Om vi bara vill, så fixar det!

En annan svårighet i förhandlingarna är att arbetsgivarna säger nej till siffersatta löneökningar i de centrala avtalen. De vill inte heller förändra de allmänna avtalsvillkoren, förutom att de vill öka möjligheten att frångå de centrala avtalen lokalt.

– I vanliga fall brukar förhandlingarna gå till så att vi byter grejer med varandra, men då vi inte yrkat på något finns det inget att byta med.” LO -tidningen 2010-02-25

Ta och läs båda styckena noggrant. Den som pratar om att byta grejor är nämligen Tomas Undin, biträdande förhandlingschef för Teknikföretagen, i de pågående förhandlingarna om ett nytt Teknikavtal. Han anser det tydligen så självklart att IF-Metall ska lämna ännu mer åt arbetsgivaren att själv bestämma lokalt att det inte ens är en bytesvara.  Det ingår enligt honom i arbetsgivarens urgamla rätt att leda och fördela arbetet.

Texten ovan ger anledning att reflektera över tre avgörande misstag som nästan alla LO-förbund gjort i de centrala löneförhandlingarna, faktiskt ända sedan slutet av 1980-talet:

Lönehöjningar mot försämringar dålig affär

1.      ”vi byter grejer med varandra”. Facket säljer t.ex ut starka bestämmelser i avtalet mot lönehöjningar. Det gjorde IF-metall i den senaste avtalsrörelsen. Jag menar nu inte det förskräckliga lönesänkningsavtal Metall tecknade den 2 mars 2009, utan avtalsrörelsen 2007. Då sålde IF Metall ut en arbetstidskorridor på 30 minuter i Teknikavtalet.  Arbetstidskorridor är regler i kollektivavtal som anger gränserna för hur arbetsgivaren kan lägga ut arbetstiden utan att betala övertidsersättning. (”Från nedan angivna tider får avvikelse göras med 30 minuter per arbetspass”) Uppgörelsen innebar att Metall köpte ett avtal med en genomsnittlig lönehöjning om drygt 3 % årligen under tre år med att sälja ut 30 minuters möjlig övertidsersättning i princip varje dag för all framtid, en ganska dyr affär.

Detta sätt avviker helt från hur facken löneförhandlade förr. Då ställde man krav på förbättringar i avtalen och Fa’n tog den arbetsgivare som vågade knysta om försämringar. Vissa LO-förbund driver fortfarande sina förhandlingar på det sättet att de inte accepterar att köpa försämringar mot ”förbättringar”, bl.a. Sv. Elektrikerförbundet. De har fortfarande lyckats flytta fram sina positioner, när andra fack har gått bakåt med sina avtal. De ställer i varje avtalsrörelse krav på förbättringar inte bara när det gäller lönen, som de också genomdriver.

Lokal löneförhandlingar utan potter som en gryta utan botten

2.      arbetsgivaren säger nej till siffersatta löneökningar i de centrala avtalen”. Tack och lov är det bara tjänstmannafacken som hittills gått på arbetsgivarbluffen med sifferlösa lönehöjningar. Nu klagar framförallt de offentliganställda på att arbetsgivaren missbrukat förtroendet och inte lagt ut pengar i de lokala löneförhandlingarna.

Men ett kollektivavtal ska inte bygga på förtroende. Det ska bygga på klara bestämmelser och inskrivna förpliktelser, i det här fallet om lönehöjningar.

Så här enkelt är det. I avtalsförhandlingarna säljer arbetarna en enda sak, de säljer arbetsfred under avtalsperioden. De lovar att inte strejka under avtalsperioden och arbetsgivaren lovar som motprestation att han ska betala ut de löner som står i det centrala löneavtalet. Om det inte finns några lönehöjningar i de centrala avtalen, så säljer facket sin enda vara gratis. Och så snart facket skrivit på det centrala löneavtalet, är det fredsplikt. Det innebär att de stackars lokala fackliga förtroendemännen i de lokala löneförhandlingarna kan böna och be, men arbetsgivaren kan som en gammaldags husbonde bara be dom fara åt skogen. För facket har ju redan sålt sin vara, fredsplikten utan betalning, och någon lokal stridsrätt finns inte så snart det centrala avtalet är påskrivet. Arbetsgivarens våta dröm är därför fredsplikt under avtalsperioden utan fasta regler om betalning.

Svenskt Näringsliv hävdar nu att det är mer demokratiskt om det är det lokala facket, eller helst varje arbetstagare som kommer överens med sin arbetsgivare om lönen. För de vet ju bäst hur det ligger till i företaget och hur duktig arbetstagarna är.

Det är kvalificerat struntprat och det vet naturligtvis Svenskt Näringsliv. Varje fråga som flyttas från det centrala avtalet till de lokala parterna är därför inte ett demokratiskt framsteg, utan en utökning av arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbetet, hans § 32-befogenheter.

Individuella löner, en förlustaffär

3.      Den tredje minusgrejen facken har ägnat sig åt under de sista 20 åren hänger också ihop med nejet ” till siffersatta löneökningar i de centrala avtalen”. Det är de individuella lönerna. I dag har nästan alla LO-förbund individuella löner i sina avtal med några undantag, bl.a. Transport, som lyckats stå emot individualiseringsmodet. Ja men individuella löner är väl bra kanske du säger. Då kan man ju premiera de arbetare som är duktiga och slashasarna som maskar får det sämre. Nja, har du tänkt på vem det är som bestämmer vilka som är bra och vilka som är slashasar. Jo i de allra flesta avtal är det i sista hand arbetsgivaren om man inte kommer överens. De duktiga förbunden har ibland lyckats få in en bestämmelse, att om man inte blir överens lokalt skall den pott som avsatts till individuella lönehöjningar läggas ut generellt på alla. De mindre duktiga har någon lönenämnd som ska bestämma, och det fungerar nästan aldrig. Och de allra svagaste, därmed inte sagt att de är de minsta, låter som sagt arbetsgivaren ensidigt bestämma om man inte är överens.

Det här systemet har två allvarliga nackdelar. Den första är att facken från att i de centrala löneavtalen genom tarifflöner kunnat bestämma hur lönerna ska fördelas efter ålder, erfarenhet och utbildning, har överlämnat den makten till arbetsgivaren.

Den andra, som de flesta inte tänker på, är rent löneteknisk. När man lägger ut lönepotten i tarifflöner, så får alla som har yrkesutbildning och 5 år i yrket 125 kr/tim även när de nyanställs. Även vid individuella löner kanske den som har yrkesutbildning och 5 år i yrket 125 kr i timmen. Men när han eller hon slutar får den som ersätter och har yrkesutbildning och 5 år i yrket kanske minimilönen 95 kr/timmen om det är gott om anställningssökande. Den som slutar tar alltså med sig sina under åren samlade lönepotter som gett 30 kr/tim ur systemet, och sänker på det sättet den kollektiva lönen. Facket måste då sätta av nästa års pott för att höja upp 95 kroningen till 125 kr. Systemet med individuella löner sänker alltså den kollektiva lönenivån. Det är bl.a. därför som kommunalare har så låga löner, de släppte sitt tarifflönesystem redan 1994. Deras kollektiva lönenivå har sedan i stort sjunkit i realvärde.

LO:s avtalskrav

LO kräver i årets avtalsförhandlingar:

1.      Minst 620 kronor per månad och heltidsanställd eller 2,6 % + 125 kr i sådana branscher som har låga löner, i praktiken kvinnolönebranscher.

2.      Rätt till heltid.

3.      Förstärkning av den anställdes rättigheter vid visstidsanställningar.

4.      Hinder mot att LAS kringgås med hjälp av bemanningsföretag.

Det första kravet är i ett sätt att avhjälpa de dåliga förhandlingsuppläggen enligt 1 -3  ovan. För i praktiken innebär det att man höjer lönerna generellt. Det kan också vara ett sätt att fixa förhandlingsmodellen ”försämringar mot förbättringar” eftersom alla LO-förbund kräver lika, så behöver man inte köpa lönehöjningarna med försämringar.

Kravet ger dessutom möjlighet att höja minimilönen, och därigenom minska risken för att lönehöjningarna läcker ut när arbetare med individuella löner slutar och tar med sig sina samlade lönehöjningar ur avtalssystemet.

Rätten till heltid och förstärkning av visstidsanställdas rättigheter är ett annat sätt att t.ex. inom servicebranscherna med många påtvingat deltidsanställda kvinnor kraftigt höja minimilönerna och ge de osäkert anställda en bättre förhandlingsposition även om lönen. Är man visstidsanställd och riskerar att bli av med jobbet, är man ju normalt ingen toppenförhandlare.

Även kravet på att LAS inte ska kunna kringgås med bemanningsföretag stärker arbetstagarnas anställning och förhindrar lönesänkning genom hot om att annars bli av med jobben.

LO:s krav är därför bra och kan kanske vända den nedåtgående trend facken haft i sina avtalsförhandlingar under de senaste 20 åren, Men vad händer om arbetsgivaren säger nej säger du, de vägrar ju att överhuvudtaget förhandla om någon som helst löneförhöjning.

Sverige har världens starkaste fackföreningar, även om man om kanske inte kan tro det när man ser vad som hänt de senaste åren. De flesta förbund har välfyllda strejkkassor. Storföretagens och bankernas direktörer och aktieägare kapar åt sig bonusar och vinster av sällan skådat slag, och visar därmed att det finns gott om pengar i näringslivet, de går bara åt fel håll. Om facken därför bara bestämmer sig och håller målen i sikte, så kommer de kunna genomföra alla LO:s krav i årets avtalsrörelse.

Vill du läsa om hur Elektrikerförbundet lyckats kan du beställa en broschyr från dem med avtalsresultatet under den första delen av 2000-talet. Kanske kan den ge inspiration till några motioner till nästa förbundskongress.

Kurt Junesjö 2010-02-27