Varning för »valfri« välgörenhet

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson presenterade den 18 augusti 2008 ett nytt lagförslag om valfrihetssystem (LOV). Äldre och funktions­hindrade ska kunna välja privata företag, ideella organisationer, stiftelser, församlingar och kooperativ i stället för kommunala utförare.

Läser man bara lagrådsremissen är det svårt att förstå vad som ligger bakom. Men om man läser Maria Larssons debattartiklar om vilka som ska utföra arbetet enligt »valfrihetslagen« blir det klarare. Det är »Genom att erkänna, tillvarata och utveckla utrymmet för ideellt arbete kan vi tillsammans skapa en bättre välfärd«. Vilka är det då som ska utföra arbetet enligt äldreministern? »Ideella organisationer, kyrkor och samfund ska kunna göra sin insats utifrån sin värdegrund. Dels den egenstyrda ideella insatsen, tillsammans med det offentliga.«

I och för sig förskräcker redan spåren av borgarnas privatiseringar av vården. Drygt hälften av den privata äldrevården har de senaste åren tagits över av tre riskkapitalbolag. Ett av dem, Attendo Care, omsätter 2,8 miljarder och ägs av riskkapitalbolaget Industri Kapitals fonder på skatteparadiset Jersey. ­Attendo Cares vinster kan därför obeskattade flyttas från Sverige till Jersey.

Som grädde på moset är vi kanske dessutom på väg mot ett samhälle liknande det i USA, där en stor del av det sociala arbetet, i vart fall enligt folkhälsoministerns intentioner, ska kunna utföras som välgörenhet, i stället för att vara en social rättighet.

I början av 1980-talet hade Träindustriarbetareförbundet två mål i Arbetsdomstolen, där elever som en del av sin utbildning arbetade som industri­arbetare. Facket menade att eleverna skulle avlönas enligt kollektivavtalet, eftersom de utförde vanligt arbete. Till allmän förvåning vann facket. Men för den som kunde sin arbetsrätt var domen inte så konstig, för AD dömde efter den viktigaste huvudprincipen för kollektivavtalet, nämligen att det ska skydda mot lönekonkurrens. Och eftersom arbetsgivaren fick arbetskraften gratis, var det ett självklart fall av lönekonkurrens, som avtalet alltså förbjöd.

Det är allvarligt nog att den solidariska tanken, att vård och omsorg skall vara en rättighet oberoende av välgörenhet, angrips. Men ur facklig synpunkt är lönekonkurrensen ett långt allvarligare problem. När kommunalt, eller för den delen privat anställda, börjar konkurrera med företag som delvis baserar sin verksamhet på obetald eller icke avtalsenligt betald arbetskraft, kommer man att få problem med just lönekonkurrens.

När det gäller dementa eller andra utsatta grupper i äldrevården har de mycket svårt att försvara sina rättigheter. Med kännedom om kommunernas pressade ekonomiska situation kan man nog förvänta sig att de kommer att styra mot så billig verksamhet som möjligt för dessa grupper. Och inget är billigare än gratis!

Därför kommer i förlängningen välgörenhetsarbete som ett sätt att minska kostnaderna för det allmänna att användas och sannolikt inte bara inom vården. Det finns därför all anledning att ur facklig synpunkt hålla ögonen på denna utveckling. Vill du läsa utbildningsdomarna från 1980-talet, som fortfarande är i högsta grad aktuella, så finns de på min hemsida kurt.nu ­under historiska domar från AD.

Kurt Junesjö är arbetsrättsexpert