Att avskaffa facket med lönesamtal?

Lönesamtal kallades tidigare planeringssamtal. De handlade då om hur man skulle planera utbildning och annan utveckling i arbetet. Jag kommer själv ihåg hur jag som chef på 70-talet, sannolikt med rätta, blev grundligt utskälld för mitt bristande arbetsledarskap. Det var alltså i bästa fall en ganska jämställd verksamhet. Men nu kallas planeringssamtalen lönesamtal och det är något helt anat:

·        De går långt ned i lönenivåerna. Kommunalarbetareförbundet tillåter t.ex. lönesamtal även för sina stora lägst avlönade grupper.

·        Lönesamtalen har ersatt det lokala förhandlingsvarvet i många centrala avtal. Ledarna har t.ex. inte någon central avtalsnorm för lönebildningen. Den är ersatt med individuella lönesamtal. Att det kan ta en ände med förskräckelse, fick den säljare erfara som sades upp när han vägrade acceptera lönesänkning med mer än 30 %. Arbetsdomstolen godkände uppsägningen eftersom det centrala löneavtal som Ledarna träffat, utan garanterad lönehöjning, inte gav löneskydd. Arbetsgivaren hade rätt att sänka lönen. (AD 2001 nr 107 Vill Du läsa domen i sin helhet så sök på ”Ledarna” på min hemsida www.kurt.nu.).

Försäkringstjänstemannaförbundet har ett löneavtal som bygger på lönesamtal som lokal lönesättningsmetod. De har gjort en enkät bland medlemmarna om lönesystemet. Sammanfattningen är:

”Lönesamtalsmodellen fungerar och tillfredställer de flesta. En tämligen stor grupp tycker dock att det är svårt att samtala om lönen i lönesamtalet: kvinnor mer än män, äldre mer än yngre. Personer som har lågt självförtroende, som har svårt att hävda sig själva eller som inte gillar att tävla, tycker inte om lönesamtal”.…”drygt 60 % av de anställda ansåg att de inte haft någon nytta av facket på sin arbetsplats.” (FTF:s medlemstidning 2003 nr 7)

I en stort uppslagen artikel har SIF:s ordförande, Mari-Ann Krantz ”rättvisa löner i sikte”. (DN 2003-10-14) Detta eftersom man nu, något sent kan det tyckas, upptäckt att de kvinnliga medlemmarna tjänar 2 175 kronor mindre än motsvarande män. Den enda fackliga strategi som SIF redovisar är ”fler kvinnliga förhandlare i Sif-leden”. Som metod verkar den något svag.

1/3 av industriarbetarkvinnorna har under 16 000 kr i lön men bara 1/10 av männen. (Dagens industri 2003 nr 10.) Avtalssekreterarna i industriförbunden  ser kompetensutveckling som medlet, trots att betald utbildning för LO-arbetare under den tid man tillämpat denna strategi gått ner från 2,7 till 2,3 % av arbetstiden.

Det värsta är att löneskillnaderna för alla dessa grupper bara har ökat under de sista tio åren. Analysen verkar inte så svår. Fackföreningarna lämnar de svagaste medlemmarna i sticket. Det framgår med önskvärd tydlighet av FTF:s undersökning och löneutvecklingen för kvinnorna. Och medlemmarna känner inte längre facket som sitt styrkebälte. Det säger sig självt. De starka, som själva kan fixa sin lön, behöver inte facket. De svaga behöver inte facket, för de blir inte hjälpta. Facket bedriver alltså, till glädje för arbetsgivaren, en självavskaffande verksamhet.

Men ingen är stark och attraktiv för arbetsgivaren under hela sitt yrkesverksamma liv. Att bli gammal är ett något som drabbar de flesta, att bli obekväm, att bli omodern i kunskaper eller metoder, eller att helt enkelt bara genom konjunkturen gå in i en yrkesgrupp som inte längre efterfrågas på arbetsmarknaden. Då behöver du den fackliga styrkan, för det är ingen självklarhet att marknadskrafterna ska styra ditt liv.

Ett fack som bara bygger på de starka, och inte på solidaritet, kommer att försvinna. Så det är bara att börja jobba för att få även ditt fack att ska börja trycka på för din och sin egen överlevnad.