Är tiga guld?

Landstinget rationaliserade. 5 miljoner kronor skulle sparas. Chefsöverläkaren på ett av sjukhusen satte sig ner och gjorde en ordentlig utredning av vad denna besparing skulle innebära. Han konstaterade att det endast var en besparing på papperet. Nedläggningen av korttidsavdelningen på ett av de lokala sjukhusen, innebar att 5 000 vårddagar i stället måste överföras till sjukhuset i centralorten. Om man lade ned sjukhuset skulle kostnaderna fördubblas pga. ökat antal resor. Därtill kom det ökade lidandet och besväret pga. de långa resorna.

Lokalpressen fick tag på chefsöverläkarens utredning. Han blev intervjuad och redovisade då sin syn på konsekvenserna. Hans chefer ställde honom inför ett ultimatum. Antingen att avgå frivilligt p.g.a. ”förtroendeklyftan”. Om inte så hotade man med disciplinära åtgärder.

När cheferna hotade chefsöverläkaren med disciplinära åtgärder, var det fråga om ett hot som, om det sattes i verket, inte skulle hålla för en rättslig prövning. Chefsöverläkaren var landstingsanställd och som sådan offentliganställd. Därför hade han ett mycket bättre skydd för sin yttrandefrihet än om han varit privatanställd. En offentlig arbetsgivare som hotar på detta sätt begår tjänstefel. Han kan straffas disciplinärt och i allvarliga fall till och med få böter eller fängelse.

Men det hjälper oftast inte eftersom de flesta chefer inte är så korkade som chefsöverläkarens överordnade och hotar öppet. Vem kan bevisa att en tidsbegränsad anställning inte förlängs, eller att en befordran uteblir p.g.a. att den anställde varit frispråkig?

Det här exemplet är verkligt, även om det har några år på nacken. Och att tystnaden breder ut sig finns det t.o.m. vetenskapliga belägg för. I en studie, Kritik eller tystnad, (Arbetsmarknad och arbetsliv nr 3 1999) visar professor Gunnar Aronsson m.fl. övertygande att anställda upplever det som allt svårare att kritisera sin arbetsgivare.

Och det som är allvarligt är att just de grupper som är de viktigaste ur samhällets synpunkt när det gäller yttrandefriheten är de som är räddast. Det gäller anställda inom vård och omsorg, där tystnad om missförhållanden kan få allvarliga konsekvenser för den svaga gruppen vårdade. Ännu allvarligare är väl egentligen att gymnasielärare är en av de grupper som är räddast för att drabbas av repressalier om de utnyttjar sin yttrandefrihet. Den yrkesgrupp som skall föra vidare samhällets grundläggande demokratiska värden är alltså en av dem som känner sig räddast för att utnyttja den.

Hur har det kunnat bli så här? Ja, det finns inte en utan många förklaringar.

En av de viktigaste är den individuella lönesättningen. Kommunförbundet återkallade efter kraftig kritik ett direktiv för lönesättningen där man satte lojalitet, och då inte lojalitet med undervisningen och eleverna, utan med skolledningen som en faktor för lönesättningen. Men det är väl i och för sig självklart att självständig kritik sällan är något som uppskattas vid individuell lönesättning.

En annan faktor är osäkra anställningsförhållanden.

En tredje, än viktigare faktor är den ökade privatiseringen av undervisningen, där den grundlagsskyddade yttrandefriheten ersätts med motsatsen, en avtalsbaserad lojalitets- och tystnadsplikt mot arbetsgivaren.

Professor Aronsson m.fl. redovisar ytterligare ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Det är ovilja från arbetskamraterna när man framför kritiska synpunkter.

Yttrandefrihet är ett av viktigaste verktygen för att förbättra samhället. Men för att fungera måste den hela tiden försvaras. Att stå på barrikaderna och kämpa är jobbigt, och det är inte alla som orkar med det. Men att ställa upp för en arbetskamrat som drabbas av repressalier pga. sin kritik är lika viktigt. Det låter självklart men är det uppenbarligen inte.

Vill Du läsa mer om ämnet kan du tanka ned en skrift om yttrandefrihet i anställningen, Arbetsorätten 4, från min hemsida, på adress www.kurt.nu

2003-01-01