LAS en papperstiger?

1938 träffade LO och SAF Saltsjöbadsavtalet. Nu i mars kraschade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal för den s.k. svenska modellen. Svenskt Näringsliv (SN) menade bl.a. att LO och PTK inte tillräckligt ställde upp på att öka arbetsgivarens makt över vilka som ska sägas upp vid en nerdragning.

Finansminister Anders Borgs kritiserar i Ekots lördagsintervju SN som ”tondövt”:

– När jag nu tittar på arbetsrättsliga regler i Sverige då kan jag notera att här kan man säga upp 30-40 procent av personalen på sex-nio månader i Sverige. Vi har en av Europas mest flexibla arbetsmarknader. ”Anders Borgs analys av de svenska reglerna om uppsägning pga. arbetsbrist är tyvärr riktig. Det kan ju kännas lite dystert, nu när neddragningarna sveper som en stormvåg över Sverige.

Bakgrunden till det bristande skyddet är att arbetsbrist inte är något objektivt begrepp. Huvudregeln är att om arbetsgivaren vill minska arbetsstyrkan, så är det saklig grund för uppsägning pga. arbetsbrist. Men han får inte säga upp en dag och anställa nästa dag, bara för att bli av med någon han inte gillar. Sådan fingerad arbetsbrist underkänns av Arbetsdomstolen, AD.  Även uppsägning ”för säkerhets skull” är förbjuden.

Innan arbetsgivaren säger upp är han skyldig att pröva möjligheten att omplacera till annan verksamhet. Om arbetsgivaren är kommun gäller omplaceringsskyldigheten hela kommunen. Om många lärare sägs upp samtidigt tunnas omplaceringsskyldigheten enligt AD ut, men arbetsgivaren får inte missköta sin utredningsskyldighet. Då kan uppsägningen bli ogiltig.

Också anställningsskyddslagens turordningsregler ger rättsäkerhet. Unionens facktidning Kollega gjorde i höstas en ovanligt korkad medlemsenkät: ”Ska anställningstid eller kompetens/kvalifikatoner väga tyngst?” (underförstått vid uppsägning pga. arbetsbrist). . Föga förvånande svarar 64 % Kompetens, 27 % Anställningstid och 8 % Vet ej. Om tidningen i stället frågat: ”Tycker du att arbetsgivaren fritt ska välja vem som sägs upp, eller ska det finnas rättsäkerhet?” skulle siffrorna istället säkert varit 99 % för rättsäkerhet.

För så enkelt är det. Turordningen sist in– först ut vid uppsägning pga. arbetsbrist skapar rättvisa. Genom att ersätta anställningsår med kompetens förvandlar man en rak och enkel matematisk regel till en som arbetsgivaren enligt sin arbetsledningsrätt nästan helt förfogar över. Men turordningsregeln skyddar endast tillsvidareanställda, anställningar för arbetstagare med tillfälliga anställningar kan upphöra när tidsbegränsningen går ut, oberoende av anställningstid.

Turodningsreglerna ger också facket en stark position vid förhandling om s.k. avtalsturordning. Facket säger: ”Vi ska ha ren lagturordning, sist in– först ut.” Arbetsgivaren säger: ”Men då klarar jag ju inte verksamheten, det blir bara gamlingar kvar.” ”Ok”, säger facket, ”om du pröjsar ordentliga avgångsvederlag till dem som är 60+ och vill sluta, så låter vi dem gå först.” Facket fixar bra villkor till dem som trots allt blir av med jobbet, och arbetsgivaren får en välfungerande verksamhet. Det är så LAS är tänkt, inte att arbetsgivaren som en brukspatron på 1800-talet, bestämmer allt. Men facket ska bara träffa kollektivavtal om avsteg från lagturordningen om det blir rättvist och medlemmarna får bra betalt för det.

Så LAS är ingen papperstiger. Den ger ett bra skydd mot godtycke. Men för det krävs både facklig bevakning och medvetenhet. Vill du veta mer om AD:s praxis så finns det många domar om uppsägning pga. arbetsbrist på min hemsida www.kurt.nu. Kurt Junesjö 2009-03-16