Många tror att en arbetstagares främsta arbetsuppgift är att utföra sitt arbete bra och noggrant. Arbetsrättsligt är det inte så. Man kan slarva ganska mycket i arbetet utan att det är saklig grund för uppsägning.

Men lyder man inte order, för att utrycka sig i militära termer, så blir man inte gammal på jobbet om arbetsgivaren vill använde denna  ordervägran för att göra sig av med arbetstagaren.

Och det är ingen slump att jag använder det militära uttrycket lyda order, för inom arbetslivet är lydnadsplikten absolut. Så länge arbetsgivaren inte beordrar dig att utföra något som strider mot lag och goda seder, ska du lyda. Det strider t.ex. mot lag och goda seder att beordra en lastbilchaufför att köra sin lastbil med överlast. Det är han inte skyldig att göra enligt arbetsdomstolen.

Men det finns också undantag för den absoluta lydnadsplikten. En domare kan inte av sin arbetsledare beordras att döma på ett visst sätt. I det fallet beror det på en direkt av en bestämmelse i regeringsformen som är en av våra grundlagar. När det gäller domare följer det. Men också vanliga offentliga tjänstemän som t.ex offentliganställda lärare, har ätt att besluta självständigt under lagarna t.ex när de sätter betyg. Ingen kan beordra en lärare att sätta ett visst betyg. Det gäller offentliganställda lärare, när det gäller privatanställda finns inget lagskydd.

Men också för offentliganställda lärare har det privaträttsliga synsättet börjat färga av sig, att man är skyldig att lyda order även när det gäller myndighetsutövning, som det heter när man belsutar om enskild rättigher, i vårt exempel sätter betyg för en elev.

Delvis är detta en följd av en reform som succesivt genomförts sedan 1965, då offentliganställda tjänstemän fick förhandlings- och strejkrätt. Men framförallt är det en följd av en rättsbildning genom praxis, som man brukar säga när domstolar eller myndigheter genom sina domar eller beslut utan förändringar av lagstiftningen förändra rättstillämpningen.

En viktig möjlighet att göra sig av med en tjänsteman som är obekväm i sina beslut är att omplacera honom eller henne. För att skydda offentliga tjänstemäns rätt att besluta utan ovidkommande hänsyn, var de därför tidigare oavsättliga genom s.k. ordinarie tjänster. Det har domare och åklagare fortfarande, men de är i princip den enda grupp som har behållit detta skydd.

För privatanställda, men även för offentliganställda har Arbetsdomstolen genom sin praxis utvidgat arbetsgivarens rätt att omplacera, utryckt på ett annat sätt man har minskat på befattningsskyddet för framförallt tjänstemän. Vi ska visa hur denna ökade möjlighet till omplaceringar har ökat arbetsgivarens medel att tvinga den offentlige tjänstemannen att besluta på det oms arbetsgivaren vill.