Jämställda parter?

Den 10 augusti 2007 informerade Norrtälje kommun de lokala facken om att man anställt en ny kommundirektör utan att detta hade föregåtts av några medbestämmandeförhandlingar enligt 11 § MBL. SKTF stämde till Arbetsdomstolen och begärde 100 000 kr i skadestånd.

När MBL kom 1976 kallade Olof Palme denna för den största demokratireformen sedan den allmänna rösträtten. Kjell Olof Feldt konstaterar i sina minnen (DN 2006-02-25) att Olof Palme då tog i. I dag vet vi att MBL inte skapade någon ny maktbalans mellan arbete och kapital. Men den rättade till lite av obalansen, bl.a. genom att facket fick rätt till information och förhandlingar i viktiga frågor genom 11 § MBL. Förhandlingsskyldigheten gäller bara inför viktiga förändringar där arbetsgivaren ensam har beslutanderätt, s.k. § 32-frågor (efter § 32 i dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens stadga att arbetsgivaren ägde fritt leda och fördela arbetet och fritt antaga och avskeda arbetare).

Att förhandlingsskyldigheten bara gäller § 32-frågor medför att arbetsgivaren kan lyssna på facket i förhandlingarna och sedan säga: ”Jag har hört vad ni säger, men jag ändrar mig inte.” Bestämmelsen kallas därför lite föraktfullt för tutan, arbetsgivaren måste tuta innan han kör över facket.

Men 11 § MBL blev snart en del av den välfungerande svenska modellen. Arbetsgivaren kunde ta till vara arbetstagarnas erfarenhet och kunskap eftersom de hade en kanal och inte var rädda för att föra fram kritiska synpunkter när arbetsgivaren var på väg att göra något dumt. Kloka arbetsgivare gjorde därför medbestämmandet till en del i en förbättrad produktion. Och facket fick en kanal att positivt påverka medlemmarnas arbetsförhållanden. En sådan kritisk kunskapsöverföring är t.ex. inte lika naturlig i de centraleuropiska länderna som ofta har en mer hierarkisk arbetsledning. Man gör som man blir tillsagd, även när det är dumt. Det är förenklat, men har man upplevt fransk eller tysk byråkrati, vet man att skillnaden är påtaglig.

Nå vad har nu detta med att Norrtälje i AD att göra? 

Tillsättningen av en av de viktigaste tjänsterna i kommunen, var uppenbart en fråga som kommunen var skyldig att förhandla inför enligt 11 § MBL. Norrtälje medgav talan och dömdes att betala 100 000 kronor till SKTF. Domen är därför helt ointressant ur juridisk synpunkt.

Men den är intressant som ett uttryck för en ny trend bland arbetsgivare som struntar i viktiga regler i lag eller kollektivavtal. Facket är inte längre en viktig part. Att den borgerliga kommunledningen i Norrtälje dessutom blev förbannade och sade upp samverkansavtalet när SKTF krävde sin lagliga rätt till förhandling, är ytterligare ett uttryck för att facket inte längre ses som jämställd, utan som underställd part. Så här motiverar nämligen den tillförordnade kommundirektören Sören Karlsson uppsägningen av det lokala samverkansavtalet: ”Samverkan bygger på att båda parter är nöjda med samarbetet, men stämningen till AD är ett tecken på att SKTF är missnöjda. Då är det bäst att vi sätter oss ned och skapar en ny form för vår framtida samverkan”.

Hur ändrar man en sådan utveckling? SKTF:s sätt  att jobba i Norrtälje är effektivt. Det skapar i längden respekt för organisationen. Att schavottera i AD och betala skadestånd orkar få arbetsgivare med. Att klimatet då övergångsvis kan bli lite strävt, får den fackliga organisationen ta. Ett fack som likt stataren kröker rygg för husbonden fyller ingen funktion för medlemmarna. Vill du läsa domen så finns den på min hemsida www.kurt.nu. Kurt Junesjö 2008-11-19