Kritik eller tystnad?

Den här gången ska krönikan handla om ett rättsfall. Än värre är att rättsfallet är om något som kan tyckas som så ointressant som en tjänstledighetsöverenskommelse och om denna var förenlig med en konstitutorialtjänst,.

Bakgrunden var att arbetsledningen vid ett universitet inte gillade en professor:

”Sedan länge har det rått konflikt mellan Lars H och ledningen för såväl universitetet som sjukvårdshuvudmannen. Det har även rått konflikter mellan Lars H och andra anställda. Dessa konflikter har orsakat svåra arbetsmiljöproblem.” (Arbetsdomstolen dom 2002 nr 90)

Det fixade man vist nog så att Lars H beviljades tjänstledigt tills han skulle gå i pension 2004 med löfte om att han skulle få behålla sitt befattningsarvode på 18 000 kr per månad under ledigheten. Problemet, i vart fall ur arbetsledningens synpunkt, var att Lars H ångrade sig. Han ville inte vara tjänstledig längre utan återgå i arbete.

Arbetsdomstolen prövade om Lars H och universitet hade träffat en bindande överenskommelse om tjänstledighet så att Lars H inte skulle få komma tillbaka i arbete trots att han ville. Och det tyckte AD att det var, så Lars H fick inte komma tillbaka.

Men så var det här med konstitutorialen. Lärare som är gamla i gården vet att detta var en typ av ordinarie tjänst som innebar att den anställde endast kunde skiljas från tjänsten av domstol, och detta då endast om man begått något allvarligt brott. Den avskaffades 1976, men finns i vissa fall kvar för dem som hade en sådan tjänst. Den finns också kvar något motsvarande, fullmaktanställning för t.ex. domare och åklagare. Men även en stor del av lärarna som hade statligt reglerade löner var tidigare anställda på fullmaktstjänst.

Bakgrunden till detta reder en av Sveriges skickligaste förvaltningrättsjurister ut i en artikel där han anser att AD dömt så fel att högsta domstolen skulle upphäva domen om Lars H begärde resning. Och det har bara såvitt jag kommer ihåg endast hänt någon gång tidigare i AD:s historia.

Oavsättligheten har enligt juristen inte tillkommit i den enskildes intresse, utan i samhällets, Tjänstemannakåren skulle inte kunna påverkas av ovidkommande intressen när de fullgjorde sitt arbete. Därför kan den enskilde inte genom ett eget avtal med arbetsgivaren ta bort detta oavsättlighetsskydd. Det är lagen som gäller.

Ja det här var ju inte så spännande kanske du säger. Vad har det med dagens situation att göra.

Jo massor. Det säger något om samhällets förändrade syn på läraren. Den statliga regleringen av tjänsterna som lärare, upphörde 1990. Systemet med ordinarie tjänster hade börjat avvecklas dessförinnan. Men fram till dess hade alltså samhället ansett lärare vara en så viktig grupp, att de hade samma ställning som de i dag oavsättliga domarna som skydd för sin integritet.

I dag värderas inte lärarnas självständighet högt, om man skall lägga denna måttstock på dem. De kan privatanställas, utan att staten lägger sig i hur den private arbetsgivaren utformar villkoren. Lönesättningen sker i sista hand för alla lärare efter arbetsgivarens fria bedömning, även om vissa förhandlingsformer finns fastlagda. Det är också omvittnat att lärare i dag tillhör dem som är räddast för att yttra sig i arbetet. Så här säger Professor Gunnar Aronsson i sin rapport Kritik eller tystnad:Inom grund och gymnasieskolan framkommer också en negativ bild med höga andelar som anser sig riskera få en försämrad ställning om de framför kritiska synpunkter. Bland gymnasielärarna är det så många som 27%. och bland grundskollärarna 21%.”

Det är ingen bra utveckling att de som ska förmedla de grundläggande demokratiska värderingarna till Sveriges nya medborgare är rädda. Men det är inget som inte går att fixa.

När Svenska kyrkan privatiserades skrev kyrkan och facken ett kollektivavtal att yttrandefriheten skulle skyddas. Och nog skulle ett sådant avtal också fylla sin funktion för lärare. Så varför inte försöka?