Löneskydd?

Undersköterskorna och sjuksköterskorna på ortopeden A22a på Karolinska sjukhuset är arga på sin arbetsgivare.  De klagar i ett upprop på att deras löner sänks med upp till 3.000 kronor per månad när arbetsgivaren avskaffar ”poängmodellen”. Lönen i poängmodellen är kopplad till budgetutrymmet och bemanningsbehovet. Poängmodellen ger därför ingen garanterad grundlön utan bara betalning för arbetad tid. Uppenbarligen saknas skydd i det centrala löneavtalet för utgående lön. Avtalet medger alltså i extremfall en lönesänkning med upp till 20 %.

Tråkigt för dem säger du, men vad rör mig sjukvårdspersonalens löner. Jo mer än du tror, för löneosäkerhet är inget som bara kan drabba personal i vården, det kan bli ett mer allmänt kommunalt fenomen. För det är inte bara poängmodellen som saknar skydd i det centrala löneavtalet. Flera av de kommunala löneavtalen är lösa som flygande sand.

De senaste åren har nämligen inneburit en revolution i den kommunala lönesättningen. Den har saknat något så unikt som en central facklig styrning, och har blivit lite hipp som happ,. Lönehöjningarna under de senaste 6 åren har sålunda för de lägst avlönade, Kommunalarbetareförbundets medlemmar varit +25,5 % i kommun, +24,9  % i landsting, medan läkarförbundets medlemmar fått +33,8 %. Vårdförbundet leder på +33,1 % i kommun +34,3 % i landsting. Lärarförbunden ligger över mittfältet, +32, 2 %.

Ordföranden i Kommunförbundets och Landstingsförbundet gemensamma förhandlingsdelegation Åke Hillman (s) är nöjd: ”Det är marknadskrafterna som styr.” (Dagens Samhälle; internetupplagan).

När Kommunalarbetareförbundet, bland många andra förbund, släppte den tariffstyrda lönesättningen 1994, tappade det liksom de flesta kommunala fackförbund, samtidigt makten över lönenivån för sina medlemmar. Löneskydd kan mycket väl förenas med individuella löner, men så har avtalen inte konstruerats. När den erfarna undersköterskan slutade, med alla sina under åren pålagrade lönepotter, sätter marknaden lönen på den nyanställda. Är det då överskott på varan erfarna undersköterskor så kan priset bli avtalets dåvarande lägsta lön, ungdomslönen. Poff, så sjönk det genomsnittliga löneläget för hela kollektivet.

Kommunalarbetareförbundet insåg att detta var Ebberöds bank och lyckades efter en massiv strejk 2003 återinföra en lägsta lön, visserligen på ynka 14 000 kronor, men i alla fall början till en spärr.  Avtalstekniskt är förbundet och dess medlemmar i ett mycket sämre läge än 1994, tio förlorade år, men man har i alla fall börjat vandringen tillbaka att skydda medlemmarnas utgående löner.

För det som är intressant med lönesänkningen på Karolinska är att det nu inte bara är undersköterskan som får sänkt lön, utan även de som gynnats mest av marknaden, sjuksköterskorna. Och sänkt lön pga. marknaden kan drabba läkare, lärare och socionomer, beroende på tillgång och efterfrågan, om löneskyddet baseras, inte på avtalet, utan på marknadskrafterna.

Så personalen på Karolinska skall inte vara arga på sin arbetsgivare när han sänker lönen. De skall vara förbannade på sitt fackförbund som sålt ut det värdefullaste i kollektivavtalet, löneskyddet, mot något så osäkert som marknadskrafter. Den läxa som Vårdförbundets medlemmar och ledning nu får lära sig är nyttig för alla.

Kurt Junesjö 2005-02-15