Bärplockare, ett fackligt problem?

Sommaren 2009 var en av de löpande nyheterna i LO-tidningen och norrländska tidningar exploateringen av och utsattheten för tusentals bärplockare framförallt från Thailand.

De svenska skattemyndigheterna tipsade 2005 bäruppköparna om att om bärplockarna anställdes av utländska bemanningsföretag, fick de svenska bärplockarföretagen i princip skattefrihet för denna arbetskraft i Sverige. Som en följd av denna rekommendation har därför oseriösa bl.a. thailändska bemanningsföretag skickat hit fattiga risbönder, som försöker plocka bär i de norrländska och värmländska skogarna.

Som om inte detta tips varit tillräckligt har berörda svenska myndigheter, Skatteverket Migrationsverket och Arbetsförmedlingen i samråd utformat specialregler för bärplockarna. De utländska bemanningsföretagen medges undantag från  den praxis som gäller i vanliga fall för arbetstillstånd nämligen att garantera en lön om lägst 13 000 kr i månaden före skatt och att anställningsvillkoren ska vara i nivå med svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom branschen. Migrationsverket skyller på att det inte finns någon kollektivavtalsenlig lön för bärplockare. Det är nonsens. Sannolikt ska de ha lantarbetarelön, så har det bedömts i de tvister som drivits till domstol med bärplockare. Myndigheterna har dessutom som grädde på moset, överlämnat till respektive arbetares hemlandsambassad att bevilja arbetstillstånden.

Följaktligen har de utländska bemanningsföretagen inte garanterat bärplockarna någon som helst lön. De får dessutom själva stå för sina rese- och uppehållskostnader. Eftersom det varit ett mycket dåligt bärår i Sverige fick arbetarna resa hem utan att ha tjänat några pengar, och sitter nu med jättelika skulder, som de inte har någon möjlighet att betala.

Parterna ägnar sig nu åt pajkastning. LO lägger skulden på den borgerliga regeringen och Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin anklagar LO-förbunden för att vara försumliga och inte teckna kollektivavtal för denna utsatta grupp.

Enligt Littorin ska lönen enligt en särskild lag, utstationeringslagen, garanteras av svenska kollektivavtal för denna typ av arbete. Med ett fint ord kallas sådant tillfälligt arbete som utförs av anställda med utländska arbetsgivare utstationering, precis som om de thailändska risbönderna som kommer hit för att plocka bär, skulle vara ambassadpersonal som tillfälligt var utstationerade i Sverige.

Men hos vem ligger egentligen ansvaret? Ja, här finns det flera syndabockar.

En del av den borgerliga regeringens lönesänkningsprogram

Den borgerliga regeringen har konsekvent drivit en politik för att sänka svenska arbetares lön.

Det har skett bl.a.

·         genom försämrade A-kasseregler, vilket tvingar arbetare till att acceptera lägre löner och på så sätt pressa ned lönenivån, (Ingen vill ju ta arbete under a-kassersättningen, och på så sätt är den nivån även en bottennivå för lägsta lön.)

·         genom att försvaga facket genom höjda medlemsavgifter (dyrare a-kassa och borttaget skatteavdrag för avgiften) och därigenom göra arbetsgivaren starkare,

·         och genom att 2008 ta bort spärrarna för arbetskraftsinvandring från tredje land, och i stället för att låta arbetskraftsbehovet styra invandringen, överlåta detta avgörande till arbetsgivaren. Och arbetsgivaren plockar själfallet inte arbetskraften efter behovet, utan där den är billigast. Så det är som att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Att därför fattiga thailändska risbönder råkar illa ut är en helt konsekvent och förutsebar följd av detta system. Det är inte dem, utan arbetsgivarens vinst den borgerliga regeringen försvarar.

Även facket har varit försumligt

Men det är inte hela sanningen. För Sven Otto Littorin har inte fel när han säger att det är fackens ansvar att garantera lönenivån.

Men ska svenska arbetares fackföreningsavgifter gå till att skydda lönenivån för utländska arbetare som bara kommer hit för en kort säsong?

Fackföreningens huvuduppgift är att arbeta solidariskt, dvs. stödja sådana arbetare inom sitt yrkesområde som är mer utsatta än de själva. Det låter ju ädelt, men det är inte en osjälvisk verksamhet. Det är en nödvändighet för att facken ska kunna fungera annat än som en klubb för medlemsservice för försäkringar, rabatter i utvalda affärer och andra medlemsförmåner.

Fackets viktigaste uppgift är nämligen att vara en utbudskartell som säger till arbetsgivaren: Till det pris som står i kollektivavtalet får du köpa våra medlemmars arbetskraft, men inte ett öre billigare. Om då en enskild arbetare eller grupper av arbetare får gå in och bjuda under, kan den arbetsgivare som anställer dem, sälja sina tjänster billigare och därigenom slå ut seriösa företag med kollektivavtal. Konkurrens med lönenivån ger därför bara ett resultat, alla får sänkt lön.

Ja, men det är ju inga svenska arbetare som vill jobba med bärplockning, så då kan man väl strunta i bärplockarna?  Tyvärr verkar det vara så som de berörda LO-förbunden har tänkt. Det är väldigt kortsiktigt. För en sådan lönedumpning inom ett område har smitteffekter, det visar t.ex. det stora tunnelbygget i Malmö, som huvudsakligen drivits med underbetald utländsk arbetskraft. Ett annat belysande exempel är skogsvård där bjässarna statliga Sveaskog och Södra lagt ut allt på entreprenad, och där många av företagen som får jobben är utländska. De kommer hit, stannar några månader och har med sig arbetskraften. Visserligen lyckas Skogs- och träfacket ofta teckna kollektivavtal med de utländska företagen, men genom bristande facklig bevakning och låga raka ackord godkända i kollektivavtalet har den avtalsenliga lönen inom branschen sänkts så lågt att inga svenska arbetare längre kan ta sådana, jobb, det går inte försörja sig på dem. Det är ett praktiskt exempel på att lönedumpning får effekter in i kollektivavtalen, om man inte vidtar åtgärder i tid.

Vad kan man då göra?

Men hur kan då facken får upp de thailändska arbetarnas löner?

Ja, för det finns det bra metoder, rekrytera dem som medlemmar och ge dem fackavgifter som de klarar av, då kan de plockas ut i stridsåtgärder. Men det kan vara svårt att organisera.

Det som då slår effektivast är att använda de av Svenskt Näringsliv hatade sympatiåtgärderna. Om Transport blockerar transporterna av bär, Livs blockerar vidareförädlingen, Elektrikerna stoppar elreparationer, SEKO stoppar postutbärningen osv. som en sympatiåtgärd mot de svenska företag som utnyttjar dessa utsatta arbetare, så lovar jag att bärplockarna får kollektivavtal på nolltid.

De flesta LO-förbund har tagits på sängen av den flod av lönedumpning som följt i spåren på den arbetskraftsinvandring som kommit genom anslutning av de nya medlemsländerna i EU framför allt från de forna lydländerna till Sovjet. Byggnads som drabbats värst har börjat få igång en facklig men ändå otillräcklig verksamhet, framförallt i Skåne, som traditionellt varit värst drabbat.

Fackförbunden Elektrikerna, Fastighets, Transport och Hotell & Restaurang har tillsammans tagit fram en liten skrift som heter Framtida Avtal, Skisser och idéer för framtida avtalskrav. Den  innehåller ett avsnitt som heter Invandring kräver förnyad facklig verksamhet. Där finns en mängd tips om hur facken med ganska enkla metoder kan börja arbeta med dessa frågor. Du hittar skriften som PDF-fil på min hemsida www.kurt.nu. Kolla, kanske finns det något korn du kan använda i din fackliga verksamhet. Det är sent, men aldrig försent. Det svenska facket är starkt och kommer att klara även denna kris. Men då gäller det att börja nu.

Kurt Junesjö 2009-10-03