repris Ådalen 1931 ?

I somras varslade Systembolagets lagerföretag Lagena 33 arbetare om uppsägning. De skulle ersättas av inhyrda från bemanningsföretag. Om de anställda gick med på försämrade villkor skulle färre sägas upp, vilket de anställda betraktade som utpressning. I protest strejkade arbetarna och blockerade infarten till företaget. Under strejken tog arbetsgivaren in bemanningsföretag som kördes in på lastbilsflak under polisbeskydd. På samma sätt som skedde före dödskotten i Ådalen 1931.

1933 kom som en följd av hur arbetsgivarna i världen utnyttjade arbetskraft som handelsvara en ILO konvention mot privata arbetsförmedlingar som tog ut avgifter och gick med vinst. Sverige gjorde om konventionen till lag med förbud mot privat arbetsförmedling. Denna lag upphävdes av den socialdemokratiska majoriteten genom en lag om privat arbetsförmedling 1991. Denna lag försämrades ytterligare av den efterföljande borgerliga regeringen. Sverige har därför nu en av de mest liberala lagstiftningarna i Europa. När det gäller möjligheterna arbetare som handelsvara 

Precis som i Ådalen, som gällde en lönetvist utnyttjar arbetsgivarna nu denna lag för att försöka sänka lönerna. I England använde dåvarande premiärministern Margret Thatchers konservativa regering aktivt detta vapen för att slå sönder fackföreningsrörelsen och de engelska kollektivavtalen.

I arbetsdomstolens dom AD 2003 nr 4 ABU Garcia som den brukar kallas efter företaget utnyttjade arbetsgivaren samma trick som Lagena. De sade upp tillsvidareanställda arbetstagare och erbjöd dem därefter upprepade gånger tidsbegränsade anställningar. När fackklubben sade nej till denna ohemula handel ville arbetsgivaren i stället hyra in samma arbetstagare genom ett uthyrningsföretag. Metall ansåg detta som ett kringgående av företrädesrätten till ny anställning vilken man som uppsagd har rätt till enligt anställningsskyddslagen efter en viss anställningstid.

AD konstaterade, helt korrekt att inhyrning av arbetstagare är ett enligt svensk lagstiftning tillåtet förfarande, varigenom arbetsgivaren kan lösa ett tillfälligt arbetskraftsbehov. Arbetsgivaren bestämmer själv enligt sin arbetsledningsrätt (§32 "arbetsgivare äger fritt leda och fördela" etc.) om det är ett tillfälligt arbetskraftsbehov eller ej. Fackklubben hade vägrat att gå med på tidsbegränsade anställningar. Arbetsgivaren tillgodosåg alltså ett legitimt behov.

Så AD dömde bara efter de lagar som riksdagen med en blandning av socialdemokratiska och borgerliga majoriteter hade fixat till att förfarande var OK. Så den verksamhet som pågick i Lagena och för den delen i Ådalen 1931 var helt laglig enligt gällande rätt.

LO brukar ställa upp mål för avtalsförhandlingar och har gjort så även i år. Ett av dem är att denna usla verksamhet ska förbjudas i de avtal som böjar gälla från avtalsåret 2010., Men ”Fan tro´t sa Rellingen,” för det är inte första gången LO ställer upp detta mål, men förbunden har visat sig väldigt ovilliga att driva igenom denna förbättring i sina avtal. Och har man inte lyckats när det varit brinnande högkonjunktur är kanske förutsättningar inte så lysande i årets avtalsrörelse heller.

Nå ska man då acceptera att vi är på väg tillbaka till de förhållanden som rådde i Ådalen 1931. Nej så illa är det inte.

För LO hade under av 1990-talet en lysande avtalssekretare, målaren Hans Karlsson.

Han insåg faran mede den då relativt nya lagstiftningen om uthyrning av arbetare och såg till att alla LO-förbund träffade ett gemensamt avtal för hela bemanningsbranschen det s. bemanningsavtalet.

Många ogillar bemanningsavtalet, och tycker att det är ett dåligt av­tal. Men det är fel. Vad man skall rikta sin ilska mot är det förhållandet att lagen tillåter uthyrning av människor som boskap, inte avtalet som ger verktyg för att skydda mot social dumpning om det används rätt.

I stort har bemanningsavtalet lyckats stoppa social dumpning i Sve­rige. Det stora hotet mot detta är att en del förbund nu har börjat träffa hängavtal direkt med bemanningsföretagen på sina egna riksavtal. Då uppstår problem eftersom bemanningsavtalet bara fungerar om alla LO-förbund tillämpar det solidariskt och inte använder sina egna avtal.

Avtalet bygger på följande principer:

·         Industriförbundsprincipen gäller, dvs. det avtals regler som gäller på arbetsplatsen skall i huvudsak också gälla för den inhyrda arbetskraften.

·         Företaget måste kopplas in på ett företag för att gälla. Det sker genom att ett LO-förbund begär inkoppling hos arbetsgiva­ren. Om det kopplas in av ett förbund på ett företag gäller avtalet automatiskt mot alla övriga förbund som har avtal med arbetsgivaren.

·         Vid inkoppling upphävs automatiskt alla andra bemanningsav­tal mot andra LO-förbund som tidigare kan ha träffats av arbetsgivaren.

·         Det är arbetsplatsens lön och förmånsbestämmelser och arbets­tid som gäller.

·         Det är genomsnittsförtjänsten som minst gäller som lön för den inhyrda arbetskraften om uppdraget inhyrning sker un­der mer än 10 dagar under en 12-månadersperiod eller om det är fler än 20 inhyrda. Garantilönen är den personliga lönen Om genomsnittsförtjänsten understiger denna.

·         Den inhyrde behåller sin organisationstillhörighet, men om arbetstagaren är oorganiserad kan varje förbund ansluta den inhyrde som medlem.

Dessa enkla principer innebär att det alltid är arbetsplatsens nivåer som ska gälla, så det ska bli aldrig vara billigare att hyra in än att använda den egna arbetskraften. S.k. social dumping ska härigenom vara omöjlig.

Principerna i avtalet har nyligen spikats i en dom i AD som slog fats att syftet med avtalen är att undvika lönedumpning och att lönen för den inhyrda arbetskraften därför alltid ska beräknas utifrån detta syfte.

Så lyckas bara de nuvarande förbunds- och LO-ledningar håll i Hasses skickliga hantverk så får vi i alla fall inget nytt Ådalen i Sverige, även mycket annat skit kan hända.

 

Kurt Junesjö 2009-11-04