mellandom i målet som gått organisationen emot. Arbetsgivarparterna har ingen erinran mot återkallelsen, men begär ersättning för sina rättegångskostnader. Fråga om domstolen i denna situation kan förordna att vardera partssidan ska bära sina rättegångskostnader med hänsynstagande till sådana omständigheter som ligger till grund för den särskilda kvittningsregeln i 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen.

AD 2008 Nr 101 Detta mål kan tyckas röra en formfråga utan större betydelse men så är det inte. I Sverige företräds arbetstagare/arbetsgivare i tvister där det finns kollektivavtal av sin arbetstagar/arbetsgivarorganisation i tvisteförhandlingar och även i viss utsträckning när målet går till AD. Det är ett elegant tvistelösningssystem, som innebär att man i stället för domstolsvägen oftast löser tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare i de tvisteförhandlingar som obligatoriskt ska föregå tillträde till AD. Undantaget är vid brott mot förhandlingsskyldigheten då målet går till AD direkt utan föregående tvisteförhandling.

Problemet är att facket trots att det har något som kan liknas vid en permanent ställningsfullmakt inte utan uttryckligt bemyndigande får disponera över arbetstagarens rätt så att denna på något sätt försämras.

Det innebär att arbetstagare som inte känner förtroende för sitt fack alltid har rätt att själv föra talan i domstol, men då blir det inte i AD utan i tingsrätt som första instans. I detta fall finns i det kommunala huvudavtalet, liksom för övrigt i de flesta huvudavtal även föreskrivet  en förhandlingsskyldighet innan tvisten får tas upp i domstol. Här hade Lärarförbundet genomfört lokal förhandling och även påkallat central när arbetstagaren själv stämde tvisten till tingsrätt. Kommunen begärde då att målet skulle avvisas eftersom förhandling enligt förhandlingsordningen inte genomförts.

AD avvisar invändningen och hänvisar till ett mål från 1970-talet AD 1978 nr 159, även känt som Hanna P-målet( Ja egentligen inte Hanna P utan hela P-namnet som är ett vanligt son-namn som börjar på P och är vanligt i Skåne.) som drevs av en av de skickligaste arbetsrättsjuristerna i Sverige, Bo Villner. Den tvisten gjorde inte mindre än 4 vändor i AD,  AD 158/1978, AD 33/1979, AD 76/1980, AD 159/1980 innan fordran på för mycket utbetald semesterlön avvisades eftersom förhandlingskravet enligt det kommunala huvudavtalet inte fullgjorts.

I England och USA arbetar man med något som kallas case law, dvs. domstolarna stödjer sig i hög grad på olika prejudicerande avgöranden. I Sverige arbetar allmänna domstolar mer med lagstiftning och förarbeten som styrmedel, men som man kan se av detta fall gäller det inte inom arbetsrätten. Där är faktiskt case law fortfarande den  huvudsakliga rättskällan, och eftersom AD har dömt sedan 1929, är arbetsrätten svårtillgänglig trots moderna hjälpmedel. För hur ska någon som inte varit med kunna veta att enklaste sättet att få upp relevanta rättsfall i Rättsbanken i detta fall är att använda sökordet Hanna P.

AD 2008 Nr 101 En arbetstagare, som är medlem i Lärarförbundet, har väckt talan vid tingsrätten mot sin arbetsgivare. Fråga om avvisning av talan på grund av att arbetstagaren inte har följt förhandlingsordningen i kollektivavtalet KHA 94.

AD 2008 Nr 100 Ett vanligt knep bland erfarna  processjurister mot arbetsgivare som saknar kollektivavtal och där målen därför automatiskt inte hamnar i AD var länge att vid förhandlingsvägran av arbetsgivare begära sammanläggning av den tvist som föranlett förhandlingsvägran och själva tvisten som annars skulle hamna i tingsrätt. AD har tidigare varit generösa att bevilja sådana sammanläggningar som processekonomiskt är fördelaktig åtminstone för arbetstagarsidan, eftersom processer ute landet ofta medför stora kostnader för resa, utredning och tidspillan.

Genom domen AD 2007 nr 28 nr satte AD P för denna metod. Här gör LO-TCO Rättskydd ett nytt försök, där AD emellertid går så långt att man inte ens utfärdar stämning innan man beslutar att inte sammanlägga målen. Det var bra så länge det fungerade.

AD 2008 Nr 100 En arbetstagarorganisation och tre av dess medlemmar har väckt talan i Arbetsdomstolen och var och en framställt yrkanden för egen del samt yrkat att deras käromål ska handläggas gemensamt enligt 2 kap. 1 § tredje stycket arbetstvistlagen. Arbetsdomstolen har funnit att det inte förelegat tillräckliga skäl för att ens inledningsvis handlägga målen gemensamt och genom att utfärda stämning inhämta motpartens inställning i kumulationsfrågan. Medlemmarnas talan har på deras begäran hänvisats till behörig tingsrätt.

AD 2008 Nr 75 I arbetsdomstolens beslut AD 2007 nr 41 blev rättens ordförande Michael Koch nedröstad när det gällde domstolens behörighet eftersom den här tvisten rör förhållandet mellan två olika juridiska personer inte förhållandet arbetstsgivare arbetstagare vilket enligt arbetstvistlagenär styrande för om AD är behörigt eller ej. I min kommentar till det beslutet skrev jag: ”

Det som är speciellt med AD som domstol är att den utvecklat sig från en tradition att slita kollektivavtaltvister, och i sådana tvister har ändamålenligheten i domen stor vikt. Många ombud som inte processar så ofta i AD utan i vanliga allmänna domstolar är inte alltid medvetna om denna skillnad och går därför på en torsk i ett mål som de tycker att de självklart borde ha vunnit. Kommer man med en kollektivatalstolkning som är mycket opraktisk att tillämpa, förlorar man ofta tvisten, trots att man kanske tycker att ordalagen talar för den egna tolkningen.

Det som är intressant i detta mål är den metod som de olika domarna här dömer efter. Koch som företräder domstolens traditionella linje dömer efter en ändamålsprincip, medan de båda andra domarna företräder en mer bokstavtrogen linje och kommer till ett slut som är ganska opraktiskt. Jag tycker nog att den Kochska principen är att föredra, men tyvärr upplever jag att den på tillbakagång i AD, vilket faktiskt innebär att det i dag är svårare att att från början förutse resultatet av ett mål i AD.”

I övrigt är denna dom ganska självklar och processen har antagligen bara avsett att fördröja utlämnandet av vissa handlingar till det tyska företagsrådet.

AD 2008 Nr 75 Fråga om skyldigheten för ett svenskt dotterföretag i en internationell koncern att enligt lagen om europeiska företagsråd lämna ut vissa uppgifter till det tyska dotterföretaget i koncernen.

 

AD 2008 Nr 072 Denna orefererade dom innehåller mycket nyttig information, även om inget är nyskapande.

1. För det första redovisas hur man ska avgöra tidpunkten för en förhandlings avslutande när ingen överenskommelse om avslut träffats och ingendera av parterna enligt MBL 16 § skriftligen har meddelat parten att förhandlingen ska anses avslutad.

2. För det andra det gamla vanliga att facket ”lyckas” preskribera ogiltighetstalan genom att inte väcka talan i tid, här visserligen med ett försök att väcka liv i den igen genom att påstå att förhandlingen är ajournerad, vilket domstolen inte går på.

3. För det tredje verkan av ogiltighetsinvändning som skett efter det uppsägningstiden gått ut, den är tydligen utan verkan enligt vad som antyds i domen.

4. För det fjärde verkan av att uppsägningshandling sänds ut på lite olika sätt.

AD 2008 Nr 072 ogiltigförklaring av avskedande m.m. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2008 Nr 019 Arbetsrättens gråa vardag, skyldigheten att förhandla och vad en förhandling är. Att detta mål drevs till dom och inte förlikades, är lite förvånande, eftersom praxis här sedan länge är utmejslad. Det visar bl.a. det förhållandet att AD måste hänvisa till en 30 år gammal dom, för att kunna stödja sig på praxis. Detta trettio år gamla mål som drevs av de då duktigaste arbetsrättsjuristerna i Sverige Håkan Thoren handlade dessutom inte om själva förhandlingen. Det gällde skyldigheten att justera protokoll av en avtallös arbetsgivare, och Håkan ville inte stöka med att övertyga dåförtiden ganska okunniga tingsrätter om facklig elementa, så han hävdade att vägran att justera ett protokoll var förhandlingsvägran och att AD därför kunde ta upp tvisten utan föregående tvisteförhandling och förhandling i tingsrätt. Normalt krävs annars för för tillträde till AD direkt, alltså när målet inte går som överklagat mål från tingsrätt, att parterna först slutfört tvisteförhandlingar enligt gällande förhandlingsordning och förhandling i tingsrätt om arbetsgivren saknar kollektivatal. AD kom fram till att målet gällde skadestånd pga. påstådd förhandlingsvägran. Att man inte behöver tvisteförhandla i sådana mål står inte i arbetstvistlagen, eftersom principen anses självklar. Om man skulle tvingas förhandla om förhandlingsvägran för att få tillträde till AD, skulle en part kunna blockera en process genom att inte förhandla.

Den andra frågan som behandlas är skyldigheten att träda i förhandling inom 14 dagar från det part fått del av förhandlingsframställan. Part kan inte undgå den skyldigheten genom att som i det här fallet vagt hänvisa till att man inte önskar förhandla, utan det krävs enligt praxis att man aktivt försöker verka för att få till stånd förhandlingen, genom att t.ex själv föreslå annat datum inom 14-dagarsperioden. Att det just ska vara inom 14 dagar är en följd av regeln i medbestämmandelagen att förhandling ska ske skyndsamt. Om parterna kommer överens om att lägga förhandlingen efter 14-dagarsfristen enligt 16 § MBL, är den nya mellan parterna överenskomna tidsfristen inte längre skadeståndssanktionerad.

Skadeståndet för förhandlingsvägran är också enligt praxis ganska lågt, 20.000 kronor, men tillsammans med de egna och motpartens rättegångskostnader hamnar prislappen på denna förhandlingsvägran på över 100.000 kronor.

AD 2008 Nr 019 Frågor om förhandlingsvägran. Arbetsdomstolen finner att kravet, i 4 kap. 7 § lagen om rättegången i arbetstvister, på förhandling för att få väcka talan i Arbetsdomstolen inte behöver var uppfyllt då talan i målet avsett förhandlingsvägran. Därutöver fråga om ett bolag gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran genom att inte inställa sig till förhandling visst datum.

AD 2008 Nr 11 En teknisk fråga om rättegångshinder pga. skiljeklausul i ett mål som gällde tvist om förslagsersättning.

Om en tvist enligt avtal skall avgöras genom skiljeförfarande är det rättgångshinder om talan instäms till domstol och talan skall avvisas om endera parten gör invändning. I detta fall hade ett förslag till förbättringar lämnats in under den tid ett förslagsavtal med skiljeklausul gällde. Därefter hade avtalet av arbetsgivaren sagts upp inklusive skiljeklausulen.

 Civilingenjörsförbundet  som förbundet då hette hade stämt in målet till AD trots skiljeklausulen och begärde drygt 23 miljoner kronor i ersättning åt förslagsställaren. Arbetsgivaren begärde att målet pga. skiljeklausulen skulle avvisas, trots att förslagsavtalet och därmed skiljeklausulen hade upphört att gälla redan 1999. CF bestred. 

Arbetsdomstolen konstaterar med stöd av doktrinen att en skiljeklausul inte behöver innehålla en särskild föreskrift om att den även gäller med avseende på tvister som uppkommer efter det ett avtal upphört att gälla. Det räcker att klausulen omfattar alla tvister med anledning av avtalet. CF talan avvisas därför.

AD 2008 Nr 11 Rättegångshinder? En arbetstagare har av sin arbetsgivare fått avslag på en begäran om förslagsersättning. Anspråket grundar sig på regler i kollektivavtal, som också innehåller en bestämmelse om att tvister ska hänskjutas till särskild skiljenämnd. Fråga om denna skiljeklausul ska tillämpas på tvist om ersättningen trots att kollektivavtalet upphört att gälla.

AD 2007 nr 76 Det stora lagstiftningsarbetet för arbetsrätten inleddes just med lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt (kvittningslagen). Lagen var som sommarens första svala som förebådade den omfattande lagstiftning som sedan skulle komma under 1970-talet till skydd för arbetstagarens rättigheter.

Bakgrunden till kvittningslagen var att arbetsgivare när det gällde utbetalning av ersättning för arbete alltid hade ett övertag.  Arbetsgivaren kunde ju alltid kvitta arbetstagarens ej utbetalda lönefordran mot upphittade eller riktiga fordringar, viket gjorde att arbetsgivaren hade en bättre ställning än till och med kronofogden med ständig möjlighet att kvitta egna fordringar mot lön. Det kunde medföra att lönefordringar som i och för sig var ok, kunde fördröjas ända till dess domstolsprövning skedde, vilket kunde ta lång tid. Det var inte tillfredställande ur social synpunkt.

Därför infördes ett antal begränsningar i arbetsgivarens kvittningsrätt mot anställningsförmåner, av vilka denna dom behandlar en begränsning. Arbetsgivarens yrkande att i process om arbetstagares krav enligt kvittningslagen få pröva motfordringar som oskäligt uppehåller prövningen av arbetstagarens fordring kan avvisas. I praktiken tillåts sällan  enligt denna bestämmelse motfordringar från arbetsgivaren i kvittningsprocesser. Det blev även resultatet i denna dom.

AD 2007 nr 76 angående kvittningslagen och lönefordran. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.

 

AD 2007 nr 74, Domen rör formalia om hur man kallar till förhandling enligt 16 § medbestämmandelagen och skyldigheten att agera för den kallade. Dessa regler är ofta okända, såväl av fack som arbetsgivare, men är ett kraftfullt verktyg, för att snabbt komma till förhandling, som SAC, efter vad man kan se i AD:s domar, börjat utnyttja i allt större utsträckning. 

Samorganisationen skickade en förhandlingsframställan som inte löstes ut. löstes inte ut, Manöverlämnade en skriftlig förhandlingsframställan till bolaget den begärda förhandlingen ägde rum mer än 14 dagar efter de förhandlingen påkallats vilket är den tidsfrist MBL föreskriver..

AD konstaterar att bolaget var förhandlingsskyldigt enligt 10 § MBL eftersom arbetstagaren som tvisten gällde var medlem i Samorganisationen. Eftersom det var ostridigt att den rekommenderade försändelsen inte lösts ut kunde denna förhandlingsframställan självfallet inte vara någon grund för skadestånd. Det var det däremot att bolaget inte ställde upp inom 14-dagarsperoden från den handgripligen överlämnade förhandlingsframställan. Någon skyldighet att i denna precisera förhandlingstidpunkten finns inte enligt AD.

AD sätter ned det yrkade skadeståndet från 25 000 kr till 10 000 kronor, vilket visar att domstolen inte ser särskilt allvarligt på överträdelsen. Det är egendomligt eftersom det i 16 § MBL betonas att förhandling skall bedrivas skyndsamt, en regel som är viktig för att förhandlingsprocessen skall fungera. Ett belopp på 10 000 kronor är inte ens nålpengar för ett företag som har mer än 10 miljoner i årsomsättning. Eftersom tvisteförhandling är det verktyg som i de nordiska länderna är avsett att huvudsakligen lösa arbetstvister i stället för domstolsprövning, är en sådan utveckling inte bra.

AD 2007 nr 74, Skadestånd för brott mot förhandlingsskyldigheten. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.

AD 2007 nr 56 För en part kan processuella invändningar vara ett bra sätt att göra sig av med en obekväm tvist. Men det finns i Sverige med dess i princip fria bevisprövning inte så stora möjligheter som i de anglosachsiska rättsystemen att få framgång processuella invändningar. Ändå går en stor andel av rättegångsombudens tid åt till sådant.

Här har vi ett exempel på en processuell invändning, ett avvisningsyrkande pga. att det är fel part som stämt in målet, fackförbundet när det skulle ha varit avdelningen, vilken slutit det lokala kollektivavtal om förslagsersättning, som man tvistar om

Fackets första invändning är att avvisningsyrkandet framställts för sent. Den invändningen bygger på en särskild princip, nämligen att part när det gäller vissa avvisningsyrkanden - t.ex. att förhandlingsskyldigheten inte är uppfylld - skall göra den invändningen första gången part för talan i målet och att arbetsgivaren inte gjort det här. AD finner emellertid att domstolen i det här fallet självmant ska pröva parts behörighet att föra talan så snart det finns anledning till det. AD avslår därefter avvisningsyrkandet.

AD 2007 nr 56 En central arbetstagarorganisation och en av dess avdelningar har väckt talan i Arbetsdomstolen för medlemmar rörande tvist om ett lokalt kollaktivavtal som slutits av en lokal arbetstagarorganisationen på arbetsplatsen. Fråga har uppkommit om talan skall avvisas då talan väckts av organisationer som inte är parter i det lokala kollektivavtalet. – Arbetsdomstolen finner att den centrala arbetstagarorganisationen och avdelningen är obehöriga att som parter i Arbetsdomstolen föra medlemmarnas talan. Domstolen beslutar, med stöd av 2 kap. 6 § arbetstvistlagen, att tillfråga den lokala arbetstagarorganisationen på arbetsplatsen om den vill föra talan i målet.

AD 2007 nr 55 En överenskommelse ingicks som innebar en anställning upphörde samma dag och att tvisten därmed var slutligt reglerad. Överenskommelsen var ett kollektivavtal som blev omedelbart bindande för de båda avtalsparterna. Kollektivavtalet godkändes senare av medlemmen genom påskrift på förhandlingsprotokollet. Kollektivavtalets innehåll blev därmed bindande för henne, vilket innebär bl.a. att hon inte kan framställa ytterligare anspråk med anledning av upphörandet av hennes anställning.

Detta är en förhållandevis vanig situation. OBS att överenskommelsen trots att det bara är ett förhandlingsprotokoll är ett kollektivavtal.

Medlemmen ångrar sig och känner sig kanske lurad vilket är mänskligt. För facket gäller det naturligtvis att företräda medlemmen på ett just sätt så att hon förstår vad ett godkännande innbär, och om så är fallet göra som här låta medlemmen skriva på protokollet.

AD 2007 nr 55 Eva P /. Landstinget i Uppsala län angående fråga om bundenhet av överenskommelse.Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
  AD 2007 nr 49 Sedan en fastställelsetalan väckts återkallade käranden sin talan. Motparten yrkade då att målet skulle prövas i sak enligt 13 kap. 5 § rättegångsbalken. Fråga uppkom om det fortfarande var av avgörande betydelse att få fastställelsetalan prövad. Arbetsdomstolen finner att så inte är fallet och avvisar talan.
  AD 2007 nr 43 Fråga om tillämpning av den s.k. tvåmånadersregeln i anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen har funnit att en arbetsgivare, som grundat ett avskedande på att arbetstagarens handlande utgjort brottslig gärning, har haft rätt att avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet. Den omständigheten att avskedandet skett tidigare medför inte att tvåmånadersfristen skall räknas från annan tidpunkt
AD 2007 nr 29 Det här är ett mål som visar betydelsen av var bevisbördan är placerad. I anställningsskyddsmål är presumptionen, om det inte av själva överenskommelsen framgår vilken anställningsform det är, att det är fråga om tillsvidareanställning, alltså en fast anställning. Här hade arbetsgivaren i avtalet skrivet in att ”Anställningen upphör vid pensionsdatum”. Men det gör ju de flesta anställningar så domstolen valde att tolka det så att någon överenskommelse om anställningsform inte träffats. Och då hade arbetstagarsidan bevisbördan för att det var en tidsbegränsad anställning, vilket man inte klara de. och då vann arbetsgivarsidan. AD 2007 nr 29 Fråga om anställningsform. I ett anställningsavtal har angetts att ”anställningen upphör vid pensionsdatum”. Enligt arbetstagarsidan innebär avtalet att arbetstagaren erhållit en tidsbegränsad anställning – med en avtalstid om ca 23 år – innebärande att anställningen inte kunnat sägas upp, utan hävningsgrund, före pensionsdatum. Enligt arbetsgivaren har parterna inte träffat något avtal om tidsbegränsning varför anställningen varit en tillsvidareanställning. Arbetsdomstolen finner inte visat att avtal träffats om en tidsbegränsad anställning och förklarar därmed att det varit fråga om en tillsvidareanställning.
AD 2007 nr 15 En orefererad dom intressant därför att AD godkänner annan bevisning än den bästa, dvs. andrahandsuppgifter. Domen rör avskedande av en lärare som enligt domskälen varit synnerligen olämplig. Av hänsyn till de utsatta eleverna hör inte arbetsgivaren, kommunen de utsatta eleverna som vittnen i domstolen, utan deras uppgifter inhämtas som vittnesattester och som andrahandsuppgifter. Denna bevisupptagning av icke bästa bevisning godkänns av AD. Ett mycket tveksamt förfarande även om man förstår kommunens skäl, i all synnerhet som den fristående bevisningen synes vara tillräcklig för ett godkännande av avskedandet. AD 2007 nr 15 Avskedande m.m. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2007 nr 009 Den här domen är orefererad och innehåller inga nyheter, men beskriver på ett pedagogiskt sätt hur en stadfäst förlikning fungerar och kan eller rättare sagt inte kan angripas genom överklagande. AD 2007 nr 009 Angående undanröjande av stadfästelsedom m.m. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2007 nr 003 Det är mycket vanligt att arbetstagare som slarvar med sjukintygen eller sjukanmälan blir av med jobben. Arbetsgivaren anser helt enkelt att anställningen har upphört när arbetstagaren inte på rätt sätt anmäler sin frånvaro. Ibland har det naturligtvis att göra med de dryga kostnader småföretagare drabbas av vid arbetstagares längre sjukdom, ibland för att båda anser att anställningen upphört och ibland för att arbetsgivaren helt enkelt begagnar sig av tillfället att göra sig av med någon som han inte vill ha kvar i anställningen. Den här domen är inte refererad men innehåller en hel del praktisk juridik, därför lägger jag upp den. AD 2007 nr 003 Handelsanställdas förbund, Stockholm ./. Stockholms Slussenbageri aktiebolag, Stockholm angående skadestånd för otillåten uppsägning. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2006 nr 123 Vid Knutbyhändelserna greps skolledningen av en vilja att visa handlingskraft när det gällde att få skolan att se mindre dogmatisk ut , något som det kanske hade varit anledning att tänka på tidigare. Man gjorde då två omplaceringar (för den andra se AD 2006 nr 104) som AD i båda fallen inte finner har skett pga de genomskinliga svepskäl kommunen åberopar utan pga lärarnas religiösa tro. Det är den s.k Bastubadarprincipen (AD 1979 nr 89. Du kan läsa domen under fliken historiska domar) som ligger till grund för prövningen, vilken innebär att det krävs vägande skäl för tvångsvis ingripande omplacering,. På det kommunala området är denna princip förstärkt i avtalet så att tvångsvis stadigvarande omplacering över huvud taget inte får ske utan vägande skäl.

Här slår AD fast att det inte funnits vägande skäl utan att kommunens beslut istället grundat sig på medlemskap i religiös församling. Pga talans uppläggning bedöms det inte som diskriminering i arbetslivet, men domstolen förefaller i alla fall ha tagit hänsyn till att det är religiös diskriminering vid avvägningen av skadeståndet, vilket är osedvanligt högt för ett kollektivavtalsbrott mot enskild.

I detta fall avskedas läraren också. Här finns en liten abrovinkel när det gäller skyldigheten att underrätta inom 2 månader från det arbetsgivaren får kännedom om händelsen som åberopas som grund för avskedandet i det här fallet en brottmålsdom, vid risk att det annars inte är saklig grund för uppsägning. Om arbetsgivaren känt till händelsen i sin helhet men inte agerat för att lagföra den, kan man inte senare åberopa en fällande brottmålsdom som ny frist för att räkna tvåmånadersfristen från. Logiskt.

AD 2006 nr 123 Fråga om det förelegat vägande skäl för att stadigvarande förflytta en lärare mot hennes vilja på grund av två händelser som inträffat med två elever och om det förelegat grund för avskedande. Arbetsdomstolen finner inte visat att det förelegat vägande skäl till förflyttningen efter det att en lång tid passerat utan att kommunen vidtagit några åtgärder och finner att förflyttningen haft grund i lärarens religiösa tillhörighet. Arbetsdomstolen finner vidare att kommunen varit förhindrat att avskeda läraren på grund av den s.k. tvåmånadersregeln
AD 2006 nr 116 Som rättssökande bör man alltid först vända sig till diskrimineringsombudsmännen, om man inte vill pröjsa rättegången själv. Det är summan av kardemumman i denna dom. AD 2006 nr 116 En arbetssökande A ansåg sig ha blivit utsatt för könsdiskriminering i samband med ett anställningsförfarande. A väckte talan mot arbetsgivaren vid tingsrätten utan att först ha vänt sig till Jämställdhetsombudsmannen (JämO). Tingsrätten avslog A:s ansökan om rättshjälp. Arbetsdomstolen har fastställt tingsrättens beslut med motiveringen att det som regel bör krävas att den rättssökande i första hand söker utnyttja det rättsskydd som tillhandahålls av JämO.       
AD 2006 nr 115 Att småföretagare lyckas beror ofta på att de precis som arbetsgivaren i denna förhandlingsvägran är envisa som synden. I regel brukar AD försöka fixa denna typ av ärenden genom en rimlig förlikning, men det gick kanske inte i detta fall eftersom arbetsgivaren vägrade komma till den första förhandlingen och därför fick på sig en tredskodom som han här sökt återvinning på denna. Men i detta fall körde arbetsgivaren genom sin envishet huvudet i väggen och fick betala nästan 80.000 kronor i rättegångskostnader och skadestånd. På köpet fick vi en knäckning av en fråga som jag trodde redan var löst, men eftersom AD inte hänvisar till några tidigare avgöranden är det tydligen inte så, nämligen att arbetsgivaren är skyldig att ställa upp i förhandling när facket påstår att arbetstagaren varit anställd och tvisten rör just denna fråga. Alltså ett prejudicerande avgörande efter det denna lagstiftning varit i kraft i 70 år. AD 2006 nr 115 En arbetstagarorganisation påkallade förhandling med ett bolag och påstod därvid att en av organisationens medlemmar oriktigt hade blivit skild från sin tillsvidareanställning hos bolaget. Bolaget, som avböjde att förhandla, har gjort gällande att medlemmen aldrig varit anställd hos bolaget utan endast arbetssökande och att det därför inte haft skyldighet att förhandla. Fråga om bolaget gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran.
AD 2006 nr 105 Det här är en figur som med en juridisk term kallas condictio indebetii, innebärande att om en person i god tro uppburit och förbrukat en förmån så är han inte återbetalningsskyldig. Före kvittningslagen 1971 som förbjuder tvungen kvittning mot lön var denna figur inte så framträdande, men numera är den rätt vanlig. På det kommunala området har facket skrivet ett dåligt avtal som i princip tar bort det skydd denna sociala regel innebär, men inte på det statliga området. I regel är AD ganska generös när man bedömer om medeln uppburits i god tro, så även här. Den här principen gäller inte enbart lön utan tillämpas även inom andra områden, tex inom socialförsäkringen, där det dock i vissa fall finns lagbestämmelser som beskär rätten. AD 2006 nr 105 En officer har beviljats tjänstledighet under sex månader. Av misstag utbetalades full lön under tjänstledigheten. Fråga om officeren varit i god tro när han mottog och förbrukade medlen. Även fråga om officeren har gjort sig skyldig till sådan tjänsteförseelse som avses i 14 § lagen om offentlig anställning
AD 2006 nr 104 Den s.k Bastubadarprincipen (AD 1979 nr 89. Du kan läsa domen under fliken historiska domar) innebär att det krävs vägande skäl för tvångsvis ingripande omplacering. På det kommunala området är denna princip förstärkt i avtalet så att tvångsvis stadigvarande omplacering över huvud taget inte får ske utan vägande skäl. Här slår AD fast att det inte funnits vägande skäl utan att kommunens beslut istället grundat sig på medlemskap i religiös församling. Pga talans uppläggning bedöms det inte som diskriminering i arbetslivet, men domstolen förefaller i alla fall ha tagit hänsyn till att det är religiös diskriminering vid avvägningen av skadeståndet, vilket är osedvanligt högt för ett kollektivavtalsbrott mot enskild. I detta fall dömde domstolen ut 80.000 kronor till enskild för kollektivatalsbrott, jag undrar om inte det är rekord? AD 2006 nr 104 Fråga huruvida det har förelegat vägande skäl för förflyttning av lärare mot dennes vilja. Arbetsdomstolen finner att sådana skäl inte har visats föreligga samt att beslutet om förflyttning av läraren i själva verket var grundat på hennes medlemskap i Filadelfiaförsamlingen.
AD 2006 nr 81 Preskription av lönefordran Anledningen till att jag återger denna dom är att den innehåller preskriptionsreglerna för lönefordran i de fall det inte finns kollektivavtal. I vanliga fall regleras preskriptionen av MBL eller kollektivavtalet och är då i regel 4 månader från kännedom dock längst 2 år från det fordran uppstod, såvida det inte är klar och förfallen fordran, då det är tio år. Det egendomliga som inte alla känner till, är att om det inte finns kollektivavtal, som i detta fall, så är preskriptionstiden också 10 år. AD 2006 nr 81 Preskription av lönefordran Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.
AD 2006 nr 78 En dom om formalia. Framförallt intressant på så sätt att en arbetsgivare inte behöver vara med i en arbetsgivarorganisation för att vara bunden av det centrala kollektivavtalets förhandlingsregler, det räcker med att arbetsgivarorganisationen har fullmakt att träffa avtal för arbetsgivaren. AD 2006 nr 78 Fråga om arbetstagarorganisationens talan preskriberats på grund av att organisationen väckt talan först efter genomförda centrala förhandlingar och inte direkt efter genomförd lokal förhandling. Arbetsdomstolen har haft att pröva, i första hand, huruvida Svenska kyrkan på nationell nivå, genom en protokollsanteckning till ett mellan parterna gällande kollektivavtal, är bunden av kommunala huvudavtalet KHA och dess förhandlingsordning med krav på både lokal och central förhandling

AD 2006 nr 75En orefererad dom som jag nog tycker är rätt så intressant för förbundsanställda ombudsmän. AD säger nämligen i klartext: Förbundet till vilket ombudsmännen betalar sin medlemsavgift kan inte stötta dem när de råkar i konflikt med den egna arbetsgivaren, förbundet. Fackförbundet kan nämligen inte enligt AD företräda ombudsmannen mot sig själva i en tvisteförhandling. Förbundsanställda ombudsmän är nästan alltid medlemmar i det egna förbundet. Kanske ger denna dom dem något att tänka på. De kanske ska göra som den förbundsanställda kontorspersonalen gå med i Handels på LO-sidan och HTF på tjänstemannasidan, så att de får en just användning för sin medlemsavgift om de råkar i tvist med sin egen arbetsgivare, det egna fackförbundet.

Den av AD egenuppfunna preskriptionsregeln att arbetsgivare som går i förlikingsförhandlingar med den anställde därigenom skjuter på preskriptionsfristen en månad, finns återigen redovisad här.

AD 2006 nr 75 Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2006 nr 61 Här klagar en arbetstagare till AD på en av Tingsrätten stadfäst förlikning, sedan hon kommit underfund med att hon måste betala skatt på den summa hon fick vid denna. Domen refereras inte av AD, för den är självklar, men jag har tagit med den ändå, eftersom den visar just det att har arbetstagaren gått med på en förlikning, så kan överesnkommelsen endast ryggas om det begåtts något formaliafel i Tingsrätten, inte för att arbetstagaren vid ett senare studium inte finner förlikningen så bra som hon trott från början. AD 2006 nr 61 . Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2006 nr 47 Här gör domstolen en sådan bedömning när det gäller rätten till statimmunitet för ambassader att man väl egentligen ändrar tidigare praxis i AD. Det förhållandet att en svensk medborgare som är chaufför, alltså har en ganska låg befattning även transporterar ambassadören, gör att Marockanska staten omfattas av statsimunitet enligt AD. Vem betjänar inte på något sätt på en ambassad ambassadören? AD 2006 nr 47 Fråga om rättegångshinder på grund av statsimmunitet. En arbetstagare som är både marockansk och svensk medborgare samt bosatt i Sverige hade en anställning som chaufför vid marockanska ambassaden i Sverige. Arbetstagaren väckte talan och yrkade skadestånd av marockanska staten och gjorde gällande att han utan laga skäl skiljts från sin anställning. Arbetsdomstolen har funnit att omständigheterna varit sådana att marockanska staten har rätt att underlåta att svara vid svensk domstol
AD 2006 nr 29 Enligt MBL 16 § frånträder man en förhandling genom skriftligt besked . Om man då översänder ett underskrivet protokoll, i och för sig duger det också med ett icke underskrivet, där det enligt protokollet anges att förhandlingen är avslutad är det ganska uppenbart att att förhandlingen är avslutad i vart fall den dag då motparten får del av det utskrivna protokollet. Det är så uppenbart att det är lite förvånande att detta mål drivits. Nu är det ju inte alltid så att skälen i domen på ett korrekt sätt återger förhållandena, inte sällan skrivs de så att skall passa domslutet. Det finns det väl ingen anledning att misstänka i detta fall men som ombud upplevde man sig ganska ofta som misshandlad, så osagt är väl bäst, i all synnerhet som det är ett av Sveriges skickligaste arbetsrättombud som drivit målet. AD 2006 nr 29 I målet, som rör bl.a. frågan om en arbetsgivare inför vissa beslut i verksamheten har följt gällande kollektivavtal om samverkan, har invänts att talan gått förlorad till följd av preskription. Avgörande för preskriptionsfrågan är vid vilken tidpunkt den centrala tvisteförhandlingen avslutades   
AD 2006 nr 25 Om arbetsgivare och fack inte har kollektivavtal med förhandlingsordning följer därav att central förhandling inte kan vara föreskriven i förhandlingsordningen. Preskriptionsfristen för att stämma till domstol börjar därför löpa direkt efter det den lokala förhandlingen avslutats, med undantag för, som i detta fall, när arbetsgivaren även gått med på att förhandla centralt. Då får förhandlandande part en skälig frist från den centrala förhandlingens avslutande. Den tiden har AD i praxis bestämt till 1 månad efter det den centrala förhandlingen avslutades. Det här är sannolikt elementa för syndikalisterna som har så många anställda på företag där de inte har eget kollektivavtal, men här är det en "utbrytar-ls:n" som inte behärskar reglerna, för här lyckas man preskribera en LAS-tvist genom att inte iaktta denna regel. AD 2006 nr 25 Sedan en arbetstagare sagts upp från sin anställning med stöd av en så kallad avtalsturlista, genomförde bolaget en förhandling på lokal nivå med arbetstagarens fackliga organisation, som saknade kollektivavtal med bolaget. Därefter genomfördes även en förhandling på central nivå, utan att frågan om preskription berördes. Organisationen väckte därefter talan med yrkande om skadestånd på grund av föreningsrättskränkning. Arbetsgivarparterna invände att preskription skett. Arbetsdomstolen har funnit att bolaget visserligen fullgjort sin förhandlingsskyldighet efter endast en förhandlingsomgång, men genom sitt handlande får anses ha medgett en förlängning av preskriptionsfristen. Talan har emellertid befunnits preskriberad eftersom den väckts när mer än en månad förflutit sedan den centrala förhandlingen avslutades.
AD 2006 nr 24 Den här domen visar att det är möjligt att ersätta avtalsenligt avlönad svensk arbetskraft med billig inhyrd utländsk. Det är ingen överraskning. Det är en ren följd av den lag som den socialdemokratiska regeringen i nylibeal anda införde 1991 och som sedan borgarna "bättrade" på 1993, Lag (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Lite förvånande är att Skog- och Trä använder sig av metoden att föra en tvist till AD när det verksamma medlet är blockad av det inhyrda företaget och sympatiåtgärd mot inhyraren som bl.a. Byggnads brukar göra. Då tvingar man det inhyrda företaget att betala avtalsenliga löner, och längre kan man inte komma enligt svensk rätt. Det gäller så länge det är möjligt att hyra in svensk arbetskraft som ersätter arbetstagare och därmed även självfallet från uthyrningsföretag från något annat EU-land. Möjligen kan det bero på att uthyrningsföretaget Arbetspolen bytte skepnad under ärendets gång från att ha varit en förmedlare av F-skattare till att bli ett företag som hyrde ut arbetstagare. Den första varinten hade självfallet varit helt körd för arbetsgivaren. Uthyrningsföretaget Arbetspolen är för övrigt ett riktigt snuskföretag. AD 2006 nr 24 Ett antal personer har ostridigt utfört arbete för ett bolags räkning vid två av bolagets arbetsställen. Fråga om personerna är att anse som arbetstagare hos bolaget eller om de varit inhyrd arbetskraft och därmed inte arbetstagare hos bolaget.
AD 2006 nr 1 Ett avskedandemål där den anställde påstås ha hotat en arbetsledare vilket normalt är saklig grund för avskedande. Anledningen till att jag lägger in denna orefererad dom är att den innehåller en mycket pedagogisk redogörelse för bevisbördan i LAS-mål. Det är alltid arbetsgivaren som har bevisbördan och om ord står mot ord förlorar normalt den som har bevisbördan i det här fallet alltså arbetsgivaren AD 2006 nr 1 Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar
AD 2005 nr 111 Ett intressant avgörande som visar att inträde i en arbetsgivarorgansiation inte har samma rättsverkan som om arbetsgivaren själv träffar ett kollektivavtal. Av domen framgår att dosmtolen funnit ett gammalt förarbesuttalande från 1928 som man stödjer sig på. Man lär sig ständigt nya saker, hur gammal man än är. AD 2005 nr 111 Fråga huruvida en arbetsgivarorganisation A haft skyldighet att på begäran av en arbetstagarorganisation träda i central tvisteförhandling rörande en uppsägningsfråga som berörde en arbetsgivare som nyligen trätt in i A och som fört lokal tvisteförhandling enligt ett kollektivavtal som varit gällande för arbetsgivaren på grund av tidigare medlemskap i arbetsgivar­organisationen B. Vid ställningstagandet till A:s förhandlingsskyldighet uppkommer särskilt frågan om arbetsgivaren vid den aktuella tidpunkten varit bunden av kollektivavtalet mellan arbetstagarorganisationen och A. Sedan denna fråga besvarats nekande har domstolen funnit att A inte har varit skyldig att träda i förhandling.
AD 2005 nr 110 En helt epokgörande dom när det gäller att vidta stridsåtgärder för andraavtal. Teknikarbetsgivarna försöker lägga under sig en allt större del av arbetsmarkanden. Deras viktigaste avtal på arbetarsidan Teknikavtalet Metall innehåller numera t.ex. inga som helst gränser för avtalets tillämpningsområde. Här stötte Teknikarbetsgivaran emellrtid på det lilla ettriga Pappers, och då gick de på pumpen. Detta säga är en mycket viktig dom för att bevara den svenska modellen från lönedumpning. Däremot slår domstolen här hål på principerna i domenAD 2003 nr 46 vilket är en allvarlig vändning. Bergkvist olycksaliga Britanniadom skall alltså fortsätta att gå som ett spöke genom svensk arbetsrätt. AD 2005 nr 110 En arbetstagarorganisation har varslat om stridsåtgärder mot en arbetsgivare i förhållande till vilken organisationen inte är bunden av kollektivavtal. Arbetsgivaren är dock bunden av kollektivavtal med annan arbetstagarorganisation. Med anledning av en fredspliktsinvändning från arbetsgivarsidan yrkar arbetstagarorganisationen interimistisk prövning av de varslade stridsåtgärdernas tillåtlighet. Arbetsdomstolen har funnit att det inte finns något rättsligt hinder mot dessa stridsåtgärder
AD 2005 nr 107 Tvåmånadersregeln enligt LAS. dvs. den regel som säger att en arbetsgivare måste underätta om att skilja från anställningen inom 2 månder från den sensaste omständighet som han åberopar som saklig grund, har blivit alltmer uttunnad. Det här kan väl ses som ett steg på den vägen. AD 2005 nr 107 Fråga om tillämpning av den s.k. tvåmånadersregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen. En arbetsgivare åberopar som grund för avskedande det förhållandet att arbetstagaren dömts för brott. Arbetstagarsidan gör gällande att tvåmånadersfristen skall beräknas med utgångspunkt från den dag då arbetsgivaren fick del av tingsrättens dom och arbetstagarens överklagande eftersom arbetstagaren erkänt de faktiska omständigheterna och endast överklagat tingsrättens dom i påföljdsdelen. Arbetsgivaren hävdar att fristen skall beräknas med utgångspunkt från den dag då hovrättens dom vann laga kraft eftersom det, enligt arbetsgivaren, var fråga om förnekad brottslighet och det funnits utrymme för att skuldfrågan i hovrätten skulle kunna komma i ett annat läge än i tingsrätten. Arbetsdomstolen finner att arbetsgivaren har haft rätt att avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet. Slutsatsen blir därför att arbetsgivaren är oförhindrad att lägga den aktuella brottsligheten till grund för avskedandet.
AD 2005 nr 94 Intressant dom bl.a när det gäller preskription av fordran som enbart bygger på det enskilda anställningsavtalet, och när det gäller tolkning av provisionsavtal, sådana domar finns det inte många av, Domen refereras ej. AD 2005 nr 94 Ej referad
AD 2005 nr 82 Det här är en mål där staten inte insett att man för att vinna måste använda sig av bästa bevisning. När man inte hörde den som den försäkringsanställde påstod att han servat med uppgifter, men som sedan påstod att han tittat olovligt i hennes registeruppgifter, var utgången given. Ett rent bevismål alltså. AD 2005 nr 82 Fråga om disciplinansvar för en handläggare på Försäkringskassan med anledning av att denne gjort obehöriga slagningar i Försäkringskassans datasystem
AD 2005 nr 79 För en anställd som inte är medlem i den kollektivavtalsslutande organisationen gäller kollektivavtalet som en del av anställningsavtalet endast genom bruket på arbetsplatsen eller genom uttrycklig hänvisning i anställningsavtalet till kollektivatalet. Här finns det en allmän hänvisning till avtalet och domstolen har då tolkat det så att det även gäller skiljeklausulen. Det tycker jag nog inte är så självklart eftersom skiljeklausul i arbetsrättstvister normalt är en bestämmelse på organsiationsplanet, och sådan går normlat inte in i det enskilda anställningsavtalet för ickemedlem. Men nu är praxis så, så det får man väl rätta sig efter. AD 2005 nr 79 Fråga om en skiljeklausul i ett kollektivavtal kommit att utgöra avtalsinnehåll mellan parterna i ett anställningsförhållande och om klausulen utgör ett rättegångshinder.
AD 2005 nr 65 Förhandlingsprotokoll tillmäts i AD:s praxis mycket stort bevisvärde när det gäller att styrka om förhandlingsskyldigheten har fullgjorts, eller som i det här fallet att förhandlingarna förklarats avslutade. Här har nog facket lurats in i en skickligt gillrad fälla, men det hjälps inte, står det i förhandlingsprotokoll"Den centrala förhandlingen avslutades.” så är det svårt att glida ur, även om hela protokollet i övrigt visar att detta inte varit avsikten. AD 2005 nr 65 Interimistiskt beslut om upphörande av anställning. – I mål om bl.a. ogiltigförklaring av uppsägning invänder arbetsgivarsidan att ogiltighetstalan förlorats på grund av preskription. Vid bedömningen av preskriptionsfrågan uppkommer bevisfrågor vad avser tidpunkten för den centrala tvisteförhandlingens avslutande. Talan har väckts i tid endast för det fall domstolen kan godta förbundets uppfattning att förhandlingen ajournerats. Domstolen finner att utredningen på målets nuvarande stadium är sådan att det får anses mer eller mindre klart att talan är preskriberad. Yrkandet om interimistiskt förordnande har därför bifallits.

AD 2005 nr 59 Skiljekalusuler är ett otyg, som nästan alltid missgynnar arbetstagaren. Här har emellertid arbetsgivarorganisationen KFO lyckats skriva en skiljeklausul som är så juridiskt inkompetent att den är ogiltig. En inte särskilt intressant dom.

AD 2005 nr 59 Skiljeklausul gäller mellan parterna. Arbetstagaren, en personlig assistent, har avskedats från sin anställning och har i en förtryckt avskedandehandling erhållit en fullföljdshänvisning, som förutom att hänvisa till skiljeförfarande, även hänvisar arbetstagaren att under vissa angivna omständigheter väcka talan vid domstol. Fråga dels om skiljeklausulen i sig är oskälig, dels om arbetstagaren insett eller bort inse att hänvisningen om att väcka talan vid domstol inte avsåg
AD 2005 nr 44 Det här är en tillämpning av den s.k tvåmånaderregeln i LAS som AD nu också har sträckt ut till att omfatta en egen utredningsskyldighet för den anställde. Domaren i tingsrätten Marianne Tejning som är en av Sveriges erfarnaste arbetsrättsjurister, kom på samma utredning som AD fram till motsatt slut. Det egendomliga är att samtliga ämbetsmannadomare ställde sig bakom en utsträckning av tiden för beräknng av tvåmånadesrfristen, som i praktiken gör den helt oförutsebar. Den åtgärd arbetsgivaren skall göra är ju endast att man skall underrätta den anställde om att man avser att inleda ett avskedandeförafarande, och det är en icke skadesantktionerad åtgärd om arbetsgivaren gör en vanlig missbedömning. Uttunningen av LAS skyddsregler fortsätter. AD 2005 nr 44 Fråga om tillämpning av den s.k. tvåmånadersregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen. En arbetsgivare åberopar som grund för avskedande ekonomiska oegentligheter som en arbetstagare har gjort sig skyldig till gentemot arbetsgivaren. Arbetsgivaren underrättade arbetstagaren om det tilltänkta avskedandet inom två månader från det att arbetsgivarens egen utredning om oegentligheterna färdigställdes. Arbetsdomstolen finner att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit för att utreda omständigheterna kring arbetstagarens oegentligheter i allt väsentligt ter sig rimliga och att arbetsgivaren är oförhindrad att lägga dessa till grund för avskedandet

AD 2005 nr 4 Det här målet är inte alldeles lätt. Däremot far AD vill när det gäller något som kallas grund för talan. Arbetstagarparten hade begärt skadestånd för brott mot 25 § LAS brott mot företrädesrätten medan domstolen menar att det eventuellt skulle kunna vara brott mot 16 § LAS felaktigt besked om företrädesrätt. Men det prövar man inte eftersom arbetarparten inte åberopat rätt paragraf. Så här säger man: "Förbundet har inte heller grundat sitt skadeståndsyrkande i denna del på brott mot den nu nämnda bestämmelsen utan gör gällande att det enligt förbundets mening felaktiga innehållet i beskedet utgör brott mot 25 § anställningsskyddslagen." Men se det är domstolen skyldig att göra, för inom processrätten gäller som en princip att en domstol har att tillämpa den adekvata rättsregeln på de av parten som grund för talan åberopade omständigheterna, även om parten inte hänfört sig till rättsregeln i fråga (se tex NJA 1989 s 614). Och den princip som AD här spikar fast när det gäller innehållet i ett besked om företrädesrätt, innbär att arbetsgivren alltid utan risk för skadestånd felaktigt kan ange att det inte finns företrädesrätt till ny anställnig då denna upphör. Ingen bra princip om man tänker på att LAS är en skyddslag.

I övrigt så visar den här domen vikten av att förbundet har ordentliga rutiner som fungerar när det gäller att påkalla förhandling, och verkligen se till att motparten får del av denna. De ärenden som jag under årens lopp sett förlorade genom skruttig begäran om förhandling och således preskriberade, alltså blivna för gamla, räcker inte vare sig handens fingrar och fotens tår till att räkna. Att ha fungerande rutiner för förhandlingsframställan är enkelt, men det kräver fasta och enhetliga rutiner, som följs, hos förbundet.

AD 2005 nr 4 Två arbetstagare var säsonganställda på ett kafé sedan 1988 respektive 1999. Kaféverksamheten drevs av en stiftelse till säsongen 2003, då verksamheten övergick till ett bolag. De båda arbetstagarna fick efter säsongen 2002 varken fortsatt anställning hos stiftelsen eller fortsatt säsonganställning på kaféet. Fråga om stiftelsen brutit mot bestämmelserna om besked i 15 § första och andra stycket anställningsskyddslagen. Vidare fråga om stiftelsen brutit mot 25 § anställningsskyddslagen genom att lämna uppgift om att arbetstagarna inte hade företrädesrätt till återanställning. Även fråga om förbundet fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen gentemot bolaget.
AD 2004 nr 90 Kan en dom som handlar om det finns saklig grund för att skilja en VD omedelbart från hans anställning vara intressant? Ja faktiskt eftersom domstolen då tillämpar ren avtalsrätt med förutsättningar att från ena partens sida att pga kontraktsbrott från andra partens sida häva ett avtal. Regeringsrätten dömde i ett målet RÅ 2003 ref 45 att den arbetslöse inte är skyldig att betala tillbaka a-kasseersättning även om han eller hon senare t.ex. genom ett anställningsskyddsmål får kompensation för inkomstförlusten för tid under vilken a-kassa uppburits. Här konstaterar AD att avräkning inte heller kan ske med en motsvarande tillämpning av 13 § LAS, fast eftersom avgörandet inte bygger på lagen utan på avtalsrättslig grund, kan man nog inte dra allt för vittgående slutsatser av domen. AD 2004 nr 90 Fråga om en verkställande direktör har förfarit illojalt mot sin arbetsgivare och det därmed funnits skäl för att häva anställningsavtalet. Även fråga om huruvida ersättning från arbetslöshetskassa skall avräknas från det ekonomiska skadeståndet.
AD 2004 nr 82 Här är det fråga om ett påstått misshandelsbrott som grund för avskedande. Så här säger domstolen om beviskravet: "Kommunen har gjort gällande att Björn S tillfogat Asta S skada på ett sätt som innebär att kommunen haft rätt att skilja honom från anställningen genom avskedande eller uppsägning. Bevisbördan för att detta påstående är riktigt ligger på kommunen. Enligt domstolens praxis gäller att beviskravet i ett fall av detta slag inte kan sättas lägre än i ett motsvarande brottmål (se domen 1995 nr 121). Det kan i det sammanhanget konstateras att det i målet är upplyst att kommunen polisanmälde händelsen och att Björn S därefter åtalades för misshandel. Åtalet ogillades av Svegs tingsrätt genom dom den 19 december 2003. Tingsrättens dom har överklagats till Hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten har ännu inte avgjort målet. Frågan om Björn Ss straffrättsliga ansvar med anledning av händelsen är alltså ännu inte slutligt avgjord." Målet är dessutom intressant på det sättet att domstolen vad jag kan erinra mig dömer ut det högsta skadestånd som gått ut i ett avskedandemål 120.000 kronor, men där är jag inte alldeles säker. Den försvårande omständigheten är att arbetsgivaren på ganska tunna grunder anklagat arbetstagaren för allvarligt brott som grund för att avskeda honom. AD 2004 nr 82 Fråga om ett kommunalanställt vårdbiträde avsiktlig eller av vårdslöshet har tillfogat en vårdtagare skador och om kommunen därför har haft rätt att skilja vårdbiträdet från anställningen genom avskedande eller uppsägning. I målet uppkommer också fråga om betydelsen av att vårdbiträdet efter skadornas uppkomst inte tillkallade sjuksköterska eller anmälde det inträffade till arbetsledningen.
AD 2004 nr 80 Här är en ganska intressant princip som innebär att man kan läka förhandlingskravet enligt 4 kap 7 § arbetstvistlagen genom att ha en central förhandling efter det målet instämts till AD. AD 2004 nr 80 Fråga om förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen kunde anses uppfyllt när central förhandling inte ägt rum innan talan väcktes, men innan invändning om bristande förhandling gjordes.
AD 2004 nr 74 Den här domen behandlar huvudsakligen formalia, men lärorik formalia nämligen preskription. En förhandlingsframställan eller ett skadeståndskrav i ett Lasmål kan se ut så här "Du har gjort fel och brutit mot LAS! Vi kräver skadestånd, och ogiltigförklarar uppsägningen," (eller vad det nu är) "När kan du förhandla? Vi föreslår den 15/12 kl 10 i våra lokaler på på Västmannagatan 5." Skrev ombudsmännen så enkelt och höll preskriptionsfristerna, skulle inga LAS-mål preskriberas. I stället krånglar man till det men glömmer de tre sakerna. 1. Skriv! 2. Se till att arbetsgivaren får pappret 3. Kräv skadestånd och ogiltigförklara. Sedan är det en annan sak att domstolen ställer ovanligt stora krav på förhandlingsframställan i det här fallet. I normalfallet brukar domstolen godkänna en förhandlingsframställan som preskriptionsavbrytande om arbetsgivaren rimligen förstår att man påtalar brott mot LAS och ogiltigförklarar inom fristen. Jämför domen t.ex. vad AD-ordföranden Hans stark säger i AD 1992 nr 133: "Den omständigheten att något
skadeståndsyrkande inte uttryckligen framställts vid den lokala förhandlingen bör enligt domstolen inte tillmätas avgörande betydelse, eftersom det måste ha framgått för arbetsgivarsidan att
påståendet om brott mot kollektivavtalet även innefattade att skadeståndskrav gjordes gällande. Frågan om skadestånd på grund av brott mot anställningsskyddsavtalets regler om tidsbegränsade
anställningar måste på grund härav anses ha varit ett förhandlingsämne mellan parterna även om saken inte uttryckligen nämndes.
" Onekligen en viss skillnad
AD 2004 nr 74                               Fråga om arbetstagarorganisation som vill kräva skadestånd kan anses ha underättat motparten om fordringsanspråket inom den tid som föreskrivs i 41 § anställningsskyddslagen. Även fråga om brott mot förhandlingsskyldigheten i 10 § medbestämmandelagen och om rätt till ersättning för ej uttagen kompensationsledighet.
AD 2004 nr 61 I denna dom, påpekar den alltid hövliga AD snällt för Byggnads att kollektivtal ska vara skriftliga. Ingen stor nyhet kanske, men domen är nyttig eftersom många, både ombudsmän och fackliga förtroendemän tror att man som företrädare för medlemmarna kan träffa bindande muntliga avtal med arbetsgivaren. Det är endast möjligt i några få undantagsfall bl.a. som i det aktuella fallet då det gäller ackordsöverenskommelser, när det finns uttryckligt stöd för det i i det skrivna kollektivavtalet eller när man enligt fullmakt företräder arbetstagaren som enskild arbetstagare, alltså enligt avtalslagen, inte enligt förhandlingreglerna i MBL. Att Byggnads misslyckades nu berodde på att man tagit in ett uttryckligt krav på skriftlighet även för ackordsöverenskommelser i det centrala avtalet. Fackliga muntliga överenskommelser med arbetsgivaren saknar alltså normalt rättslig betydelse. AD 2004 nr 61 Tvisten handlar om huruvida ett bolag har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte tillämpa en ackordsöverenskommelse som träffades den 27 november 2001 förrän i samband med löneutbetalningar i februari 2002. Det är ostridigt i målet att ackordsöverenskommelsen fick skriftlig form först den 18 januari 2002.  Bl.a. fråga om vid vilken tidpunkt  ackordsöverenskommelsen fått rättsverkan som kollektivavtal samt huruvida bestämmelsen i byggnadsavtalet § 3 c 2 om att en överenskommelse om prestationslön skall vara skriftlig innebär ett formkrav för sådana avtal eller endast utgör en ordningsföreskrift.
AD 2004 nr 45 En dom som inte tillför rättsläget något nytt. AD 2004 nr 45 Frågan om tillämplig lag i tvist om uppsägning. En brittisk medborgare var anställd hos ett svenskt aktiebolag. Vid rekrytering och anställning, som ägde rum i Storbritannien, var bolaget representerat av en brittisk delägare. Arbetet utfördes sedan enbart i Ryssland. Sedan bolaget sagt upp arbetstagaren har tvist har uppkommit bl.a. om uppsägningens giltighet. Arbetsdomstolen har funnit att rysk lag skall tillämpas i denna tvist.

AD 2004 nr 35 Den här domen illustrerar en princip som blivit allt tydligare, nämligen att AD blir allt försiktigare med att döma ut skadestånd till förmån för arbetstagaren, medan arbetstagaren råkar alltmer illa ut i skadestståndsbedömingen till förmån för arbetsgivaren. Det gäller framförallt brott mot den s.k. lojalitetsplikten där domstolen blivit allt hialösare (västgötskt uttryck som betyder just det det låter som, ungefär vildsintare). Här är en arbetsgivare som vilket framgår av omständigheterna i vart med stor sannolikhet avsiktligt har åsidosatt avtalets ackordsbestämmelser och infört en bonuslön. när det gäller vildsintheten mot arbetstagare kan man exempelvis hänvisa till AD 2003 nr 84, 100.000, 2003 nr 67 75.000 och 1110.000, och den värsta av alla 2002 nr 115 80.000 mot en förhållandevis lågavlönad bokförare.

Vissa av oss trodde nog att arbetsrättslagstiftningen var en social lagstiftning som skulle tillvarata de svagare intresse

AD 2004 nr 35 ej refererad Skadeståndets storlek vid kollektivavtalstvist
AD 2004 nr 26 En dom om bestämmande av vilket lands lag som ska tillämpas vid anställning på ambassad. En helt förutbestämd fråga genom tidigare praxis AD 2004 nr 26   Fråga om rättegångshinder på grund av statsimmunitet. En arbetstagare som är svensk medborgare och bosatt i Sverige hade en projektanställning hos ICE Italienska Statens Institut för Utrikeshandel (ICE), som har fast kontor i Stockholm. Arbetstagaren utförde sitt arbete i Sverige. Efter det att arbetstagaren väckt talan och yrkat bl.a. att hans anställning hos ICE skulle förklaras gälla tills vidare har ICE gjort gällande att talan skall avvisas på grund av att ICE åtnjuter statsimmunitet. Arbetsdomstolen har funnit att ICE är ett sådant rättssubjekt som i och för sig kan åberopa immunitet, men att ICE efter en helhetsbedömning av omständigheterna i detta fall inte har rätt att underlåta att svara vid svensk domstol.
AD 2004 nr 8 Bristande kännedom om preskriptionregler är bland de vanligaste orsakerna till att fakcförbundsmedlemmar tappar sina rättigheter. Här sänker SKTF effektivt en medlem genom passivitet. AD 2004 nr 8 Preskription? Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, har väckt talan och yrkat skadestånd för brott mot lagen om åtgärder mot etnisk diskrimine­ring i arbetslivet och jämställdhetslagen i samband med tillsätt­ning av ett vikariat. Skadeståndsyrkandet bestrids i första hand under åbero­pande av att DO:s talan är preskriberad. Vid prövningen av om preskription inträtt upp­kommer frågan om när den arbetssökandes fackliga organisation kan anses ha fått kännedom om de omständigheter vartill DO:s yrkande i målet hänför sig 
AD 2003 nr 111 En ganska intressant kolektivavtalstvist om ett fullföljande av en central överenskommelse som innebär att man ska träffa en lokal överenskommelse innebär att denna överenskommelse är kollektivavtal och därför måste ske i skriftlig form. Också ett fullföljande av AD:s praxis att man inte i en kollektivatalstvist uttryckligen måste yrka allmänt skadestånd i förhandlingen för att uppfylla förhandlingskyldigheten. AD 2003 nr 111 Kollektivavtalstolkning. I byggnadsavtalet finns bestämmelser om gransk­ningsarbete och granskningsarvode. Vid tidlönearbete sker granskningen på sätt som överenskommes mellan avdelning och arbetsgivare. Därvid skall även överenskommas om lämpligt sätt för avdelningen att få kännedom om verkställda avdrag för granskningsarvode. Den för målen gemensamma tvistefrågan är om sådana granskningsöverenskommelser måste vara skriftliga.                                           
AD 2003 nr 113 en formaliafråga. Är ett skadestånd som grundas på en överenskommelse vid upphörande av en anställning och som innebär att arbetstagaren ska få fortsatt jobb som uppdragstagare, ett rott mot anställningsavtalet om arbetsgivaren inte ger honom några uppdrag eller en rent civirättslig tvist utan anknytning till förhållandet arbetsgivare arbetstagare. AD 2003 nr 113 En tidigare anställd hos en stiftelse för talan mot stiftelsen och yrkar skade­stånd under påstående att stiftelsen  brutit mot överenskommelser som ingåtts i samband med att överenskommelse träffades om att anställningen skulle upphöra. Fråga om tvisten är en arbetstvist.
AD 2003 nr 102 Det här är en dom helt enligt praxis när det gäller vad som flyter in i det enskilda anställningsavtalet. Regeln som har präglats av en f.d. domare i AD Hans Stark och innebär att det är genom kollektivavtalet man normerar anställningsavtalet inte genom den enskilda överenskommelse som varje arbetstagare träffar. Det är en ganska praktisk regel om man ska få ordning på anställningsavtalen på en arbetsplats. AD 2003 nr 102 Fråga om staten genom att inte längre erbjuda anställda vid Affärsverket Statens Järnvägar samt Banverket förmånen av fria tågresor brutit mot de enskilda anställningsavtalen.
AD 2003 nr 99 Enligt regeringsformen 8 kap 2 och 3 § får civila rättigheter alltså t.ex. fordran enligt ett avtal mellan två personer, inte inskränkas utan stöd av lag. I detta fall åberopade en kommun anställningsskyddslagens preskriptionsbestämmelser när personen själv sagt upp sig och inte stödde talan på lagen. Det kan man i och för sig gör t.ex. om det rör sig om s.k. framtvingad eller provocerad uppsägning, men det var det alltså inte fråga om här. Utan att nämna RF så går AD på linjen att en sådan inskränkning i rättigheterna som LAS preskriptionsregler skulle innebär inte kan stödjas på LAS när personen själv säger upp sig. AD 2003 nr 99 Fråga om anställningsskyddslagens preskriptionsregler är tillämpliga på viss talan

AD 2003 nr 95 Fråga om det vid anställningsintervju gjorts sådana bindande utfästelser från arbetsgivarens sida att ett anställningsavtal träffats.

Den här domen illustrerar något som med juridiskt språk kallas bevisbörderegeln. Den som påstår sig ha ett krav på motparten har bevisbördan för att avtalet har träffats. Här har den som trodde sig fått ett jobb en version av vad som inträffat, och arbetsgivaren en helt annan. De går inte ihop, men i och med att arbetstagaren som påstår sig ha blivit anställd har bevisbördan förlora hon målet. Domstolen avgör alltså inte vad som är sant eller falskt som många tror, utan konstaterar att den som har bevisbördan inte lyckats styrka sitt påstående. Innan man säger upp sig, bör man därför alltid ha en skriftlig bekräftelse från den nya arbetsgivaren att man fått jobbet.

AD 2003 nr 95 ej refererad

AD 2003 nr 84 Den här domen förefaller mig något underlig. Att en arbetstagare som genom medlemskap i en fackförening omfattas av kollektivatlet på arbetsplatsen enligt MBL kan dömas till allmänt och ekonomiskt skadestånd för brott mot lojalitetsplikten enligt kollektivavtalet hänger logiskt ihop, även om jag i och för sig principiellt inte accepterar att lojalitetsplikten ska existera som en tyst klausul i kollektivavtalet. Men vad gäller som i det här fallet utanför kolletivavtalsreglerade förhållanden?

Enligt skadeståndslagen kan ersättning utgå för sak och personskada vid uppsåtlig skadeståndsgrundande handling eller vållande, men för allmän förmögenhetsskada som i det här fallet är huvudregeln, något men inte mycket modifierad i praxis, att skadestånd endast utgår vid skada åsamkad av brottslig handling. Detta gäller utanför kontraktsrättsliga förhållanden. I kontraktsrättsliga förhållanden gäller det skadeståndansvar som avtalats, och om något avtal inte finns gäller skadeståndansvaret även rent förmögenhetsrättslig skada. Men i anställningsförhållanden som är ett inomobligtoriskt förhållande är ansvaret specialreglerat i 4 kap 1 § skadståndslagen . Och där ges inget utrymme för att ersättning ska utgå för allmän förmögenhetsskada. Min uppfattninng är att AD här satt sig i riksdagens ställe och skapat dålig lag.

Min allmänna reflektion är nog att det pensionärer från fackföreningsrörelsen som nu sitter i domstolen som arbetatagarpresentanter ofta bör bytas ut mot lite fräschare exemplar.

AD 2003 nr 84 Det har ansetts utrett att en arbetstagare som under sin anställningstid för egen räkning förvärvat aktiemajoriteten i ett med arbetsgivaren konkurre­rande bolag har åsidosatt sin lojalitetsplikt enligt anställningsavtalet. Fråga om vilka skadeståndsbestämmelser som är tillämpliga i målet samt om beräkning av skadans storlek

AD 2003 nr 71 Den här domen väljer jag att återge, för den är pedagogisk. Den visar på de fyra vanligaste formella felen ombudsmän gör i Sverige när de förhandlar i anställningsskyddsmål.

1, För det första skriver man inte korrekta förhandlingsframställningar,vilket egentligen är oförståeligt, eftersom det t.ex. finns en bok av Bylund, Viklund Praktisk arbetsrätt, som överskådligt anger hur man ska skriva sådana.

2. För det andra är man inte tydlig med sina ogiltigförklaringar i förhandlingframställningen vilket man också kan lära sig denna bok.

3. För det tredje använder man sig av en ombudmannabyråkratisk formulering i protokollet för skadeståndskravet som egentligen innebär att man inte begär skadestånd utan att man skall göra det senare nämligen, förbundet kommer att ”begära skadestånd, vilket kommer att preciseras senare”. Det borde medföra att fordran kan vara preskriberad när man preciserar beloppet. Själv har jag haft ett sådant mål i AD, som emellertid förliktes. Det är nog inte så allvarligt, eftersom nästan alla ombudsmän gör samma fel, men det är onödigt, varför inte säga enkelt och rakt "Förbundet begär skadestånd." Det finns inget krav på att man skall ange belopp.

4. Det fjärde vanliga felet är att man inte gör någon koll av protokollet som arbetsgivaren skriver. Det äger nämligen normalt stort bevisvärde om det uppkommer tvist om vad man yrkat.

Uppfatta nu inte detta som någon kritik av den eller de ombudsmän, som handlagt detta ärende. Att bara vara elak är normalt inte min modell. Men eftersom dessa fel är så vanliga måste felen återföras på förbunden som inte upprättar justa obligatoriska, mallar som ombudsmännen alltid skall vara skyldiga att använda för förhandlingsframställningar i vart fall i anställnigsskyddsmål.

AD 2003 nr 71 ej refererad av AD
AD 2003 nr 68 Den här domen rör formalia, men är intressant på så sätt att den visar vad det kan kosta om man själv ska driva sin sak i domstol. Här dånar rättegångskostnaderna i tingsrätten upp i mer än 100 timmar, och då kan man bara tänka sig vad arbetstagaren kan få betala om han förlorar och får betala motpartens kostnader sedan tvisten kommit upp i AD. Det är lönsamt att vara med i facket vid sådana tillfällen. AD 2003 nr 68 Rättshjälpen i ett mål angående ogiltigförklaring av avskedande har tillåtits fortsätta i ett fall då biträdet har anmält till rätten att tidsåtgången för biträdets arbete har närmat sig 100 timmar.
AD 2003 nr 57 Det här är en ren formaliatvist där den lokala fackliga har påkallat tvisteförhandling hos den lokala arbetsgivarorganisationen i ställe för som hos arbetsgivaren som egentligen enligt förhandlingsordningen skulle ha skett. Eftersom arbetsgivaren inte har gjort invändning förrän i den centrala förhandling och där efter ajournering och arbetsgivaren dessutom deltagit och yttrat sig i den lokala förhandlingen ansågs förhandlingskravet uppfyllt trots att förhandlingen skett på fel sätt enligt förhandlingsordningen. Domen stämmer med praxis. AD 2003 nr 57 Fråga om förhandlingskravet i 4 kap. 7 § första stycket arbetstvistlagen uppfyllts i en situation då partsställningen vid den lokala förhandlingen inte var i överensstämmelse med vad som anges i den mellan parterna gällande förhandlingsordningen.
AD 2003 nr 53 Statliga formaliaregler, ointressant för andra. AD 2003 nr 53 En universitetslärare som hade haft en tidsbegränsad anställning med stöd av högskoleförordningen fick inte förnyad anställning. Fråga om läraren omfattades av regeln i 15 § anställningsskyddslagen om arbetsgivarens skyldighet att lämna besked i förväg om att fortsatt anställning inte kommer att erbjudas. Även fråga om den tidsbegränsade anställningen hade upphört på grund av arbetsbrist eller av personliga skäl
AD 2003 nr 43 MBL medförde att facket gavs vissa vapen för att ta bort verkan av arbetsgivarens rätt till tolkningsföreträde som givits honom enligt AD:s domar från det tidiga 30-talet. Det var § 34, tolkningsföreträde som gäller arbetsskyldigheten, § 35 i lönetvister och 38-40 §§ när det gäller företagsledningsrätten. AD har i sin praxis successivt tunnat ut betydelsen av dessa förbättringar. Domstolen ställer så stora krav på att facket skall göra en riktig bedömning från början, nästan som om facket redan från börja ska bedöma rättsfrågan som en domstol när man avgör vad som är en riktig tolkning. Det har medfört att dels har många fackförbund blivit rädda för att använda verktygen p.g.a. fruktian för skadestånd, obefogat enligt min uppfattning, dels tappar verktygen innehåll om facket skall vara som en domstol från början och göra en helt korrrekt juridisk bedömning. Denna dom fortsätter den linjen. Den skiljaktiga meningenen pekar på en tveksam förläggning av bevisbördan i mål där arbetsgivaren ska visa att kravet är oskäligt. AD 2003 nr 43 Fråga om visst krav på s.k. ackordstagartillägg var oskäligt i den mening som avses i 35 § medbestämmandelagen.                                     
AD 2003 NR 22 En dom utan stort allmännintresse, specialfråga om preskription AD 2003 NR 22 Sedan Handikappombudsmannen; HO, väckt talan och yrkat skadestånd för brott mot lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder bestrids yrkandet av arbetsgivarsidan som där­vid i första hand gör gällande att HO:s talan är preskriberad. Arbetsdom­stolen prövar i mellandom frågan om HO förlorat rätten till talan på grund av preskription
AD 2003 nr 17 Det här är det högsta allmänna skadestånd AD någonsin dömt ut till en enskild facklig organisation. Domen är verkligen något för alla fackliga förtroendemän att ta till sig. Reglerna om övertidsavgift i arbetstidslagen har direkt översatts till allmänt skadestånd. Nu är det bara att ge sig ut på jakt efter för mycket övertid. AD 2003 nr 17 Fråga om bestämmande av allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalsregler om högsta tillåtna uttag av övertid. Arbetsdomstolen uttalar att det allmänna skadeståndet på grund av sådant avtalsbrott som regel bör bestämmas med arbetstidslagens regler om övertidsavgift som allmän utgångspunkt.
AD 2003 nr 15 En tolkning av forumfråga enligt arbetstvistlagen. Inte särskilt intressant AD 2003 nr 15 Enligt 2 kap. 1 § arbetstvistlagen skall Arbetsdomstolen ta upp och avgöra tvister som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av ”arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal” om målet gäller tvister av där angivna slag. Andra arbetstvister än de avses i 1 § skall enligt 2 kap. 2 § samma lag tas upp och avgöras av tingsrätt. Fråga om Arbetsdomstolen eller tingsrätt skall pröva en arbetstvist som väcks av en oorganiserad arbetsgivare som uppges ha blivit bunden av ett kollektivavtal genom förvärv av en verk­samhet från en arbetsgivare som genom medlemskap i en arbetsgivarorgani­sation var bunden av kollektivavtalet.
AD 2003 nr 13 Det här är det gamla Premiairmålet där AD i domen 1995 nr 108 upphävde en lokalt av fackklubben och arbetsgivaren träffad turordningslista som ogiltig eftersom den satte hela LAS skyddssystem ur spel. Parterna tvistar fortfarande, nu om hur den normerade ersättningen enligt 39 § LAS, som egentligen tillkommit för att straffa arbetsgivare som vägrar att rätta sig efter AD:s dom om ogiltighet, skall beräknas när det gäller den maximala ersättningen som arbetsgivaren är skyldig att betala för den uppkomna skadan. AD kommer fram till att om man är deltidsledig så skall månadslönen i heltidstjänsten vara beräkningsgrunden. Eftersom det rörde sig om två föräldralediga kvinnor synes detta annars ha resuterat i indirekt diskriminering, men denna grund är inte vad jag kan se åberopad i målet. Eftersom det var ett pilomål, ville man kanske inte göra det för speciellt. Det gick vägen ändå.

AD 2003 nr 13 Efter övergång av en verksamhet från arbetsgivaren A till arbetsgivaren B åsidosätter B företrädesrätten till återanställning i fråga om ett antal arbetstagare som sagts upp av A på grund av arbetsbrist. Vid bestämmande av ekonomiskt skadestånd uppkommer följande frågor rörande begränsningsbeloppet enligt 38 och 39 §§ anställningsskyddslagen

1.      Skall begränsningsbeloppet beräknas på grundval av den månadslön arbetstagarna haft hos A? Eller skall beloppet beräknas på grundval av den månadslön som arbetstagarna skulle ha erhållit i anställning hos B?

2.       Två heltidsanställda arbetstagare har vid tidpunkten för avslutandet av anställningarna hos A arbetat deltid med stöd av föräldraledighetslagen. Är det den faktiskt erhållna lönen eller lönen för heltidsarbete som skall ligga till grund för beräkningen av deras begränsningsbelopp?  

AD 2002 nr 137 AD spikar här en ny princip om skiljeklausuls tillämplighet på arbetstagare som inte är medlem av det avtalsslutande förbundet. AD 2002 nr 137 Fråga om en skiljeklausul i ett kollektivavtal som arbetsgivaren var bunden av kommit att utgöra avtalsinnehåll i ett anställningsavtal mellan arbets­givaren och en arbetstagare som inte tillhörde den kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisationen.
AD 2002 nr 84 Det här är ett mål som man nog lite grann undrar varför fackförbunden har drivit, för utgången synes ganska given. Det gäller arbetsgivarens § 32 befogenheter när avtalet tillåter en arbetstidsförläggning, som visserligen inte har tillämpats generellt men som man i alla fall har använt. Parollen bort med § 32 är aktuellare än någonsin. AD 2002 nr 84 Fråga om förutsättningar förelegat för interimistiskt förordnande om arbetstidsförläggning sedan vissa arbetstagare, med hänvisning till att deras resp. fackliga organisation utövat tolkningsföreträde, inte accepterat ett arbetstids­schema innefattande viss kvällstjänstgöring.
2002 nr 83 En vårdare anklagas för tillgreppsbrott Målet är ett brottmål i tingsrätten. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har i ett antal mål slagit fast att en friande dom i ett brottmål innebär att domens frikännande rättsverkan ska slå igenom generellt så att person som frikänts av domstolen skall behandlas som oskyldig till brottet. I det här fallet fann tingsrättens juristledamot i minoritet och hovrätten enhälligt att vittnena som åberopades av åklagaren hade pratat sig samman på ett sätt som gjorde att bevisvärdet av deras vittnesmål kunde ifrågasättas. När samma vittnen hörs i AD finner AD dem trovärdiga och godkänner avskedande p.g.a. av det påstådda tillgreppsbrottet som vårdaren befunnits oskyldig till i hovrätten. AD finner inte att hovrättens dom har någon självständig rättsverkan. Eftersom hovrättens dom är lagakraftvunnen uppstår den något egendomliga effekten att två rättsinstanser kommer till helt olika slutsatser när det gäller samma tillgreppsbrott. Enligt AD:s praxis skall domstolen när det gäller antällningsskyddsmål som har sin grund i påstådda brott i princip ha samma bevisvärdering som om det gällt en brottsmålsprocess, alltså att den tilltalades skuld skall vara styrkt botom allt rimligt tvivel. Tyvärr följer inte AD alltid denna praxis, utan har en ganska pragmatisk bevisvärdering där tyckandet att han eller hon har nog i alla fall begått brottet kan få fälla utslaget. Det här målet förtjänar nog att prövas, antingen genom resning till HD eller genom prövning i Europadomstolen. Vi får se hur det går. 2002 nr 83 Fråga om det förelegat laglig grund för avskedande av ett vårdbiträde inom hemtjänsten som påstås ha stulit pengar från en vårdtagare. I målet upp­kommer frågan om artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen om de mänsk­liga rättigheterna och de grundläggande friheterna innebär att Arbetsdom­stolen vid sin prövning av det berättigade i avskedandet är bunden av den lagakraftägande brottmålsdom genom vilken vårdbiträdet frikänts från åtal avseende samma gärningar som arbetsgivaren lagt henne till last.
AD 2002 nr 72 Många individuella anställningsavtal innehåller en bestämmelse om att tvister om detta inte skall avgöras av domstol utan av en skiljenämnd. Ett sådant förfarande är oftast ganska dyrt, eftersom förlorande part inte bara ska betala rättegångskostnader utan också kostnaderna för skiljemännen. Detta missgynnar den svagare parten eftersom en förlust då kan bli orimligt dyr.Trots det anses i alla fall inte en sådan avtalsbestämmelse oskälig enligt 36 § avtalslagen ivart fall inte för lite högre tjänstemän. AD 2002 nr 72 Fråga om en skiljeklausul kommit att utgöra avtalsinnehåll mellan parterna i ett anställningsförhållande och
AD 2002 nr 49 Den här domenen är framförallt intressant eftersom den visar på ett förhållande som inte är så känt, nämligen att för en fordran som inte är tvistig gäller inte 4 månaders preskriptionsfrist från kännedom dock längst 2 år, utan 10 års preskription enligt preskriptionslagen. AD 2002 nr 49 En arbetstagare sade år 1998 upp sig från sin anställning sedan överens­kommelse om avgångsvederlag träffats med arbetsgivaren. Han yrkade där­efter ersättning för under anställningen inte uttagen kompensationsledighet som han enligt ett särskilt avtal tillerkänts år 1979. Fråga om preskription av kravet på ersättning. Även fråga om ersättningen fick anses inkluderad i avgångsvederlaget
AD 2002 nr 23 Det här beslutet förstår jag inte. Det rör en begäran om interimistiskt beslut, dvs ett beslut i avvaktan på att domstolen dömer slutligt i frågan om vissa tjänstemän är skyldiga att jobba natt eller inte. Genom MBL 34 § tillades den lokala fackliga organisationen tolkningsföreträde i just denna situation. Facket har alltså rätt att själva fatta det interimistiska beslutet men SIF utnyttjar inte den möjligheten. Jag kan inte finna någon annan förklaring än att SIF avtalat bort sitt tolkningsföreträde. Synd i så fall, för det är ett av de kraftfullare verktygen i MBL-arsenalen.  AD 2002 nr 23 Interimistiskt yrkande om förklaring av att arbetsgivares beslut om att vissa arbetstagare skall arbeta nattetid saknar verkan.
AD 2002 nr 12 Huvidprincipen enligt rättegångsbalken är att den som förlorar ett mål eller återkallar får betala rättegångskostnaderna. Vid tingsrätten hade kärandena alltså arbetstagarna återkallat talan sedan motparten försatts i konkurs då det inte fanns faktisk möjlighet att få ut några pengar eller ens få betalt för rättegångskostnaderna. AD 2002 nr 12 Fråga om fördelning av rättegångskostnaderna vid tingsrätten efter det att kärandena återkallat talan sedan motparten försatts i konkurs

AD 2001 nr 110 I mål med internationell anknytning skall domstolen avgöra dels vilken domstol som är behörig att döma dels vilket lands lag som skall gälla. När det gäller lagvalet är det, om inte särskilda regler styr det, anknytningen till landet som avgör det. i detta fall hade målet störstst anknytning till Danmark, men eftersom arbetet huvudsakligen hade utförts i Sverige, klippte LAS karaktär av skyddslagstiftning till och denna skulle tillämpas oavsett vilket lands lag som enligt lagvalsreglerna i övrigt skulle gälla.

AD 2001 nr 110 I en anställningsskyddstvist uppkom frågan om svensk eller dansk rätt skulle tillämpas på tvisten. Arbetstagaren var anställd av ett danskt bolag men utförde sitt arbete i Sverige och var då han blev uppsagd även bosatt i Sverige. Arbetsdomstolen fann att de av arbetstagaren i tvisten åberopade bestämmelserna i anställningsskyddslagen bör anses utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet.

AD 2000 nr 85;

Saknas kollektivavtal räknas preskriptionsfristen i 41 § andra stycket LAS som regel från tidpunkten för ”lokal” förhandling och inte från ”central” förhandling.

Det här är en regel som är ganska okänd.  Det är därför lätt att preskribera en fordran genom att vara överambitiös och centralförhandla med arbetsgivare som saknar kollektivavtal. 

Men om en arbetsgivare går med på att förhandla på central nivå trots att det står klart att skyldighet inte föreligger och detta sker vid en tidpunkt då preskriptionsfristen ännu löper, ligger det nära till hands att tolka arbetsgivarens handlande på samma sätt som då denna deltagit i förlikningsförhandlingar utom rätta. Det har i sådana fall betraktats som att han avstår från att åberopa preskription ifall preskriptionsfristen skulle löpa ut innan förhandlingen avslutats. Den frist som ska räknas är en månad från den dag förlikningsförhandlingarna avslutades.

AD 2000 nr 85;

Sedan en arbetstagare sagts upp från sin anställning genomfördes en förhandling på lokal nivå mellan arbetsgivaren och arbetstagarens fackförening, som i vart fall vid den tidpunkten saknade kollektivavtal med arbetsgivaren. Därefter genomfördes även en förhandling på central nivå, utan att frågan om preskription berördes. Sedan arbetstagaren vid tingsrätten ansökt om stämning på bolaget med yrkanden om bl.a. skadestånd invänder arbetsgivaren att arbetstagarens talan är förlorad på grund av preskription. Fråga bl.a. om arbetsgivaren agerat på ett sådant sätt att han får anses ha medgett en förlängning av preskriptionstiden.

AD 2000 nr 59

Preskriptionsfristerna i anställningsskyddslagen är korta. De flesta fel som begås av arbetstagare och fackliga företrädare är nog just brott mot dessa regler. Eftersom preskription innebär att fordran normalt sett försvinner är det allvarliga fel. Den här domen innehåller inga nyheter men är mot denna bakgrund lärorik.

 Huvudregeln enligt anställningsskyddslagen är att uppsägningsbesked skall överlämnas personligen. En arbetsgivare sänder trots det beskedet enligt hjälpregeln med rekommenderad försändelse till arbetstagarens senast kända adress. Arbetstagaren påstår att preskriptionsfristen pga. av dessa två påstådda felaktigheter skall räknas från den dag anställningen upphörde.

AD 2000 nr 59

ARBETSDOMSTOLEN dom nr 59 2000 Preskription. 

Domen refereras ej

AD 2000 nr 57; 

Fråga bla om Livs saknat fog för tolkningsföreträde i tvist om arbetsskyldighet. AD: skadestånd kan bara komma ifråga i särskilt allvarliga fall, tex om facket åberopat tolkningsföreträdet i ett för tvisten ovidkommande syfte eller när man gjort sig skyldig till en kvalificerad missdömning av de faktiska omständigheterna eller av det rättsliga läget. Livs hade inte missbrukat tolkningsföreträdet.

AD 2000 nr 57; 

Fråga om en arbetsgivare enligt det mellan parterna gällande kollektivavtalet (riksavtalet för slakteri- och charkuteribranschen) hade rätt att utan lokalöverenskommelse förlägga den ordinarie arbetstiden som tvåskift enligt ett schema som innebar bland annat att skiftlagens bemanning varierade mellan veckans dagar och att arbete bedrevs på söndagar. Vid jakande svar på denna fråga uppkom spörsmålet om arbetstagarorganisationen ändå haft fog för sin uppfattning när den utövade tolkningsföreträde i tvistefrågan.

AD 2000 nr 52 

Preskriptionsfristerna i den arbetsrättsliga lagstiftningen är korta från 14 dagar till som längst 2 år om man undantar den för arbetstagarna mycket oförmånliga företagshemlighetslagen där preskriptionsfristen i arbetsgivarens intresse har gjorts så lång som 5 år. Den vanliga preskriptionsfristen i allmänna avtalsförhållanden är annars 10 år. Om kollektivavtal inte gäller får det den något udda effekten att preskriptionsfristen på sådana företag också blir 10 år som visas i den här domen. Samma preskriptionsfrist gäller om fordran inte är tvistig s.k. ostridig fordran även när kollektivavtal gäller.

AD 2000 nr 52 

Domen refereras inte i Arbetsdomstolens domar

AD Beslut 2000 nr 49 

När man stämmer in ett mål till domstol kan en arbetstagare i regel välja mellan att stämma in målet dit där arbetsgivaren har sin verksamhet eller till tingsrätten i sin hemort. I det här målet utreder AD vad som förstås med hemort i arbetsrättsliga tvister. Endast av intresse för den specialintresserade.

AD Beslut 2000 nr 49 

Mål nr B 54/00 

Begreppet hemvist i 2 kap. 2 § tredje stycket arbetstvistlagen har ansetts ha samma innebörd som i 10 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (jfr beslutet 1999 nr 78)

AD 2000 nr 47,

Det här är ett mål som visar att man inte kan få skadestånd när man avstänger anställda i samband med avskedande. Det är kanske inte så överraskande eftersom avskedande just innebär att man skiljer någon från anställningen utan uppsägningstid.

I en domstol brukar man som ombud alltid lägga sig lite i överkant när man yrkar allmänna skadestånd. I detta fall kunde man  nog  fått ut 10.000 kr till om man  inte yrkat så försiktigt Jämför domen om normalskadestånd vid avskedande AD 1997 nr 144 . Målet innehåller inga nyheter och refereras därför inte i publikationen AD:s domar.

AD 2000 nr 47, 

mål nr B 155/98, 2000-05-10 Sveriges Arbetares Arbetslöshetskassa, Stockholm ./. Marie B, Gustavsberg angående ogiltigförklaring av avskedande m.m.

Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.

   

AD 2000 nr 29

Kollektivavtalet sägs av kritikerna vara ett hinder för arbetstagarna och arbetsgivarna att komma överens om en anpassning av anställningsvillkoren som passar dem båda bäst. Det är Oflexibelt.

Det här är en av arbetsrättens mest seglivade myter. Det beror på att det är SAF:s mäktiga propagandaapparat som i ständigt  nya skepnader underblåser denna myt . Så även när det gäller denna dom.  SAF-juristen Lars Gellner påstår  i veckans nummer av SAF-tidningen (00-03-30)  att Arbetsdomstolen hindrar arbetstagarna och arbetsgivarna från att träffa för dem båda förmånliga flexibla lösningar. Och läser man domen - vilket jag tycker Du skall göra för den är lärorik - så visar den bara hur AD genom att vidmakthålla sin gamla praxis från 30-talet precis som då hindrar arbetsgivaren från att genom utpressning sänka arbetstagarnas löner. Det är inte ofta man som arbetstagare har anledning att hurra när AD ser djupt ner i sin 30-talspraxis, men denna dom är en sådan.

Ett bättre exempel på hur flexibilitet skadar arbetstagarnas intressen kunde han inte valt den gode Gellner.

AD 2000 nr 29

Några arbetstagare utför ostridigt arbete under helger, för vilket de enligt det för arbetet gällande kollektivavtalet är berättigade till viss ersättning. Sedan arbetstagarnas organisation några månader efter det att ersättningarna skulle ha utbetalats påtalat att dessa inte har betalats, undertecknar arbetstagarna en handling som enligt parterna i målet innefattar ett avstående från rätten till dessa ersättningar. Fråga om detta avstående enligt 27 § medbestämmandelagen är ogiltigt.

ARBETSDOMSTOLEN DOM Dom nr 29/00

2000-03-22 Mål nr A 88/99

KÄRANDE

Skogs- och Träfacket, Box 1152, 111 81 STOCKHOLM

Ombud: förbundsjuristen Annett Olofsson, LO-TCO Rättsskydd AB,

Box 1155, 111 81 STOCKHOLM

SVARANDE

1. Träindustriförbundet, Box 16006, 103 21 STOCKHOLM

2. Rudsågen Aktiebolag, 556109-4706, Box 387, 701 05 ÖREBRO

Ombud för båda: förbundsjuristen Tord Granström, ARBIO AB, Box 16006,

103 21 STOCKHOLM

SAKEN

kollektivavtalsbrott

 

AD 1999 nr 72 I denna dom utdömer AD det högsta skadeståndet någonsin för brott mot kvittningslagen 50.000 kronor. Det beror på att det är ett avsiktligt åsidosättande av lagen som berövade arbetstagaren större delen av sin inkomst under hela uppsägningstiden. Normalskadeståndet ligger någonstans mellan 10.000 till 30.000 kronor. AD 1999 nr 72 Ett aktiebolags verkställande direktör A sades upp med en längre arbetsfri uppsägningstid. Under uppsägningstiden skulle utbetalas gällande månadslön m.m. Senare gjorde bolaget kvittning i lönen under åberopande av en motfordran avseende skadestånd. I tvist mellan parterna rörande kvittningen och bolagets rätt till skadestånd uppkommer i huvudsak följande frågor. - a) Kan bolagets skadeståndstalan tas upp till saklig prövning eller föreligger rättegångshinder med hänsyn till reglerna i 15 kap. aktiebolagslagen? - b) Har ansvarsfrihet beviljats A för samtliga verksamhetsår som avses med bolagets skadeståndstalan? - c) Har A ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att på bolagets vägnar teckna avtal med ett försäkringsbolag om pensionsförsäkring för A själv? Vilken betydelse har det att A var jävig? - d) Med vilket belopp skall bolaget utge allmänt skadestånd för brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt?

AD 1997 nr 144  

Normalskadeståndet för icke sakligt grundat avskedande höjs från 80.000 kronor till 100.000 kronor.

 AD 1997 nr 144 

 RUBRIK: En vårdare på ett kommunalt hem för utvecklingsstörda  avskedas under påstående om hon har gjort sig skyldig till  stölder m.m. I målet uppkommer fråga om vilka  omständigheter som kommunen får åberopa som stöd för  avskedandet mot bakgrund av de skriftliga preciseringar i  detta hänseende som kommunen gjorde efter avskedandet. -  Arbetsdomstolen finner att avskedandet har ägt rum utan att  det ens har förelegat saklig grund för uppsägning. Fråga om  storleken av det allmänna skadeståndet på grund av det  obefogade avskedandet. Vidare fråga om allmänt skadestånd  på grund av avstängning.