I vems intresse?

Arbetsrätten i Sverige präglas av en gammal tids värderingar. Den anställde har t.ex. en lydnadsplikt mot arbetsgivaren som inte skiljer sig mycket från den som ett tjänstehjon på 1800-talet var skyldig att visa mot sin husbonde enligt 1833 år tjänstehjonsstadga, som den tidens viktigaste arbetsrättslag hette.

Något utrymme för självständigt tänkande finns inte i arbetsrätten, om det självständiga tänkandet medför att den anställde bryter mot arbetsgivarens uttryckliga order. Det är bara om arbetsgivarens order strider mot lag eller goda seder, eller om det är allvarlig fara för den anställde liv eller hälsa som arbetstagaren får vägra lyda order.

Leif Kåvestad var hälsoskyddsinspektör i Stockholm. 1990 anställdes han för att svara för kommunens kontroll av sk sjuka hus, en uppgift han var särskilt utbildad för. Men den 7 januari 1997 bestämde hans chefer att han skulle arbeta med annat. Han hade varit obekväm och ålagt bostadsbolagen att sanera sina fastigheter för 100-tals miljoner kronor. Det kunde förstås inte kommunen åberopa mot honom utan man skyllde på att han varit osmidig och mer företrätt hyresgästerna än sin uppdragsgivare miljö och hälsoskyddsnämnden. Vad det nu skulle vara för skillnad på det, just det är väl myndighetens uppgift.

Normalt ingår det i arbetsgivarens sk § 32-befogenheter, att näst intill fritt bestämma över arbetstagarens arbetsuppgifter. Genom en dom i Arbetsdomstolen, AD 1978 nr 89, förstärktes arbetstagarens rättigheter vid omplacering. Om omplaceringen är ingripande för den anställde måste arbetsgivaren visa att han har välgrundade skäl att göra den. Domen kallas Bastubadardomen. Arbetsdomstolen skulle pröva om arbetsgivaren enligt denna princip var förhindrad att omplacera Kåvestad.

Men Leif Kåvestad hade ytterligare skydd mot obefogad omplacering. På det kommunala området måste arbetsgivaren dessutom ha vägande skäl för att flytta arbetstagaren mot hans önskan.

Sjuka hus brukar man kalla sådana, där man byggt in mögel och fuktproblem genom felaktiga byggmetoder, bl.a. sk flytspackel. Leif ansåg att p.g.a. att hans uppdrag att värna de boendes hälsa, var det nödvändigt att göra dessa hus friska. Men att rätta till husen kostade  stora pengar.

Leif Kåvestad hamnade således i den klassiska motsättningen mellan en svag grupp, de boende, och starka kapitalintressen. Den uppbackning han fick av sina chefer för att hjälpa de boende var obefintlig. När byggherrarna började mullra om orimliga kostnader genom Leif Kåvestads beslut, försökte cheferna få stopp på dennes inspektionsverksamhet.

Arbetsgivaren redovisade i Arbetsdomstolen en mängd fel som man menade att Leif Kåvestad skulle ha gjort i sitt arbete. Arbetsdomstolens hittade inga fel i Kåvestads sätt att arbeta. Men man menade att han gjort olämpliga uttalanden i kontakter med framförallt allmänheten. Den allvarligaste anmärkningen var, att han på frågan från föräldrar vid ett föräldramöte, om Leif Kåvestad skulle kunna tänka sig att ha sina egna barn på det sjuka fritidshemmet, svarade ”han skulle inte släppa in sina barn där utan möjligen bara för att barnet skulle dricka ett glas mjölk”. Fritidshemmet stängdes strax därefter på grund av sanitär olägenhet. Leif Kåvestads uttalande var alltså något drastiskt men korrekt.

Vad säger då Arbetsdomstolens majoritet (AD 1999 nr 48)? Tyvärr går den på arbetsgivarens linje:

Det kan inte råda något tvivel om att en tillsynsverksamhet av detta slag allvarligt försvåras om utomstående intressenter kan konstatera att handläggarna på myndigheten inte kan hantera ärendena och uppträda på ett korrekt sätt. Arbetsdomstolen vill i anslutning till detta framhålla att det i målet inte har getts något som helst belägg för vad SKTF har antytt om att ändringen i Leif Kåvestads arbetsförhållanden i realiteten har företagits efter påtryckningar från större fastighetsägare inom kommunen.”

Fan tro´t sa Rellingen. AD är nog bara lite blind på det ögat.

Vad kan man dra för slutsatser av Arbetsdomstolens dom? Självständiga tjänstemän som hårt driver dem vars intresse de är satta att försvara, boende och andra medborgare, måste uppträda med silkesvantar om de ska förvänta sig stöd i Arbetsdomstolen. Frågan är om en tjänsteman med silkesvantar kan flytta på så stora ekonomiska intressenter som bostadsbolag.

Men det slutar inte här. Stockholms kommun fortsätter att trakassera Kåvestad även sedan han omplacerats. Han blev sjuk och fick sin skada godkänd som arbetsskada av försäkringskassan p.g.a. kränkande särbehandling. Han anmäler kommunen 2 gånger för kränkande särbehandling till arbetsmiljöinspektionen, som dock inte att tar upp hans anmälan bl.a. eftersom den inte kommer från huvudskyddsombudet.

Och kommunen fortsätter att bluffa om sina sjuka hus. När miljöskyddsnämnden i en remiss till kommunstyrelsen uppger att det endast finns en anmälan om sjuka hus, kontrollerar Kåvestad sina papper. Det visar sig att 14 servicehus anmälts och att det finns 30 anmälningar om sjuka hus. Han ringer en åklagare och undrar om det inte kan vara brottsligt att bluffa om miljön på det sättet. Åklagaren ber honom formulera sina tankar i en anmälan. Ärendet utreds fortfarande av polisen eftersom det kan vara fråga om tjänstefel.

Men Stockholms kommun har fått sin förevändning att klippa till. De avskedar Kåvestad. Han har varit illojal genom att anmäla sina chefer. Avsikten är klar. Det är ganska uppenbart att de handlingar som åberopas inte är saklig grund för avskedande. En kommunal tjänsteman har yttrandefrihet. Det finns dessutom en ILO-konvention, nr 158 om anställningsskydd, som Sverige har godkänt. Den förbjuder uppsägning pga. av anmälan till en myndighet.

Men Stockholms kommuns väg är utstakad. Man tänker inte återta Kåvestad även om man förlorar i arbetsdomstolen utan använda skattebetalarnas pengar till att lösa ut honom enligt en dålig bestämmelse i anställningsskyddslagen, § 39. När Värö bruk 1994 försökte sig på samma sak mot yttrandefrihetskämpen Kjell-Erik Karlsson lade arbetskamraterna ner arbetet i en vild strejk, så han fick behålla jobbet. Tänk om de kommunanställda i Stockholm skulle göra samma sak Att gå ut i olagliga strejker verkar vara enda sättet att behålla yttrandefriheten i Sverige. Vad säger vår rättviseminister? Är det är inte snart dags för en bättre lagstiftning?