Bota det sjuka Sverige!

Sverige är sjukt. Kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner var 93 miljarder förra året och beräknas i år gå upp till svindlande 143 miljarder kronor.

Men vi är inte ensamma. På tio år har t.ex. antalet som lämnar arbetsmarkanden efter arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga i USA nästan fördubblats  från knappt tre miljoner till nära 5,4 miljoner.

Samtidigt rasar börserna. Det visar sig att många av börsbolagen har stora uppblåsta vinstredovisningar som bara tjänat syftet att göra aktiemarkanden glad och blåsa upp det egna bolagets börskurs.

Finns det något samband? Jag menar det.

När världens största tillverkare av byggmaskiner och bulldozrar, Caterpillar i USA, gick dåligt under 80-talet, nyinvesterade företaget, satsade på datorstyrda maskiner och gav åter lysande vinst 1991. Då sänkte man lönerna med 20 % och arbetstiden förlängdes. Mycket av produktionen lades över på andra fabriker och underleverantörer i låglöneländer. I december 1995 erkände sig Bilarbetareförbundet besegrat och uppmanade arbetarna att gå tillbaka på företagets ensidigt fastställda villkor.

Chefen för Caterpillar, Donald Fites, blev en hjälte i den amerikanska finansvärlden. Han var bland de första som framgångsrikt tillämpade metoder som vi också i Sverige har fått känna på. På svengelska heter det “downsizing“ (nedbantning), “outsourcing“ (utflyttningar), reengineering (omorganisation). Det är åtgärder som används som verksamma medel för att sänka lönenivån och pressa mer ur arbetstagarna, allt i syfte att sänka lönekostnaderna.

Profeten för den här utvecklingen är som man kan förstå en amerikan, ekonomen Alfred Rappaport. Rappaport sade att det som är intressant för aktieägarna är bara hur mycket vinst företaget kan betala ut. Dvs. den del av företagets egendom som kan översättas i kontanter. För tidigare företagsledare var målet att ackumulera kapital i företaget för att vidareutveckla och trygga företagets överlevnad det väsentliga.

De nya kapitalägarna; institutioner, pensionskassor, banker och fonder kastade ut den gamla företagsledningen som ville konsolidera jobben och öka sysselsättningen och tillsätter direktörer som ställer upp på kapitalägarnas vinstmaximering. Det viktiga är vinsten, inte hur företaget går långsiktigt. Eftersom det är en mycket kortsiktig strategi hoppar kapitalet hela tiden runt till de företag som just då ger den högsta avkastningen. Vad som händer med arbetstagarna är man helt ointresserad av. Det är en kapitalism som börjar likna gammal rövarakapitalism från 1800-talet.

Det här är en internationell utveckling. Men när kapitalägarna inte längre förmådde downsiza och outsourca mer så började man fiffla med bokföringen. Aktiemarknaden hade vant sig vid vinstmarginaler som byggde på att företagen sålde ut sitt egna kapital och pressade arbetskraften till sista svettdroppen. Och att företag skall ge en vinst på 15-20 % om året när den genomsnittliga produktionsökning ligger som mest på 3 á 4 % innebär ju att någon får mindre pengar eller sämre arbetsförhållanden. Arbetstagarna fick bägge delar. Men när nu vinsterna började gå ner och aktiemarkanden vika var redan produktionen fast i ett dåligt mönster.  Jobbarna på byggen arbetade under korta byggtider, och de löpande banden i industrin körde med ännu högre takt än tidigare.

Det här var ett mönster som också spred sig till den offentliga sektorn. Genom offentlig upphandling pressades priset genom s.k. rationaliseringar. Eftersom det inom offentlig verksamhet bl.a. vården och trafiken är personalkostnaderna som är tunga, så pressade man löne- och anställningsvillkoren. Busschaufförerna fick så tighta schema att de inte hade tid att kissa. Kommunals strejk 1999 om något så elementärt som kisspauser visar hur långt man genom offentlig upphandling lyckats pressa arbetskraften.

Och nu slår det tillbaka. Det är väl inte alla de 143 miljarderna i sjukersättning som beror på dessa pressade arbetsförhållanden, men en stor andel är det. Besparingen genom offentlig upphandling, och downsizing och outsourcing har alltså blivit väldigt dyr för samhället.

Det här är ingen vare sig samhällekonomiskt eller ens företagsekonomiskt lönsam utveckling. Den ”magra produktionen” eller lean production som det heter på svengelska är alltså i själva verket ganska fet. Det är bara det att kostnaden kommer på ett annat konto.

Vad kan man då göra åt detta. Ja det finns ju självklara och enkla åtgärder som borde vara genomförda för länge sedan

§         Återställ anställningsskyddet. Det är inte rimligt att nästan 50 % av LO:s unga kvinnor i dag har en tidsbegränsad anställning. Osäkra arbetsförhållanden ger ohälsa LAS måste förbättras här.

§         Heltidsanställning ska vara en rättighet. Deltidsanställda ska alltid ha rätt till full sysselsättning. Även här är det LO:s unga kvinnor som råkat illa ut med nästan  50 % deltidsanställning, i de flesta fall ofrivilligt. Här har Mona Sahlin utlovat en lagändring, vi får se vad som kommer.

Men Facken måste också kräva ordentliga försäkringar så att arbetstagarna bibehålls vid en oförändrad inkomstnivå även vid långtidssjukdom och sådan normal förslitning i arbetet som i dag inte klassas som arbetsskada. Det är inte rimligt att t.ex. byggnadsarbetare och målare har en så pressad arbetssituation att nästan ingen uppnår pensionsåldern i arbetet. Att man dessutom inte får ekonomisk kompensation för att man slitit ut sig i arbetet utan tvärtom åker ur det sociala trygghetssystemet genom utförsäkring gör det ännu orimligare.

En sådan försäkring måste vara branschgemensam. Den enskilde arbetsgivaren ska inte drabbas direkt, då får vi bara ytterligare sållning av arbetskraften och utslagning av svaga grupper på arbetsmarknaden. Genom en försäkring som bekostas av arbetsgivaren får man dessutom raka rör mellan kostnaderna för sjukfrånvaro och branschens verkliga kostnader för en dålig arbetsmiljö. Endast sådana åtgärder kan långsiktigt förändra utvecklingen. Det måste till ekonomiska styrmedel för att vända utvecklingen

Kurt Junesjö

2002-09-08