Klassiker från Arbetsdomstolen 

Här finner du något som jag egensinnigt döpt till klassiker. Klassiker behöver inte betyda något positivt. Även bakslag redovisas. Sidan är under uppbyggnad, men jag tänker här lägga in klassiker som AD 29/29, Bastubadaren, Turbanmålet etc. Valet är som Du själv kan förstå helt subjektivt, och ganska mycket beroende på vad jag hinner med, eftersom all text när det gäller de äldre domarna måste skannas in. Det gör också att kvalitén kan vara lite darrig eftersom den tekniken inte alltid är så pålitlig. Domarna i övrigt finns också under respektive ämnesområde. Dessutom finns de kronologiskt inlagda från 1998. Du kan också söka domarna med sökmotorn som ligger på förstasidan; länk här(fungerar inte i Firefox), sökhjälp Här.

Kort egen kommentar

Domstolens sammanfattning

Klicka på domsnumret så får du domen i fulltext

AD 2006 nr 92 Det här är ett sensationellt avgörande. AD prövar om det verkligen är saklig grund för uppsägning pga arbetsbrist, när arbetsgivaren har sagt upp på den grunden, på visserligen ganska flummiga grunder men i alla fall inte rakt ut i luften. Ombudet Lars Viklund är bara att gratulera, för det här är såvitt jag kan komma ihåg det första mål där man lyckat få AD att pröva och verkligen ta ställning till om arbetsgivarens påstående om arbetsbrist är sakligt grundat. Man skulle kunna tro att världsrevoutionen står för dörren, varför skulle annars AD backa på arbetsgivarens § 32 befogenheter när det gäller den fria rätten till att leda och fördela arbetet? Men världsrevoutionen är långt bort så det här kanske är en ändring av AD:s ganska korkade praxis att inte pröva arbetsgivarens skäl vi påstådd arbetsbrist. AD 2006 nr 92 Fråga om en arbetsgivare, som driver en förskola, haft saklig grund för uppsägning av en arbetstagare som sagts upp med hänvisning till arbetsbrist
AD 2003 nr 46 Detta är nog den viktigaste domen i AD på många år. I princip upphäver domstolen effekten av det s.k. Brittaniamålet, AD 1989 nr 120 som innebar att domstolen utan stöd av lag gick in och snickrade till ett eget strejkförbud, genom tolkningar av 42 § MBL som knappast var påtänkta när MBL skrevs. I längden skulle nog denna Brittaniaprincip, alltså att domstolen själv sitter och tråcklar ihop olika typer av strejkförbudsregler, när man anser att den fackliga organisationen kräver avtal som inte blir giltiga, i längden blivit ohållbar. Det här är en dom som återupprättar grundlagens betydelse, och som går emot den tendens som finns i dag, mycket influerad av anglosaxisks rätt, där domstolarna gör sig själva till lagstiftare och sätter sig över parlamentets lagstiftningsmakt. AD 2003 nr 46 Ett fartyg som ägs av ett turkiskt rederi och är registrerat i Malta ankommer till svensk hamn och utsätts därvid för krav på att teckna kollektivavtal, ett s.k. ITF-avtal, med en svensk facklig organisation. När arbetsgivarsidan vägrar teckna avtal utsätts fartyget för nyanställningsblockad och sympatiåtgärder i form av bl.a. blockad mot lossning av fartyget. Något kollektivavtal gäller inte för den ombordvarande besättningen, som består av turkiska medborgare. I tvist om lovligheten av de vidtagna stridsåtgärderna anför arbetsgivarsidan att det tillämnade kollektivavtalet på grund av omständigheterna skulle bli rättsligt ogiltigt och att stridsåtgärderna av det skälet är olovliga enligt allmänna rättsgrundsatser. Arbetsdomstolen uttalar att det i en situation som den aktuella enligt bestämmelsen i 2 kap. 17 § regeringsformen inte föreligger något rättsligt utrymme för ett förbud mot stridsåtgärder. I målet prövas också frågan om de fackliga organisationerna har åsidosatt varselskyldigheten enligt medbestämmandelagen.
AD 1999 nr 72 I denna dom utdömer AD det högsta skadeståndet någonsin för brott mot kvittningslagen 50.000 kronor. Det beror på att det är ett avsiktligt åsidosättande av lagen som berövade arbetstagaren större delen av sin inkomst under hela uppsägningstiden. Normalskadeståndet ligger någonstans mellan 10.000 till 30.000 kronor. AD 1999 nr 72 Ett aktiebolags verkställande direktör A sades upp med en längre arbetsfri uppsägningstid. Under uppsägningstiden skulle utbetalas gällande månadslön m.m. Senare gjorde bolaget kvittning i lönen under åberopande av en motfordran avseende skadestånd. I tvist mellan parterna rörande kvittningen och bolagets rätt till skadestånd uppkommer i huvudsak följande frågor. - a) Kan bolagets skadeståndstalan tas upp till saklig prövning eller föreligger rättegångshinder med hänsyn till reglerna i 15 kap. aktiebolagslagen? - b) Har ansvarsfrihet beviljats A för samtliga verksamhetsår som avses med bolagets skadeståndstalan? - c) Har A ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att på bolagets vägnar teckna avtal med ett försäkringsbolag om pensionsförsäkring för A själv? Vilken betydelse har det att A var jävig? - d) Med vilket belopp skall bolaget utge allmänt skadestånd för brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt?
AD 1999 nr 7.

Den socialdemokratiska regeringen införde den 1 januari 1997 en ytterligare möjlighet till tidsbegränsad anställning, överenskommen visstidsanställning. Överenskommen visstidsanställning ger trots det fina namnet som felaktigt förefaller verka förutsätta någon typ av särskild överenskommelse, arbetsgivaren fria händer att anställa fem arbetstagare tidsbegränsat med sämre skydd än i i vanlig  tidsbegränsad anställning under ett år. I detta mål hade arbetsgivaren anställt tidsbegränsat, utan att ange att det var fråga om överenskommen visstidsanställning. AD konstaterar att arbetsgivaren inte har någon skyldighet att ange på vilken grund han anställer tidsbegränsat med   överenskommen visstidsanställning. Hur facket ska kunna bevaka om arbetsgivaren då anställer för många är en öppen fråga, om arbetsgivaren inte är skyldig att uppge att det rör sig om överenskommen visstidsanställning. De farhågor som framfördes i samband med det   socialdemokratiska förslaget till försämring av anställningsskyddslagen, att införandet av  skulle medföra en ytterligare uppluckring av anställningsskyddslagen, visade sig korrekta.

AD 1999 nr 7

Fråga i visst fall om en tidsbegränsad anställning var tillåten enligt reglerna i 5 a § anställningsskyddslagen om överenskommen visstidsanställning.

 

GeAD 1996 nr 011Det här är en nyttig men förbisedd dom. De allra flesta revisionsavtal innehåller dels en fast del som går ut till alla dels en del som parterna fördelar efter lokala förhandlingar. Ofta brukar arbetsgivaren hålla inne den generella delen tills den lokala löneöverenskommelsen är klar, och tjänar på detta en hel del räntepengar och får dessutom tryck på arbetstagarparten att godkänna en kanske ganska dålig lokal löneöverenskommelse för att medlemmarna ska få sina pengar.

I verkstadsavtalet såg lönebestämmelsern ut som i de flesta avtal att utgående fasta löner höjdes fr o m i avtalet angivna datum med i avtalet angivna precisa belopp för de olika arbetarkategorierna. Arbetsgivaren vägrade betala ut den fasta delen på förfallodatum utan ville vänta tills de lokala löneförhandlingarna var klara, men som domstolen konstaterar här var det ett avtlsbrott.

 

AD 1996 nr 011 Övergångsbestämmelserna till 1995 års verkstadsavtal innehåller regler dels om generell lönehöjning, dels om löneöversyn. Är arbetsgivaren skyldig att börja betala ut den överenskomna generella lönehöjningen redan fr.o.m. första ordinarie avlöningstillfälle eller har arbetsgivaren rätt att avvakta till dess löneöversynen slutförts?
AD 1996 nr 007 Det här är en dom som SIFs tidigare chefsjurist Toivo Öhman påminde mig om i sin krönika i SIF-tidningen okt 2006. Den innebär att många av de s.k behovsanställningarna som finns i dag sannolik strider mot LAS. Nu har mycket vatten flutit under broarna sedan 1996 och AD är inte okänslig för de nya stämningaran om en flexibel arbetsmrknad, men försöka duger ju alltid. Fråga är varför kommunal som är hårdast drabbad av denna företeelse inte drivit ett enda mål till AD. Svagt. AD 1996 nr 007 Fråga i första hand om en arbetstagare innehaft en tillsvidareanställning eller en tidsbegränsad anställning och i andra hand om denne skilts från sin anställning på grund av arbetsbrist eller av skäl hänförliga till honom personligen utan att det ens funnits giltigt skäl för uppsägning.
AAD 1991 nr 82Att styrka att någon som har kassaansvar stulit är en tung bevisbörda för arbetsgivaren, i princip lika tung som en åklagare har, som skall styrka brott, även om AD inte är lika erfaren som tingsrätter och hovrätter när det gäller att göra denna typ av avvägnigar och därför i bland i praktiken har lättat på det faktiska på beviskravet. I den vägledande domen AD 1991 nr 82 gav därför AD en annan möjlighet, nämligen att om arbtetagaren har brustit i de rutiner som gäller för kassaredvisning, så utgör detta faktum vid grava överträdelser saklig grund för uppsägning.

AD 1991 nr 82 Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en tågvärdinna som vid tre kontrolltillfällen har åsidosatt en av arbetsgivaren utfärdad instruktion för kassatjänst. Även fråga om skadestånd för otillåten avstängning.

 

AD 1991 nr 77 Att ackord och hälsa hör ihop, det vet många. Men de flest tror att ackordet sliter ut arbetaren och bidrar till högre ohälsotal. Men så är det inte. Arbetsgivaren har enligt sina § 32-befogenheter rätt att styra arbetsinsatsen. Vid ackord har arbetaren något att förhandla om, hon säger får jag inte 15 kronor biten tar jag inte ackordet utan kör på timme. Och då ligger det i systemet att det går det långsamt, och det vet arbetsgivaren.

Men i dag när ackorden försvinner, så ställer arbetsgivaren bara arbetaren i ett produktonstempo som han inte själv styr och har dessutom genom den individuella landstingenäven lönen i sin hand, så han kan belöna de arbetare som fogar sig i takten.

Den här domen slog grundbulten ur verkstadsavtalets ackordsbestämmelser och kan därför ses som ett av de första uttrycken för denna "moderna linje". AD konstaterar att arbetsgivaren inte har någon skyldighet att anpassa produktionen så att det blir möjligt att utföra ackord, och i och med det faller grundbulten ut.

AD 1991 nr 77 Verkstadsavtalet innehåller följande bestämmelser. § 4 mom 1. Den löneform bör tillämpas som med hänsyn till arbetets art och arbetsorganisationen bäst beaktar kraven på produktivitet, arbetstillfredsställelse och lönetrygghet. Vid verkstäder med verkstadsklubb eller motsvarande bör lokal överenskommelse träffas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas. Kan enighet ej nås, tillämpas rent ackord där detta är möjligt. I övriga fall tillämpas timlön. Tvist om regeln om tillämpning av rent ackord i avtalsmomentets tredje stycke i ett fall, där en sådan lokal överenskommelse som avses i andra stycket har sagts upp av arbetatagarparten och upphört att gälla
AD 1991 nr 17 En person har pga. påstådd psykisk sjukdom inte begärt ogiltigförklaring av en egen uppsägning som han menar skett när han inte var tillräknelig pga psykisksk sjukdom. AD förklarar att en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal är en sådan ensidig rättshandling som inte omfattas av 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. AD 1991 nr 17 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, har inte ansetts tillämplig på en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal. Även frågor om en sådan uppsägning i ett visst fall är ogiltig enligt 33 § avtalslagen och om den skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen
AD 1989 nr 120 Brittanniadomen är en av de mer kända domarna i AD:s historia. Den innebar att domstolen utvidgade området för förbjudna stridsåtgärder utan direkt stöd av lag, dvs. i princip i strid mot regeringsformen 2 kap 17 §. Effekten av domen för stridsåtgärder i svenska förhållanden har nu tagits bort, dels genom den sk Britannialagstiftningen, ändringar av bl.a 31 a § 41 a och b §§ MBL och även genom utslaget i domen AD 2003 nr 46, som just slår fast principen att regeringsformen innebär att det krävs uttrycklig lag för inskränka strejkrätten. Detta följer en princip som slogs fast i tredjemansförhållande vilket Britanniadomen delvis var ett uttryck för redan innan vår nuvarande regeringsform gällde NJA 1935 sid 300 som finns under klassiska domar. Genom EG-domstolens domar i Vaxholmsmålet, mfl. domar har principen emellertid åter restaurerats så kraftigt att inte mycket återstår av stridsrätten mot uländska EU-företag.

AD 1989 nr 120 Blockad mot ett fartyg under bekvämlighetsflagg. - Sedan ett på Cypern registrerat fartyg anlöpt Göteborgs hamn kräver Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarefederationen (ITF) att rederiet skall teckna kollektivavtal, ett s k ITF-avtal, och nya anställningsavtal för den filippinska besättningen på fartyget. I kraven ingår att ITF-avtalet skall ges retroaktiv giltighet och att rederiet skall till sjöfolksförbundet för besättningens räkning utge ett belopp motsvarande skillnaden mellan ITF-avtalets löner och de löner som betalats till besättningen under tiden från det att den omkring tio månader tidigare mönstrade på fartyget. När rederiet vägrar att gå in på sjöfolksförbundets och ITFs krav förklarar sjöfolksförbundet fartyget i blockad. På begäran av förbundet beslutar Svenska Transportarbetareförbundet om sympatiåtgärd med avseende på lossning och lastning av fartyget varjämte sjöfolksförbundet självt som sympatiåtgärd beslutar om blockad med avseende på bogserbåtsassistans m m. I tvist om lovligheten av blockadåtgärderna anför rederiet jämte Sveriges Stuvareförbund och Sveriges Redareförening bl a att besättningens löner och anställningsvillkor i övrigt redan var reglerade i ett gällande kollektivavtal med besättningens fackliga organisation på Filippinerna när sjöfolksförbundets och ITFs krav framställdes. - Arbetsdomstolen finner att fackliga stridsåtgärer av en arbetstagarorganisation är olovliga enligt medbestämmandelagen om de syftar till att framtvinga ett undanröjande eller en ändring av ett bestående kollektivavtal mellan en arbetsgivare och en annan arbetstagarorganisation, såväl när stridsåtgärderna riktas direkt mot arbetsgivarparten i det kollektivavtalet (42 § medbestämmandelagen) som när de utgör sympatiåtgärder mot en motpart i den angripande arbetstagarorganisationens eget kollektivavtal (41 § första stycket 4). Vidare finner domstolen att detsamma gäller enligt medbestämmandelagen under jämförbara förhållanden när fackliga stridsåtgärder vidtas i Sverige i syfte att undanröja eller åstadkomma ändring i ett avtal mellan utländska parter för en utländsk arbetsplats och enligt tillämplig utländsk lag fackliga stridsåtgärder i sådant syfte är olovliga i förhållandet mellan avtalsparterna. Undantag skall dock göras för fall där det uppenbarligen skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa den utländska lagen på frågan om lovligheten av stridsåtgärder i förhållandet mellan parterna i det utländska avtalet. - Med dessa utgångspunkter förklaras blockadåtgärderna mot det bekvämlighetsflaggade fartyget olovliga enligt medbestämmandelagen.

AD 1987 Nr 156Livsmedelsarbetareförbundets bageriavtal innehöll en regel om söndagsarbetsförbud. Livs ansåg att detta var absolut, och att arbetsgivaren inte utan dispens från Livs från avtalets bestämmelser överhuvudtaget hade rätt att förlägga arbete till söndagar Bestämmelsen hade sin bakgrund i bageriarbetarnas kamp för rimliga arbetsvillkor i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Detta förbud var parterna längre överens om, men texten höll inte för tolkningen när arbetsgivaren i detta mål frånföll den gemensamma tolkningen. Då föll principen under den oerhört kunnige domaren Olof Bergqvists stränga upprätthållande av principen om att inskränkningar i arbetsgivarens arbetsledningsrätt krävde uttryckliga bestämmelser i kollektivavtalet. Inte särskilt anmärkningsvärt, men anledningen till att denna dom redovisas är att den innehåller ett fastläggande av principförbudet mot planerad övertid, vad jag kan komma på det enda uttryckliga avgörandet i AD i modern tid ( det finns ett avgörande från 1945 som det referas till i domen) på den principen. AD 1987 Nr 156 Det s k bageriavtalet tillåter inte att ordinarie arbetstid förläggs till söndagar före kl 18. Avtalet innehåller vissa regler om övertidarbete. Ett företag förlägger regelbundet arbete till söndagar mellan kl 13 och 22. Arbetet utförs bl a av ordinarie anställda hos företaget. För den enskilde arbetstagaren är deltagandet i söndagsarbetet frivilligt. Har företaget brutit mot avtalets regler om förläggning av ordinarie arbetstid och om övertidsarbete?

AD 1986 Nr 78 Detta är en av klassikerna när det gäller AD:s föga kända praxis att tillämpa 36 § avtalslagen på oskäliga anställningsvillkor och därvid, om villkoren anses oskäliga fylla ut dem upp till kollektivavtalsenlig nivå.

Egentligen är detta Sveriges motsvarighet till minimilönelagstiftning, men  EG-domstolens utslag i Laval målet medför sannolikt att  denna praxis inte kan tillämpas mot utländska arbetstagare anställda på företag från en annan EU-stat som tillfälligt arbetar här annat än när det gäller vissa minimivillkor i  branschavtalen.

AD 1986 Nr 78 Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på ett avtalsvillkor avseende lön i ett enskilt anställningsavtal.
AD 1984 nr 034 Detta är en dom som platsar bland klassikerna endast om man vet dess bakgrund och framtid. "Tillfredställande beskaffenhet" enligt Installationsavtalet på boende ansåg domstolen i detta fall vara ett barackboende med torftiga matlagningsmöjligheter, dåliga hygienförhållanden, bristande vattenkvalité mm. Från detta mål fanns en stark vilja att förbättra boendet för elektrikerna, och i ett framtidsprogram som elektrikerna antog 2003 var en av huvudfrågorna rimligt boende av i princip OK-hotellstandad vid arbete utanför hemorten. För att testa om den ökade standarden i samhället skulle ha ansetts ha gett avtryck på elektrikernas boendestandard enligt avtalet testades en ny tvist med lika nedslående resultat. Domstolens ordförande säges ha blivit mycket förargade när ombudet i pläderingen påpekade att det spelade ingen roll hur domstolen dömde, dömde den fel skulle Elektrikerna fixa det i påföljande avtalsröresle. Domstolen dömde "fel" i domen AD 2006 nr 59, och i den följande avtalsrörelsen fick Elektrikerna bestämmelser som innebar att de hade rätt till hotellstandard vid arbete utom hemorten. AD 1984 nr 034 I installationsavtalet finns bestämmelser om att kost och logi skall vara av tillfredsställande beskaffenhet. I målet råder tvist om betydelsen av detta uttryck och om arbetstagarna i ett visst fall kunnat erhålla kost och logi av tillräckligt hög standard.
AD 1983 nr 003 En egen uppsägning kan återställas av AD på två grunder. Det ena är om den är framtvingad och alltså att jämställa med en uppsägning eller ett avskedande från arbetsgivarens sida, det andra fallet är om personen som sagt upp sig ångrar sig och att det måste anses strida mot tro och heder att åberopa uppsägningen mot henne. Uppsägningen har i själva verket inte har varit allvarligt menad och arbetsgivaren har insett detta. Det är i väldigt få fall det sistnämnda fallet godkännes för att rygga en uppsägning av AD. Detta är det viktigaste och mest vägledande fallet av den arten. Domaren Edvard Nilssons särskilda yttrande ger fortfarande god ledning och orientering när det gäller dessa två typer av skäl för att inte anse en egen uppsägning sakligt grundad, även om det efter denna dom kommit många fler avgöranden i AD. AD 1983 nr 003 En 16-åring med skört psyke och utan tidigare erfarenhet av arbetslivet har sagt upp sig med motiveringen att hon fått arbete på annat håll. Detta var emellertid inte sant. Den verkliga anledningen var misshälligheter mellan henne och hennes förman, vilket hon inte vågade tala om vid uppsägningstillfället. Arbetsgivaren fick vetskap om detta först när uppsägningen en vecka (tre arbetsdagar) senare återtogs såsom förhastad. Var arbetsgivaren då skyldig att låta arbetstagaren ta tillbaka sin uppsägning och fortsätta anställningen? Vidare uppkommer frågan huruvida anspråk på allmänt skadestånd är preskriberat enligt anställningsskyddslagen.

AD 1982 Nr 033 Detta intressanta föreningsrätsskränkningsmål brukar kallas Sporrongmålet . Det visar med stor tydlighet att parterna inte är jämställda när det gäller rätten att kränka varandra. Om en facklig förtroendeman hade uttalat sig på motsvarande sätt som denna arbetsgivare om honom, skulle det sannolikt vara saklig grund för uppsägning.

Målet visar att att arbetsgivaens inte har någon skyldighet att vara "lojal" mot sina fackliga förtroendmän på samma sätt som AD ålägger dessa en lojalitets- och lydnadsplikt mot arbetsgivaren. Härigenom uppstår obalansen mellan parterna.

AD 1982 Nr 033 I mål om bl a föreningsrättskränkning mot klubbordförande uppkommer följande frågor. 1. Arbetsgivaren försöker övertala avdelningsordföranden att medverka till att klubbordföranden entledigas från det fackliga uppdraget. Föreningsrättskränkning? Hinder enligt 3 § Förtroendemannalagen? - 2. På ett meddelande till personalen beskyller arbetsgivaren klubbordföranden för bl a företagsfientligt handlande. Föreningsrättskränkning? Hinder enligt 3 § Förtroendemannalagen? - 3. I nyssnämnda meddelande förklaras att personalbladet skall dras in på grund av klubbordförandens handlande. Föreningsrättskränkning? Hinder enligt 3 § Förtroendemannalagen? Brott mot 11 § medbestämmandelagen? - 4. Verkställande direktör kritiserar i skarpa ordalag klubbordföranden vid ett stormöte. Föreningsrättskränkning? Hinder enligt 3 § Förtroendemannalagen? - Allmänna uttalanden om gränsdragningen mellan yttrandefriheten och föreningsrätten.
AD 1980 nr 167 Hur kan en dom om ett hänglås bli klassisk? Jo det beror på AD:s strävan efter att vara pedagogisk. Det här var ett mål om en struntfråga som ordföranden Hans Stark tog tillfället i akt att göra en pedagogisk genomgång mellan skillnaden mellan tre olika typer av förhandlingsuppgörelser om tolkning. Jag citerar: En förhandlingsuppgörelse kan innebära "tre skilda saker. Enligt det första alternativet har parterna enats om att lösa tvisten utan att någondera parten överger sin principiella inställning i tolkningsfrågan. Ett andra alternativ innebär att parterna blir ense om hur avtalet skall tolkas och löser tvisten i enlighet med denna uppfattning. Det tredje alternativet är att parterna, vilka i egenskap av kollektivavtalsparter råder över avtalet, träffar överenskommelse i kollektivavtalets form om hur avtalet skall tolkas och lägger denna tolkning till grund för uppgörelsen i tvisten." Läs och njut av en god pedagogs verk. AD 1980 nr 167 Enligt en överenskommelse inom byggnadsbranschen skall i personalutrymmen på arbetsplatser finnas låsbara fack för gångkläder. Är facken låsbara i avtalets mening redan om de är försedda med beslag för hänglås? Eller måste arbetsgivaren också tillhandahålla själva hänglåsen? I tvisten blir av särskild betydelse i tolkningshänseende att avtalsparterna vid en central tvisteförhandling enats om att lösa en likartad tvist i enlighet med ena partens uppfattning i tolkningsfrågan.

AD 1978 nr 89 Bastubadaren är nog en av de mest kända domarna i AD:s praxis. Och Mats, som domen gäller, har gått vidare och blivit advokat, det kunde man nästan förstå för anledning till att arbetsgivaren vill göra sig av med honom, var självfallet inte att han basubadade på arbetstid, utan att han var en duktig företrädare för facket. Domen kom på det glada 70-talet när allt var möjligt, och arbetsrätten skulle utvecklas så att arbetstagaren skulle få ett fullgott skydd i sin anställning. Nu blev Bastubadaren inte den fjäril som förebådade sommaren. Ganska kort efteråt stramade AD upp sin praxis bl.a. annat genom , för att nu ha gått över i en ganska arbetsgivarvänlig linje i det nya 2000-talets anda. Men det visste vi inte då när allt var möjligt. Det är det fortfarande, det krävs bara lite hårdare jobb.

AD 1978 nr 89 En arbetstagare var anställd som sulfitoperatör hos ett företag inom processindustrin. Arbetsuppgifterna bestod bl a i att övervaka en ångpanna. Sedan arbetstagaren under arbetstid påträffats medan han badade bastu, omplacerades han till okvalificerade arbetsuppgifter. Detta medförde ändrad arbetstid och sänkta löneförmåner. I målet uppkom bl a följande frågor. Var omplaceringen av arbetstagaren att betrakta som ett avskedande? Hade omplaceringen av arbetstagaren skett i syfte att förmå honom att själv lämna anställningen? Utgjorde omplaceringen en disciplinär bestraffning i strid med 62 § medbestämmandelagen? Krävdes enligt kollektivavtalet godtagbara skäl för att omplacera arbetstagaren och förelåg i detta fall sådana skäl? Hade arbetsgivaren i samband med omplaceringen åsidosatt sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen?
AD 1976 nr 33 Kollektivavtal gäller direkt endast för medlemmar i den avtalsslutande organisationen (26 § MBL). För övriga som arbetar inom kollektivavtalets tillämpningsområde, blir kollektivavtalet – om inte annat har avtalats uttryckligen- en del av det enskilda anställningsavtalet pga. kollektivavtalets normerande verkan. Men det är inte kollektivavtalet utan bruket på arbetsplatsen som normerar. I denna prejudicerande dom fick denna princip den egendomliga effekten att domstolen förpliktade ett företag som inte följt avtalets bestämmelser om lönehöjningar enligt kollektivavtalet, att betala ut lönehöjningen retroaktivt till fackets medlemmar men bara så länge kollektivavtalet gällde på arbetsplatsen. När det upphörde med utgången av år 1972 sänktes alltså i praktiken lönen. Detta eftersom avtalsenliga lönehöjningar inte hade tillämpats på företaget.  Arbetsdomstolen fann sålunda att riksavtalet inte var normerande för timlönen i det enskilda anställningsavtalet ens för det avtalsslutande förbundets medlemmar efter det att avtalet upphört att gälla med utgången av 1972. AD 1976 nr 33 Bolaget har genom hängavtal med Svenska Beklädnadsarbetareförbundet ansetts bundet av tid efter annan gällande riksavtal för konfektionsindustrin vilka slutits mellan Sveriges Konfektionsindustriförbund och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet. Fråga om bolagets bundenhet av hängavtalet för tid efter det att Svenska Beklädnadsarbetareförbundet uppgick i Beklädnadsarbetarnas förbund och därvid upplöstes. Tillika fråga om bl a avvikelse från kollektivavtal, kollektivavtals efterverkan på enskilt anställningsavtal, saklig grund för uppsägning under tiden före anställningsskyddslagens ikraftträdande och föreningsrättskränkning.
AD 1971 nr 17 Det här är en av de grundläggande domarna när det gäller medlems bundenhet av kollektivavtal när han eller hon utträder ur sin fackförening. Mycket instruktiv också när det gäller grundläggande kollektivavtalsrätt. Bestämmelserna är inte ändrade genom att lagen om kollektivavtal ersatts genom MBL. Detta är därför en bra dom om man vill sätta sig in i hur kollektivavtalet fungerar.

AD 1971 nr 17  Kollektivavtal för viss avtalsperiod innehåller bestämmelse om prolongation av avtalet försåvitt uppsägning inte sker senast viss tid före avtalsperiodens utgång. Innan uppsägningsfristen löpt ut träffar parterna nytt kollektivavtal att gälla från utgången av den löpande avtalsperioden. Efter det att det nya avtalet träffats men innan fristen för uppsägning av det första avtalet gått ut begär en grupp arbetstagare - medlemmar i den arbetstagarorganisation som är part i avtalen - att med omedelbar verkan få lämna organisationen. Samtidigt säger arbetstagarna hos arbetsgivarsidan för egen del upp de kollektivavtal som organisationen slutit.

Fråga om arbetstagarnas bundenhet enligt 2 § lagen om kollektivavtal av det nya avtalet. Tillika frågor om sådan bundenhet för en arbetstagare, som deltagit i uppsägningen av kollektivavtalen men som begärt sitt utträde ur arbetstagarorganisationen före det nya avtalets tillkomst, samt för alla arbetstagarna av en del av det nya avtalet, vilken tillkommit först efter uppsägningen och utträdesanmälningarna. I anslutning härtill frågor om rätt till utträde ur arbetstagarorganisationen oaktat stadgarna saknar regler om sådan rätt (ej prövad) och om uppsägningstid för utträde.

AD 1962 nr 2 Det här är en uppföljning av 29/29-principen som gäller metallarbetare på en byggarbetsplats. Domstolen upprepar: "såsom en allmän princip uttalat, att arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, ha skyldighet att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som efter ett praktiskt bedömande står i ett naturligt samband med den centrala verksamhet, på vilken avtalet först och främst syftar, allt dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetares yrkeskvalifikationer."

AD 1962 nr 2 Ett företag inom verkstadsindustrin tillverkar plattor av aluminium för undertak jämte anordningar för uppfästning av plattorna. Undertaken uppsättas normalt av bolaget med anlitande av egna arbetare. Fråga huruvida uppsättningsarbetet faller under kollektivavtalet för verkstadsindustrin och om metallindustriarbetareförbundets arbetare på grund därav äro skyldiga att utföra arbetet. Av metallindustriarbetareförbundet varslad arbetsnedläggelse, såvitt avsåge företagets uppsättningsarbeten, har ansetts otillåten jämlikt 4 § lagen om kollektivavtal. (Jfr 34/1958-)
AD 1958 nr 34 Det här är en uppföljning av 29/29-principen som gäller träarbetare på en byggarbetsplats. Domstolen upprepar: "såsom en allmän princip uttalat, att arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, ha skyldighet att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som efter ett praktiskt bedömande står i ett naturligt samband med den centrala verksamhet, på vilken avtalet först och främst syftar, allt dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetares yrkeskvalifikationer."

AD 1958 nr 34 Ett företag inom träindustrin, vars verksamhet avser tillverkning av köksinredningar, har åtagit sig att åt ett företag inom byggnadsindustrin tillverka och i en av det senare företaget bedriven nybyggnad uppsätta ytbehandlade köksinredningar. För uppsättningsarbetet har träindustriföretaget anlitat sina egna arbetare, vilka tillhörde Svenska Träindustriarbetareförbundet - samt lydde under det mellan detta förbund och Sveriges Träindustriförbund träffade riksavtalet. Därvid har emellertid vederbörande organisation av byggnadsarbetare - med förmenande att uppsättningsarbetet omfattas av riksavtalet för byggnadsindustrin - begärt att få sluta. kollektivavtal med träindustriföretaget rörande uppsättningsarbetet. Sedan denna begäran avvisats av sistnämnda företag under hänvisning till att arbetet omfattas av det för detta företag och dess arbetare gällande riksavtalet för träindustrin, ha byggnadsarbetarnas organisationer förklarat uppsättningsarbetet i blockad. Träindustriarbetarnas organisationer ha därefter - under bestridande att arbetet omfattas av riksavtalet för träindustrin - förklarat sig respektera blockaden, i följd varav företagets arbetare nedlagt arbetet.

Fråga huruvida uppsättningsarbetet faller under kollektivavtalet för träindustrin och om träindustriföretagets arbetare på grund därav äro skyldiga att utföra arbetet samt huruvida initiativet till respekterandet av blockaden följaktligen varit avtalsstridigt. Tillika fråga huruvida denna åtgärd varit otillåten enligt 4 § kollektivavtalslagen.

I interimistiskt beslut har domstolen förklarat, att träindustriarbetarorganisationernas åtgärd vore otillåten till dess dom i tvisten om kollektivavtalets tillämplighet på arbetet meddelats och att arbetet i avbidan därpå skulle på anfordran återupptagas samt att det ålåge träindustriarbetarorganisa

NJA 1935 sid 300 Den här domen hör egentligen inte hemma här, eftersom den kommer från HD. Att jag i alla fall valt att lägga in den beror på att detta är en av de viktigaste domarna när det gäller skyddet för fri och rättigheter på arbetsplatsen, nämligen strejkrätten. Domen säger att utan lag ingen inskränkning i strejkrätten, annatän när det gäller rent brottslig verksamhet. Konservativa domare ska alltså inte själva kunna sitta och snickra ihop hemmagjorda begränsningar i den rätten. Domen är högaktuell genom domen AD 2003 nr 46, där denna princip återigen slås fast, men nu ännu starkare eftersom grundlagen RF 2:17 som inte fanns 1935, just innehåller denna regel.

NJA 1935 sid 300 Fråga om stuvarfackförening och stuveribolag genom tillkännagivanden om blockad av fartyg, som för stavning anlitade oorganiserad arbetskraft, ådragit sig skadeståndsskyldighet mot en person, vilken plägat å orten självständigt betjäna mindre fartyg med stuvning men genom blockadförklaringen gått miste om arbetsförtjänst
AD 1934 nr 179 Den 25 maj 1934 lät arbetsgivaren vid Stockeby kvarn AB sätta upp ett anslag med texten:
"Kvarnen köres treskift under söndagsdygnet."
Klubbordföranden Zackrisson och arbetarna vägrade att stå till förfogande för att jobba treskift också under söndagsdygnet. Arbetsgivaren straffade Zackrisson genom att se till att hans anställning upphörde. Målet kom till Arbetsdomstolen. AD sade att arbetsgivaren hade tolkningsföreträde när det gällde tolkning av avtalet. Arbetstagarna var därför skyldiga att stå till arbetsgivarens förfogande, även om det man just tvistade om var om dessa var skyldiga att arbeta under söndagsdygnet eller inte.
Denna Arbetsdomstolens tolkning av civilrätten stämmer inte med det vanliga förhållandet mellan civilrättsliga parter. Det normala i ett avtalsförhållande är att båda parter har rätt att innehålla sina prestationer om tvist råder om hur avtalet ska tolkas. Arbetsdomstolens dom går enligt professor Folke Schmidt, (en av de ledande arbetsrättslärde i Sverige), tillbaka på den från 1600-talet stiftade och först 1926 upphävda legostadgan, hämtade grundsatsen att husbonden förfogade över tjänarens arbetskraft. Det var inte modern arbetsrätt ens 1934 och än mindre idag, eftersom arbetsgivaren fortfarande har tolkningsföreträde.

AD 1934 nr 179 Arbetare vid en kvarn hava vägrat utföra beordrat övertidsarbete på en söndag. Med anledning härav har arbetsgivaren avskedat den arbetare, som varit ledare för aktionen. Frågar dels huruvida arbetsvägran är avtalsstridig, när tvist föreligger om arbetsskyldighetens omfattning och denna tvist icke hinner avgöras, innan arbetet skall utföras, dels huruvida arbetsgivaren enligt avtalet ägt ålägga övertidsarbete, d e l s huruvida avskedandet inneburit föreningsrättskränkning vid det förhållandet att arbetarna erhållit sin organisations tillstånd till åtgärden o e h d e l s huruvida den avskedade arbetaren i varje fall vore berättigad åtnjuta uppsägningstid.

AD 1933 nr 159 Reglerna för arbetsgivarens beslutanderätt formulerades redan på 1890-talet av preussiska industriägares arbetsgivarförbund ( Verbund Berliner Metallindustriellen ), så de är verkligen gamla och dessutom otidsenliga. Arbetsgivarna själva skulle besluta om arbetets ledning och fördelning och om antagande och avskedande av arbetare. SAF kopierade dessa bestämmelser och tvingade LO genom 1906 års december-kompromiss, under hot om storlockout, att ta in dem i förbundsavtalen. Det är den s.k. § 23, sedermera § 32 i SAF:s stadga som skulle avskaffas genom medbestämmandelagen 1976. Det var ett misslyckats försök.
Bestämmelsen lyder "I kollektivavtal som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, leda och fördela arbetet, och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare, stående utanför förening."
§ 32 medför att arbetsgivaren har rätt att en-sam besluta om företagets verksamhet och arbetsledning. Redan i dessa domar i början på 1930-talet sade Arbetsdomstolen att denna arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt är en allmän rätts-princip ( Arbetsdomstolens domar 1932 nr 100, 1933 nr 159), vare sig den finns intagen i kollektivavtalet eller inte. Detta gäller alltjämt. Bort med § 32 är fortfarande ett högaktuellt mål.
AD 1933 nr 159 I verkstadsavtalet saknas uttrycklig bestämmelse om rätt för arbetsgivaren att fritt avskeda arbetare. Metallindustriarbetareförbundet har utfärdat blockad mot intagande av ny arbetskraft hos viss medlem av verkstadsföreningen för att därigenom tvinga denne att återtaga vissa avskedade arbetare. Fråga huruvida och på vad grund blockaden vore olaglig.
AD 1932 nr 100 Reglerna för arbetsgivarens beslutanderätt formulerades redan på 1890-talet av preussiska industriägares arbetsgivarförbund ( Verbund Berliner Metallindustriellen ), så de är verkligen gamla och dessutom otidsenliga. Arbetsgivarna själva skulle besluta om arbetets ledning och fördelning och om antagande och avskedande av arbetare. SAF kopierade dessa bestämmelser och tvingade LO genom 1906 års december-kompromiss, under hot om storlockout, att ta in dem i förbundsavtalen. Det är den s.k. § 23, sedermera § 32 i SAF:s stadga som skulle avskaffas genom medbestämmandelagen 1976. Det var ett misslyckats försök.
Bestämmelsen lyder "I kollektivavtal som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, leda och fördela arbetet, och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare, stående utanför förening."
§ 32 medför att arbetsgivaren har rätt att ensam besluta om företagets verksamhet och arbetsledning. Redan i dessa domar i början på 1930-talet sade Arbetsdomstolen att denna arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt är en allmän rättsprincip ( Arbetsdomstolens domar 1932 nr 100, 1933 nr 159), vare sig den finns intagen i kollektivavtalet eller inte. Detta gäller alltjämt. Bort med § 32 är fortfarande ett högaktuellt mål.
AD 1932 nr 100 För ett icke tidsbestämt enskilt arbetsavtal anses gälla den allmänna rättsregeln, att arbetsgivaren - bortsett från vissa undantagsfall - äger med iakttagande av stadgad uppsägningstid uppsäga arbetare utan angivande av skäl. Denna uppsägningsrätt ändras icke därigenom, att arbetsgivaren i det enskilda fallet uppgivit ett skäl, och frågan om detta skäls objektiva berättigande kan i regel icke komma under omprövning. Med tillämpning härav har en talan ogillats, som avsåg att arbetare, vilken blivit avskedad med iakttagande av uppsägningstid, skulle återanställas därför att avskedandet i själva verket skett på grund av felaktig uppfattning om innebörden i en ordningsföreskrift
AD 1930 nr 52

AD 1930 nr 52 Avdelning nr 170 av transportarbetareförbundet, i vilken varit organiserade såväl lönearbetare som »smååkare»; har med förbundets godkännande slutit kollektivavtal med åkeriägare. Smååkarna, som haft en egen sektion inom avdelningen, hava senare bildat avdelning nr roa av förbundet och hava förklarat i blockad all varutransport för vissa byggmästare ’i syfte att ernå en för dem förmånligare fördelning av körslorna, och de hos åkeriägarna anställda arbetarna, tillhörande avdelning nr 170, hava i anledning därav vägrat verkställa blockerade körslor.

Fråga z:o) huruvida smååkarna och deras sektion vore bundna av avtalet, så att stridsåtgärd icke kunnat vidtagas av den, och z:o) huruvida sympatiåtgärden vore avtalsenlig.

AD 1929 nr 29 "Vad angår första stämningsyrkandet, måste kollektivavtalet anses innebära, att därav bunden arbetare är skyldig att mot de avtalsenliga löneförmåner, som gälla för det arbete, vari han är anställd, utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som står i naturligt samband med dennes verksamhet och kan anses falla inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer. De arbeten, varom i målet är fråga, måste anses på angivet sätt stå i naturligt samband med bolagets verksamhet."

Genom den här meningen fastslogs arbetarens näst intill obegränsade arbetsskydlighet inom kollektivavtalet tillämpningsområde. Den innebar att möjligheterna att under löpande avtalsperiod förhandla sig till ersättning för försvårat arbete, nya arbetsuppgifter försvann, eftersom arbetet enligt AD redan ansågs täckt att kollektivavtalet och därmed var det fredsplikt. Denna dom, AD 1933 nr 159 och AD 1934 nr 179 smidde ihop arbetsrätten med det som brukar kallas arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt eller han § 32 befogenheter. Genom MBL § 32 slog man även i lag fast att det var gällande rätt. Dessförinnan var det endast dessa domar i AD:s praxis som lade grunden för denna arbetsgivarens fria rätt att vara orättvis.

AD 1929 nr 29 a)   Visst kollektivavtal (för pappersbruksindustrien) har av arbetsdomstolen ansetts innebära, att därav bunden arbetare är skyldig att mot de avtalsenliga löneförmåner, som gälla för det arbete, vari han är anställd, utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som står i naturligt samband med dennes verksamhet och kan anses falla inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer. Tillämpning av denna regel på vissa ombyggnadsarbeten.

b)   Fråga huruvida en av arbetarsidan företagen strejk och en i anslutning därtill förklarad blockad vore avtalsstridiga. Då denna fråga besvarats nekande, har fråga tillika uppkommit, huruvida efter arbetsdomstolens dom angående den meningsskiljaktighet, som föranlett stridsåtgärderna, ett upprätthållande av dessa vore berättigat.

c)   Fråga huruvida arbetarna vid visst skiftarbete vore berättigade till övertidsersättning.