Facklig kamp eller underkastelse?

Här är några siffror som har fått en väldigt undanskym plats i svensk ekonomisk nyhetsjournalistik. Under de senaste 100 åren (1900 2002) var Sverige bland världens industrinationer det näst lönsammaste landet för inflationsrensad börsavkastning, Australien först. Och under de senaste 20 åren (1980- 2002), när alla tyckte så synd om de utsatta svenska företagsägarna, var Sverige på första plats.  (Källa London School of Economics, Global investment returns Yearbook 2003; Elroy Dimson m fl. - - citerad i Dagens Industri den 13 maj 2003)..

Trots det har de anställda i Sverige fått det sämre under de senaste 20 åren. De anställdas andel av produktionsvärdet har minskat, arbetslösheten har ökat och anställningstryggheten minskat pga. ökat antal tillfällighets- och deltidanställningar.

Man kan således konstatera att det inte finns något samband mellan hög aktieavkastning och bra villkor för de anställda. Att dessutom Sverige, näst England har en av de liberalaste anställningsskyddslagarna i Västeuropa när ett företag ska lägga ner pga. att det inte ger den avkastning aktieägarna vill ha, är det inte många som känner till.

Uppgivenheten bland fack och anställda har gått åt andra hållet och ökat. 1960 och 1970-talets kamp för bättre arbetsvillkor har förbytts i en uppgiven stämning.

Årets avtalsrörelse innebär ett rekord i anpassning till den nya ekonomin, som återigen ger aktieägarna denna goda cigarr.

I detta mörker finns det trots allt en hel del som lyser upp. Jag skall här bara redovisa ett bloss eller kanske bättre en strålkastare, dokumentärfilmen Fackklubb 459 - sista striden på Bagarn, regisserad av Susanna Edwards.

Lite tråkig titel tyvärr, men filmen är allt annat än tråkig. Den skildrar hur en fackklubb under ledning av en duktig, tålmodig, stark och jag vågar påstå god, människa, Livsklubbens ordförande, Frances Tuuloskorpi, vågar ifrågasätta arbetsgivarens nedläggningsbeslut. Hon och arbetskamraterna arbetar fackligt enligt en metod som bygger på medlemmarnas vilja, aktivitet och handlingsberedskap.

Klubben  tog strid mot Skogaholms Bröd när de för drygt ett år beslutade att lägga ned sitt bageri vid Lindhagensgatan i Stockholm.

Arbetarna skulle förlora jobben. Många av arbetarna hade arbetat vid bageriet i mer än 20 år. När företaget som tack för de åren erbjuder 8 000 kronor före skatt, men bara om man arbetade till sista uppsägningsdagen, blev folk med rätta förbannade.

Den här filmen visar två saker. För det första hur man har det på vanliga arbetsplatser i dag i Sverige. Som social skildring är den helt unik, trots den bildorkan som i övrigt sveper över oss.

Det är också en berättelse om vad lokalt fackligt arbete kan betyda när det fungerar. För trots att alla som kan något, förbundet, juristerna företagsledningen, sade till klubben att det inte  fanns något att göra,  lagstiftningen var sådan, fogade sig inte klubben utan kämpade med okonventionella metoder tills sista man har fått ett nytt jobb i den fabrik som skulle ta över produktionen.

Så gå och se den här filmen. För de lärdomar den ger är inte begränsade till livsmedelsarbete eller industriarbete. Den visar hur vanligt vardagligt fackligt arbete ger resultat, även då man t.ex. lägger ned en friskola eller en vanlig kommunal skola. Och sist men inte minst, den ger hopp för framtiden.