”Man måste vara lönsam”

Tjänstemännen på Korsnäs ska få sina prestationer betygsatta enligt en ny kompetensanalys ”Cheferna har redan hunnit använda analysen för att plocka fram ett antal framtidsämnen. Nu ska de övriga efter samtal med sin chef, få betyg utifrån sju kriterier, däribland affärstänkande, utvecklingsförmåga och samarbetsförmåga. Ett A för topprestationer ett C för insatser under medel.” ”Den som blir C-klassad kan bli omplacerad eller förlora jobbet” (SIF-tidningen 3/2003).

Men hur går det då för den som inte klarar av att förbättra sina betyg? ”Man måste vara lönsam i den här sortens industri. Om man inte vill utvecklas, om man inte är utvecklingsbar så tycker jag, lite överdrivet, att man ska jobba någon annanstans.” Så säger SIF-klubbens ordförande på Korsnäs.

Den syn på arbetstagaren och fackets roll som kommer till uttryck här är typisk för dagens arbetsliv, antingen det rör sig om arbetare eller tjänstemän, offentliganställda eller privatanställda. Det är två nya tendenser.

1.      En inställning där arbetsgivaren tror att han bara behöver utveckla och behålla dem som han själv klassar som lönsamma eller duktiga. De andra ska gallras ut, eller åtminstone nedvärderas, så att de förstår att det nuvarande jobbet inte är lämpligt och därför självmant lämnar skutan.

2.      En inställning där den fackliga organisationen tror att den tjänar medlemmarnas intressen bäst genom att helhjärtat gynna arbetsgivarens verksamhet. Enligt de mest extrema förbunden är fackets uppgift här endast att vara en ”coach” till medlemmarnas individuella löneutveckling, som det så ungdomsanpassat heter.

I denna miljö bestämmer självklart arbetsgivaren, sätter betyg och rankar vilka han ska premiera och göra sig av med. Facket blir försvarsadvokat åt företagsledningen.

Varför har det blivit så, trots att vi har i stort sett samma starka arbetsrättsliga lagar som på det radikala 1970-talet? En förklaring är att den stora arbetslösheten under det förra decenniet delvis knäckte facket. Man blev så rädd för att jobben skulle försvinna att man lät arbetsgivaren styra.

Men det är inte den viktigaste förklaringen. Den ligger mer på det mentala planet. SAF, numera Svenskt näringsliv har enligt en långsiktig strategi brutit samarbetslinjen mellan fack och arbetsgivare och gått in för en konfrontationspolitik. Det mest brutala uttrycket för denna linje fäste man på pränt vid SAF:s kongress 1989: Lönen är inte en förhandlingsfråga det är arbetsgivarens verktyg.

Dagens löneavtal med allt individuellare löner ökar arbetsgivarens makt. Fackets enda maktmedel i förhandlingar, stridsåtgärden, kan inte utnyttjas. Den finns endast vid den centrala löneförhandlingen, vid den lokala, där lönen i dag sätts, råder fredsplikt. Blir man inte överens i lokala förhandlingar så sätter arbetsgivaren lönen ensidigt enligt de flesta tjänstemannaavtal och även enligt många arbetaravtal.

Sverige har i dag den snabbast växande lönespridningen i Västeuropa, där bl.a. kvinnor drabbas.  Det beror på att facken inte bedriver någon medveten lönepolitik t.ex. genom kvinnolönepotter, låglönepotter och generella lönehöjningar, utan redan har givit lönesättningsverktyget till arbetsgivaren, fast kamouflerat i en lokal förhandlingsdräkt. Förhandling där ena parten saknar maktmedel är inte förhandling, utan ett lite långsammare sätt att säga ja.

Nå men vad har detta nu med den snuskiga kompetensanalysen på Korsnäs att göra. Grundläggande för båda systemen är att det är arbetsgivaren som bestämmer vad som är rätt eller fel, premierar eller bestraffar. Arbetstagaren behandlas inte rättvist och värdigt med respekt för individen som jämställd part, utan som ett tjänstehjon, med mössan i hand.

En arbetsplats som bygger på kontroll och rättsosäkerhet ger en otrygg arbetsmiljö. Där vantrivs rädda människor. Att en sådan arbetsplats är en dålig arbetsplats, visar föga överraskande den arbetsmiljöforskning som finns. Rädda människor tar inga egna initiativ och blir i värsta fall sjuka. Vi får tysta arbetsplatser där de anställda inte vågar kritisera missförhållanden, vilket förstärker den negativa utvecklingen.  Det är motsatsen till även det arbetsgivaren egentligen behöver.

Det är egendomligt att denna utveckling trots det fortsätter.  SIF-ordföranden på Korsnäs är inte unik, utan har många anhängare i de fackliga organisationerna både lokalt och tyvärr framförallt centralt.